Sommarföljetongen: Högspänning – del 3

Min uppväxt i Högsbo var högst ordinär. Eller, kanske skilde jag ut mig en del från mina klasskamrater med en ensamstående drömmare till mamma och en pappa som var död, men det var inget som gjorde mig till vare sig offer eller omsusad. Jag hade det ganska lätt för mig i skolan, möjligen hölls jag tillbaka av min tendens att säga lite för mycket, att tala innan jag tänkt klart och tvunget peta i det som inte borde petas i. Jag hamnade helt enkelt i en hel del konflikter. Det var inte så att jag vantrivdes, men hade någon sagt att jag en dag skulle dela yrke med min förstockade svensklärare Lena Enoksen hade jag nog skrattat rakt ut. Men så är ju livet bra märkligt ibland.

Min mamma är ett kapitel för sig. Dotter till en enkel sömmerska som specialiserat sig på att sy billigt men flärdfullt åt överklass på dekis som fortfarande ville upprätthålla en viss air utåt. Det sades att mormor kunde skapa en galaklänning av ett par stuvar och trådstumpar till ett pris som var en bråkdel av vad de exklusiva skrädderierna inne i stan tog.

Morfar var en måttligt framgångsrik försäljare av begagnade bilar och helhjärtad drinkare. Det var därifrån mamma fick sin smak för starkt. Från mormor kom drömmarna, fantasierna om ett flärdfullt liv i skenet från de stora scenerna. Som liten fick mamma följa med till kråkslotten i Örgryte och se avdankade skådespelerskor och bedagade primadonnor prova ut mormors kreationer. Men ingen fick se att »Trasmaja« var på besök, så hon fick smugglas in bakvägen.

Där och då föddes mammas stora dröm om att bli skådespelerska, ivrigt påhejad av mormor filmfantasten, som alltid gjorde slut på sina sista slantar på en biobiljett och en påse kanderade nötter. Så efter avlagd folkskola sökte mamma in till scenskolan, bara för att inte komma in. År efter år nekade de henne. Ibland gick hon vidare en bit i den grymma urvalsprocessen, men allt som oftast var det tack för visat intresse redan första dagen.

Till slut lyckades en av mormors gamla kunder ordna en tjänst som alltiallo på Stadsteatern. Och där blev mamma kvar, i mer än fyrtio år med usel lön och ännu sämre arbetstider. [11] Uppgifterna bestod av allt från att dela ut scenprogram till besökarna till handräckning på mask och kostym. Med åren blev hon något av ett inventarium att plocka fram vid behov, en ständigt leende liten kerub som spred glädje och välvilligt åtog sig de sysslor som anvisades. Hennes främsta merit är när hon fick vara regiassistent åt Lennart Hjulström, vilket i praktiken gick ut på att koka och servera kaffe åt honom och resten av ensemblen.
En gång när hon var berusad berättade hon att hon egentligen velat göra abort, men att mormor övertalat henne att behålla mig, »tänk, ett barn avlat på teatern, gud så romantiskt!«
1965 inledde mamma en tillfällig förbindelse med en av teatern kontrakterad skådespelare, vilket ledde till att hon blev gravid med mig. En gång när hon var berusad berättade hon att hon egentligen velat göra abort, men att mormor övertalat henne att behålla mig, »tänk, ett barn avlat på teatern, gud så romantiskt!« Vid ett annat tillfälle, även då i åtminstone salongsberusat stadium, anklagade mamma mig för att ha varit »spiken i kistan« för hennes skådespelarambitioner, »man blir så slapp i köttet, ser du, så slapp!«, sa hon och höll ett imaginärt stycke fett mellan sina fingertoppar.

Min far ville inte ha något med mig att göra, jag har heller inget minne av att ha träffat honom, även om mamma hävdar att han höll mig ett par gånger som spädbarn, »motvilligt, närmast äcklat«. När jag var fyra omkom han i en arbetsplatsolycka [12] i Norrköping under en turné med Riksteatern där man spelade ett medley av nedkortade Shakespearepjäser. [13]

Under sin tid på teatern förde mamma ett minst sagt vidlyftigt uteliv, inte alltför sällan vaknade jag mitt i natten av tissel och tassel från tamburen, följt av fnitter och gnissel från mammas sovrum som låg vägg i vägg med mitt. Ibland var männen helt tysta under akten, ibland lät de något fruktansvärt. Värst var han som skrek som en gris på väg till slakt. Den där smetigheten, kväljningen av att få veta mer än man önskat är min bestående känsla inför mamma. Att få ta hand om hennes smutstvätt när hon behövde »vila« och se det gula i grenen på hennes silkestrosor [14] och inte veta vad som var mammas lämningar och vad som tillhörde den tillfälliga gästen, han som oblygt rotat i vår halvtomma kyl och spritsat ut det sista av en tub Ejderns kaviar på ett par Finncrisp.

Det stora kompisgäng som min mamma ingick i som en alltid livfull maskot (»vår egen lilla Lena Nyman!«) har stötvis spritts för vinden. De som var förmögna bor numera på soligare breddgrader, som Antibes och Alicante, medan de mer olyckligt lottade dukat under för sjukdomar, personliga konkurser och död för egen hand. Förr var det fest minst en gång i veckan, nu gick det månader mellan visiterna. Blev mamma för sällskapssjuk ringde hon och bad mig komma över, »och var söt och kila förbi Prinsgatan och kvittera ut ett par kvartingar Peppe«, vilket var hennes sätt att förmedla att jag skulle stanna på Systembolaget på vägen och lägga ut för några flaskor av deras billigaste halvtorra sherry av märket Tío Pepe, det enda hennes mage klarade av.

Sedan satt vi där på den lilla balkongen som vette ut mot Riksdalersgatan oavsett om det var en solig majdag eller ruskig november, var det alltför kallt fick jag låna en fuskpäls. Vi läppjade sherry medan hon än en gång berättade om hur hon blivit uppbjuden av självaste Tommy Berggren på teaterns julfest och ibland var det sjuttiotal och ibland nittiotal och ibland var Tommy lite fräck i munnen och vissa gånger lite väl framfusig med var han placerade sina händer men han var alldeles oavsett en alldeles fantastisk dansare, alldeles fantastisk.

Ofta oroade jag mig över vad det skulle bli av mamma. De begynnande tecknen på glömska, krämporna, gastriten, drickasuget som pendlade mellan en lätt längtan och den grava alkoholistens kompromisslösa desperation. [15] Skulle jag låta henne läggas in på någon typ av boende? Skulle hon gå med på det? Inte visste jag där jag satt och frös med mitt kristallglas och log inåtvänt åt ännu en historia ur det göteborgska nöjesliv som flytt som en dröm att jag en dag skulle bli långt mycket sjukare än mamma ens varit i närheten av. Återigen: livet är bra märkligt.

Ånger är ingen känsla jag vill kännas vid i det liv jag för i dag. Som jag sa till Göran i går, vi kan endast se framåt. Ånger är sentimentalt och fruktansvärt okonstruktivt. Det leder bara bakåt. Jag tror han förstod. Och ändå: är det något jag ångrar så är det hur det slutade med Simon. Hur vi i dag helt saknar kontakt. Han som är min son, han som kommer vara det enda som finns kvar av mig när allt det här är över.

För att kunna skriva om Simon måste jag dock börja med Klas. Klas var den som rent bokstavligen förde in Simon, eller åtminstone en del av honom, i mig, där han fick gro och växa under nio konstiga, hemska och ibland rätt så underbara månader. [16]

Jag och Klas träffades på en Peter LeMarc-konsert på Trädgår’n 1993. Klas pluggade ekonomi på Handels men drömde om att slå igenom med sitt popband Strändernas svall. Han var från Halmstad, storebrodern hade umgåtts i kretsen kring Gyllene tider. Strändernas svall var ett i raden av den våg av band som uppstått i den medelstora kuststaden i Gyllenes kölvatten. Familjen trygg medelklass, pappan var revisor och mamman läkarsekreterare. Klas såg bra ut, jag lade märke till honom direkt när vi hamnade i närheten av varandra längst fram på LeMarc den där kvällen. Fina ögon och ett alldeles glänsande blont hår, gyllene. Men blyg var han, närmast tafatt, det har han alltid varit. Det var jag som fick ta initiativet, det var jag som rörde vid honom, jag som kysstes först.

I början var kärleken så stark, så svindlande. Den var precis som jag läst om i alla tusentals böcker jag dittills gömt mig i (gymnasiet bestod mest av stilla hemmasittande, hårdpluggande och så Loesje då) och ändå helt annorlunda, så läskigt verklig att det gjorde ont och ändå var underbart skönt, som att äntligen få andas ut och samtidigt få en kniv i sitt bröst. När mensen uteblev och proverna var positiva blev vi väl båda lite överrumplade (»redan?«), men vi seglade fortfarande fram på kärlekens flygande matta, inget kändes svårt, allt möjligt.

Så kom vardagen, som den ju alltid gör. Efter en helg blir det alltid måndag morgon, det kvittar hur underbart man haft det under ledigheten. Strändernas svall la karriären på hyllan och Klas la all sin vakna tid på att slutföra sina studier. Jag tog hand om min lilla Simon, ammade honom, tröstade honom, vaggade honom till sömns och torkade rent hans röda lilla rumpnissestjärt. Klas hade alltid någon ursäkt, det var tentor hit och muntor dit, men sen, när han fått sin examen, då lovade han att ta ut sin pappaledighet. Men under studietiden startade han och några klasskompisar ett IT-företag [17] som i stället kom att sluka all energi, sömlöst gled han över från att vara upptagen till att vara helt uppslukad. Resultatet blev att jag återigen lämnades ensam med ansvaret för Simon, samtidigt som jag övertygades om det riktiga i att pussla ihop mina universitetspoäng till en svensklärarexamen.

Något gott som kom ur allt detta var att jag och Simon fick ett tajt band till varandra, under några år var vi så nära, så nära. Ja, han var verkligen mammig då, skulle alltid sitta i knäet efter middagen och ville bli ompysslad och smekt på ryggen när han skulle sova. Klas skakade på huvudet, tyckte att jag klemade bort pojken i någon slags gränslöshet, men jag tror att han innerst inne var avundsjuk. Eftersom han så sällan var hemma hade han svårt att få kontakt med sin son, när jag tittade på dem i smyg när de lekte var det mest att Klas satt och tittade på medan Simon tjurigt gick in i en bubbla. Det där kan inte kännas kul för en pappa, tänker jag, det där avståndet, kontaktlösheten.

Sedan vände det ju gradvis när Simon blev elva, tolv och när han kom in i puberteten gick det snabbt som attan. Plötsligt ville han inte alls veta av sin gamla morsa, ett tag var det som om han knappt tålde att se mig. Men Klas, han var ju så populär med all den senaste tekniken han hade tillgång till via sitt jobb, ja det kändes lite som om han mutade över Simon på sin sida med sina jäkla dataprylar och spel och allt möjligt.
Jag tvingades försörja oss alla tre medan Klas hjälpligt försökte lappa ihop sitt kraschade ego, alltför ofta med whiskyflaskan i stället för Platsjournalen.
1999 gick Klas firma i konkurs, vilket innebar några jobbiga år. Jag tvingades försörja oss alla tre medan Klas hjälpligt försökte lappa ihop sitt kraschade ego, alltför ofta med whiskyflaskan i stället för Platsjournalen. Usch, det var en mörk tid, men jag kämpade på för vår skull, tänkte att det skulle vända, att det fanns en ny början. Ett tag såg det så ut, Klas lyckades få anställning som konsult på ett telekomföretag och vi kom på rätt köl igen ekonomiskt. I samma veva blev han tydligen också mentor åt en viss Jenni, en piffig liten studentska på Handels med platinablont hår och yppiga små tuttar. Något han hemlighöll för mig, liksom han hemlighöll deras »mentorsmöten« på Apple Hotel vid Torpamotet som ofta höll på till långt in på småtimmarna. Ett helt år höll de på, sedan blev mina misstankar för starka. Alla tecken, alla till synes obetydliga småsaker som en bedragen förr eller senare lägger samman till en skrikande, larmande sanning. Jag begärde skilsmässa, vilken godkändes i september 2004.

Allt var trasigt och omöjligt att reparera, men i stället för att bryta ihop (utöver en inledande sorgevecka då jag lyckades sätta i mig fem kilo Marabou mjölkchoklad och ett okänt antal liter vin, en vecka som olyckligtvis sammanföll med Kerstins disputationsfest vilken jag omöjligen kunde bevista i det stadiet, något hon verkar hålla emot mig än i dag) blev jag kompromisslös, fokuserad och hård. Klas, som alltid varit något av en psykopat (har jag insett i efterhand) spelade förstås ut känslokortet gentemot vår omgivning, våra vänner, våra grannar och släktingar. Han grät och fjantade sig, pekade med hela sin darrande, tårdrypande uppenbarelse på mig som med armarna i kors otåligt väntade på separationens fullbordande.

Förvånansvärt många tog Klas parti när det var han som felat, när det var den gubbfan som »lagt det lilla flickebarnet över sitt knä och testat tvåfingerfattningen«. [18] Till och med mamma klöktes ur sig grodor i stil med »du kan väl förlåta? Var inte för hård mot honom gumman, alla kan göra misstag, fråga mig!« Det värsta var ändå hur Klas vände Simon mot mig, Simon som vid det laget redan börjat fjärmas från mig stirrade nu på mig med rent hat det fåtal gånger han såg mig i ögonen och fräste ur sig: »Det är ditt fel att pappa måste flytta, ditt!«

Och flyttade gjorde han, hem till Halmstad där han tillfälligt bodde i sina föräldrars garage innan han återigen svingade sig ned i IT-världens gryta som börjat bubbla igen, den här gången med en av medlemmarna i Gyllene Tider som medfinansiär. Idén var att förse hela Halland med billig fiberkabel, vilket den här gången visade sig ligga helt rätt i tiden. I dag är Klas god för jag vet inte hur många miljoner, och bor i en flådig villa i Tylösand med Jenni och deras tre gemensamma barn.
I dag är Klas god för jag vet inte hur många miljoner, och bor i en flådig villa i Tylösand med Jenni och deras tre gemensamma barn.
Ett tag var det på gång att Simon skulle flytta ned dit, han var ju ändå där allt som oftast på helger och lov, lockad av dyra speldatorer och ständiga utlandsresor. Här hemma var allt jag kunde erbjuda en hyrdator från Göteborgs stad som kraschade stup i kvarten och en veckas hyrd stugsemester på Tjörn, inåt land. De första stegen i en vårdnadstvist togs, sedan insåg Simon att han hade för mycket att förlora, kompisarna fanns ju här i stan, ett gäng spelintresserade killar som utkristalliserats under högstadiets andra halva.

De såg allesammans ganska lika ut, gängliga och beniga med grällt färgat hår och byxor som jag följt med till Shock för att köpa, sådana där med många dragkedjor och fickor på. Senare kom det till piercings i läpparna och sådana där hemska träskivor i örsnibbarna. Samtidigt hade de en typiskt manlig oförmåga att se till detaljer och kvalitet, delarna som röjer den inbillat tuffa helheten, som ett par bekväma vandringsskor eller ett par fyrkantiga glasögon av enklare typ.
Jag hade en hel del sådana på Hvitfeldtska också, ett slags moderna nördar, pojkar (och på senare år faktiskt en del flickor) som levde halva liv, med ena foten i den digitala dimman, vakna om nätterna, bleka och gäspande tragglade de sig igenom lektionerna högst hjälpligt. Jag undrar ofta vad det ska bli av dem när de blir stora, om de någonsin blir det.

För Simon är planen klar: e-sport. Hans mål är att försörja sig som professionell datorspelare. [19] Det var därför som han och några andra ur kompisgänget flyttade till Stockholm efter att de gått ut Cybergymnasiet, deras ambition är att tillsammans finslipa sina förmågor att bli världsbäst i en sport som enligt Simon inte bara omsätter miljarder varje år utan snart också kommer vara en OS-gren. Ja, ja, den som lever får se.

Jag har försökt vara stöttande och uppmuntrande, alltid försökt finnas där för Simon trots att han sällan efterfrågat mig, men kan inte låta bli att tvivla. Det är aldrig fel att drömma, men alla bör ha en b-plan om drömmen går i kras, helst en c- och en d-plan också. Herre gud, vad jag oroat mig för den pojken. Ett tag var jag övertygad om att han hade Aspergers syndrom tills jag avskrev honom som ett tonårstruligt gränsfall.

Jag har också fruktat för att han är pedofil efter att ha hittat en oroväckande stor samling så kallad hentaiporr på hans dator [20], tusentals tecknade bilder och filmer på könshårslösa, kvidande flickor i mer eller mindre bisarra situationer. Det där höll jag tyst om, det var alldeles för mycket, på fler sätt än ett. Men jag tröttnade på att tvätta hans stelnade strumpor som han av någon anledning använde för att torka sig med. I stället lärde jag honom hur tvättmaskinen fungerade och hur man går till väga för att göra rent sin egen skit. Se där, en nödvändig kunskap att ha med sig ut i livet. Tydligen är det han som sköter hela gängets tvätt där uppe i Rågsved. Något har jag ändå gett min pojke. Åh herre gud vad jag kan sakna honom.

 

FOTNOTER:

11) Då mamma oftast jobbade kväll när det var föreställning fick jag från tidig ålder lära mig att klara mig själv, vilket grundlade min vid det här laget klassiska kost: ostsmörgåsar och te. Det var över huvud taget sällan lagad mat hemma.

12) Under många år levde jag under föreställningen att min far föll och slog i huvudet i det att man repeterade medan scenbygget pågick, men jag har genom senare efterforskningar (se exempelvis debattartikeln »Efter olyckan i Norrköping: nu kräver vi ordning och reda på turnéerna« i Scen & Film 3/71) fått veta att han fick en fallande ljusrigg över sig och krossades under dess tyngd, vilket jag ser som minst sagt intressant information.

13) Pjäserna som spelades var En midsommarnattsdröm, Macbeth och Köpmannen i Venedig.

14) Mammas fäbless för ett extravagant undre har skapat en aversion hos mig för all sorts lyx när det gäller intima plagg. Bekväm bomull ska det vara, helst utan spetsdetaljer och andra onödigheter.

15) En av våra mindre lyckade jular ihop var den då mamma i smyg druckit upp all den goda äggtoddyn jag förberett, efter ett recept av Nigella Lawson och tillredd på en specialbeställd hiskeligt dyr mörk rom från Antigua. Lagom till Karl-Bertil Jonsson kräktes hon upp alltsammans, hulkade gulvit smet rakt ned i den julgrupp jag arrangerat så fint vid tv-bordet. Det var den julaftonen, det.

16) Graviditeten. Jag har aldrig känt mig så mycket kvinna som då, på gott och ont. Så äcklig, så stark. Kapabel till ingenting och förmögen att förstöra världen. Jag hade inte velat göra om det, vill aldrig ha det ogjort.

17) Det här var i Internets barndom ur svenskt perspektiv, det vill säga 1995. Företaget erbjöd webblösningar åt klädhandlare, vilket ju i dag är en jätteindustri men då låg långt före sin tid. Folk ville kunna prova plaggen i butik, inte klicka på en skärm och få dem hemskickade med posten. Egentligen vill man väl det fortfarande, men tekniken verkar ha en förmåga att få oss att ändra våra tankar, glömma bort hur det en gång var och ständigt vilja nytt och annorlunda.

18) Det är endast motvilligt som jag här citerar fritt ur minnet ur ett av flera sms som jag tjuvläste på Klas andra, hemliga mobiltelefon.

19) Spelet han ägnat de senaste årens vakna timmar åt kallas Dota 2 och jag har trots idoga försök inte riktigt lyckats förstå vad det handlar om.

20) Jag vet, jag är en snok som både en och två gånger lagt näsan i blöt. Ibland funderar jag över om vissa sanningar mår bäst av att lämnas i det fördolda.

Publicerad
31 mins sedan
Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan
"Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar", säger Moaawia Albriki. Foto: Alexandra Urisman Otto

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Flera gånger var Moaawia Albriki på väg att springa rakt mot svärdmannen för att försöka övermanna honom. Nu snurrar tankarna kring både vad som hänt om han inte hejdats av sina vänner. Och hur valrörelsen hade sett ut om gärningsmannen varit muslim.

– Jag tror att regeringen innerst inne önskar att det hade varit så, säger han i sista delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Gymnasieeleven Moaawia talar med markant Bergslagen-dialekt när han visar mig och Greta Thunberg runt i Fagersta centrum en vardagskväll knappt två veckor före valet. Luften bär fortfarande lite sommar i sig men kvällen är svalare än på länge. Hösten närmar sig.

– Där borta, vid den vita markisen. Där brukar jag klippa mig, säger han och ler mot oss. 

– Där har ni busstationen på andra sidan. Sen har ni lite affärer där. Sen finns det en lekpark där.

Han tystnar. Sedan tar han upp tråden från nyss, när vi pratade om hans framtidsplaner.

– Jag pluggar här nu, på vård- och omsorgsprogrammet. Och jag jobbar extra på ett äldreboende. När jag har tagit studenten vill jag plugga vidare till specialistsjuksköterska. Och efter min utbildning ska jag jobba ett tag här, ge tillbaka till samhället som har gett mig så mycket, säger han. 

– Men sen ska jag flytta utomlands. Det är för tungt med alla klagomål från Alternativ för Sverige och SD och sådana som inte gillar invandrare. Om man flyttar så slipper man det och kan gå vidare.

Hjälpte skadade under dådet på Brinellskolan

Fredagen den 21 augusti i år var den första fredagen på Brinellskolan för 18-åriga Moaawia Albriki. Han hade bytt skola, utan att berätta det ens för sina föräldrar, för att få en bättre utbildning och lära känna nya vänner. Klassen hade fått sluta redan klockan tolv men några av dem satte sig i den öppna caféliknande delen utanför undervisningsrummet. De skulle plugga till ett prov.

Vid tvåtiden kom en utklädd person in i korridoren. I alla fall var det så Moaawia uppfattade det.

– Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag såg svärdet faktiskt, men jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar.

Moaawia Albriki vid minnesplatsen i Fagesta. Foto: Alexandra Urisman Otto

Moaawia tittade ner i sina pluggpapper. Sedan började ungdomarna skrika.

– Jag tittar upp igen och ser bara en vägg av folk som står upp. Sedan skriker alla ”spring spring spring”, berättar han. 

Vad som hände sedan har han och andra berättat om i otaliga nyhetsmedier. De var flera personer, bland annat Moaawia och hans vän Mohamed, som hjälpte skadade och fick en av dem till sjukhuset i en epa. Mohamed och Moaawia är klasskamrater och dessutom kollegor på extrajobbet på äldreboendet. 

– Flera gånger var jag på väg att springa tillbaka. In mot han med svärdet, säger Moaawia. 

– Men Mohamed stoppade mig och skrek ”han viftar med svärdet som om han aldrig gjort något annat”.

”Politker kom hit för att visa upp sig och få fler röster”

Fagerstas stora lekpark breder ut sig framför oss. Vi rör oss sakta, pratar och ser oss omkring samtidigt. Moaawia berättar att både han och Mohamed i efterhand har funderat över ifall de hade kunnat göra något mer. Kanske räddat den 17-åriga tjejen som dödades. 

– Jag fattade inte riktigt vad som hände, det gick så fort. Men jag minns att jag tänkte att man kanske kunde ha tagit en stol och sprungit emot honom med. Om vi hade varit flera hade det kanske gått.

Statsminister Ulf Kristersson (M) och socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson besöker minnesplatsen i Fagersta. Foto: Magnus Lejhall/ TT

Han tänker mycket på det. Men också på politikerna som kom dit dagarna efter dådet för att lägga ner blommor vid minnesplatsen och posera på bilder.

– De kom inte hit för att de bryr sig. I alla fall bryr de sig inte tillräckligt mycket för att göra något åt det som har gjort den här händelsen möjlig. De kom hit för att visa upp sig och försöka få fler röster, det är vad jag tror.

Ett gäng barn kommer framspringande och ber Greta att få ta selfies. ”Varför är ni här?” frågar de. ”Ni borde ta selfies med Moaawia”, säger vi och förklarar.

Familjen flydde kriget i Syrien

Familjen Albriki kommer från Syrien. Mellanbarnet Moaawia var liten när kriget bröt ut. De flydde och efter några år i Turkiet blev det vidare färd till Sverige. Först Märsta, sedan Upplands Väsby. När de skulle hitta en stadig plats att leva på gick flytten till Skinnskatteberg, tjugo minuters resväg från Fagersta. Där bor familjen fortfarande. 

– Det var en bra plats för oss barn att växa upp på. Mina föräldrar har gjort allt för vår skull. För att vi skulle kunna få det bättre här än någon annanstans, säger Moaawia. 

Han tar fram telefonen. Visar oss bilder och filmklipp som han tog direkt efter händelsen. Och sedan säger han med upprörd röst:

– Och det här. Ser ni det här? Förstår ni vad det betyder? Folk gillar det han gjorde.

Han har svajpat till en ny bild. En han har fått från en kompis, hon har hittat den på något forum. Exakt vad den föreställer är för grovt att ens beskriva, men den skändar dådets dödsoffer. I kommentarsfälten skrattar folk.

– Det finns värre grejer där ute, till och med. Men jag orkar inte titta. 

Det blir tyst en stund. Sedan säger Greta:

– Man har ju på något sätt vetat att det skulle bli så här. Det här är ett resultat av den extremt våldsamma rasistiska jargongen och diskursen som politiker har ägnat sig åt de senaste åren. Samma politiker som sen vill ta politiska poäng genom att komma hit och posera i bild.

Hyllade högerextrema gärningsmän på Tiktok

Det stod klart nästan på en gång. Den 18-åring som greps på Brinellskolan efter attacken hade tydliga kopplingar till högerextremism. I ett 20-tal inlägg och videoklipp på ett Tiktok-konto som kopplats till honom hyllas gärningsmän som Anders Behring Breivik och terrorattentatet på Utøya 2011, Anton Lundin-Pettersson, som låg bakom den rasistiskt motiverade attacken på Kronans skola i Trollhättan i oktober 2015, och Rickard Andersson, som dödade tio personer på Campus Risbergska i Örebro ifjol, och därefter tog sitt eget liv. 18-åringen i Fagersta tycks också ha varit klädd som Lundin-Pettersson var vid sitt dåd.

När tidningen Flamman gick igenom kontot hittade man också delningar av flera politiska inlägg, bland annat ett som sprider konspirationsteorin om ett befolkningsbyte i Europa. Där fanns också ett tiotal inlägg som propagerade för partierna Alternativ för Sverige och Örebropartiet, som båda går till val på en omfattande återvandringspolitik.

En tyst minut hålls för att hedra offren i skolatacken på Brinellskolan. Människor samlas utanför skolan. Foto: Åke Ericson/TT

En 17-årig flicka dödades i Fagersta, tre pojkar skadades. Enligt uppgifter till Arbetaren hade alla offer helt eller delvis utländsk bakgrund, något också Proletären tidigare har rapporterat. Elena Makars, bästa vän till den dödade flickan, sa så här tidigare i veckan till Svt Nyheter: 

– Även fast polisen inte har sagt något… Han var ju klädd som mannen i Trollhättan som öppet sa att han gick på invandrare. Precis det har jag och min bästa vän snackat mycket om. Det är ett stort problem här i Fagersta. Med just högerextremismen.

För Svenska Dagbladet berättar en person som lärt känna den misstänkta gärningsmannen online, om sin kommunikation med honom strax före dådet. 

– Han frågade mig om han skulle döda kvinnor eller invandrare. Jag trodde först att han fejkade, berättar vännen och lägger till att den misstänkte var ett ”stort fan” av Anton Lundin Pettersson, som dödade tre personer på Kronogårdens skola i Trollhättan 2015.

 – Han ville vara som honom, berättar kompisen.

Mathias Wåg: ”Högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer”

Mathias Wåg är journalist och bevakar den högerextrema medie- och aktivistmiljön. Den radikalisering som sker online, inte minst bland ungdomar i dag, är mångfacetterad och beskrivs ibland som en blandning mellan extremvänster och extremhöger. Men det stämmer inte, menar han.

– Det stämmer att ideologin är en blandning. Men inte av höger och vänster, utan genom att högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer som är bland annat satanistiska eller platser för misogyna incel-män, säger han. 

Mathias Wåg. Foto: Privat

I FOI-rapporten ”Våldsbejakande extremism och digitala miljöer” från mars 2024 beskrivs hur ”offentliga talespersoners och opinionsbildares förtal och demonisering av vissa individer eller befolkningsgrupper kan leda till ideologiskt motiverade våldshandlingar utförda av enskilda gärningsmän”, så kallad stokastisk terrorism. I rapporten nämns digitala medier som en underlättande faktor. 

– Statistiskt sett ökar hotbilden när personer hängs ut. Det handlar inte om en direkt anstiftan, men om en viss grupp personer beskrivs som ohyra, parasiter, som några som ska ”städas bort” – då riktas extremism, ilska, aggressioner mot den gruppen. Och risken för attentat ökar, säger Mathias Wåg och fortsätter. 

– Försvarshögskolan och Säkerhetspolisen använder sig av det här i sina rapporter. Men det har inte alls kommit ut i den politiska diskussionen.

Varför?

– Om man skulle prata öppet om det här så skulle det gå att koppla till högerns politik. Sättet att tala om muslimer, transpersoner och så vidare. Om man normaliserar en sådan retorik så kommer attentaten att komma.

Moaawia Albriki som förstagångsväljare

Vi står intill Brinellskolans gård nu, efter att ha passerat minnesplatsen. Ljus, teckningar, gosedjur. Moaawia pekar, ”där är mitt klassrum och där inne hände det. Ser ni de där fönstrena där?”

Här stod också flera politiker dagarna efter händelsen. Moaawia hörde att de skulle komma, men hade ingen som kunde skjutsa honom och stannade hemma.

Om du hade varit där när statsministern kom, vad hade du sagt till honom?

– Ulf Kristersson? Jag hade bara sagt: lämna över till någon annan. Någon som vill göra skillnad och verkligen vill göra någonting åt saker. Någon som bryr sig. Visst, självklart bryr han sig lite. Men jag tror han bryr sig mer om sina pengar, sin lön, sin stol som han sitter på. Sin makt helt enkelt. 

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar. Foto: Lars Schröder/ TT

Och om Jimmie Åkesson skulle komma hit, vad skulle du säga till honom?

– Han är rasist. Honom jag vill inte… Jag hade spottat på honom. Jag vill inte prata med honom. Han är ren rasist, liksom. Han tycker ju inte om ju invandrare, eller ”muslimer”, som han säger. Och det finns fler människor som han, säger Moaawia och fortsätter.

– Så det jag vill säga är bara sluta blanda in religion. Sluta se ner på människor. Sluta titta på deras bakgrund, deras religion, hur de ser ut, deras hudfärg. Var rättvisa och jämlika mot allt och alla. Det spelar ingen roll vem det är. En svensk, en mörkhyad, en blondin, en brunett. Spelar ingen roll. 

Det här är ditt första val. Hur resonerar du inför att du ska rösta?

– Jag kommer rösta på Vänsterpartiet. För det första för att det är en invandrare som styr, Nooshi. Jag röstar på dem för att hon är en kunnig människa, hon är duktig på att tala och är inte emot kvinnor som vill bära de kläder de vill. Och partiet vill förändra många saker för samhället. För det andra så är det inte ett rasistiskt parti. 

Skoldådet i Fagersta Johan Apel Röstlund

Johan Apel Röstlund:
Fagersta: När ord blir lika farliga som svärd

Daniel Lakso Tesak rektor för Angered folkhögskola och Irina Maister Bergman rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan.

Att skära ner på folk­bildning är att skära ner på demokratin

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan
Daniel Lakso Tesak rektor för Angered folkhögskola och Irina Maister Bergman rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan.
Daniel Lakso Tesak, rektor för Angered folkhögskola, och Irina Maister Bergman, rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan. Foto: Koshi Rafat, privat

Att skära ner på folk­bildning är att skära ner på demokratin

”Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026”, skriver rektorerna för Angereds och Mångkulturella finska folkhögskolan.

I Sveriges socioekonomiskt utmanade områden saknar omkring var tredje elev behörighet till gymnasiet när de lämnar årskurs 9. När åren på gymnasiet gått har endast hälften av de unga i dessa områden nått en fullständig examen. Bakom dessa siffror finns unga människor som möts av stängda dörrar till arbetsmarknad och vidare studier. Men i stället för att låta utanförskapet fördjupas kliver folkhögskolan in som en avgörande bro.

I Angered ser vi dagligen vad som händer när människor får en reell andra chans: självförtroendet växer, kunskaperna fördjupas och vägar till arbete och vidare studier öppnas. Ändå pressas folkbildningen av urholkade anslag och kortsiktiga finansieringsmodeller. Det är en felaktig och farlig prioritering. För att vända utvecklingen krävs inte nedskärningar – det krävs en kraftsamling och ökade resurser.

Många som kommer till oss har tyvärr ofta dåliga erfarenheter av den traditionella skolan, bär på psykisk ohälsa eller kämpar med språket. Vi erbjuder en pedagogisk miljö som bygger på hög lärarnärvaro, grupplärande och dialog. I stället för en provfokuserad och stressig studiemiljö erbjuder folkhögskolan en personlig relation till varje deltagare och en stark fokusering på meningsfullhet i studierna.

Folkhögskolan bryter segregation

Resultaten är tydliga. Över 90 procent av våra deltagare anger personlig utveckling som sitt främsta motiv för studierna, och nästan alla som läser allmän kurs gör det för att få de behörigheter som de behöver. Vi reparerar skador från en misslyckad skolgång och återställer tron på den egna förmågan.

I områden där tilliten till samhällets institutioner sviktar fungerar folkhögskolan som en trygg, lokal och neutral mötesplats. Genom att väva samman språkinlärning med samhällsorientering, kultur och kritiskt tänkande skapar vi en miljö där deltagarna tränas i demokrati och delaktighet i praktiken.

Att höja utbildnings- och bildningsnivån i lokalsamhället är det enskilt mest effektiva sättet att bryta segregationen, förhindra rekrytering till destruktiva miljöer och bygga motståndskraft mot extremism. Att i detta läge inte satsa fullt ut på folkhögskolorna är ett direkt hån mot det förebyggande arbete som alla politiker påstår sig vilja ha.

Krav på långsiktig finansiering

Inför det stundande riksdagsvalet kräver vi därför att politiken säkrar en långsiktig och uppräknad finansiering. Sluta urholka statsbidragen till folkbildningen. Våra folkhögskolor i socioekonomiskt utmanade områden behöver långsiktigt hållbara ramar för att kunna planera vår verksamhet och möta de stora behoven av särskilt stöd och språkinsatser. Vi kräver också att våra politiker erkänner bildningens värde för demokratin. Utbildning handlar om mer än bara yrkeskompetens. Att stärka individers förmåga att förstå, påverka och delta i det demokratiska samtalet är en av de bästa investeringar Sverige kan göra.

Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026. Ge oss förutsättningarna att fortsätta bygga ett starkare, mer sammanhållet Sverige.

Daniel Lakso Tesak, rektor, Angered folkhögskola
Irina Maister Bergman, rektor, Mångkulturella finska folkhögskolan

Alexandra Urisman Otto:
Skräcken för SD sitter i kroppen

Anna Morin om folkbildning studieförbund nedskärningar

Fria studiecirklar på Ozempic

Efter regeringens budget: Studieförbund tvingas lägga ner

Folkhögskolor tvingas till nedskärningar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan
Simona Mohamsson Johan Apel Röstlund
Johan Apel Röstlund om mediernas bevakning av Liberalerna och opinionsundersökningar nära valdagen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT

Drar medierna Liberalerna över spärren?

”Publiceringar av mätningar så nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.” Johan Apel Röstlund om mediernas valpåverkan och Liberalernas ”lyft”.

”Just when I thought I was out, they pull me back in.”

Al Pacinos klassiska Gudfadern-citat från 1990 kan på ett lika sorgligt som cyniskt sätt sammanfatta Simona Mohamssons senaste vecka. De stora medierna håller nämligen på att putta Liberalerna över fyraprocentsspärren – och det är ett demokratiskt problem. 

Missförstå mig rätt: Inte det att Liberalerna, vad man än tycker om den krympande skara som en gång kallades Folkpartiet, eventuellt klamrar sig kvar i Sveriges lagstiftande församling. Det är snarare sättet som Mohamsson och hennes glada gäng i sådana fall gör det på.

Mediebevakningen av Liberalerna

Sensommarens valrörelse har varit en ovanligt solkig soppa. 

Politiska partier ska klara sig på egna meriter och inte räddas av taktik- eller stödröster. Ungefär så brukar det låta i den fullt rimliga debatten. 

Verkligheten ser dock brutalt annorlunda ut och det verkar dessvärre inte bättre än att de senaste dagarnas fullkomligt vansinniga publiceringar av plötsliga opinionsmätningar och tillfälliga trender nu ger effekt. Och rubrikerna låter inte vänta på sig: L nära eller till och med över spärren!

Etablerade politiska poddar följer, på en nästan pinsamt låg nivå, efter och så är bollen snabbt i rullning utan att någon egentligen fattar något. Lägg ut!

Förbjud opinionsmätningar dagarna innan valet

Just därför tror jag att debatten efter valet faktiskt blir viktigare än den före.

Hur hamnade vi här och vad är mediernas ansvar när det kommer till partiernas desperata och ofta ogenomtänkta utspel, vädjan om stödröster, trötta floskler och elefanten i rummet: Opinionsinstituten. 

Om det borde vi prata. Att publiceringar av opinionsmätningar så nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.

I Sverige är det tvärt om. Här tycks det räcka med att någons gamla faster bytt åsikt och klivit över blockgränsen för att det ska bli rubriker och allmänt hallabaloo i tidningar och tv. Allt, vad det verkar, för att få (o)ordningen återställd. Det är faktiskt ganska pinsamt. 

valkompass minDemokrati med en partiledardebatt i bakgrunden.

Matematikern bakom ny valkompass: ”Trött­nat på den politiska medie­bevakningen”

Alexandra Urisman Otto:
Skräcken för SD sitter i kroppen

Publicerad
Läs hela artikeln
1 day sedan
valkompass minDemokrati med en partiledardebatt i bakgrunden.
Valkompassen minDemokrati visar hur partierna faktiskt röstat i riksdagen, i motsats till andra valkompasser. – Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger skaparen Ernst Cederholm. Foto: Pontus Lundahl/TT, skärmdump. Montage: Arbetaren

Matematikern bakom ny valkompass: ”Trött­nat på den politiska medie­bevakningen”

I ett dejtingapp-liknande format kan väljare nu svajpa sig fram för att hitta rätt parti. Matematikern Ernst Cederholms nya valkompass skiljer sig från de andra – med målet att skapa verklig politisk transparens.

– I en tid då politisk kommunikation ofta sker via korta klipp i sociala medier, vill jag ge väljarna verktyg att se bortom retoriken, säger han.

Med bara dagar kvar till valet är många svenska väljare osäkra – vilket parti är egentligen det rätta? Med en ny digital valkompass, framtagen av doktoranden Ernst Cederholm vid Stockholms universitet, är målet att väljarna ska få en annan bild av svensk politik än traditionella valbarometrar. 

Plattformen minDemokrati bygger inte på partiernas vallöften, utan på hur partierna har röstat i riksdagen. Tjänsten använder ett gränssnitt som liknar dejtingappar, där användare kan svajpa sig igenom verkliga riksdagsbeslut och jämföra sina egna ställningstaganden med partiernas röstningshistorik. 

Visar vad partierna röstat i riksdagen

Ernst Cederholm har en masterexamen i matematik från Stockholms universitet och är sedan i höstas doktorand i bioinformatik, där han forskar om hur gener påverkar varandra i cancerceller.

Ernst Cederholm. Foto: Ann Nordström

– Syftet är att öka politisk medvetenhet och ge insyn i den demokratiska processen, genom att erbjuda ett gratis verktyg för alla, säger han.

Hur kommer det sig att du skapade den här valkompassen?

– Redan för några år sedan tröttnade jag på den politiska mediebevakningen. För att en demokrati ska fungera krävs transparens, vilket jag upplevde saknades. Med dagens teknik och samhällets öppna data ville jag se hur jag själv kunde bidra, säger han till Arbetaren.

Vad skiljer den från andra, till exempel dagstidningarnas?

– Dagstidningarnas kompasser anpassas utifrån partiernas egna utspel och erbjuder ett smalare urval av frågor. Som kontrast visar minDemokrati enbart vad partierna faktiskt har röstat i riksdagen. Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger han och fortsätter:

– Med mer transparens via minDemokrati hoppas jag att kvaliteten på såväl motioner som propositioner ska bli bättre. Om medborgarna i framtiden kontinuerligt följer riksdagsbesluten hoppas jag också att behovet av valkompasser på sikt ska försvinna. Därför kommer jag fortsätta att driva minDemokrati, som ett politiskt obundet granskningsverktyg, även efter valet.

För den väljare som vill komplettera resultatet i valkompassen med att sätta sig djupare in i mer specifika frågor finns exempelvis ”Röstningsguide för migrationsfrågor” från kampanjen ”För en human migrationspolitik”, Arena Idés sammanfattning av var partierna står i arbetsmarknadsfrågor och Svenska Freds valgranskning av riksdagspartiernas politik inom fred och säkerhet.

Kollage: forskaren Rasmus Ahlstrand vid Lunds Universitet i förgrunden. Inklippt i bakgrunden en blockad med Solidariska byggare

”Solidariska byggare är en enorm framgång”

Alexandra Urisman Otto:
Skräcken för SD sitter i kroppen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan

Greta och Alexandra: Rekordstor klimatmarsch i Göteborg

Vilken otrolig söndag det blev i Göteborg! Än en gång tiotusentals människor på gatorna och starka rop på förändring. Överallt hördes folk säga att de aldrig tidigare varit i en så stor demonstration i Göteborg. Som vanligt är det svårt att uppskatta hur många som var där men det kändes som att tåget aldrig tog slut. Från vissa håll talades det om minst 20 000, andra sa “uppemot 12 000”. Oavsett tycks det ha varit Göteborgs största klimatmarsch någonsin!

Rekordmånga slöt upp i Göteborg. Foto: Alexandra Urisman Otto

En av alla som gick i tåget var 35-årige Gustaf som puttade en barnvagn framför sig när han tog sig tid att prata med mig (det är Alexandra som skriver). Jag bad honom dela med sig om varför han var på plats, och han svarade så här:

– Vi kämpar mycket för palestinsk självständighet annars. Vi har en protestgrupp som heter “Föräldrar för eldupphör”. Och det är lite samma kamp som klimatkampen. Jag tror att vi kämpar mot samma krafter, för samma krafter. Så därför är vi här.

Han fortsatte:

– Jag tror att det är väldigt viktigt att så många grupper som möjligt kan förena sig. Vi måste alltid tänka på det här med internationell solidaritet. Och vi måste förstå att… Jag tror att det är en klasskamp i grund och botten. Vare sig det handlar om klimatet eller om det är mot krig eller folkmord och ockupation. Anti-imperialism.

Ska barn gå i demonstrationer?

Vi pratade också en stund om vikten av att barnen fick vara med på demonstrationer, inte minst när temat är så tydligt inriktat på förutsättningarna för deras framtid. Och jag frågade:

Det finns nog de som skulle säga: “Ska man verkligen ta med barn på sådana här tillställningar?”. Vad säger du till dem?

– Jag har varit på många demonstrationer och marscher med mina barn och jag har aldrig varit orolig för deras säkerhet eller så. Det finns mycket krafter som vill få det att verka som att demonstrationer är farliga och alldeles för radikala för barn. Det tycker inte jag. 

1,5 graders uppvärmning

Greta var en av flera personer som höll tal efter marschen och hon påminde om den extremt skrämmande rapporten som kom från FN:s miljöorgan UNEP i veckan, som bekräftade att världen kommer att gå över 1,5 graders uppvärmning. 

– En dödsdom för otaliga människor runt om i hela världen. Vår klimatminister Romina Pourmokhtari sa att hon inte ville att det här ska leda till att folk tappar hoppet. Men Romina, det är du som gör att folk tappar hoppet, sa hon och fortsatte:

– Ärlighet får oss inte att tappa hoppet, vi måste vara vuxna nog att se sanningen. För bara om vi är ärliga kommer vi att kunna agera. 

Mäktig stämning, dans och skratt i klimatmarschen i Göteborg. Foto: Alexandra Urisman Otto

Efter två stora klimatmarscher med tiotusentals deltagare borde man kunna önska sig en kraftfull rapportering om klimatkrisen och partiernas förslag till politik för att möta den, liksom att partierna själva kliver fram och visar vad de faktiskt har för planer. Låt oss se vad denna valvecka bjuder på i den vägen… Vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan

Greta och Alexandra: Rave i Djursholm

Medan valdebatten fortsätter med ett deprimerande fokus på det så kallade “politiska spelet” fortsätter människor runt om i landet att engagera sig för att skapa verklig förändring. Till helgen är Greta och jag (det är Alexandra som skriver) i Göteborg där det arrangeras Folkfest för fred och klimat på lördagen och stor klimatmarsch på söndagen. Ni som är i närheten – missa inte det här!

Igår var vi i Fagersta och fick ett möte vi kommer att bära med oss länge. Ni kommer att få läsa om det i nästa vecka här på Arbetaren.

Helgen som gick vad också den full av viktiga tillställningar. På söndagseftermiddagen besökte vi en demonstration för en human migrationspolitik på Sergels Torg i Stockholm – liknande manifestationer hölls på många platser i landet. Och dagen dessförinnan drog vi till en badstrand i Djursholm – för att dansa i protest.

På plats träffade vi bland andra Tone Martinsdotter och Signe Brümmer, båda 25 år och engagerade i rörelsen Ta tillbaka framtiden som tillsammans med Climate Live arrangerade denna kombinerade fest och protest. 

Tone Martinsdotter och Signe Brümmer framför Daniel Eks halvmiljardsvilla. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Sanden var tung och blöt efter en hel dags regn men det gick fint att ta av sig barfota och känna lite på vattnet. På andra sidan stranden tronade ett palatsliknande hus upp sig på den halvö som (liksom huset) ägs av Spotify-grundaren Daniel Ek. I februari 2021 köpte han denna “villaegendom” som går under namnet “Gamla Djursholm” för omkring 560 miljoner kronor. Bara under 2023 renoverades egendomen för 536 miljoner kronor.

“Många gillar att han renoverar och gör fint. Här i Djursholm är inte avundsjukan så stor”, sa en Djursholmsbo till Expressen då.

“Vi är trötta på att de superrikas vinster är viktigare än vår framtid! Att Daniel Ek tjänar miljarder på krigs-AI (Daniel Ek har investerat i det tyska försvarsteknikbolaget Helsing, som utvecklar AI-drönare, reds. anm.) medan världen brinner. Vi visar vad vi vill ha! Dans, radikal gemenskap och en framtid att längta till! Låt oss drömma!” skrev Ta tillbaka framtiden om evenemanget. På plats frågade jag (det är fortfarande Alexandra som skriver) Tone och Signe varför de hade valt att göra just det här.

Strandfest med krav på beskattning av de superrika. Foto: Alexandra Urisman Otto.

– De rikaste i Sverige blir rikare och rikare. Och de tjänar pengar på saker som krigs-AI, oljeindustrin. Saker som förstör för oss alla. Och de bidrar inte heller till samhället med de skatterna vi har just nu. Så därför vill vi beskatta de superrika, sa Tone Martinsdotter.

– Ikväll vill vi även ikväll fira motståndet och dansa och finna gemenskap.

Och Rave against the machine. Varför kallar ni kvällen för det?

– The Machine är väl en symbol för hela samhällsmaskinen som är så pass skadlig som den är idag med kapitalismen och allting som urholkar vår välfärd. Och att då vi dansar mot den.

Vad säger du, Signe. Hur tänker du inför valet som närmar sig. Kommer den här “maskinen” att bli mycket bättre efter valet?

– Nej, det finns väl inget parti som vi tycker gör gott nog eller har en tillräcklig politik. Men just nu fokuserar vi på det här med att beskatta de superrika, för det är en så liten grej som borde vara uppenbar för alla. Så det här kravet, som vi också har sett från vissa partier i valrörelsen, är något vi hoppas ska kunna bli lite mer verklighet efter valet. Vi är fullt medvetna om att det inte kommer att förändra allt. Men det hade varit ett litet steg, lite mindre i fel riktning i alla fall.

Vad ser du mest fram emot med den här kvällen?

– Att dansa. Dansa och känna gemenskap och glädje trots allt som är så hemskt och fel. Det känns också värt att säga att vi verkligen inte är den första rörelsen som pekar ut just den här specifika personen – utan exempelvis Palestinarörelsen har långt tidigare pekat ut just Spotify och Daniel Ek.

Rave i Djursholmsnatten. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Ni är en ungdomsrörelse och representerar unga människor som också önskar sig ett större engagemang från vuxenvärlden. Vad är ert medskick till exempelvis er föräldrageneration eller för den delen min generation? Vad vill ni att vi ska göra?

–  Ett första medskick är väl: Organisera er! Det är superviktigt! Och jätteroligt, sa Signe.

Tone fyllde i:

– Ja, nu snodde du ju det jag skulle säga. Det var det första jag tänkte också: bara organisera sig! Vi är unga, vi klurar fortfarande ut saker och ting. Och personer som är äldre, kanske har en stabilare ekonomi eller mer tid att ge till saker som förbättrar vårt samhälle, sa hon och fortsatte:

– Var inte tysta! Stötta oss unga! Ta de jobbiga diskussionerna på jobbet eller med släkten. Vi kan inte fortsätta vara tysta i den världen vi lever i. Att ta första steget kanske är jätteläskigt. Men det är också ett val att vara tyst, jag tror det är viktigt att tänka på.

Frågan om en miljardarsskatt är aktuell både i den svenska valrörelsen (V och MP driver på för en sådan) men också i Kalifornien, där ett förslag om en engångsskatt på fem procent för delstatens miljardärer diskuteras. 

Gabriel Zucman, professor i nationalekonomi vid Paris School of Economics, som har skrivit boken “Miljardärsskatt”, skrev tidigare i år i Aftonbladet:

“Sverige behöver en minimiskatt för de superrika. Det är först och främst en fråga om rättvisa. Varför ska miljardärer betala noll i skatt? Skatterna de inte betalar måste andra betala, antingen direkt eller indirekt genom lägre offentliga utgifter för skola, vård och infrastruktur.

Framför allt är det en fråga om demokrati. Om de superrika inte bidrar med ett minimibelopp i skatt varje år kommer deras förmögenhet att fortsätta öka snabbare än alla andras – och detsamma gäller deras makt, inklusive makten att snedvrida marknaderna, den rådande ideologin och politiken till deras fördel.”

Att rikedom och utsläpp hänger tätt samman är ingen nyhet. Sedan strax innan Parisavtalet slöts har antalet dollarmiljardärer i världen ökat med nästan 60 procent – och var 2 640 stycken år 2024. Genom företagen som dessa miljardärer äger, så släpper var och en ut ungefär en miljon gånger mer koldioxid än den genomsnittliga människan på jorden, visar en studie som organisationen Oxfam gjort tillsammans med forskare i USA. Dessa miljardärer tenderar också att vilja investera i särskilt utsläppstunga industrier, som i fossila bränslen.

“Varför världen inte har råd med de rika” var rubriken i en artikel i Nature 2024. Där argumenterar socialepidemiologer – som studerar vilka faktorer som ligger bakom olika befolkningars hälsotillstånd – för att världen inte längre har råd med två saker. För det första: kostnaderna för ekonomisk ojämlikhet; och för det andra: de rika. Den mest välbärgade procenten av världens befolkning har mer än fördubblat sin förmögenhet på bara ett decennium och släppte år 2019 ut lika mycket koldioxid som de fattigaste två tredjedelarna av mänskligheten. Stora inkomstskillnader är en kraftfull social stressfaktor som i allt högre grad gör samhällen dysfunktionella, beskriver forskarna. Det ökar riskerna för sådant som fler mord, spädbarnsdödlighet, fetma och narkotikamissbruk. Men ger också mer utsläpp.

Förklaringarna är psykosociala, menar forskarna. Skillnader i status och samhällsklass ger fokus på sociala markörer som till exempel vilken bil någon kör, deras kläder eller var de bor. Det skapar känslor av överlägsenhet och underlägsenhet, och det driver i sin tur på konsumtion. När människor upplever kopplingar mellan rikedom och självvärde gör det att de köper varor för att förbättra sitt anseende inför både andra och sig själva. 

Hösten 2024 kom rapporten Sveriges ansvar i klimatkrisen, också den från organisationen Oxfam – som samarbetat med en rad klimatforskare. Där analyseras konsekvenserna av den uppvärmning som svenskarnas utsläpp redan har orsakat. Bara Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp mellan år 1990 och 2019 beräknas leda till minskade skördar som hade kunnat mätta över en halv miljon människor om året från och med nu och fram till 2050. Men alla svenskar bär inte samma ansvar, konstaterar rapporten. Det är de rikaste svenskarna som främst eldat – och eldar på – krisen.

På stranden i Djursholm var det god och varm stämning, fredlig protestdans. Och en och annan aktivist som tog sig ett dopp i skenet från miljardärs-halvön på andra sidan vattnet. Allt med en stilla önskan om ett samhälle där vi delar med oss mer till varandra.

Just det, en kort uppdatering för den som inte har sett det. Bella Aksoy – som har varit med både i bloggen och intervjuats i Arbetarens Väljarintervju har släppts från förvaret. Och hennes utvisning har stoppats! Migrationsverket delar nu bedömningen att hon riskerar förföljelse om hon utvisas till Turkiet. Kampen slutar inte här, hon saknar fortfarande uppehållstillstånd. Men nu är hon i alla fall hemma hos sin man Emil igen.

Det var allt för den här gången. Vi återkommer igen i nästa vecka – valveckan!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Kollage: forskaren Rasmus Ahlstrand vid Lunds Universitet i förgrunden. Inklippt i bakgrunden en blockad med Solidariska byggare
”Det banbrytande är att Solidariska byggare med så försvinnande små resurser lyckas få ett sånt genomslag”, säger forskaren Rasmus Ahlstrand. Foto: Håkan Gustafsson, Volodya Vagner, Montage: Arbetaren

”Solidariska byggare är en enorm framgång”

”Helt plötsligt så är man någon i Sverige. Man ses som en människa, man ses som en arbetare, man ses som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar här.” Arbetaren har mött sociologen Rasmus Ahlstrand som har följt fackföreningen Solidariska byggare av SAC i en ny studie.

– Det är banbrytande, säger sociologen Rasmus Ahlstrand om Solidariska byggare, när Arbetaren möter honom.

Som en del av ett större nordiskt projekt följde han med Solidariska byggare på möten och blockader under 10 månader. Resultatet har han sammanfattat i en studie som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Work, Employment and Society.

– Det som egentligen ligger till grund för studien är den pågående utvecklingen vi sett de senaste 15 till 20 åren med att arbetskraftsköpare utnyttjar sin maktposition gentemot arbetstagare i allt större utsträckning. De informaliserar arbetet genom att tänja på gränserna för till exempel arbetstid, villkor och löner, berättar Rasmus Ahlstrand.

– I de delar av arbetsmarknaden som jag har tittat på, med bygg och städ, är det i stor utsträckning migrantarbetare det handlar om. Utnyttjandet sker ofta genom lönestöld, att arbetare inte får ut lönen, eller genom felaktiga och fejkade anställningskontrakt.

Det är i den här kontexten som Solidariska byggares mobilisering av migrantarbetare är uppseendeväckande. De lyckas organisera många av dem som andra fackföreningar inte lyckats med, menar Rasmus Ahlstrand.

– Det banbrytande är att, jämfört med tidigare försök i Sverige, Solidariska byggare lyckas få ett så stort genomslag med så försvinnande små resurser.

Anpassat organisationen efter behoven

En viktig anledning, menar Rasmus Ahlstrand, är att Solidariska byggare har sänkt sina kvalificerings- och karensperioder. 

Nästan alla andra svenska fackföreningar har karensperioder. Karensperioden innebär att du som medlem bara kan få hjälp för den period du haft ett aktivt medlemskap. Det här finns i nästan hela den svenska modellens DNA och är en av de delar som bygger upp den relativt höga fackliga organisationsgraden i Sverige.

Men här finns också en lucka, hävdar Rasmus Ahlstrand. Byråkratin och de institutionella ramarna har gjort den svenska modellen otillgänglig för migrantarbetare, som ofta inte är medlemmar eftersom de befinner sig i Sverige under en begränsad tid, inte känner till sina rättigheter och inte talar svenska. Den luckan fyller Solidariska byggare genom att använda sig av flerspråkiga förhandlare och sänkta kvalificerings- och karensperioder, menar han vidare.

– Det är en enorm framgång genom det här, att helt plötsligt är facket tillgängligt. Det betyder jättemycket att man kan hjälpa en person på plats så fort den blir medlem. 

Genom att ta bort kvalificerings- och karensperioder har man anpassat sin egen organisation efter migrantarbetarnas särskilda behov, fortsätter Rasmus Ahlstrand. Och det här är rätt unikt inom den svenska fackföreningsrörelsen.

Sociologen Rasmus Ahlstrand på Lunds Universitet publicerade tidigare i år en vetenskaplig artikel om Solidariska byggare. Foto: Håkan Gustafsson

”Community of struggle”

Rasmus Ahlstrand berättar också att när han varit med på Solidariska byggares medlemsmöten och blockader så har han observerat hur mötena återskapat en värdighet bland medlemmarna.

– Plötsligt så känner migranterna att de också betyder någonting. De ses som människor, som arbetare, som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar i Sverige, berättar han.

Det här gör att arbetarna blir en del av ett arbetarkollektiv och ett ”community of struggle”, säger Rasmus Ahlstrand. Han har hämtat begreppet från den italienska forskaren Davide Pero som använder det för att beskriva initiativ där migrantarbetare går samman och bildar handlingsorienterade kollektiv. Kollektiv som tar strider för att förbättra till exempel arbetsförhållandena och därmed bygger gemensam makt för sina medlemmar.

– För medlemmarna skapar det fackliga arbetet tillhörighet, identitet och gemenskap – ett ”vi och dem”.

Men handlingsorienterade ”communities of struggle” bygger också kamp- och stridsvilja. Något som blev tydligt när han följde med Solidariska byggare på blockader under studien.

– För migranterna framgår det snabbt att det inte bara är snack utan också verkstad. En förhandling är ju också verkstad men i blockaderna så blir stridsviljan påtaglig.

Aktivistiskt ledarskap

Enligt Rasmus Ahlstrand är det ingen slump att Solidariska byggare växte fram inom just SAC där den syndikalistiska fackföreningstraditionen bygger på stridsvilja och konfrontativa fack med korta beslutsvägar.

På de möten och i de blockader som observerats i studien har Rasmus Ahlstrand också sett något han kallar för ett aktivistiskt ledarskap.

Det är ett ledarskap som inte växer fram genom en byråkratisk eller representativ demokratisk position, utan ett platt demokratiskt ledarskap där organisatören eller förhandlaren deltar.

– Förhandlarna är inte bara där och representerar migrantarbetarna vid blockaderna. De är där och tar kampen sida vid sida med medlemmarna. Det finns en sorts villkorslöshet som på ett tydligt sätt visar att man tar medlemmarnas erfarenheter och utsatta situationer på allvar, säger Rasmus Ahlstrand.

I de konfrontativa och konfliktorienterade delarna av fackets arbete så blir det aktivistiska ledarskapet väldigt påtagligt, menar han vidare.

Arkivbild från blockad med Solidariska byggare av SAC, 2024. Foto: Volodya Vagner

Under studien träffade Rasmus Ahlstrand också företrädare för andra fackföreningar som uttryckte kritik mot att modellen för Solidariska byggare är så pass inriktad på medlemsservice i stället för arbetsplatsorganisering.

– Det finns poänger i den här kritiken. Och jag har förstått det som att många inom SAC Syndikalisterna också är tveksamma till det här. Men poängen i det här fallet är att det ju inte bara handlar om medlemsservice, utan att medlemsservicen är en del av den här organiseringen. Det är det första steget, säger Rasmus Ahlstrand.

– Det är tydligt att det här fungerar otroligt bra som en organiseringsstrategi. Det skapar tillgänglighet och väcker solidariteten och kampviljan hos medlemmarna.

En nyckel till organisering

Följer man Solidariska byggare har det varit tydligt att modellen för att organisera migrantarbetare har varit möjlig att använda även inom andra branscher. Inom Stockholms LS av SAC har man de senaste åren startat upp liknade fackföreningar inom städbranschen, lantarbetaryrken och nu senast inom hotell- och restaurangbranschen.

Men är modellen möjlig att kopiera till andra platser i Sverige? 

– Det aktivistiska ledarskapet tror jag har en väldigt stor del i det här. Man måste ha individer som brinner för det på plats och som har en ordentlig fot i myllan. För att det ska ske krävs det att man satsar på utbildning av medlemmar och förhandlare.

Medlemsunderlaget och kampviljan finns på många platser, menar Rasmus Ahlstrand.

– Vi ser ju till exempel hur missnöjet pyr vid flera av de här stora byggena i Norrland, så förutsättningarna för arbetsplatsmotstånd finns ju absolut. Men hittills har det inte funnits någon som fångat upp arbetarna. Just nu står det folk och bankar på som vill organisera sig. De vill ha ut sina löner och få bättre villkor men har sällan tillgång till facket och därmed inte de verktyg som behövs, så det krävs att någon öppnar dörren och delar med sig av verktygslådan.

Facket på plats vid Microsoft bygge i Gävle

Facket vid bygge i Gävle växer: ”Finns ett stort behov”

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Klimatdemonstration och Claes Eriksson i Göteborg
Med en vecka kvar till valet kräver Göteborg förändring. Den folkkära komikern och revyartisten Claes Eriksson är en av deltagarna i helgens stora klimatdemonstration. Foto: Jessica Gow/TT och Adam Ihse/TT

Stor uppslutning väntas när Göteborg organiserar för klimatet

Nu kraftsamlar även Göteborg för en bättre klimatpolitik. Listan på organisationer som ansluter sig till helgens stora demonstration växer så det knakar.

– Det här handlar inte längre bara om den traditionella klimatrörelsen. När vårdfack, kyrkor, läkare, forskare och klimataktivister går tillsammans säger det något om hur brett engagemanget har blivit.

Det säger Åsa Schöier som är en av arrangörerna från Nätverket Klimatmarschen Gbg till Arbetaren.

Demonstrationen hålls nu på söndag, en vecka före valet. Den sittande blåbruna regeringen har under sin mandatperiod fått svidande kritik för sin bristande klimatpolitik av både EU och oberoende experter.

– Detta val är det sista valet före år 2030, ett målår för flera avgörande svenska och europeiska klimatmål, och den sittande regeringens häpnadsväckande nonchalans i klimatfrågan har oroat och provocerat många, det är tydligt. Det har varit fyra förlorade år, om man uttrycker sig snällt, säger Åsa Schöier.

Därför är uppslutningen bakom helgens demonstration stor. Över femtio organisationer har hittills anmält sig och listan fylls fortfarande på.

50 000 tågade för klimatet

I Stockholm samlade klimatmarschen den 22 augusti en bra bit över 50 000 deltagare. Trots detta fick demonstrationen oproportionerligt lite uppmärksamhet i de stora medierna.

Åsa Schöier säger dock att deltagarantalet väcker hopp och att hon förväntar sig stor uppslutning även i Göteborg.

– Vi vill att folk som kommer ska känna att de inte är ensamma i sin oro och vi vill visa på bredden bland oss som kräver en mer kraftfull klimatpolitik. Hopp är något man aktivt måste bygga, för det går att få till en hållbar förändring.

Förutom tal av bland annat Greta Thunberg kommer även den folkkära revyartisten, komikern och skådespelaren Claes Eriksson att dyka upp på scenen.

Demonstrationen samlas vid Linnéplatsen kl 13.00 och tågar bort mot Gustav Adolfs torg i centrala Göteborg. Men redan dagen innan startar aktiviteterna med Folkfest för Fred och Klimat på Bananpiren i Göteborg där bland annat artisterna Stefan Sundström och Daniel Lemma kommer att uppträda.

Demonstration för klimatet i Stockholm. Augusti 2026. Alexandra Urisman Otto, porträttbild, till höger.

Alexandra Urisman Otto:
Vill Svt att mammorna ska bryta mot lagen?

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Publicerad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Albert Viksten, Kårböle
Arbetarförfattaren, naturskildraren och miljödebattören Albert Viksten förutspådde långt innan bränderna i Hälsingland 2018 vad det industriella skogsbruket skulle leda till. Foto: Wikimedia commons och Pontus Lundahl/TT

Albert Viksten – arbetar­författare och tidig klimatkämpe

I en nyutkommen och alldeles fantastiskt fin bok samlar författaren och Ådalsbon Peter Söderlind sina tankar om en av Sveriges bortglömda giganter. Varningseld är en vacker samling texter om Albert Vikstens tankar kring allt från exploateringen av de svenska urskogarna till världsläget med krig, upprustning och allmänt elände.

När författaren, folkskildraren och den omtyckte miljödebattören Albert Viksten gick bort 80 år gammal sommaren 1969 var Peter Söderlind inte ens påtänkt. Ändå är det som att deras vägar hela tiden korsats. Bägge med rötterna i den ångermanländska Ådalsregionen och med samma brinnande entusiasm för berättandets kraft.

Peter Söderlind bor strax intill älven och är en av eldsjälarna bakom projektet med det maffiga Ådalens industrimuseum i den lilla orten Sandslån mitt emot Nyland, inte långt från Kramfors. Det är en mytomspunnen mark i den svenska arbetarrörelsens historia och vacker som ett vykort.

Klimatkris, upprustning och ekonomi

Här låg under rekordåret 1953 världen största timmerskilje där tiotals miljoner stockar från de norrländska skogarna sorterades av de nästan tusen anställda flottarna, märkestolkarna, huggarna och sumparna innan de skickades vidare ut i världen.

Har du vägarna förbi Höga kusten är ett besök i Sandslån väl värt en avstickare på någon timme eller två. Det är också Albert Vikstens författartorp, hans paradis på jorden som fortfarande står kvar, vid stranden till den lilla sjön Ängratörn i nordvästra Hälsingland.

Det är just där Peter Söderlinds nya bok Varningseld till stor del skrivits. En bok full av tankar kring vår tids stora frågor. Klimatkrisen, upprustningen och de ekonomiska krafter som styr våra liv i helt fel riktning.

Frågor som Albert Viksten i allra högsta grad förutsåg långt före sin samtid och som nu känns skrämmande aktuella.

Författartorpet som fortfarande står kvar är väl värt ett besök. Foto: Wikimedia Commons

Albert Viksten som civilisationskritiker

Varningseld är ingen biografi. Vare sig över Albert Viksten eller författarens eget liv. Snarare en betraktelse över nu- och dåtid. Men också framtid.

Peter Söderlind. Foto: Privat

Albert Viksten var en civilisationskritiker. Från de stormiga åren i slutet av 1910-talet med hungerkravaller och en radikaliserad arbetarrörelse till 1950-talets expansion, exploatering och storskaliga export av den svenska naturen.

Han var den brinnande socialisten som klarade av att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt när världen för många andra sågs genom ett svartvitt filter. Aldrig Moskvatrogen kommunist, snarare folkligt frihetlig. Alltid klassmedveten. 

Han brann för berättandet. Ofta utifrån de egna erfarenheterna som skogsarbetare, rallare, sjöman och ansvarig utgivare på tidningen Nya Norrland där han flera gånger dömdes för brott mot tryckfrihetsordningen efter häftiga ordväxlingar och benhård kritik av den rådande ordningen.

Skogsbränderna sommaren 2018

Peter Söderlind lyckas på ett alldeles utomordentligt sett blanda berättelserna om Viksten med sina egna funderingar. 

Den som någon gång rest längs riksväg 84 från Ljusdal upp mot Härjedalen de senaste åren har knappast missat spåren av det Albert Viksten varnade för långt innan den där ödesdigra sommaren 2018. Det var då Hälsinglands inland drabbades av de enorma skogsbränderna som kom att förvandla landskapet för så lång tid framöver. Bränder som startade inte långt från Kårböle alldeles i närheten av just Ängratörn och som till stor del berodde på det industriella skogsbruket Viksten själv under hela sitt liv var så djupt kritisk till. 

De väldiga skogsbränderna i nordvästra Hälsinglands inland 2018 härjade inte långt från Albert Vikstens författartorp vid den lilla sjön Ängratörn utanför Kårböle. Foto: Mats Andersson/TT

På så många sätt var han därför en av de riktigt stora förgrundsgestalterna till den i dag växande klimat- och miljörörelsen. Men också en språklig, om än något bortglömd, gigant vars hem i Hälsingland blev mötesplats för dåtidens stora arbetarförfattare som Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson.

Varningseld är en reportagebok och en roadtrip genom ett Sverige där splittringarna är stora. Inte bara i samhället utom också inom oss själva. Det är tankar om en tid som flytt och ett här och nu som ter sig nästan obegripligt svårt att förstå. En värld i gungning men också, kanske, ett samhälle med hopp om förändring. Eller som Albert Viksten själv skrev: ”Det vore en skam över oss om kommande generationer skulle ha skäl att i stället för blommor strö förbannelser över våra gravar.”

Brandkårsfack om bränderna i södra Europa

Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
John Nordmark i debatt om varför syndikalister ska rösta i riksdagsvalet.
John Nordmarks skriver ett inlägg till debatten om att rösta eller inte. Foto: Johan Apel Röstlund, Janerik Henriksson/ TT

Vår motståndare röstar – det gör vi med!

”Vår motståndare röstar. Det gör vi med – och vi är fler. Den 14 september kämpar vi vidare som vanligt i vardagen”. John Nordmark kommenterar de tidigare debattinlägg i Arbetaren om syndikalisters syn på att rösta.

Bra med diskussion om röstning i Arbetaren. Jag tycker vår utgångspunkt  kan vara mycket enkel. Våra motståndare röstar, åtminstone av den anledningen bör vi också göra det.

Vanligt folks motståndare är de människor som är chefer och de som äger företagen och marken, kort sagt de som bestämmer. Deras beslut ger som  resultat den klassorättvisa och den miljöförstöring som vi alla lever med. Människorna med makt går och röstar i mycket högre grad än vanligt folk. I de riktigt rika områdena i Sverige, där cheferna och ägarna bor,  i Djursholm, Bromma, Vaxholm och Vellinge, går ofta långt fler än 90 procent av innevånarna och röstar. Varför, när de redan har all makt? För att de  vet att resultatet påverkar både samhället och dem själva.

Jag menar inte att vi som inte är chefer eller äger kapital behöver tro på partipolitiken och röstandet. Vi vet att det ekonomiska systemet inte kommer ändras efter valet. Vi alla fattar att långsiktiga förbättringar kräver grundlig och uthållig organisering utanför partierna. Det vet också kapitalägarna och cheferna.

Men jag menar att det är dumt att ge upp det som faktiskt kan uppnås med sin röst. Kanske detta?
Färre fascister i beslutande position – bra!
Mindre vinstintressen i välfärden – bra!
Resurser till folkhögskolor och kulturskolor – bra!
En klimatpolitik som inte är helt jävla tvärtemot all forskning – bra!
Nån från regeringen säger till Israel att det är dumt att de begär folkmord – ett fall framåt!
Lite humanare migrationsregler – ja, nån hjälper det alltid.
Kanske till och med att de närmaste fyra åren beslutas nån liten grej i riksdagen, som innebär en smula utjämning av helt sjuka klassklyftor – ja det visar ju i alla fall att det går…

Ok, nog med drömmande, här kommer sammanfattningen: vår motståndare röstar, det gör vi med och vi är fler. Den 14 september kämpar vi vidare som vanligt i vardagen.

John Nordmark, skriver i egenskap av privatperson. Har varit fackligt aktiv under många år. Arbetar just nu som förtroendevald inom SAC.

Att inte rösta är en etisk handling

Att inte rösta är en meningslös handling

Amalthea Frantz på Arbetaren om valet 2026

Amalthea Frantz:
Vi måste bli av med regeringen

Väljarintervju: ”Varför ska jag rösta på dem om de inte respekterar mig?”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln