Poesi #55/2019

Poesiskolan del 6: Politisk dikt

Poesin kan hjälpa en att se skillnader. Här ett verk av konstnären Lawrence Weiner. Foto: GearedBull/Wikimedia Commons

För fyra år sedan, sommaren 2015, tog kritikern Rebecka Kärde Arbetarens läsare med storm med sin Poesiskola. Sedan dess har såväl Rebecka Kärde själv som delar av den poesi hon vurmar för stigit på den svenska kulturhimlen. Arbetaren återpublicerar i sommar Kärdes uppskattade poesiskola. Här är del 6.

Med tanke på att poesin i dag frodas i skuggan av det ordinarie samhället har den alla förutsättningar för att bli världsfrånvänd och svärmisk. Intressant nog verkar rörelsen delvis ha gått åt motsatt håll. Kanske är det marginaliseringen som omsätts i ilska, eller så beror det på utvecklingen i samhället i stort. Hur som helst har svensk poesi de senaste 10–15 åren blivit allt mer politisk.

Vad menar jag när jag säger det? All konst är politisk, brukar det ju heta. Och har förresten inte själva adjektivet ”politisk” blivit ett säljord bland andra, bredvid klichéer som ”viktig” eller ”angelägen”?

Kanske borde jag säga ungefär så här i stället: Poesin av i dag vill gripa in i världen, inte stå utanför. Den är ofta arg, sällan likgiltig, vare sig inför samhälleliga realiteter eller det ambivalenta i det egna varat. Ida Börjel, Pär Thörn, David Vikgren, Hanna Hallgren, Lina Ekdahl, Johan Jönson, Aase Berg, Jila Mossaed, Åsa Maria Kraft, Jonas Gren, Leif Holmstrand, Felicia Mulinari – alla har de, på högst egensinniga sätt, använt poesin för att göra politik.

Vilken strid som tagits har varierat. En del poeter skriver om arbete, andra om rasism; ytterligare några om övervakning, krig, patriarkat, våld, miljöförstöring eller konsumtion. Ofta har det handlat om att nysta i de fallgropar och hierarkier som finns inneboende i själva språket. På det här området hör Lars Mikael Raattamaa till en av de mer konsekventa utforskarna. Raattamaa, författare till böcker som heter saker som Politiskt våld och Kommunismen, talar ofta om den felaktiga synen på språket som ett neutralt kommunikationsverktyg. Han vill peka på de värderingar som ligger förborgade i ord och konstruktioner som vi uppfattar som transparenta.

Även om vi sällan tänker på det inhägnas ju språket av rätt stränga regler. Den som till exempel vill göra sig förstådd i kassan på kafét ska beställa ”en kaffe” och absolut inte ”en keffa”, trots att orden visuellt och ljudmässigt skiljer sig minimalt. Poesin kan hjälpa en att skärpa blicken inför den här sortens normer. Den kan, om den vill, kalla kaffe för keffa, tills de godtyckliga detaljer som skiljer ord från ord ligger blottlagda inför en.

Nu tycker du kanske att det börjar låta lite larvigt. Vad är det hon säger? Är grammatik fascism nu helt plötsligt? Och nä, visst. Det är klart att ordklasser är något annat än samhällsklasser. Men den som får upp ögonen för skillnadens makt på en språklig nivå ser den kanske också på en annan, mellanmänsklig sådan. Den ser att det som skiljer det ena från det andra ofta är rätt futtigt i sig. Att hierarkier, språkliga och andra, går att bryta ner och förändra.

Kanske ligger poesins huvudsakliga politiska kraft just i att den är så skild från det vanliga politiska språket, det som används när man ”pratar politik” i riksdagen eller i media. För varje floskel som Anna Kinberg Batra häver ur sig blir behovet av en poetisk, politisk motkraft större. Den finns där, för den som letar.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984