Aborträtten i Norge har inskränkts. Sent på kvällen den 13 juni röstade stortinget igenom det nya lagförslaget, och detta med stor marginal. Också här i Sverige vädrar konservativa krafter morgonluft och försöker flytta fram sina positioner. Abortfrågan är ingen fråga isolerad från andra.
Den 8 mars i år anordnades feministiska demonstrationer och strejker över hela världen. Bara i Oslo gick över 14 000 personer ut på gatorna.
Men nu har det ändå hänt: aborträtten i Norge har inskränkts. Sent på kvällen den 13 juni röstade stortinget igenom det nya lagförslaget, och detta med stor marginal.
Den nya inskränkningen av abortlagstiftningen i Norge, som varit en viktig fråga för norska Kristdemokraterna i regeringsförhandlingarna, handlar om fosterreduktion och innebär att den som bär på fler foster än ett inte ska kunna abortera något enskilt av dessa utan att först ha fått det godkänt av en särskild nämnd.
Också här i Sverige vädrar konservativa krafter morgonluft och försöker flytta fram sina positioner. När det abortkritiska nätverket Människovärde i början av maj anordnade ett heldagsseminarium på temat ”samvetsfrihet” lyfte de i sina diskussioner exemplet Norge. Välklippta filmer med snygga kameravinklar från temadagen har nu laddats upp på nätet, och en sprillans ny broschyr skickats till tryck.
Men temadagen handlade inte enbart om samvetsfrihet i Norge. Profilerade personer i det här nätverket deltar aktivt i ultrakonservativa samarbeten på internationell nivå. Under våren har vi på Arbetaren i artiklar och reportage försökt lyfta att attackerna på aborträtten inte enbart handlar om symptom på en högerutveckling i olika länder, utan också om koordinerade attacker som syftar till att omformulera skrivningarna kring mänskliga rättigheter.
När jag skriver det här befinner jag mig i Polen, ett land där abort i dag är i princip förbjudet. Min vän i Warszawa berättar hur hon flera gånger i månaden sitter i en telefonjour om nätterna. Nätverket Kobiety w Sieci (Kvinnor i nätverk) och Aborcyjny Dream Team – ja, nätverken vill att jag namnger dem i den här texten – ger stöd till kvinnor som behöver assistans i samband med en abort.
Medicinsk abort går att göra upp till tolv veckor in på graviditeten, men väntetiden för att ett paket ska anlända till Polen är vanligtvis två veckor och ibland stoppas det vid gränsen.
Min vän hjälper kvinnor som hon aldrig träffat, men som genom solidaritetsnätverken får tillgång till medicinska abortpiller importerade från andra länder. Medicinsk abort går att göra upp till tolv veckor in på graviditeten, men väntetiden för att ett paket ska anlända till Polen är vanligtvis två veckor och ibland stoppas det vid gränsen.
Där och då, trots avståndet och trots att personen som ringer aldrig träffat min vän, blir handledning och lyssnande i telefonen ett oumbärligt stöd när samhället inte svarar. Men fastän solidaritetsnätverken försöker ge bidrag kostar pillren, och alla har inte råd. Många vet inte om att de nätverken existerar, det säljs också falska piller i Polen och kvinnor prövar farliga metoder.
Så vi tar det igen från början. Abortfrågan är ingen fråga isolerad från andra. När vi talar om abortfrågan i Sverige måste vi också tala om andra sociala frågor. Om materiella resurser, och solidarisera oss med den feministiska kamp som pågår i andra länder. Vi måste sätta den i kontexten av tillbakarullning av sociala och reproduktiva rättigheter för många människor, eftersom det här inte handlar om själva valfriheten. För precis som min vän säger är det en fråga om tillgång och social rättvisa.