Sommarföljetongen: Högspänning – del 3

Min uppväxt i Högsbo var högst ordinär. Eller, kanske skilde jag ut mig en del från mina klasskamrater med en ensamstående drömmare till mamma och en pappa som var död, men det var inget som gjorde mig till vare sig offer eller omsusad. Jag hade det ganska lätt för mig i skolan, möjligen hölls jag tillbaka av min tendens att säga lite för mycket, att tala innan jag tänkt klart och tvunget peta i det som inte borde petas i. Jag hamnade helt enkelt i en hel del konflikter. Det var inte så att jag vantrivdes, men hade någon sagt att jag en dag skulle dela yrke med min förstockade svensklärare Lena Enoksen hade jag nog skrattat rakt ut. Men så är ju livet bra märkligt ibland.

Min mamma är ett kapitel för sig. Dotter till en enkel sömmerska som specialiserat sig på att sy billigt men flärdfullt åt överklass på dekis som fortfarande ville upprätthålla en viss air utåt. Det sades att mormor kunde skapa en galaklänning av ett par stuvar och trådstumpar till ett pris som var en bråkdel av vad de exklusiva skrädderierna inne i stan tog.

Morfar var en måttligt framgångsrik försäljare av begagnade bilar och helhjärtad drinkare. Det var därifrån mamma fick sin smak för starkt. Från mormor kom drömmarna, fantasierna om ett flärdfullt liv i skenet från de stora scenerna. Som liten fick mamma följa med till kråkslotten i Örgryte och se avdankade skådespelerskor och bedagade primadonnor prova ut mormors kreationer. Men ingen fick se att »Trasmaja« var på besök, så hon fick smugglas in bakvägen.

Där och då föddes mammas stora dröm om att bli skådespelerska, ivrigt påhejad av mormor filmfantasten, som alltid gjorde slut på sina sista slantar på en biobiljett och en påse kanderade nötter. Så efter avlagd folkskola sökte mamma in till scenskolan, bara för att inte komma in. År efter år nekade de henne. Ibland gick hon vidare en bit i den grymma urvalsprocessen, men allt som oftast var det tack för visat intresse redan första dagen.

Till slut lyckades en av mormors gamla kunder ordna en tjänst som alltiallo på Stadsteatern. Och där blev mamma kvar, i mer än fyrtio år med usel lön och ännu sämre arbetstider. [11] Uppgifterna bestod av allt från att dela ut scenprogram till besökarna till handräckning på mask och kostym. Med åren blev hon något av ett inventarium att plocka fram vid behov, en ständigt leende liten kerub som spred glädje och välvilligt åtog sig de sysslor som anvisades. Hennes främsta merit är när hon fick vara regiassistent åt Lennart Hjulström, vilket i praktiken gick ut på att koka och servera kaffe åt honom och resten av ensemblen.
En gång när hon var berusad berättade hon att hon egentligen velat göra abort, men att mormor övertalat henne att behålla mig, »tänk, ett barn avlat på teatern, gud så romantiskt!«
1965 inledde mamma en tillfällig förbindelse med en av teatern kontrakterad skådespelare, vilket ledde till att hon blev gravid med mig. En gång när hon var berusad berättade hon att hon egentligen velat göra abort, men att mormor övertalat henne att behålla mig, »tänk, ett barn avlat på teatern, gud så romantiskt!« Vid ett annat tillfälle, även då i åtminstone salongsberusat stadium, anklagade mamma mig för att ha varit »spiken i kistan« för hennes skådespelarambitioner, »man blir så slapp i köttet, ser du, så slapp!«, sa hon och höll ett imaginärt stycke fett mellan sina fingertoppar.

Min far ville inte ha något med mig att göra, jag har heller inget minne av att ha träffat honom, även om mamma hävdar att han höll mig ett par gånger som spädbarn, »motvilligt, närmast äcklat«. När jag var fyra omkom han i en arbetsplatsolycka [12] i Norrköping under en turné med Riksteatern där man spelade ett medley av nedkortade Shakespearepjäser. [13]

Under sin tid på teatern förde mamma ett minst sagt vidlyftigt uteliv, inte alltför sällan vaknade jag mitt i natten av tissel och tassel från tamburen, följt av fnitter och gnissel från mammas sovrum som låg vägg i vägg med mitt. Ibland var männen helt tysta under akten, ibland lät de något fruktansvärt. Värst var han som skrek som en gris på väg till slakt. Den där smetigheten, kväljningen av att få veta mer än man önskat är min bestående känsla inför mamma. Att få ta hand om hennes smutstvätt när hon behövde »vila« och se det gula i grenen på hennes silkestrosor [14] och inte veta vad som var mammas lämningar och vad som tillhörde den tillfälliga gästen, han som oblygt rotat i vår halvtomma kyl och spritsat ut det sista av en tub Ejderns kaviar på ett par Finncrisp.

Det stora kompisgäng som min mamma ingick i som en alltid livfull maskot (»vår egen lilla Lena Nyman!«) har stötvis spritts för vinden. De som var förmögna bor numera på soligare breddgrader, som Antibes och Alicante, medan de mer olyckligt lottade dukat under för sjukdomar, personliga konkurser och död för egen hand. Förr var det fest minst en gång i veckan, nu gick det månader mellan visiterna. Blev mamma för sällskapssjuk ringde hon och bad mig komma över, »och var söt och kila förbi Prinsgatan och kvittera ut ett par kvartingar Peppe«, vilket var hennes sätt att förmedla att jag skulle stanna på Systembolaget på vägen och lägga ut för några flaskor av deras billigaste halvtorra sherry av märket Tío Pepe, det enda hennes mage klarade av.

Sedan satt vi där på den lilla balkongen som vette ut mot Riksdalersgatan oavsett om det var en solig majdag eller ruskig november, var det alltför kallt fick jag låna en fuskpäls. Vi läppjade sherry medan hon än en gång berättade om hur hon blivit uppbjuden av självaste Tommy Berggren på teaterns julfest och ibland var det sjuttiotal och ibland nittiotal och ibland var Tommy lite fräck i munnen och vissa gånger lite väl framfusig med var han placerade sina händer men han var alldeles oavsett en alldeles fantastisk dansare, alldeles fantastisk.

Ofta oroade jag mig över vad det skulle bli av mamma. De begynnande tecknen på glömska, krämporna, gastriten, drickasuget som pendlade mellan en lätt längtan och den grava alkoholistens kompromisslösa desperation. [15] Skulle jag låta henne läggas in på någon typ av boende? Skulle hon gå med på det? Inte visste jag där jag satt och frös med mitt kristallglas och log inåtvänt åt ännu en historia ur det göteborgska nöjesliv som flytt som en dröm att jag en dag skulle bli långt mycket sjukare än mamma ens varit i närheten av. Återigen: livet är bra märkligt.

Ånger är ingen känsla jag vill kännas vid i det liv jag för i dag. Som jag sa till Göran i går, vi kan endast se framåt. Ånger är sentimentalt och fruktansvärt okonstruktivt. Det leder bara bakåt. Jag tror han förstod. Och ändå: är det något jag ångrar så är det hur det slutade med Simon. Hur vi i dag helt saknar kontakt. Han som är min son, han som kommer vara det enda som finns kvar av mig när allt det här är över.

För att kunna skriva om Simon måste jag dock börja med Klas. Klas var den som rent bokstavligen förde in Simon, eller åtminstone en del av honom, i mig, där han fick gro och växa under nio konstiga, hemska och ibland rätt så underbara månader. [16]

Jag och Klas träffades på en Peter LeMarc-konsert på Trädgår’n 1993. Klas pluggade ekonomi på Handels men drömde om att slå igenom med sitt popband Strändernas svall. Han var från Halmstad, storebrodern hade umgåtts i kretsen kring Gyllene tider. Strändernas svall var ett i raden av den våg av band som uppstått i den medelstora kuststaden i Gyllenes kölvatten. Familjen trygg medelklass, pappan var revisor och mamman läkarsekreterare. Klas såg bra ut, jag lade märke till honom direkt när vi hamnade i närheten av varandra längst fram på LeMarc den där kvällen. Fina ögon och ett alldeles glänsande blont hår, gyllene. Men blyg var han, närmast tafatt, det har han alltid varit. Det var jag som fick ta initiativet, det var jag som rörde vid honom, jag som kysstes först.

I början var kärleken så stark, så svindlande. Den var precis som jag läst om i alla tusentals böcker jag dittills gömt mig i (gymnasiet bestod mest av stilla hemmasittande, hårdpluggande och så Loesje då) och ändå helt annorlunda, så läskigt verklig att det gjorde ont och ändå var underbart skönt, som att äntligen få andas ut och samtidigt få en kniv i sitt bröst. När mensen uteblev och proverna var positiva blev vi väl båda lite överrumplade (»redan?«), men vi seglade fortfarande fram på kärlekens flygande matta, inget kändes svårt, allt möjligt.

Så kom vardagen, som den ju alltid gör. Efter en helg blir det alltid måndag morgon, det kvittar hur underbart man haft det under ledigheten. Strändernas svall la karriären på hyllan och Klas la all sin vakna tid på att slutföra sina studier. Jag tog hand om min lilla Simon, ammade honom, tröstade honom, vaggade honom till sömns och torkade rent hans röda lilla rumpnissestjärt. Klas hade alltid någon ursäkt, det var tentor hit och muntor dit, men sen, när han fått sin examen, då lovade han att ta ut sin pappaledighet. Men under studietiden startade han och några klasskompisar ett IT-företag [17] som i stället kom att sluka all energi, sömlöst gled han över från att vara upptagen till att vara helt uppslukad. Resultatet blev att jag återigen lämnades ensam med ansvaret för Simon, samtidigt som jag övertygades om det riktiga i att pussla ihop mina universitetspoäng till en svensklärarexamen.

Något gott som kom ur allt detta var att jag och Simon fick ett tajt band till varandra, under några år var vi så nära, så nära. Ja, han var verkligen mammig då, skulle alltid sitta i knäet efter middagen och ville bli ompysslad och smekt på ryggen när han skulle sova. Klas skakade på huvudet, tyckte att jag klemade bort pojken i någon slags gränslöshet, men jag tror att han innerst inne var avundsjuk. Eftersom han så sällan var hemma hade han svårt att få kontakt med sin son, när jag tittade på dem i smyg när de lekte var det mest att Klas satt och tittade på medan Simon tjurigt gick in i en bubbla. Det där kan inte kännas kul för en pappa, tänker jag, det där avståndet, kontaktlösheten.

Sedan vände det ju gradvis när Simon blev elva, tolv och när han kom in i puberteten gick det snabbt som attan. Plötsligt ville han inte alls veta av sin gamla morsa, ett tag var det som om han knappt tålde att se mig. Men Klas, han var ju så populär med all den senaste tekniken han hade tillgång till via sitt jobb, ja det kändes lite som om han mutade över Simon på sin sida med sina jäkla dataprylar och spel och allt möjligt.
Jag tvingades försörja oss alla tre medan Klas hjälpligt försökte lappa ihop sitt kraschade ego, alltför ofta med whiskyflaskan i stället för Platsjournalen.
1999 gick Klas firma i konkurs, vilket innebar några jobbiga år. Jag tvingades försörja oss alla tre medan Klas hjälpligt försökte lappa ihop sitt kraschade ego, alltför ofta med whiskyflaskan i stället för Platsjournalen. Usch, det var en mörk tid, men jag kämpade på för vår skull, tänkte att det skulle vända, att det fanns en ny början. Ett tag såg det så ut, Klas lyckades få anställning som konsult på ett telekomföretag och vi kom på rätt köl igen ekonomiskt. I samma veva blev han tydligen också mentor åt en viss Jenni, en piffig liten studentska på Handels med platinablont hår och yppiga små tuttar. Något han hemlighöll för mig, liksom han hemlighöll deras »mentorsmöten« på Apple Hotel vid Torpamotet som ofta höll på till långt in på småtimmarna. Ett helt år höll de på, sedan blev mina misstankar för starka. Alla tecken, alla till synes obetydliga småsaker som en bedragen förr eller senare lägger samman till en skrikande, larmande sanning. Jag begärde skilsmässa, vilken godkändes i september 2004.

Allt var trasigt och omöjligt att reparera, men i stället för att bryta ihop (utöver en inledande sorgevecka då jag lyckades sätta i mig fem kilo Marabou mjölkchoklad och ett okänt antal liter vin, en vecka som olyckligtvis sammanföll med Kerstins disputationsfest vilken jag omöjligen kunde bevista i det stadiet, något hon verkar hålla emot mig än i dag) blev jag kompromisslös, fokuserad och hård. Klas, som alltid varit något av en psykopat (har jag insett i efterhand) spelade förstås ut känslokortet gentemot vår omgivning, våra vänner, våra grannar och släktingar. Han grät och fjantade sig, pekade med hela sin darrande, tårdrypande uppenbarelse på mig som med armarna i kors otåligt väntade på separationens fullbordande.

Förvånansvärt många tog Klas parti när det var han som felat, när det var den gubbfan som »lagt det lilla flickebarnet över sitt knä och testat tvåfingerfattningen«. [18] Till och med mamma klöktes ur sig grodor i stil med »du kan väl förlåta? Var inte för hård mot honom gumman, alla kan göra misstag, fråga mig!« Det värsta var ändå hur Klas vände Simon mot mig, Simon som vid det laget redan börjat fjärmas från mig stirrade nu på mig med rent hat det fåtal gånger han såg mig i ögonen och fräste ur sig: »Det är ditt fel att pappa måste flytta, ditt!«

Och flyttade gjorde han, hem till Halmstad där han tillfälligt bodde i sina föräldrars garage innan han återigen svingade sig ned i IT-världens gryta som börjat bubbla igen, den här gången med en av medlemmarna i Gyllene Tider som medfinansiär. Idén var att förse hela Halland med billig fiberkabel, vilket den här gången visade sig ligga helt rätt i tiden. I dag är Klas god för jag vet inte hur många miljoner, och bor i en flådig villa i Tylösand med Jenni och deras tre gemensamma barn.
I dag är Klas god för jag vet inte hur många miljoner, och bor i en flådig villa i Tylösand med Jenni och deras tre gemensamma barn.
Ett tag var det på gång att Simon skulle flytta ned dit, han var ju ändå där allt som oftast på helger och lov, lockad av dyra speldatorer och ständiga utlandsresor. Här hemma var allt jag kunde erbjuda en hyrdator från Göteborgs stad som kraschade stup i kvarten och en veckas hyrd stugsemester på Tjörn, inåt land. De första stegen i en vårdnadstvist togs, sedan insåg Simon att han hade för mycket att förlora, kompisarna fanns ju här i stan, ett gäng spelintresserade killar som utkristalliserats under högstadiets andra halva.

De såg allesammans ganska lika ut, gängliga och beniga med grällt färgat hår och byxor som jag följt med till Shock för att köpa, sådana där med många dragkedjor och fickor på. Senare kom det till piercings i läpparna och sådana där hemska träskivor i örsnibbarna. Samtidigt hade de en typiskt manlig oförmåga att se till detaljer och kvalitet, delarna som röjer den inbillat tuffa helheten, som ett par bekväma vandringsskor eller ett par fyrkantiga glasögon av enklare typ.
Jag hade en hel del sådana på Hvitfeldtska också, ett slags moderna nördar, pojkar (och på senare år faktiskt en del flickor) som levde halva liv, med ena foten i den digitala dimman, vakna om nätterna, bleka och gäspande tragglade de sig igenom lektionerna högst hjälpligt. Jag undrar ofta vad det ska bli av dem när de blir stora, om de någonsin blir det.

För Simon är planen klar: e-sport. Hans mål är att försörja sig som professionell datorspelare. [19] Det var därför som han och några andra ur kompisgänget flyttade till Stockholm efter att de gått ut Cybergymnasiet, deras ambition är att tillsammans finslipa sina förmågor att bli världsbäst i en sport som enligt Simon inte bara omsätter miljarder varje år utan snart också kommer vara en OS-gren. Ja, ja, den som lever får se.

Jag har försökt vara stöttande och uppmuntrande, alltid försökt finnas där för Simon trots att han sällan efterfrågat mig, men kan inte låta bli att tvivla. Det är aldrig fel att drömma, men alla bör ha en b-plan om drömmen går i kras, helst en c- och en d-plan också. Herre gud, vad jag oroat mig för den pojken. Ett tag var jag övertygad om att han hade Aspergers syndrom tills jag avskrev honom som ett tonårstruligt gränsfall.

Jag har också fruktat för att han är pedofil efter att ha hittat en oroväckande stor samling så kallad hentaiporr på hans dator [20], tusentals tecknade bilder och filmer på könshårslösa, kvidande flickor i mer eller mindre bisarra situationer. Det där höll jag tyst om, det var alldeles för mycket, på fler sätt än ett. Men jag tröttnade på att tvätta hans stelnade strumpor som han av någon anledning använde för att torka sig med. I stället lärde jag honom hur tvättmaskinen fungerade och hur man går till väga för att göra rent sin egen skit. Se där, en nödvändig kunskap att ha med sig ut i livet. Tydligen är det han som sköter hela gängets tvätt där uppe i Rågsved. Något har jag ändå gett min pojke. Åh herre gud vad jag kan sakna honom.

 

FOTNOTER:

11) Då mamma oftast jobbade kväll när det var föreställning fick jag från tidig ålder lära mig att klara mig själv, vilket grundlade min vid det här laget klassiska kost: ostsmörgåsar och te. Det var över huvud taget sällan lagad mat hemma.

12) Under många år levde jag under föreställningen att min far föll och slog i huvudet i det att man repeterade medan scenbygget pågick, men jag har genom senare efterforskningar (se exempelvis debattartikeln »Efter olyckan i Norrköping: nu kräver vi ordning och reda på turnéerna« i Scen & Film 3/71) fått veta att han fick en fallande ljusrigg över sig och krossades under dess tyngd, vilket jag ser som minst sagt intressant information.

13) Pjäserna som spelades var En midsommarnattsdröm, Macbeth och Köpmannen i Venedig.

14) Mammas fäbless för ett extravagant undre har skapat en aversion hos mig för all sorts lyx när det gäller intima plagg. Bekväm bomull ska det vara, helst utan spetsdetaljer och andra onödigheter.

15) En av våra mindre lyckade jular ihop var den då mamma i smyg druckit upp all den goda äggtoddyn jag förberett, efter ett recept av Nigella Lawson och tillredd på en specialbeställd hiskeligt dyr mörk rom från Antigua. Lagom till Karl-Bertil Jonsson kräktes hon upp alltsammans, hulkade gulvit smet rakt ned i den julgrupp jag arrangerat så fint vid tv-bordet. Det var den julaftonen, det.

16) Graviditeten. Jag har aldrig känt mig så mycket kvinna som då, på gott och ont. Så äcklig, så stark. Kapabel till ingenting och förmögen att förstöra världen. Jag hade inte velat göra om det, vill aldrig ha det ogjort.

17) Det här var i Internets barndom ur svenskt perspektiv, det vill säga 1995. Företaget erbjöd webblösningar åt klädhandlare, vilket ju i dag är en jätteindustri men då låg långt före sin tid. Folk ville kunna prova plaggen i butik, inte klicka på en skärm och få dem hemskickade med posten. Egentligen vill man väl det fortfarande, men tekniken verkar ha en förmåga att få oss att ändra våra tankar, glömma bort hur det en gång var och ständigt vilja nytt och annorlunda.

18) Det är endast motvilligt som jag här citerar fritt ur minnet ur ett av flera sms som jag tjuvläste på Klas andra, hemliga mobiltelefon.

19) Spelet han ägnat de senaste årens vakna timmar åt kallas Dota 2 och jag har trots idoga försök inte riktigt lyckats förstå vad det handlar om.

20) Jag vet, jag är en snok som både en och två gånger lagt näsan i blöt. Ibland funderar jag över om vissa sanningar mår bäst av att lämnas i det fördolda.

Publicerad
20 hours sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

Publicerad
3 days sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad
6 days sedan
Greta Thunberg intervjuar väljare på Fältöversten, Östermalm. Kvinnan till vänstern spelade Malin i Saltkråkan.
Louise och Michael intervjuas av Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto på Östermalm, som en del i Arbetarens väljarintervjuer. Foto: Alexandra Urisman Otto

Här läxar Malin i Saltkråkan upp Greta – ingen förstår vad som händer

Miljöfrågorna är viktiga – men internationella. Och Centerpartiet är det bästa alternativet ”på vänstersidan”. 

Välkommen till den något udda väljarintervjun från Östermalm i Stockholm, där Arbetaren inte känner igen den superkända intervjupersonen – och intervjupersonen i sin tur inte förstår att det är Greta Thunberg som ställer frågorna.

Under ett besök i köpcentret Fältöversten i Stockholm möter Arbetarens utsända Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto ett par vänner på shoppingrunda. Efter att ha gått med på att bli intervjuade presenterar vännerna sig som Louise och Michael, 79 respektive 64 år. Greta håller i mikrofonen och väljarintervjun börjar trevande:

Vad har ni för spontana tankar inför valrörelsen? 

– Den blir hård tror jag. Och eftersom jag är gammal liberal så är jag lite orolig, svarar Louise.

– Berätta precis vem du är, säger Michael.

– Det behöver jag inte säga, skrattar Louise försynt och fortsätter.

– Men… Jag ser fram emot en schysst valrörelse. Det kan man verkligen säga i dessa tider: hoppas den blir schysst. 

Hur skulle en schysst valrörelse se ut?

– Att politikerna inte alltid pratar illa om varandra. Jag har själv varit aktiv i politiken men jag säger ”de” för jag är inte längre en del av det där, säger Louise.

Michael fyller i:

– Hon vet vad hon pratar om. Hon har suttit i riksdagen och allting. Och hon är en känd skådespelerska. Jag är inte ett dugg känd men jag kommer gå och rösta, säger han och fortsätter:

– Som läget är nu, när man ser opinionen, så leder de rödgröna. Men jag tror att när det närmar sig så kommer det bli mycket, mycket jämnare. Och sen tror jag också att partierna som ligger lite risigt till… Och det är väl framför allt – jag säger fortfarande Folkpartiet och inte Liberalerna, det är så inarbetat för mig – Folkpartiet. Jag tror att Folkpartiet kommer klara sig kvar genom borgerlig stödröstning.

– En dröm att stilla bedja om, säger Louise och fortsätter:

– Jag är nog lite mer realist än du där i nuläget. Men jag hoppas att politiken drar sig mer åt mitten. Att ytterkanterna inte får så mycket att säga till om, som man ibland kan befara. Där ligger mitt hopp. 

Michael håller med. Och avslöjar hur han tror att han kommer att rösta:

– Jag lovar ingenting åt något håll men som läget är nu… Man lägger tre röster, i riksdag kommer jag antingen rösta på Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Men jag kan ändra mig, jag garderar mig. Jag vill inte lova åt något håll. 

Louise:

– Den som lever får se, som man brukar säga. Men det blir spännande. Och som världen ser ut så är det också extra spännande för jag tror att världsläget påverkar en del, även det svenska valet. Det vore konstigt annars. 

På vilket sätt påverkar det?

– Om det är kris i världen – så har det ju varit historiskt – så tenderar partier att gå samman. Att ”nu är det vi mot dem”, nu ska vi hålla ihop. Och då försvinner förhoppningsvis en del av det interna schabblet… Äh, nu säger jag det rakt ut: Att moderater och socialdemokrater har en hel del gemensamt i stora frågor. Det är klart att det inom dessa partier finns grupper som aldrig skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans. Men jag tror att i ett internationellt krisläge, då skulle det kunna finnas en chans för en sådan mittenuppgörelse, vilket jag alla gånger skulle välkomna. 

Louise: ”Jag var ersättare i EU-parlamentet för Folkpartiet”

Arbetarens Alexandra Urisman Otto lånar intervju-mikrofonen av Greta:

Får jag ställa en fråga? 

Louise nickar.

Jag skriver mycket om klimatförändringarna i mitt jobb som journalist. Och vi vet ju nu att den globala medeltemperaturen de senaste tre miljoner åren har legat väldigt stadigt kring 14 grader, med avvikelser nedåt på minus fem och uppåt på som mest två grader. Och nu är vi med stormsteg på väg ut ur det här spannet, som forskare beskriver som livets korridor.

– Där har vi varit snabba.

Jag vet inte om du har barn eller så – men hur tänker du om framtiden utifrån det här perspektivet?

– Jodå, jag har både barn och barnbarn.

För det är ju precis nu som det här händer. 

Louise berättar att hon var ersättare i EU för Folkpartiet under 2006, när liberala Marit Paulsen (bilden ovan) ville inrätta ett “matens FBI”. Foto: Gunnar Lundmark/TT

Alexandra lämnar tillbaka mikrofonen till Greta och Louise nickar igen. Hon säger:

– Miljöfrågorna är ju några av de väldigt stora frågorna. Och i allra högsta grad internationella frågor där man måste komma överens, internationellt och inom EU. Det kanske inte hjälper så mycket om vi väljer rätt sorts potatis eller frukt eller så. Men det föder ett medvetande hos unga människor att man tar hänsyn till det, säger hon. 

– Och jag var faktiskt ersättare i EU-parlamentet när vår folkpartistiska eller liberala Marit Paulsen ville inrätta ett matens FBI. Hon var väldigt noga och väldigt tidig med detta: att man ska veta vad man sätter i sig.

Louise: ”Greta gör fel grejer nu”

Arbetarens team funderar över vem denna före detta politiker och skådespelare kan vara, men hinner inte ställa frågan innan Louise fortsätter – och avslöjar att inte heller hon vet vem det är hon pratar med:

– Men jag tror tyvärr att enskilda punktinsatser och ja… Greta… Alltså Greta… Ja, jag beundrar henne på många sätt. Men tyvärr så tror jag att den där typen av agitation som har varit, eller de här demonstrationerna… Eller deras agerande inte har hjälpt. Även där handlar det om samarbete.

Greta, som alltså för ovanlighetens skull inte är igenkänd, höjer lätt på ögonbrynen. Hon frågar sedan: Vad tycker du att Greta och aktivisterna borde göra i stället?

– Jag skulle vilja att Greta hade fått hjälp att ta vara på den enorma situation hon hade när hon var som mest trovärdig. Hon är trovärdig nu också. Men hon har hamnat i sällskap där hon inte backas på det sätt som hon behöver backas. Hon gör fel grejer nu, tillsammans med sina kamrater. Det föder ilska och det föder aggressivitet, i stället för att säga: Gud vad hon är bra! Vilket hon var. 

Jag blir väldigt intresserad, säger Greta. Vad är det för fel grejer som man gör? Och om det är något man borde göra i stället, är det något du skulle vilja göra själv?

– Nej, du vet att jag är 80 år nu så jag orkar inte så mycket. Men man kan prata om det och jag kan agitera för det. Och jag pratar med mina barn och barnbarn om det väldigt mycket. Men alltså att förbjuda bilar, förbjuda det ena, det andra. Det tror jag inte på. Jag tror på att öka vetskapen om det.

Har någon sagt att man ska förbjuda bilar?

– Nej, men att jobba bakåtsträvande tror jag inte på. Men jag tror på… Jag tror på vetenskap. Och jag tror på att man ska satsa mer vetenskapligt på miljöfrågorna. Det tycker jag är väldigt viktigt. Och att man också ska lyssna på den vetenskap som kommer fram.

Greta nickar och ställer nästa fråga till båda intervjupersonerna: Vad har ni för plan B om allt går åt helvete?

– Ja… Eh… Alltså hur menar du? undrar Michael.

– Du menar om det säger ”pang” bara imorgon? Då spelar det ingen roll om vi har en plan eller inte, säger Louise.

Greta Thunberg anländer till Arlanda flygplats efter att ha deporterats från Israel. Thunberg var på väg mot Gazaremsan på segelbåten Madleen när hon och andra aktivister frihetsberövades av Israel på internationellt vatten. Foto: Anders Wiklund/ TT

Greta utvecklar sin fråga:

Jag tänker att eftersom den mänskliga civilisationen och de samhällen som vi har nu har byggts upp under Holocen, en geologiskt väldigt stabil period. Och när vi nu går ur den perioden till en med ett mycket mer instabilt klimat. Med många extrema väderhändelser. Det blir svårt med matförsörjning, vattenförsörjning. Det riskerar att bli mycket krig, många människor på flykt. Det kommer bli väldigt mycket instabilitet. Till och med demokratin riskerar att påverkas väldigt mycket. 

– Det kommer att bli mycket större uppslutning människor emellan om detta. Folk kommer att hålla ihop, arbeta tillsammans. Jag är inte… Alltså orolig, det kan man vara. Men jag ser inte hopplöst på det. Jag tror faktiskt att det skulle kunna hjälpa människor att jobba ihop igen om det verkligen blev problem, säger Louise.

Men det forskningen säger är ju att vi är på väg ditåt. Som Alexandra sa, vi är på väg ut ur livets korridor. Och då är min fråga: hur ser ni er position? Vad gör ni då? Eller är det för abstrakt?

– Det det är lite abstrakt när man är 80 år, så tänker man att ja, det spelar inte så stor roll för mig. Men för mina barnbarn spelar det roll. Och de är mycket mer konkreta än vad jag är. De har nog en plan B för hur de ska fixa det, säger Louise.

–  När mina jämnåriga säger att de tycker så synd om våra barn och våra barnbarn, så brukar jag säga att jag tycker inte det. Därför att vi människor har lärt oss att ta livet som det kommer. 

Hon fortsätter:

– Jag tillhör en generation som har haft det oförskämt bra och inte behövt tänka på att jorden ska gå under. Men det är klart att den generation som kommer efteråt, kommer inte ha det lika bra materiellt. Och de kommer att ta hänsyn till det i sina val av liv också. Så jag är ganska hoppfull… Jag tror inte att ni i er generation kommer att behöva förtvivla.

Okej. Så det är bara att acceptera och hoppas att de löser det?

– Nej, nej, det säger jag ju inte. Jag säger ju att vi måste jobba för det. Jag säger att vi måste satsa väldigt mycket hårdare på forskning och på upplysning. Och agera utefter den forskningen naturligtvis. Naturligtvis tycker jag det. Självklart.

Michael: ”Skulle jag rösta på vänstersidan skulle jag rösta på C”

Vi talar en stund om tippningspunkterna i klimatsystemen. De som gör att det finns en tidsfaktor att ta hänsyn till, att flera av systemen nu tycks ha börjat gå från ett tillstånd till ett annat, att förändringarna är irreparabla och att mänskligheten riskerar att helt tappa kontrollen över utvecklingen. Sedan byter vi ämne och det blir ett långt samtal. Michael säger bland annat:

– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet. Det jag tänker på då är ekonomisk utjämning. Om det är som en del säger att det börjar bli för stora klyftor i samhället – och om jag skulle prioritera det – så kanske vänstersidan är bäst. Då skulle jag rösta på Centern. Så nu har jag ett till alternativ i riksdagsvalet. Men jag lovar ingenting åt något håll ännu.


– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet, säger Michael.På fotot: Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist (C) med ett valplakat med texten ”Sverige kan mer”.
Foto: Jessica Gow/ TT

När Louise än en gång påpekar att händelser i omvärlden sannolikt kommer att ha stor inverkan på det svenska valet utbrister Michael:

– Men man får aldrig ge upp hoppet!

Han fortsätter:

– Problem är till för att lösas! Och det går, om alla hjälps åt! Det går – vilket problem det än handlar om, miljö, krig eller vad det är – det går att lösa! 

Var ser du hoppet i dag? frågar Greta.

– Jag ser hoppet i att alla tänker till och… Viktigast är att få slut på krigen. Alltså miljön i all ära men nu… Det finns mer än en konflikt och att få slut på dem – för det handlar direkt om människors liv och hälsa. Och det går! Om vi alla vill och alla hjälps åt, förr eller senare ska det vara slut på det där, säger Michael.

– Det det är en bra grundtanke jag tror på det också. Jag hoppas i alla fall, säger Louise.

”Riksdagskvinna och känd skådespelare”

Arbetaren tackar för all tid vännerna har lagt på att prata med oss. 

– Får jag bara säga en sak? skjuter Michael in.

– Det var en ära att få bli intervjuad. Ni var trevliga. Och att stå bredvid Louise som vet vad hon pratar om! Riksdagskvinna och känd skådespelare och allting. Det var en ära! You made my day, säger han och fortsätter.

– Men jag vill bara säga en sak till. Miljöfrågor är viktiga. Och här utanför står det ibland folk och delar ut flygblad och det är nästan alla partier men väldigt sällan Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De är välkomna även hit!

Louise hakar på:

– Det är därför det är så synd att inte Greta satsar på det. Tänk om hon kunde satsa i Miljöpartiet eller någonting sånt där. I stället för att bli haffad för de här båtaktionerna och sådana saker. Det är så synd, det är bortkastat, tyvärr. Tror jag. Men jag menar, det är inte jag som bestämmer vad hon ska göra.

Louise Edlind i rollen som Malin Melkersson vid filminspelningen av barnfilmen Vi på Saltkråkan, juli 1963. Foto: Jan Collsiöö/TT

– Nej, säger Greta.

– Hon får bestämma själv. Det tycker jag, säger Louise och avslutar från sitt håll:

– Ha det jättebra!

Är Arbetaren kommunistisk?

Vi säger hej då, igen. Och Michael hejdar oss, igen. Frågar vilken tidning det var vi kom ifrån, nu igen. Var det Arbetaren? Och var den kommunistisk?

Det är syndikalisterna som äger den, berättar vi. Men på redaktionen är man fristående. Greta påpekar att hon inte jobbar där och jag berättar att jag är frilans.

– Jaha, syndikalistisk är den. Okej, säger Michael och avslutar:

– Alla får finnas!

***
Fotnot. Väl hemma på kammaren upptäcker Arbetaren vilken Louise det är vi har träffat: Louise Edlind Friberg, också känd som Saltkråkan-Malin och tidigare riksdagsledamot för dåvarande Folkpartiet under 2006.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Anställda på Mervida tvingas ta lån när lönen uteblir
Oro och ångest. Vissa av de anställda på vårdbolaget Mervida har tvingats ta lån när lönen nu uteblir. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Trots löftet: Mervidas boende­stödjare får ingen lön på måndag


Noll och ingenting. Trots tidigare löften från cheferna blir det inte någon lön för boendestödjarna på det vårdbolaget Mervida nu på måndag. Samtidigt fortsätter företagets vd att ducka alla frågor.

– Det här skapar både frustration och förvirring, säger en av de anställda som Arbetaren pratar med tidigt på torsdagsmorgonen, just när den blanka lönespecifikationen kommit.

Arbetaren har i två tidigare artiklar rapporterat om hur ledningen för Mervida, med 400 anställda inom hemtjänst och boendestöd i Stockholm och Norrköping, beslutat sig för att göra om bolagets lönesystem. Något som skapat stor oro bland personalen då det med kort varsel visat sig att lönerna för maj månad inte kommer att betalas ut.

Efter protester lovades några av de som valt att inte skriva under att de skulle få sina pengar. Men inte allt. En sjättedel av lönen skulle dras in under sex de kommande sex månaderna för att i stället betalas ut vid ett senare tillfälle. På torsdagsmorgonen, med bara dagar kvar till löning, kom dock chocken.

– Vi får ingen lön i maj, säger Jarl Pettersson, boendestödjare på Södermalm i Stockholm, till Arbetaren.

Jarl Pettersson, boendestödjare, Stockholms ls
Utan lön. Jarl Pettersson, boendestödjare på Mervida.

Noll kronor i lönebeskedet

Han och kollegorna är både arga och frustrerade. 

– Vissa, förklarar han, har tvingats ta lån för att betala hyran.

En annan boendestödjare, som vill vara anonym av rädsla för repressalier, säger att den ekonomiska osäkerheten gör att många mår dåligt.

– Vi blev lovade av vår närmaste enhetschef att det skulle betalas ut pengar, men att företaget skulle dra en sjättedel. Och nu kom lönebeskedet där det står noll. Det är inte kul och för många blir det extremt tufft att klara maj månad.

Arbetaren har sökt både Mervidas vd Johan Fagerlund Sjöberg som vägrar svara på några frågor, och den lokala enhetschefen för boendestöd.

De anställda som tidningen pratat med säger att de med fackets hjälp hoppas ta fallet vidare till Arbetsdomstolen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Greta och Alexandra: Därför vill Hayma i Skärholmen inte prata om politik

Våren har rusat fram men nu är det dags för en återblick till Gretas och mitt besök i Skärholmen. Det var bara ett par dagar innan vi virrade runt på Karlaplan och bland annat fick en pratstund med några killar från min (Alexandras) gamla gymnasieskola Östra Real, det kan ni läsa om här.

Kontrasterna var inte nådiga mellan dessa unga killars syn på världen och det vi fick höra från 48-åriga Hayma som kom fram i Skärholmen Centrum. Fram kom hon för att tacka Greta för engagemanget och aktionerna för Palestina. 

– Jag respekterar dig jättemycket, sa hon och Greta svarade direkt:

– Detsamma.

Hayma Faour.
Hayma. Foto: Alexandra Urisman Otto

Efter lite tjat från min sida ställde Hayma upp på att svara på våra frågor. Som så många andra sa hon att hon inte kunde så mycket om politik och inte riktigt förstod varför det var relevant att hon sa vad hon tänkte och tyckte. 

– Jag tror att det kommer att bli värre och värre för invandrare. Jag tror det. Och eftersom jag är muslim så känner jag mig ibland rädd för… För vad de säger om invandrare, sa hon. 

Det är inte ogrundad oro. En ny granskning från Expo visar hur Sverigedemokraterna på flera nivåer driver en samordnad kampanj riktad mot muslimer.

– Vad tror du att vi kan göra för att förändra det? frågade Greta.

– Vi måste alla leva tillsammans, lika samma. Vi kom hit för länge sen. Vi jobbar, studerar. Mina barn föddes här i Sverige, sa Hayma.

Hur länge har du bott här?

– Jag har varit här i sjutton år. Min man i fyrtio. Han kom för länge, länge sen. Vi kommer från Palestina, Safad. 

Hur tänker du kring det politiska läget i Sverige?

– Jag kan inte säga någonting om det. Men de måste lugna ner sig. Det finns jättemånga invandrare i Sverige. Människor som kommer från andra länder där det har varit krig. De jobbar här och studerar… De har också en viktig roll här i Sverige. 

Greta och många andra i klimatrörelsen har engagerat sig i andra stora frågor, som till exempel Palestinarörelsen. Kan du se någon väg framåt mot att det här kan öka, att man är solidarisk med varandra? I politiken eller inom aktivismen?

– Jag har ingen aning om det. Men när det gäller politiken… Det räcker, jag vill inte gå på den. 

Greta frågade:

– Känns det hopplöst i politiken? 

– Ja, tyvärr, svarade Hayma.

Greta:

– Ser du något hopp någonstans? 

Hayma:

– Jag hoppas på fred, i hela världen. Jag vill inte ha krig. Jag vill att… Gaza…

Hayma torkade sig i ögonen med en näsduk.

– Ja… I’m feeling sad. I hope everything will be okay, sa hon och fortsatte:

– It hurts. My heart is in Gaza. It’s bleeding all the time. Det är ingen som pratar, ingen som säger stopp för att människor mördas överallt. 

Hon tystnade. Innan vi tackade, sa hej då och Greta bad att få ge henne en kram avslutade Hayma, då och då avbruten av sin egen gråt:

– What do you want me to say? Vilken politik måste jag säga: okej, it is good? Det är därför jag vill inte prata om politik. Jag är besviken.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skyddsombud
Rasmus Hästbacka om varför skyddsombuden är så viktiga för en god arbetsmiljö. Foto: Pontus Lundahl/TT

Låt skyddsstopp och 6:6a-anmälningar hagla över landet!

När arbetsköpare skadar och sparkar anställda måste personalkollektivet sätta ner foten, skriver Rasmus Hästbacka, facklig samordnare för SAC Syndikalisterna.

Då var det dags igen för smutsiga förhandlingar. Den här månaden har jag och lokala förhandlare äran att möta riktiga svinpälsar. Å ena sidan en kommunal arbetsköpare. Å andra sidan ett multinationellt bolag. Dessa arbetsköpare har försummat sitt arbetsmiljöansvar så till den milda grad att anställda har drabbats av arbetsskador och utbrändhet och blivit långtidssjukskrivna. 

Därefter har arbetsköparna vägrat ta sitt ansvar för rehabilitering, arbetsanpassningar och omplaceringar. I stället erbjuder de anställda att bli utköpta – alternativt bli uppsagda och därefter utköpta mot sin vilja. Utköp är mycket riktigt den tysta skandalen i offentlig sektor, vilket organisationskonsulterna Sofia Olsen och Katarina Ikonen belyser i en ny bok. Detsamma kan sägas om privat sektor.

Du behövs som skyddsombud!

Rasmus Hästbacka, facklig samordnare för SAC. Foto: Privat

När jag och lokala förhandlare sätter oss i förhandlingar om utköp, handlar det inte om att skapa en mänsklig arbetsmiljö och rädda anställdas jobb. Varför inte? Det är helt enkelt så att vi som inte jobbar på arbetsplatsen ifråga kommer in i bilden när allt är för sent.

En god arbetsmiljö förutsätter att personalen har valt driftiga skyddsombud. Det yttersta värnet mot uppsägningar är stridsåtgärder och personalens förmåga att vidta stridsåtgärder kan bara byggas upp genom tålmodig organisering. När både skyddsombud och organisering saknas – och vi externa jurister och förhandlare kallas in – rör förhandlingen bara prislappen för att kasta arbetares rättigheter och hälsa på soptippen. Vi syndikalister är vassa på att driva upp utköpsbeloppen, men i grunden är det bittra överenskommelser. 

Nu vill jag uppmuntra dig att ställa upp i val till skyddsombud. Har du inte orken eller viljan, uppmuntra dina arbetskamrater!

Er arbetsköpare är skyldig att bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete tillsammans med skyddsombud och personal, förkortat SAM. Det brukar illustreras som ett SAM-hjul i fyra faser. (1) Undersöka brister i arbetsmiljön, (2) Bedöma risker för skador och ohälsa, (3) Åtgärda problem samt (4) Kontrollera resultaten.

Skyddsombudens verktyg: 6:6a och skyddstopp

Om arbetsköparen vägrar ta sitt arbetsmiljöansvar kan skyddsombuden sätta igång ett batteri av mekanismer för att tvinga arbetsköparen. Här ska jag bara nämna två verktyg. 

För det första kan skyddsombud göra en så kallad 6:6a-anmälan. Skyddsombudet begär då att arbetsköparen undersöker och åtgärdar brister i arbetsmiljön. Det kan vara exempelvis att undersöka och åtgärda personalens stress. Om arbetsköparen inte beaktar skyddsombudets krav, kan 6:6a- anmälan föras vidare till Arbetsmiljöverket. Arbetsmiljöverket kan då beordra arbetsköparen att vidta åtgärder. Vad gäller just stress så är det inget att leka med. Varje år dör drygt 700 personer av stress.

Det andra verktyget är skyddsstopp. Skyddsombud har rätt att stoppa arbete som innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa. Skyddsombud kan även stoppa ensamarbete utan att det finns någon överhängande fara i arbetet. Skyddsombud får också stoppa arbete om arbetsköparen inte följer Arbetsmiljöverkets förbud. Det kan vara exempelvis mögelskadade lokaler som omfattas av myndighetens förbud.

För att skyddsombuden ska lyckas och inte bli utbrända på kuppen behöver deras engagemang vara förankrat i personalgruppen. Skyddsombud ska agera tillsammans med arbetskamraterna och skyddas av kamraterna mot cheferna. Kort sagt, skyddsombudet bör vara en organisatör.

Låt skyddsstopp och 6:6a-anmälningar hagla över landet! Må alltfler personalkollektiv göra sig redo att möta uppsägningar med stridsåtgärder.

Rasmus Hästbacka, Facklig samordnare för SAC

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Carina Hellström är en av grundarna till BB-ockupationen på Sollefteå sjukhus. Foto: Izabelle Nordfjell/TT, Babbi.se

Från Ådalen 1931 till ockupationen för Sollefteå sjukhus

”Den fortfarande pågående ockupationen för Sollefteå sjukhus är vår tids demonstrationståg. Vi kommer att fortsätta kämpa för en trygg och jämlik vård för hela länet och Sverige. Ådalens befolkning ger aldrig upp!” Det skriver Carina Hellström, en av grundarna till BB-ockupationen, på årsdagen för Ådalenhändelserna.

Den 14 maj 1931 blev en viktig dag i Sveriges historia – en dag då motsättningarna i samhället ledde till en tragedi. Under Ådalen 1931 sköt militär mot demonstrerande arbetare som protesterade mot strejkbrytare. Fem människor dog och flera skadades. Händelsen skakade hela landet och ledde till en politisk kris som förändrade Sverige.

95 år senare, år 2026, känns historien på vissa sätt igen – men också annorlunda. I dag är bilden att militären går tillsammans med demonstranter i tågen. Samtidigt upplever många att det nu är politiska beslut – inte vapen – som drabbar människor. Nedskärningar och prioriteringar kan kännas som en slags “eld” mot dem som försöker göra sina röster hörda.

Det här är en varningssignal. När avståndet mellan makthavare och medborgare blir för stort riskerar förtroendet att försvinna. Historien visar att när människor inte blir lyssnade på kan följderna bli allvarliga och långvariga.

Samma kamp nu som då

Ai-bild gjord av Carina Hellström.

Region Västernorrland har för många blivit ett bevis på att demokratin inte fungerar som den ska. När politiker från kusten väljer att bortse från stämmobeslut för egna och kustens intressen upplever många människor att deras röster saknar betydelse. Sakfrågan, sjukvårdspersonalens kunskap och varningar om risker för människors liv väger då lättare än politiska och ekonomiska prioriteringar.

Trots att regering och riksdag har uppmärksammat Sollefteå sjukhus och pekat ut sjukhuset som viktigt för beredskapen upplever många att kustpolitiker fortfarande inte ser det som en tillgång. I en tid där Sveriges motståndskraft diskuteras allt mer riskerar sådana beslut att försvaga både länets trygghet och landets beredskap.

Tillsammans är vi starkare än de politiska krafter som vill montera ner livsviktig verksamhet. Det är samma kamp nu som då – förr användes gevär, i dag politiska beslut. Den fortfarande pågående ockupationen för Sollefteå sjukhus är vår tids demonstrationståg. Vi kommer att fortsätta kämpa för en trygg och jämlik vård för hela länet och Sverige. Ådalens befolkning ger aldrig upp! 

Carina Hellström, en av grundarna till BB-ockupationen

Publicerad
3 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner. Foto: Erik Nylander/TT

Ålderskontroller skyddar inte barn, de övervakar dem

Att söka enkla lösningar på komplexa problem kan vara frestande för politiker som vill plocka poäng och visa att ”man gör något”.

Men att ta långtgående beslut om tillgång till information och teknik baserad på magkänsla skapar inte en bra grund ett fortsatt fritt och öppet internet med jämlik tillgång till information och teknik, skriver debattörerna Jonathan Lange och Samuel Skånberg från Kamratdataföreningen Konstellationen.

Big tech-bolagens plattformar, som Facebook, Tiktok, Snapchat, X, är utformade för att hålla användaren kvar på plattformen för att kunna visa mer reklam. Algoritmer utvecklas och finjusteras för detta enda syfte, även om effekten blir att polariserande, extremt och skadligt innehåll premieras.

Att unga tjejer utsätts för en ständig ström av uppmaningar att de måste sminka sig för att bli snyggare och får sämre självkänsla bryr sig big tech-bolagen inte sig om. Att unga killar får lära sig av sina manliga influerare att de bara ska bry sig om sig själva och att visa sårbarhet är svaghet är inget som tas i beaktning när algoritmerna finjusteras för vinstmaximering.

Lösningen som politikerna har erbjudit har varit ovanligt simpel och kortsiktig: förbud på allt som har problem i stället för att försöka lösa problemen i grunden. Socialdemokraterna gick ut tidigt med att vilja införa åldersgräns och id-krav på sociala medier. Även högern springer efter. Nu går Kristdemokraterna steget längre. Socialminister Jakob Forssmed (KD) ger Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner.

Få politiker utmanar big tech-bolagen

Men sociala medier och teknik måste inte skapa polarisering och driva unga till skadligt innehåll. Forskare har visat att testanvändare upplevde mindre polarisering bara genom att ändra ordning på de poster användarna såg i sitt flöde. Men att göra detta ligger inte nödvändigtvis i big tech-bolagens intresse. Dessvärre vill få politiker utmana makten hos big tech-bolagen genom att förbjuda företagen att utveckla algoritmer som skapar problem för unga. I stället förbjuder politikerna barnen att använda plattformarna.

Samuel Skånberg är ordförande i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det behövs ett öppet och kritiskt samtal om våra liv på internet. Ålderskontroller och förbud är dock inget fungerande och enkelt svar. Försöken att införa ålderskontroller i Australien och Storbritannien visar hur svårt det är att bygga system som både skyddar användarnas integritet och nekar barn tillgång till digitala tjänster.

Tjänster för åldersverifiering har hackats och användares personliga uppgifter har läckt och gjort dem sårbara. I Kalifornien har en ny lag klubbats som kräver att ett operativsystem ska kunna veta åldern på användaren. Electronic Frontier Foundation, EFF, har varnat för ökad och godtycklig censur och hur det riskerar att drabba utvecklare av öppen källkod.

Integritet på nätet är nödvändigt

Det offentliga samtalet så här långt väcker mer frågor än svar.

Vad definieras som en smartphone? Vad har jag för juridiskt ansvar om barnen använder min telefon? Vart går gränsen för vad som räknas som ett socialt medium? Ska Spejset, Kamratdataföreningen Konstellationens väl modererade lilla instans av Mastodon regleras likadant som Metas sönderförskitligade plattformar? Eller appen X, där Jacob Forssmed har ett konto och där även ministrar exponeras för skadligt och olämpligt innehåll? När blir en gruppchatt ett socialt medium? Ska unga kunna skicka privata sms eller ska hela deras digitala liv övervakas?

Jonathan Lange är kassör i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det finns en anledning till att vi har hemliga val. Barn behöver kunna läsa information från Bris eller Rfsu utan att deras föräldrar kan spåra deras online-aktivitet. Alla bör vi kunna kontakta journalister utan att skola, föräldrar eller myndigheter får kännedom om det. Integritet och anonymitet på nätet är legitima och nödvändiga medborgerliga intressen.

I stället för ogenomtänkta snabblösningar bör stat och kommuner satsa på att öka kunskapen hos medborgarna. Utbilda lärare, föräldrar och tillsätta resurser för att hjälpa trygga vuxna att vägleda barns användning av digital teknik.

Rusta barnen för framtiden

Förr eller senare kommer alla barn att behöva möta vuxenvärlden fullt ut. I stället för att förse dem med skygglappar behöver vi rusta dem för att förstå och navigera i en tillvaro som kan vara både komplex och obehaglig.

Se till att ge barn verktygen för att göra det i stället för att införa ogenomtänkta förbud och begränsningar som i förlängningen riskerar att beröva oss vinsterna med ett demokratiskt och öppet samhälle.

Publicerad Uppdaterad