Sommarföljetongen: Högspänning – del 3

Min uppväxt i Högsbo var högst ordinär. Eller, kanske skilde jag ut mig en del från mina klasskamrater med en ensamstående drömmare till mamma och en pappa som var död, men det var inget som gjorde mig till vare sig offer eller omsusad. Jag hade det ganska lätt för mig i skolan, möjligen hölls jag tillbaka av min tendens att säga lite för mycket, att tala innan jag tänkt klart och tvunget peta i det som inte borde petas i. Jag hamnade helt enkelt i en hel del konflikter. Det var inte så att jag vantrivdes, men hade någon sagt att jag en dag skulle dela yrke med min förstockade svensklärare Lena Enoksen hade jag nog skrattat rakt ut. Men så är ju livet bra märkligt ibland.

Min mamma är ett kapitel för sig. Dotter till en enkel sömmerska som specialiserat sig på att sy billigt men flärdfullt åt överklass på dekis som fortfarande ville upprätthålla en viss air utåt. Det sades att mormor kunde skapa en galaklänning av ett par stuvar och trådstumpar till ett pris som var en bråkdel av vad de exklusiva skrädderierna inne i stan tog.

Morfar var en måttligt framgångsrik försäljare av begagnade bilar och helhjärtad drinkare. Det var därifrån mamma fick sin smak för starkt. Från mormor kom drömmarna, fantasierna om ett flärdfullt liv i skenet från de stora scenerna. Som liten fick mamma följa med till kråkslotten i Örgryte och se avdankade skådespelerskor och bedagade primadonnor prova ut mormors kreationer. Men ingen fick se att »Trasmaja« var på besök, så hon fick smugglas in bakvägen.

Där och då föddes mammas stora dröm om att bli skådespelerska, ivrigt påhejad av mormor filmfantasten, som alltid gjorde slut på sina sista slantar på en biobiljett och en påse kanderade nötter. Så efter avlagd folkskola sökte mamma in till scenskolan, bara för att inte komma in. År efter år nekade de henne. Ibland gick hon vidare en bit i den grymma urvalsprocessen, men allt som oftast var det tack för visat intresse redan första dagen.

Till slut lyckades en av mormors gamla kunder ordna en tjänst som alltiallo på Stadsteatern. Och där blev mamma kvar, i mer än fyrtio år med usel lön och ännu sämre arbetstider. [11] Uppgifterna bestod av allt från att dela ut scenprogram till besökarna till handräckning på mask och kostym. Med åren blev hon något av ett inventarium att plocka fram vid behov, en ständigt leende liten kerub som spred glädje och välvilligt åtog sig de sysslor som anvisades. Hennes främsta merit är när hon fick vara regiassistent åt Lennart Hjulström, vilket i praktiken gick ut på att koka och servera kaffe åt honom och resten av ensemblen.

En gång när hon var berusad berättade hon att hon egentligen velat göra abort, men att mormor övertalat henne att behålla mig, »tänk, ett barn avlat på teatern, gud så romantiskt!«

1965 inledde mamma en tillfällig förbindelse med en av teatern kontrakterad skådespelare, vilket ledde till att hon blev gravid med mig. En gång när hon var berusad berättade hon att hon egentligen velat göra abort, men att mormor övertalat henne att behålla mig, »tänk, ett barn avlat på teatern, gud så romantiskt!« Vid ett annat tillfälle, även då i åtminstone salongsberusat stadium, anklagade mamma mig för att ha varit »spiken i kistan« för hennes skådespelarambitioner, »man blir så slapp i köttet, ser du, så slapp!«, sa hon och höll ett imaginärt stycke fett mellan sina fingertoppar.

Min far ville inte ha något med mig att göra, jag har heller inget minne av att ha träffat honom, även om mamma hävdar att han höll mig ett par gånger som spädbarn, »motvilligt, närmast äcklat«. När jag var fyra omkom han i en arbetsplatsolycka [12] i Norrköping under en turné med Riksteatern där man spelade ett medley av nedkortade Shakespearepjäser. [13]

Under sin tid på teatern förde mamma ett minst sagt vidlyftigt uteliv, inte alltför sällan vaknade jag mitt i natten av tissel och tassel från tamburen, följt av fnitter och gnissel från mammas sovrum som låg vägg i vägg med mitt. Ibland var männen helt tysta under akten, ibland lät de något fruktansvärt. Värst var han som skrek som en gris på väg till slakt. Den där smetigheten, kväljningen av att få veta mer än man önskat är min bestående känsla inför mamma. Att få ta hand om hennes smutstvätt när hon behövde »vila« och se det gula i grenen på hennes silkestrosor [14] och inte veta vad som var mammas lämningar och vad som tillhörde den tillfälliga gästen, han som oblygt rotat i vår halvtomma kyl och spritsat ut det sista av en tub Ejderns kaviar på ett par Finncrisp.

Det stora kompisgäng som min mamma ingick i som en alltid livfull maskot (»vår egen lilla Lena Nyman!«) har stötvis spritts för vinden. De som var förmögna bor numera på soligare breddgrader, som Antibes och Alicante, medan de mer olyckligt lottade dukat under för sjukdomar, personliga konkurser och död för egen hand. Förr var det fest minst en gång i veckan, nu gick det månader mellan visiterna. Blev mamma för sällskapssjuk ringde hon och bad mig komma över, »och var söt och kila förbi Prinsgatan och kvittera ut ett par kvartingar Peppe«, vilket var hennes sätt att förmedla att jag skulle stanna på Systembolaget på vägen och lägga ut för några flaskor av deras billigaste halvtorra sherry av märket Tío Pepe, det enda hennes mage klarade av.

Sedan satt vi där på den lilla balkongen som vette ut mot Riksdalersgatan oavsett om det var en solig majdag eller ruskig november, var det alltför kallt fick jag låna en fuskpäls. Vi läppjade sherry medan hon än en gång berättade om hur hon blivit uppbjuden av självaste Tommy Berggren på teaterns julfest och ibland var det sjuttiotal och ibland nittiotal och ibland var Tommy lite fräck i munnen och vissa gånger lite väl framfusig med var han placerade sina händer men han var alldeles oavsett en alldeles fantastisk dansare, alldeles fantastisk.

Ofta oroade jag mig över vad det skulle bli av mamma. De begynnande tecknen på glömska, krämporna, gastriten, drickasuget som pendlade mellan en lätt längtan och den grava alkoholistens kompromisslösa desperation. [15] Skulle jag låta henne läggas in på någon typ av boende? Skulle hon gå med på det? Inte visste jag där jag satt och frös med mitt kristallglas och log inåtvänt åt ännu en historia ur det göteborgska nöjesliv som flytt som en dröm att jag en dag skulle bli långt mycket sjukare än mamma ens varit i närheten av. Återigen: livet är bra märkligt.

Ånger är ingen känsla jag vill kännas vid i det liv jag för i dag. Som jag sa till Göran i går, vi kan endast se framåt. Ånger är sentimentalt och fruktansvärt okonstruktivt. Det leder bara bakåt. Jag tror han förstod. Och ändå: är det något jag ångrar så är det hur det slutade med Simon. Hur vi i dag helt saknar kontakt. Han som är min son, han som kommer vara det enda som finns kvar av mig när allt det här är över.

För att kunna skriva om Simon måste jag dock börja med Klas. Klas var den som rent bokstavligen förde in Simon, eller åtminstone en del av honom, i mig, där han fick gro och växa under nio konstiga, hemska och ibland rätt så underbara månader. [16]

Jag och Klas träffades på en Peter LeMarc-konsert på Trädgår’n 1993. Klas pluggade ekonomi på Handels men drömde om att slå igenom med sitt popband Strändernas svall. Han var från Halmstad, storebrodern hade umgåtts i kretsen kring Gyllene tider. Strändernas svall var ett i raden av den våg av band som uppstått i den medelstora kuststaden i Gyllenes kölvatten. Familjen trygg medelklass, pappan var revisor och mamman läkarsekreterare. Klas såg bra ut, jag lade märke till honom direkt när vi hamnade i närheten av varandra längst fram på LeMarc den där kvällen. Fina ögon och ett alldeles glänsande blont hår, gyllene. Men blyg var han, närmast tafatt, det har han alltid varit. Det var jag som fick ta initiativet, det var jag som rörde vid honom, jag som kysstes först.

I början var kärleken så stark, så svindlande. Den var precis som jag läst om i alla tusentals böcker jag dittills gömt mig i (gymnasiet bestod mest av stilla hemmasittande, hårdpluggande och så Loesje då) och ändå helt annorlunda, så läskigt verklig att det gjorde ont och ändå var underbart skönt, som att äntligen få andas ut och samtidigt få en kniv i sitt bröst. När mensen uteblev och proverna var positiva blev vi väl båda lite överrumplade (»redan?«), men vi seglade fortfarande fram på kärlekens flygande matta, inget kändes svårt, allt möjligt.

Så kom vardagen, som den ju alltid gör. Efter en helg blir det alltid måndag morgon, det kvittar hur underbart man haft det under ledigheten. Strändernas svall la karriären på hyllan och Klas la all sin vakna tid på att slutföra sina studier. Jag tog hand om min lilla Simon, ammade honom, tröstade honom, vaggade honom till sömns och torkade rent hans röda lilla rumpnissestjärt. Klas hade alltid någon ursäkt, det var tentor hit och muntor dit, men sen, när han fått sin examen, då lovade han att ta ut sin pappaledighet. Men under studietiden startade han och några klasskompisar ett IT-företag [17] som i stället kom att sluka all energi, sömlöst gled han över från att vara upptagen till att vara helt uppslukad. Resultatet blev att jag återigen lämnades ensam med ansvaret för Simon, samtidigt som jag övertygades om det riktiga i att pussla ihop mina universitetspoäng till en svensklärarexamen.

Något gott som kom ur allt detta var att jag och Simon fick ett tajt band till varandra, under några år var vi så nära, så nära. Ja, han var verkligen mammig då, skulle alltid sitta i knäet efter middagen och ville bli ompysslad och smekt på ryggen när han skulle sova. Klas skakade på huvudet, tyckte att jag klemade bort pojken i någon slags gränslöshet, men jag tror att han innerst inne var avundsjuk. Eftersom han så sällan var hemma hade han svårt att få kontakt med sin son, när jag tittade på dem i smyg när de lekte var det mest att Klas satt och tittade på medan Simon tjurigt gick in i en bubbla. Det där kan inte kännas kul för en pappa, tänker jag, det där avståndet, kontaktlösheten.

Sedan vände det ju gradvis när Simon blev elva, tolv och när han kom in i puberteten gick det snabbt som attan. Plötsligt ville han inte alls veta av sin gamla morsa, ett tag var det som om han knappt tålde att se mig. Men Klas, han var ju så populär med all den senaste tekniken han hade tillgång till via sitt jobb, ja det kändes lite som om han mutade över Simon på sin sida med sina jäkla dataprylar och spel och allt möjligt.

Jag tvingades försörja oss alla tre medan Klas hjälpligt försökte lappa ihop sitt kraschade ego, alltför ofta med whiskyflaskan i stället för Platsjournalen.

1999 gick Klas firma i konkurs, vilket innebar några jobbiga år. Jag tvingades försörja oss alla tre medan Klas hjälpligt försökte lappa ihop sitt kraschade ego, alltför ofta med whiskyflaskan i stället för Platsjournalen. Usch, det var en mörk tid, men jag kämpade på för vår skull, tänkte att det skulle vända, att det fanns en ny början. Ett tag såg det så ut, Klas lyckades få anställning som konsult på ett telekomföretag och vi kom på rätt köl igen ekonomiskt. I samma veva blev han tydligen också mentor åt en viss Jenni, en piffig liten studentska på Handels med platinablont hår och yppiga små tuttar. Något han hemlighöll för mig, liksom han hemlighöll deras »mentorsmöten« på Apple Hotel vid Torpamotet som ofta höll på till långt in på småtimmarna. Ett helt år höll de på, sedan blev mina misstankar för starka. Alla tecken, alla till synes obetydliga småsaker som en bedragen förr eller senare lägger samman till en skrikande, larmande sanning. Jag begärde skilsmässa, vilken godkändes i september 2004.

Allt var trasigt och omöjligt att reparera, men i stället för att bryta ihop (utöver en inledande sorgevecka då jag lyckades sätta i mig fem kilo Marabou mjölkchoklad och ett okänt antal liter vin, en vecka som olyckligtvis sammanföll med Kerstins disputationsfest vilken jag omöjligen kunde bevista i det stadiet, något hon verkar hålla emot mig än i dag) blev jag kompromisslös, fokuserad och hård. Klas, som alltid varit något av en psykopat (har jag insett i efterhand) spelade förstås ut känslokortet gentemot vår omgivning, våra vänner, våra grannar och släktingar. Han grät och fjantade sig, pekade med hela sin darrande, tårdrypande uppenbarelse på mig som med armarna i kors otåligt väntade på separationens fullbordande.

Förvånansvärt många tog Klas parti när det var han som felat, när det var den gubbfan som »lagt det lilla flickebarnet över sitt knä och testat tvåfingerfattningen«. [18] Till och med mamma klöktes ur sig grodor i stil med »du kan väl förlåta? Var inte för hård mot honom gumman, alla kan göra misstag, fråga mig!« Det värsta var ändå hur Klas vände Simon mot mig, Simon som vid det laget redan börjat fjärmas från mig stirrade nu på mig med rent hat det fåtal gånger han såg mig i ögonen och fräste ur sig: »Det är ditt fel att pappa måste flytta, ditt!«

Och flyttade gjorde han, hem till Halmstad där han tillfälligt bodde i sina föräldrars garage innan han återigen svingade sig ned i IT-världens gryta som börjat bubbla igen, den här gången med en av medlemmarna i Gyllene Tider som medfinansiär. Idén var att förse hela Halland med billig fiberkabel, vilket den här gången visade sig ligga helt rätt i tiden. I dag är Klas god för jag vet inte hur många miljoner, och bor i en flådig villa i Tylösand med Jenni och deras tre gemensamma barn.

I dag är Klas god för jag vet inte hur många miljoner, och bor i en flådig villa i Tylösand med Jenni och deras tre gemensamma barn.

Ett tag var det på gång att Simon skulle flytta ned dit, han var ju ändå där allt som oftast på helger och lov, lockad av dyra speldatorer och ständiga utlandsresor. Här hemma var allt jag kunde erbjuda en hyrdator från Göteborgs stad som kraschade stup i kvarten och en veckas hyrd stugsemester på Tjörn, inåt land. De första stegen i en vårdnadstvist togs, sedan insåg Simon att han hade för mycket att förlora, kompisarna fanns ju här i stan, ett gäng spelintresserade killar som utkristalliserats under högstadiets andra halva.

De såg allesammans ganska lika ut, gängliga och beniga med grällt färgat hår och byxor som jag följt med till Shock för att köpa, sådana där med många dragkedjor och fickor på. Senare kom det till piercings i läpparna och sådana där hemska träskivor i örsnibbarna. Samtidigt hade de en typiskt manlig oförmåga att se till detaljer och kvalitet, delarna som röjer den inbillat tuffa helheten, som ett par bekväma vandringsskor eller ett par fyrkantiga glasögon av enklare typ.
Jag hade en hel del sådana på Hvitfeldtska också, ett slags moderna nördar, pojkar (och på senare år faktiskt en del flickor) som levde halva liv, med ena foten i den digitala dimman, vakna om nätterna, bleka och gäspande tragglade de sig igenom lektionerna högst hjälpligt. Jag undrar ofta vad det ska bli av dem när de blir stora, om de någonsin blir det.

För Simon är planen klar: e-sport. Hans mål är att försörja sig som professionell datorspelare. [19] Det var därför som han och några andra ur kompisgänget flyttade till Stockholm efter att de gått ut Cybergymnasiet, deras ambition är att tillsammans finslipa sina förmågor att bli världsbäst i en sport som enligt Simon inte bara omsätter miljarder varje år utan snart också kommer vara en OS-gren. Ja, ja, den som lever får se.

Jag har försökt vara stöttande och uppmuntrande, alltid försökt finnas där för Simon trots att han sällan efterfrågat mig, men kan inte låta bli att tvivla. Det är aldrig fel att drömma, men alla bör ha en b-plan om drömmen går i kras, helst en c- och en d-plan också. Herre gud, vad jag oroat mig för den pojken. Ett tag var jag övertygad om att han hade Aspergers syndrom tills jag avskrev honom som ett tonårstruligt gränsfall.

Jag har också fruktat för att han är pedofil efter att ha hittat en oroväckande stor samling så kallad hentaiporr på hans dator [20], tusentals tecknade bilder och filmer på könshårslösa, kvidande flickor i mer eller mindre bisarra situationer. Det där höll jag tyst om, det var alldeles för mycket, på fler sätt än ett. Men jag tröttnade på att tvätta hans stelnade strumpor som han av någon anledning använde för att torka sig med. I stället lärde jag honom hur tvättmaskinen fungerade och hur man går till väga för att göra rent sin egen skit. Se där, en nödvändig kunskap att ha med sig ut i livet. Tydligen är det han som sköter hela gängets tvätt där uppe i Rågsved. Något har jag ändå gett min pojke. Åh herre gud vad jag kan sakna honom.

 

FOTNOTER:

11) Då mamma oftast jobbade kväll när det var föreställning fick jag från tidig ålder lära mig att klara mig själv, vilket grundlade min vid det här laget klassiska kost: ostsmörgåsar och te. Det var över huvud taget sällan lagad mat hemma.

12) Under många år levde jag under föreställningen att min far föll och slog i huvudet i det att man repeterade medan scenbygget pågick, men jag har genom senare efterforskningar (se exempelvis debattartikeln »Efter olyckan i Norrköping: nu kräver vi ordning och reda på turnéerna« i Scen & Film 3/71) fått veta att han fick en fallande ljusrigg över sig och krossades under dess tyngd, vilket jag ser som minst sagt intressant information.

13) Pjäserna som spelades var En midsommarnattsdröm, Macbeth och Köpmannen i Venedig.

14) Mammas fäbless för ett extravagant undre har skapat en aversion hos mig för all sorts lyx när det gäller intima plagg. Bekväm bomull ska det vara, helst utan spetsdetaljer och andra onödigheter.

15) En av våra mindre lyckade jular ihop var den då mamma i smyg druckit upp all den goda äggtoddyn jag förberett, efter ett recept av Nigella Lawson och tillredd på en specialbeställd hiskeligt dyr mörk rom från Antigua. Lagom till Karl-Bertil Jonsson kräktes hon upp alltsammans, hulkade gulvit smet rakt ned i den julgrupp jag arrangerat så fint vid tv-bordet. Det var den julaftonen, det.

16) Graviditeten. Jag har aldrig känt mig så mycket kvinna som då, på gott och ont. Så äcklig, så stark. Kapabel till ingenting och förmögen att förstöra världen. Jag hade inte velat göra om det, vill aldrig ha det ogjort.

17) Det här var i Internets barndom ur svenskt perspektiv, det vill säga 1995. Företaget erbjöd webblösningar åt klädhandlare, vilket ju i dag är en jätteindustri men då låg långt före sin tid. Folk ville kunna prova plaggen i butik, inte klicka på en skärm och få dem hemskickade med posten. Egentligen vill man väl det fortfarande, men tekniken verkar ha en förmåga att få oss att ändra våra tankar, glömma bort hur det en gång var och ständigt vilja nytt och annorlunda.

18) Det är endast motvilligt som jag här citerar fritt ur minnet ur ett av flera sms som jag tjuvläste på Klas andra, hemliga mobiltelefon.

19) Spelet han ägnat de senaste årens vakna timmar åt kallas Dota 2 och jag har trots idoga försök inte riktigt lyckats förstå vad det handlar om.

20) Jag vet, jag är en snok som både en och två gånger lagt näsan i blöt. Ibland funderar jag över om vissa sanningar mår bäst av att lämnas i det fördolda.

Publicerad
4 dagar sedan
Charlotta Blomberg, Murjek, i Arbetarens första väljarintervju. Foto: Privat

Väljarintervju: ”Vi är inte vana att behöva säga ifrån”

Efter tjugo år som kock i Kungälv utanför Göteborg ville Charlotta Blomberg testa något nytt. Därför jobbar hon sina sista år före pensionen på hembygdsgården i den lilla norrbottniska byn Murjek. Nu är hon den första att frågas ut i Arbetarens väljarintervjuer 2026.

Det dröjer inte många minuter in i vårt samtal innan 61-åriga Charlotta Blomberg säger att hon har varit kroniskt förbannad på den svenska politiken, åtminstone det senaste halvåret. När hon har sagt det skrattar hon. Ett varmt skratt som inte bär spår av ilskan hon beskriver men inte heller faller undan för allvaret i de egna orden. Hon är arg och vill att något ska hända – vi återkommer snart till vad.

Det blir en telefonintervju, det här första av flera fördjupande väljarmöten som Arbetaren kommer att publicera inför valet. Den som följer Vad fan ska man göra-bloggen har redan kort introducerats till Charlotta – hon kallas gärna Lotta – och vår spontana träff i Murjek, där hon bor. Nu vill jag komma närmare henne och hennes tankar och eftersom avstånden är som de är, blir det per telefon.

Första frågan lyder:

Vad bryr du dig om i livet?

– Oj, det var svårt …, svarar Lotta och ber att få tänka efter en stund.

– Jag bryr mig mycket om vår natur, säger hon sedan. Jag använder mig av naturen mycket, gillar att vara i den. Den ger ro och kraft. Och jag tycker det är hemskt, det som händer med våra skogar och andra delar av naturen. En annan sak är det här med Allemansrätten som försvinner mer och mer. Och strandskyddet. Det är mycket som luckras upp som gör det allt svårare för gemene man att få tillgång till naturen. 

Pensionen – och hälsan

De nära och kära blir också viktigare med tiden, resonerar hon. Som ung finns det ”så mycket annat att göra och utveckla” men nu tar relationerna allt större plats. 

– Mina föräldrar är borta sedan ett antal år. Men vännerna, de nära kontakterna, sätter jag väldigt högt, säger hon.

– Och så är det hälsan, som blir viktigare ju äldre man blir. Jag vet inte hur jag ska orka tills jag blir 67, att jobba i 5,5 år till. Innan jag kan gå i pension. Jag lever själv och betalar alla räkningar själv. Det är något som gnager mycket, hur man ska få det att gå ihop. Även om man sparar och försöker göra vad man kan. Men så måste man försöka leva lite också, under tiden. Man kanske inte ens blir pensionär, säger hon.

Du har bott strax utanför Göteborg större delen av livet och lever nu på en ort med ungefär 50 invånare. Hur upplever du skillnaderna, om vi nu tänker på hälso- och sjukvården specifikt?

– Det är en otrolig skillnad mot hur vi hade det hemma.

På vilket sätt?

– Jag skadade min rygg för drygt fem år sedan och fick bland annat kotskador. Det visade sig efter läkarnas missar att det var på grund av benskörhet. Då tog det två-tre månader att komma på remiss in till Göteborg. När jag skulle få samma vård här i Norrbotten skrev de remissen den 28 oktober och jag fick komma in den 28 januari. Femton månader senare, säger Lotta. 

– Och tandläkare … Det finns ingen om du bara vill ha en tid i närmaste större ort Jokkmokk, där kan man bara söka vid akuta fall om man inte är barn eller gammal. Annars får du åka till Boden eller Arvidsjaur eller Luleå, Gällivare …

Det är jättelångt. 

– Ja. Jag har ju läst om att det skulle vara så här. Men har ändå inte tänkt att det var riktigt så illa. Så då får man planera. Det blir viktigt att hålla sig frisk.

”Vart fan är det på väg?”

Det blir en öppen fråga till. Jag frågar Lotta Blomberg om hon kan komma på en situation med koppling till politiken – allt ifrån bristen på tandvård till någon stor omvärldshändelse – som har framkallat någon typ av känsla hos henne. Har något i politiken gjort henne glad, upprörd, lättad, hoppfull? Och då kommer det:

– Ja, alltså man har väl varit kroniskt förbannad nu det sista halvåret tycker jag. 

Och så skrattet.

– Det går ju inte en dag utan att man börjar fundera på ”vart fan är det på väg?”. Det är helt hutlöst hur det håller på, det var ju det vi pratade om sist. 

– Alltså det här med Tidöregeringen och Migrationsverket och alla dessa helt inhumana… det är så fruktansvärt. Människor som kämpar och som verkligen gör rätt för sig, som blir behandlade som … Det är någonting jag går i taket för med jämna mellanrum. Sen måste jag ju erkänna, det finns människor överallt som beter sig illa. Men det är just de här människorna som verkligen försöker. Jag tycker det är fruktansvärt.

Om jag får backa bandet lite. Berätta om när du röstade första gången – var befann du dig i livet då? 

– Jag hade nog inte flyttat hemifrån än, utan minns det som att jag röstade en gång när jag fortfarande bodde hemma. Och där jag levde då, mitt ute i skogarna några mil utanför Göteborg, där fanns det liksom ingenting att göra för en ungdom. Men det fanns CUF – Centerpartiets ungdomsförbund, säger Lotta Blomberg.

– Det var en förening och det var ju inte så himla hårt politiskt utan vi hade väldigt roligt. Vi umgicks, dansade, åkte på stora läger och man blev lite präglad. Man hittade andra som tyckte om att göra likadana saker. Så det var inte politiken som var det viktiga egentligen. Men det blev ju ändå att man röstade på dem för man blev färgad av det. 

Fälldin mot Palme i valet 1982

Det här var valrörelsen 1982 som hade centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister och socialdemokraten Olof Palme i opposition. Mycket kretsade kring förslaget om löntagarfonderna – det system som skulle föra över en del av företagens vinster till fonder styrda av fackföreningarna, så att facken skulle kunna köpa aktier i svenska storföretag. Idén var att ge arbetstagarna direkt inflytande över kapitalet och motverka maktkoncentrationen hos privata ägare. Motståndarna såg fonderna som ett hot mot äganderätten.

Stockholm, 13 februari 1978. Thorbjörn Fälldin (C) och Olof Palme (S) träffas utanför Isstadion efter en match. Foto: Kent Östlund/TT

I en intervju inför valet, gjord av journalisten Göran Rosenberg, berättar Olof Palme att han just då läser boken Husbonde och dräng av Leo Tolstoy – ”ett utmärkt inlägg i debatten om löntagarfonder.”

Varför? undrar Rosenberg.

– Det visar att den här husbonden, han är väldigt girig, säger Palme. 

– Han släpper inte ifrån sig någon del av sin makt och sitt inflytande godvilligt. Hur vackert och generöst han än uttalar sig. Han försöker lura den stackars drängen på hans sista kopek. Och drängen, han lär sig att man måste hålla ihop om man ska klara sig. 

Frågor om löntagarfonder och att avskaffa grundskolebetygen

Debatten om löntagarfonderna fortsatte och när de väl infördes ett par år senare var förslaget kraftigt urvattnat. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt avvecklade sedan fonderna direkt efter att den kom till makten 1991.

Också annat debatterades flitigt i valrörelsen då Lotta Blomberg röstade för första gången. I ett replikskifte från Svt:s partiledarintervju hörs journalisterna Göran Rosenberg (igen) och Christer Petersson pressa oppositionsledaren Palme i frågan om betyg. Socialdemokraternas kongress hade då tydligt uttryckt att de ville avskaffa grundskolebetygen, också Palme själv sa sig ha övertygelsen att det skulle vara bäst. 

– Men! Vi har gjort opp med Folkpartiet och Centerpartiet om det här. Efter långa diskussioner kom vi fram till att i åttan och nian ska man behålla betygen. Och sen ska man pröva om man kan få bättre intagningsmöjligheter till gymnasiet, en försöksverksamhet. 

 Men ni vill ju ta bort betygen?

– Ja, men vi har gjort opp med de andra partierna.

Men om ni får makt själva efter valet?

– Ja, men vi har ju också moral. Har vi gjort opp, även om det inte är grannarna i byn, utan folkpartister och centerpartister, så står vi för det. Och alltså kommer vi under den kommande mandatperioden icke att röra betygen. Vi har ett partikongressbeslut. Sen sitter vi och förhandlar med de andra och gör upp. Och då anser vi oss faktiskt bundna av en överenskommelse!

Fälldin fick första rösten – svårare i dag

Palme vann valet och Fälldin, som fick Lotta Blombergs röst, tvingades lämna statsministerposten.

Sedan dess har hon valt olika i olika val, inte varit ”jättefast” i ett och samma parti utan gått på specifika frågor aktuella i respektive tid.

– Nu känner jag mig mer osäker än någonsin på vad jag ska rösta på, faktiskt. Jag har egentligen ingen aning om vad partierna står för längre. Så det är någonting jag får sätta igång att göra, gå igenom och läsa in mig. Och ta det kommunala för sig och riksdagsvalet för sig.

Om du jämför din tidiga tid som väljare med den här tiden – vad skulle du säga då?

– Jag tyckte det var lättare att förstå då, att varje parti stod för sin sak. Det var inte de här samarbetena och gråzonerna, utan det var lättare att skilja på den ena och den andra, säger hon. 

– Jag har nog aldrig lagt ner jättemycket energi på att läsa på tidigare. Men jag känner ju nu att jag måste ta tag i det och se vad jag verkligen vill stå för.

Det som också har ändrat sig från då till nu är att vi lever i vad man kallar ett ”post-truth-samhälle”. Fakta tar allt mindre plats, det är halvsanningar och lögner från olika håll i debatten. Även om du nu läser på, känner du dig trygg i att partierna och politikerna talar sanning och kommer att agera som de säger att de ska agera?

– Nej, för de skriver ju inte i sina partiprogram vilka de kan tänka sig att alliera sig med. Vissa har sagt att de absolut inte ska göra vissa saker och ändå gör de det. Hur ska man kunna lita på det? Jag vet inte hur man ska få tag i den information man behöver. Jag är inte så snabbtänkt i de här sakerna, det känns övermäktigt, säger Lotta Blomberg.

– Hemma när jag växte upp var vi aldrig någon debatterande familj. Vi diskuterade aldrig politik, så jag är inte van vid det. Det är bara när det är saker jag verkligen kan som jag känner att jag kan stå på mig. Annars tar jag inte diskussionen, för att jag känner mig osäker. 

Riksdagens åtta partiledare i studion inför en partiledardebatt i Svt:s Agenda, oktober 2025. I mitten programledarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft. Foto: Caisa Rasmussen/ TT

Det räcker att se på utvecklingen i USA så får man gråa hår, resonerar hon.

– Med fake news och bristen på respekt för människor i stort. Jag mår dåligt när jag ser det. Och den här tonen. Det sprider sig, det här. Att inte tala sanning och inte stå för vad man har sagt. 

Om jag säger ordet ”framtidstro” nu, i mars 2026 – vad tänker du då?

– Framtidstro har det väl inte varit så lite av någon gång tidigare, känns det som. Men samtidigt hoppas jag också att det leder till att människor … Ja, vi är lite för mesiga, bara. Rent allmänt och politiskt. Vi står inte för saker, även Sveriges regering och Nato – alla bara håller god min. Man sätter inte ner foten och säger att ”nu är det bra”. 

Ljusglimt från Jokkmokks ”Tack men nej, tack”

Vi svenskar är dåliga på det, menar Lotta Blomberg. Och skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar. 

– Jag tror att det kommer att komma. Vi måste på något sätt förena oss. Man måste börja tänka om. 

En ljusglimt var skrivelsen som kom från kommunstyrelsen i Jokkmokk tidigare i år, tycker Lotta Blomberg. Det svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring som löd:

”Tack men nej, tack” till att delta i ”regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun”.

– Då blev man hoppfull. Någon som hade en maktposition som visade var gränsen gick. Och det spred sig bland människor, många delade och många andra kommuner gjorde likadant. Det blev ringar på vattnet och det kändes som att det kanske var startskottet för folk att förena sig och säga att ”nej, nu är det för jäkligt, nu måste vi göra någonting”.

Om du utgår från dig själv: Vad skulle krävas för att trigga igång dig, få ut dig på gator och torg eller på något sätt vara en del av det du själv säger behövs?

– En begränsning för mig är förstås avstånden till olika evenemang. Men jag skulle kunna tänka mig att bli mer aktiv. Och jag tror att det är någonting som har kommit av att det ser ut som det gör. Att jag har känt mer och mer att vi måste göra någonting. Men vad ska man göra och vad kan man göra? Vad är det man behöver stötta, är det demonstrationer eller är det namninsamlingar eller något annat? 

Just namninsamlingar har hon skrivit på då och då, till exempel till förmån för UNHCR eller för att rädda nattågen norrut. Men det finns fler steg att ta, tänker Lotta Blomberg.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker.

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 dagar sedan

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Vi reser i etapper som ni säkert märker. Här i bloggen kommer allt att berättas men det blir lite i omgångar, utportionerat. Idag blir det en paus från norr-etappen med en throwback (heter det så?) till en av våra Stockholmsintervjuer som vi gjorde längs röda tunnelbanelinjen för några veckor sedan – just den här utanför köpcentret Fältöversten, vid Karlaplan på Östermalm. 

Vi hade just sagt hej då till jag vet inte vilken i ordningen av ungdomar som kommit fram för att ta en bild med Greta, den nya tidens autograf. Hon hade – som vanligt – motfrågat den som tog bild om personen kunde tänka sig att ställa upp på att bli intervjuad av oss.

– Nej, jag vill inte prata om politik, tyvärr. Fortsätt med det du gör, du är grym, var svaret. 

Det är fascinerande, sa vi till varandra. Detta återkommande fenomen att en person berömmer Greta och andra aktivister för det de gör och står för – för att i nästa andetag koppla bort sig själva från hela det politiska samtalet. 

– Det verkar som att politik är så avlägset för många. Att man inte kan se hur man själv skulle kunna vara en del av den. Jag tänker att vi har misslyckats här, kollektivt, med att få människor att förstå att det jag och andra aktivister gör, rör alla. Vi gör det här för att politiken påverkar oss och dig, och vi och du kan påverka politiken. Alla kan vara en del av det och alla behövs, sa Greta.

Vi hade gjort ganska många intervjuer inne i köpcentret, flera väldigt intressanta och roliga som vi kommer berätta mer om längre fram (bland annat med en vrålkänd skådespelare som varken Greta eller jag kände igen förrän vi kollade på videoklippen i efterhand, så pinsamt). Nu skulle vi just gå ner i tunnelbanan för att åka till någon annan station längs linjen. Men vi blev avbrutna av… Tada! En ung kille som kom fram och ville ta en bild. Hans kompisar stod intill.

– Okej, sa Greta.

Bilden togs, killen sa “tack så mycket” och Greta högg direkt:

– Får jag intervjua er?

Viss tvekan uppstod men efter en stund ställde fyra killar upp sig i en halvcirkelliknande form mitt framför uppgången till Karlaplans tunnelbana. Det visade sig snart att alla fyra gick i Östra Real – min (Alexandras) gamla gymnasieskola. De var 16 eller 17 år allihop och en av dem bad att få vara anonym, så för enkelhetens skull låter vi alla stå utan namn.

– Vi pratar med folk inför valrörelsen, sa Greta. Frågar vad de tänker kring svensk politik just nu.

– Nej, men det är för hett ämne för mig, sa killen som tog selfien med Greta.

– För hett ämne? svarade hon.

– Jag kan för lite för att prata, sa han och hans kompisar höll med, det var samma för dem.

– Jag har inte bestämt mig för mitt val och vi kommer inte bli 18 till valet, sa selfiekillen.

Greta, som var 15 år när hon började skolstrejka, sa:

– Det betyder ju inte att ni inte har viktiga saker att säga. Jag har inte heller bestämt mig för vad jag ska rösta på, jag har ingen aning. Har ni varit engagerade i politik? Gått på någon demonstration eller någonting?

– Nej, sa alla killarna i mun på varandra. 

– Varför då? undrade Greta.

– Vi har inte varit så intresserade kanske, sa en av de andra killarna som bar sin svarta dunjacka öppen trots ett antal minusgrader. 

– Jag känner att det är lite för långt ifrån oss nu när vi inte kan påverka ändå. 

– Men ni påverkas, sa Greta.

– Jo. Men det har inte varit så relevant… Eller det har varit relevant men det har inte varit så populärt i vårt umgänge kanske, sa selfiekillen.

En tredje kille, iklädd endast fleecetröja, sa till selfiekillen:

– Du är med i elevrådet, så du vet ju ändå hur man kan påverka.

Selfiekillen svarade:

– I skolmiljö har jag ju varit det. Men inte i politik-politik. 

Hur kommer det sig att du är med i elevrådet? (Det här är jag, Alexandra, som frågar.)

– Det är kul att vara med och bestämma. Och få vara med och påverka. 

Vad har du varit med i för beslut?

– I min förra skola ändrade jag på lite saker… Men nu har jag mest suttit med och lyssnat. 

Greta:

– Det är en bra början, ett sätt att börja engagera sig, sa Greta och fortsatte: 

– Känner ni er hoppfulla inför framtiden?

Den fjärde killen, i gråsilvrig dunjacka och keps, kom med in i samtalet:

– Mycket. 

Greta:

– Mycket?

Kepskillen:

– Ja. 

Selfiekillen:

– Både ja och nej. Det känns som att det är många förändringar som kommer och man är lite orolig för det. Men man tänker också att det är så långt fram så… Jag är inte rädd för framtiden. Men lite orolig.

Greta vände sig till kepskillen:

– Vad är det som känns hoppfullt?

Han svarade:

– Nej, men jag tycker att det ska bli kul i framtiden. Vad ska man vara rädd för, liksom? Eller, det känns inte som att det finns så mycket att vara rädd för.

Killen med öppen jacka fyllde i:

– Vi är trygga i styret som är just nu. Och vi tror på våra politiker.

Greta:

– Bra att höra att ni är hoppfulla. 

Jag vände mig till selfiekillen:

Du sa lite både och. Vad tänker du på? 

– Det är mycket nytt som händer.

Killen i silverjacka bröt in och frågade sin kompis:

– Som vadå?

Selfiekillen:

– Typ, det är mycket med AI. Även fast det är väldigt intressant. Och sen är det ju hela klimatfrågan. Så det är ju lite ångest kring det. 

Silverkillen skrattade till:

– Har du klimatångest?

Selfiekillen: 

– Nej, haha. Men alltså…

Han såg på sina kompisar. 

Silverkillen:

– Det är inget fel med det. 

Selfiekillen:

– Man påverkas ju kanske inte så jättemycket här i Sverige. För det är inte så mycket naturkatastrofer. Men… Om man tänker… Till exempel, om man är och åker skidor så märker man ju direkt att det är mindre snö. Och glaciärerna smälter och…

Greta: 

– Klimatångest är en intressant term, tycker jag. För ångest är ju att man överreagerar på någonting och oroar sig i onödan. Men klimatångest är ju snarare att man förstår det som forskningen säger…

Selfiekillen: 

– Du menar att det inte riktigt är ångest? För jag överreagerar inte, eller?

Greta: 

– Alltså, ångest kan det ju vara. Men det är ett intressant begrepp. Att vi fokuserar på brandlarmet snarare än att kolla på att huset faktiskt brinner. 

Selfiekillen:

– Intressant perspektiv.

Silverkillen: 

– Det var djupt. 

Killarna började röra sig lite otåligt, sannolikt kalla och redo att gå vidare. Greta ställde en sista fråga:

– Vad krävs för att ni ska engagera er och till exempel gå på en demonstration?

Killen i silverjacka svarade:

– Jag skulle nog behöva att någon tog med mig dit, tror jag. Det är liksom att jag inte riktigt vet hur man går med i en demonstration. 

Selfiekillen fyllde i:

– Alltså jag tror att om personer i min närhet skulle göra det, så skulle jag följa med. Det tror jag.

Nu dök det upp några vänner eller bekanta till våra intervjupersoner och vi tackade dem och sa hej då. Just innan vi hann fram till rulltrappan kom det ett nytt gäng grabbar från Östra Real:

– Är det Greta!? Kan vi få ta en bild? 

Det togs en bild och de började gå, samtidigt som en av dem sa: 

– Vi stöttar dig!

– Toppen, sa Greta och ropade efter dem:

– Hoppas jag får se er på en demonstration någon gång snart!

Det var allt från Karlaplan för denna gång. Nästa gång vi hörs blir det sannolikt mer från vår resa i norra Sverige. Hej så länge!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 dagar sedan
Förhandlaren Alexandra D’Urso berättar om hur Uppsala LS hjälpte en medlem att förhandla upp lönen. Foto: Hasse Holmberg / TT, Privat. Montage: Arbetaren

Uppsala: Facket hjälpte förskole­pedagog att förhandla upp lönen

Den syndikalistiska fackföreningen Uppsala LS hjälpte en pedagog på en privat förskola att förhandla upp lönen. Förhandlaren Alexandra D’Urso berättar om processen, om esset i rockärmen och om hur fackföreningen har satsat på fler ideella förhandlare.

Det var efter lönesamtal på en privat förskola som en förskolepedagog hörde av sig till sin fackförening Uppsala LS av SAC.

Medlemmen var missnöjd med löneutvecklingen och på arbetsplatsen visade det sig, enligt Uppsala LS, att det fanns flera stora arbetsmiljöproblem: Kränkande särbehandling, hot om varningar, konflikter i personalkollektivet och otydliga rutiner. 

Just lönen, menade förhandlaren Alexandra D’Urso, kunde vara ganska svår att påverka i stunden. Men facket lovade att ändå göra ett försök och kallade ledningen för den privata förskola till förhandling.

 – I januari kallade vi dem till förhandling angående anställningsvillkor, lön, arbetsmiljön och arbetstider. Och om kränkande särbehandling, som skedde mot vår medlem.

Det tog tid att få till förhandlingen. I början ville den privata förskolan inte lämna ut vissa dokument, till exempel dokumentation över lönesamtalet. Och efter att facket begärde ut en kopia av förskolans arbetsmiljöpolicy, fick de ta del av en policy som till synes skapades under förhandlingsperioden, menar Uppsala LS.

Esset i rockärmen – MBL 18 §

När ledningen inte ville lämna ut dokument tvingades facket att påminna om medbestämmandelagen (MBL) 18 §, som tydligt säger att om en part i en förhandling åberopar skriftliga handlingar ska de finnas tillgängliga för motparten.

Alexandra D’Urso är förhandlare på Uppsala LS. Foto: Privat

– Men då behövde förhandlingen pausas, fortsätter Alexandra D’Urso. När förhandlingarna sedan återupptogs var de betydligt mjukare och vi kunde resonera med arbetsköparen.

Sammanlagt hölls det fyra förhandlingar under vintern. Och vid sista förhandlingen gick ledningen med på att höja medlemmens lön. 

Just MBL 18 § berättar Alexandra D’Urso är en lag som Uppsala LS använder sig av ofta i förhandlingar.

– Den är kort, enkel och tydlig. Vi använder den ganska ofta i våra förhandlingar. För så fort någonting nämns av en arbetsköpare så vet vi att vi kan begära ut det. Så det är ett bra kort att spela i förhandlingen.

Uppsala LS satsar på förhandlare

Under de senaste månaderna har Uppsala LS vunnit flera förhandlingssegrar. 

Nyligen hotades en medlem på kommunen med uppsägning – något som stoppades av facket. Tidigare har man också stoppat ett bemanningsföretag från en uppsägning i samband med en föräldraledighet. 

Uppsala LS har vunnit flera förhandlingar senaste tiden. Foto: Skärdump Uppsala LS

Och i höstas hjälpte man en rullstolsburen medlem på Samhall att förhandla om tillgänglighetsanpassningar, samt begära ut ersättning till medlemmen för brott mot diskrimineringslagen.

Alexandra D’Urso berättar att de vunna ärendena är ett resultat av att fackföreningen satsat på utveckling av förhandlingsvanan bland medlemmar.

– Vi har satsat mycket på att öka vår förhandlingsverksamhet och att utbilda fler förhandlare.

MBL-pingpong med Uppsala LS

En uppskattad utbildning som facket har anordnat är så kallad ”MBL-pingpong”. Deltagarna får prova att rollspela arbetare och arbetsköpare och i olika scenarier, riktiga och påhittade, testa att använda MBL-paragrafer i förhandlingssituationer.

– Det är superroligt, för man får driva på och lära sig hur man till exempel bokar en förhandling, vad man har för tidsfrister och hur man argumenterar tillbaka. 

I vissa förhandlingar kan man behöva vara hård och ställa arbetsköparen mot väggen, berättar Alexandra Alexandra D’Urso vidare.

– Det är inte alltid lätt att vara konfrontativ på det sättet. Som man behöver. Men det är jättebra att ha ett pass med andra kamrater som vill lära sig om förhandling, att testa att vara hård. 

Just utbildningarna med momentet MBL-pingpong har gjort att det är många medlemmar som nu testat att förhandla.

– Vi har verkligen ökat antalet personer som kan hoppa in och ta förhandlingar. Vilket är jätteroligt,  avslutar Alexandra D’Urso, förhandlare på Uppsala LS av SAC.

Blockad mot skuld­tyngda restaurang­en Elsa Vin & Mat i Malmö

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Chalmers Social Justice i ett debattinlägg som är en fortsättning på delar av lärarkårens debattartikel i höstas, som förblev obesvarad av högskolans ledning. Foto: Bo Carsing/TT

Chalmers ledning duckar frågor om Israelsamarbete

Under en lång tid har studenter och anställda på Chalmers krävt att högskolan avslutar sina samarbeten med institutioner medskyldiga till folkmordet i Palestina – utan gehör. Trots tältläger, öppna brev och offentligt avslöjade forskningssamarbeten med israelisk vapenindustri står ledningen fast vid sin ståndpunkt. Chalmers Social Justice i en replik på det svar de aldrig fått – samtidigt som ledningen kallas att bemöta dem i offentlig dialog.

I skrivande stund är det drygt ett halvår sedan Solidarity Group, en grupp bestående av lärare och forskare på Chalmers, skrev ett öppet brev i GP till ledningen på Chalmers med uppmaningar att se över och avsluta samarbeten med institutioner i Israel som är medskyldiga till folkmordet i Gaza.

Gruppen startades som en reaktion på hur universitetet hanterade studenternas protester mot militära samarbeten och kopplingar till en folkmordsanklagad stat – genom att tillkalla polis, polisanmäla studenter och förbjuda demonstrationer. Efter publiceringen av det öppna brevet fick gruppen till ett möte med ledningen där samma inkonsekventa hållning som intagits sedan folkmordet inleddes tyvärr upprepades. 

Det var först efter att ett tältläger uppfördes på ”Geniknölen” som vi fick till ett möte med ledningen. Där kunde vi presentera våra självständiga efterforskningar, i vilka vi upptäckt att Chalmers sedan 2009 ingått i hela 21 samarbeten med israeliska institutioner. Bland de mest uppseendeväckande ett som undersökte nya produktionsmetoder för flygindustrin där IAI (Israeli Aerospace Industries) ingick. Detta företag producerade Israels första attackdrönare som användes för att attackera ambulanser i Libanon redan tre år innan.

Man har även varit med i projekt för att förfina datorsystem med hög prestanda tillsammans med IBM Israel som driver ockupationens befolkningsregister. Resultaten har sannolikt används till ’Lavender’ och ‘Daddy’s Home’, program som använder generativ AI för att generera måltavlor för de olagliga bombningarna av Gaza.

Inga etikprövningar inför samarbeten

Nyligen har Chalmers även varit med och startat ett forskningssamarbete som syftar till att vidareutveckla generativ AI tillsammans med ett israeliskt universitet, teknik som redan bevisligen använts av den israeliska militären för att begå krigsbrott. Samtidigt pågår ett samarbete med israeliska universitet inblandade i att utveckla nya kommunikationssystem för fordonssystem med ’hög mobilitet’, vilket antagligen inkluderar drönare. Vi har även fått veta att det inte finns några krav på etikprövningar inför samarbeten mellan högskolan och privata aktörer. 

Demonstranter utanför Göteborgs universitet protesterar mot kriget i Gaza och kräver att universitetet bryter samarbetet med israeliska lärosäten. Foto: Adam Ihse/TT

Detta bemöttes med axelryckningar. Chalmers stod fast vid samma position som hållits sedan början av folkmordet. Inte ens efter att vi offentligt avslöjat resultatet av våra efterforskningar i Tidningen Syre tänkte man ta avstånd från sitt eller sina samarbetspartners ageranden. Som mest lovade man att delta i ett arbete som stödjer återuppbyggnaden av det högre utbildningssystemet i Gaza.

Att ta avstånd från sina medskyldiga samarbetspartners vore tydligen ett utrikespolitiskt ställningstagande, trots att detta är en intern fråga gällande högskolans egna samarbeten. Det är ändå en märklig förevändning då Chalmers tidigare tagit liknande ställningstaganden när det gällde invasionen av Ukraina och upproret i Iran 2022. Tydligen gjordes dessa efter uppmaningar från regeringen, men detta nämndes aldrig i uttalandena. Men enligt 2 kapitlet, 2:a § i högskolelagen, är det ”Styrelsen för en högskola [som] har inseende över högskolans alla angelägenheter och svarar för att dess uppgifter fullgörs” och alltså inte regeringen.

New public management har lett till en ond cirkel

Trots att våra krav upprepats av en stor del av de anställda på högskolan, och att FN:s högsta utredningsorgan, Amnesty, Human Rights Watch samt Bt’selem har fastställt att Israel begår ett folkmord i Gaza står ledningen än i dag fast vid en helt obegriplig och oförsvarlig ståndpunkt. 

Då ledningen varken svarat på vår artikel eller den från fakulteten tänkte vi skriva den repliken som hade varit lämplig att komma ut med, utifrån hur vi föreställer oss att de faktiskt resonerar i frågan.

Det hade varit klädsamt att till exempel medge hur Chalmers just nu går med ett 60-procentigt overhead. Alltså att en sådan stor del av intäkterna från forskningsmedel går till omkostnader såsom hyra och administration, och hur detta gör att Chalmers knappast har råd att bli av med de flera miljarder från EU:s Horizon-program som är öronmärkta för samarbeten med israeliska institutioner. Detta har att göra med hur omfattande privatiseringar har gjort staten tvungen att hitta nya inkomstkällor och det är en del i hur Chalmers sålt av sina lokaler till det statliga bolaget Akademiska hus. Genom de höga hyrorna finansierar högskolan staten, i stället för hur det rimligtvis borde vara – att staten finansierar högskolan. 

Man hade även kunnat ta upp hur new public management-paradigmet har lett till en ond cirkel. Den ökande andelen administratörer som anställts för att ”effektivisera” verksamheten styr forskningen bort från ämnen som kan gynna världen – och mot vad som drar in medel. Det belastar verksamheten ytterligare och tvingar högskolan att ingå i problematiska samarbeten. 

Vad väger tyngre än folkmord?

Under det senaste mötet med oss som driver frågan hänvisar ledningen till att deras professionella roll tvingar dem att göra vissa avvägningar som kan gå emot en personlig moral. Vi kräver att veta vilka avvägningar som kan väga tyngre än att hindra högskolan från att vara medskyldigt i folkmord. Vi ser detta som ett implicit erkännande av den situation vi beskrivit, och ett monumentalt misslyckande i ledarskapet.

Ifall det finns vissa systematiska eller strukturella orsaker till varför högskolan måste agera på ett sätt som strider mot dess värdegrund är det ledningens roll att sätta ord på och agera för att förebygga detta. Det är skamligt att de bevisligen har en förståelse för vikten av påverkansarbete gentemot politik och samhälle då de håller föredrag på Almedalsveckan och skriver debattartiklar i Dagens Industri, samtidigt som de inte lyfter ett finger för att arbeta för en högskola som är tillräckligt ekonomiskt och politiskt självständig för att undvika samarbeten som gör den medskyldig i folkmord. 

Vi kallar ledningen att bemöta oss i en offentlig dialog där de kan försöka bortförklara den systematiska förklaringen till deras agerande som vi har redogjort för. Det kan mobilisera ytterligare offentlig press på högskolans ledning men även våra makthavare för att få till den välbehövda förändringen som kan leda till att: 

● Chalmers återfår sin ekonomiska och institutionella självständighet.

● Chalmers avslutar samtliga samarbeten med institutioner och företag som är medskyldiga i folkmord eller andra människorättskränkningar, eller där medarbetare inte kan uttala sig om militärens agerande i rädsla för att bli arresterade såsom hände vid Hebrew University of Jerusalem. 

● Chalmers inför riktlinjer för etikprövningar inför samtliga samarbeten som inbegriper en bedömning av det socialpolitiska klimatet i samarbetslandet, såsom yttrandefrihet och säkerhetsläge, i enlighet med remissvaren till UHR, Vinnova och Vetenskapsrådets uppdrag för att främja ansvarsfull internationalisering.

Chalmers Social Justice

Statliga bolagets miljardvinster tvingar universitet att skära ner

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
8 mars - bevakning kring internationella kvinnodagen

Det händer på 8 mars 2026

Vad händer på internationella kvinnodagen? Arbetaren listar några evenemang runt om i landet.

Malmö

• Klockan . 10.00 Brunch Feminister mot fascister! – 8 mars 2026 (Vänsterpartiet m.fl.)
Brunch, kl. 10-13 Vad: Brunch med musik, workshops, barnaktiviteter, bokbord och kultur. Var: Café Barbro, Norra Skolgatan 10 B. → Läs mer

• Klockan 13.00 Demonstration, Feminister mot fascister!
samling kl. 13.00 Vad: Demonstration med tal och musik Var: Samling vid Möllevångstorget. Tåget avgår ca kl. 13.30 mot St. Knuts torg. → Läs mer

•Klockan 15.00 Demonstration Feminism underifrån – kvinnokamp klasskamp krossar patriarkatet!
Panelsamtal kl. 15.30 Vad: Samtal om Sexualundervisningen i skolan, med skolpolitiska utskottet Var: Poeten på hörnet → Läs mer

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Hörby

•  Aktivister – En film av Maj Wechselmann på Internationella kvinnodagen
Klockan 14:00 på Bio Sågen.
”Vi uppmärksammar internationella kvinnodagen genom att premiärvisa Maj Wechselmanns Aktivister. Från dagens Gaza till Sergels torg, där ungdomar, mammor och mormödrar kräver att regeringen tar klimatkrisen på allvar eller agerar mot mot Israels krigsförbrytelser medelst plakat nedtecknade på kartonger.” → Läs mer

Stockholm

• Demonstration: “Vår rätt att välja, vår rätt att leva.”
Starttid: 14.00
Avmarsch: 15.00
Rutt: Medborgarplatsen – Mynttorget

Arrangör: 8 mars-kommittén. Årets kommitté består av Ung Vänster Storstockholm, Vänsterpartiet Storstockholm, Stockholms tjejjour, Seko Stockholm, Kurdiska kvinnorådet Amara, LO i Stockholms län, SSU Stockholm, Grön Ungdom Stockholm, ABF Stockholm och Feministerna Stockholm.
→ Läs mer

•Ta natten tillbaka (Allt åt alla Kvinnofront m.fl.)
Separatistisk demonstration för kvinnor och transpersoner!
Samling Tjärhovsplan 20.00
Folkkök på Kafé 44: 18.00

”Vi tar natten tillbaka från de som inte tycker att natten och staden är vår. Som tjänar på att vi gömmer oss och underkastar oss. Vi tar natten tillbaka från de som utsätter oss för sexuellt våld och som trakasserar oss. Vi tar natten tillbaka från de som vill inskränka våra reproduktiva och kroppsliga rättigheter. Nu är det förövarnas tur att vara rädda. Gatorna tillhör oss!” → Läs mer

Göteborg

• TA NATTEN TILLBAKA! KVINNA LIV FRIHET, JIN JÎYAN AZADÎ! NU, DÅ, FÖR ALLTID!
”Trött på patriarkatet? Trött på att höra om ännu en kvinna som drabbats av en mans våld? Trött på att se snuten och ordningsvakter göra våra gator ännu mindre säkra? På lördag den 7 mars tar vi över gatorna och skapar vår egen trygghet – tillsammans!

  • Samling på Masthuggstorget
  • OBS! Lördag 7 mars, kl. 19.30
  • Enbart för kvinnor, transpersoner och icke-binära

Ta natten tillbaka är inte bara en demonstration för kvinnors och transpersoner frihet, det är också en fest! Vi kommer därför spela musik och dansa fram längs gatorna.

I år ses vi igen under parollen kvinna liv frihet. För att hedra alla kvinnor som kämpar i Iran och Kurdistan. För alla kvinnor som reser sig mot femicid, för fred, för rätten att leva i frihet. För kvinnorevolutionen” → Läs mer

Uppsala

• Fackeltåg på internationella kvinnodagen
”På internationella kvinnodagen – den 8 mars – vill vi med ett fackeltåg demonstrera för att bevara sexualundervisningen och kunna förebygga sexuellt våld mot unga tjejer! Vi samlas kl 17:30 på Stora torget och facklor kommer att säljas på plats. Fackeltåget avslutas med sång av Uppsala feministkör och tal av RFSU. Vill du tillsammans ta ställning? GÅ MED OSS!” → Läs mer

Vara

• Filmen Aktivister visas på Park Bio
”Park Bio i Vara kommer att visa filmen Aktivister av Maj Wechselmann den 8 mars kl. 19.00. 8 mars, Internationella kvinnodagen, känns det viktigt att uppmärksamma Aktivister om 2 unga kvinnor och många kvinnor som bedriver utomparlamentariskt arbete för miljön, fred, rättvisa och demokrati!”
→ Läs mer

Gävle

• Kvinnodagsvaka
7 mars, 16.00-22.00 Musikhuset Sjömanskyrkan

Kvinnojouren Blåblockan bjuder in till vaka på Musikhuset för en peppig kväll där lokala initiativ lyfts fram. Musik med Coffeebeans, Koma NurDil, Systrarna Gävleborg. Också på scen: Ann Nilsén (Länsmuseet), representanter från Kvinnojouren Blåklockan, MÄN Gävle, HiG, Amnesty och Gävle kommun. Och Nica Forsberg, spoken word!
Quiz. Kvällen avslutas med filmvisning inklusive popcorn.
→ Läs mer

Umeå

• Kvinnojouren Umeå arrangerar en demonstration
Samling kl. 14:00 på Renmarkstorget
Tåget avgår 14:15
Avslutning med tal på Renmarkstorget cirka 14:45
→ Läs mer

Ottarpriset 2026: Lärarna Makz Bjuggfält och Kristina Nilo – för sitt arbete med nu hotad sexual­under­visning

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
2026 års Ottarpris går till lärarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält. Foto: Alva Roselius, Sverre A. Børretzen/TT

Ottarpriset 2026: Lärarna Makz Bjuggfält och Kristina Nilo – för sitt arbete med nu hotad sexual­under­visning

Tidningen Arbetaren har utsett årets Ottarpristagare: två lärare som i många år arbetat för att sprida kunskap om sexualitet, samtycke och relationer på elevernas villkor. 

Just nu pågår det största angreppet mot sexualundervisningen i modern tid, enligt RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. Bakgrunden är två statliga utredningar. Regeringen ska lägga fram sitt förslag för riksdagen den 17 mars. 

– RFSU grundades av Ottar år 1933. Vi på Arbetaren ser att det, dessvärre, 93 år senare är dags att ge priset till personer som kämpar för något så grundläggande som sexualupplysning i svenska skolor, säger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. 

”Anti-woke”-trend och panik

Så varför hotas sexualundervisningen nu? I bakgrunden finns en internationell ”anti-woke”-trend. Men framför allt handlar det om sjunkande resultat i svenska skolor. Politikerna har panik över det, säger pristagarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält. 

– Det speglar en syn på vad skolan ska ge eleverna: mätbar, instrumentaliserad kunskap som är enkel att kontrollera. Andra värden, som är svårare att mäta, faller bort, säger Kristina Nilo.

Den eventuella nedskärningen av sexualitet, samtycke och relationer kan ses som en bieffekt av allt annat förändringsarbete.

Undervisar elever och lärare 

– Vi kan inte ta någonting för givet. Det händer saker i världen, det påverkar barn och unga, och när det kommer in i skolan behöver vi vara beredda att handskas med de frågorna om vi vill ha ett fritt och öppet samhälle, säger Makz Bjuggfält.

Tillsammans har han och Kristina Nilo undervisat mängder av elever om sexualitet, samtycke och relationer sedan 2012. Runt 2018 började de även fortbilda andra. I februari skrev de, tillsammans med fyra andra lärare, en debattartikel i Vi Lärare som undertecknades av 150 oroliga skolanställda.

– Skolan blir helt avgörande, eftersom vi aldrig kommer att leva i ett samhälle där alla barn har tillgång till lika trygga vuxna hemma, säger Kristina Nilo.

Läs mer i intervjun med Ottarpristagarna.

Ottar – journalisten som kämpade för sexuell frigörelse

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Grovsnusmumriken spelar Kjell Höglund "Från alla håll så manar man till krig och kamp och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp", bredvid sig en gitarr med "This machine kills fascists"
Grovsnusmumriken fortsätter betrakta världen. Bild: Kattis Mörk

Grovsnusmumriken säger … desertera!

Grovsnusmumriken spelar just nu Kjell Höglund: ”Från alla håll så manar man till krig och kamp, och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp.”

Håll ut! Snart är det vår!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.  Foto: Olof Åström, Skärmdump

Skurup-domen sätter priset på en arbetares liv

Vad är priset på en människas frihet och hälsa? Malmö tingsrätt har, som Arbetaren rapporterat om, kommit fram till en siffra i sin dom mot de företagare som förslavat tre polska arbetare i Skurup, i ett halvårs tid.

Priset låg på drygt 900 000 kr, alltså 600 000 kr per person och år. För den summan kan du anställa och betala sociala avgifter för en månadslön om 38 000 kr/månad, vilket inte är långt ifrån vad en genomsnittlig byggarbetare tjänar.

Om du anställer någon legitimt behöver du också följa gällande lagar om arbetstid och arbetsmiljö, vilket uppenbarligen inte gjordes hos det här företaget. De arbetade enligt artikeln både på tak och med asbest utan skydd, och de arbetade förutom byggjobb även med städning och lagning av bilar. En förslavad arbetare kan du schemalägga efter behov och utan varsel.

Läser man specifikationen av skadestånden i domen ser man att skadeståndet primärt består av ersättning för utebliven lön, och lönen sätts efter vad som överenskommits mellan gärningsmannen och brottsoffren, snarare än vad som gäller i kollektivavtalet, som måste ses som branschstandard. Den så kallade kränkningsersättningen är ringa och ersättning för sveda och värk avvisades. Det är säkert i enlighet med gällande lagar, men är det så vi vill behandla människohandel?

Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?

Visst, en av gärningsmännen fick också fängelse. Men vad ger det brottsoffren, som förlorat sin frihet och sin hälsa och utnyttjats i ett halvår? Vad sätter det för pris på en arbetares liv? Och vad ger det för incitament till övriga aktörer på arbetsmarknaden? Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?

Visst finns det ett avskräckande värde i fängelsestraffet, men för en bransch som redan är starkt präglad av brott och ekonomiska oegentligheter kan man inte lita på att det kommer att räcka. Beslut kommer antagligen att fortsätta fattas i hög grad efter vad som är och inte är lönsamt. Vill vi bli av med slavarbetet måste det synas i resultaträkningarna. Men framför allt, om vi vill visa folk att arbetarliv har ett värde måste det synas i skadeståndsvärdet.

Malmö tingsrätt

Byggboss i Skurup döms till fängelse för människo­handel

Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen, Ottar. Foto: Pressens Bild / TT, Sverre A. Børretzen/TT. Montage: Arbetaren

Ottar – journalisten som kämpade för sexuell frigörelse

Från prästdotter till grundare av RFSU – svar på vanliga frågor om Ottar.

Vem var Ottar?

Ottar var den signatur som Elise Ottesen-Jensen använde när hon började skriva för tidningen Arbetaren vid starten 1922. Då var hon redaktör för de så kallade kvinnosidorna. 

Tidningens ledning ville att de sidorna skulle innehålla hushållstips, recept och annat som de tänkte var ”kvinnligt”. Detta krockade snart med Ottars vilja. Hon var aktiv feminist, syndikalist och antifascist. Elise Ottesen-Jensen och hennes partner, Albert Jensen som var tidningens utrikesredaktör, sade upp sig i protest. Senare återkom båda till Arbetaren och på 1930-talet var Ottar redaktör för sidan Vi Kvinnor i tidningen.

Vad är Elise Ottesen-Jensen känd för?

I dag är Elise Ottesen-Jensen mest känd för sitt arbete med sexualupplysning och preventivmedel. Hon reste till exempel runt och hjälpte kvinnor runtom i landet att prova ut pessar. 

Det arbetet var en del av hennes politiska övertygelse, men i bakgrunden fanns också personliga upplevelser: Hon hade sett sin mamma slitas ut av alla graviditeter. Systern Magnhild tvingades adoptera bort ett barn i tonåren, blev psykiskt nedbruten och dog ung. Dessutom fick Elise Ottesen-Jensen och Albert Jensen ett barn som dog efter en kort tid.

Men Ottar är också känd för att det var hon som uppmuntrade den kända författaren Moa Martinson att börja skriva. På den tiden hette Martinson Helga Johansson och skrev för Arbetarens kvinnosidor. 

Vem startade RFSU?

Jo, det var Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen som år 1933 låg bakom grundandet av RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. 

RFSU är fortfarande en mycket aktiv organisation och sedan 1981 heter deras tidskrift Ottar.

Vad är Ottarpriset?

Ottarpriset instiftades av tidningen Arbetaren år 2017 och delades ut första gången 2018. Priset går till personer eller grupper som kämpar för jämlikhet och feminism, särskilt kopplat till sexuella rättigheter. 

Ottarpriset består av 10 000 kronor, ett diplom och en middag med Arbetarens redaktion.

Här kan du nominera till Ottarpriset och läsa mer om tidigare pristagare.

Lite snack och mycket verkstad – om Ottar­prisets instiftande

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan

Greta och Alexandra strandsatta i Murjek – du kan aldrig ana vad som hände sen

Redan på perrongen i Umeå hade vi börjat ana vartåt det barkade. Tåget skulle ha gått vid åttatiden men det kom inte. I stället stod det på skylten: “Försening på grund av vattenpåfyllning”. Mycket kryptiskt. När tåget väl dök upp hade vi i princip redan tappat hela den ytterst knappa bytesmarginal vi haft för att hinna med bussen till Jokkmokk. Tågvärden hade försökt, ringt och pratat med bussbolaget för att få dem att vänta. Men när vi rullade in på perrongen i den lilla norrbottniska byn Murjek såg hon besvärad ut. 

– Det ser inte ut att vara någon buss kvar här, sa hon innan vi gick ut.

Dörrarna stängdes bakom oss och tåget lämnade stationen. Kvar var vi två, vår packning. Och total stiltje. Inte en levande själ syntes till och när vi stod stilla skar tystnaden i öronen. 

Vi stod så en stund, såg en traktor passera och snön singla ner. Pratade om de inte särskilt goda förutsättningarna för att hitta någon att intervjua i närheten. Sedan frös vi och gick in i den uppvärmda väntsalen, där vi lämnade väskorna, drog på oss underställ och gick ut för att fördriva tiden.

Efter bara ett par minuters promenad bröts tystnaden. En timmerbil dundrade förbi.

– SCA! utropade Greta, efter att ha läst bolagsnamnet på bilen. 

Svenska Cellulosa Aktiebolaget, SCA, är Europas största privata skogsbolag och ett företag som Greta och många andra aktivister har protesterat mycket mot. De har också granskats en hel del journalistiskt. Min tidigare kollega på DN, Sverker Lenas, skrev för två år sedan om att SCA avverkade i känsliga områden – trots att deras produkter hade den “finaste” miljöcertifieringen, FSC. Han beskrev en lista från organisationen Skydda Skogen som visade på 90 olika enskilda exempel där SCA hade avverkningsanmält eller avverkat skogar med höga till mycket höga naturvärden. Det handlade om naturskogar, ekosystem som enligt Skogsstyrelsen inte går att återskapa inom överskådlig tid. 

Förra året kunde Sverker Lenas också avslöja att SCA hade huggit ner skog från Carl von Linnés tid. SCA kritiseras återkommande för att inte respektera urfolksrättigheter i relation till samerna och mot bakgrund av all kritik har flera stora bolag de senaste månaderna gått ut och berättat att de slutar använda produkter från SCA. Själva säger bolaget att deras skogsbruk ”bedrivs i enlighet med svensk lagstiftning, EU-lagstiftning samt genom oberoende certifieringssystem som FSC och PEFC”.

Husesyn och oväntade möten i Murjek

När timret försvunnit ur sikte skymtade vi ett grönt hus med en ännu grönare neonskylt. “Murjeks livs- och fritid”, stod det och vi gick fram och in – det såg nämligen ut att finnas folk där inne. Och jajamensan! Där bakom disken stod Reidun som drev butiken. Hon var i samtal med en kvinna som jobbade som volontär i hembygdsgården strax intill.

– Ja, där kom ni, sa Reidun och tittade på oss.

Vi såg nog lite förvirrade ut, så hon fortsatte med ett leende.

– Traktorföraren var förbi här och berättade att det stod två personer nere vid busstationen. Det är ganska vanligt att folk blir strandade där och alla brukar hitta hit ganska fort.

Foto: Reidun Fagerström

Vi såg oss omkring, pratade en stund med Reidun och volontären. Den redan mycket glesa tågtrafiken skulle snart halveras, fick vi veta. Reidun berättade om butiken och att det var mer eller mindre en välgörenhetsgrej att hålla igång den. Men det var många som uppskattade att det gick att handla dygnet runt genom att blippa sig in med bank-id. 

När vi just var på väg att gå kom det in en kvinna i sextioårsåldern i butiken.

– Jag tänkte jag skulle skynda mig för att prova din kvarg, sa hon till Reidun. Det var nämligen provsmakning av kvarg just den här dagen.

– Nej men vad bra att du kom, Gunmari, sa Reidun. Du kan ju visa gästerna runt i hembygdsmuseet.

Och så snabbt det kan gå! Från total tystnad utanför tågstationen till vad som kändes som att komma rätt in i hjärtat av Murjek, på bara några minuter. När Gunmari hade fått smaka på kvargen tog hon och volontären med sig Greta och mig till den gamla seminariebyggnaden och gav oss en husesyn. Det var ett mycket fint museum och i huset fanns också vandrarhemsrum och en lunchrestaurang. Dagens lunch, ändå! I en ort med omkring 50 invånare. 

När Greta och jag hade visats runt färdigt köpte vi varsin kopp kaffe och slog oss ner i matsalen. Vi fick snabbt sällskap av Gunmari, volontären (vi kallar henne så eftersom hon har bett att få vara anonym) och lunchkocken Charlotta, 61 – som efter drygt 20 år som kock i Kungälvs kommun såg sig om efter något något nytt. Den konstanta rastlösheten och nyfikenheten ledde henne norrut och sedan 2023 har hon lagat mat här i Murjek och under en period i grannbyn Vuollerim. 

Gunmari som under rundvandringen hade pratat om den historiska skogsindustrin här kring Murjek tog upp tråden igen.

– Och det som vi har kvar av den industrin nu är SCA:s fruktansvärda timmerterminal här borta. Där de kommer med timmerbilarna och mäter virket och så skickar de iväg det på tåg. Jag tror det är 63 vagnar som går två gånger i veckan nu. Och träden blir bara smalare och smalare som de tar. 

– De tågen går, sa Greta.

– Ja, det är ju för lite folk som åker i persontrafiken. Det är inte lönsamt säger de. 

Kalhuggning av den livsviktiga skogen

Över 180 000 kubikmeter träråvara passerar Murjeks virkesterminal varje år, enligt Sveriges radio. I genomsnitt blir 80 procent av allt som avverkas i Sverige till kortlivade produkter som papper och biobränslen. Det betyder att det snabbt förbränns och genererar utsläpp av koldioxid.

Dags för en liten faktaavstickare igen:

Planetens skogar är en nyckel för att vi ska kunna möta både klimatkrisen och den biologiska mångfaldskrisen. Det slår såväl FN:s klimatpanel IPCC som panelen för biologisk mångfald, IPBES, fast. I världens skogar lever den allra största delen, 80 procent, av alla landlevande arter. Många djur och växter är beroende av att skogen är gammal – att den har utvecklats under lång tid, och att det finns mycket gammal död ved. Det kan exempelvis ta upp till tusen år innan en tall i Sverige dör, faller till marken och förmultnar så mycket att vissa svampar, lavar och insekter som är specialiserade för att leva just i en sådan miljö, kan leva där. I Sverige inte bara missar vi miljömålet för Levande skogar – utvecklingen går bakåt, enligt Skogsstyrelsen.

Det moderna skogsbruket i den boreala skogen eller tajgan som barrskogsbältet på norra halvklotet heter, sker i stor utsträckning genom kalhuggning. Skogarna övergår från naturliga ekosystem till planterade monokulturer, och den naturliga mångfalden av arter försvinner. I Sverige har exempelvis vanliga arter som blåbär minskat kraftigt och 70 procent av skogsmark där marklav kan växa har försvunnit sedan 1970-talet. Det här handlar alltså om den typ av skog, vars träd hamnar på virkesterminalen i Murjek. Det där med marklaven är särskilt viktigt för samerna, eftersom det är renarnas mat.

Företrädare för skogsindustrin argumenterar ofta att gammal skog inte binder lika mycket kol som ung växande skog, och att det därför är bättre för klimatet att avverka den gamla skogen och plantera nya träd. Dessa träd kan man sedan avverka och använda för att ersätta fossila material och bränslen. Men det tar minst lika lång tid som åldern på trädet som avverkas, innan ett nyplanterat träd kan binda lika mycket kol. Eftersom vi har så kort tid på oss för att förhindra att vi lämnar livets korridor, så har vi inte tid att se kalavverkningar som “klimatsmarta”. År 2022 kom finska Miljöinstitutet SYKE med en studie som visar att det tar minst 100 år innan man kan räkna med en positiv effekt för klimatet.

Friska ekosystem med mängder av arter som utvecklats naturligt på en plats, är också mer motståndskraftiga mot effekterna av klimatförändringar. De klarar stormar och torka bättre, suger upp mer vatten vid regn och binder jorden bättre så att risken för erosion minskar. Och även gamla skogar är viktiga kolsänkor, som alltså suger upp mer koldioxid än den släpper ut. 

“Tack men nej, tack”

Tillbaka till matsalen i Murjek. Greta och jag berättade att ett av skälen till att vi var på väg till Jokkmokk var kommunstyrelsens svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring: “Tack men nej, tack”, skrev man och betackade sig för att delta i “regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun.”

Vi började prata om migrationspolitiken i stort. Om inkomstkraven som gjort att grannbyn Harads fått lägga ner en hel avdelning på äldreboendet efter att 20 anställda utvisats. 

Gunmarie och Charlotta.

– Då tänker jag så här: är inte de värda att få stanna för att de tjänar för lite? Alla andra då, som jobbar i hemtjänsten? Då visar man ju hur lite det är värt, sa Gunmari och fortsatte med att berätta om sin mamma som skulle byta äldreboende, från Jokkmokk till Vuollerim. 

– I Jokkmokk var det många ensamkommande killar som hade kommit från Afghanistan. De gick ju kurser och många hamnade på de här boendena som vårdbiträden bland annat. Och mamma hon tyckte att de var så snälla, att de var bäst. Så när hon skulle flytta till Vuollerim sa hon “hoppas det finns några sådana killar i Vuollerim också”.

Gunmari är född och uppväxt i Murjek. Efter att ha gått gymnasiet i Boden och bott på andra håll i Jokkmokks kommun återvände hon till byn i samband med pensionen och flyttade in i sitt föräldrahem.

– Med en sambo som älskade att fiska och vara ute i naturen kändes det helt rätt. Även om service som sjukvård inte finns så nära. Vi hoppas att trenden ska vända, att folk ska se fördelar med att bo i inlandet. Här är vi nära andra människor, alla behövs, sa hon.

– Man kan tillsammans göra fritiden meningsfull. Nu har jag barnbarn som jag gärna vill ägna tid med och det finns så mycket man kan göra i naturen året om. Nu börjar den kanske bästa tiden, vårvintern med vinterfiske och skidåkning. Blir man sugen på annat, kan man sätta sig på tåget om man inte vill ta bilen. 

Hon återkom till timmerterminalen:

– Nog känns det vemodigt att se naturresurserna passera. Det är så tydligt här där både malmen och skogen dagligen i mängder passerar söderut. Nog borde inlandet få mer tillbaka. Så mycket vattenkraft kommer från Luleälven till exempel. Men historien behöver oss som kan berätta om hur det var förr. Det är så lätt att glömma den historien men människorna som byggde landet fanns överallt. En levande landsbygd vill vi ha. Renar som kan finnas i våra skogar, som de alltid har funnits. Förutsättningar att leva och vara här. 

Samtalet flöt fram. Mellan den praktiska verkligheten till följd av olika migrationspolitiska beslut. Till ideologin bakom: risken att den retorik som hörs nu när den här frågan är uppe till debatt igen, kan få farliga effekter på sikt. Är det bara hot mot de “duktiga” invandrarna som  kommer leda till protester? De som “ställer klockan och går upp varje dag för att bidra till samhället”? Vad händer om vi ruckar på asylrätten och andra grundläggande mänskliga rättigheter? 

– Dessutom måste man ju först och främst få möjlighet att lära sig språket, det tar ju ett tag, sa Gunmari. 

– Och det måste ju också finnas jobb. Många blir timanställda och då får de ju lägre lön och får jobba som galningar för att nå upp till de här lagkraven för att få stanna. Jag känner en som kommer från Ukraina. Hon jobbar hela tiden, försöker jobba natt och jobbar helg för att komma upp i tillräckligt hög lön. För hon är så rädd att det ska börja nalkas …

Hur tänker de då, nu inför valet, undrade Greta och jag.

Charlotta svarade blixtsnabbt och hon gjorde det med samma fråga som vi är ute för att försöka få svar på under den här valvåren (fast utan svordomen):

– Detta är någonting jag har gått och pratat med alla om: vad gör man nu då? sa hon och fortsatte:

– Hur gör man? För nu är det inte bara att tänka med hjärtat, här måste man tänka strategiskt. Vem vill jag rösta på? Ger det någonting att rösta på den eller måste jag rösta på någon annan för att ge dem stöd?

Greta: 

– Känner ni att det finns något politiskt parti som ni står bakom? Att det finns något alternativ?

Charlotta: 

– Jag har mer och mer gått över till att följa Henrik Blind och Miljöpartiet i Jokkmokk. Och samtidigt, om man tänker på människor och samhälle, så tänker jag på hur Socialdemokraterna var förr. Det hade jag kunnat tänka mig nu i dag, att man tog hand om varandra och hela den biten. Men det finns inte längre i det partiet, jag känner att jag inte vågar lita på dem. 

Gunmari:

– Nu tycker jag att vänstern är mer som sossarna var förut. Men då är det så svårt, för sossarna vill inte ha vänstern med. Det är som att det har kanat till höger allting. Sossarna är mer höger, kanske vänstern är där sossarna var förut men vill ingen vara med dem. 

Greta:

– Jag känner inte att det finns någonting som jag kan stå bakom. Jag vet inte vad jag ska göra.

Charlotta: 

– Inte jag heller. Jag tycker att det är jättesvårt att sitta och lyssna på debatterna. Det ger ingenting. Jag vet inte hur man ska läsa in sig på det heller. Var hittar man bra information som är pålitlig och gör att man förstår vad det är partierna står för?

Tycker ni att medierna gör ett bra jobb i att beskriva det här?

Charlotta: 

– Nej…

Gunmari:

– Det tycker inte jag heller. Jag tror inte de heller riktigt … Det ändras ju hela tiden. 

Charlotta:

– Det är just det här med att få en sammanfattning. Journalistiken gör så att det handlar om vissa frågor här och vissa frågor där och så är det olika inblandade överallt. Jag har väldigt svårt att sortera ut …

Gunmari:

– När sa ni att bussen gick, förresten?

Mot Jokkmokk!

Jisses, det var nära! Greta och jag fick slita på oss ytterkläderna, vinka hej då i farten och springa tillbaka för att hinna hämta väskorna innan bussen lämnade Murjek station igen. Men vi hann! Och väl ombord skrattade vi, upplyfta både över att ha hunnit – och över att vi hade missat den förra bussen. Det var en skänk från ovan att få möta dessa medmänniskor på en plats vi förmodligen aldrig hade planerat för att stanna på.

Kort sista reflektion: En sak som ofta kommer i skymundan när det diskuteras “klimatomställning” och sådana saker – det är vad som behöver finnas i grunden. En verklig omställning kräver att vi gemensamt värnar vår omgivning. Att man tar hand om den plats där man befinner sig, och förstås människorna man har nära. Att vårda platser, marker (vi kommer ju att skriva mer om samerna och Sàpmi här längre fram) och relationer måste stå i centrum om vi ska kunna klara det här. Det handlar om inställning och efter bara någon timme i den här byn och efter att ha vistats bland de här fina människorna fick jag en känsla av att de värnar sitt Murjek, ser efter platsen, markerna, naturen. Och varandra. 

Vi tuffar vidare – hörs snart igen!

Vännäs – Västerbottens Venedig

Gävlar vad trevligt!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln