Sommarföljetongen: Högspänning – del 3

Min uppväxt i Högsbo var högst ordinär. Eller, kanske skilde jag ut mig en del från mina klasskamrater med en ensamstående drömmare till mamma och en pappa som var död, men det var inget som gjorde mig till vare sig offer eller omsusad. Jag hade det ganska lätt för mig i skolan, möjligen hölls jag tillbaka av min tendens att säga lite för mycket, att tala innan jag tänkt klart och tvunget peta i det som inte borde petas i. Jag hamnade helt enkelt i en hel del konflikter. Det var inte så att jag vantrivdes, men hade någon sagt att jag en dag skulle dela yrke med min förstockade svensklärare Lena Enoksen hade jag nog skrattat rakt ut. Men så är ju livet bra märkligt ibland.

Min mamma är ett kapitel för sig. Dotter till en enkel sömmerska som specialiserat sig på att sy billigt men flärdfullt åt överklass på dekis som fortfarande ville upprätthålla en viss air utåt. Det sades att mormor kunde skapa en galaklänning av ett par stuvar och trådstumpar till ett pris som var en bråkdel av vad de exklusiva skrädderierna inne i stan tog.

Morfar var en måttligt framgångsrik försäljare av begagnade bilar och helhjärtad drinkare. Det var därifrån mamma fick sin smak för starkt. Från mormor kom drömmarna, fantasierna om ett flärdfullt liv i skenet från de stora scenerna. Som liten fick mamma följa med till kråkslotten i Örgryte och se avdankade skådespelerskor och bedagade primadonnor prova ut mormors kreationer. Men ingen fick se att »Trasmaja« var på besök, så hon fick smugglas in bakvägen.

Där och då föddes mammas stora dröm om att bli skådespelerska, ivrigt påhejad av mormor filmfantasten, som alltid gjorde slut på sina sista slantar på en biobiljett och en påse kanderade nötter. Så efter avlagd folkskola sökte mamma in till scenskolan, bara för att inte komma in. År efter år nekade de henne. Ibland gick hon vidare en bit i den grymma urvalsprocessen, men allt som oftast var det tack för visat intresse redan första dagen.

Till slut lyckades en av mormors gamla kunder ordna en tjänst som alltiallo på Stadsteatern. Och där blev mamma kvar, i mer än fyrtio år med usel lön och ännu sämre arbetstider. [11] Uppgifterna bestod av allt från att dela ut scenprogram till besökarna till handräckning på mask och kostym. Med åren blev hon något av ett inventarium att plocka fram vid behov, en ständigt leende liten kerub som spred glädje och välvilligt åtog sig de sysslor som anvisades. Hennes främsta merit är när hon fick vara regiassistent åt Lennart Hjulström, vilket i praktiken gick ut på att koka och servera kaffe åt honom och resten av ensemblen.

En gång när hon var berusad berättade hon att hon egentligen velat göra abort, men att mormor övertalat henne att behålla mig, »tänk, ett barn avlat på teatern, gud så romantiskt!«

1965 inledde mamma en tillfällig förbindelse med en av teatern kontrakterad skådespelare, vilket ledde till att hon blev gravid med mig. En gång när hon var berusad berättade hon att hon egentligen velat göra abort, men att mormor övertalat henne att behålla mig, »tänk, ett barn avlat på teatern, gud så romantiskt!« Vid ett annat tillfälle, även då i åtminstone salongsberusat stadium, anklagade mamma mig för att ha varit »spiken i kistan« för hennes skådespelarambitioner, »man blir så slapp i köttet, ser du, så slapp!«, sa hon och höll ett imaginärt stycke fett mellan sina fingertoppar.

Min far ville inte ha något med mig att göra, jag har heller inget minne av att ha träffat honom, även om mamma hävdar att han höll mig ett par gånger som spädbarn, »motvilligt, närmast äcklat«. När jag var fyra omkom han i en arbetsplatsolycka [12] i Norrköping under en turné med Riksteatern där man spelade ett medley av nedkortade Shakespearepjäser. [13]

Under sin tid på teatern förde mamma ett minst sagt vidlyftigt uteliv, inte alltför sällan vaknade jag mitt i natten av tissel och tassel från tamburen, följt av fnitter och gnissel från mammas sovrum som låg vägg i vägg med mitt. Ibland var männen helt tysta under akten, ibland lät de något fruktansvärt. Värst var han som skrek som en gris på väg till slakt. Den där smetigheten, kväljningen av att få veta mer än man önskat är min bestående känsla inför mamma. Att få ta hand om hennes smutstvätt när hon behövde »vila« och se det gula i grenen på hennes silkestrosor [14] och inte veta vad som var mammas lämningar och vad som tillhörde den tillfälliga gästen, han som oblygt rotat i vår halvtomma kyl och spritsat ut det sista av en tub Ejderns kaviar på ett par Finncrisp.

Det stora kompisgäng som min mamma ingick i som en alltid livfull maskot (»vår egen lilla Lena Nyman!«) har stötvis spritts för vinden. De som var förmögna bor numera på soligare breddgrader, som Antibes och Alicante, medan de mer olyckligt lottade dukat under för sjukdomar, personliga konkurser och död för egen hand. Förr var det fest minst en gång i veckan, nu gick det månader mellan visiterna. Blev mamma för sällskapssjuk ringde hon och bad mig komma över, »och var söt och kila förbi Prinsgatan och kvittera ut ett par kvartingar Peppe«, vilket var hennes sätt att förmedla att jag skulle stanna på Systembolaget på vägen och lägga ut för några flaskor av deras billigaste halvtorra sherry av märket Tío Pepe, det enda hennes mage klarade av.

Sedan satt vi där på den lilla balkongen som vette ut mot Riksdalersgatan oavsett om det var en solig majdag eller ruskig november, var det alltför kallt fick jag låna en fuskpäls. Vi läppjade sherry medan hon än en gång berättade om hur hon blivit uppbjuden av självaste Tommy Berggren på teaterns julfest och ibland var det sjuttiotal och ibland nittiotal och ibland var Tommy lite fräck i munnen och vissa gånger lite väl framfusig med var han placerade sina händer men han var alldeles oavsett en alldeles fantastisk dansare, alldeles fantastisk.

Ofta oroade jag mig över vad det skulle bli av mamma. De begynnande tecknen på glömska, krämporna, gastriten, drickasuget som pendlade mellan en lätt längtan och den grava alkoholistens kompromisslösa desperation. [15] Skulle jag låta henne läggas in på någon typ av boende? Skulle hon gå med på det? Inte visste jag där jag satt och frös med mitt kristallglas och log inåtvänt åt ännu en historia ur det göteborgska nöjesliv som flytt som en dröm att jag en dag skulle bli långt mycket sjukare än mamma ens varit i närheten av. Återigen: livet är bra märkligt.

Ånger är ingen känsla jag vill kännas vid i det liv jag för i dag. Som jag sa till Göran i går, vi kan endast se framåt. Ånger är sentimentalt och fruktansvärt okonstruktivt. Det leder bara bakåt. Jag tror han förstod. Och ändå: är det något jag ångrar så är det hur det slutade med Simon. Hur vi i dag helt saknar kontakt. Han som är min son, han som kommer vara det enda som finns kvar av mig när allt det här är över.

För att kunna skriva om Simon måste jag dock börja med Klas. Klas var den som rent bokstavligen förde in Simon, eller åtminstone en del av honom, i mig, där han fick gro och växa under nio konstiga, hemska och ibland rätt så underbara månader. [16]

Jag och Klas träffades på en Peter LeMarc-konsert på Trädgår’n 1993. Klas pluggade ekonomi på Handels men drömde om att slå igenom med sitt popband Strändernas svall. Han var från Halmstad, storebrodern hade umgåtts i kretsen kring Gyllene tider. Strändernas svall var ett i raden av den våg av band som uppstått i den medelstora kuststaden i Gyllenes kölvatten. Familjen trygg medelklass, pappan var revisor och mamman läkarsekreterare. Klas såg bra ut, jag lade märke till honom direkt när vi hamnade i närheten av varandra längst fram på LeMarc den där kvällen. Fina ögon och ett alldeles glänsande blont hår, gyllene. Men blyg var han, närmast tafatt, det har han alltid varit. Det var jag som fick ta initiativet, det var jag som rörde vid honom, jag som kysstes först.

I början var kärleken så stark, så svindlande. Den var precis som jag läst om i alla tusentals böcker jag dittills gömt mig i (gymnasiet bestod mest av stilla hemmasittande, hårdpluggande och så Loesje då) och ändå helt annorlunda, så läskigt verklig att det gjorde ont och ändå var underbart skönt, som att äntligen få andas ut och samtidigt få en kniv i sitt bröst. När mensen uteblev och proverna var positiva blev vi väl båda lite överrumplade (»redan?«), men vi seglade fortfarande fram på kärlekens flygande matta, inget kändes svårt, allt möjligt.

Så kom vardagen, som den ju alltid gör. Efter en helg blir det alltid måndag morgon, det kvittar hur underbart man haft det under ledigheten. Strändernas svall la karriären på hyllan och Klas la all sin vakna tid på att slutföra sina studier. Jag tog hand om min lilla Simon, ammade honom, tröstade honom, vaggade honom till sömns och torkade rent hans röda lilla rumpnissestjärt. Klas hade alltid någon ursäkt, det var tentor hit och muntor dit, men sen, när han fått sin examen, då lovade han att ta ut sin pappaledighet. Men under studietiden startade han och några klasskompisar ett IT-företag [17] som i stället kom att sluka all energi, sömlöst gled han över från att vara upptagen till att vara helt uppslukad. Resultatet blev att jag återigen lämnades ensam med ansvaret för Simon, samtidigt som jag övertygades om det riktiga i att pussla ihop mina universitetspoäng till en svensklärarexamen.

Något gott som kom ur allt detta var att jag och Simon fick ett tajt band till varandra, under några år var vi så nära, så nära. Ja, han var verkligen mammig då, skulle alltid sitta i knäet efter middagen och ville bli ompysslad och smekt på ryggen när han skulle sova. Klas skakade på huvudet, tyckte att jag klemade bort pojken i någon slags gränslöshet, men jag tror att han innerst inne var avundsjuk. Eftersom han så sällan var hemma hade han svårt att få kontakt med sin son, när jag tittade på dem i smyg när de lekte var det mest att Klas satt och tittade på medan Simon tjurigt gick in i en bubbla. Det där kan inte kännas kul för en pappa, tänker jag, det där avståndet, kontaktlösheten.

Sedan vände det ju gradvis när Simon blev elva, tolv och när han kom in i puberteten gick det snabbt som attan. Plötsligt ville han inte alls veta av sin gamla morsa, ett tag var det som om han knappt tålde att se mig. Men Klas, han var ju så populär med all den senaste tekniken han hade tillgång till via sitt jobb, ja det kändes lite som om han mutade över Simon på sin sida med sina jäkla dataprylar och spel och allt möjligt.

Jag tvingades försörja oss alla tre medan Klas hjälpligt försökte lappa ihop sitt kraschade ego, alltför ofta med whiskyflaskan i stället för Platsjournalen.

1999 gick Klas firma i konkurs, vilket innebar några jobbiga år. Jag tvingades försörja oss alla tre medan Klas hjälpligt försökte lappa ihop sitt kraschade ego, alltför ofta med whiskyflaskan i stället för Platsjournalen. Usch, det var en mörk tid, men jag kämpade på för vår skull, tänkte att det skulle vända, att det fanns en ny början. Ett tag såg det så ut, Klas lyckades få anställning som konsult på ett telekomföretag och vi kom på rätt köl igen ekonomiskt. I samma veva blev han tydligen också mentor åt en viss Jenni, en piffig liten studentska på Handels med platinablont hår och yppiga små tuttar. Något han hemlighöll för mig, liksom han hemlighöll deras »mentorsmöten« på Apple Hotel vid Torpamotet som ofta höll på till långt in på småtimmarna. Ett helt år höll de på, sedan blev mina misstankar för starka. Alla tecken, alla till synes obetydliga småsaker som en bedragen förr eller senare lägger samman till en skrikande, larmande sanning. Jag begärde skilsmässa, vilken godkändes i september 2004.

Allt var trasigt och omöjligt att reparera, men i stället för att bryta ihop (utöver en inledande sorgevecka då jag lyckades sätta i mig fem kilo Marabou mjölkchoklad och ett okänt antal liter vin, en vecka som olyckligtvis sammanföll med Kerstins disputationsfest vilken jag omöjligen kunde bevista i det stadiet, något hon verkar hålla emot mig än i dag) blev jag kompromisslös, fokuserad och hård. Klas, som alltid varit något av en psykopat (har jag insett i efterhand) spelade förstås ut känslokortet gentemot vår omgivning, våra vänner, våra grannar och släktingar. Han grät och fjantade sig, pekade med hela sin darrande, tårdrypande uppenbarelse på mig som med armarna i kors otåligt väntade på separationens fullbordande.

Förvånansvärt många tog Klas parti när det var han som felat, när det var den gubbfan som »lagt det lilla flickebarnet över sitt knä och testat tvåfingerfattningen«. [18] Till och med mamma klöktes ur sig grodor i stil med »du kan väl förlåta? Var inte för hård mot honom gumman, alla kan göra misstag, fråga mig!« Det värsta var ändå hur Klas vände Simon mot mig, Simon som vid det laget redan börjat fjärmas från mig stirrade nu på mig med rent hat det fåtal gånger han såg mig i ögonen och fräste ur sig: »Det är ditt fel att pappa måste flytta, ditt!«

Och flyttade gjorde han, hem till Halmstad där han tillfälligt bodde i sina föräldrars garage innan han återigen svingade sig ned i IT-världens gryta som börjat bubbla igen, den här gången med en av medlemmarna i Gyllene Tider som medfinansiär. Idén var att förse hela Halland med billig fiberkabel, vilket den här gången visade sig ligga helt rätt i tiden. I dag är Klas god för jag vet inte hur många miljoner, och bor i en flådig villa i Tylösand med Jenni och deras tre gemensamma barn.

I dag är Klas god för jag vet inte hur många miljoner, och bor i en flådig villa i Tylösand med Jenni och deras tre gemensamma barn.

Ett tag var det på gång att Simon skulle flytta ned dit, han var ju ändå där allt som oftast på helger och lov, lockad av dyra speldatorer och ständiga utlandsresor. Här hemma var allt jag kunde erbjuda en hyrdator från Göteborgs stad som kraschade stup i kvarten och en veckas hyrd stugsemester på Tjörn, inåt land. De första stegen i en vårdnadstvist togs, sedan insåg Simon att han hade för mycket att förlora, kompisarna fanns ju här i stan, ett gäng spelintresserade killar som utkristalliserats under högstadiets andra halva.

De såg allesammans ganska lika ut, gängliga och beniga med grällt färgat hår och byxor som jag följt med till Shock för att köpa, sådana där med många dragkedjor och fickor på. Senare kom det till piercings i läpparna och sådana där hemska träskivor i örsnibbarna. Samtidigt hade de en typiskt manlig oförmåga att se till detaljer och kvalitet, delarna som röjer den inbillat tuffa helheten, som ett par bekväma vandringsskor eller ett par fyrkantiga glasögon av enklare typ.
Jag hade en hel del sådana på Hvitfeldtska också, ett slags moderna nördar, pojkar (och på senare år faktiskt en del flickor) som levde halva liv, med ena foten i den digitala dimman, vakna om nätterna, bleka och gäspande tragglade de sig igenom lektionerna högst hjälpligt. Jag undrar ofta vad det ska bli av dem när de blir stora, om de någonsin blir det.

För Simon är planen klar: e-sport. Hans mål är att försörja sig som professionell datorspelare. [19] Det var därför som han och några andra ur kompisgänget flyttade till Stockholm efter att de gått ut Cybergymnasiet, deras ambition är att tillsammans finslipa sina förmågor att bli världsbäst i en sport som enligt Simon inte bara omsätter miljarder varje år utan snart också kommer vara en OS-gren. Ja, ja, den som lever får se.

Jag har försökt vara stöttande och uppmuntrande, alltid försökt finnas där för Simon trots att han sällan efterfrågat mig, men kan inte låta bli att tvivla. Det är aldrig fel att drömma, men alla bör ha en b-plan om drömmen går i kras, helst en c- och en d-plan också. Herre gud, vad jag oroat mig för den pojken. Ett tag var jag övertygad om att han hade Aspergers syndrom tills jag avskrev honom som ett tonårstruligt gränsfall.

Jag har också fruktat för att han är pedofil efter att ha hittat en oroväckande stor samling så kallad hentaiporr på hans dator [20], tusentals tecknade bilder och filmer på könshårslösa, kvidande flickor i mer eller mindre bisarra situationer. Det där höll jag tyst om, det var alldeles för mycket, på fler sätt än ett. Men jag tröttnade på att tvätta hans stelnade strumpor som han av någon anledning använde för att torka sig med. I stället lärde jag honom hur tvättmaskinen fungerade och hur man går till väga för att göra rent sin egen skit. Se där, en nödvändig kunskap att ha med sig ut i livet. Tydligen är det han som sköter hela gängets tvätt där uppe i Rågsved. Något har jag ändå gett min pojke. Åh herre gud vad jag kan sakna honom.

 

FOTNOTER:

11) Då mamma oftast jobbade kväll när det var föreställning fick jag från tidig ålder lära mig att klara mig själv, vilket grundlade min vid det här laget klassiska kost: ostsmörgåsar och te. Det var över huvud taget sällan lagad mat hemma.

12) Under många år levde jag under föreställningen att min far föll och slog i huvudet i det att man repeterade medan scenbygget pågick, men jag har genom senare efterforskningar (se exempelvis debattartikeln »Efter olyckan i Norrköping: nu kräver vi ordning och reda på turnéerna« i Scen & Film 3/71) fått veta att han fick en fallande ljusrigg över sig och krossades under dess tyngd, vilket jag ser som minst sagt intressant information.

13) Pjäserna som spelades var En midsommarnattsdröm, Macbeth och Köpmannen i Venedig.

14) Mammas fäbless för ett extravagant undre har skapat en aversion hos mig för all sorts lyx när det gäller intima plagg. Bekväm bomull ska det vara, helst utan spetsdetaljer och andra onödigheter.

15) En av våra mindre lyckade jular ihop var den då mamma i smyg druckit upp all den goda äggtoddyn jag förberett, efter ett recept av Nigella Lawson och tillredd på en specialbeställd hiskeligt dyr mörk rom från Antigua. Lagom till Karl-Bertil Jonsson kräktes hon upp alltsammans, hulkade gulvit smet rakt ned i den julgrupp jag arrangerat så fint vid tv-bordet. Det var den julaftonen, det.

16) Graviditeten. Jag har aldrig känt mig så mycket kvinna som då, på gott och ont. Så äcklig, så stark. Kapabel till ingenting och förmögen att förstöra världen. Jag hade inte velat göra om det, vill aldrig ha det ogjort.

17) Det här var i Internets barndom ur svenskt perspektiv, det vill säga 1995. Företaget erbjöd webblösningar åt klädhandlare, vilket ju i dag är en jätteindustri men då låg långt före sin tid. Folk ville kunna prova plaggen i butik, inte klicka på en skärm och få dem hemskickade med posten. Egentligen vill man väl det fortfarande, men tekniken verkar ha en förmåga att få oss att ändra våra tankar, glömma bort hur det en gång var och ständigt vilja nytt och annorlunda.

18) Det är endast motvilligt som jag här citerar fritt ur minnet ur ett av flera sms som jag tjuvläste på Klas andra, hemliga mobiltelefon.

19) Spelet han ägnat de senaste årens vakna timmar åt kallas Dota 2 och jag har trots idoga försök inte riktigt lyckats förstå vad det handlar om.

20) Jag vet, jag är en snok som både en och två gånger lagt näsan i blöt. Ibland funderar jag över om vissa sanningar mår bäst av att lämnas i det fördolda.

Publicerad
5 days sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ali och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Ahmed Mohammed på förvaret i Ljungbyhed. Till sin tvåårige son säger han att han är på jobbet. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

För tio år sedan kom Ahmed Mohammed till Sverige. Nu sitter han inlåst i väntan på en utvisning som sannolikt inte kan genomföras.

– Sverige har förändrats, säger han i andra delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Ahmed Mohammed håller sin ena hand hårt över den andra och lutar sig lätt framåt, där han sitter på den gråa plastiga soffan i besöksrummet. Han får anstränga sig för att få ut orden, kniper med ansiktsmusklerna när han talar. Det är som att det kryper i kroppen på honom.

– Bara att säga tio ord till dig är jättetungt för mig, får han till slut fram och lyfter ena handen, placerar den över hjärtat och visar var det gör ont.

Det är för att han oroar sig så över sin lille son, ska han snart berätta. Hans fru, sonens mamma, har skickat en video som Ahmed inte kan sluta tänka på.

Vi befinner oss på förvaret i Ljungbyhed, den gamla militära flygfältsorten mellan Helsingborg och Hässleholm i Skåne. För att komma in har jag passerat fler dörrar än jag lyckats räkna. Alla öppnade av vakter med elektroniska armband som blippats mot lika elektroniska lås. Stängsel, sluss och uniformer – så många uniformer att jag reagerar. Personaltätheten för att hålla förvarstagna på plats tycks högre än den som gäller för att vårda sjuka eller se efter barn på förskola.

I snart två månader har Ahmed Mohammed, 40, varit inlåst här. Han är uppväxt i Bagdad men eftersom hans familj härstammar från Palestina och palestinier inte beviljas medborgarskap i Irak betraktas han där som statslös. 

Svenska myndigheter förändras

I juli förra året beslutade Migrationsdomstolen i Sverige att Ahmed skulle utvisas till Irak – men det är mycket osannolikt att det kommer kunna ske. Läs Arbetarens granskning av hans fall här. Ahmed har – efter flera olika asylprocesser och ett tidigare preskriberat utvisningsbeslut som inte lett till någon faktisk utvisning –  varit i Sverige i över tio år. 

Jag frågar om han märker någon skillnad mellan Sverige idag, jämfört med det Sverige han kom till 2015.

– Sverige har ändrats, det var inte så här. Det har varit en sanning för mig länge – att svenska människor är jättesnälla. Och Sverige har jättesnälla myndigheter. Men nu byts allt. Jag tror att det är en katastrof, säger han och fortsätter:

– När jag var barn, i Irak, så såg jag en tv-serie för barn… Den hette Nils… Någonting…?

Nils Holgersson?

– Ja! Han flyger och pratar med en anka och så.

Precis, han flyger på en gås över landet.

– Just det. Jag tittade på den, ett avsnitt varje dag. Och den var jättebra. Så jag tog reda på var den kom ifrån och det var Sverige. Efter det var Sverige drömmen för mig, du vet. 

Otroligt. 

– Ja.

Och nu sitter du här på förvaret. 

– Ja…

Ahmed tystnar en stund innan han fortsätter.

– Nu när jag pratar med dig känner jag hur det domnar i benet igen.

”Min son vaknar och gråter varje natt”

Ahmed tar av sig sporttofflan på högerfoten och börjar besvärat knåda den. För drygt en vecka sedan fick han åka akut till sjukhus med domningar på hela ena sidan av kroppen. Sannolikt en konsekvens av massiv stress. 

– Det kom efter att min fru skickade filmen på vår son, säger han.

Han visar den för mig. Ali är två år och stapplar omkring i pyjamas, barfota på hallmattan. Han är upprörd, gråter och ropar: ”Babaaaa, babaaaa!”.

– Han vaknar och gråter varje natt, frågar efter mig, berättar Ahmed. 

– Min son mår inte alls bra. Varje gång vi pratar i telefon frågar han mig: ”Var är du? När kommer du tillbaka?”

Vad svarar du?

– Jag säger att jag är på jobbet. Han kan inte förstå vad förvar är… Det blir hårt för mig, känslan att jag inte kan göra någonting för mitt barn. 

Alis mamma, Ahmeds fru, har också mått väldigt dåligt sedan hon blev ensam med deras son. Två gånger har hon fått åka ambulans till sjukhus på grund av stressen, berättar Ahmed. Som läget är nu mäktar hon inte med mer än det allra mest basala.

– Förut fick Ali gå på Leos lekland och åka till simhallen. Det var jag som tog honom dit. Nu är han på förskolan och annars sitter han bara hemma hela tiden.

Förvaret i Ljungbyhed. Foto: Alexandra Urisman Otto

Finns det en människa inne i Ebba Busch?

Det är politiska beslut som avgör vad som händer med människor som söker sig till Sverige. Nu ser vi en kraftig åtstramning i migrationspolitiken. Vad tycker du om den?

– Vem ska jobba i vården? Vem ska jobba på äldreboenden? Vem ska jobba i taxi, buss, på pizzeriorna? Vem ska jobba i byggbranschen? svarar Ahmed.

Har han några reflektioner, undrar jag, om det som många kritiker har framfört: att regeringen och Sverigedemokraterna använder utlandsfödda personer som han själv som slagträ i den politiska debatten och beskyller dem för alla tänkbara samhällsproblem som de inte har någon del i. Som vice statsminister Ebba Busch till exempel, som har pratat om att ”hålla packet borta”. 

 Hur menar du?

Vad skulle du säga till Ebba Busch om hon satt här inne med oss?

– Vad jag skulle säga till henne? Jag skulle säga ”hej då”.

Det finns inget att säga?

– Nej. ”Tack snälla, hej då”. Vad ska jag säga? Jag kan inte säga någonting. Även om jag säger någonting, så skulle det inte spela någon roll för henne. Men finns det inte en människa på hennes insida?

Det måste ju finnas en människa någonstans där inne.

– Det stämmer.

Ahmed tystnar.

– Vi alla människor. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit eller muslim eller kristen. Du måste prata med mig som människa.

Tror du att det finns någonting som kan få ”vanliga” svenskar – som har medborgarskap och demokratiska möjligheter att göra sina röster hörda – att engagera sig mer i politiken?

– De måste göra någonting. Det är jättefarligt. Sverige går i fel riktning.

Ovissheten är värst

I samband med tonårsutvisningarna och förslagen om att 13-åringar ska sättas i fängelse har det verkat som att en hel del svenskar som inte brukar demonstrera har gått ut på gatorna. Tror du att det kan bli mer sådant framöver i Sverige – fler och större protester?

– Jag tror svenskarna kan göra allt. Om de bara tänker efter… För att få tillbaka Sverige som vi känner igen.

Nils Holgersson-Sverige?

– Ja, Sverige som vi vet att det egentligen är. Snälla människor.

Vår besökstimme är slut och Ali går fram till den lilla högtalaren vid dörren och trycker på en knapp för att kunna kontakta personalen.

Foto: Alexandra Urisman Otto

– Vi är klara nu, säger han. 

Snart, efter att jag har fått låna toaletten (som inte går att låsa men istället har en vakt utanför) och slussats ut genom dörrar och förbi stängsel, kommer Ahmeds vardag att fortsätta. Klockan 12.30 får han och de andra förvarsplacerade en timme på rastgården. Annars är det i princip bara frågan om att vänta. Och det är ovissheten som knäcker honom, berättar han.

– Jag frågar om allt. Jag ringde min handläggare på gränspolisen, fick inte veta någonting. Jag pratar med min advokat, han säger: ”Jag kan inte hjälpa dig, det är inte mitt jobb.” Jag frågar: ”Vad händer med mitt ärende?” De svarar inte. Ingenting. Man får bara tänka, tänka, tänka.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Polis skadad vid övning utanför karlskrona i Blekinge skärgård
En av de två poliser som skadades under onsdagens övning i Blekinge skärgård vårdas för allvarliga skador. Foto: Hasse Holmberg/TT

Polis svårt skadad vid övning utanför Karlskrona


En polis skadades under onsdagsförmiddagen allvarligt under en övning i Blekinge skärgård utanför Karlskrona. Ärendet rubriceras som arbetsplatsolycka och har lämnats över till enheten för särskilda utredningar.

Det var strax innan klockan elva på onsdagsförmiddagen som larmet kom räddningstjänsten. Två sjöpoliser hade då skadats under en övning vid Dragö strax utanför Karlskrona. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge poliserna, som är mellan 50 och 60 år, fördes till sjukhus.

Kort senare meddelade Region Blekinge genom sin presstjänst att den ena av de två vårdades med allvarliga skador. Exakt vad som hänt vid olyckstillfället är ännu inte fastställt men händelsen utreds som arbetsplatsolycka av enheten för särskilda utredningar, enligt Evelina Olsson som är polisens presstalesperson.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Matbuden från Wolt har under våren 2026 strejkat mot företagets prissättning. Foto: Community House Copenhagen, Skärmdump, Håkan Gustafsson. Kollage: Arbetaren

Köpenhamn: Här organ­iserar sig matbuden inför en ny Wolt-strejk

Det som händer bland Köpenhamns Wolt-bud är unikt för den skandinaviska arbetsmarknaden. Förra veckan strejkade över 100 matbud mot företagets prissättning på utkörningen av mat. Nu väntar nya strejker. Arbetaren tog tåget över sundet för att prata med den ideella organisationen Community House Copenhagen, som har blivit ett nav i strejkvågen.

När Arbetaren kommer fram till stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, måndagen den 6 april, pågår det full aktivitet inför kvällens strejkmöte.

David Rønbach är koordinator vid Community House Copenhagen och jobbar ideellt med att möta bland annat migrantarbetare.

– Problemet är individualiseringen och hur plattformarnas algoritm tvingar matbuden att konkurrera med varandra.

David Rønbach, koordinator vid Community House Copenhagen. Foto: Håkan Gustafsson

Under det senaste året har Wolts lägsta priser sjunkit, enligt Community House Copenhagen. En beställning som för ett halvår sedan kostade 35 danska kronor kostar i dag 22 danska kronor. Vilket tvingar matbuden att jobba fler timmar, ibland upp till 12 timmar om dagen, för att få ut lön som går att leva på.

Ny strejk på fredag

Det som hände under strejken den 31 mars var att matbuden under fyra timmar samlades i stadsdelen Nørrebro och avvisade beställningar – för att protestera mot prissättningen. Strejkaktionen kallar de för ”kollektivt algoritmiskt motstånd”.

– Matbuden samlades inom ett geografiskt avgränsat område och avvisade ordrarna kollektivt. På så sätt påverkades Wolts algoritm direkt, och vi såg hur priset faktiskt steg, berättar David Rønbach.

Strejken hade två syften, berättar David Rønbach.

– Det ena var att direkt påverka priset, det andra var att mobilisera matbuden kollektivt.

Båda uppnåddes, i alla fall temporärt, menar Community House Copenhagen.

Över 100 matbud från Wolt strejkade 31 mars 2026. Foto: Community House Copenhagen

Men att strejken blev så stor, med över 100 matbud, var det ganska få som hade förväntat sig. Och frågan inför kvällens strejkmöte var: Hur ska man nu gå vidare?

Organiseringen befinner sig i en tidig fas och Arbetaren blir ombedda att varken fotografera eller referera vad som sägs under kvällens strejkmöte. Men kort efter mötet går organisatörerna ut med budskapet: Det blir en ny strejk och det redan på fredag den 10 april. Mellan klockan 16:00 till 20:00, med samling på Nørreport station.

Wolt svarar

I ett mejlsvar till danska fackföreningstidningen Fagbladet 3F uppger Wolt att deras förare i genomsnitt tjänar 222 danska kronor i timmen.

– Det här är helt enkelt inte sant, säger David Rønbach. Vi har mött många av Wolts bud och ingen har kommit i närheten av den timlönen senaste månaderna.

Wolt skriver vidare till Fagbladet 3F att man tar kritiken på allvar och önskar dialog med sina matbud rörande den kritik som de strejkande framför.

Community House Copenhagen

Community House Copenhagen är en ideellt driven organisation. De kallar sin modell för holistisk och icke-byråkratisk. I Danmark blir de kontaktade av många arbetare från östeuropeiska länder som Rumänien och Polen, men också från länder som Bangladesh, Indien och Iran.

Community House Copenhagen på Nørrebro i Köpenhamn. Foto: Håkan Gustafsson

– Många arbetare vi möter befinner sig i en spiral av problem. Det kan vara hemlöshet, problem med hyresvärdar och många bär på trauman, berättar David Rønbach.

Community House Copenhagen jobbar framför allt med ideell rådgivning för att hjälpa migrantarbetare att navigera genom den danska byråkratin.

Precis som på den svenska arbetsmarknaden riskerar migrantarbetare att bli blåsta både av hyresvärdar som lovar lägenheter, och av arbetsköpare som utnyttjar arbetare men sedan ”ghostar” dem när det är dags att betala ut lön, berättar David Rønbach.

När det kommer till just gig-arbetsmarknaden riskerar migrantarbetare att bli särkilt utsatta.

– Arbetarna är inte anställda i vanlig mening, utan jobbar via så kallade partneravtal. I och med att de inte räknas som anställda kan plattformarna undkomma allt ansvar.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Amalthea Frantz, tidningen Arbetarens chefredaktör. Foto: Pontus Lundahl / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vandelskravet kommer drabba de redan utsatta

Regeringen vill utvisa så många som möjligt. Ett nytt verktyg är det hårt kritiserade vandelskravet, som lär slå mot redan utsatta. Kvinnojourer har larmat länge, men ansvariga ministrar lyssnar inte och vill heller inte svara på Arbetarens frågor.

Många kvinnor vågar inte anmäla våld av rädsla för att bli utvisade, och oron bara ökar – så kan vi sammanfatta resultatet av Arbetarens granskning. Reportern Hanna Strömbom har pratat med kvinnojourer runt om i landet och med ett tiotal jurister med expertis inom området. 

Att inte utvisa offret borde vara en självklarhet. Just anhöriginvandrade kvinnor som utsätts för våld skulle kunna hjälpas av ett tillägg i utlänningslagen, men i stället väntar vandelsprövningar av förövare. I hur hög grad även anhöriga kommer utvisas är oklart.

Arbetaren har sökt ansvariga ministrar, som i vanlig ordning inte vill ställa upp på intervju. Därmed får läsarna inte svar på exempelvis frågan: ”Vad säger du till dem som inte vågar anmäla våldsbrott för att deras våldsverkare är densamma som den anhörig som de fått tillstånd för?”

Ska ”avlägsna utlänningar ur landet”

Vad som däremot är tydligt är att politiken är inriktad på att utvisa så många som möjligt. Det nya så kallade vandelskravet som regeringen presenterade den 24 mars har syftet att ”skapa större möjligheter att kunna avlägsna utlänningar ur landet”. 

Våld i nära relationer kan vara svårt att bevisa – det är en del av problematiken i att våga anmäla. Men allvarliga brott, som misshandel i relationer, har även tidigare kunnat leda till utvisning. Vandelskravet öppnar för helt nya, godtyckliga bedömningar. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, säger apropå våldsutsatta kvinnors situation att domstolarna knappast är glada över vad som komma skall: ”Det är svårt nog att tolka kriterierna i förhållande till de enskilda fallen, men nu ska man dessutom utveckla en egen praxis på de här ganska vaga grunderna.”

Vandel för arbetare – kontra arbetsköpare

Godtyckligt var ordet. Om du vandelprövas kan detta räknas in: om du har yttrat dig till stöd för våldsbejakande organisationer. Om du har fått enstaka böter. Om du har jobbat svart. En behändig mall att använda även för svenska medborgare med tiden, när makthavarna tycker att det passar.

Till bristande vandel ska även räknas att dra på sig skulder utan att ha för avsikt att betala dem. Tror någon att det kommer användas för att sätta dit alla arbetsköpare med miljoner i löneskulder? Knappast. Det är i stället en kamp som alltmer bedrivs av syndikalistiska arbetare inom bygg, städ, lantbruk med mera. 

Oftast är de migranter, och ofta hotas de med utvisning av sina arbetsköpare om de inte accepterar sina urusla villkor. På liknande sätt som de våldsutsatta kvinnorna hotas av sina män. 

På listan över hot kan nu arbetsköparna alltså snart lägga till: även om du har uppehållstillstånd kan du utvisas om det kommer fram att du jobbat svart. 

Fortsätter slå mot redan utsatta

Riktningen är tydlig: politiken vill ha ett land med lydiga, rädda invånare. Rädda för att bli arbetslösa, tjäna för lite för försörjningskravet, bli vräkta, bli vandelsprövade. Ett land med så få icke-vita som möjligt, som vår krönikör, advokaten Silas Aliki, skrev apropå de så kallade tonårsutvisningarna. Att även våldsutsatta kvinnor åker ur landet är tydligen inget problem. Tidöregeringens planerade migrationspolitik backas dessutom i många fall upp av Socialdemokraterna. 

Jag väljer att upprepa Silas Alikis slutsats:

”Om utvecklingen ska kunna vändas är det dags för oss alla att acceptera att de förslag som läggs inte syftar till ordning och reda. De konsekvenser som nu väcker starka känslor var nämligen förutsägbara – det påpekades av ett antal remissinstanser, som ignorerades. Den nuvarande politiken vill åstadkomma ett Sverige där det finns så få icke-vita människor som möjligt, och där de som inte kan utvisas lever med en ständig känsla av att vara oönskade och skräckslagna. Bara om vi förstår det kan vi formulera ett verkligt motstånd.”

Publicerad
3 weeks sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändningFoto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Publicerad Uppdaterad