Sommarföljetongen: Högspänning – del 8

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är åttonde delen.

2

Under mina sommarstudier hade jag lärt mig att elöverkänslighet var en kontroversiell för att inte säga motarbetad åkomma, men att det skulle se fullt så illa ut i praktiken hade jag aldrig kunnat ana. Att man kunde behandla en människa som trots allt mår oerhört dåligt med sådan respektlöshet och nonchalans, det övergick mina vildaste fantasier.

Problemen började redan när jag på nytt besökte vårdcentralen för att få ett läkarintyg. Den förvisso vänliga och tillmötesgående irakiska doktorn visade sig aldrig ha hört talas om elöverkänslighet, det var uppenbarligen inte ett begrepp där han kom ifrån. Jag fick peka på lysrören i taket och gestikulera, »el, jag tål inte el«, och ändå verkade han tro att det var själva ljuset jag var känslig för och började undersöka mina ögon för att se om jag drabbats av glaukom eller sår på hornhinnan. När han fick höra om mina andra besvär och hur jag beskrev min arbetsplats konstaterade han »reaktion på svår stress, ospecificerad« och ordinerade vila samt skrev ut ett recept på Stilnoct. I min journal fick jag klassificeringen F439, som sorterar under neurotiska sjukdomar och anpassningsstörningar, något som förföljt mig till denna dag. Att det skulle finnas en diagnoskod för elöverkänslighet kunde man bara drömma om.

Men så lätt lät jag mig inte knäckas. Redan samma dag ringde jag till Försäkringskassan där jag blev runtbollad mellan olika instanser så fort jag ens nämnde ordet elöverkänslig. Och allt ville de att man skulle sköta elektroniskt via de där förbannade Mina sidor. När jag bad om blanketter och upptryckt informationsmaterial var de avoga och hänvisade till någon förbindelse om klimatneutralitet och minskad papperskonsumtion, vilket kändes som höjden av hyckleri. Vad är några ark papper eller några fällda träd gentemot den gigantiska förstörelsen av vår livskvalitet som strålningen utgör?

Telefonsamtalen med Försäkringskassan, vårdcentralen, sjukvårdsupplysningen, sjukhuset och Ulla på skolexpeditionen blev många och långa. När jag lagt på var det som om ena ansiktshalvan domnade bort, sedan kom det sockerdricka i det, det brusade och kittlades. Det var med den fasta telefonen jag ringde, mobilen hade jag redan plockat isär och lagt ned i källaren tillsammans med min dator, vilket känts som en stor befrielse.

Så många timmar man slängt bort på att stirra på skärmarnas sken, jagande korta kickar eller rotande i det förgångna.

Så många timmar man slängt bort på att stirra på skärmarnas sken, jagande korta kickar eller rotande i det förgångna. När jag inte suttit och irriterat mig på något dumt inlägg i Svensklärarna, Facebookgruppen som samlar kollegor landet över för diskussioner om högt och lågt, stort och smått (oftast lågt, oftast smått) hade jag allt för ofta hamnat på något av Klas eller Jennis konton. Klas, som ofta var ute på dyra krogar både här hemma och utomlands, poserade ihop med leende, solbrända vänner, alltid i exakt samma pose på varje bild, en ironisk honnör som varit okej som en gimmick om han var tjugo år yngre men som nu bara kändes patetisk. Och så Jenni och hennes maniska uppdateringar om pilateskurserna hon höll i och barnen hon bollade med och hennes älskade man som dök upp och gjorde honnör. Ibland skymtade Simon fram i bakgrunden, truligt leende med sitt gröna spret.

Kommunikationen med Simon blev ju lidande av min omställning, det blev den. Eftersom han avskydde att prata i telefon skötte vi sedan flera år det mesta av kontakten via textmeddelanden, något jag kände att jag inte längre mäktade med. Men det viktigaste nu var mitt välbefinnande, och allt som oftast fick jag hjärtklappning och svårt att andas om en dator eller mobil var påslagen i samma rum. Så de fick åka ut, så enkelt var det. Det var nya tider nu.

Från rum till rum rensade jag, flyttade om och modifierade enligt de tips och råd jag funnit. Bytte ut lågenergilampor mot en kartong gamla glödlampor [58] som jag kom över på en loppis, kopplade ur induktionsspisen och ställde upp ett gasolkök på diskbänken och lyckades koppla in en frysbox i garaget. Efter att ha experimenterat med att ha tv:n påslagen och sitta och titta från ett annat rum med ljudet på max insåg jag efter en hemsk natt av vallningar och kramper att den tyvärr fick göra sällskap med annan elektronik nere i källaren, under ett par tjocka mattor. Radion bytte jag ut mot en batteridriven sådan, vilket jag klarade mycket bättre. Aldrig att jag tänkte vara utan Studio Ett, Nordegren & Epstein och alla andra härliga program, de var min livlina i denna svåra stund.

Mina enkla, lite naiva åtgärder hade viss effekt. Jag mådde bättre, men inte bra. Ju mer jag läste på, desto mer insåg jag att hemmet var i behov av en omfattande elsanering utförd av professionella yrkesmän. Jag stålsatte mig, fattade telefonen och ringde på måfå upp en elfirma ur den telefonkatalog som jag sparat av nostalgiska skäl. Spolingen firman skickade mig verkade nyss ha gått ut ellinjen på gymnasiet och hade mycket vaga begrepp om vad det var jag behövde. På en knapp timme bytte han ut ett par sladdar och ställde om min elcentral så att jag manuellt kunde slå på och av strömmen i rum för rum. För det ville han ha niotusen kronor. Jag hisnade. Och mycket bättre blev det inte.

Jag hisnade. Och mycket bättre blev det inte.

Till slut blev jag tilldelad en handläggare på Försäkringskassan. Hon hette Boel och var faktiskt helt okej, eller mer än så. Boel var genuint hjälpsam, så länge jag fick ha henne. Av namnet att döma kunde man tro att hon var i min ålder eller äldre, men hon var faktiskt bara runt tjugofem, en sådan där lite halvalternativ tjej som jag väl själv var en gång i tiden, med lugg och glasögon och kvasiintellektuell charm. Boel var så uppfylld av en genuin vilja att hjälpa att jag ibland undrade vad som drev henne, kanske var hon frireligiös? Jag hade läst en artikel en gång om den nya vågen av hippa kristna som omfamnade det tusenåriga budskapet i ny form. Eller så var hon bara solidarisk och medmänsklig, en vara som det råder sådan brist på i dag att vi förvånas så mycket när vi väl stöter på den att vi famlar efter förklaringsmodeller.

Kanske var det bara min fasta övertygelse om att jag skulle kunna komma tillbaka till arbetet som gjorde Boel så positiv och peppande där i början. För det var min grundinställning: jag ska fortsätta jobba. Det var det enda som gällde för mig då och jag trodde ännu att det var fullt möjligt. På vårt första möte, i Försäkringskassans myndighetssterila lokaler i Nordstan, nickade Boel uppmuntrande i sin rosaprickiga blus som var det enda livfulla inslaget i det grå och lite kvava rummet, »Jamen det låter ju toppen Lotta«, sa hon gång på gång, »Det låter toppen«. Hon beviljade mig sjukpenning under min sjukskrivning samtidigt som vi la upp en handlingsplan för den närmaste framtiden. Först och främst gällde återhämtning, eftersom man utgick från att det var stressen som var problemet. Jag tvivlade, men tackade inte heller nej till att få vila, varje dag kände jag mig som om jag sprungit ett maratonlopp, så trött var jag.

 

2.1

Så gick dagarna, nedräkningen tills min ödesstund närmade sig, då jag skulle tvingas tillbaka till jobbet med alla dess hundratals mobiltelefoner, wifi-nät och de förbannade lysrören. Jag grät så mycket, jag grät slut på tårar. Jag grät mer än när Klas lämnade mig.

Min räddare i nöden blev medlemskapet i Elöverkänsligas Riksförbund. Att få ingå i en gemenskap, att veta att det fanns andra som också led men kämpade, att bläddra i medlemstidningen Ljusglimten och ta del av de mest skiftande livsöden, läsa om små segrar och stora nederlag och få tips och trix för att få vardagen att fungera, det var så oerhört värdefullt. Det var via lokalföreningen jag fick tips om Allan Fagerlind och hans firma El-Vis som utfört elsaneringar av fastigheter i över femton år.

Allan var en pensionerad ingenjör och mycket noga med att påpeka att han själv var fullt frisk, det var bland det första han sa när vi sågs. Men berättelserna om de elöverkänsliga hade drabbat honom starkt när de dök upp i pressen under andra halvan av nittiotalet, och han hade beslutat sig för att viga resten av sitt liv åt att använda sitt kunnande för att hjälpa dem. »Vår egen superhjälte«, som Inga på lokalföreningen sa. Nu var dock Allan ingen idealist, han tog betalt för både tid och material men jämfört med elfirmornas ockrande var han ändå billig för det man fick.

En förmiddag i november kom han hem till mig och gjorde ett par inledande mätningar och uppskattade den totala kostnaden till fyrtiosextusen trehundra kronor. Och inte ett öre skulle kommunen betala ut i bostadsanpassningsbidrag enligt rättspraxis. Jag svalde. Allan, skinntorr och så liten att det kändes som om man skulle kunna vika ihop honom och stoppa i fickan, justerade några inställningar på sin mätdosa. Det var ungefär allt jag hade kvar på banken, pengar jag sparat länge för att använda till en långresa nästa år. Planen var att flyga till San Francisco och sedan åka söderut, längs med de vindlande kustvägarna för att nå klipporna vid Big Sur. Jag skulle aldrig komma dit. Men jag kanske skulle bli frisk, och det var det viktiga. Jag nickade mot Allan: »Sätt i gång, bara.«

De skärmade av samtliga kablar i huset, satte in en sugtransformator som reducerade summaströmmen till en tiondel.

Själva grovarbetet utfördes av två polska elektriker under noggrann övervakning av Allan. De skärmade av samtliga kablar i huset, satte in en sugtransformator som reducerade summaströmmen till en tiondel och kopplade in en sanerad telefon som förde upp ljudet till luren genom luftslangar. Vidare isolerade de vatten- och fjärrvärmeservisen genom att byta ut kopparrör mot plast och installera elektriskt isolerade flänskopplingar i både hetvatten- och returledning, vilket förhindrade de vagabonderande strömmarna. Efter varje åtgärd gjorde Allan nya mätningar och kunde till slut konstatera att den smutsiga elen [59] var reducerad med närmare sjuttio procent.

Väl tillbaka på jobbet begärde jag på uppmaning från Boel ett möte med Åsa, personaladministratören Carola och vårt skyddsombud Hansi. Allan var med mig, och han höll en initierad men kanske lite långrandig inledning om fältstyrkor, övertoner och radiofrekvent strålning. Sedan gick han över till de praktiska detaljerna. Till att börja med skulle mitt arbetsrum elsaneras, och på sikt även samtliga lektionssalar som jag undervisade i. Drömscenariot var så klart en totalsanerad skola, som El-Vis gärna gjorde en offert på, »men det är och förblir nog en dröm«, sa Allan och förde ihop sina handflator i en gest som kunde uppfattas som en bön.

Åsa var skeptisk, som väntat. Under hela mötet satt hon och ritade små geometriska mönster i sitt anteckningsblock med japansk bindning. Men Carola verkade ta intryck av Allans försäkran om att mellan sextio och nittio procent av alla drabbade kunde återgå till arbete efter att saneringar utförts [60], för säkerhets skull drämde han till med några hänvisningar till hälso- och sjukvårdslagen [61] och arbetsmiljölagen [62] också. Carola mumlade något om att det under alla omständigheter skulle bli billigare än att köpa ut mig eller tillsätta ett långtidsvikariat. Hansi, gymnastiklärare till yrket och en simpel, resultatinriktad man, imponerades av Allans lugna men bestämda principfasthet. »Så är det, nu kör vi på det, det blir bra«, sa han och strök lite skrynklor ur sin träningsjacka. Raka rör. Åsa såg upp från sina romber och diamanter och sa med ironiskt trött stämma »Ja, ja, vi får ju hoppas på det«. Jag mötte Allans blick och log snett. Tänk att det behövdes en karl för att de skulle lyssna, för att de skulle förstå.

Tyvärr var jag tvungen att lämna det arbetsrum jag sedan snart tio år delat med ett par kollegor och höll högt som en stillsam oas mitt i skolkaoset, och flytta in i ett före detta förråd. Men enligt Allan låg det mycket fördelaktigt, på en hörna på fjärde våningen. Samtliga kablar avskärmades, och ena väggen som vette mot ett rum med DECT-sändare kläddes med transformatorplåt för att isolera. Golvet belades med en halvledande gummimatta för att minska strålningen från routern i rummet undertill. I två av mina lektionssalar byttes lysrören ut mot kraftiga halogenlampor, som jag vid tester visat mig klara av betydligt bättre.

Åh, vad skönt det var att se de förhatliga vita glaspinnarna bäras ut ur rummet, ned i kulvertarna under huvudbyggnaden där vaktmästaren förvarade allsköns bråte. Driven av en säregen idé dröjde jag mig kvar den eftermiddagen och när alla lämnat smög jag mig ned i de mörka gångarna.

Driven av en säregen idé dröjde jag mig kvar den eftermiddagen och när alla lämnat smög jag mig ned i de mörka gångarna.

Det luktade kall sten och svagt av mögel. Spindelväv och kritat klotter på väggarna. Lämningar från det allmänna läroverkets dagar. »Torsten hjärta Vera«, »Magister Stockselius är en aphjärna« och det rätt så obegripliga »En vacker dag ska ugglorna återvända«.

Så hittade jag dem, uppställda mot några kartonger från Liber. Tog ett av lysrören i min hand, svingade det som Luke Skywalker med sitt skinande svärd, eller snarare Darth Vader. [63] Jag lät mörkret förföra mig.

Fick syn på ett vattenledningsrör i dunklet och svingade med full kraft. En förvånansvärt hög smäll och ett moln av smulat glas. Men jag blev inte rädd, det här var ofarligt, utan de förhatliga strömmarna kunde jag inte bry mig mindre.

Jag gick uppför trapporna samtidigt som jag daskade bort några blänkande smulor från mina byxor. Så dumt, så härligt. Så full av kraft.

 

2.1.1

Ett tag flöt allt på, för en stund funkade det faktiskt. Eleverna visade sig vara himla fina och förstående, åtminstone var det ingen som sa något, vad de tänkte kan jag ju inte veta. Snällt lämnade de kvar sina laptoppar och mobiler i skåpen eller stängde av dem om de glömt och råkat ta med dem. Så fick jag mitt skärmförbud till slut. Förvisso inte på det vis jag föreställt mig, men ändå. Kollegor och ledning knorrade betydligt mer, men så är ju äldre mycket mindre villiga till anpassning och förändring än det yngre släktet. Jag försökte att inte lyssna, fokuserade på mitt, höll blicken fast och stadigt i den enda riktning jag kunde, framåt.

I december var det dags för skolans traditionella jullunch. I många år hade personalen blivit bjudna på Kometen, men i år ville Åsa och den övriga ledningen ha något »nytt och annorlunda«, vilket innebar ett så kallat Aktivt julbord under ledning av Harald Treutiger ute i en stor lagerlokal i Mölndal. Det hela var ett slags hektiskt möte mellan middag och teambuilding, där smågrupper gemensamt skulle lösa uppgifter för att belönas med exempelvis ett tråg Jansson eller en bricka med snapsar.

»Okaj, ni fattar la?«, sa Harald Treutiger iklädd fluga och frack, och avslöjade med illa dold stolthet att flera av lekarna var direkt hämtade från hans klassiska tv-show 24 karat.

»Okaj, ni fattar la?«, sa Harald Treutiger iklädd fluga och frack, och avslöjade med illa dold stolthet att flera av lekarna var direkt hämtade från hans klassiska tv-show 24 karat, bland annat en där man ska försöka gå på ägg i kartong utan att de går i kras och en annan med ett hav av ballonger som skulle trampas sönder på tid. Så det var alltså här han hamnade till slut, den en gång så folkkära programledaren för Expedition Robinson, tänkte jag. Nåväl, det finns väl en roll för oss alla att spela.

Åtminstone såg Treutiger lycklig ut när han snurrade på ett stort lotterihjul för att dela in oss i mindre enheter medan Lokets julskiva gick på repeat i bakgrunden. Slumpen ville att jag skulle ingå i samma lag som Tomas, datalärare och IT-ansvarig på skolan, en man jag hade en milt sagt misslyckad historia med [64] och som jag gjort mitt bästa för att undvika på jobbet. Undvikandet var ömsesidigt, men nu var vi tvingade att hålla varandra i händerna medan vi balanserade på en uppblåsbar krokodil som drogs i ett snöre tvärs över en liten pool av plast.

Givetvis drattade vi på ändan i det decimeterdjupa vattnet, inte en utan tre gånger. Hade förutsättningarna varit annorlunda hade vi nog tjoat och skrattat i stället för att tyst och envetet härda ut och försöka en gång till. Samtidigt såg jag Tanja fuska helt öppet på en station bredvid, hon höll upp sin ögonbindel så att hon kunde pricka rätt med små bollar i en spann, men när jag påtalade det var det ingen som brydde sig. Min och Tomas obekväma klantighet på moment efter moment resulterade i att vårt lag fick långt mindre mat och dryck än de andra, vilket skapade viss förstämning vid långborden där man ställt fram extra många kandelabrar med levande ljus för att kunna ha det nedsläckt för min skull. »Det e la mysit«, sa Harald Treutiger och höll i en snapsvisa innan han tackade för sig.

I det dallrande orangea skenet slevade jag i mig några munfullar gröt och tog en tugga på skinkmackan. Jag skulle just be att få smaka lite på den enda, fattiga julöl vi lyckats skrapa ihop när jag märkte att samtalet vid bordet handlade om mig. Man pratade om mig som ett fenomen, som om jag inte var där. Kemiläraren Piotr menade att det rent fysikaliskt är omöjligt för människan att påverkas negativt av elektromagnetisk strålning, det var det gamla vanliga tjafset om nivåer och doser och så vidare. Så klart gjorde den svala och korrekta ryssen stort intryck, och även den varma Lena från administrationen fick ge med sig, den subjektiva upplevelsen spelade mindre roll här, hur jag upplevde det var en sak, vad som var riktigt och sant var något annat.

Jag harklade mig och vädjade till Ewa som satt några platser bort, hon med sin släkting borde ju veta att problematiken är ju verklig.

Ännu vet vi för lite om orsakerna, men borde inte ett anständigt samhälle ta hand om alla de sina, även de allra svagaste, och försöka hjälpa dem så gott det går i stället för att vända dem ryggen? Till min förvåning tvekade Ewa. Nja, de symptom du beskriver är inte i närheten av så allvarliga som min släktings, hon hade aldrig klarat att vara med här i kväll, än mindre gå till jobbet varje dag som du, bla bla bla. Jag skakade på huvudet.

Så mina besvär är inte tillräckliga för er, tänkte jag och nappade åt mig ölflaskan och halsade den. Jag ska allt visa er. Om jag så ska hamna i en husvagn i en grusgrop så ska jag visa er. Kommer ni tro på mig då?

Sedan en tid tillbaka hade mamma varit på mig om att jag skulle komma hem och hjälpa henne byta ut glödlamporna i kristallkronan i vardagsrummet. De hade gett upp för länge sen men av någon anledning hade hon bestämt sig för att den där hiskeliga tingesten skulle skina just nu, när hon hade dussintalet andra lampor att använda. Jag försökte förklara att jag numera ogärna befattade mig med elektricitet över huvud taget, men hon ville inte lyssna, lika lite som hon lyssnat på något annat jag sagt genom åren. Jag lät saken bero, jag hade större problem än så.

Tydligen hade hon klättrat upp på handfatet, halkat och slagit bakhuvudet i badkarskanten.

Någon gång under mellandagarna gick även lampan på hennes toalett sönder, och det var ju lite värre. Den hade jag kunnat försöka hjälpa henne med, åtminstone genom att leta rätt på nån händig karl som kunde åtgärda det. Men stolt och förnärmad som mamma var efter vårt senaste samtal där jag minsann fått veta vilken otacksam dotter jag var, och där jag själv inte varit sen med att ge svar på tal, så bestämde hon sig för att lösa det själv. Tydligen hade hon klättrat upp på handfatet, halkat och slagit bakhuvudet i badkarskanten. Grannen undertill hade hört hennes plågade stön genom ventilationen och ringt polisen. Nu låg hon på Sahlgrenska för observation, de hade sytt fyra stygn.

Jag var ju tvungen att besöka henne, fastän det bar mig emot. Det var inte hennes skuldbeläggande tystnad som var det värsta utan de många högstrålande apparaterna. Hela avdelningen verkade uppkopplad och svårt teknikberoende. Vad hände med vår sjukvård, tänkte jag och kröp ihop i besöksstolen av obehag och yrsel, hur hamnade även den i händerna på digitaliseringsivrarna? Vad händer om det blir en fnurra på tråden någonstans, ska folk behöva dö för att nätet ligger nere? Och, hemska tanke, vad skulle hända med mig om jag blev så dålig att jag måste läggas in? Skulle jag överleva ett EKG? Skulle en magnetröntgen ta kål på mig?

Särskilt mycket blev inte sagt mellan oss, att jag var usel och otacksam visste jag redan. I samma rum låg två andra patienter, båda äldre och båda med familj på besök, inklusive små gulliga barnbarn som välartat frågade sin morfar om det inte var tråkigt att bara ligga och sova hela dagarna och som fick en tjugolapp av sin farmor att använda i godisautomaten nere i entrén.

Dottern nickade åt sin dotter, som sedan sprang i väg för att handla snask. Sedan fattade hon sin skinntorra mor i handen och talade med sänkt röst om allvarliga ting, sådant som måste sägas innan det är för sent. Jag och mamma iakttog scenen var och en för sig, isolerade. Hur gör man för att upprätthålla en normal, till och med hälsosam relation till sin förälder, hur är det ens möjligt? För mig har mamma alltid varit ett mysterium, en gåta marginellt mer närvarande än pappa, den stora tomheten.

På nyårsnatten försvann hon från avdelningen. Hon hade bara rest sig upp och gått ut, tunt klädd och med ett stort plåster i nacken. Det upptäcktes inte förrän flera timmar senare, då hade polisen redan larmats till vattentornet i Guldheden av en orolig allmänhet som fått svävande och illa sammanhängande svar av den barfota damen.

Han och hans kollega tittade föraktfullt på mig innan de lämnade oss, som om mammas belägenhet var mitt fel.

»Jag ville bara se på fyrverkerierna«, sa mamma och ryckte på axlarna när jag stod i hennes tambur, i det närmaste ditkommenderad av en barsk polisman som hade föga förståelse för min tvekan, »Det är ju din mor det handlar om«. Han och hans kollega tittade föraktfullt på mig innan de lämnade oss, som om mammas belägenhet var mitt fel.

Vi åt en improviserad nyårsvickning, hoprafsad ur mammas torftiga skafferi: pumpernickel med skivade fiskbullar och krustader fyllda med Lyckans ost, som vi sköljde ned med en halva dessertvin som blivit över från mammas kalas. Hon kunde inte sluta prata om det faktum att en av poliserna var mörkhyad, det verkade övergå hennes förstånd och fylla henne med lika delar fascination och oro: »På ett sätt är det ju jättebra, men hur ska man veta vems sida han är på, lagens eller skurkarnas?«

Jag försökte försiktigt dryfta den rätt så aktuella frågan huruvida det var dags att se om mamma kunde få någon typ av hemtjänst när hon förirrade sig i en historia från min barndom som jag är osäker på om den alls inträffat. [65] Halv fem på morgonen tog jag första vagnen hem medan eftersläntrande marodörer smällde av det sista av tolvslagets överblivna krutpjäser.

 

 

FOTNOTER:

58) Elöverkänsliga tål generellt sett lågenergilampor mycket sämre än gamla glödlampor, då dessa har mycket högre förekomst av så kallade transienter, snabba förändringar av spänningen. Ju snabbare och kraftigare dessa transienter är desto sämre för människa och miljö. Lågenergilampor använder sig nämligen av switchteknik som tänder och släcker lampan tusentals gånger per sekund, vilket skapar enorma mängder transienter.

59) Med helt ren el menas ett spänningsförlopp helt utan förändringar över tid. Smutsig el består av ett stort antal snabba förändringar, transienter, i spänningen, vilket driver starkare ström genom människokroppen än elektricitet utan transienter. 

60) På Televerket 1992 uppgav 90 % av de drabbade att de mådde bättre efter elsanering och 60 % var fullt återställda efter två år. I en studie på Tekniska högskolan i Luleå 1993 uppgav 86 % att de mådde bättre efter utförd elsanering.

61) HSL §18b (1982:763): »Kommunen ska i samband med sådan hälso- och sjukvård som avses i 18 § första-tredje styckena erbjuda även habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning.«

62) AML (1977:1160) 2kap §4: »De arbetshygieniska förhållandena när det gäller luft, ljud, ljus, vibrationer och liknande skall vara tillfredsställande. Betryggande skyddsåtgärder skall vidtagas mot skada genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande.«

63) Jag minns hur jag såg Rymdimperiet slår tillbaka på biograf Royal på Avenyn. Att det var femtonårsgräns men att jag lyckades smita in ändå. Jag minns det mysiga mörkret, den mjuka plyschen, doften av poppad majs och hårspray. Jag minns Darth Vader, min första stora kärlek. Så ensam och missförstådd, så tragisk och våldsamt ouppnåelig.

64) Jag vet inte vad det är med mig och teknikintresserade män. Fem år tidigare hade jag en kort och intensiv flört med Tomas som inleddes efter att vi gått till Stage Door efter en kvällsföreläsning på Burgården, som tog ett abrupt slut en vecka senare när jag kände en brännande sveda när jag kissade. Ett läkarbesök senare hade jag fått klamydiamisstankarna bekräftade och ett recept på antibiotika utskrivet. Jag kände mig som en oansvarig fjortonåring, inte en vuxen förvärvsarbetande kvinna. En könssjukdom, jag? Det är ju något jag borde fått på ett lössläppt Loesjeläger eller på nån av de förvisso lite mer städade littvetarfesterna, inte på min arbetsplats. Men det värsta var ändå Tomas ihärdiga förnekande när jag konfronterade honom. Nejdå, han var inte sjuk, jag måste fått det av någon annan. Jag ville slå till honom, så arg blev jag. I stället blev det som en iskyla mellan oss, och ändå en gnagande känsla av att det var mitt fel alltihop, att det var jag som var smutset, inte han.

65) Det hela gick ut på att jag skulle ha skämt ut mamma när jag som treåring fick ett sammanbrott och börjat gråta hejdlöst när jag följt med henne till Stadsteatern för att hälsa på den gästspelande och då mycket omtalade gambiska skådespelaren Bakary Jawara, som spelade Caliban i en uppsättning av Stormen. Mamma hävdade att hon hade försökt förklara för den förorättade Jawara att han var den första svarta person jag träffat, vilket tydligen bara förvärrat saken.

Publicerad
9 timmar sedan
Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten, skriver Isak Gerson. Foto: Olof Åström, Håkon Mosvold Larsen, Gene Puskar och Mustafa-trit20. Kollage: Arbetaren.

Isak Gerson:
PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.

Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.

Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.

Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.

Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?

Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.

Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.

Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.

Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.

Publicerad Uppdaterad
20 timmar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Emil Boss önskar att Syndikalisterna förfogade över några billiga stugor så att byggare och städare fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse. Foto: Lars Pehrson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.  

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Publicerad
5 dagar sedan
Serien Ketamin Cowboys är en del av den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen, som ges ut av Galago i augusti 2024. Illustration: Tommy Sundvall

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Debattören granskar högerns argument mot kortare veckoarbetstid. Foto: Mickan Mörk/TT, Jonas Ekströmer/TT, Meek, Tore. Kollage: Arbetaren

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag. 

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv. 

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion. 

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng. 

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer. 

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT. 

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics. 

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss. 

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv. 

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard. 

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade. 

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den fackliga organisatören Jane McAlevey. Foto: Alice Attie/Wikimedia Commons

Till minne av den fackliga organisatören Jane McAlevey

Den amerikanska fackliga organisatören, utbildaren och forskaren Jane McAlevey gick bort den 7 juli 2024. Hon blev 59 år gammal. McAlevey vigde sitt liv till arbetarrörelsen och är ihågkommen för sina skickliga fackliga kampanjer och för att ha utbildat tiotusentals i fackförbund och sociala rörelser världen över i effektiva organiseringsstrategier. Simon Sirenius Frohlund minns Jane McAlevey.

McAlevey växte upp med aktivism och organisering och fick som barn följa med på medborgarrättsmarscher och protester mot Vietnamkriget. Särskilt påverkad var hon av sin far, progressiv borgmästare och före detta stridspilot i andra världskriget. Hon kom att inleda en egen bana som aktivist och ledare när hon organiserade en skolstrejk i high school. Vid universitetet 1984 ledde hon ockupationen av en universitetsbyggnad i protest mot universitets investeringar i apartheidsydafrika och blev dömd till 15 dagars fängelse. Hennes engagemang fortsatte med organisering i Centralamerika till stöd för Sandinisterna, miljöaktivism hemma i USA och i rollen som utbildare på Highlander Folk School, aktivistskolan som tidigare tränat medborgarrättsrörelsens Martin Luther King och Rosa Parks. 

Från oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar

Efter att hon blivit rekryterad som facklig organisatör för LO-motsvarigheten AFL-CIO inledde hon flera framgångsrika fackliga kampanjer och kom att vidareutveckla USA:s organizer-tradition, en facklig metod med externa organisatörer som är proffs på hur man metodiskt förvandlar oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar.

McAlevey kom att skriva flera böcker om facklig organisering, bland annat memoarerna Raising Expectations (and Raising Hell) och Rules to Win By: Power and Participation in Union Negotiations om fackliga förhandlingar. Efter att hon återvänt till universitetet, för att doktorera i sociologi, blev hennes avhandling till boken No Shortcuts – Organizing for Power in the new gilded age där hon skulle lägga fram sin modell för gräsrotsorganisering.

McAlevey såg att sociala rörelser alldeles för ofta bygger på att samla alla som redan delar deras värderingar och åsikter. Samma aktivister ses på snarlika demonstrationståg för olika behjärtansvärda ändamål. I stället förespråkade hon strukturbaserad organisering utifrån arbetsplatser, skolor, bostadsområden och religiösa församlingar. Genom dessa finns arbetarklassens möjlighet till kollektiv maktutövning, men kollektiv makt kräver faktiska majoriteter. Det bygger på att du kan få med dig människor som inte redan håller med dig genom att utgå från gemensamma problem.

Hon förespråkade en relationsbaserad organisering som bygger på dina relationer med dina arbetskamrater – hundratals små organiseringssnack från individ till individ. Hennes teori om organiska ledare utgår ifrån att det varken är vi aktivister eller de som håller med oss redan från start som är ledare. Vägen till en majoritet går via de som har störst inflytande över sina kollegor, även om den personen kan vara omedveten om sin ledarroll eller rentav fientlig till facket. Det är upp till dig att ta fram en plan för att tålmodigt övertyga och få med sig den personen. Samtidigt bygger man en plan för att vinna genom kartläggning och aktioner där du kan se hur många du faktiskt kan få med dig. Om du inte kan få med en majoritet på jobbet att skriva på en riskfri namninsamling kan du inte heller räkna med att få en majoritet till att vägra övertid.

Organizing for Power

Organizing for Power blev också namnet på hennes största projekt – en internationell digital utbildning i de mest effektiva organiseringsmetoderna för fackförbund och progressiva gräsrotsorganisationer – anordnad tillsammans med Rosa Luxemburgstiftelsen. Vilken organisation som helst kan gratis anmäla sig, med en grupp på minst tio deltagare, och under sex veckor få en utbildning i de mest effektiva fackliga organiseringsmetoderna med föreläsningar, övningar och rollspel. Sedan kursen gavs första gången 2019 har närmare 35 000 personer i över 1400 organisationer och 110 länder genomgått utbildningen. Föreläsningarna översätts simultant till flera språk, bland annat arabiska, spanska och indonesiska.

Jag gick utbildningen första gången våren 2023 tillsammans med svenska Zetkin Foundation. Föreläsningarna hade gästspel av aktivister från hela världen, från fackliga sjuksköterskor i Brasilien till migrantaktivister i Berlin. I vår svenska grupp fanns klimataktivister, hamnarbetare och partipolitiska. Själv hamnade jag snabbt i gruppdiskussioner med några hyresgästaktivister från Malmö. Samma aktivister skulle senare samma år vinna Hyresgästföreningens strid mot dubbelhöjningen av hyrorna i Malmö. De omsatte lärdomarna från utbildningen till handling genom att bygga upp ett system av trappkontakter, dörrknackning, och en namninsamling mot att betala direktaviserade hyror.

Systematisk organisering – enda vägen till förändring

Jane McAlevey bevisade mer än någon annan att det inte räcker med att ha de bästa teorierna, narrativen eller policyförslagen. För att vinna faktiska och bestående segrar krävs också rätt metoder. Vi måste bli organisatörer som bemästrar de effektivaste metoderna för att sätta människor i rörelse, men också för att ge dem verktygen för att själva kunna förändring. Det finns inga genvägar, No shortcuts.

Jag såg Jane en sista gång på videolänk vid invigningen av 2024 års O4P i Maj. Då hade hon några veckor tidigare nått vägs ände med sin cancerbehandling och inlett hospicevård. Trots hennes sjukdomstillstånd samlade McAlevey kraft för några sista insatser som organisatör. Hon talade passionerat för oss, några tusen folkrörelseaktivister, om vikten av systematisk organisering som den enda vägen till förändring. Hon citerade en rad från poeten Audre Lorde som blivit mantrat under hennes sista gärningar på jorden: I am deliberate and afraid of nothing.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Fredag 11 juli, kl: 16:26

I dag, den 11 juli, har jag helt gett upp hoppet om livet. Jag har gett upp allt och nu tror jag att det inte finns något sätt att få något som heter stöd från människor, vi har blivit bortglömda, den tristess jag känner kan inte beskrivas med ord.

I morse gjorde jag mina plikter mot min familj: frukost, städning osv. Min man gick tidigt för att försöka tjäna vårt uppehälle, men allt han ger sig in i är en förlust, det är en misslyckad verksamhet men det finns inget annat sätt, för människor har helt glömt oss, men jag kommer inte att förlåta dem som har glömt oss.

Varje dag är ett falskt hopp följt av ett ännu mer falskt hopp, jag hatar det här livet. I mitten av denna månad ska Netanyahu hålla ett tal om kriget, och alla i Gaza vill höra att kriget är över.

Vi hör varje dag om möjligheten att öppna gränsövergången i Rafah, och det bekymrar mig mycket, eftersom jag aldrig har kunnat få det stöd jag behöver hur mycket jag än försöker, och jag har kommit att tro att jag har otur och att det inte kommer att förändras.

Min man berättar för mig hur försäljare blir rånade av barn från härbärgena, och eftersom de inte tjänar något på sina varor blir det i slutändan en stor förlust för dem. En åsnekärrförare slogs med en säljare på marknaden och slog honom så att han fick ett sår i ansiktet.

En annan situation, där människor samlas i hundratal i bageriernas köer och man kan se bageriernas säkerhetsvakter skjuta kulor för att skrämma människor när de rusar som galningar och skriker efter bröd, det är fruktansvärda scener som upprepar sig varje dag.

En dag i krig är som tusen lidanden jämfört med en dag i det normala livet.

Jag gick med min dotter till vår granne som har en katt, min dotter tyckte om att leka med henne, och sedan gick jag tillbaka till mitt förstörda rum.

Min man kom hem utmattad på kvällen efter att ha arbetat i 14 timmar, och han gjorde bara en förlust efter all denna tid, hur skulle han inte kunna göra det, medan varje stor handlare som importerar varor lägger ut varorna varje dag till ett pris enligt hans personliga infall, och i slutändan förlorar alla som handlar.

Ja, vi förtjänar att bli krossade, krossa oss, Israel, grattis, hela världen håller med er om vad som händer, och de går ut i medierna och säger löjliga ord för att vinna folken och lugna dem. Hejdå.

Lama Majdi

Torsdag 11 juli, kl: 14:29

Den 10 juli har det gått över 270 dagar, och vi räknar fortfarande de hårda dagarna i detta krig. På senare tid har vi dock hört talas om en positiv utveckling i förhandlingarna om eldupphör, vilket varje dag ger oss hopp om att kriget snart kan få ett slut.

När jag vaknade såg jag att min dotter Sama redan var vaken och satt och väntade på mig. Jag tog henne i famnen, började sjunga för henne och gjorde sedan i ordning timjan- och ostsmörgåsar till frukost, samt lite flingor till henne.

Vi åt frukost tillsammans. Städade upp i rummet och sedan gick jag och Sama och hälsade på våra grannar i en timme. Efter det började jag leka med min dotter och märkte hur hon växte och fick fler färdigheter. Hon imiterar och leker så vackert nu.

Jag önskar henne vackra år framöver som kan kompensera för kriget. Nästa månad fyller hon ett år.

Det var dags för Samas tupplur, så jag förberedde lunch. Jag lagade Molokhia, en egyptisk maträtt som råkar vara en av min mans favoriter. På tal om honom, han har nyligen börjat sälja lite matvaror och försöker verkligen få ihop pengar till våra grundläggande dagliga behov. Han gör verkligen en stor insats, från soluppgång till solnedgång, och jag uppskattar honom verkligen för det.

Min man åt lunch med oss och återgick sedan till arbetet. Efter att ha städat köket tog jag en paus och gjorde mig sedan redo att ta med Sama ut på vår vanliga promenad.

Medan vi promenerade fångade jag ögonblicken och fotade henne och bläddrade igenom min telefon för att bevara minnen.

Senare förundrades över hur liten hon brukade vara när jag fotograferade henne varje morgon för att bevara alla minnen. Medan jag bläddrade bland bilderna somnade jag.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Chilo Magdalena Anderssons städare.
Chilo frihetsberövades när hon skulle städa hemma hos Magdalena Andersson. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot Magdalena Anderssons städbolag återupptas

Arbetsköparen som anlitade Chilo, som städade hemma hos den dåvarande statsministern, har återvunnit tredskodomen som meddelades i maj. Nu väntar parterna på ett nytt datum för rättegång.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS, som är en del av SAC Syndikalisterna. Våren 2022 stämde facket arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

Rättegången har av arbetsköparen Hans Ahlholm skjutits upp flera gånger. När den väl skulle bli av i maj i år, dök han inte upp vilket innebar att målet gick till tredskodom. En dom som för Chilo innebar 81 900 kronor i utebliven lön enligt kollektivavtalsnivå och semesterersättning, samt ett skadestånd på 45 000 kronor. Ahlholm ålades även att betala för motpartens rättegångskostnad, sammanlagt 309 456 kronor.

Målet tas upp på nytt

I början av juni sökte städföretagaren Hans Ahlholm återvinning i tredskodomen, vilket innebär att målet kommer att tas upp i rätten på nytt.

– Det är inte oväntat att han gör detta. Men vi är säkra på att vi kommer vinna, säger SAC:s jurist John Nordmark som företräder Chilo.

Om städföretagaren Hans Ahlholm inte dyker upp vid nästa tillfälle, och det åter blir en tredskodom, kommer Hans Ahlholm inte kunna återvinna den igen. Däremot finns det ingen begränsning för hur många gånger domen kan skjutas upp om vd:n har laga förfall, skäl som exempelvis sjukskrivning.

– Det får ta sin tid för att allt ska lösa sig, nu kan jag inte göra mer än att vänta. Jag har ett bra stöd och tack vare SAC är allt snart över, kommenterar Chilo i ett sms till Arbetaren.

Chilo har fått delar av pengarna från städföretagaren

Innan städföretagaren återvann tredskodomen hann Chilo få ut 19 600 kronor av de 127 000 kronor som domstolen fastställde i maj.

– Jag har fått en del av pengarna tack vare SAC:s och juristernas arbete, skriver Chilo i ett sms.

Under tiden då Chilo väntade på att fallet skulle prövas, har företagets vd Hans Ahlholm plockat ut 2 miljoner ur det städbolag som hon var anställd av.

– Det är jättevanligt att vi vinner stora summor, men ofta finns det inga pengar i bolagen att betala ut.

John Nordmark berättar att man försökte få till kvarstad, vilket innebär att Kronofogden tar hand om pengar eller egendom om det finns en risk att dessa försvinner eller undanhålls. Detta godkände domstolen inte. 

– Nu finns det inget sätt för oss att säkra pengarna. Det händer ju ofta att folk tömmer sina bolag, säger John Nordmark. Han berättar att de nu även riktat krav mot ägaren personligen, eftersom han fördröjt processen. Detta innebär att vd:n istället för bolaget, skulle kunna bli personligt ansvarig.


Publicerad Uppdaterad