Sommarföljetongen: Högspänning – del 6

1.3.1
Jag hade sett fram emot fortbildningskursen länge. En workshop i kreativt skrivande för elever under ledning av Daniel Boyacioglu. Men redan på tåget upp började det gå fel. Jag hade bokat tyst kupé och såg fram emot några timmar avkopplande läsning [38] med en termos te och ett par gurk- och majonnäsmackor. Men ett par platser bort satt ett killgäng i övre tonåren och pladdrade om »guzzar« hit och »puzzar« dit, jag kan inte all den där slangen de håller på med även om jag läst ett och annat om det i Språktidningen. Ja, det var invandrarkillar. Vilket land de eller deras föräldrar var födda i spelar ingen roll, men jag tror att deras etniska härkomst var relevant på så sätt att den gjorde omgivningen mer försiktig/tolerant/rädd. För faktum var att alla som satt i vagnen blev störda, alla vi som uppskattar att färdas i stillsamhet utan att få ta del av någons privatliv via högljudda mobilsamtal, utan gallskrikande blöjbarn och utan skrålande kollegor som vandrar fram och tillbaka till bistron med pappkassetter fyllda med öppnade ölburkar. Ändå var det ingen som sa till, inte ens den fullvuxna karl som satt tvärs över gången från dem. De som kunde avskärmade sig med plattor och hörlurar medan andra bläddrade fram och tillbaka i Kupé i hopp om att konduktören snart skulle komma som en räddande ängel, vilket inte skedde.

Till slut fick jag nog och väste ett nog så parant »hyssssssch« som ven som en pisksnärt genom vagnen. Jag tror det var fler än jag som ryste av välbehag. Tyvärr hade det inte nämnvärd effekt, pladdret bara fortsatte. Då halvreste jag mig, hyssjade igen och pekade på skylten som talade om att detta var en tyst avdelning (en egentligen helt överflödig handling då den dittills osynlige konduktören upplyst om detta i det interna kommunikationssystemet). Vad gjorde fridstörarna då? Blev de stumma av häpnad, bad de ickeverbalt om ursäkt medelst gester och tillbringade resten av färden tigande? Nej då, de härmade mitt hyssjande, fick det att låta som en uppretad orm alternativt en ballong som sakta tömdes på luft, följt av gapskratt och höga femmor.

Kanske borde jag rest mig där och då, gått fram till killarna och använt den pondus och konfliktlösningsförmåga som jag trots allt utvecklat under mina yrkesverksamma år. Eller möjligen lite fegare, gått i väg och letat upp den där jädra konduktören som inte visat sig på över en timme medan tåget slängde sig fram över Västgötaslätten. I stället satt jag kvar och försökte stoiskt läsa i min bok, medan killarna fortsatte larva sig där borta. Jag var besviken över att ingen backat upp mig, att ingen sökt min blick trots att jag förgäves sökt efter deras, gett åtminstone en visuell bekräftelse av enighet mot pöbeln. Ord för ord stavade jag mig igenom sidan utan att kunna ta in någon som helst djupare innebörd.

Plötsligt märkte jag att en av killarna smugit och satt sig på det tomma sätet bakom mig och nu pressade sig mot glipan bakom mitt öra i det att han viskade ett lent »Heeej …«, varpå hans vänner skrattade så att de kunde gå sönder.
Sedan spårade det ur fullständigt.
Sedan spårade det ur fullständigt. Det finns vissa luckor, det som är för tungt för minnet att bära, som släpps som barlast. Jag tror att de pratade om mitt utseende, kommenterade det, gjorde narr av det. Viskade saker och sedan asgarvade. Lösryckta ord som uppsnappades och gjorde ont fastän jag fortsatte stirra på bokstäverna på sidan framför mig. »Det finns alltid någon som berättar. Som tar ordet i sitt våld.« [39] De meningarna minns jag fortfarande, jag måste läst dem hundratals gånger: »Det finns alltid någon som berättar. Som tar ordet i sitt våld.«

Och så var den där igen, smärtan. En fruktansvärd bankande, bultande smärta, som om någon hamrade mig över axlar och nacke, samtidigt som nerven vid min tinning svällde upp som en fet mask, dallrande, dunkande. Jag löste upp en Treo comp i lite te med den hemska insikten att den skulle vara i det närmaste verkningslös.

Strax innan vi anlände Skövde kom så den förbannade konduktören, en ofattbart slapp typ av helt fel kaliber för vad som behövdes i denna krissituation. Efter att både jag och någon till klagat på killarna gick han närmast motvilligt bort till dem och bad dem »lugna ned sig«, varpå han granskade deras biljetter, vilka verkade vara i sin ordning. [40]

Konduktörens förmaning hade trots allt viss effekt, men ända fram till Södertälje Syd där de hasigt och lustigt hoppade av fortsatte killarna att utmana och tänja på gränserna genom ömsom viskningar och lågmält diggande av nåt dunka-dunka från en mobil till exploderande skrattsalvor och klatschande handflator. Nej, fy bövelen för män i grupp, det kvittar vilken ålder eller hårfärg de har, de ger mig alltid en krypande känsla av obehag som ibland blixtsnabbt går över i den renaste rädsla.

Innan vi rullade in i huvudstaden passade jag på att kissa och fick hejda mig från att inte än en gång hojta till åt min uppenbarelse i spegeln. Sminket jag så noga lagt hade runnit undan och blottade min flammiga lekamen. Mina ögon var blanka och håret stod på ända. Jag såg helt enkelt ut som jag kände mig, för jävligt. Inte konstigt att de skrattat åt mig, tänkte jag och torkade mig så gott det gick med en servett. Tårar blandat med svett och sminkrester. Jag längtade redan hem.

Workshoppen var en besvikelse. Daniel Boyacioglu hade ställt in på grund av sjukdom, i stället höll en bitter och passivt aggressiv liten man i dagen. Gång på gång orerade han om alla sina refuserade manus och påpekade hur svårt, för att inte säga omöjligt, det var att bli utgiven på ett svenskt bokförlag om man inte var »dokusåpakändis eller tjenis med förlagschefen«. Hans elevperspektiv var lika med noll, jag är osäker på om han ens var medveten om att det var skolan som var målgrupp. I stället handlade hans övningar om hur vi (ett femtontal till en början mer eller mindre entusiastiska svensklärare som rest från när och fjärran för att fortbilda sig men som redan efter en timme misströstande börjat stirra ut genom rutorna på det anonyma huset någonstans på Sveavägen) skulle »testa olika sätt att slipa våra verktyg och bli vassare skribenter«.

Själva övningarna i sig var det väl inget fel på (det var det vanliga upplägget med några inledande associationslekar på tid för att få i gång flytet som sedan följdes av en längre skrivuppgift som utgick från ett par lagom provocerande fotografier) men det var kursledarens totala handfallenhet när en av oss tog bladet från munnen och halvvägs in i dagen undrade vad hennes elever kunde ha för nytta av det här och han mumlade något om skrivtävlingar för unga och Lilla Augustpriset. Och så var han där igen i en ny harang om svårigheten, nej omöjligheten att bli utgiven som författare i dag, egentligen var det lika bra att låta bli att försöka.

Hela tiden saknade man Daniel Boyacioglu som en avliden släkting vars ande ändå vilade över rummet, man riktigt kände hur Daniels entusiastiska glöd hade värmt upp det faktiskt ganska kylslagna rummet, hur hans smattrande ordlekar hade fungerat som ett aggregat, fyllt oss med en glödhet tro på poesins kraft och hur lekfullhet och nyfikenhet kan ta en ända upp till stjärnorna, där man kan sitta på ett moln och se dem blinka, strålande.

På eftermiddagen kraschlandade jag på mitt hotellrum en kort stund innan det var dags att masa sig ut till Rågsved för att hälsa på Simon. Tanken var att se hur han hade det där i sin träningslägenhet eller »training crib« som han envisades med att säga, totalt anglifierad som han är av sin ständiga nätnärvaro, samt lämna över lite kläder jag köpt till honom på Allum. Sedan tänkte jag vi kunde gå och äta på någon mysig restaurang i närheten, bara vi två.
Värken vägrade ge med sig trots att jag svalt halva röret med Treo comp, och det nya lagret mineralpuder jag anlagt hade redan börjat klibba och ha sig.
På tunnelbanan ut i förorten mådde jag pyton, rent ut sagt. Värken vägrade ge med sig trots att jag svalt halva röret med Treo comp, och det nya lagret mineralpuder jag anlagt hade redan börjat klibba och ha sig. Väl framme bland de grå höghusen irrade jag runt ett bra tag utan att hitta rätt. Jag ringde Simon flera gånger utan svar, som brukligt är med den killen. Han brukar skylla på att han haft sina hörlurar på sig. Jämt de där gigantiska locken, är de inte över öronen så hänger de runt halsen på honom, som om han helst ville stänga ute världen runt omkring helt och hållet. Å andra sidan, vem kan klandra honom?

Till slut frågade jag en vänlig afrikansk gentleman som till och med gick med mig en bit på vägen. Sju våningar upp i ett slitet och deprimerande kolossbygge bodde gossarna. Efter att jag både ringt på dörrklockan och knackat på åtskilliga gånger öppnade den minsta och smalaste av dem, en håglös filur som heter Dennis men insisterar på att enbart kallas efter sitt »nick« D-Max.

D-Max stirrade häpet på mig. »Öh … Simons morsa?«, sa han mer vänd inåt lägenheten än mot mig. Tydligen hade Simon inte bemödat sig med att informera sina rumskamrater om min förestående ankomst. Nu hade de träning, vilken bestod av att de alla fyra satt framför var sin dator och maniskt klickade med sina möss medan den plottriga kampen växlade fram och tillbaka över skärmarna och de ropade diverse kommandon och invektiv till varandra i sina mikrofoner.

Till en början försökte jag vara artigt intresserad, stod böjd framme vid Simons stora skärm och pekade och frågade, men där var jag visst bara i vägen som den dumma mamma jag är, så efter en stund drog jag mig tillbaka till den nedsuttna soffan där jag lyckades frigöra lite stjärterum efter att ha lyft undan ett berg med smutstvätt.

På det fettkladdiga soffbordet låg kretskort, tomma pizzakartonger och diverse verktyg i en osalig röra. Allt låg i ett skumt halvdunkel då persiennerna var nedfällda för att skärmarna skulle komma till sin fulla rätt.

Jag torkade lite svett ur pannan. Lägenheten var fruktansvärt kvav, jag räknade till inte mindre än nio datorer i olika storlekar och utföranden som stod påslagna i olika delar av det stora vardagsrummet, plus alla skärmar och routrar och externa hårddiskar och gud vet vad det heter. I efterhand har jag räknat ut att strålningsdoserna jag utsattes för under de dryga två timmar jag vistades där var mer eller mindre extrema, och tillsammans med X2000-resan förmodligen det som fick bägaren att rinna över.

Efter en evighet slet sig äntligen Simon från spelandet, ännu mer butter än vanligt eftersom han förlorat stort mot D-Max. Jag hade i förväg bett honom kolla upp något trevligt ställe vi kunde gå och äta på, men enligt honom var allt som fanns där ute »typ en korvkiosk och ett alkishak«. Det fick bli alkishaket, vilket visade sig vara ett misstag.

Beskrivningen var förvisso adekvat. Personer i varierande stadier av missbruk satt eller halvlåg i båsen medan den kinesiska familj som drev stället höll dem under noggrann uppsikt, vakade så att de inte skulle kräkas på golvet eller ta sig in bakom bardisken för att snatta ur ölkylen. På den nivån var det. När jag bad om menyer för två stirrade kvinnan i kassan på mig som om hon inte förstod, så för säkerhets skull tog jag det på engelska också, vilket fick Simon att stönande viska att jag var »typ rasist«. Till slut lyckades vi i alla fall beställa var sin hamburgertallrik, som kom in efter trekvarts plågsam tystnad varvat med korta stunder av samtal som bestod av att jag försökte komma på ännu en fråga som Simon kunde svara enstavigt på eller inte alls.

Jag som sett fram mot det här, att få bjuda min vuxna son på krogen, att mötas som två myndiga individer i stället för den här

stelfrusna situationen där en är över och en under och man undrar vem som är var. Simon ville inte ha öl eller cider eller något annat alkoholhaltigt trots att jag proklamerade att det var alldeles lugnt för mig, jag bjuder. Herre gud, han är ju tjugo år gammal! Men nej, i likhet med många andra ur sin generation har han valt bort alkoholen tillsammans med det fysiska umgänget. [41] Själv drack jag en någorlunda kall Mariestads som smakade himmelskt efter en evighetslång dag. Jag hade gärna tagit en till om jag inte visste att Simon skulle blänga föraktfullt på mig och muttra något om sin mormor. Hamburgertallriken var verkligen inget att skriva hem om, vi blev åtminstone inte magsjuka, om jag säger så.

Ett kallt duggregn föll över det ödsliga torget vid tunnelbanestationen. Tonårsgäng som kurade under ett utskjutande tak, en herrelös hund sprang runt i en cirkel och skällde åt sig själv. Vi skildes åt efter en klumpig kram som varade en alldeles för kort stund, alldeles för kort.

När jag kom tillbaka till hotellet kollapsade jag över sängen. Mitt i natten vaknade jag med en fruktansvärd huvudvärk och hörde röster ute i korridoren. Jag stapplade fram till dörren och tryckte örat mot den. En smetig mansröst mullrade »Men jag vill ju …«, och en ljusare stämma: »Inte så här, inte så där.« Jag gick in på toaletten och hällde upp resten av Treoröret i en plastmugg och sjönk ned på toasitsen. Inte så här. Inte så där.
Jag gick in på toaletten och hällde upp resten av Treoröret i en plastmugg och sjönk ned på toasitsen.
Dagen efter hade jag tänkt vara duktig och ta en långpromenad på Djurgården innan mitt tåg gick, men jag var alldeles för dålig, förmådde mig inte ens gå ned till matsalen. Och jag som längtat efter lite lyxig hotellfrukost med bacon och äggröra! Bara tanken på det gav mig kväljningar nu. Utsvulten och lite darrig stod jag sedan på perrongen med vad som kändes som tusentals andra som också skulle hem till Göteborg och vilka fick jag syn på om inte killgänget från tysta kupén, som också bara verkade ha varit på en snabbvisit i den kungliga huvudstaden.

Givetvis var den här avgången fullbokad och de tysta platserna slut sedan länge, och så klart hamnade vi återigen i samma vagn, den här gången i den allmänna avdelningen där man får skrika och gapa hur mycket som helst, vilket killarna inledningsvis gjorde, särskilt sedan de fått syn på mig och pekat och garvat. Men på något lustigt vis var det inte lika spännande att väsnas nu när det inte var förbjudet, då saknades lockelsen.

Efter ett tag tystnade de helt, snart sov flera av dem med gapande munnar som man kunnat smyga fram och lägga något äckligt i, som ett använt tuggummi eller en rejäl snorkråka, om man nu var på det humöret. För min del kunde det kvitta, värken och värmevallningarna och ett bubblande illamående gjorde att jag inte ens förmådde stirra på en boksida, jag bara tryckte skallen mot fönstret och blundade hårt, hårt. Ovanför mig elledningar med tiotusentals volt. Åh herre gud, om jag bara vetat.

När jag kom hem bäddade jag ned mig och där blev jag liggande. För första gången sedan jag börjat på Hvitfeldtska sjukanmälde jag mig. Jag visste inte ens hur man gick till väga utan fick ringa till personaladministratören som informerade mig om min rätt till en veckas sjukfrånvaro utan läkarintyg och rätten till sjuklön minus karensdag. Jag, som på sin höjd hade en förkylning per år som snabbt brukade gå över efter lite snuva, låg nu däckad i vad jag för omvärlden beskrev som influensa men som jag egentligen inte hade en aning om vad det var. Inte då.

Efter det kom jullovet, vilket borde inneburit mer vila och tid för återhämtning, men som mest handlade om ett saligt pendlande

mellan att försöka jobba i kapp det jag inte hunnit med under frånvaron och en fåfäng kamp för att julen trots allt skulle bli som vanligt med pepparkaksbak och grönkålssoppekok och en nystickad juldräkt åt Stig. Två dagar innan julafton orkade jag inte mer utan retirerade på nytt till sängen, plågad av yrsel, illamående och denna satans förbannade värk. Jag såg ingen annan lösning än att ringa mamma och ställa in vårt gemensamma firande, det fick bli nästa år i stället, tänkte jag. Hon lät besviken, men skylde snabbt över det, Gunni Löwenhaupt skulle tydligen ha en liten julsexa som hon säkert kunde klämma in sig på. Simon hade jag redan skickat en julklapp till, [42] han firade hos sin far. På julaftons kväll låg jag i soffan med Stig som myste i sin rödgröna lilla kofta och vi såg snön falla utanför fönstret. Så blev det en vit jul till slut.

 
1.4
När vårterminen började var jag någorlunda på fötter igen. Jag klarade åtminstone att gå upp om morgnarna, tvinga i mig frukost och fixa till mitt svullna anlete så gott det gick (vid det här laget hade jag nästan börjat vänja mig vid att se ut som om jag stuckit ned huvudet i ett jordgetingbo), ge katterna mat och tömma deras lådor och så cykla de två kilometrarna till Bellevue för att ta vagnen in till stan. Spårvagnsresan var alltid värst. Oavsett hur okej jag känt mig innan slog värken och yrseln och de okontrollerbara svettningarna till så fort jag stigit ombord, ofta redan medan jag stod i kuren och väntade. Men jag bet ihop, försökte vara tapper.

Hade jag otur hamnade jag bredvid någon elev som jag i värsta fall var tvungen att konversera. Jag, som alltid varit så glad och social och gärna småpratade lite, särskilt om det var någon av mina guldklimpar, nu försökte jag undvika kontakt om det gick, vände ryggen till, ville inte bli sedd. Å andra sidan var jag så illa tvungen att stå inför dem en halvtimme senare, mina första morgontrötta elever, stå på scen inför deras slöa blickfång och försöka leverera. Det var fan inte lätt, men jag gjorde det, jag härdade ut.
Och ingen kan beskylla mig för att jag inte försökte ta itu med mina problem.
Och ingen kan beskylla mig för att jag inte försökte ta itu med mina problem. Under våren utnyttjade jag både frikort och friskvårdsbidrag till max. Jag gick på zonterapi (en liten men otroligt stark dam tryckte på mina fotsulor och berättade bland annat att ändtarmen är sammankopplad med hälen och njuren med hålfoten, dessutom tyckte hon att mina fötter doftade en aning illa av misstänkt svamp. Kändes lite hokuspokus. Svårt att gå följande dag, i övrigt ingen större effekt), akupunktur (en man som kallade sig Wong Li trots att han var pursvensk tog emot mig i ett iskallt och fönsterlöst rum i Landala. Jag var nervös för att det skulle göra ont när han satte nålarna i mig, men det var mer som en lite stickande kittling. Wong Li placerade ut massvis av nålar medan han berättade om sin stora passion för kung fu och rökt te), massage (en mulattkille kom hem till mig ett par gånger, den hopfällbara bänken hade han med sig i sin lilla bil. Jag vet inte om det var intimiteten hemmavid eller det faktum att en så tjusig ung man rörde vid mig (för första gången på evigheter, som det kändes) som gav det hela en väldigt angenäm men aningen besvärande underton. Efter fyra gånger valde jag att avbryta behandlingen) och kiropraktik (en äldre och totalt oattraktiv karl som hade sin klinik på ett kontorshotell i Mölndal bad mig helt osentimentalt att »strippa«

och så satte han sig på min rygg. Det knakade och sprakade som från gammalt virke och när jag just skulle be honom att vara lite försiktig tog han tag om mitt huvud och vred det hastigt åt sidan, som i filmerna när kommandosoldater har ihjäl folk. Fast jag dog inte, i stället kände jag en oerhörd lättnad, som om år av förstockad stelhet slitits itu i en enda bestämd rörelse. Tydligen hade jag fått mitt »jungfruknäck« och tyvärr skulle ingen fortsatt kiropraktik i världen komma i närheten av detta. Ändå var det den behandling som funkade bäst, åtminstone så länge jag trodde att det var smärta och stelhet som mina problem handlade om).

En dag i personalrummet satt jag med en kopp blaskig cappuccino och var halvt försjunken i tankar kring en artikel jag läst i Pedagogiska magasinet om hur man i Japan experimenterade med att byta ut lärare mot robotar när diskussionen omkring mig fångade mitt intresse.

Det var spanskläraren Ewa som berättade om en släkting till henne som blev bildskärmskadad på nittiotalet och aldrig återhämtade sig. I dag var hon inte bara överkänslig mot elektromagnetisk strålning utan även mot starkt ljus och olika sorters kemikalier. Hon bodde i en husvagn i ett öde grustag, dit hennes make åkte dagligen med förnödenheter och för att hålla henne sällskap.

»Ja, se folk«, skrockade Samuel, vår militant ateistiska religionslärare, »det är ingen ände på vad de hittar på«, och andra föll in i den hånfulla kören. Men Ewa kliade sig bekymrat på näsroten: »Själv vet jag inte vad jag ska tro. Men jag har varit där ute vid grustaget och sett hur hon mår, och det är inget påhitt i alla fall.« Jag drack ur det sista av det kvalmiga automatkaffet, reste mig och gick för att hålla lektion.

Resten av den dagen, den kvällen, natten, dagarna efteråt återkom jag till Ewas berättelse. Grustaget, husvagnen, kvinnan. En bil som kom körande och parkerade på behörigt avstånd. En man som kånkade på vattendunkar och matkassar. Stearinljus som fladdrade, ett Trangiakök som väste, den fadda doften av burkbönor och otvättat hår. Två trogna älskande som höll om varandra, hårt, innan det var dags för honom att gå. Mörkret som sakta sänkte sig över husvagnen medan bilen körde sin väg, tillbaka till den upplysta civilisationen. Jag kunde inte få bilderna ur mitt huvud.

 
1.4.1
Under våren fortsatte det evinnerliga tjafset om betygen. Jag hade inte fått något vidare stöd från LR. Personen jag pratat med i telefon hade bara erfarenhet av att jobba med det tidigare systemet innan han gjorde facklig karriär och hade bara vaga begrepp om sådant som matriser och återkoppling. Det enda rådet jag fick var att stå på mig och fortsätta dialogen med kollegor och min fackliga förtroendevalde. Så mycket för den hjälpen.

I och med att jag varit dum nog att backa och korrigera några omdömen i efterhand var det som om anden släppts lös ur flaskan, nu var det fritt fram för varenda medelmåtta att pressa gränserna. De som hade C ville ha A och de som låg på E ansåg sig vara självklara C och så vidare. Men inte att det fanns på kartan att de själva skulle anstränga sig, att de skulle göra det som kriterierna så tydligt angav, nej de ville att jag skulle höja upp dem dit de förtjänade att vara. Så inför sommaren och de avslutande bedömningarna för betygssättningen fick jag helt enkelt nog av tjatet. Stå på mig, jag? Varför det när jag var så trött att jag bara ville lägga mig ned. Jag höjde och höjde så att det stod härliga till. I en klass fick nästan hälften A, i en annan var det inte ett F eller E så långt ögat nådde. Nu ska de väl bli nöjda, tänkte jag, nu ska det väl äntligen bli tyst på dem.
Nu ska de väl bli nöjda, tänkte jag, nu ska det väl äntligen bli tyst på dem.
Sista dagen innan semestern samlade jag ihop mina mappar och pärmar och städade rent och snyggt vid min arbetsplats. Sorterade bland bokhögar och presenter och utklipp om före detta elevers vidare prestationer, rättade till fotona på Simon och Stig och Willy och sköt in stolen. Släckte i taket och kände genast ett lugn komma över mig. Stod en stund i halvdunklet och bara andades. Herre gud vad skönt det skulle bli att få sommarlov.

Skön vet jag inte om sommaren var på det stora hela, men någorlunda avkopplande och framför allt lärorik, det var den. I slutet av juni åkte jag på en treveckorsretreat i Småland som jag hittat via en annons. Jag hade aldrig gjort något liknande. Att åka i väg rakt ut i skogen för att leva med totala främlingar var inte riktigt min stil egentligen. Men jag var mitt i en förändring, det var tydligt. Det som tidigare varit lätt hade blivit svårt, och det som nyss kändes otroligt var helt plötsligt inte fullt så konstigt.

Även om jag var nervös och lite reserverad till en början slappnade jag snabbt av. Det rådde en så avspänd och välkomnande stämning i stugbyn där bland granarna, ett slags oförställt lugn. Där fanns folk i alla åldrar, mest kvinnor, många som liksom jag kanske inte mådde så jädra bra och behövde komma bort ett slag. Där fanns Marielle som gått in i väggen efter att ha bollat med fyra barn och två jobb och Sussie som fått fibromyalgi efter att yngsta dottern rymt hemifrån och börjat knarka och försörja sig på att sända sexshower på nätet. Människor man kunde relatera till, där det fanns ett samförstånd redan innan man öppnat munnen, det räckte med en blick.

Extra skönt var att gå in i denna avkopplande bubbla fri från omvärldens brus då vi helt sonika fick lämna ifrån oss mobiler, Ipadar, laptoppar, flickflocks och allt vad det heter direkt vid ankomst. En kvinna klädd i sari samlade in alltsammans i en »stresskorg« som sedan ställdes undan någonstans. Så jädra härligt! Visst, i början kändes det lite ovant att inte ha direkttillgång till nyheter och möjligheten att kunna kommunicera med den diffusa sfär av »vänner« som de multiglobala företagen försett en med.

En mild panik första dagen: tänk om det händer något allvarligt medan vi sitter här bland fågelkvittret och mediterar? Tänk om ett gigantiskt giftmoln sveper in över Göteborg och lämnar död och förintelse efter sig. Vad skulle hända då? Hur skulle lilla mamma klara sig där hon satt i snålblåsten i sin fuskpäls och läppjade sherry i ett naggat kristallglas? Och katterna, skulle de ens förstå vad som hände när den gula dimman seglade vidare över Utby? Stig hade kanske klarat sig som höll sig inomhus, men Willy, han hade varit förlorad.

Sedan koncentrerade jag mig på att följa med i andningsövningarna och lära mig solhälsningen och utföra alla de praktiska sysslorna tillsammans med kollektivet. Snart var det som om detta var allt som någonsin existerat och som alltid skulle finnas. Jag ingick i ett matlag med ett par andra. Maten vi lagade var strikt vegetarisk och kryddningen låg åt det indiska hållet. Visst blev man lite gasig av alla linser och bönor men det var väldigt gott och himla skönt att skippa köttet, det kändes renande.

En man i gruppen, Björn, var jätteduktig på allt från att finhacka hundra lökar i rask takt till att justera sälta, syra och sötma i soppor och grytor. Han hade lätt kunnat ta anställning på vilken restaurang som helst i stället för att som nu verka som obehörig musiklärare på ett mellanstadium i Åmål. Som varande kollegor fick vi snabbt fin kontakt och skojade om allt från struliga elever till inkompetenta rektorer, och så lärde Björn mig ett par supersmarriga recept, bland annat visade han hur enkelt man gör sin egen paneerost. [43]

Dagarna på retreaten smälte samman, blev till ett stilla flöde i stället för vardagens splittrade moment. Jag minns hur jag mediterade över trädtopparnas spegling i den stilla sjön. Jag minns tarmsköljningens salta vatten och den bruna sörjan som förevisades på en bricka av plast. Jag minns ställningar som clownen, plogen och sittande svanen. Jag minns svettältets klibbiga värme, doften av granris som sprakade i elden, svettpärlorna som glimrade på de nakna kropparna, skymten av Björns tjocka lem i skuggorna.

En av de sista dagarna gick han och jag ut i skogen för att plocka svamp till en gigantisk biryani som skulle tillredas på Muurikkapannan i stugbyns mitt. Vädret var precis lika vackert som det varit hela tiden jag varit där. Vi gick längs en stig och småpratade om ditt och datt. Världen utanför sipprade in genom gliporna, men det gjorde liksom inget. Björn berättade att han låg i skilsmässa, en plågsam sådan. Han hade åkt till retreaten för att komma bort, glömma, och han trodde det fungerade. En mild bris drog in från sjön när vi rundade udden och tog oss in bland täta snår. Björn sa att det vimlade av smörsopp och rödgul taggsvamp där.

»Fast just nu verkar det vara lite ont om dem«, sa han och kliade sig i sitt stora svarta skägg. En kraftig doft av djurspillning slog upp mot mig där jag stövlade fram bland riset med blicken pendlande mellan marken och mannen framför mig och jag vet inte om det var doften som triggade något animaliskt i mig eller om det var åsynen av Björns välformade stjärt i de korta jeansshortsen men på en ingivelse föll jag ned på alla fyra samtidigt som jag föste upp min tunna batikkjol över ryggen. »Här … Jag tror jag hittade några svampar här nere«, och det lät kanske lite dumt men Björn förstod precis och på ett par sekunder var han i mig, det var som om han redan gått runt där i skogen med stånd. Både hetsigt och ömt tog han mig bland mossa och grus.
Det var ofattbart skönt, en känsla bortom språket.
Det var ofattbart skönt, en känsla bortom språket. Detta behov av att bli tagen är något som män, ja bortsett från homosexuella då kanske, aldrig kommer kunna förstå. Att våga vara begäret, att våga vara den som kräver att bli uppfylld, det är inte svaghet eller underkastelse, det är ren och skär egoism. Den fullständigt subjektiva njutningen i att få som man vill. Det bästa var att det räckte så för både Björn och mig. Vi älskade där i skogen och så var det bra med det. Vi reste därifrån utan krav, utan vilja till mer. Händelsen var en enda och därför så komplett. På bussresan hem från lägret kände jag mig friskare och friare än på länge.

För en tid kunde jag också behålla det småländska lugnet, även sedan jag kommit tillbaka till Utby. Jag promenerade längs med Säveån, förundrad över hur den brunmurriga, igenvuxna floden kunde utöva en sådan lockelse på mig varje gång jag var där nere. Det var något med det stilla förfallet, de undantagna udda platserna. Krimskramsbutikerna vid Bellevue där man kunde hitta allt från AK47:or i plast till blinkande inomhusfontäner. Båthamnen bakom Bellevues industriområde, den som en gång byggdes av estniska arbetare på SKF men nu låg öde och avspärrad på grund av rasrisk. De hemlösas läger längre uppströms, högarna av bränd kabel och presenningar som dolde det onämnbara.

För att inte tala om den nedlagda tågbron vid Utbynäs som kändes som om den hörde hemma i ett mytiskt Amerika snarare än Sverige. Man kunde gå ut på den, stå ett tag och se trädgrenar komma flytande borta från Partille, höra björktrastarnas sång i träden och andas in den tunga floddoften innan man vandrade vidare över till Sävenäs. Så underbart.

Det var ett bra odlingsår, solen sken för jämnan avlöst av välgörande regnskurar och jag skördade saftiga tomater och gigantiska rädisor som jag skar ned i matiga sallader tillsammans med moghrabiah och yoghurtbollar som jag handlade på Moussas orientlivs borta i Gamlestan. Över huvud taget lagade jag en massa god mat den sommaren, ofta inspirerat av Björns känsla för kryddor och kombinationer. [44]

 

FOTNOTER:

38) Sandberg, Kristina, Liv till varje pris, Norstedts, 2014.

39) Ibid., s. 19.

40) Varför, varför hade killarna gjort det aktiva valet att boka i tyst kupé? Jag menar, tåget var långt ifrån fullsatt, det var inte som om de var tvungna att sitta just där. Eller var det kanske någon förmyndare som låg bakom, någon slags bakvänt omtänksam föreståndare för det HVB-hem som de här ligisterna skulle forslas till som ville ge de små änglarna lite frid på vägen? Jag vet inte.

41) Enligt en rapport från CAN har alkoholkonsumtionen bland ungdomar minskat drastiskt sedan början på 2000-talet. I dag uppger endast en minoritet av ungdomarna att de regelbundet berusar sig, samtidigt som andra studier visar på att genomsnittsåldern för sexdebuten stiger hos unga och att gruppen bland 15–19-åringar som inte haft sex växer, särskilt bland unga män. En starkt bidragande orsak till båda trenderna antas vara vårt uppkopplade, isolerade liv på Internet. Det verkar hemskt tråkigt att vara ung i dag, tycker jag.

42) Min son är ökänt svår att köpa presenter till. Förr gav jag honom alltid böcker, av princip, men sedan han blev tonåring slutade han mer eller mindre att läsa. Jag övervägde olika tråkiga alternativ som biocheckar eller en kalsongprenumeration tills jag gav honom ett presentkort på Barbarella så han kunde skaffa sig en ny piercing nästa gång han var i stan, som en slags storsint försoningsgest (åh, vad vi bråkade om mig en massa glada gubbar och ett stort blinkande THNX MOM! på julaftonskvällen.det där ansiktsskrotet förr om åren), vilket ändå verkade gå hem eftersom han sände mig en massa glada gubbar och ett stort blinkande THNX MOM! på julaftonskvällen.

43) Koka upp fet mjölk under omrörning, ta bort från spisen och pressa ned citronsaft tills det bildas en klumpig massa. Lägg massan i durkslag täckt med en handduk och pressa ut all vätska. Lägg sedan den handduksinklädda klumpen i press, exempelvis under ett par tunga böcker. Osten kan sedan användas i grytor och soppor eller brynas lätt, eller bara ätas som den är med lite flingsalt. Jättegott!

44) Okej, lite tänkte jag väl på Björn även efter att vi skilts åt efter den avslutande eldceremonin, men inte mer än vad som snabbt glömdes bort efter att handen gjort sitt.

Publicerad
2 days sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
5 days sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

Publicerad
1 week sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad
1 week sedan
Greta Thunberg intervjuar väljare på Fältöversten, Östermalm. Kvinnan till vänstern spelade Malin i Saltkråkan.
Louise och Michael intervjuas av Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto på Östermalm, som en del i Arbetarens väljarintervjuer. Foto: Alexandra Urisman Otto

Här läxar Malin i Saltkråkan upp Greta – ingen förstår vad som händer

Miljöfrågorna är viktiga – men internationella. Och Centerpartiet är det bästa alternativet ”på vänstersidan”. 

Välkommen till den något udda väljarintervjun från Östermalm i Stockholm, där Arbetaren inte känner igen den superkända intervjupersonen – och intervjupersonen i sin tur inte förstår att det är Greta Thunberg som ställer frågorna.

Under ett besök i köpcentret Fältöversten i Stockholm möter Arbetarens utsända Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto ett par vänner på shoppingrunda. Efter att ha gått med på att bli intervjuade presenterar vännerna sig som Louise och Michael, 79 respektive 64 år. Greta håller i mikrofonen och väljarintervjun börjar trevande:

Vad har ni för spontana tankar inför valrörelsen? 

– Den blir hård tror jag. Och eftersom jag är gammal liberal så är jag lite orolig, svarar Louise.

– Berätta precis vem du är, säger Michael.

– Det behöver jag inte säga, skrattar Louise försynt och fortsätter.

– Men… Jag ser fram emot en schysst valrörelse. Det kan man verkligen säga i dessa tider: hoppas den blir schysst. 

Hur skulle en schysst valrörelse se ut?

– Att politikerna inte alltid pratar illa om varandra. Jag har själv varit aktiv i politiken men jag säger ”de” för jag är inte längre en del av det där, säger Louise.

Michael fyller i:

– Hon vet vad hon pratar om. Hon har suttit i riksdagen och allting. Och hon är en känd skådespelerska. Jag är inte ett dugg känd men jag kommer gå och rösta, säger han och fortsätter:

– Som läget är nu, när man ser opinionen, så leder de rödgröna. Men jag tror att när det närmar sig så kommer det bli mycket, mycket jämnare. Och sen tror jag också att partierna som ligger lite risigt till… Och det är väl framför allt – jag säger fortfarande Folkpartiet och inte Liberalerna, det är så inarbetat för mig – Folkpartiet. Jag tror att Folkpartiet kommer klara sig kvar genom borgerlig stödröstning.

– En dröm att stilla bedja om, säger Louise och fortsätter:

– Jag är nog lite mer realist än du där i nuläget. Men jag hoppas att politiken drar sig mer åt mitten. Att ytterkanterna inte får så mycket att säga till om, som man ibland kan befara. Där ligger mitt hopp. 

Michael håller med. Och avslöjar hur han tror att han kommer att rösta:

– Jag lovar ingenting åt något håll men som läget är nu… Man lägger tre röster, i riksdag kommer jag antingen rösta på Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Men jag kan ändra mig, jag garderar mig. Jag vill inte lova åt något håll. 

Louise:

– Den som lever får se, som man brukar säga. Men det blir spännande. Och som världen ser ut så är det också extra spännande för jag tror att världsläget påverkar en del, även det svenska valet. Det vore konstigt annars. 

På vilket sätt påverkar det?

– Om det är kris i världen – så har det ju varit historiskt – så tenderar partier att gå samman. Att ”nu är det vi mot dem”, nu ska vi hålla ihop. Och då försvinner förhoppningsvis en del av det interna schabblet… Äh, nu säger jag det rakt ut: Att moderater och socialdemokrater har en hel del gemensamt i stora frågor. Det är klart att det inom dessa partier finns grupper som aldrig skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans. Men jag tror att i ett internationellt krisläge, då skulle det kunna finnas en chans för en sådan mittenuppgörelse, vilket jag alla gånger skulle välkomna. 

Louise: ”Jag var ersättare i EU-parlamentet för Folkpartiet”

Arbetarens Alexandra Urisman Otto lånar intervju-mikrofonen av Greta:

Får jag ställa en fråga? 

Louise nickar.

Jag skriver mycket om klimatförändringarna i mitt jobb som journalist. Och vi vet ju nu att den globala medeltemperaturen de senaste tre miljoner åren har legat väldigt stadigt kring 14 grader, med avvikelser nedåt på minus fem och uppåt på som mest två grader. Och nu är vi med stormsteg på väg ut ur det här spannet, som forskare beskriver som livets korridor.

– Där har vi varit snabba.

Jag vet inte om du har barn eller så – men hur tänker du om framtiden utifrån det här perspektivet?

– Jodå, jag har både barn och barnbarn.

För det är ju precis nu som det här händer. 

Louise berättar att hon var ersättare i EU för Folkpartiet under 2006, när liberala Marit Paulsen (bilden ovan) ville inrätta ett “matens FBI”. Foto: Gunnar Lundmark/TT

Alexandra lämnar tillbaka mikrofonen till Greta och Louise nickar igen. Hon säger:

– Miljöfrågorna är ju några av de väldigt stora frågorna. Och i allra högsta grad internationella frågor där man måste komma överens, internationellt och inom EU. Det kanske inte hjälper så mycket om vi väljer rätt sorts potatis eller frukt eller så. Men det föder ett medvetande hos unga människor att man tar hänsyn till det, säger hon. 

– Och jag var faktiskt ersättare i EU-parlamentet när vår folkpartistiska eller liberala Marit Paulsen ville inrätta ett matens FBI. Hon var väldigt noga och väldigt tidig med detta: att man ska veta vad man sätter i sig.

Louise: ”Greta gör fel grejer nu”

Arbetarens team funderar över vem denna före detta politiker och skådespelare kan vara, men hinner inte ställa frågan innan Louise fortsätter – och avslöjar att inte heller hon vet vem det är hon pratar med:

– Men jag tror tyvärr att enskilda punktinsatser och ja… Greta… Alltså Greta… Ja, jag beundrar henne på många sätt. Men tyvärr så tror jag att den där typen av agitation som har varit, eller de här demonstrationerna… Eller deras agerande inte har hjälpt. Även där handlar det om samarbete.

Greta, som alltså för ovanlighetens skull inte är igenkänd, höjer lätt på ögonbrynen. Hon frågar sedan: Vad tycker du att Greta och aktivisterna borde göra i stället?

– Jag skulle vilja att Greta hade fått hjälp att ta vara på den enorma situation hon hade när hon var som mest trovärdig. Hon är trovärdig nu också. Men hon har hamnat i sällskap där hon inte backas på det sätt som hon behöver backas. Hon gör fel grejer nu, tillsammans med sina kamrater. Det föder ilska och det föder aggressivitet, i stället för att säga: Gud vad hon är bra! Vilket hon var. 

Jag blir väldigt intresserad, säger Greta. Vad är det för fel grejer som man gör? Och om det är något man borde göra i stället, är det något du skulle vilja göra själv?

– Nej, du vet att jag är 80 år nu så jag orkar inte så mycket. Men man kan prata om det och jag kan agitera för det. Och jag pratar med mina barn och barnbarn om det väldigt mycket. Men alltså att förbjuda bilar, förbjuda det ena, det andra. Det tror jag inte på. Jag tror på att öka vetskapen om det.

Har någon sagt att man ska förbjuda bilar?

– Nej, men att jobba bakåtsträvande tror jag inte på. Men jag tror på… Jag tror på vetenskap. Och jag tror på att man ska satsa mer vetenskapligt på miljöfrågorna. Det tycker jag är väldigt viktigt. Och att man också ska lyssna på den vetenskap som kommer fram.

Greta nickar och ställer nästa fråga till båda intervjupersonerna: Vad har ni för plan B om allt går åt helvete?

– Ja… Eh… Alltså hur menar du? undrar Michael.

– Du menar om det säger ”pang” bara imorgon? Då spelar det ingen roll om vi har en plan eller inte, säger Louise.

Greta Thunberg anländer till Arlanda flygplats efter att ha deporterats från Israel. Thunberg var på väg mot Gazaremsan på segelbåten Madleen när hon och andra aktivister frihetsberövades av Israel på internationellt vatten. Foto: Anders Wiklund/ TT

Greta utvecklar sin fråga:

Jag tänker att eftersom den mänskliga civilisationen och de samhällen som vi har nu har byggts upp under Holocen, en geologiskt väldigt stabil period. Och när vi nu går ur den perioden till en med ett mycket mer instabilt klimat. Med många extrema väderhändelser. Det blir svårt med matförsörjning, vattenförsörjning. Det riskerar att bli mycket krig, många människor på flykt. Det kommer bli väldigt mycket instabilitet. Till och med demokratin riskerar att påverkas väldigt mycket. 

– Det kommer att bli mycket större uppslutning människor emellan om detta. Folk kommer att hålla ihop, arbeta tillsammans. Jag är inte… Alltså orolig, det kan man vara. Men jag ser inte hopplöst på det. Jag tror faktiskt att det skulle kunna hjälpa människor att jobba ihop igen om det verkligen blev problem, säger Louise.

Men det forskningen säger är ju att vi är på väg ditåt. Som Alexandra sa, vi är på väg ut ur livets korridor. Och då är min fråga: hur ser ni er position? Vad gör ni då? Eller är det för abstrakt?

– Det det är lite abstrakt när man är 80 år, så tänker man att ja, det spelar inte så stor roll för mig. Men för mina barnbarn spelar det roll. Och de är mycket mer konkreta än vad jag är. De har nog en plan B för hur de ska fixa det, säger Louise.

–  När mina jämnåriga säger att de tycker så synd om våra barn och våra barnbarn, så brukar jag säga att jag tycker inte det. Därför att vi människor har lärt oss att ta livet som det kommer. 

Hon fortsätter:

– Jag tillhör en generation som har haft det oförskämt bra och inte behövt tänka på att jorden ska gå under. Men det är klart att den generation som kommer efteråt, kommer inte ha det lika bra materiellt. Och de kommer att ta hänsyn till det i sina val av liv också. Så jag är ganska hoppfull… Jag tror inte att ni i er generation kommer att behöva förtvivla.

Okej. Så det är bara att acceptera och hoppas att de löser det?

– Nej, nej, det säger jag ju inte. Jag säger ju att vi måste jobba för det. Jag säger att vi måste satsa väldigt mycket hårdare på forskning och på upplysning. Och agera utefter den forskningen naturligtvis. Naturligtvis tycker jag det. Självklart.

Michael: ”Skulle jag rösta på vänstersidan skulle jag rösta på C”

Vi talar en stund om tippningspunkterna i klimatsystemen. De som gör att det finns en tidsfaktor att ta hänsyn till, att flera av systemen nu tycks ha börjat gå från ett tillstånd till ett annat, att förändringarna är irreparabla och att mänskligheten riskerar att helt tappa kontrollen över utvecklingen. Sedan byter vi ämne och det blir ett långt samtal. Michael säger bland annat:

– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet. Det jag tänker på då är ekonomisk utjämning. Om det är som en del säger att det börjar bli för stora klyftor i samhället – och om jag skulle prioritera det – så kanske vänstersidan är bäst. Då skulle jag rösta på Centern. Så nu har jag ett till alternativ i riksdagsvalet. Men jag lovar ingenting åt något håll ännu.


– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet, säger Michael.På fotot: Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist (C) med ett valplakat med texten ”Sverige kan mer”.
Foto: Jessica Gow/ TT

När Louise än en gång påpekar att händelser i omvärlden sannolikt kommer att ha stor inverkan på det svenska valet utbrister Michael:

– Men man får aldrig ge upp hoppet!

Han fortsätter:

– Problem är till för att lösas! Och det går, om alla hjälps åt! Det går – vilket problem det än handlar om, miljö, krig eller vad det är – det går att lösa! 

Var ser du hoppet i dag? frågar Greta.

– Jag ser hoppet i att alla tänker till och… Viktigast är att få slut på krigen. Alltså miljön i all ära men nu… Det finns mer än en konflikt och att få slut på dem – för det handlar direkt om människors liv och hälsa. Och det går! Om vi alla vill och alla hjälps åt, förr eller senare ska det vara slut på det där, säger Michael.

– Det det är en bra grundtanke jag tror på det också. Jag hoppas i alla fall, säger Louise.

”Riksdagskvinna och känd skådespelare”

Arbetaren tackar för all tid vännerna har lagt på att prata med oss. 

– Får jag bara säga en sak? skjuter Michael in.

– Det var en ära att få bli intervjuad. Ni var trevliga. Och att stå bredvid Louise som vet vad hon pratar om! Riksdagskvinna och känd skådespelare och allting. Det var en ära! You made my day, säger han och fortsätter.

– Men jag vill bara säga en sak till. Miljöfrågor är viktiga. Och här utanför står det ibland folk och delar ut flygblad och det är nästan alla partier men väldigt sällan Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De är välkomna även hit!

Louise hakar på:

– Det är därför det är så synd att inte Greta satsar på det. Tänk om hon kunde satsa i Miljöpartiet eller någonting sånt där. I stället för att bli haffad för de här båtaktionerna och sådana saker. Det är så synd, det är bortkastat, tyvärr. Tror jag. Men jag menar, det är inte jag som bestämmer vad hon ska göra.

Louise Edlind i rollen som Malin Melkersson vid filminspelningen av barnfilmen Vi på Saltkråkan, juli 1963. Foto: Jan Collsiöö/TT

– Nej, säger Greta.

– Hon får bestämma själv. Det tycker jag, säger Louise och avslutar från sitt håll:

– Ha det jättebra!

Är Arbetaren kommunistisk?

Vi säger hej då, igen. Och Michael hejdar oss, igen. Frågar vilken tidning det var vi kom ifrån, nu igen. Var det Arbetaren? Och var den kommunistisk?

Det är syndikalisterna som äger den, berättar vi. Men på redaktionen är man fristående. Greta påpekar att hon inte jobbar där och jag berättar att jag är frilans.

– Jaha, syndikalistisk är den. Okej, säger Michael och avslutar:

– Alla får finnas!

***
Fotnot. Väl hemma på kammaren upptäcker Arbetaren vilken Louise det är vi har träffat: Louise Edlind Friberg, också känd som Saltkråkan-Malin och tidigare riksdagsledamot för dåvarande Folkpartiet under 2006.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Anställda på Mervida tvingas ta lån när lönen uteblir
Oro och ångest. Vissa av de anställda på vårdbolaget Mervida har tvingats ta lån när lönen nu uteblir. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Trots löftet: Mervidas boende­stödjare får ingen lön på måndag


Noll och ingenting. Trots tidigare löften från cheferna blir det inte någon lön för boendestödjarna på det vårdbolaget Mervida nu på måndag. Samtidigt fortsätter företagets vd att ducka alla frågor.

– Det här skapar både frustration och förvirring, säger en av de anställda som Arbetaren pratar med tidigt på torsdagsmorgonen, just när den blanka lönespecifikationen kommit.

Arbetaren har i två tidigare artiklar rapporterat om hur ledningen för Mervida, med 400 anställda inom hemtjänst och boendestöd i Stockholm och Norrköping, beslutat sig för att göra om bolagets lönesystem. Något som skapat stor oro bland personalen då det med kort varsel visat sig att lönerna för maj månad inte kommer att betalas ut.

Efter protester lovades några av de som valt att inte skriva under att de skulle få sina pengar. Men inte allt. En sjättedel av lönen skulle dras in under sex de kommande sex månaderna för att i stället betalas ut vid ett senare tillfälle. På torsdagsmorgonen, med bara dagar kvar till löning, kom dock chocken.

– Vi får ingen lön i maj, säger Jarl Pettersson, boendestödjare på Södermalm i Stockholm, till Arbetaren.

Jarl Pettersson, boendestödjare, Stockholms ls
Utan lön. Jarl Pettersson, boendestödjare på Mervida.

Noll kronor i lönebeskedet

Han och kollegorna är både arga och frustrerade. 

– Vissa, förklarar han, har tvingats ta lån för att betala hyran.

En annan boendestödjare, som vill vara anonym av rädsla för repressalier, säger att den ekonomiska osäkerheten gör att många mår dåligt.

– Vi blev lovade av vår närmaste enhetschef att det skulle betalas ut pengar, men att företaget skulle dra en sjättedel. Och nu kom lönebeskedet där det står noll. Det är inte kul och för många blir det extremt tufft att klara maj månad.

Arbetaren har sökt både Mervidas vd Johan Fagerlund Sjöberg som vägrar svara på några frågor, och den lokala enhetschefen för boendestöd.

De anställda som tidningen pratat med säger att de med fackets hjälp hoppas ta fallet vidare till Arbetsdomstolen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Greta och Alexandra: Därför vill Hayma i Skärholmen inte prata om politik

Våren har rusat fram men nu är det dags för en återblick till Gretas och mitt besök i Skärholmen. Det var bara ett par dagar innan vi virrade runt på Karlaplan och bland annat fick en pratstund med några killar från min (Alexandras) gamla gymnasieskola Östra Real, det kan ni läsa om här.

Kontrasterna var inte nådiga mellan dessa unga killars syn på världen och det vi fick höra från 48-åriga Hayma som kom fram i Skärholmen Centrum. Fram kom hon för att tacka Greta för engagemanget och aktionerna för Palestina. 

– Jag respekterar dig jättemycket, sa hon och Greta svarade direkt:

– Detsamma.

Hayma Faour.
Hayma. Foto: Alexandra Urisman Otto

Efter lite tjat från min sida ställde Hayma upp på att svara på våra frågor. Som så många andra sa hon att hon inte kunde så mycket om politik och inte riktigt förstod varför det var relevant att hon sa vad hon tänkte och tyckte. 

– Jag tror att det kommer att bli värre och värre för invandrare. Jag tror det. Och eftersom jag är muslim så känner jag mig ibland rädd för… För vad de säger om invandrare, sa hon. 

Det är inte ogrundad oro. En ny granskning från Expo visar hur Sverigedemokraterna på flera nivåer driver en samordnad kampanj riktad mot muslimer.

– Vad tror du att vi kan göra för att förändra det? frågade Greta.

– Vi måste alla leva tillsammans, lika samma. Vi kom hit för länge sen. Vi jobbar, studerar. Mina barn föddes här i Sverige, sa Hayma.

Hur länge har du bott här?

– Jag har varit här i sjutton år. Min man i fyrtio. Han kom för länge, länge sen. Vi kommer från Palestina, Safad. 

Hur tänker du kring det politiska läget i Sverige?

– Jag kan inte säga någonting om det. Men de måste lugna ner sig. Det finns jättemånga invandrare i Sverige. Människor som kommer från andra länder där det har varit krig. De jobbar här och studerar… De har också en viktig roll här i Sverige. 

Greta och många andra i klimatrörelsen har engagerat sig i andra stora frågor, som till exempel Palestinarörelsen. Kan du se någon väg framåt mot att det här kan öka, att man är solidarisk med varandra? I politiken eller inom aktivismen?

– Jag har ingen aning om det. Men när det gäller politiken… Det räcker, jag vill inte gå på den. 

Greta frågade:

– Känns det hopplöst i politiken? 

– Ja, tyvärr, svarade Hayma.

Greta:

– Ser du något hopp någonstans? 

Hayma:

– Jag hoppas på fred, i hela världen. Jag vill inte ha krig. Jag vill att… Gaza…

Hayma torkade sig i ögonen med en näsduk.

– Ja… I’m feeling sad. I hope everything will be okay, sa hon och fortsatte:

– It hurts. My heart is in Gaza. It’s bleeding all the time. Det är ingen som pratar, ingen som säger stopp för att människor mördas överallt. 

Hon tystnade. Innan vi tackade, sa hej då och Greta bad att få ge henne en kram avslutade Hayma, då och då avbruten av sin egen gråt:

– What do you want me to say? Vilken politik måste jag säga: okej, it is good? Det är därför jag vill inte prata om politik. Jag är besviken.

Publicerad Uppdaterad