1.3.1
Jag hade sett fram emot fortbildningskursen länge. En workshop i kreativt skrivande för elever under ledning av Daniel Boyacioglu. Men redan på tåget upp började det gå fel. Jag hade bokat tyst kupé och såg fram emot några timmar avkopplande läsning [38] med en termos te och ett par gurk- och majonnäsmackor. Men ett par platser bort satt ett killgäng i övre tonåren och pladdrade om »guzzar« hit och »puzzar« dit, jag kan inte all den där slangen de håller på med även om jag läst ett och annat om det i Språktidningen. Ja, det var invandrarkillar. Vilket land de eller deras föräldrar var födda i spelar ingen roll, men jag tror att deras etniska härkomst var relevant på så sätt att den gjorde omgivningen mer försiktig/tolerant/rädd. För faktum var att alla som satt i vagnen blev störda, alla vi som uppskattar att färdas i stillsamhet utan att få ta del av någons privatliv via högljudda mobilsamtal, utan gallskrikande blöjbarn och utan skrålande kollegor som vandrar fram och tillbaka till bistron med pappkassetter fyllda med öppnade ölburkar. Ändå var det ingen som sa till, inte ens den fullvuxna karl som satt tvärs över gången från dem. De som kunde avskärmade sig med plattor och hörlurar medan andra bläddrade fram och tillbaka i Kupé i hopp om att konduktören snart skulle komma som en räddande ängel, vilket inte skedde.

Till slut fick jag nog och väste ett nog så parant »hyssssssch« som ven som en pisksnärt genom vagnen. Jag tror det var fler än jag som ryste av välbehag. Tyvärr hade det inte nämnvärd effekt, pladdret bara fortsatte. Då halvreste jag mig, hyssjade igen och pekade på skylten som talade om att detta var en tyst avdelning (en egentligen helt överflödig handling då den dittills osynlige konduktören upplyst om detta i det interna kommunikationssystemet). Vad gjorde fridstörarna då? Blev de stumma av häpnad, bad de ickeverbalt om ursäkt medelst gester och tillbringade resten av färden tigande? Nej då, de härmade mitt hyssjande, fick det att låta som en uppretad orm alternativt en ballong som sakta tömdes på luft, följt av gapskratt och höga femmor.

Kanske borde jag rest mig där och då, gått fram till killarna och använt den pondus och konfliktlösningsförmåga som jag trots allt utvecklat under mina yrkesverksamma år. Eller möjligen lite fegare, gått i väg och letat upp den där jädra konduktören som inte visat sig på över en timme medan tåget slängde sig fram över Västgötaslätten. I stället satt jag kvar och försökte stoiskt läsa i min bok, medan killarna fortsatte larva sig där borta. Jag var besviken över att ingen backat upp mig, att ingen sökt min blick trots att jag förgäves sökt efter deras, gett åtminstone en visuell bekräftelse av enighet mot pöbeln. Ord för ord stavade jag mig igenom sidan utan att kunna ta in någon som helst djupare innebörd.

Plötsligt märkte jag att en av killarna smugit och satt sig på det tomma sätet bakom mig och nu pressade sig mot glipan bakom mitt öra i det att han viskade ett lent »Heeej …«, varpå hans vänner skrattade så att de kunde gå sönder.
Sedan spårade det ur fullständigt.
Sedan spårade det ur fullständigt. Det finns vissa luckor, det som är för tungt för minnet att bära, som släpps som barlast. Jag tror att de pratade om mitt utseende, kommenterade det, gjorde narr av det. Viskade saker och sedan asgarvade. Lösryckta ord som uppsnappades och gjorde ont fastän jag fortsatte stirra på bokstäverna på sidan framför mig. »Det finns alltid någon som berättar. Som tar ordet i sitt våld.« [39] De meningarna minns jag fortfarande, jag måste läst dem hundratals gånger: »Det finns alltid någon som berättar. Som tar ordet i sitt våld.«

Och så var den där igen, smärtan. En fruktansvärd bankande, bultande smärta, som om någon hamrade mig över axlar och nacke, samtidigt som nerven vid min tinning svällde upp som en fet mask, dallrande, dunkande. Jag löste upp en Treo comp i lite te med den hemska insikten att den skulle vara i det närmaste verkningslös.

Strax innan vi anlände Skövde kom så den förbannade konduktören, en ofattbart slapp typ av helt fel kaliber för vad som behövdes i denna krissituation. Efter att både jag och någon till klagat på killarna gick han närmast motvilligt bort till dem och bad dem »lugna ned sig«, varpå han granskade deras biljetter, vilka verkade vara i sin ordning. [40]

Konduktörens förmaning hade trots allt viss effekt, men ända fram till Södertälje Syd där de hasigt och lustigt hoppade av fortsatte killarna att utmana och tänja på gränserna genom ömsom viskningar och lågmält diggande av nåt dunka-dunka från en mobil till exploderande skrattsalvor och klatschande handflator. Nej, fy bövelen för män i grupp, det kvittar vilken ålder eller hårfärg de har, de ger mig alltid en krypande känsla av obehag som ibland blixtsnabbt går över i den renaste rädsla.

Innan vi rullade in i huvudstaden passade jag på att kissa och fick hejda mig från att inte än en gång hojta till åt min uppenbarelse i spegeln. Sminket jag så noga lagt hade runnit undan och blottade min flammiga lekamen. Mina ögon var blanka och håret stod på ända. Jag såg helt enkelt ut som jag kände mig, för jävligt. Inte konstigt att de skrattat åt mig, tänkte jag och torkade mig så gott det gick med en servett. Tårar blandat med svett och sminkrester. Jag längtade redan hem.

Workshoppen var en besvikelse. Daniel Boyacioglu hade ställt in på grund av sjukdom, i stället höll en bitter och passivt aggressiv liten man i dagen. Gång på gång orerade han om alla sina refuserade manus och påpekade hur svårt, för att inte säga omöjligt, det var att bli utgiven på ett svenskt bokförlag om man inte var »dokusåpakändis eller tjenis med förlagschefen«. Hans elevperspektiv var lika med noll, jag är osäker på om han ens var medveten om att det var skolan som var målgrupp. I stället handlade hans övningar om hur vi (ett femtontal till en början mer eller mindre entusiastiska svensklärare som rest från när och fjärran för att fortbilda sig men som redan efter en timme misströstande börjat stirra ut genom rutorna på det anonyma huset någonstans på Sveavägen) skulle »testa olika sätt att slipa våra verktyg och bli vassare skribenter«.

Själva övningarna i sig var det väl inget fel på (det var det vanliga upplägget med några inledande associationslekar på tid för att få i gång flytet som sedan följdes av en längre skrivuppgift som utgick från ett par lagom provocerande fotografier) men det var kursledarens totala handfallenhet när en av oss tog bladet från munnen och halvvägs in i dagen undrade vad hennes elever kunde ha för nytta av det här och han mumlade något om skrivtävlingar för unga och Lilla Augustpriset. Och så var han där igen i en ny harang om svårigheten, nej omöjligheten att bli utgiven som författare i dag, egentligen var det lika bra att låta bli att försöka.

Hela tiden saknade man Daniel Boyacioglu som en avliden släkting vars ande ändå vilade över rummet, man riktigt kände hur Daniels entusiastiska glöd hade värmt upp det faktiskt ganska kylslagna rummet, hur hans smattrande ordlekar hade fungerat som ett aggregat, fyllt oss med en glödhet tro på poesins kraft och hur lekfullhet och nyfikenhet kan ta en ända upp till stjärnorna, där man kan sitta på ett moln och se dem blinka, strålande.

På eftermiddagen kraschlandade jag på mitt hotellrum en kort stund innan det var dags att masa sig ut till Rågsved för att hälsa på Simon. Tanken var att se hur han hade det där i sin träningslägenhet eller »training crib« som han envisades med att säga, totalt anglifierad som han är av sin ständiga nätnärvaro, samt lämna över lite kläder jag köpt till honom på Allum. Sedan tänkte jag vi kunde gå och äta på någon mysig restaurang i närheten, bara vi två.
Värken vägrade ge med sig trots att jag svalt halva röret med Treo comp, och det nya lagret mineralpuder jag anlagt hade redan börjat klibba och ha sig.
På tunnelbanan ut i förorten mådde jag pyton, rent ut sagt. Värken vägrade ge med sig trots att jag svalt halva röret med Treo comp, och det nya lagret mineralpuder jag anlagt hade redan börjat klibba och ha sig. Väl framme bland de grå höghusen irrade jag runt ett bra tag utan att hitta rätt. Jag ringde Simon flera gånger utan svar, som brukligt är med den killen. Han brukar skylla på att han haft sina hörlurar på sig. Jämt de där gigantiska locken, är de inte över öronen så hänger de runt halsen på honom, som om han helst ville stänga ute världen runt omkring helt och hållet. Å andra sidan, vem kan klandra honom?

Till slut frågade jag en vänlig afrikansk gentleman som till och med gick med mig en bit på vägen. Sju våningar upp i ett slitet och deprimerande kolossbygge bodde gossarna. Efter att jag både ringt på dörrklockan och knackat på åtskilliga gånger öppnade den minsta och smalaste av dem, en håglös filur som heter Dennis men insisterar på att enbart kallas efter sitt »nick« D-Max.

D-Max stirrade häpet på mig. »Öh … Simons morsa?«, sa han mer vänd inåt lägenheten än mot mig. Tydligen hade Simon inte bemödat sig med att informera sina rumskamrater om min förestående ankomst. Nu hade de träning, vilken bestod av att de alla fyra satt framför var sin dator och maniskt klickade med sina möss medan den plottriga kampen växlade fram och tillbaka över skärmarna och de ropade diverse kommandon och invektiv till varandra i sina mikrofoner.

Till en början försökte jag vara artigt intresserad, stod böjd framme vid Simons stora skärm och pekade och frågade, men där var jag visst bara i vägen som den dumma mamma jag är, så efter en stund drog jag mig tillbaka till den nedsuttna soffan där jag lyckades frigöra lite stjärterum efter att ha lyft undan ett berg med smutstvätt.

På det fettkladdiga soffbordet låg kretskort, tomma pizzakartonger och diverse verktyg i en osalig röra. Allt låg i ett skumt halvdunkel då persiennerna var nedfällda för att skärmarna skulle komma till sin fulla rätt.

Jag torkade lite svett ur pannan. Lägenheten var fruktansvärt kvav, jag räknade till inte mindre än nio datorer i olika storlekar och utföranden som stod påslagna i olika delar av det stora vardagsrummet, plus alla skärmar och routrar och externa hårddiskar och gud vet vad det heter. I efterhand har jag räknat ut att strålningsdoserna jag utsattes för under de dryga två timmar jag vistades där var mer eller mindre extrema, och tillsammans med X2000-resan förmodligen det som fick bägaren att rinna över.

Efter en evighet slet sig äntligen Simon från spelandet, ännu mer butter än vanligt eftersom han förlorat stort mot D-Max. Jag hade i förväg bett honom kolla upp något trevligt ställe vi kunde gå och äta på, men enligt honom var allt som fanns där ute »typ en korvkiosk och ett alkishak«. Det fick bli alkishaket, vilket visade sig vara ett misstag.

Beskrivningen var förvisso adekvat. Personer i varierande stadier av missbruk satt eller halvlåg i båsen medan den kinesiska familj som drev stället höll dem under noggrann uppsikt, vakade så att de inte skulle kräkas på golvet eller ta sig in bakom bardisken för att snatta ur ölkylen. På den nivån var det. När jag bad om menyer för två stirrade kvinnan i kassan på mig som om hon inte förstod, så för säkerhets skull tog jag det på engelska också, vilket fick Simon att stönande viska att jag var »typ rasist«. Till slut lyckades vi i alla fall beställa var sin hamburgertallrik, som kom in efter trekvarts plågsam tystnad varvat med korta stunder av samtal som bestod av att jag försökte komma på ännu en fråga som Simon kunde svara enstavigt på eller inte alls.

Jag som sett fram mot det här, att få bjuda min vuxna son på krogen, att mötas som två myndiga individer i stället för den här

stelfrusna situationen där en är över och en under och man undrar vem som är var. Simon ville inte ha öl eller cider eller något annat alkoholhaltigt trots att jag proklamerade att det var alldeles lugnt för mig, jag bjuder. Herre gud, han är ju tjugo år gammal! Men nej, i likhet med många andra ur sin generation har han valt bort alkoholen tillsammans med det fysiska umgänget. [41] Själv drack jag en någorlunda kall Mariestads som smakade himmelskt efter en evighetslång dag. Jag hade gärna tagit en till om jag inte visste att Simon skulle blänga föraktfullt på mig och muttra något om sin mormor. Hamburgertallriken var verkligen inget att skriva hem om, vi blev åtminstone inte magsjuka, om jag säger så.

Ett kallt duggregn föll över det ödsliga torget vid tunnelbanestationen. Tonårsgäng som kurade under ett utskjutande tak, en herrelös hund sprang runt i en cirkel och skällde åt sig själv. Vi skildes åt efter en klumpig kram som varade en alldeles för kort stund, alldeles för kort.

När jag kom tillbaka till hotellet kollapsade jag över sängen. Mitt i natten vaknade jag med en fruktansvärd huvudvärk och hörde röster ute i korridoren. Jag stapplade fram till dörren och tryckte örat mot den. En smetig mansröst mullrade »Men jag vill ju …«, och en ljusare stämma: »Inte så här, inte så där.« Jag gick in på toaletten och hällde upp resten av Treoröret i en plastmugg och sjönk ned på toasitsen. Inte så här. Inte så där.
Jag gick in på toaletten och hällde upp resten av Treoröret i en plastmugg och sjönk ned på toasitsen.
Dagen efter hade jag tänkt vara duktig och ta en långpromenad på Djurgården innan mitt tåg gick, men jag var alldeles för dålig, förmådde mig inte ens gå ned till matsalen. Och jag som längtat efter lite lyxig hotellfrukost med bacon och äggröra! Bara tanken på det gav mig kväljningar nu. Utsvulten och lite darrig stod jag sedan på perrongen med vad som kändes som tusentals andra som också skulle hem till Göteborg och vilka fick jag syn på om inte killgänget från tysta kupén, som också bara verkade ha varit på en snabbvisit i den kungliga huvudstaden.

Givetvis var den här avgången fullbokad och de tysta platserna slut sedan länge, och så klart hamnade vi återigen i samma vagn, den här gången i den allmänna avdelningen där man får skrika och gapa hur mycket som helst, vilket killarna inledningsvis gjorde, särskilt sedan de fått syn på mig och pekat och garvat. Men på något lustigt vis var det inte lika spännande att väsnas nu när det inte var förbjudet, då saknades lockelsen.

Efter ett tag tystnade de helt, snart sov flera av dem med gapande munnar som man kunnat smyga fram och lägga något äckligt i, som ett använt tuggummi eller en rejäl snorkråka, om man nu var på det humöret. För min del kunde det kvitta, värken och värmevallningarna och ett bubblande illamående gjorde att jag inte ens förmådde stirra på en boksida, jag bara tryckte skallen mot fönstret och blundade hårt, hårt. Ovanför mig elledningar med tiotusentals volt. Åh herre gud, om jag bara vetat.

När jag kom hem bäddade jag ned mig och där blev jag liggande. För första gången sedan jag börjat på Hvitfeldtska sjukanmälde jag mig. Jag visste inte ens hur man gick till väga utan fick ringa till personaladministratören som informerade mig om min rätt till en veckas sjukfrånvaro utan läkarintyg och rätten till sjuklön minus karensdag. Jag, som på sin höjd hade en förkylning per år som snabbt brukade gå över efter lite snuva, låg nu däckad i vad jag för omvärlden beskrev som influensa men som jag egentligen inte hade en aning om vad det var. Inte då.

Efter det kom jullovet, vilket borde inneburit mer vila och tid för återhämtning, men som mest handlade om ett saligt pendlande

mellan att försöka jobba i kapp det jag inte hunnit med under frånvaron och en fåfäng kamp för att julen trots allt skulle bli som vanligt med pepparkaksbak och grönkålssoppekok och en nystickad juldräkt åt Stig. Två dagar innan julafton orkade jag inte mer utan retirerade på nytt till sängen, plågad av yrsel, illamående och denna satans förbannade värk. Jag såg ingen annan lösning än att ringa mamma och ställa in vårt gemensamma firande, det fick bli nästa år i stället, tänkte jag. Hon lät besviken, men skylde snabbt över det, Gunni Löwenhaupt skulle tydligen ha en liten julsexa som hon säkert kunde klämma in sig på. Simon hade jag redan skickat en julklapp till, [42] han firade hos sin far. På julaftons kväll låg jag i soffan med Stig som myste i sin rödgröna lilla kofta och vi såg snön falla utanför fönstret. Så blev det en vit jul till slut.

 
1.4
När vårterminen började var jag någorlunda på fötter igen. Jag klarade åtminstone att gå upp om morgnarna, tvinga i mig frukost och fixa till mitt svullna anlete så gott det gick (vid det här laget hade jag nästan börjat vänja mig vid att se ut som om jag stuckit ned huvudet i ett jordgetingbo), ge katterna mat och tömma deras lådor och så cykla de två kilometrarna till Bellevue för att ta vagnen in till stan. Spårvagnsresan var alltid värst. Oavsett hur okej jag känt mig innan slog värken och yrseln och de okontrollerbara svettningarna till så fort jag stigit ombord, ofta redan medan jag stod i kuren och väntade. Men jag bet ihop, försökte vara tapper.

Hade jag otur hamnade jag bredvid någon elev som jag i värsta fall var tvungen att konversera. Jag, som alltid varit så glad och social och gärna småpratade lite, särskilt om det var någon av mina guldklimpar, nu försökte jag undvika kontakt om det gick, vände ryggen till, ville inte bli sedd. Å andra sidan var jag så illa tvungen att stå inför dem en halvtimme senare, mina första morgontrötta elever, stå på scen inför deras slöa blickfång och försöka leverera. Det var fan inte lätt, men jag gjorde det, jag härdade ut.
Och ingen kan beskylla mig för att jag inte försökte ta itu med mina problem.
Och ingen kan beskylla mig för att jag inte försökte ta itu med mina problem. Under våren utnyttjade jag både frikort och friskvårdsbidrag till max. Jag gick på zonterapi (en liten men otroligt stark dam tryckte på mina fotsulor och berättade bland annat att ändtarmen är sammankopplad med hälen och njuren med hålfoten, dessutom tyckte hon att mina fötter doftade en aning illa av misstänkt svamp. Kändes lite hokuspokus. Svårt att gå följande dag, i övrigt ingen större effekt), akupunktur (en man som kallade sig Wong Li trots att han var pursvensk tog emot mig i ett iskallt och fönsterlöst rum i Landala. Jag var nervös för att det skulle göra ont när han satte nålarna i mig, men det var mer som en lite stickande kittling. Wong Li placerade ut massvis av nålar medan han berättade om sin stora passion för kung fu och rökt te), massage (en mulattkille kom hem till mig ett par gånger, den hopfällbara bänken hade han med sig i sin lilla bil. Jag vet inte om det var intimiteten hemmavid eller det faktum att en så tjusig ung man rörde vid mig (för första gången på evigheter, som det kändes) som gav det hela en väldigt angenäm men aningen besvärande underton. Efter fyra gånger valde jag att avbryta behandlingen) och kiropraktik (en äldre och totalt oattraktiv karl som hade sin klinik på ett kontorshotell i Mölndal bad mig helt osentimentalt att »strippa«

och så satte han sig på min rygg. Det knakade och sprakade som från gammalt virke och när jag just skulle be honom att vara lite försiktig tog han tag om mitt huvud och vred det hastigt åt sidan, som i filmerna när kommandosoldater har ihjäl folk. Fast jag dog inte, i stället kände jag en oerhörd lättnad, som om år av förstockad stelhet slitits itu i en enda bestämd rörelse. Tydligen hade jag fått mitt »jungfruknäck« och tyvärr skulle ingen fortsatt kiropraktik i världen komma i närheten av detta. Ändå var det den behandling som funkade bäst, åtminstone så länge jag trodde att det var smärta och stelhet som mina problem handlade om).

En dag i personalrummet satt jag med en kopp blaskig cappuccino och var halvt försjunken i tankar kring en artikel jag läst i Pedagogiska magasinet om hur man i Japan experimenterade med att byta ut lärare mot robotar när diskussionen omkring mig fångade mitt intresse.

Det var spanskläraren Ewa som berättade om en släkting till henne som blev bildskärmskadad på nittiotalet och aldrig återhämtade sig. I dag var hon inte bara överkänslig mot elektromagnetisk strålning utan även mot starkt ljus och olika sorters kemikalier. Hon bodde i en husvagn i ett öde grustag, dit hennes make åkte dagligen med förnödenheter och för att hålla henne sällskap.

»Ja, se folk«, skrockade Samuel, vår militant ateistiska religionslärare, »det är ingen ände på vad de hittar på«, och andra föll in i den hånfulla kören. Men Ewa kliade sig bekymrat på näsroten: »Själv vet jag inte vad jag ska tro. Men jag har varit där ute vid grustaget och sett hur hon mår, och det är inget påhitt i alla fall.« Jag drack ur det sista av det kvalmiga automatkaffet, reste mig och gick för att hålla lektion.

Resten av den dagen, den kvällen, natten, dagarna efteråt återkom jag till Ewas berättelse. Grustaget, husvagnen, kvinnan. En bil som kom körande och parkerade på behörigt avstånd. En man som kånkade på vattendunkar och matkassar. Stearinljus som fladdrade, ett Trangiakök som väste, den fadda doften av burkbönor och otvättat hår. Två trogna älskande som höll om varandra, hårt, innan det var dags för honom att gå. Mörkret som sakta sänkte sig över husvagnen medan bilen körde sin väg, tillbaka till den upplysta civilisationen. Jag kunde inte få bilderna ur mitt huvud.

 
1.4.1
Under våren fortsatte det evinnerliga tjafset om betygen. Jag hade inte fått något vidare stöd från LR. Personen jag pratat med i telefon hade bara erfarenhet av att jobba med det tidigare systemet innan han gjorde facklig karriär och hade bara vaga begrepp om sådant som matriser och återkoppling. Det enda rådet jag fick var att stå på mig och fortsätta dialogen med kollegor och min fackliga förtroendevalde. Så mycket för den hjälpen.

I och med att jag varit dum nog att backa och korrigera några omdömen i efterhand var det som om anden släppts lös ur flaskan, nu var det fritt fram för varenda medelmåtta att pressa gränserna. De som hade C ville ha A och de som låg på E ansåg sig vara självklara C och så vidare. Men inte att det fanns på kartan att de själva skulle anstränga sig, att de skulle göra det som kriterierna så tydligt angav, nej de ville att jag skulle höja upp dem dit de förtjänade att vara. Så inför sommaren och de avslutande bedömningarna för betygssättningen fick jag helt enkelt nog av tjatet. Stå på mig, jag? Varför det när jag var så trött att jag bara ville lägga mig ned. Jag höjde och höjde så att det stod härliga till. I en klass fick nästan hälften A, i en annan var det inte ett F eller E så långt ögat nådde. Nu ska de väl bli nöjda, tänkte jag, nu ska det väl äntligen bli tyst på dem.
Nu ska de väl bli nöjda, tänkte jag, nu ska det väl äntligen bli tyst på dem.
Sista dagen innan semestern samlade jag ihop mina mappar och pärmar och städade rent och snyggt vid min arbetsplats. Sorterade bland bokhögar och presenter och utklipp om före detta elevers vidare prestationer, rättade till fotona på Simon och Stig och Willy och sköt in stolen. Släckte i taket och kände genast ett lugn komma över mig. Stod en stund i halvdunklet och bara andades. Herre gud vad skönt det skulle bli att få sommarlov.

Skön vet jag inte om sommaren var på det stora hela, men någorlunda avkopplande och framför allt lärorik, det var den. I slutet av juni åkte jag på en treveckorsretreat i Småland som jag hittat via en annons. Jag hade aldrig gjort något liknande. Att åka i väg rakt ut i skogen för att leva med totala främlingar var inte riktigt min stil egentligen. Men jag var mitt i en förändring, det var tydligt. Det som tidigare varit lätt hade blivit svårt, och det som nyss kändes otroligt var helt plötsligt inte fullt så konstigt.

Även om jag var nervös och lite reserverad till en början slappnade jag snabbt av. Det rådde en så avspänd och välkomnande stämning i stugbyn där bland granarna, ett slags oförställt lugn. Där fanns folk i alla åldrar, mest kvinnor, många som liksom jag kanske inte mådde så jädra bra och behövde komma bort ett slag. Där fanns Marielle som gått in i väggen efter att ha bollat med fyra barn och två jobb och Sussie som fått fibromyalgi efter att yngsta dottern rymt hemifrån och börjat knarka och försörja sig på att sända sexshower på nätet. Människor man kunde relatera till, där det fanns ett samförstånd redan innan man öppnat munnen, det räckte med en blick.

Extra skönt var att gå in i denna avkopplande bubbla fri från omvärldens brus då vi helt sonika fick lämna ifrån oss mobiler, Ipadar, laptoppar, flickflocks och allt vad det heter direkt vid ankomst. En kvinna klädd i sari samlade in alltsammans i en »stresskorg« som sedan ställdes undan någonstans. Så jädra härligt! Visst, i början kändes det lite ovant att inte ha direkttillgång till nyheter och möjligheten att kunna kommunicera med den diffusa sfär av »vänner« som de multiglobala företagen försett en med.

En mild panik första dagen: tänk om det händer något allvarligt medan vi sitter här bland fågelkvittret och mediterar? Tänk om ett gigantiskt giftmoln sveper in över Göteborg och lämnar död och förintelse efter sig. Vad skulle hända då? Hur skulle lilla mamma klara sig där hon satt i snålblåsten i sin fuskpäls och läppjade sherry i ett naggat kristallglas? Och katterna, skulle de ens förstå vad som hände när den gula dimman seglade vidare över Utby? Stig hade kanske klarat sig som höll sig inomhus, men Willy, han hade varit förlorad.

Sedan koncentrerade jag mig på att följa med i andningsövningarna och lära mig solhälsningen och utföra alla de praktiska sysslorna tillsammans med kollektivet. Snart var det som om detta var allt som någonsin existerat och som alltid skulle finnas. Jag ingick i ett matlag med ett par andra. Maten vi lagade var strikt vegetarisk och kryddningen låg åt det indiska hållet. Visst blev man lite gasig av alla linser och bönor men det var väldigt gott och himla skönt att skippa köttet, det kändes renande.

En man i gruppen, Björn, var jätteduktig på allt från att finhacka hundra lökar i rask takt till att justera sälta, syra och sötma i soppor och grytor. Han hade lätt kunnat ta anställning på vilken restaurang som helst i stället för att som nu verka som obehörig musiklärare på ett mellanstadium i Åmål. Som varande kollegor fick vi snabbt fin kontakt och skojade om allt från struliga elever till inkompetenta rektorer, och så lärde Björn mig ett par supersmarriga recept, bland annat visade han hur enkelt man gör sin egen paneerost. [43]

Dagarna på retreaten smälte samman, blev till ett stilla flöde i stället för vardagens splittrade moment. Jag minns hur jag mediterade över trädtopparnas spegling i den stilla sjön. Jag minns tarmsköljningens salta vatten och den bruna sörjan som förevisades på en bricka av plast. Jag minns ställningar som clownen, plogen och sittande svanen. Jag minns svettältets klibbiga värme, doften av granris som sprakade i elden, svettpärlorna som glimrade på de nakna kropparna, skymten av Björns tjocka lem i skuggorna.

En av de sista dagarna gick han och jag ut i skogen för att plocka svamp till en gigantisk biryani som skulle tillredas på Muurikkapannan i stugbyns mitt. Vädret var precis lika vackert som det varit hela tiden jag varit där. Vi gick längs en stig och småpratade om ditt och datt. Världen utanför sipprade in genom gliporna, men det gjorde liksom inget. Björn berättade att han låg i skilsmässa, en plågsam sådan. Han hade åkt till retreaten för att komma bort, glömma, och han trodde det fungerade. En mild bris drog in från sjön när vi rundade udden och tog oss in bland täta snår. Björn sa att det vimlade av smörsopp och rödgul taggsvamp där.

»Fast just nu verkar det vara lite ont om dem«, sa han och kliade sig i sitt stora svarta skägg. En kraftig doft av djurspillning slog upp mot mig där jag stövlade fram bland riset med blicken pendlande mellan marken och mannen framför mig och jag vet inte om det var doften som triggade något animaliskt i mig eller om det var åsynen av Björns välformade stjärt i de korta jeansshortsen men på en ingivelse föll jag ned på alla fyra samtidigt som jag föste upp min tunna batikkjol över ryggen. »Här … Jag tror jag hittade några svampar här nere«, och det lät kanske lite dumt men Björn förstod precis och på ett par sekunder var han i mig, det var som om han redan gått runt där i skogen med stånd. Både hetsigt och ömt tog han mig bland mossa och grus.
Det var ofattbart skönt, en känsla bortom språket.
Det var ofattbart skönt, en känsla bortom språket. Detta behov av att bli tagen är något som män, ja bortsett från homosexuella då kanske, aldrig kommer kunna förstå. Att våga vara begäret, att våga vara den som kräver att bli uppfylld, det är inte svaghet eller underkastelse, det är ren och skär egoism. Den fullständigt subjektiva njutningen i att få som man vill. Det bästa var att det räckte så för både Björn och mig. Vi älskade där i skogen och så var det bra med det. Vi reste därifrån utan krav, utan vilja till mer. Händelsen var en enda och därför så komplett. På bussresan hem från lägret kände jag mig friskare och friare än på länge.

För en tid kunde jag också behålla det småländska lugnet, även sedan jag kommit tillbaka till Utby. Jag promenerade längs med Säveån, förundrad över hur den brunmurriga, igenvuxna floden kunde utöva en sådan lockelse på mig varje gång jag var där nere. Det var något med det stilla förfallet, de undantagna udda platserna. Krimskramsbutikerna vid Bellevue där man kunde hitta allt från AK47:or i plast till blinkande inomhusfontäner. Båthamnen bakom Bellevues industriområde, den som en gång byggdes av estniska arbetare på SKF men nu låg öde och avspärrad på grund av rasrisk. De hemlösas läger längre uppströms, högarna av bränd kabel och presenningar som dolde det onämnbara.

För att inte tala om den nedlagda tågbron vid Utbynäs som kändes som om den hörde hemma i ett mytiskt Amerika snarare än Sverige. Man kunde gå ut på den, stå ett tag och se trädgrenar komma flytande borta från Partille, höra björktrastarnas sång i träden och andas in den tunga floddoften innan man vandrade vidare över till Sävenäs. Så underbart.

Det var ett bra odlingsår, solen sken för jämnan avlöst av välgörande regnskurar och jag skördade saftiga tomater och gigantiska rädisor som jag skar ned i matiga sallader tillsammans med moghrabiah och yoghurtbollar som jag handlade på Moussas orientlivs borta i Gamlestan. Över huvud taget lagade jag en massa god mat den sommaren, ofta inspirerat av Björns känsla för kryddor och kombinationer. [44]

FOTNOTER:

38) Sandberg, Kristina, Liv till varje pris, Norstedts, 2014.

39) Ibid., s. 19.

40) Varför, varför hade killarna gjort det aktiva valet att boka i tyst kupé? Jag menar, tåget var långt ifrån fullsatt, det var inte som om de var tvungna att sitta just där. Eller var det kanske någon förmyndare som låg bakom, någon slags bakvänt omtänksam föreståndare för det HVB-hem som de här ligisterna skulle forslas till som ville ge de små änglarna lite frid på vägen? Jag vet inte.

41) Enligt en rapport från CAN har alkoholkonsumtionen bland ungdomar minskat drastiskt sedan början på 2000-talet. I dag uppger endast en minoritet av ungdomarna att de regelbundet berusar sig, samtidigt som andra studier visar på att genomsnittsåldern för sexdebuten stiger hos unga och att gruppen bland 15–19-åringar som inte haft sex växer, särskilt bland unga män. En starkt bidragande orsak till båda trenderna antas vara vårt uppkopplade, isolerade liv på Internet. Det verkar hemskt tråkigt att vara ung i dag, tycker jag.

42) Min son är ökänt svår att köpa presenter till. Förr gav jag honom alltid böcker, av princip, men sedan han blev tonåring slutade han mer eller mindre att läsa. Jag övervägde olika tråkiga alternativ som biocheckar eller en kalsongprenumeration tills jag gav honom ett presentkort på Barbarella så han kunde skaffa sig en ny piercing nästa gång han var i stan, som en slags storsint försoningsgest (åh, vad vi bråkade om mig en massa glada gubbar och ett stort blinkande THNX MOM! på julaftonskvällen.det där ansiktsskrotet förr om åren), vilket ändå verkade gå hem eftersom han sände mig en massa glada gubbar och ett stort blinkande THNX MOM! på julaftonskvällen.

43) Koka upp fet mjölk under omrörning, ta bort från spisen och pressa ned citronsaft tills det bildas en klumpig massa. Lägg massan i durkslag täckt med en handduk och pressa ut all vätska. Lägg sedan den handduksinklädda klumpen i press, exempelvis under ett par tunga böcker. Osten kan sedan användas i grytor och soppor eller brynas lätt, eller bara ätas som den är med lite flingsalt. Jättegott!

44) Okej, lite tänkte jag väl på Björn även efter att vi skilts åt efter den avslutande eldceremonin, men inte mer än vad som snabbt glömdes bort efter att handen gjort sitt.