Sommarföljetongen: Högspänning – del 6

1.3.1
Jag hade sett fram emot fortbildningskursen länge. En workshop i kreativt skrivande för elever under ledning av Daniel Boyacioglu. Men redan på tåget upp började det gå fel. Jag hade bokat tyst kupé och såg fram emot några timmar avkopplande läsning [38] med en termos te och ett par gurk- och majonnäsmackor. Men ett par platser bort satt ett killgäng i övre tonåren och pladdrade om »guzzar« hit och »puzzar« dit, jag kan inte all den där slangen de håller på med även om jag läst ett och annat om det i Språktidningen. Ja, det var invandrarkillar. Vilket land de eller deras föräldrar var födda i spelar ingen roll, men jag tror att deras etniska härkomst var relevant på så sätt att den gjorde omgivningen mer försiktig/tolerant/rädd. För faktum var att alla som satt i vagnen blev störda, alla vi som uppskattar att färdas i stillsamhet utan att få ta del av någons privatliv via högljudda mobilsamtal, utan gallskrikande blöjbarn och utan skrålande kollegor som vandrar fram och tillbaka till bistron med pappkassetter fyllda med öppnade ölburkar. Ändå var det ingen som sa till, inte ens den fullvuxna karl som satt tvärs över gången från dem. De som kunde avskärmade sig med plattor och hörlurar medan andra bläddrade fram och tillbaka i Kupé i hopp om att konduktören snart skulle komma som en räddande ängel, vilket inte skedde.

Till slut fick jag nog och väste ett nog så parant »hyssssssch« som ven som en pisksnärt genom vagnen. Jag tror det var fler än jag som ryste av välbehag. Tyvärr hade det inte nämnvärd effekt, pladdret bara fortsatte. Då halvreste jag mig, hyssjade igen och pekade på skylten som talade om att detta var en tyst avdelning (en egentligen helt överflödig handling då den dittills osynlige konduktören upplyst om detta i det interna kommunikationssystemet). Vad gjorde fridstörarna då? Blev de stumma av häpnad, bad de ickeverbalt om ursäkt medelst gester och tillbringade resten av färden tigande? Nej då, de härmade mitt hyssjande, fick det att låta som en uppretad orm alternativt en ballong som sakta tömdes på luft, följt av gapskratt och höga femmor.

Kanske borde jag rest mig där och då, gått fram till killarna och använt den pondus och konfliktlösningsförmåga som jag trots allt utvecklat under mina yrkesverksamma år. Eller möjligen lite fegare, gått i väg och letat upp den där jädra konduktören som inte visat sig på över en timme medan tåget slängde sig fram över Västgötaslätten. I stället satt jag kvar och försökte stoiskt läsa i min bok, medan killarna fortsatte larva sig där borta. Jag var besviken över att ingen backat upp mig, att ingen sökt min blick trots att jag förgäves sökt efter deras, gett åtminstone en visuell bekräftelse av enighet mot pöbeln. Ord för ord stavade jag mig igenom sidan utan att kunna ta in någon som helst djupare innebörd.

Plötsligt märkte jag att en av killarna smugit och satt sig på det tomma sätet bakom mig och nu pressade sig mot glipan bakom mitt öra i det att han viskade ett lent »Heeej …«, varpå hans vänner skrattade så att de kunde gå sönder.
Sedan spårade det ur fullständigt.
Sedan spårade det ur fullständigt. Det finns vissa luckor, det som är för tungt för minnet att bära, som släpps som barlast. Jag tror att de pratade om mitt utseende, kommenterade det, gjorde narr av det. Viskade saker och sedan asgarvade. Lösryckta ord som uppsnappades och gjorde ont fastän jag fortsatte stirra på bokstäverna på sidan framför mig. »Det finns alltid någon som berättar. Som tar ordet i sitt våld.« [39] De meningarna minns jag fortfarande, jag måste läst dem hundratals gånger: »Det finns alltid någon som berättar. Som tar ordet i sitt våld.«

Och så var den där igen, smärtan. En fruktansvärd bankande, bultande smärta, som om någon hamrade mig över axlar och nacke, samtidigt som nerven vid min tinning svällde upp som en fet mask, dallrande, dunkande. Jag löste upp en Treo comp i lite te med den hemska insikten att den skulle vara i det närmaste verkningslös.

Strax innan vi anlände Skövde kom så den förbannade konduktören, en ofattbart slapp typ av helt fel kaliber för vad som behövdes i denna krissituation. Efter att både jag och någon till klagat på killarna gick han närmast motvilligt bort till dem och bad dem »lugna ned sig«, varpå han granskade deras biljetter, vilka verkade vara i sin ordning. [40]

Konduktörens förmaning hade trots allt viss effekt, men ända fram till Södertälje Syd där de hasigt och lustigt hoppade av fortsatte killarna att utmana och tänja på gränserna genom ömsom viskningar och lågmält diggande av nåt dunka-dunka från en mobil till exploderande skrattsalvor och klatschande handflator. Nej, fy bövelen för män i grupp, det kvittar vilken ålder eller hårfärg de har, de ger mig alltid en krypande känsla av obehag som ibland blixtsnabbt går över i den renaste rädsla.

Innan vi rullade in i huvudstaden passade jag på att kissa och fick hejda mig från att inte än en gång hojta till åt min uppenbarelse i spegeln. Sminket jag så noga lagt hade runnit undan och blottade min flammiga lekamen. Mina ögon var blanka och håret stod på ända. Jag såg helt enkelt ut som jag kände mig, för jävligt. Inte konstigt att de skrattat åt mig, tänkte jag och torkade mig så gott det gick med en servett. Tårar blandat med svett och sminkrester. Jag längtade redan hem.

Workshoppen var en besvikelse. Daniel Boyacioglu hade ställt in på grund av sjukdom, i stället höll en bitter och passivt aggressiv liten man i dagen. Gång på gång orerade han om alla sina refuserade manus och påpekade hur svårt, för att inte säga omöjligt, det var att bli utgiven på ett svenskt bokförlag om man inte var »dokusåpakändis eller tjenis med förlagschefen«. Hans elevperspektiv var lika med noll, jag är osäker på om han ens var medveten om att det var skolan som var målgrupp. I stället handlade hans övningar om hur vi (ett femtontal till en början mer eller mindre entusiastiska svensklärare som rest från när och fjärran för att fortbilda sig men som redan efter en timme misströstande börjat stirra ut genom rutorna på det anonyma huset någonstans på Sveavägen) skulle »testa olika sätt att slipa våra verktyg och bli vassare skribenter«.

Själva övningarna i sig var det väl inget fel på (det var det vanliga upplägget med några inledande associationslekar på tid för att få i gång flytet som sedan följdes av en längre skrivuppgift som utgick från ett par lagom provocerande fotografier) men det var kursledarens totala handfallenhet när en av oss tog bladet från munnen och halvvägs in i dagen undrade vad hennes elever kunde ha för nytta av det här och han mumlade något om skrivtävlingar för unga och Lilla Augustpriset. Och så var han där igen i en ny harang om svårigheten, nej omöjligheten att bli utgiven som författare i dag, egentligen var det lika bra att låta bli att försöka.

Hela tiden saknade man Daniel Boyacioglu som en avliden släkting vars ande ändå vilade över rummet, man riktigt kände hur Daniels entusiastiska glöd hade värmt upp det faktiskt ganska kylslagna rummet, hur hans smattrande ordlekar hade fungerat som ett aggregat, fyllt oss med en glödhet tro på poesins kraft och hur lekfullhet och nyfikenhet kan ta en ända upp till stjärnorna, där man kan sitta på ett moln och se dem blinka, strålande.

På eftermiddagen kraschlandade jag på mitt hotellrum en kort stund innan det var dags att masa sig ut till Rågsved för att hälsa på Simon. Tanken var att se hur han hade det där i sin träningslägenhet eller »training crib« som han envisades med att säga, totalt anglifierad som han är av sin ständiga nätnärvaro, samt lämna över lite kläder jag köpt till honom på Allum. Sedan tänkte jag vi kunde gå och äta på någon mysig restaurang i närheten, bara vi två.
Värken vägrade ge med sig trots att jag svalt halva röret med Treo comp, och det nya lagret mineralpuder jag anlagt hade redan börjat klibba och ha sig.
På tunnelbanan ut i förorten mådde jag pyton, rent ut sagt. Värken vägrade ge med sig trots att jag svalt halva röret med Treo comp, och det nya lagret mineralpuder jag anlagt hade redan börjat klibba och ha sig. Väl framme bland de grå höghusen irrade jag runt ett bra tag utan att hitta rätt. Jag ringde Simon flera gånger utan svar, som brukligt är med den killen. Han brukar skylla på att han haft sina hörlurar på sig. Jämt de där gigantiska locken, är de inte över öronen så hänger de runt halsen på honom, som om han helst ville stänga ute världen runt omkring helt och hållet. Å andra sidan, vem kan klandra honom?

Till slut frågade jag en vänlig afrikansk gentleman som till och med gick med mig en bit på vägen. Sju våningar upp i ett slitet och deprimerande kolossbygge bodde gossarna. Efter att jag både ringt på dörrklockan och knackat på åtskilliga gånger öppnade den minsta och smalaste av dem, en håglös filur som heter Dennis men insisterar på att enbart kallas efter sitt »nick« D-Max.

D-Max stirrade häpet på mig. »Öh … Simons morsa?«, sa han mer vänd inåt lägenheten än mot mig. Tydligen hade Simon inte bemödat sig med att informera sina rumskamrater om min förestående ankomst. Nu hade de träning, vilken bestod av att de alla fyra satt framför var sin dator och maniskt klickade med sina möss medan den plottriga kampen växlade fram och tillbaka över skärmarna och de ropade diverse kommandon och invektiv till varandra i sina mikrofoner.

Till en början försökte jag vara artigt intresserad, stod böjd framme vid Simons stora skärm och pekade och frågade, men där var jag visst bara i vägen som den dumma mamma jag är, så efter en stund drog jag mig tillbaka till den nedsuttna soffan där jag lyckades frigöra lite stjärterum efter att ha lyft undan ett berg med smutstvätt.

På det fettkladdiga soffbordet låg kretskort, tomma pizzakartonger och diverse verktyg i en osalig röra. Allt låg i ett skumt halvdunkel då persiennerna var nedfällda för att skärmarna skulle komma till sin fulla rätt.

Jag torkade lite svett ur pannan. Lägenheten var fruktansvärt kvav, jag räknade till inte mindre än nio datorer i olika storlekar och utföranden som stod påslagna i olika delar av det stora vardagsrummet, plus alla skärmar och routrar och externa hårddiskar och gud vet vad det heter. I efterhand har jag räknat ut att strålningsdoserna jag utsattes för under de dryga två timmar jag vistades där var mer eller mindre extrema, och tillsammans med X2000-resan förmodligen det som fick bägaren att rinna över.

Efter en evighet slet sig äntligen Simon från spelandet, ännu mer butter än vanligt eftersom han förlorat stort mot D-Max. Jag hade i förväg bett honom kolla upp något trevligt ställe vi kunde gå och äta på, men enligt honom var allt som fanns där ute »typ en korvkiosk och ett alkishak«. Det fick bli alkishaket, vilket visade sig vara ett misstag.

Beskrivningen var förvisso adekvat. Personer i varierande stadier av missbruk satt eller halvlåg i båsen medan den kinesiska familj som drev stället höll dem under noggrann uppsikt, vakade så att de inte skulle kräkas på golvet eller ta sig in bakom bardisken för att snatta ur ölkylen. På den nivån var det. När jag bad om menyer för två stirrade kvinnan i kassan på mig som om hon inte förstod, så för säkerhets skull tog jag det på engelska också, vilket fick Simon att stönande viska att jag var »typ rasist«. Till slut lyckades vi i alla fall beställa var sin hamburgertallrik, som kom in efter trekvarts plågsam tystnad varvat med korta stunder av samtal som bestod av att jag försökte komma på ännu en fråga som Simon kunde svara enstavigt på eller inte alls.

Jag som sett fram mot det här, att få bjuda min vuxna son på krogen, att mötas som två myndiga individer i stället för den här

stelfrusna situationen där en är över och en under och man undrar vem som är var. Simon ville inte ha öl eller cider eller något annat alkoholhaltigt trots att jag proklamerade att det var alldeles lugnt för mig, jag bjuder. Herre gud, han är ju tjugo år gammal! Men nej, i likhet med många andra ur sin generation har han valt bort alkoholen tillsammans med det fysiska umgänget. [41] Själv drack jag en någorlunda kall Mariestads som smakade himmelskt efter en evighetslång dag. Jag hade gärna tagit en till om jag inte visste att Simon skulle blänga föraktfullt på mig och muttra något om sin mormor. Hamburgertallriken var verkligen inget att skriva hem om, vi blev åtminstone inte magsjuka, om jag säger så.

Ett kallt duggregn föll över det ödsliga torget vid tunnelbanestationen. Tonårsgäng som kurade under ett utskjutande tak, en herrelös hund sprang runt i en cirkel och skällde åt sig själv. Vi skildes åt efter en klumpig kram som varade en alldeles för kort stund, alldeles för kort.

När jag kom tillbaka till hotellet kollapsade jag över sängen. Mitt i natten vaknade jag med en fruktansvärd huvudvärk och hörde röster ute i korridoren. Jag stapplade fram till dörren och tryckte örat mot den. En smetig mansröst mullrade »Men jag vill ju …«, och en ljusare stämma: »Inte så här, inte så där.« Jag gick in på toaletten och hällde upp resten av Treoröret i en plastmugg och sjönk ned på toasitsen. Inte så här. Inte så där.
Jag gick in på toaletten och hällde upp resten av Treoröret i en plastmugg och sjönk ned på toasitsen.
Dagen efter hade jag tänkt vara duktig och ta en långpromenad på Djurgården innan mitt tåg gick, men jag var alldeles för dålig, förmådde mig inte ens gå ned till matsalen. Och jag som längtat efter lite lyxig hotellfrukost med bacon och äggröra! Bara tanken på det gav mig kväljningar nu. Utsvulten och lite darrig stod jag sedan på perrongen med vad som kändes som tusentals andra som också skulle hem till Göteborg och vilka fick jag syn på om inte killgänget från tysta kupén, som också bara verkade ha varit på en snabbvisit i den kungliga huvudstaden.

Givetvis var den här avgången fullbokad och de tysta platserna slut sedan länge, och så klart hamnade vi återigen i samma vagn, den här gången i den allmänna avdelningen där man får skrika och gapa hur mycket som helst, vilket killarna inledningsvis gjorde, särskilt sedan de fått syn på mig och pekat och garvat. Men på något lustigt vis var det inte lika spännande att väsnas nu när det inte var förbjudet, då saknades lockelsen.

Efter ett tag tystnade de helt, snart sov flera av dem med gapande munnar som man kunnat smyga fram och lägga något äckligt i, som ett använt tuggummi eller en rejäl snorkråka, om man nu var på det humöret. För min del kunde det kvitta, värken och värmevallningarna och ett bubblande illamående gjorde att jag inte ens förmådde stirra på en boksida, jag bara tryckte skallen mot fönstret och blundade hårt, hårt. Ovanför mig elledningar med tiotusentals volt. Åh herre gud, om jag bara vetat.

När jag kom hem bäddade jag ned mig och där blev jag liggande. För första gången sedan jag börjat på Hvitfeldtska sjukanmälde jag mig. Jag visste inte ens hur man gick till väga utan fick ringa till personaladministratören som informerade mig om min rätt till en veckas sjukfrånvaro utan läkarintyg och rätten till sjuklön minus karensdag. Jag, som på sin höjd hade en förkylning per år som snabbt brukade gå över efter lite snuva, låg nu däckad i vad jag för omvärlden beskrev som influensa men som jag egentligen inte hade en aning om vad det var. Inte då.

Efter det kom jullovet, vilket borde inneburit mer vila och tid för återhämtning, men som mest handlade om ett saligt pendlande

mellan att försöka jobba i kapp det jag inte hunnit med under frånvaron och en fåfäng kamp för att julen trots allt skulle bli som vanligt med pepparkaksbak och grönkålssoppekok och en nystickad juldräkt åt Stig. Två dagar innan julafton orkade jag inte mer utan retirerade på nytt till sängen, plågad av yrsel, illamående och denna satans förbannade värk. Jag såg ingen annan lösning än att ringa mamma och ställa in vårt gemensamma firande, det fick bli nästa år i stället, tänkte jag. Hon lät besviken, men skylde snabbt över det, Gunni Löwenhaupt skulle tydligen ha en liten julsexa som hon säkert kunde klämma in sig på. Simon hade jag redan skickat en julklapp till, [42] han firade hos sin far. På julaftons kväll låg jag i soffan med Stig som myste i sin rödgröna lilla kofta och vi såg snön falla utanför fönstret. Så blev det en vit jul till slut.

 
1.4
När vårterminen började var jag någorlunda på fötter igen. Jag klarade åtminstone att gå upp om morgnarna, tvinga i mig frukost och fixa till mitt svullna anlete så gott det gick (vid det här laget hade jag nästan börjat vänja mig vid att se ut som om jag stuckit ned huvudet i ett jordgetingbo), ge katterna mat och tömma deras lådor och så cykla de två kilometrarna till Bellevue för att ta vagnen in till stan. Spårvagnsresan var alltid värst. Oavsett hur okej jag känt mig innan slog värken och yrseln och de okontrollerbara svettningarna till så fort jag stigit ombord, ofta redan medan jag stod i kuren och väntade. Men jag bet ihop, försökte vara tapper.

Hade jag otur hamnade jag bredvid någon elev som jag i värsta fall var tvungen att konversera. Jag, som alltid varit så glad och social och gärna småpratade lite, särskilt om det var någon av mina guldklimpar, nu försökte jag undvika kontakt om det gick, vände ryggen till, ville inte bli sedd. Å andra sidan var jag så illa tvungen att stå inför dem en halvtimme senare, mina första morgontrötta elever, stå på scen inför deras slöa blickfång och försöka leverera. Det var fan inte lätt, men jag gjorde det, jag härdade ut.
Och ingen kan beskylla mig för att jag inte försökte ta itu med mina problem.
Och ingen kan beskylla mig för att jag inte försökte ta itu med mina problem. Under våren utnyttjade jag både frikort och friskvårdsbidrag till max. Jag gick på zonterapi (en liten men otroligt stark dam tryckte på mina fotsulor och berättade bland annat att ändtarmen är sammankopplad med hälen och njuren med hålfoten, dessutom tyckte hon att mina fötter doftade en aning illa av misstänkt svamp. Kändes lite hokuspokus. Svårt att gå följande dag, i övrigt ingen större effekt), akupunktur (en man som kallade sig Wong Li trots att han var pursvensk tog emot mig i ett iskallt och fönsterlöst rum i Landala. Jag var nervös för att det skulle göra ont när han satte nålarna i mig, men det var mer som en lite stickande kittling. Wong Li placerade ut massvis av nålar medan han berättade om sin stora passion för kung fu och rökt te), massage (en mulattkille kom hem till mig ett par gånger, den hopfällbara bänken hade han med sig i sin lilla bil. Jag vet inte om det var intimiteten hemmavid eller det faktum att en så tjusig ung man rörde vid mig (för första gången på evigheter, som det kändes) som gav det hela en väldigt angenäm men aningen besvärande underton. Efter fyra gånger valde jag att avbryta behandlingen) och kiropraktik (en äldre och totalt oattraktiv karl som hade sin klinik på ett kontorshotell i Mölndal bad mig helt osentimentalt att »strippa«

och så satte han sig på min rygg. Det knakade och sprakade som från gammalt virke och när jag just skulle be honom att vara lite försiktig tog han tag om mitt huvud och vred det hastigt åt sidan, som i filmerna när kommandosoldater har ihjäl folk. Fast jag dog inte, i stället kände jag en oerhörd lättnad, som om år av förstockad stelhet slitits itu i en enda bestämd rörelse. Tydligen hade jag fått mitt »jungfruknäck« och tyvärr skulle ingen fortsatt kiropraktik i världen komma i närheten av detta. Ändå var det den behandling som funkade bäst, åtminstone så länge jag trodde att det var smärta och stelhet som mina problem handlade om).

En dag i personalrummet satt jag med en kopp blaskig cappuccino och var halvt försjunken i tankar kring en artikel jag läst i Pedagogiska magasinet om hur man i Japan experimenterade med att byta ut lärare mot robotar när diskussionen omkring mig fångade mitt intresse.

Det var spanskläraren Ewa som berättade om en släkting till henne som blev bildskärmskadad på nittiotalet och aldrig återhämtade sig. I dag var hon inte bara överkänslig mot elektromagnetisk strålning utan även mot starkt ljus och olika sorters kemikalier. Hon bodde i en husvagn i ett öde grustag, dit hennes make åkte dagligen med förnödenheter och för att hålla henne sällskap.

»Ja, se folk«, skrockade Samuel, vår militant ateistiska religionslärare, »det är ingen ände på vad de hittar på«, och andra föll in i den hånfulla kören. Men Ewa kliade sig bekymrat på näsroten: »Själv vet jag inte vad jag ska tro. Men jag har varit där ute vid grustaget och sett hur hon mår, och det är inget påhitt i alla fall.« Jag drack ur det sista av det kvalmiga automatkaffet, reste mig och gick för att hålla lektion.

Resten av den dagen, den kvällen, natten, dagarna efteråt återkom jag till Ewas berättelse. Grustaget, husvagnen, kvinnan. En bil som kom körande och parkerade på behörigt avstånd. En man som kånkade på vattendunkar och matkassar. Stearinljus som fladdrade, ett Trangiakök som väste, den fadda doften av burkbönor och otvättat hår. Två trogna älskande som höll om varandra, hårt, innan det var dags för honom att gå. Mörkret som sakta sänkte sig över husvagnen medan bilen körde sin väg, tillbaka till den upplysta civilisationen. Jag kunde inte få bilderna ur mitt huvud.

 
1.4.1
Under våren fortsatte det evinnerliga tjafset om betygen. Jag hade inte fått något vidare stöd från LR. Personen jag pratat med i telefon hade bara erfarenhet av att jobba med det tidigare systemet innan han gjorde facklig karriär och hade bara vaga begrepp om sådant som matriser och återkoppling. Det enda rådet jag fick var att stå på mig och fortsätta dialogen med kollegor och min fackliga förtroendevalde. Så mycket för den hjälpen.

I och med att jag varit dum nog att backa och korrigera några omdömen i efterhand var det som om anden släppts lös ur flaskan, nu var det fritt fram för varenda medelmåtta att pressa gränserna. De som hade C ville ha A och de som låg på E ansåg sig vara självklara C och så vidare. Men inte att det fanns på kartan att de själva skulle anstränga sig, att de skulle göra det som kriterierna så tydligt angav, nej de ville att jag skulle höja upp dem dit de förtjänade att vara. Så inför sommaren och de avslutande bedömningarna för betygssättningen fick jag helt enkelt nog av tjatet. Stå på mig, jag? Varför det när jag var så trött att jag bara ville lägga mig ned. Jag höjde och höjde så att det stod härliga till. I en klass fick nästan hälften A, i en annan var det inte ett F eller E så långt ögat nådde. Nu ska de väl bli nöjda, tänkte jag, nu ska det väl äntligen bli tyst på dem.
Nu ska de väl bli nöjda, tänkte jag, nu ska det väl äntligen bli tyst på dem.
Sista dagen innan semestern samlade jag ihop mina mappar och pärmar och städade rent och snyggt vid min arbetsplats. Sorterade bland bokhögar och presenter och utklipp om före detta elevers vidare prestationer, rättade till fotona på Simon och Stig och Willy och sköt in stolen. Släckte i taket och kände genast ett lugn komma över mig. Stod en stund i halvdunklet och bara andades. Herre gud vad skönt det skulle bli att få sommarlov.

Skön vet jag inte om sommaren var på det stora hela, men någorlunda avkopplande och framför allt lärorik, det var den. I slutet av juni åkte jag på en treveckorsretreat i Småland som jag hittat via en annons. Jag hade aldrig gjort något liknande. Att åka i väg rakt ut i skogen för att leva med totala främlingar var inte riktigt min stil egentligen. Men jag var mitt i en förändring, det var tydligt. Det som tidigare varit lätt hade blivit svårt, och det som nyss kändes otroligt var helt plötsligt inte fullt så konstigt.

Även om jag var nervös och lite reserverad till en början slappnade jag snabbt av. Det rådde en så avspänd och välkomnande stämning i stugbyn där bland granarna, ett slags oförställt lugn. Där fanns folk i alla åldrar, mest kvinnor, många som liksom jag kanske inte mådde så jädra bra och behövde komma bort ett slag. Där fanns Marielle som gått in i väggen efter att ha bollat med fyra barn och två jobb och Sussie som fått fibromyalgi efter att yngsta dottern rymt hemifrån och börjat knarka och försörja sig på att sända sexshower på nätet. Människor man kunde relatera till, där det fanns ett samförstånd redan innan man öppnat munnen, det räckte med en blick.

Extra skönt var att gå in i denna avkopplande bubbla fri från omvärldens brus då vi helt sonika fick lämna ifrån oss mobiler, Ipadar, laptoppar, flickflocks och allt vad det heter direkt vid ankomst. En kvinna klädd i sari samlade in alltsammans i en »stresskorg« som sedan ställdes undan någonstans. Så jädra härligt! Visst, i början kändes det lite ovant att inte ha direkttillgång till nyheter och möjligheten att kunna kommunicera med den diffusa sfär av »vänner« som de multiglobala företagen försett en med.

En mild panik första dagen: tänk om det händer något allvarligt medan vi sitter här bland fågelkvittret och mediterar? Tänk om ett gigantiskt giftmoln sveper in över Göteborg och lämnar död och förintelse efter sig. Vad skulle hända då? Hur skulle lilla mamma klara sig där hon satt i snålblåsten i sin fuskpäls och läppjade sherry i ett naggat kristallglas? Och katterna, skulle de ens förstå vad som hände när den gula dimman seglade vidare över Utby? Stig hade kanske klarat sig som höll sig inomhus, men Willy, han hade varit förlorad.

Sedan koncentrerade jag mig på att följa med i andningsövningarna och lära mig solhälsningen och utföra alla de praktiska sysslorna tillsammans med kollektivet. Snart var det som om detta var allt som någonsin existerat och som alltid skulle finnas. Jag ingick i ett matlag med ett par andra. Maten vi lagade var strikt vegetarisk och kryddningen låg åt det indiska hållet. Visst blev man lite gasig av alla linser och bönor men det var väldigt gott och himla skönt att skippa köttet, det kändes renande.

En man i gruppen, Björn, var jätteduktig på allt från att finhacka hundra lökar i rask takt till att justera sälta, syra och sötma i soppor och grytor. Han hade lätt kunnat ta anställning på vilken restaurang som helst i stället för att som nu verka som obehörig musiklärare på ett mellanstadium i Åmål. Som varande kollegor fick vi snabbt fin kontakt och skojade om allt från struliga elever till inkompetenta rektorer, och så lärde Björn mig ett par supersmarriga recept, bland annat visade han hur enkelt man gör sin egen paneerost. [43]

Dagarna på retreaten smälte samman, blev till ett stilla flöde i stället för vardagens splittrade moment. Jag minns hur jag mediterade över trädtopparnas spegling i den stilla sjön. Jag minns tarmsköljningens salta vatten och den bruna sörjan som förevisades på en bricka av plast. Jag minns ställningar som clownen, plogen och sittande svanen. Jag minns svettältets klibbiga värme, doften av granris som sprakade i elden, svettpärlorna som glimrade på de nakna kropparna, skymten av Björns tjocka lem i skuggorna.

En av de sista dagarna gick han och jag ut i skogen för att plocka svamp till en gigantisk biryani som skulle tillredas på Muurikkapannan i stugbyns mitt. Vädret var precis lika vackert som det varit hela tiden jag varit där. Vi gick längs en stig och småpratade om ditt och datt. Världen utanför sipprade in genom gliporna, men det gjorde liksom inget. Björn berättade att han låg i skilsmässa, en plågsam sådan. Han hade åkt till retreaten för att komma bort, glömma, och han trodde det fungerade. En mild bris drog in från sjön när vi rundade udden och tog oss in bland täta snår. Björn sa att det vimlade av smörsopp och rödgul taggsvamp där.

»Fast just nu verkar det vara lite ont om dem«, sa han och kliade sig i sitt stora svarta skägg. En kraftig doft av djurspillning slog upp mot mig där jag stövlade fram bland riset med blicken pendlande mellan marken och mannen framför mig och jag vet inte om det var doften som triggade något animaliskt i mig eller om det var åsynen av Björns välformade stjärt i de korta jeansshortsen men på en ingivelse föll jag ned på alla fyra samtidigt som jag föste upp min tunna batikkjol över ryggen. »Här … Jag tror jag hittade några svampar här nere«, och det lät kanske lite dumt men Björn förstod precis och på ett par sekunder var han i mig, det var som om han redan gått runt där i skogen med stånd. Både hetsigt och ömt tog han mig bland mossa och grus.
Det var ofattbart skönt, en känsla bortom språket.
Det var ofattbart skönt, en känsla bortom språket. Detta behov av att bli tagen är något som män, ja bortsett från homosexuella då kanske, aldrig kommer kunna förstå. Att våga vara begäret, att våga vara den som kräver att bli uppfylld, det är inte svaghet eller underkastelse, det är ren och skär egoism. Den fullständigt subjektiva njutningen i att få som man vill. Det bästa var att det räckte så för både Björn och mig. Vi älskade där i skogen och så var det bra med det. Vi reste därifrån utan krav, utan vilja till mer. Händelsen var en enda och därför så komplett. På bussresan hem från lägret kände jag mig friskare och friare än på länge.

För en tid kunde jag också behålla det småländska lugnet, även sedan jag kommit tillbaka till Utby. Jag promenerade längs med Säveån, förundrad över hur den brunmurriga, igenvuxna floden kunde utöva en sådan lockelse på mig varje gång jag var där nere. Det var något med det stilla förfallet, de undantagna udda platserna. Krimskramsbutikerna vid Bellevue där man kunde hitta allt från AK47:or i plast till blinkande inomhusfontäner. Båthamnen bakom Bellevues industriområde, den som en gång byggdes av estniska arbetare på SKF men nu låg öde och avspärrad på grund av rasrisk. De hemlösas läger längre uppströms, högarna av bränd kabel och presenningar som dolde det onämnbara.

För att inte tala om den nedlagda tågbron vid Utbynäs som kändes som om den hörde hemma i ett mytiskt Amerika snarare än Sverige. Man kunde gå ut på den, stå ett tag och se trädgrenar komma flytande borta från Partille, höra björktrastarnas sång i träden och andas in den tunga floddoften innan man vandrade vidare över till Sävenäs. Så underbart.

Det var ett bra odlingsår, solen sken för jämnan avlöst av välgörande regnskurar och jag skördade saftiga tomater och gigantiska rädisor som jag skar ned i matiga sallader tillsammans med moghrabiah och yoghurtbollar som jag handlade på Moussas orientlivs borta i Gamlestan. Över huvud taget lagade jag en massa god mat den sommaren, ofta inspirerat av Björns känsla för kryddor och kombinationer. [44]

 

FOTNOTER:

38) Sandberg, Kristina, Liv till varje pris, Norstedts, 2014.

39) Ibid., s. 19.

40) Varför, varför hade killarna gjort det aktiva valet att boka i tyst kupé? Jag menar, tåget var långt ifrån fullsatt, det var inte som om de var tvungna att sitta just där. Eller var det kanske någon förmyndare som låg bakom, någon slags bakvänt omtänksam föreståndare för det HVB-hem som de här ligisterna skulle forslas till som ville ge de små änglarna lite frid på vägen? Jag vet inte.

41) Enligt en rapport från CAN har alkoholkonsumtionen bland ungdomar minskat drastiskt sedan början på 2000-talet. I dag uppger endast en minoritet av ungdomarna att de regelbundet berusar sig, samtidigt som andra studier visar på att genomsnittsåldern för sexdebuten stiger hos unga och att gruppen bland 15–19-åringar som inte haft sex växer, särskilt bland unga män. En starkt bidragande orsak till båda trenderna antas vara vårt uppkopplade, isolerade liv på Internet. Det verkar hemskt tråkigt att vara ung i dag, tycker jag.

42) Min son är ökänt svår att köpa presenter till. Förr gav jag honom alltid böcker, av princip, men sedan han blev tonåring slutade han mer eller mindre att läsa. Jag övervägde olika tråkiga alternativ som biocheckar eller en kalsongprenumeration tills jag gav honom ett presentkort på Barbarella så han kunde skaffa sig en ny piercing nästa gång han var i stan, som en slags storsint försoningsgest (åh, vad vi bråkade om mig en massa glada gubbar och ett stort blinkande THNX MOM! på julaftonskvällen.det där ansiktsskrotet förr om åren), vilket ändå verkade gå hem eftersom han sände mig en massa glada gubbar och ett stort blinkande THNX MOM! på julaftonskvällen.

43) Koka upp fet mjölk under omrörning, ta bort från spisen och pressa ned citronsaft tills det bildas en klumpig massa. Lägg massan i durkslag täckt med en handduk och pressa ut all vätska. Lägg sedan den handduksinklädda klumpen i press, exempelvis under ett par tunga böcker. Osten kan sedan användas i grytor och soppor eller brynas lätt, eller bara ätas som den är med lite flingsalt. Jättegott!

44) Okej, lite tänkte jag väl på Björn även efter att vi skilts åt efter den avslutande eldceremonin, men inte mer än vad som snabbt glömdes bort efter att handen gjort sitt.

Publicerad
3 days sedan
Skoldådet i Fagersta Johan Apel Röstlund
Ensamma gärningsmän agerar knappast i ett vakuum, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Fagersta: När ord blir lika farliga som svärd

”Det är fortfarande mycket vi inte vet om det fruktansvärda i Fagersta. Ändå förstår vi tillräckligt. Ett mönster av monster som upprepas när den rasistiska retoriken skruvas upp”, skriver Johan Apel Röstlund.

En 17-årig flicka är död och två andra, en jämnårig pojke och en 12-årig elev, vårdas för allvarliga skador. Lyckligtvis lever den misstänkte gärningsmannen, något som gör att vi förhoppningsvis kan få svar på det ofattbara.

Malmö, Trollhättan, Örebro och nu den lilla bruksorten i hjärtat av Västmanland.

Det senaste decenniets skoldåd följer, vad det hittills tycks, samma mall. Unga män som radikaliserats på nätet och hämtat inspiration av den norske terroristen, massmördaren och högerextremisten Anders Behring Breivik.

Agerar inte i ett vakuum

De agerar ensamma men knappast i ett vakuum. Nätets allra mörkaste sidor finns givetvis där. Men främst handlar det om en utveckling där de känner samhällets stöd. Lasermannen hämtade kraft i Bert Karlsson, Ny Demokrati och Ultima Thule. Dagens terrorister behöver bara titta mot regeringen för att få inspiration till att sprida skräck omkring sig och sin omgivning.

När Sverigedemokraterna uppmanar somalier att flytta ”hem”, när de etablerade högerpartiernas verbala attacker på Sveriges muslimer blir hårdare för varje dag som går och när centralstationen i Stockholm tapetseras med rasistiska budskap. Då har vi en statsminister som låtsas att det regnar. Då blir ord plötsligt lika farliga som svärd. Det är dit vi har kommit.

Vi vet som sagt inte allt än. Men ändå tillräckligt.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Dags för demonstrationer – kommer journalist­kollegorna?

Nu drar hösten igång med stormsteg – bara veckor kvar till valet. Det närmar sig också flera olika större demonstrationer och andra arrangemang runt om i landet. Flera så kallade folkfester för fred och klimat ordnas (läs mer här) bland annat i Lund och Göteborg – där det också är stor klimatmarsch samma helg. Greta och jag (det är Alexandra som skriver) kommer att vara där. Vi kommer också att vara i Stockholm i helgen där det arrangeras klimataktiviteter i 24 timmar med en stor demonstration som avslutning på söndag den 23 augusti. Initiativet till demonstrationen kommer från Naturskyddsföreningen, Rebellmammorna, Rebellpapporna och Researchers Desk men hela 256 olika organisationer har nu ställt sig bakom. Det kan bli större än på mycket länge!

Personligen hoppas jag (Alexandra) nu att dessa olika initiativ skildras av journalistkollegor från de stora mediehusen. Det är vår plikt.

I arbetet med Att låta världen få veta – Handbok i klimatjournalistik som kom ut förra året intervjuade Lisa Röstlund och jag bland andra Alan Rusbridger – tidigare chefredaktör på The Guardian. År 2014 fick han det ”alternativa Nobelpriset”, Right Livelihood-priset, för att ”ha byggt en global medieorganisation dedikerad till ansvarsfull journalistik i allmänhetens intressen(…)”. I intervjun refererade han till suffragetterna – den rörelse av kvinnor som kämpade för kvinnlig rösträtt i början av förra seklet i Storbritannien. Suffragetterna ordnade massdemonstrationer, förstörde offentlig konst, hungerstrejkade och genomförde även ett bombdåd mot kyrkor.

– Du måste vara medveten om historien, sa han.

– Om du vore redaktör för 110 år sedan – hade du inte rapporterat om suffragetterna? Skulle du ha sagt, när någon av dem kastade sig under en häst eller när några placerade ut bomber: ”De försöker bara få uppmärksamhet. De gör det här bara för att få rubriker”? Vid vilken punkt vänder du ryggen till nyhetshändelser, för att du anser att det är en pr-kupp? Var drar du gränsen?

Journalisten Keerti Gopal på nyhetssajten Inside Climate News är specialiserad på att rapportera om aktivism. Hon berättar i ett digitalt panelsamtal på sajten Covering Climate Now att hon förvånas över att så många journalister är ängsliga för att bevaka klimataktivism.

– Jag tycker inte att vi närmar oss andra ämnen på det sättet. Om du bevakar offentliga tjänstemän, så kommer du självklart att lyssna till vad de säger, deras åsikter och synpunkter. Men vi är inte bara där för att göra reklam åt dem, utan vi kommer att faktagranska, se vilka bevis de har, och så vidare.

Vi bör agera på samma sätt i relation till aktivister, menar hon. 

– Dessa rörelser pågår och de är verkligen avgörande för landskapet i klimatdiskussionen. Varför skulle vi inte täcka dem och ta dem på allvar, på samma sätt som vi täcker alla andra delar av klimatets ekosystem? När man ser på hur social förändring har skett genom historien, så har folkrörelser och sociala rörelser varit i spetsen. Ofta ligger de steget före alla andra. Så jag anser att det är vårt ansvar som journalister att gå dit och se – vad säger människor på gräsrotsnivå? Vad får människor att mobilisera? Vad motiverar dem att vidta dessa åtgärder? Och att täcka det som vi täcker allt annat. Det är en riktigt rik plats för journalistik.

”Aktivismen är den positiva nyheten”

Många efterfrågar – framför allt kring klimatkrisen – journalistik som är hoppfull och positiv. Enligt Keerti Gopal är aktivismen värdefull just i den aspekten. 

– Jag tycker faktiskt att aktivismen är den positiva nyheten. Det är inspirerande att se massmobilisering och rörelser som väcker hopp inom sig själva. Jag känner mig mer hoppfull när jag tillbringar tid i dessa miljöer, och jag tycker att det är den positiva berättelsen: att se hur denna aktivism växer och inspirerar människor.

Och överallt i Sverige pågår faktiskt detta. Motståndet. Det ställs krav på något annat än det vi ser idag. Krav på en förflyttning från det här livsfarliga läget som ett status quo innebär. Som journalister är vårt jobb inte att vare sig hylla eller avfärda några särskilda metoder som aktivisterna tar till. Vårt jobb är att så gott vi kan berätta för medborgarna hur samhället ser ut. Och i samhället finns många människor vars tankar, känslor och åsikter inte fångas in i den inramning av Sverige och världen som det offentliga samtalet just nu ger.

Till exempel Maria Kuylenstierna, 52, och Nina Tadsen, 32.

Foto: Alexandra Urisman Otto

Precis innan bloggen stängde ner för sommaren cyklade jag (Alexandra) en eftermiddag ner till riksdagskvarteren för att titta på de två parallella demonstrationer som hölls där. Det var en om vandelslagen – som Arbetaren också bevakade. Och så var det en grupp människor som klätt ut sig. En var gran, en annan någon typ av skyddsvärd art jag inte kunde identifiera. Ett par andra ”träd” stod intill varandra på riksgatan. Deras syfte: att uppmärksamma förbipasserande och (genom media) en bredare allmänhet om att det den där dagen skulle fattas ett avgörande beslut om den svenska skogen. 

När den här nya skogspolitiken presenterades i våras innehöll den bland annat förslag om att halvera väntetiden vid avverkningsanmälningar från sex veckor till tre veckor. Nu, med en spärr på sex veckor, hinner Skogsstyrelsen bara göra fältbesök vid knappt två procent av alla avverkningsanmälningar innan de blir automatiskt godkända efter att väntetiden går ut.

Skogsaktivister som försöker påverka politiken. Här utklädda utanför Sveriges riksdag. Foto: Alexandra Urisman Otto

Och redan nu larmar Skogsstyrelsen om utvecklingen i skogen. Avverkningarna av naturskogar har fyrfaldigats under mandatperioden. DN har tidigare rapporterat att – med dagens takt – försvinner 100 fotbollsplaner oskyddad naturskog varje dag. Sveriges sista oskyddade naturskogar kan vara borta om 25 år.

Förslagen möttes inte helt oväntat av jubel från skogsindustrin. Organisationen Greenpeace varnade i stället för att de ”beslut som nu fattats riskerar att accelerera förlusten av Sveriges sista oskyddade natur- och kontinuitetsskogar” och att besluten sammantaget riskerar att få ”allvarliga konsekvenser för svensk biologisk mångfald och öka växthusgasutsläppen.”

Den här fredagen i juni regnade det och skogsdemonstrationen skedde i etapper och lite utspritt. Men här befann sig i alla fall personer som Maria Kuylenstierna och Nina Tadsen. Maria berättade att hon bor i Bohuslän, i ett område där hon själv har varit med och inventerat de sista resterna av kontinuitetsskog – sådan skog som aldrig har kalavverkats.

– Under den här mandatperioden har jag sett hur de försvinner en efter en; nu i vår försvann ytterligare en uppe i bergen. Jag var här och protesterade redan den 15 maj. Jag är förtvivlad över att de sista skogarna försvinner trots att det bryter mot våra internationella åtaganden, sa hon till mig. 

– Vi hoppas att ledamöterna ser oss inför röstningen. Även om demonstrationen inte fäller propositionen är den symboliskt viktig. Det känns desperat, som att ljuset för de mest hotade arterna håller på att släckas. 

Vad krävs för att folk ska kunna ta till sig hur allvarligt läget är?

Maria: 

– Jag tror faktiskt inte att folk vet hur hotade dessa skogar är. Information om rödlistan har inte nått ut till gemene man fullt ut, eller insikten om att vi inte kan få tillbaka det som försvinner.

Nina: 

– Skogsindustrin grönmålar sin verksamhet och påstår att vi har mer skog än någonsin, men i själva verket är det mer plantage och en hotad biologisk mångfald. Att vi står här är kanske en droppe i havet, men vi visar att vi bryr oss.

De svenska klimatmålen är otillräckliga

Aktivisten Nina Tadsen bor i Stockholm och engagerar sig i organisationen Skydda skogen.

– Oavsett regering så har vi redan klimatmål och miljömål som borde följas. Det borde egentligen inte spela roll vilket parti som sitter i regeringen eftersom målen ligger fast. Men den nuvarande regeringen gör en tvärvändning och kommer inte i närheten av att uppfylla målen för utsläpp, målet “levande skogar” eller att skydda 30 procent av naturområdena. Det är regeringens uppgift att arbeta så att dessa mål uppfylls.

Värt att påpeka: De svenska klimatmålen är, som jag har beskrivit tidigare, i sig gravt otillräckliga. Även om Sverige plötsligt skulle uppfylla sina mål (det ser, om man säger så, ganska osannolikt ut) så är vi långt ifrån att göra vår del av Parisavtalet. Det beskrev jag första gången i en granskning i Dagens Nyheter år 2021. Och igår kom en intressant sammanställning från organisationen Klimatkollen. De har, genom att kombinera officiell statistik från SCB och andra offentliga datakällor, presenterat tre obrutna tidsserier från 1990 som ger en mer heltäckande bild av de utsläpp som Sverige kan påverka.

Slutsatsen: Totalt sett var utsläppen år 2025 ungefär 159 miljoner ton – mer än tre gånger de territoriella utsläpp som vanligtvis får stå i fokus. 

Foto: Alexandra Urisman Otto

Skogsaktivisterna fick än en gång lämna en manifestation i besvikelse, där i juni. Inne i riksdagshuset röstades propositionen igenom. Men skogskampen fortsätter. Nu i valrörelsen finns mer information och ett stort upprop för samlat här, för den som är intresserad. Och en varm rekommendation är att läsa den flerfaldigt prisade boken som följde efter Lisa Röstlunds artikelserie i Dagens Nyheter – Skogslandet – en granskning.

Ni som är i Stockholm: Hoppas vi ses i demonstrationsvimlet i helgen!

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Itamar Ben-Gvir och kriget i Gaza
Samtidigt som avrättningar av palestinier planeras av den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir fortsätter det israeliska folkmordet i Gaza. Foto: Atef Safadi/TT och Jehad Alshrafi/TT

Israel planerar hänga palestinier inför publik

En avrättningsanläggning med åskådarplatser. Israel bygger nu galgar för dödsdömda palestinier som kommer att hängas offentligt. Något som stolt visats upp i sociala medier av landets högerextrema säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir.

Avrättningar inför publik för tankarna hundratals år tillbaka i tiden. Det var i mars som det israeliska parlamentet Knesset röstade igenom den rasistiska och hårt kritiserade lagen om hängning av palestinier som dömts för terrorrelaterade brott. Lagen gäller i praktiken enbart palestinier vilket har fått människorättsorganisationer världen över att rasa.

I veckan visade den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir upp klipp på bygget av avrättningsplatsen i sociala medier, något den brittiska tidningen The Telegraph tidigare rapporterat om.

Åskådarplatser vid galgbacken

Bredvid avrättningsplatsen, inne på en fängelseavdelning i centrala Israel, byggs samtidigt åskådarplatser för anhöriga till de offer som ska ha dödats av de dömda palestinierna.

Samtidigt pågår folkmordet i Gaza. Bara under onsdagen dödades minst nio palestinier sedan israeliska militärstyrkor attackerat en polisstation. 

Sedan den 7 oktober 2023 uppskattas omkring 72 000 palestinier dödats av den israeliska militären, enligt bedömningar från flera internationella organisationer. En stor majoritet av dessa är civila, varav en betydande del är barn.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Rasmus Arvidsson och Avantgardet med skivan United States of Sverige
Under sina många och långa mil i turnébussen har Rasmus Arvidsson sett ett Sverige i förfall efter år av nyliberala utförsäljningar och rasistisk högerpolitik. Foto: Beatrice Lundberg och press

Avantgardets ursinniga upprop mot Tidösverige

Som den svenska indiescenens klarast lysande stjärna håller de småländska pop-punkarna Avantgardet på att avsluta sommarens landsomfattande turné. Med parollen framåtanda och motstånd möter förfall och sorg har de blivit en lika omtalad som uppskattad liveakt. Aldrig rädda i sin ursinniga kritik av det Tidösverige som vuxit fram under deras år på vägarna.

Han har sett det mesta av Sverige. I tio år har Rasmus Arvidsson och bandkollegan Patrik Åberg med sin sprakande, sparkande och vilt svingande indieorkester Avantgardet spelat på fritidsgårdar, nedläggningshotade rockklubbar och stadsfestivaler från norr till söder. 

The hardest working man i svensk showbizz, enligt vissa. Det går helt enkelt inte att lägga av, enligt honom själv.

United States of Sverige

Nu är sommaren snart slut och av turnén återstår knappt en handfull spelningar. Och snart är det val i landet som på den senaste och kritikerhyllade skivan kallas United States of Sverige.

– Du vet, när jag skrev låtarna till den första skivan 2016 var jag på en plats där jag kände att samhället hade svikit mig. Den svenska välfärden fanns inte kvar så som jag inbillat mig.

Det var då, i den gamla industriorten Nybro, tre mil nordväst om Kalmar, vackert inbäddad i Smålands mörka skogar. Rasmus Arvidsson var tillbaka i en barnsdomskommun på dekis efter några år på flykt med ett tungt drogmissbruk och en överdos i bagaget.

Hjälpen han hoppades få förvandlades i stället till timslånga besök i socialtjänstens väntrum och, som han själv säger, i köer till privatiserade apotek. Sverige hade förvandlas under de experimentella åren med nyliberal utförsäljningspolitik. Räddningen blev musiken och ett låtskrivande med ofta djupt ofiltrerade texter uppbackade av gnisslande elgitarrer.

– Jag ville skriva låtar där folk kände sig sedda och hörda. Sedan dess har jag väl mer gått från att skildra min egen situation till hur samhället ser ut i stort. Det som sker här och nu mitt framför våra ögon är ju det vi varnade för tidigare, när Reinfeldt och Borg lurade svenska folket med sina utförsäljningar och avvecklingar.

Uppgörelse med Tidösverige

Avantgardet har sedan starten varit nästan osannolikt produktiva. Tio album på lika många år. Hundratals spelningar i hela landet. Oändliga mil efter motor- och landsvägar överallt där någon velat lyssna. Nya skivan som släpptes i våras har fått strålande recensioner. En ursinnig urladdning och en uppgörelse med Tidösverige som få andra rockband skulle våga sig på i dag.

– Allt har verkligen gått så jävla snabbt. Segregationen. En landsbygd och stadskärnor som urholkas. Hatet mot mångkulturen. Det är liksom förlängningen av de senaste årens högerstyre med tiktokfieringen av politiken.

Han förklarar hur samhällsförändringen tydligast märks genom bussfönstret på de många turnéerna bandet gör. Köpladorna med Blomsterlandet och Biltema. Det där som de senaste tre decennierna förändrat många kommuner i grunden. Som tömt köpingar och mindre städer på sina butiker och som gjort det näst intill omöjligt att veta om du befinner i Västerås, Gävle eller i utkanten av Hudiksvall. En slags likgiltig likriktning som skapat döende centrum men blomstrande ytterområden för de stora handelskedjorna.

– Jag saknar den där ideologiska riktningen i politiken i dag. Allt är så oerhört amerikaniserat med personfokus. Människors möjligheter avgörs till stor del av vilket postnummer de råkar födas med.

Ni har spelat runt om i hela landet i sommar. Och turnén började med två gig där allting började. Hemma på fritidsgården Mejeriet i Nybro. Hur kom det sig?

– Det enda jag ville göra när jag växte upp där var att hålla på med musik, men den möjligheten fanns inte då. Och det var väl kanske därför jag flydde därifrån till missbruk och allting. Så att få stå på en fritidsgård där i dag, det är större för oss än att spela på ett utsålt Way Out West. För jag vet vad det kan betyda för en 13-åring som står vid scenkanten och drömmer om att starta ett eget band. Förhoppningsvis tänder man den där gnistan. Det är också därför jag älskar att spela på ställen utan åldersgräns. Finns det en fritidsgård någonstans i Sverige som vill att vi kommer så åker vi dit och tänder lyset. För det är fan en demokratisk rättighet för barn och ungdomar att få uppleva livemusik där de bor. Alla kan inte bli skjutsade till Friends arena i Stockholm för att kolla in Taylor Swift.

Nu är det snart val igen och så blir det höst. Vad händer för dig?

– Oavsett hur det går i valet så ser jag det som min roll att fortsätta med syftet att tända den där gnistan. Så det blir väl samma som alltid. Åka runt och spela. Att få människor att känna sig sedda en liten stund. Det är fan överordnat allt annat.

Avantgardet avslutar nu sin sommarturné med spelningar i Karlstad på fredag 21 augusti och på anrika Mosebacketerassen i Stockholm dagen därpå.

Den 28 och 29 augusti hålls de sista två spelningarna hemma i Småland: På stadsfesten i Eksjö 28 augusti och i Växjö kvällen efter.

Publicerad
5 days sedan
Skylt i samband med en klimatstrejk i Stockholm arrangerad av nätverket Fridays For Future. Foto: Christine Olsson /TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

”Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är.” Alexandra Urisman Otto om makthavarnas faktaresistens mot den pågående klimatkrisen.

Mitt hus är ruttet. Alltså själva grunden, det stinker. När experterna var här konstaterade de att det var katastrof där nere, vattenskador och gud vet allt. Det krävs akuta åtgärder. I princip måste allt rivas ner och byggas upp igen. Riskerna med att låta bli är monumentala – allt kan rasa. Eller snarare, allt kommer att rasa. Det är bara en fråga om när. 

Så jag kräver att den som är ansvarig börjar putsa lite på fasaden! Det behöver målas om, absolut senast år 2030. Till år 2045 ska hela huset ha fått ny färg men det är okej att lämna baksidan, bara någon målar en annan vägg i grannskapet som kompensation. Förlåt, vad var din fråga? Vad jag kräver att någon gör åt den ruttna grunden? Låt mig svara med miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtaris ord (Dagens Etc 17/8):

”Jag tror att den typen av retorik, som så klart fyller sin funktion i att få folk att inse allvaret, även fjärmar väldigt många människor (…).”

Klimataktivister gaslightas

Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är. För snart åtta år sedan lät FN:s klimatpanel meddela att det som krävdes för att möta klimatkrisen var ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i alla delar av våra samhällen”. Varken nyhetsredaktioner eller politiska partier verkar ha fångat upp denna hyfsat existentiella premiss. Några, än så länge alldeles för få, klimataktivister förstår den. Sliter för att få människor att vakna. Och jämförs som tack med totalitära krafter”.

Minister Pourmokhtari kommenterade förstås inte mitt fiktiva ruttna hus. Hon ryckte i stället till när journalisten Fanny Jönsson påminde om att mänskligheten med stormsteg är på väg ut ur ”livets korridor”. Alltså det spann kring 14 grader Celsius i medeltemperatur som jorden har hållit sig i de senaste tre miljoner åren. Även om världens länder magiskt skulle klara alla sina klimatåtaganden glider vi snart utanför, eftersom målsättningarna i sig är så långt ifrån det som krävs. Det gäller också Sveriges klimatmål (som vi absolut inte klarar) – de är otillräckliga och omfattar bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp. 

Vad fan ska man göra?

I början av året inledde Greta Thunberg och jag våra väljarintervjuer runt om i landet. Frågan vi har haft med oss är: Vad fan ska man göra som medborgare när det offentliga samtalet ligger ljusår ifrån samhällets verkliga utmaningar? Sedan dess märks ett allt större folkligt engagemang för att sätta klimatkrisen på den politiska dagordningen. Vi vet dessutom redan att en rungande majoritet av medborgarna vill se en bättre klimatpolitik. Men hittills i valrörelsen hörs inga krav på att vi ska dra i nödbromsen, ta till oss vetenskapens slutsatser och på allvar börja prata om de där ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade samhällsförändringarna”. Än mindre finns det förstås några planer på massiva klimatreformer efter valdagen, oavsett utgång.

Så frågan kvarstår, alltså. Vad ska man göra med sin ruttna husgrund när nu läget är som det är? Jag vet verkligen inte. Men det blir i alla fall inte bättre av att man smetar på ett lager målarfärg.

Publicerad
6 days sedan
Kollage: SD valreklam 2026 med texten: Saknar du Mogadishu. Och arkivbilder på tidigare busskampanj samt arkivbild på buss från Västtrafik
”Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg”, skriver två tidigare busschaufförer till branschkollegorna som protesterar mot SD-reklamen. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Johan-Nilsson, TT. Skärmdump: X Montage: Arbetaren

”Heder till våra busskollegor i Skaraborg”

Ett tjugotal bussförare i Skaraborg har sjukskrivit sig i protest mot Sverigedemokraternas rasistiska valpropaganda på bussarna i regionen. ”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem”, stod det på reklamen som efter protesten har plockats ner av Västtrafik. Bussförare som protesterade mot SD:s busspropaganda mot romer 2014 skriver här ett stöduttalande till branschkollegorna i Skaraborg.

Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg som vägrar köra med den rasistiska och islamofobiska valpropaganda som klistrats på fordonen. 2014 skedde samma sak i Stockholm. Genom vår fackförening SAC-Syndikalisterna gick vi i strejk mot SD-propaganda mot romer som vi skulle köra runt med. Affischeringen upphörde inte eftersom majoritetfacket inte fick igenom sitt skyddsstopp hos Arbetsmiljöverket. Det är så viktigt att organisera sig mot rasism och islamofobi! 

Rasism ska inte stå oemotsagt på våra arbetsplatser

Det är både viktigt och peppande att se hur ni står på er och visar vad vi kan åstadkomma när vi organiserar oss tillsammans mot rasism och islamofobi. Sedan dess har de fackliga rättigheterna försvagats och tryckts tillbaka av politiska beslut. Det är dags att de rättigheterna återupprättas och stärks. Vår erfarenhet är att organisering på arbetsplatserna spelar en avgörande roll. Det gäller inte bara i Stockholm eller Skaraborg, utan överallt i landet. Det är när vi organiserar oss tillsammans som vi kan sätta press, försvara våra rättigheter och faktiskt förändra saker. Rasism och islamofobi ska inte få stå oemotsagda på våra arbetsplatser. 

När vi håller ihop blir vi starkare – och när vi agerar tillsammans kan arbetsgivare och politiker inte lika lätt köra över oss. Tack för att ni tar strid och visar att det går att organisera sig och säga ifrån. 

Kamratligen, 
Några tidigare busschaufförer i Stockholm, organiserade i Syndikalisterna
Olle Godenius
Sara Westberg

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Kollage: Två undersköterskor på ett äldreboende. Till höger i bild ligger logotyper från alla sju riksdagspartier inklippta
Vad vill riksdagspartierna göra för att förbättra arbetsvillkor och arbetsmiljö för anställda inom vård- och omsorg? Foto: Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaren

Så vill partierna förbättra arbetsmiljön inom vård- och omsorg

Många undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter blir sjuka av att jobba. Här är riksdagspartiernas svar på hur de önskar förbättra arbetsmiljön inom vård-och omsorg för att komma att motverka de skenande sjukskrivningarna bland kvinnor inom dessa yrken.

Under 2025 ökade antalet arbetssjukdomar med närmare 30 procent. 7 av 10 drabbade var kvinnor och de flesta av dem arbetar inom vård- och omsorg, visar en rapport från Arbetsmijöverket. De vanligaste orsakerna är organisatoriska och sociala faktorer, såsom hög arbetstakt, hög arbetsbelastning och små möjligheter att påverka arbetets utförande.

Tidningen Arbetaren har därför frågat riksdagspartierna: Hur vill ert parti förbättra arbetsmiljön och arbetsvillkoren för de som arbetar inom vård-och omsorg? Och om de är beredda att skjuta till mer resurser till vård- och omsorg för att bidra till att minska antalet arbetssjukdomar som drabbar kvinnor inom dessa yrken?

Såhär svarar partierna på frågan: Hur vill ert parti förbättra arbetsmiljön och arbetsvillkoren för de som arbetar inom vård-och omsorg?

Centerpartiet via Christoffer Bergenblock, talesperson i vårdfrågor

”Centerpartiet vill förbättra ledarskapet inom vård och omsorg genom att införa ett nationellt, obligatoriskt ledarskapsprogram liknande det som i dag gäller för rektorer. Vi ser det också som viktigt att begränsa att antalet medarbetare per chef för att främja ett ledarskap där alla blir sedda och lyssnade på. För att må bra på jobbet är det centralt att man kan påverka den egna arbetssituationen. Vidare är det viktigt att minska på administration och krångel, när nya IT-system introduceras måste de kvalitetssäkras så att de faktiskt bidrar till att underlätta arbetet i stället för att försvåra det. Vi ser det också viktigt med karriärstjänster inom vården och en mångfald av arbetsgivare så att man har en valfrihet även som anställd.”

Liberalerna:

”Dina skattepengar ska gå till lärare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och poliser, inte en växande administration och onödiga möten. I dag går alldeles för mycket arbetstid till rapportering och interna processer som ger liten nytta. Dagens slöseri drabbar patienter och omsorgsgivare, men också arbetsmiljön. Vi vill att du som jobbar i offentlig sektor ska få tipspeng när du hittar onödiga bestämmelser som kan tas bort. Fler medarbetare behöver söka sig till och stanna i vård och omsorg, och det kräver bättre arbetsmiljö, säkrad fortbildning, bättre löneutveckling och fungerande scheman med tillräcklig tid. Vi vill också stärka företagshälsovården i vård och omsorg.”

Miljöpartiet

”Många ur personal inom vård och omsorg har lämnat sina jobb, inte för att de saknar engagemang utan för att de inte orkar längre. Ännu fler är sjukskrivna eller tvingas gå ner i arbetstid för att klara vardagen. Det här är en trend som Miljöpartiet vill göra allt för att bryta. Det gör vi genom att införa ett arbetsmiljölyft som ger personal och chefer möjlighet att utveckla verksamheten på ett sätt som gör att de orkar och mår bra över tid, genom att korta arbetstiden och införa 35-timmarsvecka som ett första steg mot visionen om fyradagarsvecka. Vi vill slopa karensavdraget, ta fram en nationell strategi för att säkra framtidens kompetensförsörjning inom vård och omsorg och parallellt satsa på kontinuerlig kompetensutveckling för medarbetare.”

Socialdemokraterna:

”Det finns tyvärr stora brister i arbetsmiljön för de som arbetar inom vård och omsorg. Sjukskrivningstalen är höga samtidigt som man vittnar om bristande ledarskap och om att betraktas som utbytbar där ens professionella yrkeskunskap nedvärderats. Marknadiseringen av välfärden, där vinst sätts före människors rätt till vård och omsorg, har bidragit till den här situationen. Vi vill se en beredning för välfärdens personalförsörjning där regeringen tillsammans med övriga politiska partier kan se över bland annat frågor om arbetsmiljö.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen tog under den föregående mandatperioden initiativ till en riktad satsning på hälso- och sjukvårdens personal med syftet att skapa bättre förutsättningar och villkor för att de ska kunna göra sina jobb. Medlen fick bland annat användas för att förbättra förutsättningarna på arbetsplatserna, förbättra de anställdas arbetsvillkor, utbilda framtidens medarbetare och utveckla personalens kompetens. För detta ändamål avsattes 2 miljarder kronor årligen 2018–2023. Tidöregeringen avslutade denna satsning, vilket vi ser som ett misstag. Långsiktiga stora satsningar på personalen är nödvändiga för att adressera alla stora problem inom hälso- och sjukvården, till exempel köer, beredskap och vårdplatser. Socialdemokraterna har slagit fast att vi anser att personalsatsningen borde förstärkas och permanentas. Liksom föregående år innebär det att vi för 2026 föreslog 2,4 miljarder kronor mer än regeringen till satsningen på hälso- och sjukvårdens medarbetare.”

Sverigedemokraterna:

”Till att börja med har Sverigedemokraterna och regeringen arbetat med detta under innevarande mandatperiod. Regeringen har gett flera myndigheter i uppdrag att analysera sambanden mellan arbetsmiljö, patientsäkerhet och kompetensförsörjning. Målet är att skapa mer socialt hållbara arbetsplatser och minska risken för att personal lämnar yrket. Administrationen ska minska och fler ska kunna utbilda sig till bristyrken inom vården. Detta i sin tur kommer att leda till mindre stress för personalen och en bättre situation för vården i sin helhet. Nyligen beslutade regeringen dessutom om en ny arbetsmiljöstrategi för de kommande fem åren, med syfte att minska ohälsan i arbetslivet.

Vidare kan vi framhålla att ansvaret för närvarande till stor del ligger på regionerna som måste prioritera det här arbetet. Sverigedemokraterna vill dock se ett tydligare statligt ansvar för sjukvården, bland annat för att staten ska kunna arbeta mer direkt med den här typen av frågor.”

Vänsterpartiet via Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson:

”Vänsterpartiet vill stärka välfärden genom ökade resurser till kommuner och regioner så att fler kan anställas och arbetsbelastningen minskar. Vi vill införa arbetstidsförkortning med bibehållen lön, höja lönerna i kvinnodominerade yrken, stärka arbetsmiljöarbetet och ge vård- och omsorgspersonal trygga anställningar och större inflytande över sin arbetsmiljö.”

Såhär svarar partierna på frågan: Är ni beredda att skjuta till mer resurser till vård- och omsorg för att bidra till att minska antalet arbetssjukdomar som drabbar kvinnor inom dessa yrken?

Centerpartiet via Christoffer Bergenblock, talesperson i vårdfrågor

”En av grundorsakerna till stressen inom vården är brist på personal och därför vill Centerpartiet satsa på kompetensförsörjningen. Vi ser behov av att ta ett större nationellt ansvar kring kompetensförsörjningen och dimensioneringen av utbildningsplatser. Därför har vi också skjutit till extra medel för detta i vår skuggbudget. Vidare så ser vi att problemen är extra stora för verksamheter i våra gles- och landsbygder och har krävt att nästa regering ska satsa 50 miljarder kronor till landsbygdens välfärd under mandatperioden. Avslutningsvis så måste vi få ett stopp på regeringens kompetensutvisningar, som fortfarande drabbar personal inom vården och omsorgen. Den personal vi har ska vi vara rädd om rädd om.”

Liberalerna

”Ja. Som patient ska du ha samma rätt till trygg och säker sjukvård och omsorg, var du än bor. Därför behöver staten sätta sjukvårdens långsiktiga ramar, inklusive nationella kompetensstegar för ansvar, arbetsuppgifter och löneutveckling, så att arbetsvillkoren blir goda i hela landet. En ännu större välfärdsreform vi vill genomföra är tydligt höjda ambitioner i svensk äldreomsorg och även större möjlighet att själv bestämma när det är dags att flytta till äldreboende. Den som behöver stöd ska ha GODA levnadsvillkor, inte skäliga. En tillvaro för äldre med livskvalitet och självbestämmande kräver ökade resurser och goda arbetsvillkor i äldreomsorgen.”

Miljöpartiet

”Ja. När sju av tio anmälda arbetssjukdomar drabbar kvinnor är mer resurser till vård och omsorg också en konkret jämställdhetspolitisk prioritering. Miljöpartiet väljer välfärd framför skattesänkningar för dem som redan har mest. Vi vill öka och långsiktigt värdesäkra statsbidragen till kommuner och regioner, införa ett särskilt sektorsbidrag till hälso- och sjukvården och genomföra ett primärvårdslyft. Resurserna ska ge bättre bemanning, rimligare arbetsbelastning och större inflytande för personalen – inte mer detaljstyrning. Tillsammans med kortare arbetstid och slopat karensavdrag kan det minska sjukskrivningarna och göra att fler kvinnor orkar arbeta kvar.”

Socialdemokraterna

”Ja. Vi vill bland annat se en helt ny princip för välfärdens finansiering där de generella statsbidragen till kommuner och regioner räknas upp med inflationen varje år. Det skulle stärka kommunerna och regionernas ekonomi och förbättra deras planeringsförutsättningar. Vi har under den gångna mandatperioden också föreslagit kraftfulla satsningar på vården och omsorgens personal, något vi även i fortsättningen ser som viktigt.”

Sverigedemokraterna

”Ja. Det vill alla partier och det sker också. Både utgiftsområde 9 (sjukvård) och utgiftsområde 25 (bidrag till kommuner och regioner) har räknats upp under mandatperioden. Sedan ärvde Tidö-regeringen tyvärr en betydande inflation från förra mandatperioden, den är nu dessbättre under kontroll.

Ingen tycker någon något annat än sjukvården behöver mer resurser för att täcka ökande behov. Sen är det inte endast en fråga om att staten ska ge regionerna mer pengar. Personalfrågor måste prioriteras högre inom sjukvårdssystemet, det gäller både kompetensförsörjning och arbetsmiljö. Man kan även ha synpunkter på löneläget för vissa yrkesgrupper, men det svenska systemet utgår från att detta förhandlas av arbetsmarknadens parter.”

Vänsterpartiet via Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson:

”Ja. Vänsterpartiet vill öka de statliga resurserna till vård och omsorg för att förbättra bemanningen, minska stressen och skapa hållbara arbetsvillkor. Att minska arbetssjukdomarna i kvinnodominerade yrken är en viktig jämställdhetsfråga och kräver långsiktiga investeringar i både personal och arbetsmiljö.”

*Moderaterna och Kristdemokraterna har inte inkommit med svar på enkäten.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Camilla Svensson Motala Foto Christin Sandberg
Camilla Svensson är utbildad specialistundersköterska, har arbetat 40 år inom vården och är i dag anställd inom äldreomsorgen i Motala kommun. Hon är också skyddsombud på sin arbetsplats.  Foto: Christin Sandberg

Här är kommunen där flest kvinnor blir sjuka av jobbet

Många undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter blir sjuka av jobbet. 2025 ökade arbetssjukdomarna med 30 procent från året innan. 7 av 10 drabbade är kvinnor och de blir sjuka av högt arbetstempo och hög arbetsbelastning. Arbetaren besöker kommunen där flest kvinnor blir sjuka av sitt arbete.

Att hinna ta en löptur på lunchen, boka in ett läkarbesök eller en konsert med en favoritartist eller gå en kvällskurs en gång i veckan – det är bara glömma om man arbetar inom vård- och omsorgen i Motala i dag. 

Här måste personalen vara beredda på att arbeta under pressade arbetsscheman, att omplaceras på morgonen på väg till jobbet, att bli inbeordrade att arbeta på lediga dagar, att inte i förväg veta vilka dagar och tider man jobbar om några veckor och att inte få ha semester när barnen har sommarlov.

– De flesta samtal vi får handlar om oro och stress som de anställda känner. De säger att de inte kan koppla ifrån jobbet, eftersom de hela tiden är beredda på att mobilen ska plinga till och det kommer en förfrågan från arbetsgivaren om de kan ställa upp och arbeta på sin lediga tid, säger Helen Isacsson, stödassistent och skyddsombud på Kommunal i Motala.

Hon tillägger:

– De flesta är så lojala också så de har svårt att säga nej, eftersom de vet att de sätter sina kollegor i en svår sits om de inte ställer upp. Men samtidigt menar vi på facket att ett nej är den enda vägen framåt för att visa arbetsgivaren att det är ohållbart att de som redan arbetar heltid ska täcka upp för sjuka och frånvarande kollegor. 

Helen Isacsson Skyddsombud Kommunal i Motala.
Helen Isacsson, stödassistent och skyddsombud på Kommunal i Motala. Foto: Christin Sandberg

Jobbstressen går ut över ledig tid

Helen Isacsson liknar den här arbetsrelaterade stress som kvinnorna (för de flesta är kvinnor) går omkring med vid en slags stridsberedskap. 

– De kan inte koppla av, inte ens när de är lediga, och den spänning som uppstår i kroppen är samma som vid hotande fara, då kroppen förbereder sig för strid – att fly eller slåss. Det sliter både fysiskt och psykiskt.

I början av sommaren kom Arbetsmiljöverkets årliga arbetsmiljöstatistik för 2025. Där framkommer att antalet anmälda arbetssjukdomar fortsätter att öka i Sverige. Allra flest anmälningar görs i Motala. Förra året handlade det om totalt 27,9 anmälningar om arbetssjukdomar per 1 000 sysselsatta – långt över rikssnittet på 4,8. Kvinnor som arbetar med vård och omsorg på äldreboenden och andra särskilda boenden är mest utsatta, men siffrorna ökar även bland män. 

Enligt rapporten orsakas de flesta arbetssjukdomarna av den organisatoriska och sociala arbetsmiljön, vilket handlar om högt arbetstempo, hög arbetsbelastning och små möjligheter att påverka arbetets utförande. 

Centraliserad schemaläggning för vård- och omsorgspersonal

Schemana är den enskilt största boven, menar facket, undersköterskorna och stödassistenterna i Motala.

– Förr kämpade vi för högre löner. I dag har vi relativt höga löner för undersköterskor i Motala. Det enda alla pratar om nu är arbetsschemana och villkoren, säger Sissi Stanic, undersköterska och sektionsordförande Kommunal Motala. 

I september förra året centraliserade Motala kommun schemaläggningen för alla som arbetar inom vård- och omsorg. Det innebär att schemaläggaren inte längre finns på samma arbetsplats som den personal de gör scheman åt, utan arbetar från kommunkontoret utan personlig kontakt med den berörda personalen. 

– När man inte längre kan vända sig till den närmsta chefen för att be om ledigt en specifik dag för ett läkarbesök eller få gehör för att man inte kan arbeta kvällar när man har barnen i samband med delad vårdnad till exempel skapar det oro bland personalen, säger Sissi Stanic. 

Bilden som framkommer är att de flesta inom vård- och omsorgsyrken trivs med sina arbetsuppgifter, men upplever stor stress över arbetssituationen och att de inte kan påverka den.

Svårt att planera med korta schemaperioder

Camilla Svensson är utbildad specialistundersköterska, har arbetat 40 år inom vården och är i dag anställd inom äldreomsorgen i Motala kommun. Hon är också skyddsombud på sin arbetsplats. 

Under den pågående semestern har hon fått samtal från två kollegor, som liksom hon själv har valt att vara med i ett testprojekt och bara jobba helger. Testprojektet att bara arbeta helger har varit helt frivilligt. Det innebär att man har en lägre veckoarbetstid på 27 timmar med bibehållen heltidslön. Det är många som är äldre, på väg mot pension eller av annan anledning inte orkar arbeta heltid som har nappat på erbjudandet. 

– De får inte fortsätta med det. Jag har lyssnat till dem, ringt facket och försökt ta reda på varför cheferna har valt att fatta det här beslutet över huvudet på de anställda som trivs med helgarbetet, säger Camilla Svensson.

Camilla Svensson har arbetat 40 år inom vården och är i dag anställd inom äldreomsorgen i Motala kommun. Foto: Christin Sandberg

Enligt henne är det här bara är ett exempel på att personalen inte kan påverka sin arbetssituation och sitt schema, men att det i botten finns ett utbrett missnöje med den stora arbetsbelastningen och att personalen alltid måste täcka upp för varandra även på ledig tid eftersom det finns så få vikarier.

– Det är synd, eftersom många trivs med jobbet i sig och arbetsuppgifterna, säger Camilla Svensson.

De korta schemaperioderna, som arbetsköparna menar behövs för maximal flexibilitet, gör att det är svårt att planera ens en månad framåt och samma med semestern. Förra året infördes fem i stället för två semesterperioder.

Helen Isacsson, skyddsombud på Kommunal i Motala och förtroendevald kommunpolitiker för Socialdemokraterna, bekräftar den bilden.

– Det är extremt tajta scheman inom vård- och omsorgssektorn i Motala. Alla arbetar mycket, de arbetar varannan helg och blir dessutom inbeordrade på ledig tid och lediga dagar. Även på semestern har ordinarie personal fått rycka in för att täcka upp när det saknats personal med medicinsk delegering.

Schemaansvarig på Socialförvaltningen vill inte intervjuas

Per Engdahl, verksamhetschef på socialförvaltningen och ansvarig för planering av schema och insatser samt bemanning och rekrytering för utförarverksamheten vill inte ställa upp på en intervju, eftersom han menar att de behöver analysera siffrorna i rapporten bättre. 

”För att kunna ge vårt perspektiv på detta som är korrekt och nyanserat behöver vi fördjupa oss i vad dessa siffror står för…”, skriver han i ett mejl till Arbetaren.

Tidigare i somras sade Engdahl till Motala & Vadstena tidning att ”det stora problemet handlar om vikariebrist”.

– Vi har en kompetensförsörjningsproblematik, det är för många som blir äldre och färre som kan ta hand om dem. Men vi har nyrekryterat fler i år än tidigare, säger han.

Till Arbetaren skriver Per Engdahl också att det pågår ett mycket medvetet och systematiskt arbetsmiljöarbete på kommunen. En del av det handlar om att uppmuntra till händelse- och riskrapportering i arbetet med att skapa en trygg och säker arbetsmiljö. Enligt kommunen kan ökningen därför bero på att medarbetare vågar rapportera, inte bara på att arbetsmiljön är sämre än på andra håll.

”En stark rapporteringskultur är något vi ser positivt på, eftersom det visar att medarbetare känner sig trygga med att rapportera händelser och avvikelser”, skriver Karolina Krus HR-partner på kommunen.

Minutschema, delade turer och arbete varannan helg

I Motala var det förra året alltså totalt 27,9 anmälningar om arbetssjukdomar per 1 000 sysselsatt, även i grannkommunen Mjölby ligger siffran högt. Boxholm, som visserligen är en liten kommun, men också ligger i Östergötland, hade 2,0. 

– Vi blev förvånade när du ringde och berättade att vi ligger så lågt, eftersom vi vet att många i vår kommun är missnöjda med att behöva arbeta varannan helg och delade turer, säger Linda Fjellborg från Kommunals sektion i Boxholm till Arbetaren.

Men hon funderar vidare:

– Det är inte många som arbetar heltid inom vård- och omsorg i vår kommun. De tjänar därefter, men det kan ju faktiskt påverka sjukfrånvaron, att den är lägre.

Linda Fjellborg menar dock att alla har rätt till heltid, och borde ges möjlighet att arbeta heltid under rimliga villkor även inom vård- och omsorg. 

– De flesta inom vård- och omsorg orkar inte arbeta heltid med den arbetsbelastning som det innebär i dag, säger Linda Fjellborg, som själv arbetar med minutschema i hemtjänsten.

En undersköterska gläntar på en dörr äldreboende.
– De flesta inom vård- och omsorg orkar inte arbeta heltid med den arbetsbelastning som det innebär i dag, säger Linda Fjellborg, som själv arbetar med minutschema i hemtjänsten. Foto: Fredrik Sandberg/TT

En minskad veckoarbetstid med bibehållen lön skulle därför vara den mest effektiva åtgärden för att minska sjukfrånvaron, menar hon och de andra jag pratar med.

Något som även Helen Isacsson på Kommunal i Motala håller med om. Men hon menar att det även krävs mer personal.

– Vi måste få mer personal, lite luft i schemat, så att den konstanta pressen på de som arbetar släpper. 

Men den sittande kommunledningen är inte beredda att skjuta till mer pengar. Det framkommer i en omröstning i kommunstyrelsen gällande ett medborgarinitiativ ”Motalaförslaget”, skrivet av en undersköterska som arbetar på ett av stadens äldreboenden. 

– Förslaget handlar om att bemanningen inom äldreomsorgen behöver öka eftersom många medarbetare upplever en hög arbetsbelastning och stress. Det skulle också möjliggöra scheman med bättre återhämtning och förhoppningsvis göra att fler vill jobba hos oss, säger initiativtagaren som, liksom många andra Arbetaren försöker kontakta, vill vara anonym.

”Vem ska arbeta i vården i framtiden?”

Den sittande Tidömajoriteten röstade ner förslaget medan övriga partirepresentanter röstade för förslaget, med undantag för Centerpartiet som valde att avstå. 

Helen Isacsson beskriver en situation där det i dag har blivit svårt att kombinera arbete och familjeliv på ett tillfredsställande sätt för människor inom vård- och omsorgsyrkena.

– Utvecklingen går bakåt. Vem ska arbeta i vården i framtiden, funderar hon högt.

– Ska det här gå tillbaka till att bli ett kall. Ska vi ha Florence Nightingale-liknande personer som känner ett kall att vårda andra och ge upp sina egna behov. Man har rätt att kunna planera sitt liv, säger hon.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
IF Metall veckovers
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Johan Nilsson/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Schack matt

På ena sidan schackspelet satt fackföreningschefen,
på den andra världens rikaste man.
Vår strejkkassa räcker i femhundra år.
För den svenska modellen, kom an!

Men två tredjedelar varslade elbilsbyggare
fortsatte sitt jobb iallafall.
En del av dom anslöt sig så småningom,
en del andra uteslöts ur IF Metall.

Kampmuskeln var väl lite ringrostig.
Hur man egentligen sånt här?
Men en ledning är en ledning av en anledning, så
gör som vi säger, se och lär.

Vi behöver ingen medlemsomröstning,
vi behöver ingen strejkkommitté.
Bönder behöver inte bestämma, och
det är bara deras liv vi spelar med.

Men en efter en börjar bönderna tröttna.
Skattesmäll, förlorad SGI.
In och ut i strejk som en jojo.
Nytt varsel? Det skiter jag väl i!

Tre år och ännu inget kollektivavtal.
Nu har sista strejkaren köpts ut,
och utan arbetare finns ingen facklig kamp.
Strejken på Tesla är slut.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Bussföraren Hasse Golkar i debatt om Teslastrejken och IF Metall
Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS, i en debatt om Teslastrejken, IF Metall och anarkosyndikalism. Foto: Pontus Lundahl/TT, privat

Teslastrejkens miss­lyckande väcker frågor om arbetarnas makt

Hur kan arbetarrörelsen röra sig från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll? Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare, om vilka lärdomar som går att dra av Teslastrejken och debatterar mot institutionell solidaritet och centraliserade fackföreningar och för självorganiserad solidaritet mellan arbetare och decentraliserade fack

Den 13 augusti 2026, efter nästan tre år av konflikt, meddelade IF Metall att de ska avsluta sina stridsåtgärder mot Tesla. Åtgärderna ska upphöra den 19 augusti. Den omedelbara orsaken är slående, både bokstavligt och politiskt: Tesla har köpt ut alla kvarvarande strejkande medlemmar i IF Metall inom sin svenska verksamhet.

Kampen visade arbetarnas förmåga inom olika sektorer att stödja varandra. Transportarbetare, elektriker, postanställda och andra blev involverade genom solidaritetsåtgärder. Konflikten visade därför något som förblir grundläggande för varje seriös arbetarrörelse: arbetarnas makt slutar inte vid portarna till den egna arbetsplatsen.

Ett modernt produktionssystem är ett nät av ömsesidiga beroenden. Det är just därför som solidaritetsaktioner kan bli så kraftfulla.

Vem kontrollerar facket?

Men det väcker också en avgörande distinktion: Institutionell solidaritet är inte nödvändigtvis samma sak som självorganiserad solidaritet mellan arbetare.

Ett konventionellt fack kan representera arbetare i förhandlingar med en arbetsköpare. Det kan ge juridiskt stöd, administrera strejkfonder, förhandla kollektivavtal och organisera stridsåtgärder. Med den viktiga frågan är: Vem kontrollerar själva organisationen?

Om arbetarna endast är medlemmar i en organisation som fattar beslut för deras räkning, kan organisationen gradvis utveckla egna intressen, procedurer och hierarkier.

Kollektiv makt blir mycket svårare att köpa när arbetarna själva kontrollerar sin organisation, sina beslut och sin kamp. En strejk kan köpas när de strejkande isoleras och individualiseras.

Lärdomar av Teslakonflikten

Den viktigaste lärdomen att dra av Tesla är inte en lärdom om hur man bevarar en viss strejk, utan om hur man bygger en arbetarrörelse som inte så lätt kan reduceras till överlevnaden eller misslyckandet hos en enda institution. Det är därför det bör läggas stor vikt vid självorganisering, direkt aktion och arbetarnas självförvaltning. Detta är inte bara taktiska preferenser; de uttrycker en annan maktsyn.

Teslakonflikten har också blivit en konfrontation om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Är arbetarrörelsens yttersta mål att reglera förhållandet mellan kapital och arbete – eller att helt övervinna arbetarnas beroende av kapitalet? Ett kollektivavtal kan utan tvekan förbättra arbetarnas liv: Det kan höja lönerna, stärka anställningstryggheten och begränsa arbetsköparens godtyckliga makt.

Detta är verkliga vinster och ska inte avfärdas. Men de förblir vinster inom löneförhållandet. Arbetaren fortsätter att sälja sin arbetskraft. Arbetsköparen fortsätter att äga och kontrollera arbetsplatsen. Den grundläggande maktstrukturen består.

Vikten av solidaritetsåtgärder

Anarkismen är inte emot organisation. Den är emot att organisationen blir en auktoritet över de organiserade. Solidaritetsåtgärderna kring Teslakonflikten erbjuder en annan viktig lärdom.
När arbetare inom en sektor vägrar utföra arbete som gynnar en arbetsköpare som är involverad i en konflikt någon annanstans, blir solidariteten materiell. Det är inte längre bara ett uttalande: ”Vi stödjer er.” Det blir: ”Er kamp påverkar oss, och därför är vi beredda att agera.” Detta ligger nära kärnan i anarkosyndikalistiskt tänkande. Arbetare behöver inte vänta på att staten eller politiska partier ska ingripa för deras räkning. De kan använda sin position inom ekonomin för att direkt utöva kollektiv makt.

Men solidariteten blir som mest kraftfull när den inte enbart samordnas administrativt uppifrån. Det djupare målet bör vara att skapa relationer mellan arbetare som förblir levande bortom en viss konflikt. Teslakonflikten ger oss också möjlighet att ställa en fråga som ligger bortom det omedelbara kravet på ett kollektivavtal.

Varför ska arbetare bara förhandla om villkoren för hur de säljer sin arbetskraft? Varför ska de inte delta direkt i beslut som rör produktionen? Vem bestämmer arbetstakten? Vem bestämmer bemanningsnivåerna? Vem avgör arbetsmiljön? Vem beslutar om införandet av ny teknik? Vem beslutar om en arbetsplats ska stängas?

Och ytterst: Vem bestämmer vad produktionen är till för?

Från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll

Dessa frågor för oss från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll. Den mest intressanta delen av Teslakonflikten kanske inte alls är Teslas motstånd. Det är vad som hände med strejken inifrån.
Det har rapporterats om missnöje bland vissa strejkande kring hanteringen av konflikten, däribland problem rörande strejkersättning och beskattning, kommunikationen med medlemmarna, den föreslagna strategin med ”jojo-strejk” samt kravet att strejkande mekaniker skulle tillbringa 40 timmar i
veckan med strejkvaktsarbete. Facket ändrade också taktik under 2026 och skickade tillbaka vissa strejkande mekaniker till arbetet innan de senare togs ut i strejk igen.

Vem beslutade att detta skulle vara taktiken? Kunde arbetarna själva ändra, avvisa eller ersätta den?

För anarkosyndikalismen är direkt aktion värdefull just därför att den utvecklar arbetarnas egen förmåga till kollektivt beslutsfattande och kollektiv handling. En strejk är inte bara ett ekonomiskt vapen som innehas av en facklig byråkrati. Den är en erfarenhet genom vilken arbetare upptäcker sin kollektiva makt.

Målet är inte bara att förhandla fram en bättre position för arbetet inom kapitalismen. Det är att utveckla den organisatoriska kapacitet genom vilken arbetare så småningom kan ersätta kapitalets kommandostruktur med demokratisk självförvaltning. Strejken är därför inte bara ett vapen. Den är också en skola i kollektiv makt.

Teslastrejken är på väg att ta slut den 19 augusti 2026. Men de frågor som den har väckt kvarstår: Kan kollektivförhandlingar överleva den växande makten hos globala företag?

Kan stora fackföreningar förbli demokratiska när de blir alltmer institutionaliserade? Kan solidaritet bli mer än samordnade aktioner mellan organisationer? Kan arbetare utveckla former av självorganisering som kan stå emot både företagens makt och byråkratisk substitution?

Och ytterst: Kan arbetarrörelsen gå bortom att förhandla om exploateringens villkor och i stället avskaffa de sociala relationer som gör exploatering möjlig? Men frågan om arbetarnas makt har inte tagit slut med den. Den kanske tvärtom bara har börjat.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS

Publicerad Uppdaterad