Diskussion under falsk flagg

Om Storbritannien lämnar EU eller inte är inte oväsentligt – men mindre relevant för de svältande och frysande. När vi diskuterar EU räcker det inte att diskutera EU. EU bildades i ett specifikt ekonomiskt system som vi lever under även i dag. Det är detta systems villkor som måste diskuteras först.

Signerat
Kristina Alstam, universitetslektor och skribent.
Foto: Laila Vianden

Because I have no money. Så förklarar småbarnsmamman Liza besöket på matbanken i Sveriges Radio Studio Etts reportage. Hackney, området där matbanken ligger, är en fattig del av London, vilket förstås förklarar bankens placering.

Men exemplet är inte lokaliserat i de östra delarna av staden, inte ens i London som sådant. De brittiska öarna tycks inte kunna hålla sin befolkning på fötter. Kent och East Sussex. Northumberland och Borders. Dessutom Linconshire, South Yorkshire, Derbyshire och Cumbria. Devon. Cornwall. Nordirland. Fattiga regioner i Storbritannien. Vilket, än så länge, betyder fattiga regioner inom EU.

Industrijobb som flyttat utomlands och krossade fackföreningar. I Wales försvann 130 000 jobb i stålverk och gruvor under 1980-talet. Här finns byar där ingen har arbete, byar där 80 procent är arbetslösa. Efter finanskrisen 2008 sanerade regeringen statsfinanserna (läs: tog från de fattiga vad de inte hade) utan att någon tillväxt ägde rum. Sålunda arbetslöshet, nu med försämrade trygghetssystem att falla tillbaka på. Den svenska honorärkonsuln säger i P1 Morgon i april att delar av Wales är fattigare än Slovakien och Slovenien.

2016 levde 14 miljoner brittiska medborgare, varav fyra miljoner barn, under fattigdomsgränsen.

Men snålheten gäller alltså landet i stort. Utrikespolitiska institutet visar hur lanseringen av Universal Credit, sammanslagningen av behovsprövade bidrag, under 2018 resulterade i att många hushåll gick miste om upp till 200 pund i månaden. 2016 levde 14 miljoner brittiska medborgare, varav fyra miljoner barn, under fattigdomsgränsen.

Som ett svar växte matbanker fram, idag flera hundra till antalet. Knappt fyra miljoner britter lider av fuel poverty, vilket betyder att de inte har råd att värma upp sina bostäder ordentligt. En förskräckande andel av landets befolkning fryser och svälter.

Alla de beskrivna problemen har växt fram under den tid landet varit medlem av EU. Men visst, landets situation avhjälps inte av ett utträde. Exporten bromsar in, BNP sjunker, skattebasen eroderas. Hälften av Storbritanniens handel bedrivs i dagsläget med övriga EU. Av utbytet beror ungefär 3 miljoner jobb. Frågan är inte om Brexit betyder något eller inte. Det betyder något. Men landets utveckling i allmänhet sedan thatcherismens stålbad, var är den i debatten?

LO:s internationella enhet konstaterar att brittisk arbetarklass utsugs genom osäkra anställningsvillkor, stagnerande reallöner och ett ökande antal arbetande fattiga. Politiska attacker på fackföreningsrörelsen har fått förödande inverkan på kollektivavtalens täckningsgrad som sjunkit med 60 procentenheter på tre decennier.

Osäkerheten som följer i kölvattnet av en fackföreningsrörelse på knä har givit nygamla anställningsformer (jämför med daglönare för hundra år sedan) som inte garanterar arbetstimmar, semester eller sjukförsäkring. Med andra ord, såhär ser det ut redan idag, trots EU:s regler om rättigheter för arbetstagare. EU har påskyndat exploateringen av arbetare och man har inte tagit överdriven hänsyn till sociala följder.

För den som mot förmodan tror att det brittiska exemplet är unikt rekommenderas Eduard Louis pamflett Vem dödade min far där man i närbild kan studera hur nedskärningarna av socialförsäkringarna drabbat fransk arbetarklass, eller dra sig till minnes krishanteringen i Grekland som resulterade i en 20-procentig minskning av minimilönen, frysta pensioner och att ungefär var fjärde grek går arbetslös, eller vända blicken mot Portugal med dess sjunkande reallöner, minskade minimilöner och låga arbetslöshetsförsäkring.

Poängen kan göras teknisk och handla om EU – vi kan diskutera problemen med EMU och anslutningen till Euron som gjort att länder inte kan devalvera sin valuta för att förbättra ekonomin. Det är inte fel i sak.

Men poängen bör utvidgas till att tala om en generell utveckling. Om Storbritannien lämnar EU eller inte är inte oväsentligt – men mindre relevant för de svältande och frysande. Det som är relevant att tala om är det övergripande systemet och hur vi benämner det. Fattigdom och rikedom relaterar inte så mycket till EU som vi vill tro.

Om de jobb EU genererar inte används för att leverera välfärd; vad är de då till för?

Om de jobb EU genererar inte används för att leverera välfärd; vad är de då till för? Om vinst delas ut till aktieinnehavare istället för att användas till anställningar; vem tjänar på det? Om vårdcentralen Serafen säljs ut för 700 000 kronor och några år senare betingar priset 20 miljoner; vem förlorar på den affären? Om moderater lägger fram förslag om ökad kontroll av mottagare av försörjningsstöd men inte hörs larma om skatteflykt; vad beror det på? (En passus: Försörjningsstödet kostar landet drygt 10 miljarder per år, medan 130 miljarder årligen förs ut till skatteparadis).

När vi diskuterar EU räcker det inte att diskutera EU. EU bildades i ett specifikt ekonomiskt system som vi lever under även i dag. Det är detta systems villkor som måste diskuteras först, för det är dessa villkor som förmått fyra miljoner brittiska barn att frysa och hungra. Dessa villkor. Oavsett under vilken flagg de lanseras.