2.3

Till slut fick de ändå dit mig. Till slut satt jag där i sammanträdesrummet. [71] På andra sidan satt gymnasieskolenhetschefen, Åsa och Karl-Martin (ja, han satt på deras sida, det är sant). Gymnasieskolenhetschefen (jag tänker inte ens bevärdiga honom med ett namn, denna själlösa streber utan någon som helst erfarenhet av golvet) inledde och pratade i väl avvägda ordalag om »samarbetssvårigheter« och »diskutabla inslag i undervisningen« innan han övergick till den i hans ögon viktigaste anledningen till att vi samlats denna dag, Skolinspektionens rapport om betygssättningen på skolan, där man (och det vill jag understryka) inte såg några större problem för merparten av mina bedömningar, men att den »drastiska förändring« som skett var »oprofessionell och rättsosäker ur ett elevperspektiv« (här la Karl-Martin huvudet på sned, som om han ville ta in orden ordentligt och suga på dem). Dessutom kunde den stora mängden uteblivna inrapporteringar samt min ovilja att komma på inbokade möten betraktas som arbetsvägran.

Gymnasieskolenhetschefen lämnade sedan över till Åsa, som höll ett förmodligen inövat och förment känslosamt tal om mina »unika kvaliteter« och »förjäkliga sjukdomsbild«. Tyvärr såg hon ingen annan lösning än att tilldela mig en skriftlig varning, vilket föranledde Karl-Martin att påpeka att facket inte hade några invändningar så länge allt gått enligt protokollet, och det såg det ut som här.

Vi reste oss samtidigt. De ville ta i hand, men inte jag. Jag stormade ut ur rummet, dundrade nedför trapporna och sprang ut på den folktomma skolgården. På marken framför mig låg en sten. Inte riktigt stor som en gatsten, men nästan. Rund och tung var den. Det är sant, det låter kanske absurt, men den låg verkligen där, mitt framför mina fötter. Kanske hade några elever lagt den där, kanske hade någon plockat med sig den från Vasaparken, vad spelar det för roll, det enda som finns att berätta är att jag plockade upp den där stenen, vägde den i min hand, tog ett par tre kliv framåt och hivade den i en hög, hög båge ut i intet.

Och plötsligt var det som om allt blev så väldigt klart runt omkring mig: de svartklädda ungdomarna, de vita overallerna, de frustande hästarna, teleobjektiven vars blixtar reflekterades i polisernas sköldar av plexiglas. De stod uppställda som i en teaterpjäs, ett skådespel, och jag var en del av allt, jag iscensatte min egna lilla kravall. Mitt svek mot hyckleriet, min spottloska på allt det falska och förljugna, mitt långfinger mot den institution som jag gett allt men som förskjutit mig när jag behövde den som mest.

I fjärran hörde jag stenen ta mark.

 

2.3.1

Sedan hände allt det andra. Främst det fruktansvärda. Det som gör för ont att skriva och just därför måste skrivas.

I takt med att jag blev sämre började Stig dra sig undan allt mer. Det var som om han inte stod ut med alla krämpor, som om min ångest och oro transponerades till honom, och det är klart, lika komfortabelt som förr var det väl inte för honom när jag ständigt krängde och vred mig av klåda och fukt, hur jag plötsligt kunde rycka till av en krampkänning och högljutt jämra mig när det bultade alltför otäckt mot skallbenet. Jag hade införskaffat en aluminiumfilt för att skydda mig, en sådan där som räddningstjänsten sveper om människor som varit utsatta för en olycka och är i chock. Den draperade jag mig i om kvällarna när grannarna drog i gång sin digitala terror och den avskydde Stig att komma i närheten av, råkade han vidröra det silverglänsande materialet skakade han närmast äcklat på tassen. Min Faradaybur vägrade han alls gå in i, den verkade skrämma vettet ur honom.

Kanske var det mina plågor som drev honom utomhus, kanske hade han bara tröttnat på det stillasittande livet. Närmast avundsjukt hade han börjat iaktta Willys självklara vändor ut och in genom kattluckan, längtande satt han bland pelargonerna i vardagsrumsfönstret och följde en sädesärlas små skutt över gräsmattan.

Till slut blev det för överväldigande. Han tog klivet ut i den daggvåta trädgården, ovan, osäker men fri. Som en mamma som släppt i väg sitt barn till skolan iakttog jag honom i smyg, både stolt och full av misströstan. Visst hade jag kunnat hålla honom inne, skyddat honom från den farliga värld jag en gång räddat honom från, men jag hade inte hjärta till det. Det här var vad hans obändiga kattvilja önskade, det här var hans instinkt.

Med jordiga tassar och grässtrån i svansen kom han tillbaka sent om eftermiddagarna, saligt slickade han sig ren, kisande mot mig som av tacksamhet.

Med jordiga tassar och grässtrån i svansen kom han tillbaka sent om eftermiddagarna, saligt slickade han sig ren, kisande mot mig som av tacksamhet. Hade jag tur kröp han upp hos mig en stund där jag halvlåg i soffan och försökte förstå hur man fyllde i ännu en i den oändliga raden av blanketter från Försäkringskassan. Med långsamma men bestämda tag klappade jag hans päls tills han somnade med mjuka små pip genom sin trubbiga nos.

En eftermiddag i september kom han inte tillbaka. Trots att jag genast fick en dålig känsla försökte jag att ta det lugnt, försökte att inte vara den där överbeskyddande, neurotiska mamman utan behandla honom som en fri individ. Jag försökte läsa ett par sidor i Karolina Ramqvists Flickvännen som vår bokcirkel just då sysselsatte sig med, men handlingen och den eventuella undertexten om att leva med en man med mörka hemligheter gick mig förbi eftersom hjärnan hela tiden konstruerade en mängd bilder av vad som hänt med Stig, den ena hemskare än den andra. När klockan var halv nio och det blivit mörkt för länge sen fick jag nog, tog på mig jacka och stövlar och gick ut för att leta.

Trädgårdens buskar och blommor var abstrakta former i det gråsvarta diset. Egentligen hade jag nog behövt en ficklampa, men då hade jag inte kunnat röra min arm nästa dag, helt förlamad hade den blivit. Förgäves ropade jag Stigs namn medan jag gick runt den stängselomgärdade lilla basketplanen i närheten av vårt hus. Kisade ned för gräsplätten som vette mot ån, gick en bit på grusgången bort mot Partille. Nej, där var han inte. I stället rörde jag mig uppåt, genom de trånga gatorna där hus efter hus lyste som bålverk av all aktivitet, det sken spöklikt blåaktigt från datorer och teveapparater. Jag såg hela familjer som satt fångna framför häxburken, eller ännu värre, stirrande ned i knäet på var sin skärm, var och en för sig, ensamma, som isolerade öar.

Vad hände med oss egentligen, vad hände med att sitta ned och umgås, samtala om dagen som varit, kanske spela ett brädspel eller lite kort? Fanns det ens någon som spelade kort längre som var under trettio? Riktiga kort alltså, fladdrande flärpande vältummade pappkort med knektar och damer och jokrar? Jag ryste till och svepte jackan tätare om mig, kände mig både frusen och så febrigt het att jag ville slita av mig vartenda plagg och kasta mig i en isvak. Ångrade att jag inte tagit aluminiumfilten med mig, fast hur hade det sett ut egentligen? Å andra sidan, vad spelade det för roll.

När jag kommit nästan ända upp till Utbyvägen stötte jag på en gubbe som var ute och rastade sin hund. Han hade hört mitt allt mer hopplösa ropande och såg lite avvaktande men ändå deltagande på mig. »Är det katten din du kallar på?«, undrade han och berättade att hans hund fått vittring på ett påkört djur längre bort på vägen, i höjd med Kvibergsnäs landeri. Han såg inte riktigt om det var nåt vilt eller annat, han hade haft fullt sjå med att hålla borta jycken. Jag tackade honom och skyndade dit, halvsprang som i en mardröm där luften förvandlats till sirap och ens rörelser blir långsammare och långsammare fastän det gäller livet.

Stig låg i vägrenen. Först såg det ut som om han sov. Kanske har han bara blivit medvetslös, tänkte jag, bara snuddat vid ett framrusande däck och fått en knock. Så vände jag på honom och såg tarmarna. Hans huvud hängde slappt, tungan stack ut som en rosa lapp. Jag skrek rakt ut, jag vet inte hur högt, hur länge. Jag ville trycka honom mot mig, få känna hans värme en sista gång innan den försvann men när jag lyfte upp honom höll hela hans inre på att rinna ut i det grova gräset. Någonstans hade jag ändå haft sinnesnärvaro nog att plocka med mig en Ica-kasse, och i den föste jag nu ned hans kladdiga kattkropp.

De spelade match på Lemmingvallen och de gigantiska lamporna var som våreldar i skyn, de skar som laser i mig. Jag fick ta en lång omväg med mitt tunga bylte hängande vid min sida. Väl hemma sköljde jag av Stig i handfatet och stoppade honom i en bananlåda som jag fyllde upp med bomullstussar. Det såg ut som om han tog en tupplur i en snöhög. Egentligen borde jag väl ha grävt ned honom redan samma kväll, men jag var alldeles slut, det fanns inte en chans till det. Med klapprande tänder, snorig näsa och ringande öron kröp jag in under täcket. Jag ville också dö. Jag ville också bli påkörd och få slut på det. Förenas med Stig i himlen där vi kunde ligga i en soffa av moln och lyssna på radio i all evighet.

Någon gång nästa dag lyckades jag kravla mig upp till stående position och få på mig en morgonrock.

Någon gång nästa dag lyckades jag kravla mig upp till stående position och få på mig en morgonrock. I hallen fann jag Willy stå på helspänn bredvid bananlådan, försiktigt sniffande. Hela tiden redo att fäkta eller fly, som om Stig gillrat en laborativ fälla och när som helst skulle hoppa fram och attackera. Men det gjorde han aldrig. I stället sänktes han ned i potatislandet. Ja, det blev just där och någonstans medan jag skyfflade jord ovanpå den lilla pappkistan insåg jag att jag aldrig mer skulle kunna äta av den där potatisen, men det kunde kvitta. Spadtag för spadtag tog jag medan Willy smög på mig i rosenbuskarna.

En tid följde. Jag trodde jag visste vad sorg var innan Stig dog, men det gjorde jag inte. Man kan läsa hur många böcker som helst om döden, man kan se alla sorgliga filmer som finns att se, man kan till och med intensivt och detaljrikt försöka föreställa sig hur det kommer kännas när någon man verkligen på fullaste allvar älskat slits ifrån en, men när det väl händer är det alldeles annorlunda. Det är en känsla så ny och fullkomligt skrämmande att den undgår alla försök till beskrivning, den kan bara upplevas, det är det allra värsta.

Och oavsett hur mycket jag grät, hur mycket jag skrek, hur djup min saknad var verkade den ingenting vara jämfört med Willys. Ja, samma Willy som varit så avvisande, närmast hatisk gentemot Stig gick nu in i en djup sorg. Han mer eller mindre slutade att gå ut, i stället låg han på Stigs gamla favoritplats, på den skotskrutiga pläden i soffan som jag och Klas en gång baxat ut från Mio i Bäckebol. Alldeles apatisk var han, tvättade sig knappt och fick tvångsmatas med lyxig levermousse för att han alls skulle få sig något till livs. Tomt stirrade han framför sig, när han inte jamande gick runt i huset och letade efter den som inte längre fanns där.

Långsamt kom Willy i någorlunda form igen, han gick åtminstone ut i trädgården för att uträtta sina behov, men kom snabbt in igen. Alla Utbys råttor och möss drog en lättnadens suck, den stolte jägaren hade dragit sig tillbaka. I stället föredrog han att ligga tätt intill mig när jag läste och lyssnade på radio, ibland fick han till och med för sig att lägga sig på mitt bröst och mjölktrampa en stund. Men hans rovdjursinstinkter fanns ändå kvar, plötsligt kunde han hugga tag i min hand som om den var en åkersork och lyfte jag upp honom vid »fel« tillfälle kunde han börja klösa och sparka med sina kraftiga bakben. Hemska rivsår och blånade bitmärken blev resultatet, ibland såg mina armar rent förskräckliga ut, det var nästan tur att jag inte längre hade några elever eller kollegor att skämmas inför. Men jag förlät honom alltid, och snart satt han där på mitt bröst och spann igen. Någon fullständig ersättare för Stigs villkorslösa trygga kärlek kanske Willy aldrig blev, men vi hade ändå varandra, och det räckte gott och väl, för en tid i alla fall.

Mitt i all denna bedrövelse ringde Åsa. Jag var i dåligt skick, borde inte ens ha svarat utan ringt upp någon annan gång när jag var mer samlad. Hade suttit och förlorat mig i gamla kort när signalen högg till. Jag hade just hittat ett foto på Stig där han låg under granen. Det var jul och han hade på sig sin fina dräkt som jag stickat, den han alltid spann så gott över när jag trädde den på honom.

Jag minns inte hur samtalet inleddes, förmodligen med några artighetsfraser från Åsas sida och några halvhjärtade försök från mig att hålla skenet uppe. Sedan fann jag mig inbegripen i en diskussion om rehabilitering och arbetsträning. Tydligen hade Åsa låtit vaktmästaren iordningställa ett rum nere i källaren »långt från all elektronik«, där jag skulle kunna ha undervisning för halvklasser ett par gånger i veckan till att börja med. Det behövde inte handla om mer än tjugofem procent, möjligen trettio, eller trodde jag kanske det var möjligt med fyrtio? Det viktigaste enligt Åsa var hur som helst att jag höll mig sysselsatt och inte tappade elevkontakten, så vad trodde jag, skulle vi sikta på halvtid?

Jag blev tyst en stund. Kunde inte svara, kunde inte få ur mig ett begripligt ord till. Någonstans inombords kände jag väl att det här ändå var en möjlighet jag ändå borde överväga att ta under beaktande. Förmodligen stod skolan inför valet att säga upp mig och potentiellt tvingas betala avgångsvederlag samtidigt som de måste fylla min tjänst. Jag hade ändå viss favör på min sida. Men allt jag kunde åstadkomma var ett atonalt, lågmält skri, ett omänskligt läte som först fick Åsa att undra hur det var fatt, behövde jag kanske hjälp, skulle hon ringa någonstans, allt osäkrare blev hon medan det vidriga ljudet fortsatte komma ur mitt inre.

Stammande formulerade Åsa något slags avsked medan lätet forsade ur min strupe, en böljande klagosång, en mässa över döda katter och kraschade karriärer och onämnbara åkommor och allt däremellan. Klick. Samtalet var över.

 

2.4

Fram till att Stig togs ifrån mig hade jag ändå något slags fungerande liv. Jag klarade att gå till affären och handla mat, klarade att påta lite grann i trädgården så att den inte blev fullständigt överväxt, på bra dagar kunde jag till och med ta en kortare promenad, bara så där. Men en särskilt solig höstvecka fick jag plötsligt sådan väldig migrän. Det var en alldeles ny sensation, en smärta så stark att jag rent bokstavligen blev knäsvag, som tvingade mig inomhus efter att jag bara tagit några steg utanför dörren. Väl inne fällde jag ned persiennerna och drog för mörkläggningsgardinen och kröp ned under täcket. Tydligen hade jag blivit ljuskänslig, en inte helt ovanlig bieffekt av elöverkänsligheten. [72] På radion talades det om värmerekord, mamma ringde på lufttelefonen och berättade ingående om det stärkande höstdopp hon tagit med Dagny Printzén på Saltholmens kallbadhus och jag svalde ännu en Citodon medan fåglarna kvittrade därute som om det var vår. Världen var sannerligen upp och ned.

När oktober väl bestämt sig för att vara just oktober och det äntligen blivit mulet och grått ute tog jag mig till en hjälpmedelsbutik vid Svingeln, ett ställe vars skyltfönster jag lite överlägset roat mig med att kika in i någon gång när jag passerat. Jag hade sneglat på stödstrumporna, griptängerna och de fyrbenta käpparna och känt en genuin glädje över att vara frisk och hel. Nu stod jag där bland alla dessa föremål som genom behov och efterfrågan nogsamt provats ut till de olyckligt lottade.

En man med bara en arm expedierade mig och jag kunde inte låta bli att undra om han fått jobbet just därför han saknade en extremitet. Eller så var det för att han hade så god hand med människor, för han fick mig att slappna av och ingående berätta om mina problem utan censur eller skam. Hans lösning var ett par särskilda mörka glasögon med kantskydd som främst används av synskadade. När jag såg mig i spegeln kände jag mig dum, som en travhäst med skygglappar, men tänkte ändå att det var värt ett försök, vad hade jag att förlora? Och redan på väg hem kändes det märkbart bättre, fastän molnen spruckit upp och solens strålar trängde ned mot jordskorpan som vassa spjut kändes det inget speciellt.

För att skydda mig från det klädde jag helt sonika en gammal solhatt invändigt med folie.

Ja, glasögonen var värda sitt ärligt talat lite väl tilltagna pris. Mitt nästa bekymmer blev billigare att lösa. Det irriterade mig att jag knappt klarade att röra mig utanför huset så fort det blev eftermiddag eller kväll, ständigt sköljde värken och yrseln över mig i vidriga vågor. Jag läste en studie [73] som pekade på att en stor del av strålningen från exempelvis mobilmaster och basstationer går via våra huvuden och tränger in i blod-hjärnbarriären. För att skydda mig från det klädde jag helt sonika en gammal solhatt invändigt med folie. Under ett par kvällar experimenterade jag med hur nära jag kunde gå Lemmingvallen när de spelade match där och de gigantiska lamporna plus hundratalet mobiler samverkade i en riktig liten kärnladdning av elektromagnetism. [74] Funkade hur bra som helst! Jag är så klart medveten om hånet mot foliehatten, hur den blivit ett begrepp för allsköns paranoiker och tokstollar, men jag vill återta foliehatten som fenomen. Det finns faktiskt folk som går runt med riktiga foliehattar där ute, bland annat läste jag i Ljusglimten om en elöverkänslig präst som klätt insidan av sin kalott med aluminium. [75] Hånet mot foliehattar känns som bara ännu en hetskampanj mot oss elsjuka, när det i själva verket är ett enkelt och billigt sätt att försöka klara vardagen.

På tal om hetskampanj så var det först nu, när jag klargjort för Försäkringskassan att jag tyvärr inte kunde komma tillbaka till jobbet, som de tog i med hårdhandskarna. Jag hade dessutom passerat 364-dagarsgränsen för min sjukpenning och tilldelades hux flux en annan handläggare, Nicklas. Han var av en helt annan sort än Boel. Kylig, metodisk, med kal hjässa och smala glasögon kändes det som om han hade kunnat vara med och administrera Förintelsen om han varit född i ett annat land under en annan tid.

Vid vårt första möte körde han över mig med sitt juridiska fackmannasnack och hänvisningar till den domen i kammarrätten och det målet i Regeringsrätten och det beslutet i EU-domstolen. Kontentan var att då elöverkänslighet inte går att bevisa är den inte heller giltig som sjukdomsorsak eller arbetsskada. Nicklas menade vidare att Boels ursprungliga bedömning byggde på felaktig grund och måste rivas upp. Symptomen jag beskrev och svårigheterna jag upplevde kopplat till mitt arbete stämde inte överens med den stressrelaterade åkomma jag skrivits in under. Samtidigt saknades medicinsk grund för min överkänslighet, det fanns inte ens någon diagnoskod hos Socialstyrelsen att använda. »Vi får börja om från början helt enkelt«, sa han och trummade med sina långa fingrar på bordsskivan. Han såg nöjd ut.

De följande månaderna var vedervärdiga. Jag vet inte hur många läkarundersökningar jag kallades till, jag orkade inte gå på dem. Samtidigt påbörjades förhandlingarna mellan LR och min arbetsgivare, vilket resulterade i ett avgångsvederlag på knappt tvåhundratusen, inte ens en årslön. Men juristen från LR menade att jag borde vara glad för att jag fick några pengar alls, då jag »åsidosatt mina förpliktelser och inte nappat på de erbjudanden och kompromisser som arbetsgivaren kommit med«. Avgångsvederlaget räknades som inkomst av tjänst av Skatteverket samtidigt som det inte var sjukpenninggrundande. Efter beslut av Nicklas skulle jag dessutom behöva skriva in mig hos Arbetsförmedlingen så fort som möjligt för rehabilitering och matchning.

Utan ett onödigt ord inspekterade han mig som ett sto.

Till slut infann jag mig så hos en allmänläkare på Östra sjukhuset som skulle bedöma mig för Försäkringskassans räkning. En äldre man med grått hår som stack ut ur näsborrar och öron. Utan ett onödigt ord inspekterade han mig som ett sto, lyste i öronen, knackade på knäskålarna och stack in en spatel i munnen på mig. Efter tio minuters examination remitterade han mig till en psykiater. Åh, det var så förnedrande! Där fick jag sitta och för en främling ösa ur mig av mitt privatliv, jag fick frågor om allt från min pappas död till hur ofta jag hade sex. Det hela slutade med att min dos Imovane och Stilnoct fördubblades plus att jag fick ett recept på Lyrica, som påstods hjälpa mot både »perifer neuropatisk smärta samt lindra de generella ångestsyndrom som patienten upplever«. [76]

Veckan efter skrevs jag in på Arbetsförmedlingen där jag fick ännu en handläggare, Baker. Ständigt dessa handläggare som med de mest skiftande attityder och ambitioner tar sig an ens livssfär utifrån, som låtsas samarbeta på ett närmast vänskapligt sätt när det egentligen handlar om en djupt obalanserad maktrelation. För Baker tvingades jag gå igenom hela mitt cv, från sommarjobbet på Dagny Printzéns systers blombutik i Johanneberg till studenttidens extraknäck på Högsbo sjukhus. »Vi ska nog hitta något åt dig«, sa Baker förtröstansfullt, helt ignorerande vad jag försökt fokusera på under samtalet, det faktum att vi byggt upp ett helt samhälle, en hel civilisation kring teknik som gör människor allvarligt sjuka.

I Försäkringskassans regi tvingades jag dessutom genomgå ett antal behandlingar mot min citat »diffusa smärtproblematik« slut citat. Av någon anledning som gick mig förbi, om det var korruption och nepotism eller något annat, så var det just shiatsumassage som gällde som ett mirakelknep mot allt från ischias till insomni. Den buttra finska tant jag gick till ett par gånger innan jag fick nog tryckte hårdhänt på mina skuldror i vad som kändes som en evighet, varpå hon noggrant spritade rent sina små nävar. »Du säger du har ont«, sa hon och lät som en elakare version av Lilla My, »Jag har sett folk som har ont«. Hon lät det avslutande ledet hänga i luften, outtalat.

 

FOTNOTER:

71) Det var i augusti 2016, höstterminen hade precis inletts.

72) Så kallad fotosensibilisering, känslighet för ljus av olika våglängder, såsom UVA och UVB. Det finns olika teorier om sambandet mellan el- och ljuskänslighet, Gunni Nordström har i boken Mörkläggning fört fram teorin att det är kemikalier i vår hemelektronik som upphettas och ger ifrån sig ämnen, så kallade kromoforer, som lägger sig som en hinna på huden och gör den mer exponerad för UV-strålning.

73) Environmental Health Perspectives, 2003. I studien utsattes råtthjärnor för varierande grader av mobilstrålning varpå deras hjärnor snittades upp och undersöktes. Experimenten visade på en försvagning av blod-hjärnbarriären och ett läckage av äggviteämnet albumin. 

74) Vid test 1 (11/11 2016) klarade jag att befinna mig på 70 meters avstånd, vid test 2 (12/11 2016) klarade jag 50 meter, vid test 3 (19/11 2016) 62 meter. 

75) Ljusglimten 1/2016.

76) Utdrag ur journalanteckningar för Lotta Dahlin, 660423-4022.116 76) Utdrag ur journalanteckningar för Lotta Dahlin, 660423-4022.116.