Sommarföljetongen: Högspänning – del 8

2

Under mina sommarstudier hade jag lärt mig att elöverkänslighet var en kontroversiell för att inte säga motarbetad åkomma, men att det skulle se fullt så illa ut i praktiken hade jag aldrig kunnat ana. Att man kunde behandla en människa som trots allt mår oerhört dåligt med sådan respektlöshet och nonchalans, det övergick mina vildaste fantasier.

Problemen började redan när jag på nytt besökte vårdcentralen för att få ett läkarintyg. Den förvisso vänliga och tillmötesgående irakiska doktorn visade sig aldrig ha hört talas om elöverkänslighet, det var uppenbarligen inte ett begrepp där han kom ifrån. Jag fick peka på lysrören i taket och gestikulera, »el, jag tål inte el«, och ändå verkade han tro att det var själva ljuset jag var känslig för och började undersöka mina ögon för att se om jag drabbats av glaukom eller sår på hornhinnan. När han fick höra om mina andra besvär och hur jag beskrev min arbetsplats konstaterade han »reaktion på svår stress, ospecificerad« och ordinerade vila samt skrev ut ett recept på Stilnoct. I min journal fick jag klassificeringen F439, som sorterar under neurotiska sjukdomar och anpassningsstörningar, något som förföljt mig till denna dag. Att det skulle finnas en diagnoskod för elöverkänslighet kunde man bara drömma om.

Men så lätt lät jag mig inte knäckas. Redan samma dag ringde jag till Försäkringskassan där jag blev runtbollad mellan olika instanser så fort jag ens nämnde ordet elöverkänslig. Och allt ville de att man skulle sköta elektroniskt via de där förbannade Mina sidor. När jag bad om blanketter och upptryckt informationsmaterial var de avoga och hänvisade till någon förbindelse om klimatneutralitet och minskad papperskonsumtion, vilket kändes som höjden av hyckleri. Vad är några ark papper eller några fällda träd gentemot den gigantiska förstörelsen av vår livskvalitet som strålningen utgör?

Telefonsamtalen med Försäkringskassan, vårdcentralen, sjukvårdsupplysningen, sjukhuset och Ulla på skolexpeditionen blev många och långa. När jag lagt på var det som om ena ansiktshalvan domnade bort, sedan kom det sockerdricka i det, det brusade och kittlades. Det var med den fasta telefonen jag ringde, mobilen hade jag redan plockat isär och lagt ned i källaren tillsammans med min dator, vilket känts som en stor befrielse.

Så många timmar man slängt bort på att stirra på skärmarnas sken, jagande korta kickar eller rotande i det förgångna.

Så många timmar man slängt bort på att stirra på skärmarnas sken, jagande korta kickar eller rotande i det förgångna. När jag inte suttit och irriterat mig på något dumt inlägg i Svensklärarna, Facebookgruppen som samlar kollegor landet över för diskussioner om högt och lågt, stort och smått (oftast lågt, oftast smått) hade jag allt för ofta hamnat på något av Klas eller Jennis konton. Klas, som ofta var ute på dyra krogar både här hemma och utomlands, poserade ihop med leende, solbrända vänner, alltid i exakt samma pose på varje bild, en ironisk honnör som varit okej som en gimmick om han var tjugo år yngre men som nu bara kändes patetisk. Och så Jenni och hennes maniska uppdateringar om pilateskurserna hon höll i och barnen hon bollade med och hennes älskade man som dök upp och gjorde honnör. Ibland skymtade Simon fram i bakgrunden, truligt leende med sitt gröna spret.

Kommunikationen med Simon blev ju lidande av min omställning, det blev den. Eftersom han avskydde att prata i telefon skötte vi sedan flera år det mesta av kontakten via textmeddelanden, något jag kände att jag inte längre mäktade med. Men det viktigaste nu var mitt välbefinnande, och allt som oftast fick jag hjärtklappning och svårt att andas om en dator eller mobil var påslagen i samma rum. Så de fick åka ut, så enkelt var det. Det var nya tider nu.

Från rum till rum rensade jag, flyttade om och modifierade enligt de tips och råd jag funnit. Bytte ut lågenergilampor mot en kartong gamla glödlampor [58] som jag kom över på en loppis, kopplade ur induktionsspisen och ställde upp ett gasolkök på diskbänken och lyckades koppla in en frysbox i garaget. Efter att ha experimenterat med att ha tv:n påslagen och sitta och titta från ett annat rum med ljudet på max insåg jag efter en hemsk natt av vallningar och kramper att den tyvärr fick göra sällskap med annan elektronik nere i källaren, under ett par tjocka mattor. Radion bytte jag ut mot en batteridriven sådan, vilket jag klarade mycket bättre. Aldrig att jag tänkte vara utan Studio Ett, Nordegren & Epstein och alla andra härliga program, de var min livlina i denna svåra stund.

Mina enkla, lite naiva åtgärder hade viss effekt. Jag mådde bättre, men inte bra. Ju mer jag läste på, desto mer insåg jag att hemmet var i behov av en omfattande elsanering utförd av professionella yrkesmän. Jag stålsatte mig, fattade telefonen och ringde på måfå upp en elfirma ur den telefonkatalog som jag sparat av nostalgiska skäl. Spolingen firman skickade mig verkade nyss ha gått ut ellinjen på gymnasiet och hade mycket vaga begrepp om vad det var jag behövde. På en knapp timme bytte han ut ett par sladdar och ställde om min elcentral så att jag manuellt kunde slå på och av strömmen i rum för rum. För det ville han ha niotusen kronor. Jag hisnade. Och mycket bättre blev det inte.

Jag hisnade. Och mycket bättre blev det inte.

Till slut blev jag tilldelad en handläggare på Försäkringskassan. Hon hette Boel och var faktiskt helt okej, eller mer än så. Boel var genuint hjälpsam, så länge jag fick ha henne. Av namnet att döma kunde man tro att hon var i min ålder eller äldre, men hon var faktiskt bara runt tjugofem, en sådan där lite halvalternativ tjej som jag väl själv var en gång i tiden, med lugg och glasögon och kvasiintellektuell charm. Boel var så uppfylld av en genuin vilja att hjälpa att jag ibland undrade vad som drev henne, kanske var hon frireligiös? Jag hade läst en artikel en gång om den nya vågen av hippa kristna som omfamnade det tusenåriga budskapet i ny form. Eller så var hon bara solidarisk och medmänsklig, en vara som det råder sådan brist på i dag att vi förvånas så mycket när vi väl stöter på den att vi famlar efter förklaringsmodeller.

Kanske var det bara min fasta övertygelse om att jag skulle kunna komma tillbaka till arbetet som gjorde Boel så positiv och peppande där i början. För det var min grundinställning: jag ska fortsätta jobba. Det var det enda som gällde för mig då och jag trodde ännu att det var fullt möjligt. På vårt första möte, i Försäkringskassans myndighetssterila lokaler i Nordstan, nickade Boel uppmuntrande i sin rosaprickiga blus som var det enda livfulla inslaget i det grå och lite kvava rummet, »Jamen det låter ju toppen Lotta«, sa hon gång på gång, »Det låter toppen«. Hon beviljade mig sjukpenning under min sjukskrivning samtidigt som vi la upp en handlingsplan för den närmaste framtiden. Först och främst gällde återhämtning, eftersom man utgick från att det var stressen som var problemet. Jag tvivlade, men tackade inte heller nej till att få vila, varje dag kände jag mig som om jag sprungit ett maratonlopp, så trött var jag.

 

2.1

Så gick dagarna, nedräkningen tills min ödesstund närmade sig, då jag skulle tvingas tillbaka till jobbet med alla dess hundratals mobiltelefoner, wifi-nät och de förbannade lysrören. Jag grät så mycket, jag grät slut på tårar. Jag grät mer än när Klas lämnade mig.

Min räddare i nöden blev medlemskapet i Elöverkänsligas Riksförbund. Att få ingå i en gemenskap, att veta att det fanns andra som också led men kämpade, att bläddra i medlemstidningen Ljusglimten och ta del av de mest skiftande livsöden, läsa om små segrar och stora nederlag och få tips och trix för att få vardagen att fungera, det var så oerhört värdefullt. Det var via lokalföreningen jag fick tips om Allan Fagerlind och hans firma El-Vis som utfört elsaneringar av fastigheter i över femton år.

Allan var en pensionerad ingenjör och mycket noga med att påpeka att han själv var fullt frisk, det var bland det första han sa när vi sågs. Men berättelserna om de elöverkänsliga hade drabbat honom starkt när de dök upp i pressen under andra halvan av nittiotalet, och han hade beslutat sig för att viga resten av sitt liv åt att använda sitt kunnande för att hjälpa dem. »Vår egen superhjälte«, som Inga på lokalföreningen sa. Nu var dock Allan ingen idealist, han tog betalt för både tid och material men jämfört med elfirmornas ockrande var han ändå billig för det man fick.

En förmiddag i november kom han hem till mig och gjorde ett par inledande mätningar och uppskattade den totala kostnaden till fyrtiosextusen trehundra kronor. Och inte ett öre skulle kommunen betala ut i bostadsanpassningsbidrag enligt rättspraxis. Jag svalde. Allan, skinntorr och så liten att det kändes som om man skulle kunna vika ihop honom och stoppa i fickan, justerade några inställningar på sin mätdosa. Det var ungefär allt jag hade kvar på banken, pengar jag sparat länge för att använda till en långresa nästa år. Planen var att flyga till San Francisco och sedan åka söderut, längs med de vindlande kustvägarna för att nå klipporna vid Big Sur. Jag skulle aldrig komma dit. Men jag kanske skulle bli frisk, och det var det viktiga. Jag nickade mot Allan: »Sätt i gång, bara.«

De skärmade av samtliga kablar i huset, satte in en sugtransformator som reducerade summaströmmen till en tiondel.

Själva grovarbetet utfördes av två polska elektriker under noggrann övervakning av Allan. De skärmade av samtliga kablar i huset, satte in en sugtransformator som reducerade summaströmmen till en tiondel och kopplade in en sanerad telefon som förde upp ljudet till luren genom luftslangar. Vidare isolerade de vatten- och fjärrvärmeservisen genom att byta ut kopparrör mot plast och installera elektriskt isolerade flänskopplingar i både hetvatten- och returledning, vilket förhindrade de vagabonderande strömmarna. Efter varje åtgärd gjorde Allan nya mätningar och kunde till slut konstatera att den smutsiga elen [59] var reducerad med närmare sjuttio procent.

Väl tillbaka på jobbet begärde jag på uppmaning från Boel ett möte med Åsa, personaladministratören Carola och vårt skyddsombud Hansi. Allan var med mig, och han höll en initierad men kanske lite långrandig inledning om fältstyrkor, övertoner och radiofrekvent strålning. Sedan gick han över till de praktiska detaljerna. Till att börja med skulle mitt arbetsrum elsaneras, och på sikt även samtliga lektionssalar som jag undervisade i. Drömscenariot var så klart en totalsanerad skola, som El-Vis gärna gjorde en offert på, »men det är och förblir nog en dröm«, sa Allan och förde ihop sina handflator i en gest som kunde uppfattas som en bön.

Åsa var skeptisk, som väntat. Under hela mötet satt hon och ritade små geometriska mönster i sitt anteckningsblock med japansk bindning. Men Carola verkade ta intryck av Allans försäkran om att mellan sextio och nittio procent av alla drabbade kunde återgå till arbete efter att saneringar utförts [60], för säkerhets skull drämde han till med några hänvisningar till hälso- och sjukvårdslagen [61] och arbetsmiljölagen [62] också. Carola mumlade något om att det under alla omständigheter skulle bli billigare än att köpa ut mig eller tillsätta ett långtidsvikariat. Hansi, gymnastiklärare till yrket och en simpel, resultatinriktad man, imponerades av Allans lugna men bestämda principfasthet. »Så är det, nu kör vi på det, det blir bra«, sa han och strök lite skrynklor ur sin träningsjacka. Raka rör. Åsa såg upp från sina romber och diamanter och sa med ironiskt trött stämma »Ja, ja, vi får ju hoppas på det«. Jag mötte Allans blick och log snett. Tänk att det behövdes en karl för att de skulle lyssna, för att de skulle förstå.

Tyvärr var jag tvungen att lämna det arbetsrum jag sedan snart tio år delat med ett par kollegor och höll högt som en stillsam oas mitt i skolkaoset, och flytta in i ett före detta förråd. Men enligt Allan låg det mycket fördelaktigt, på en hörna på fjärde våningen. Samtliga kablar avskärmades, och ena väggen som vette mot ett rum med DECT-sändare kläddes med transformatorplåt för att isolera. Golvet belades med en halvledande gummimatta för att minska strålningen från routern i rummet undertill. I två av mina lektionssalar byttes lysrören ut mot kraftiga halogenlampor, som jag vid tester visat mig klara av betydligt bättre.

Åh, vad skönt det var att se de förhatliga vita glaspinnarna bäras ut ur rummet, ned i kulvertarna under huvudbyggnaden där vaktmästaren förvarade allsköns bråte. Driven av en säregen idé dröjde jag mig kvar den eftermiddagen och när alla lämnat smög jag mig ned i de mörka gångarna.

Driven av en säregen idé dröjde jag mig kvar den eftermiddagen och när alla lämnat smög jag mig ned i de mörka gångarna.

Det luktade kall sten och svagt av mögel. Spindelväv och kritat klotter på väggarna. Lämningar från det allmänna läroverkets dagar. »Torsten hjärta Vera«, »Magister Stockselius är en aphjärna« och det rätt så obegripliga »En vacker dag ska ugglorna återvända«.

Så hittade jag dem, uppställda mot några kartonger från Liber. Tog ett av lysrören i min hand, svingade det som Luke Skywalker med sitt skinande svärd, eller snarare Darth Vader. [63] Jag lät mörkret förföra mig.

Fick syn på ett vattenledningsrör i dunklet och svingade med full kraft. En förvånansvärt hög smäll och ett moln av smulat glas. Men jag blev inte rädd, det här var ofarligt, utan de förhatliga strömmarna kunde jag inte bry mig mindre.

Jag gick uppför trapporna samtidigt som jag daskade bort några blänkande smulor från mina byxor. Så dumt, så härligt. Så full av kraft.

 

2.1.1

Ett tag flöt allt på, för en stund funkade det faktiskt. Eleverna visade sig vara himla fina och förstående, åtminstone var det ingen som sa något, vad de tänkte kan jag ju inte veta. Snällt lämnade de kvar sina laptoppar och mobiler i skåpen eller stängde av dem om de glömt och råkat ta med dem. Så fick jag mitt skärmförbud till slut. Förvisso inte på det vis jag föreställt mig, men ändå. Kollegor och ledning knorrade betydligt mer, men så är ju äldre mycket mindre villiga till anpassning och förändring än det yngre släktet. Jag försökte att inte lyssna, fokuserade på mitt, höll blicken fast och stadigt i den enda riktning jag kunde, framåt.

I december var det dags för skolans traditionella jullunch. I många år hade personalen blivit bjudna på Kometen, men i år ville Åsa och den övriga ledningen ha något »nytt och annorlunda«, vilket innebar ett så kallat Aktivt julbord under ledning av Harald Treutiger ute i en stor lagerlokal i Mölndal. Det hela var ett slags hektiskt möte mellan middag och teambuilding, där smågrupper gemensamt skulle lösa uppgifter för att belönas med exempelvis ett tråg Jansson eller en bricka med snapsar.

»Okaj, ni fattar la?«, sa Harald Treutiger iklädd fluga och frack, och avslöjade med illa dold stolthet att flera av lekarna var direkt hämtade från hans klassiska tv-show 24 karat.

»Okaj, ni fattar la?«, sa Harald Treutiger iklädd fluga och frack, och avslöjade med illa dold stolthet att flera av lekarna var direkt hämtade från hans klassiska tv-show 24 karat, bland annat en där man ska försöka gå på ägg i kartong utan att de går i kras och en annan med ett hav av ballonger som skulle trampas sönder på tid. Så det var alltså här han hamnade till slut, den en gång så folkkära programledaren för Expedition Robinson, tänkte jag. Nåväl, det finns väl en roll för oss alla att spela.

Åtminstone såg Treutiger lycklig ut när han snurrade på ett stort lotterihjul för att dela in oss i mindre enheter medan Lokets julskiva gick på repeat i bakgrunden. Slumpen ville att jag skulle ingå i samma lag som Tomas, datalärare och IT-ansvarig på skolan, en man jag hade en milt sagt misslyckad historia med [64] och som jag gjort mitt bästa för att undvika på jobbet. Undvikandet var ömsesidigt, men nu var vi tvingade att hålla varandra i händerna medan vi balanserade på en uppblåsbar krokodil som drogs i ett snöre tvärs över en liten pool av plast.

Givetvis drattade vi på ändan i det decimeterdjupa vattnet, inte en utan tre gånger. Hade förutsättningarna varit annorlunda hade vi nog tjoat och skrattat i stället för att tyst och envetet härda ut och försöka en gång till. Samtidigt såg jag Tanja fuska helt öppet på en station bredvid, hon höll upp sin ögonbindel så att hon kunde pricka rätt med små bollar i en spann, men när jag påtalade det var det ingen som brydde sig. Min och Tomas obekväma klantighet på moment efter moment resulterade i att vårt lag fick långt mindre mat och dryck än de andra, vilket skapade viss förstämning vid långborden där man ställt fram extra många kandelabrar med levande ljus för att kunna ha det nedsläckt för min skull. »Det e la mysit«, sa Harald Treutiger och höll i en snapsvisa innan han tackade för sig.

I det dallrande orangea skenet slevade jag i mig några munfullar gröt och tog en tugga på skinkmackan. Jag skulle just be att få smaka lite på den enda, fattiga julöl vi lyckats skrapa ihop när jag märkte att samtalet vid bordet handlade om mig. Man pratade om mig som ett fenomen, som om jag inte var där. Kemiläraren Piotr menade att det rent fysikaliskt är omöjligt för människan att påverkas negativt av elektromagnetisk strålning, det var det gamla vanliga tjafset om nivåer och doser och så vidare. Så klart gjorde den svala och korrekta ryssen stort intryck, och även den varma Lena från administrationen fick ge med sig, den subjektiva upplevelsen spelade mindre roll här, hur jag upplevde det var en sak, vad som var riktigt och sant var något annat.

Jag harklade mig och vädjade till Ewa som satt några platser bort, hon med sin släkting borde ju veta att problematiken är ju verklig.

Ännu vet vi för lite om orsakerna, men borde inte ett anständigt samhälle ta hand om alla de sina, även de allra svagaste, och försöka hjälpa dem så gott det går i stället för att vända dem ryggen? Till min förvåning tvekade Ewa. Nja, de symptom du beskriver är inte i närheten av så allvarliga som min släktings, hon hade aldrig klarat att vara med här i kväll, än mindre gå till jobbet varje dag som du, bla bla bla. Jag skakade på huvudet.

Så mina besvär är inte tillräckliga för er, tänkte jag och nappade åt mig ölflaskan och halsade den. Jag ska allt visa er. Om jag så ska hamna i en husvagn i en grusgrop så ska jag visa er. Kommer ni tro på mig då?

Sedan en tid tillbaka hade mamma varit på mig om att jag skulle komma hem och hjälpa henne byta ut glödlamporna i kristallkronan i vardagsrummet. De hade gett upp för länge sen men av någon anledning hade hon bestämt sig för att den där hiskeliga tingesten skulle skina just nu, när hon hade dussintalet andra lampor att använda. Jag försökte förklara att jag numera ogärna befattade mig med elektricitet över huvud taget, men hon ville inte lyssna, lika lite som hon lyssnat på något annat jag sagt genom åren. Jag lät saken bero, jag hade större problem än så.

Tydligen hade hon klättrat upp på handfatet, halkat och slagit bakhuvudet i badkarskanten.

Någon gång under mellandagarna gick även lampan på hennes toalett sönder, och det var ju lite värre. Den hade jag kunnat försöka hjälpa henne med, åtminstone genom att leta rätt på nån händig karl som kunde åtgärda det. Men stolt och förnärmad som mamma var efter vårt senaste samtal där jag minsann fått veta vilken otacksam dotter jag var, och där jag själv inte varit sen med att ge svar på tal, så bestämde hon sig för att lösa det själv. Tydligen hade hon klättrat upp på handfatet, halkat och slagit bakhuvudet i badkarskanten. Grannen undertill hade hört hennes plågade stön genom ventilationen och ringt polisen. Nu låg hon på Sahlgrenska för observation, de hade sytt fyra stygn.

Jag var ju tvungen att besöka henne, fastän det bar mig emot. Det var inte hennes skuldbeläggande tystnad som var det värsta utan de många högstrålande apparaterna. Hela avdelningen verkade uppkopplad och svårt teknikberoende. Vad hände med vår sjukvård, tänkte jag och kröp ihop i besöksstolen av obehag och yrsel, hur hamnade även den i händerna på digitaliseringsivrarna? Vad händer om det blir en fnurra på tråden någonstans, ska folk behöva dö för att nätet ligger nere? Och, hemska tanke, vad skulle hända med mig om jag blev så dålig att jag måste läggas in? Skulle jag överleva ett EKG? Skulle en magnetröntgen ta kål på mig?

Särskilt mycket blev inte sagt mellan oss, att jag var usel och otacksam visste jag redan. I samma rum låg två andra patienter, båda äldre och båda med familj på besök, inklusive små gulliga barnbarn som välartat frågade sin morfar om det inte var tråkigt att bara ligga och sova hela dagarna och som fick en tjugolapp av sin farmor att använda i godisautomaten nere i entrén.

Dottern nickade åt sin dotter, som sedan sprang i väg för att handla snask. Sedan fattade hon sin skinntorra mor i handen och talade med sänkt röst om allvarliga ting, sådant som måste sägas innan det är för sent. Jag och mamma iakttog scenen var och en för sig, isolerade. Hur gör man för att upprätthålla en normal, till och med hälsosam relation till sin förälder, hur är det ens möjligt? För mig har mamma alltid varit ett mysterium, en gåta marginellt mer närvarande än pappa, den stora tomheten.

På nyårsnatten försvann hon från avdelningen. Hon hade bara rest sig upp och gått ut, tunt klädd och med ett stort plåster i nacken. Det upptäcktes inte förrän flera timmar senare, då hade polisen redan larmats till vattentornet i Guldheden av en orolig allmänhet som fått svävande och illa sammanhängande svar av den barfota damen.

Han och hans kollega tittade föraktfullt på mig innan de lämnade oss, som om mammas belägenhet var mitt fel.

»Jag ville bara se på fyrverkerierna«, sa mamma och ryckte på axlarna när jag stod i hennes tambur, i det närmaste ditkommenderad av en barsk polisman som hade föga förståelse för min tvekan, »Det är ju din mor det handlar om«. Han och hans kollega tittade föraktfullt på mig innan de lämnade oss, som om mammas belägenhet var mitt fel.

Vi åt en improviserad nyårsvickning, hoprafsad ur mammas torftiga skafferi: pumpernickel med skivade fiskbullar och krustader fyllda med Lyckans ost, som vi sköljde ned med en halva dessertvin som blivit över från mammas kalas. Hon kunde inte sluta prata om det faktum att en av poliserna var mörkhyad, det verkade övergå hennes förstånd och fylla henne med lika delar fascination och oro: »På ett sätt är det ju jättebra, men hur ska man veta vems sida han är på, lagens eller skurkarnas?«

Jag försökte försiktigt dryfta den rätt så aktuella frågan huruvida det var dags att se om mamma kunde få någon typ av hemtjänst när hon förirrade sig i en historia från min barndom som jag är osäker på om den alls inträffat. [65] Halv fem på morgonen tog jag första vagnen hem medan eftersläntrande marodörer smällde av det sista av tolvslagets överblivna krutpjäser.

 

 

FOTNOTER:

58) Elöverkänsliga tål generellt sett lågenergilampor mycket sämre än gamla glödlampor, då dessa har mycket högre förekomst av så kallade transienter, snabba förändringar av spänningen. Ju snabbare och kraftigare dessa transienter är desto sämre för människa och miljö. Lågenergilampor använder sig nämligen av switchteknik som tänder och släcker lampan tusentals gånger per sekund, vilket skapar enorma mängder transienter.

59) Med helt ren el menas ett spänningsförlopp helt utan förändringar över tid. Smutsig el består av ett stort antal snabba förändringar, transienter, i spänningen, vilket driver starkare ström genom människokroppen än elektricitet utan transienter. 

60) På Televerket 1992 uppgav 90 % av de drabbade att de mådde bättre efter elsanering och 60 % var fullt återställda efter två år. I en studie på Tekniska högskolan i Luleå 1993 uppgav 86 % att de mådde bättre efter utförd elsanering.

61) HSL §18b (1982:763): »Kommunen ska i samband med sådan hälso- och sjukvård som avses i 18 § första-tredje styckena erbjuda även habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning.«

62) AML (1977:1160) 2kap §4: »De arbetshygieniska förhållandena när det gäller luft, ljud, ljus, vibrationer och liknande skall vara tillfredsställande. Betryggande skyddsåtgärder skall vidtagas mot skada genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande.«

63) Jag minns hur jag såg Rymdimperiet slår tillbaka på biograf Royal på Avenyn. Att det var femtonårsgräns men att jag lyckades smita in ändå. Jag minns det mysiga mörkret, den mjuka plyschen, doften av poppad majs och hårspray. Jag minns Darth Vader, min första stora kärlek. Så ensam och missförstådd, så tragisk och våldsamt ouppnåelig.

64) Jag vet inte vad det är med mig och teknikintresserade män. Fem år tidigare hade jag en kort och intensiv flört med Tomas som inleddes efter att vi gått till Stage Door efter en kvällsföreläsning på Burgården, som tog ett abrupt slut en vecka senare när jag kände en brännande sveda när jag kissade. Ett läkarbesök senare hade jag fått klamydiamisstankarna bekräftade och ett recept på antibiotika utskrivet. Jag kände mig som en oansvarig fjortonåring, inte en vuxen förvärvsarbetande kvinna. En könssjukdom, jag? Det är ju något jag borde fått på ett lössläppt Loesjeläger eller på nån av de förvisso lite mer städade littvetarfesterna, inte på min arbetsplats. Men det värsta var ändå Tomas ihärdiga förnekande när jag konfronterade honom. Nejdå, han var inte sjuk, jag måste fått det av någon annan. Jag ville slå till honom, så arg blev jag. I stället blev det som en iskyla mellan oss, och ändå en gnagande känsla av att det var mitt fel alltihop, att det var jag som var smutset, inte han.

65) Det hela gick ut på att jag skulle ha skämt ut mamma när jag som treåring fick ett sammanbrott och börjat gråta hejdlöst när jag följt med henne till Stadsteatern för att hälsa på den gästspelande och då mycket omtalade gambiska skådespelaren Bakary Jawara, som spelade Caliban i en uppsättning av Stormen. Mamma hävdade att hon hade försökt förklara för den förorättade Jawara att han var den första svarta person jag träffat, vilket tydligen bara förvärrat saken.

Publicerad
17 hours sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
2 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
2 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad