Sommarföljetongen: Högspänning – del 3

Min uppväxt i Högsbo var högst ordinär. Eller, kanske skilde jag ut mig en del från mina klasskamrater med en ensamstående drömmare till mamma och en pappa som var död, men det var inget som gjorde mig till vare sig offer eller omsusad. Jag hade det ganska lätt för mig i skolan, möjligen hölls jag tillbaka av min tendens att säga lite för mycket, att tala innan jag tänkt klart och tvunget peta i det som inte borde petas i. Jag hamnade helt enkelt i en hel del konflikter. Det var inte så att jag vantrivdes, men hade någon sagt att jag en dag skulle dela yrke med min förstockade svensklärare Lena Enoksen hade jag nog skrattat rakt ut. Men så är ju livet bra märkligt ibland.

Min mamma är ett kapitel för sig. Dotter till en enkel sömmerska som specialiserat sig på att sy billigt men flärdfullt åt överklass på dekis som fortfarande ville upprätthålla en viss air utåt. Det sades att mormor kunde skapa en galaklänning av ett par stuvar och trådstumpar till ett pris som var en bråkdel av vad de exklusiva skrädderierna inne i stan tog.

Morfar var en måttligt framgångsrik försäljare av begagnade bilar och helhjärtad drinkare. Det var därifrån mamma fick sin smak för starkt. Från mormor kom drömmarna, fantasierna om ett flärdfullt liv i skenet från de stora scenerna. Som liten fick mamma följa med till kråkslotten i Örgryte och se avdankade skådespelerskor och bedagade primadonnor prova ut mormors kreationer. Men ingen fick se att »Trasmaja« var på besök, så hon fick smugglas in bakvägen.

Där och då föddes mammas stora dröm om att bli skådespelerska, ivrigt påhejad av mormor filmfantasten, som alltid gjorde slut på sina sista slantar på en biobiljett och en påse kanderade nötter. Så efter avlagd folkskola sökte mamma in till scenskolan, bara för att inte komma in. År efter år nekade de henne. Ibland gick hon vidare en bit i den grymma urvalsprocessen, men allt som oftast var det tack för visat intresse redan första dagen.

Till slut lyckades en av mormors gamla kunder ordna en tjänst som alltiallo på Stadsteatern. Och där blev mamma kvar, i mer än fyrtio år med usel lön och ännu sämre arbetstider. [11] Uppgifterna bestod av allt från att dela ut scenprogram till besökarna till handräckning på mask och kostym. Med åren blev hon något av ett inventarium att plocka fram vid behov, en ständigt leende liten kerub som spred glädje och välvilligt åtog sig de sysslor som anvisades. Hennes främsta merit är när hon fick vara regiassistent åt Lennart Hjulström, vilket i praktiken gick ut på att koka och servera kaffe åt honom och resten av ensemblen.
En gång när hon var berusad berättade hon att hon egentligen velat göra abort, men att mormor övertalat henne att behålla mig, »tänk, ett barn avlat på teatern, gud så romantiskt!«
1965 inledde mamma en tillfällig förbindelse med en av teatern kontrakterad skådespelare, vilket ledde till att hon blev gravid med mig. En gång när hon var berusad berättade hon att hon egentligen velat göra abort, men att mormor övertalat henne att behålla mig, »tänk, ett barn avlat på teatern, gud så romantiskt!« Vid ett annat tillfälle, även då i åtminstone salongsberusat stadium, anklagade mamma mig för att ha varit »spiken i kistan« för hennes skådespelarambitioner, »man blir så slapp i köttet, ser du, så slapp!«, sa hon och höll ett imaginärt stycke fett mellan sina fingertoppar.

Min far ville inte ha något med mig att göra, jag har heller inget minne av att ha träffat honom, även om mamma hävdar att han höll mig ett par gånger som spädbarn, »motvilligt, närmast äcklat«. När jag var fyra omkom han i en arbetsplatsolycka [12] i Norrköping under en turné med Riksteatern där man spelade ett medley av nedkortade Shakespearepjäser. [13]

Under sin tid på teatern förde mamma ett minst sagt vidlyftigt uteliv, inte alltför sällan vaknade jag mitt i natten av tissel och tassel från tamburen, följt av fnitter och gnissel från mammas sovrum som låg vägg i vägg med mitt. Ibland var männen helt tysta under akten, ibland lät de något fruktansvärt. Värst var han som skrek som en gris på väg till slakt. Den där smetigheten, kväljningen av att få veta mer än man önskat är min bestående känsla inför mamma. Att få ta hand om hennes smutstvätt när hon behövde »vila« och se det gula i grenen på hennes silkestrosor [14] och inte veta vad som var mammas lämningar och vad som tillhörde den tillfälliga gästen, han som oblygt rotat i vår halvtomma kyl och spritsat ut det sista av en tub Ejderns kaviar på ett par Finncrisp.

Det stora kompisgäng som min mamma ingick i som en alltid livfull maskot (»vår egen lilla Lena Nyman!«) har stötvis spritts för vinden. De som var förmögna bor numera på soligare breddgrader, som Antibes och Alicante, medan de mer olyckligt lottade dukat under för sjukdomar, personliga konkurser och död för egen hand. Förr var det fest minst en gång i veckan, nu gick det månader mellan visiterna. Blev mamma för sällskapssjuk ringde hon och bad mig komma över, »och var söt och kila förbi Prinsgatan och kvittera ut ett par kvartingar Peppe«, vilket var hennes sätt att förmedla att jag skulle stanna på Systembolaget på vägen och lägga ut för några flaskor av deras billigaste halvtorra sherry av märket Tío Pepe, det enda hennes mage klarade av.

Sedan satt vi där på den lilla balkongen som vette ut mot Riksdalersgatan oavsett om det var en solig majdag eller ruskig november, var det alltför kallt fick jag låna en fuskpäls. Vi läppjade sherry medan hon än en gång berättade om hur hon blivit uppbjuden av självaste Tommy Berggren på teaterns julfest och ibland var det sjuttiotal och ibland nittiotal och ibland var Tommy lite fräck i munnen och vissa gånger lite väl framfusig med var han placerade sina händer men han var alldeles oavsett en alldeles fantastisk dansare, alldeles fantastisk.

Ofta oroade jag mig över vad det skulle bli av mamma. De begynnande tecknen på glömska, krämporna, gastriten, drickasuget som pendlade mellan en lätt längtan och den grava alkoholistens kompromisslösa desperation. [15] Skulle jag låta henne läggas in på någon typ av boende? Skulle hon gå med på det? Inte visste jag där jag satt och frös med mitt kristallglas och log inåtvänt åt ännu en historia ur det göteborgska nöjesliv som flytt som en dröm att jag en dag skulle bli långt mycket sjukare än mamma ens varit i närheten av. Återigen: livet är bra märkligt.

Ånger är ingen känsla jag vill kännas vid i det liv jag för i dag. Som jag sa till Göran i går, vi kan endast se framåt. Ånger är sentimentalt och fruktansvärt okonstruktivt. Det leder bara bakåt. Jag tror han förstod. Och ändå: är det något jag ångrar så är det hur det slutade med Simon. Hur vi i dag helt saknar kontakt. Han som är min son, han som kommer vara det enda som finns kvar av mig när allt det här är över.

För att kunna skriva om Simon måste jag dock börja med Klas. Klas var den som rent bokstavligen förde in Simon, eller åtminstone en del av honom, i mig, där han fick gro och växa under nio konstiga, hemska och ibland rätt så underbara månader. [16]

Jag och Klas träffades på en Peter LeMarc-konsert på Trädgår’n 1993. Klas pluggade ekonomi på Handels men drömde om att slå igenom med sitt popband Strändernas svall. Han var från Halmstad, storebrodern hade umgåtts i kretsen kring Gyllene tider. Strändernas svall var ett i raden av den våg av band som uppstått i den medelstora kuststaden i Gyllenes kölvatten. Familjen trygg medelklass, pappan var revisor och mamman läkarsekreterare. Klas såg bra ut, jag lade märke till honom direkt när vi hamnade i närheten av varandra längst fram på LeMarc den där kvällen. Fina ögon och ett alldeles glänsande blont hår, gyllene. Men blyg var han, närmast tafatt, det har han alltid varit. Det var jag som fick ta initiativet, det var jag som rörde vid honom, jag som kysstes först.

I början var kärleken så stark, så svindlande. Den var precis som jag läst om i alla tusentals böcker jag dittills gömt mig i (gymnasiet bestod mest av stilla hemmasittande, hårdpluggande och så Loesje då) och ändå helt annorlunda, så läskigt verklig att det gjorde ont och ändå var underbart skönt, som att äntligen få andas ut och samtidigt få en kniv i sitt bröst. När mensen uteblev och proverna var positiva blev vi väl båda lite överrumplade (»redan?«), men vi seglade fortfarande fram på kärlekens flygande matta, inget kändes svårt, allt möjligt.

Så kom vardagen, som den ju alltid gör. Efter en helg blir det alltid måndag morgon, det kvittar hur underbart man haft det under ledigheten. Strändernas svall la karriären på hyllan och Klas la all sin vakna tid på att slutföra sina studier. Jag tog hand om min lilla Simon, ammade honom, tröstade honom, vaggade honom till sömns och torkade rent hans röda lilla rumpnissestjärt. Klas hade alltid någon ursäkt, det var tentor hit och muntor dit, men sen, när han fått sin examen, då lovade han att ta ut sin pappaledighet. Men under studietiden startade han och några klasskompisar ett IT-företag [17] som i stället kom att sluka all energi, sömlöst gled han över från att vara upptagen till att vara helt uppslukad. Resultatet blev att jag återigen lämnades ensam med ansvaret för Simon, samtidigt som jag övertygades om det riktiga i att pussla ihop mina universitetspoäng till en svensklärarexamen.

Något gott som kom ur allt detta var att jag och Simon fick ett tajt band till varandra, under några år var vi så nära, så nära. Ja, han var verkligen mammig då, skulle alltid sitta i knäet efter middagen och ville bli ompysslad och smekt på ryggen när han skulle sova. Klas skakade på huvudet, tyckte att jag klemade bort pojken i någon slags gränslöshet, men jag tror att han innerst inne var avundsjuk. Eftersom han så sällan var hemma hade han svårt att få kontakt med sin son, när jag tittade på dem i smyg när de lekte var det mest att Klas satt och tittade på medan Simon tjurigt gick in i en bubbla. Det där kan inte kännas kul för en pappa, tänker jag, det där avståndet, kontaktlösheten.

Sedan vände det ju gradvis när Simon blev elva, tolv och när han kom in i puberteten gick det snabbt som attan. Plötsligt ville han inte alls veta av sin gamla morsa, ett tag var det som om han knappt tålde att se mig. Men Klas, han var ju så populär med all den senaste tekniken han hade tillgång till via sitt jobb, ja det kändes lite som om han mutade över Simon på sin sida med sina jäkla dataprylar och spel och allt möjligt.
Jag tvingades försörja oss alla tre medan Klas hjälpligt försökte lappa ihop sitt kraschade ego, alltför ofta med whiskyflaskan i stället för Platsjournalen.
1999 gick Klas firma i konkurs, vilket innebar några jobbiga år. Jag tvingades försörja oss alla tre medan Klas hjälpligt försökte lappa ihop sitt kraschade ego, alltför ofta med whiskyflaskan i stället för Platsjournalen. Usch, det var en mörk tid, men jag kämpade på för vår skull, tänkte att det skulle vända, att det fanns en ny början. Ett tag såg det så ut, Klas lyckades få anställning som konsult på ett telekomföretag och vi kom på rätt köl igen ekonomiskt. I samma veva blev han tydligen också mentor åt en viss Jenni, en piffig liten studentska på Handels med platinablont hår och yppiga små tuttar. Något han hemlighöll för mig, liksom han hemlighöll deras »mentorsmöten« på Apple Hotel vid Torpamotet som ofta höll på till långt in på småtimmarna. Ett helt år höll de på, sedan blev mina misstankar för starka. Alla tecken, alla till synes obetydliga småsaker som en bedragen förr eller senare lägger samman till en skrikande, larmande sanning. Jag begärde skilsmässa, vilken godkändes i september 2004.

Allt var trasigt och omöjligt att reparera, men i stället för att bryta ihop (utöver en inledande sorgevecka då jag lyckades sätta i mig fem kilo Marabou mjölkchoklad och ett okänt antal liter vin, en vecka som olyckligtvis sammanföll med Kerstins disputationsfest vilken jag omöjligen kunde bevista i det stadiet, något hon verkar hålla emot mig än i dag) blev jag kompromisslös, fokuserad och hård. Klas, som alltid varit något av en psykopat (har jag insett i efterhand) spelade förstås ut känslokortet gentemot vår omgivning, våra vänner, våra grannar och släktingar. Han grät och fjantade sig, pekade med hela sin darrande, tårdrypande uppenbarelse på mig som med armarna i kors otåligt väntade på separationens fullbordande.

Förvånansvärt många tog Klas parti när det var han som felat, när det var den gubbfan som »lagt det lilla flickebarnet över sitt knä och testat tvåfingerfattningen«. [18] Till och med mamma klöktes ur sig grodor i stil med »du kan väl förlåta? Var inte för hård mot honom gumman, alla kan göra misstag, fråga mig!« Det värsta var ändå hur Klas vände Simon mot mig, Simon som vid det laget redan börjat fjärmas från mig stirrade nu på mig med rent hat det fåtal gånger han såg mig i ögonen och fräste ur sig: »Det är ditt fel att pappa måste flytta, ditt!«

Och flyttade gjorde han, hem till Halmstad där han tillfälligt bodde i sina föräldrars garage innan han återigen svingade sig ned i IT-världens gryta som börjat bubbla igen, den här gången med en av medlemmarna i Gyllene Tider som medfinansiär. Idén var att förse hela Halland med billig fiberkabel, vilket den här gången visade sig ligga helt rätt i tiden. I dag är Klas god för jag vet inte hur många miljoner, och bor i en flådig villa i Tylösand med Jenni och deras tre gemensamma barn.
I dag är Klas god för jag vet inte hur många miljoner, och bor i en flådig villa i Tylösand med Jenni och deras tre gemensamma barn.
Ett tag var det på gång att Simon skulle flytta ned dit, han var ju ändå där allt som oftast på helger och lov, lockad av dyra speldatorer och ständiga utlandsresor. Här hemma var allt jag kunde erbjuda en hyrdator från Göteborgs stad som kraschade stup i kvarten och en veckas hyrd stugsemester på Tjörn, inåt land. De första stegen i en vårdnadstvist togs, sedan insåg Simon att han hade för mycket att förlora, kompisarna fanns ju här i stan, ett gäng spelintresserade killar som utkristalliserats under högstadiets andra halva.

De såg allesammans ganska lika ut, gängliga och beniga med grällt färgat hår och byxor som jag följt med till Shock för att köpa, sådana där med många dragkedjor och fickor på. Senare kom det till piercings i läpparna och sådana där hemska träskivor i örsnibbarna. Samtidigt hade de en typiskt manlig oförmåga att se till detaljer och kvalitet, delarna som röjer den inbillat tuffa helheten, som ett par bekväma vandringsskor eller ett par fyrkantiga glasögon av enklare typ.
Jag hade en hel del sådana på Hvitfeldtska också, ett slags moderna nördar, pojkar (och på senare år faktiskt en del flickor) som levde halva liv, med ena foten i den digitala dimman, vakna om nätterna, bleka och gäspande tragglade de sig igenom lektionerna högst hjälpligt. Jag undrar ofta vad det ska bli av dem när de blir stora, om de någonsin blir det.

För Simon är planen klar: e-sport. Hans mål är att försörja sig som professionell datorspelare. [19] Det var därför som han och några andra ur kompisgänget flyttade till Stockholm efter att de gått ut Cybergymnasiet, deras ambition är att tillsammans finslipa sina förmågor att bli världsbäst i en sport som enligt Simon inte bara omsätter miljarder varje år utan snart också kommer vara en OS-gren. Ja, ja, den som lever får se.

Jag har försökt vara stöttande och uppmuntrande, alltid försökt finnas där för Simon trots att han sällan efterfrågat mig, men kan inte låta bli att tvivla. Det är aldrig fel att drömma, men alla bör ha en b-plan om drömmen går i kras, helst en c- och en d-plan också. Herre gud, vad jag oroat mig för den pojken. Ett tag var jag övertygad om att han hade Aspergers syndrom tills jag avskrev honom som ett tonårstruligt gränsfall.

Jag har också fruktat för att han är pedofil efter att ha hittat en oroväckande stor samling så kallad hentaiporr på hans dator [20], tusentals tecknade bilder och filmer på könshårslösa, kvidande flickor i mer eller mindre bisarra situationer. Det där höll jag tyst om, det var alldeles för mycket, på fler sätt än ett. Men jag tröttnade på att tvätta hans stelnade strumpor som han av någon anledning använde för att torka sig med. I stället lärde jag honom hur tvättmaskinen fungerade och hur man går till väga för att göra rent sin egen skit. Se där, en nödvändig kunskap att ha med sig ut i livet. Tydligen är det han som sköter hela gängets tvätt där uppe i Rågsved. Något har jag ändå gett min pojke. Åh herre gud vad jag kan sakna honom.

 

FOTNOTER:

11) Då mamma oftast jobbade kväll när det var föreställning fick jag från tidig ålder lära mig att klara mig själv, vilket grundlade min vid det här laget klassiska kost: ostsmörgåsar och te. Det var över huvud taget sällan lagad mat hemma.

12) Under många år levde jag under föreställningen att min far föll och slog i huvudet i det att man repeterade medan scenbygget pågick, men jag har genom senare efterforskningar (se exempelvis debattartikeln »Efter olyckan i Norrköping: nu kräver vi ordning och reda på turnéerna« i Scen & Film 3/71) fått veta att han fick en fallande ljusrigg över sig och krossades under dess tyngd, vilket jag ser som minst sagt intressant information.

13) Pjäserna som spelades var En midsommarnattsdröm, Macbeth och Köpmannen i Venedig.

14) Mammas fäbless för ett extravagant undre har skapat en aversion hos mig för all sorts lyx när det gäller intima plagg. Bekväm bomull ska det vara, helst utan spetsdetaljer och andra onödigheter.

15) En av våra mindre lyckade jular ihop var den då mamma i smyg druckit upp all den goda äggtoddyn jag förberett, efter ett recept av Nigella Lawson och tillredd på en specialbeställd hiskeligt dyr mörk rom från Antigua. Lagom till Karl-Bertil Jonsson kräktes hon upp alltsammans, hulkade gulvit smet rakt ned i den julgrupp jag arrangerat så fint vid tv-bordet. Det var den julaftonen, det.

16) Graviditeten. Jag har aldrig känt mig så mycket kvinna som då, på gott och ont. Så äcklig, så stark. Kapabel till ingenting och förmögen att förstöra världen. Jag hade inte velat göra om det, vill aldrig ha det ogjort.

17) Det här var i Internets barndom ur svenskt perspektiv, det vill säga 1995. Företaget erbjöd webblösningar åt klädhandlare, vilket ju i dag är en jätteindustri men då låg långt före sin tid. Folk ville kunna prova plaggen i butik, inte klicka på en skärm och få dem hemskickade med posten. Egentligen vill man väl det fortfarande, men tekniken verkar ha en förmåga att få oss att ändra våra tankar, glömma bort hur det en gång var och ständigt vilja nytt och annorlunda.

18) Det är endast motvilligt som jag här citerar fritt ur minnet ur ett av flera sms som jag tjuvläste på Klas andra, hemliga mobiltelefon.

19) Spelet han ägnat de senaste årens vakna timmar åt kallas Dota 2 och jag har trots idoga försök inte riktigt lyckats förstå vad det handlar om.

20) Jag vet, jag är en snok som både en och två gånger lagt näsan i blöt. Ibland funderar jag över om vissa sanningar mår bäst av att lämnas i det fördolda.

Publicerad
4 days sedan
Grovsnusmumriken betraktar världen.

Grov mumrik vill ha rätt visa

Grovsnusmumriken om alla som mimar med i Internationalen: ”Förena er!”

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28

”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget

”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00

Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken

Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest (inställd)
Kulturhuset Magasinets 1 maj-fest i Nyköping är tyvärr inställd, skriver arrangörerna på Facebook

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano

140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00
, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00
Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar scenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken

”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)

”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Publicerad
3 weeks sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad