Tiden är för knapp för att ta omvägar för klimatet

På sina håll avfärdas konceptet klimatstrejk som en tom pose. Men medan vi sitter och nojar över vilket som vore det ”vuxna” sättet att agera på händer ingenting. Som i alla andra fall gäller att den sida som gör det för dyrt för motståndaren att fortsätta som vanligt segrar. Alternativet när det gäller klimatet är att låta normaltillståndet ta kål på oss.

Ledare
Per-Anders Svärd.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Fridays for future, den globala rörelse av skolungdomar som strejkar för klimatet, kräver nu stöd från vuxenvärlden. Deras symboliska skolkande måste backas upp av strejker på den verkliga arbetsmarknaden, menar de.

”Skolan och jobben utgör tillsammans samhällets grund och om båda strejkar stannar samhället av. Ungdomarna har redan begärt förändring, nu kräver klimatkrisen att de vuxna gör detsamma”, skriver Greta Thunberg och andra rörelseaktiva i Aftonbladet (25/7 -19).

Samma krav uttrycks i ett internationellt upprop för en klimatstrejk i september, underskrivet av bland andra Margaret Atwood, Maggie Gyllenhaal, Naomi Klein, Nancy Fraser och Noam Chomsky: ”Vi är inte bekväma med att låta skolbarnen bära hela bördan – de behöver vårt stöd. Och en störning av vardagslivet tycks vara avgörande här – det är normaltillståndet som kommer att ta kål på oss, det faktum att vi varje morgon går upp och gör precis samma sak som dagen innan, mitt under en växande kris” (The Guardian, 24/5 -19).

Hela tanken om en strejk för klimatet döms dock ut av Sanna Rayman i Expressen (9/8 -19). För att en strejk ska vara rimlig, menar hon, måste det finnas en motpart som kan tillmötesgå de krav som ställs. Och på vilket sätt kan enskilda företag eller myndigheter tillmötesgå kravet på att hålla temperaturökningen i världen under 1,5 grader?

Rayman gläds därför över att de stora svenska fackförbunden har avvisat kraven på en klimatstrejk den 27 september. Särskilt ”vuxet” tycker hon det är att facken avstått från att försöka locka till sig ungdomar med hjälp av den populära klimatfrågan.

Det betyder inte att Rayman är helt kallsinnig inför skolstrejkandet. Hon finner protestformen ”åldersadekvat” och imponeras över det djupt kända engagemang som Thunbergs initiativ lett till.

Men en riktig strejk? Nej, det skulle bara vara ”en stor och dyr pose”, typisk för en tid av narcissistiska sociala medier där det enda som räknas är att samla likes och skryta med antalet demonstrationsdeltagare.

Det är en ytterst märklig bedömning.

”Ungdomarna har redan begärt förändring, nu kräver klimatkrisen att de vuxna gör detsamma”, skriver Greta Thunberg och andra klimatrörelseaktiva. Bild från en av tidighöstens fredagsstrejker för klimatet framför Sveriges riksdag.
Foto: Stina Stjernkvist/TT

I själva verket följer kravet på en klimatstrejk en mycket tydlig logik:

De aktörer som kan förhindra en klimatkatastrof – politiker och storföretag – gör i dag alldeles för lite. Anledningen till att de förblir passiva är att de tjänar på det, eller åtminstone inte förlorar något så länge de sitter still i båten.

Det enda sättet att förändra detta tillstånd är att höja kostnaderna för makthavarnas fortsatta passivitet. Och på samhällsnivå är det mest kraftfulla verktyget för en sådan kostnadshöjning att lägga ned arbetet. Genom att lamslå samhället och stoppa kapitalackumulationen kan massorna tvinga fram de nödvändiga förändringarna – med minsta möjliga fördröjning.

Det enda sättet att förändra detta tillstånd är att höja kostnaderna för makthavarnas fortsatta passivitet.

Det sistnämnda är avgörande i sammanhanget. Naturligtvis finns det, som Rayman skriver, också andra att klimatarbeta än att strejka. Men tiden börjar bli för knapp för att ta omvägar.

Medan vi sitter och nojar över vilket som är det ”vuxna” sättet att agera så händer ingenting. Medan vi klappar barnen på huvudet för deras gulliga men verkningslösa engagemang så händer ingenting.

I stället borde vi besinna den eviga sanningen att det bara finns ett sätt att vinna en konflikt: med mer kraft än fienden. Den sida som gör det för dyrt för motståndaren att fortsätta som vanligt segrar. Frågan blir då: vilket vapen har vi tillgång till som skulle kunna åsamka tillräcklig skada i det här sammanhanget?

Tja, barnen har redan pekat på det. Nu är det upp till oss att lyfta och svinga det.

Alternativet är att låta normaltillståndet ta kål på oss. Som det heter i det internationella klimatstrejksuppropet: ”Vi är de människor som råkar vara vid liv vid en tidpunkt när våra val bestämmer framtiden för tiotusentals år framöver: hur högt haven kommer att stiga, hur långt öknarna kommer att breda ut sig, hur snabbt skogarna kommer att brinna.” Om en politisk generalstrejk någonsin varit på sin plats så är det nu.

Vill man i stället inta en riktigt ”stor och dyr pose” kan man börja öva på följande svar till barnbarnen när de undrar vad vi egentligen gjorde år 2019 när det ännu fanns tid: ”Vi lyssnade på Sanna Rayman och hennes kompisar som sade att det inte var vuxet att strejka för klimatet.”