Hur förvaltar vi arvet efter Stonewall?

Den 28 juni är det 50 år sedan Stonewallupproret ägde rum i New York – en händelse som blev en vändpunkt för hbtq-rörelsens kamp. Ett år senare hölls det första Pride, som därefter spridit sig över världen. Hur förvaltar Pride arvet från sitt revolutionära ursprung – att vara någonting annat än ett ofarligt jippo där borgerliga partier och polis viftar med/skändar regnbågsflaggan?

Signerat
Anna Jörgensdotter, poet och författare.
Foto: Mats Åstrand/TT

Ned i kuddarna i Pia Johansson Goldmanns installation Memento Mori, vivere! Det är ett rum fullt av minnen, kitsch och frihet under banderollen Thundercunt; överdådigt, queer, levande, rörigt.

Vet inte om jag får lägga mig ned i ett konstverk men rummet får mig att tänka på aktivisten Sylvia Rivera. Kreativitet, engagemang, vrede, depression, ibland finns inga gränser.

Sylvia blev, som tonåring och trans, omhändertagen av dragqueens. Hon kom till baren Stonewall Inn, Greenwich Village, Manhattan, och var en av de som gjorde uppror mot polisvåld, förtryck och diskriminering. Det var i juni 1969, för exakt femtio år sedan.

Homosexuella blev tidigt måltavla för den djupt antisexuella kristendomen – införd till Amerika av europeisk kolonialism. De stämplades som sodomiter; avvikande, perversa, kriminella. (2014 var Sodomi fortfarande en brottsrubricering i tolv delstater i USA).

Från 1950-talet till 1973 beskrevs homosexualitet som ”rädsla för det motsatta könet orsakad av traumatisk barndom”. Det var förbjudet för homosexuella att befinna sig på barer och förtära alkohol. De var förbjudna överhuvudtaget.

Polisen drog med sig transpersoner in på toaletter för att undersöka om deras kön överensstämde med deras kläder. Polisvåld och trakasserier var vardag. Jurister vägrade företräda homosexuella och transpersoner. Heterosexuella, vita män kontrollerade/kontrollerar andras liv, sätt att leva, älska, använda sina kroppar.

I boken Witchcraft and the Gay Counterculture skriver Arthur Evans (1978): ”Vi hade alla blivit institutionaliserade sedan vi föddes – i klassrum, fängelser, på kontor, fabriker, sjukhus, dårhus. Det är väldigt få av oss som kan göra vad majoriteten av människor genom historien alltid har betraktat som essentiella mänskliga aktiviteter. Och det är få av oss som utan skam kan uttrycka den fulla potentialen av vår sexuella energi.”

I podden Working Class History säger en man (arbetarklass och gay) som var med vid upproret: ”Det fanns inget sådant som pride, för stoltheten kunde få dig misshandlad. Stoltheten existerade under ytan, den var vår förmåga att göra motstånd.”

”Stoltheten existerade under ytan, den var vår förmåga att göra motstånd.”

Stonewall Inn drevs av maffian som mutade polisen för att få driva sin verksamhet, det var den enda baren i hela New York där hbtq-personer tilläts dansa, och blev ett hem för de som annars tvingades leva på gatan. Det var en frizon där de kunde dricka, träffa älskare, hålla hand, existera.

Så när poliserna stormade baren den 28 juni med syfte att arrestera gäster och stänga baren, var det människors liv som hotades, och de hade varit hotade länge. Transpersonerna som skulle könvisiteras gjorde motstånd.

När en kvinna klagade på att handbojorna satt för hårt blev hon nedslagen och skrek åt de hundratals som samlats utanför: Varför gör ni ingenting?

Det var då det tog fart. En omedelbar kollektiv reaktion. Flaskor och stenar kastades, gatstenar bröts upp, fönster slogs sönder. Men det främsta motståndet var i form av sånger, dans, slagord och förolämpningar, som poliserna försökte slå ned med batongslag och dragna pistoler.

Motståndet växte och upproret pågick i sex dagar. Det hade varit många uppror genom åren, ofta på initiativ av transkvinnor, men Stonewall var det första som blev så omfattande och omskrivet att det ledde till verkliga förändringar. Hbtq-föreningar och medborgarrättsrörelser organiserades. Gay Liberation Front var en dem, och senare det betydligt radikalare Street Transvestite Action Revolutionaries (STAR), bildat av Sylvia Rivera och Marsha B Johnson.

Ett år efter Stonewall hölls första Pride. Juni är den egentliga Pride-månaden.

Vad är Pride idag? Hur förvaltar det arvet från sitt revolutionära ursprung – som skedde i självförsvar? I Gävle där jag bor har Pride inte funnits så länge och är infiltrerat av liberaler; ett ofarligt jippo där borgerliga partier och polis viftar med/skändar regnbågsflaggan.

Runt om i världen blir homosexuella kriminaliserade, utstötta, misshandlade och mördade.

I början av juni 2019 bad New York-polisen för första gången offentligt om ursäkt för stormningen av Stonewall Inn (som är klassat som nationellt historiskt landmärke). Runt om i världen blir homosexuella kriminaliserade, utstötta, misshandlade och mördade. Könsroller, patriarkala och religiösa lagar, korrupt och homofobisk polis, ett borgerskap med beröringsskräck gentemot allt som inte göder den kapitalism som göder deras privilegier.

Det är talande, och självklart, att de som kämpade vid Stonewall också var antirasister och antikapitalister. Arthur Evans igen: ”Jag tvivlar på att vi någonsin kan stoppa patriarkatet förrän vi sprider ut oss som ett virus i politikens kropp, och slår till utan varning mot rådande institutioner. Utan en revolutionär underbyggnad är jag rädd för att vi kommer att tyna bort.”

1973 blev Sylvia Rivera utestängd från att tala på Pride. Hon talade ändå och buades ut av de som ansåg att transsexuella och dragqueens gav gayrörelsen ett dåligt rykte. I en intervju 1995 sa hon att hon var trött på etiketter: trans, lesbisk (eller halvsyster som hon kallade sig själv en period): ”Jag vill bara vara den jag är”. I STAR:s manifest från 1970 skriver Sylvia och Marsha:

”Om ni vill ha gaypower så måste ni kämpa för den, inte i morgon eller i övermorgon utan i dag. Om ni är redo att säga till andra att ni vill vara fria så är ni redo att slåss, och är ni inte redo så håll käften och kryp in i era garderober igen. Fly ni, men vi är trötta på att fly, vi tänker kämpa för våra rättigheter tills vi får dem.”