»Skor ska vara små utanpå och stora inuti.«

Det vita huset ligger mitt i Kumla, på den östra sidan järnvägen. Svenska skoindustrimuseet har en smal gavel mot gatan, vilket inte hindrar att det ryms mycket inne i trevåningshuset.

Något som definitivt sticker ut är skomakaren i jätteformat på hustaket, med förkläde och en liten pligghammare i handen. På bottenplan finns en mysig entré med skyltfönster, skoförsäljning och en utställning om skomakeri. Pumps, kängor och skomode från olika decennier visas upp i montrar.

Från de övre planen hörs ljuden från maskinerna som används av tre anställda för att tillverka slippers, snörskor och ökenkängor. För det här är en fabrik och arbetsplats som ingår i ett arbetslivsmuseum.

– Det är en enkel men genial tanke, säger museichefen Lilian Edström och fortsätter:

– Det är roligare för en besökare att se hur det går till än att höra någon berätta om hur man gör skor.

»Skomakare, bliv vid din läst.«

Det finns i alla fall en som gjort det, blivit vid sin läst, och det är skomakaren Berndt Blomgren som jobbar här. Han började arbeta i skoindustrin vid tretton års ålder och är i dag 77 år. Inne i ett av fabriksrummen står han och spikar sulor på lästen.

– Jag har hållit på länge, jag har haft tur, säger Berndt Blomgren.

På fabrikens lästlager trängs 4 000 läster i trä, över dem formas lädret till en sko i bestämd storlek. Under skoeran fanns det även särskilda lästfabriker.

Lukten av lim är stark i fabriken, de spelar grunge på radion och travarna med skokartonger mitt i salen på våning två är höga. En dam söker med blicken.

– Det står grön på kartongen, säger skomakaren Peter Grandin hjälpsamt och fortsätter:

– Men det kan vara fem nyanser av grönt, så det är bäst att se efter.

Det hela känns lite punkigt och trevligt, åtminstone för den som turistar och kan gå runt i egen takt mellan maskinerna. Det sitter gulnande tidningsklipp på väggarna. Rösta på Socialdemokraterna står det på ett klistermärke. En bild på en pinuppa är nästan helt bortskrapad på en av väggarna.  Den meterlånga uppfordrande affischen ”Brandförsäkringsvillkor: Rökning förbjuden” har fått det spretigt skrivna komplementet ”men det går bra att snusa”.

Salome Kappelin är modestuderande och gör praktik på fabriken. Hon står och jobbar på en egen modell i en ljus förmansrock, en färg som traditionellt skilde sig från arbetarnas blå.

– Jag gör en lite speciell sko, berättar hon och visar en ritning som är svår att förstå för ett otränat öga.

De har generösa öppettider på museet och det tillhör vardagen med nyfikna människor som ställer frågor. Varje år kommer 8 000 besökare.

»Kaka söker maka.«

Berndt Blomgren vankar in i ett rum med en svart slipper i handen. Där inne står mobila lästvagnar med många skopar i exakt samma stil. Han muttrar och letar slipperns maka.

– Det är ingen ordning, det var 120 personer här i helgen, säger han.

Till sist hittar han vänsterskon i den nedersta raden med likadana skinande svarta tofflor.

 

»Det finns fler skomakare än människor i Kumla.«

Uttrycket har verklighetsbakgrund. Kumla var Skostaden i Skoriket, stationsorten som hade gott om kunniga arbetare i flera decennier.

Det har funnits över 130 olika skotillverkare i Kumla kommun genom tiderna.  Och för 70 år sedan, 1948, låg hälften av Sveriges 250 skofabriker i Örebro län. Arbetarna i skoindustrin jobbade bland annat som skomakare, nåterskor, modellörer och försäljare.

Nere på kontoret i markplan har ambitionen att vara ett industrimuseum för Sverige gjort att bokhyllorna är fyllda med böcker och magasin som knyter an till branschen. Tidskriftssamlare märkta American Shoemaking från 1947 till 1982 vittnar om influenser utifrån genom tiderna. Varje fabrik hade sin modellör som skapade modeller efter modet.

– Det gick ju till så att modellörerna gjorde själva designen, och sedan fick resande ta med provskor i resväskor och åka ut till butikerna, säger Lilian Edström.

– Sverige var uppdelat på två områden, så det var stora områden och man kunde vara borta länge. Det var en press på dem, för de gav jobb eller permitteringar på fabrikerna, beroende på om butikerna köpte eller inte. En del drabbades av resandesjukan, alkohol, när de var ute och bodde på hotell, berättar hon.

Utöver riskerna för ensamma handelsresande innebar upplägget att arbetarna fick jobb efter kollektion och säsong. Industrierna sade ständigt upp och anställde folk, allt efter hur mycket skobutikerna beställde.

»Den känner bäst var skon klämmer, som har den på.«

Lilian Edström berättar att förslitningsskador är ett problem i skoindustrin eftersom varje arbetare blir specialist på, och låst till, en och samma maskin.

–Det är samma i dag vid de skofabriker som finns kvar. Det kan vara en del av lönen som är fast, och så en rörlig del som bygger på hur mycket man gör, säger Lilian Edström och fortsätter:

– Jag var på ett ställe och såg att på varje nåtningsmaskin var det bilder på barnbarnen eller andra personliga saker. Och det är klart, det går ju mycket fortare att till exempel reparera maskinen om något krånglar om du kan din maskin, så då vill man inte byta. Så jag säger att så länge det är ackordslön kommer man inte ifrån förslitningsskadorna.

»Smedens häst och skomakarens barn går sämst skodda.«

Alla skofabriksarbetare minns inte heller produktionen med glädje, berättar Lilian Edström.

– De gamla skoarbetare som kommer hit i dag har en stolthet över att ha varit en del av skoindustrin. Men när vi öppnade var det de som kom och sade ”med det här har jag slitit hela livet och inte fått något för det”.

Lilian Edström har själv engagerat sig i museet på flera sätt, jobbat med inventering när det var på gång att öppna under 1980-talet, blivit medlem i Vänföreningen, suttit i styrelsen och varit chef sedan 2003.

Hon är glad över att ha två skomakare och en nåterska på plats. Och hon håller nog inte riktigt med om att Berndt Blomgren har hängt kvar i gebitet på grund av tur. Hon säger att Berndt Blomgren är en legendarisk arbetare, den som lärde sig alla maskiner och därför överlevde perioder av permitteringar.

I dag är han pensionär som lämnar vidare sina färdigheter, och är kvar och bidrar i arbetet med maskinunderhåll och skotillverkningen på arbetslivsmuseet.

»Anställningen på fängelset är i alla fall säker.«

Slitet och osäkerheten i arbetet gjorde att de statliga jobb som kom till Kumla som arbetsmarknadspolitiska åtgärder efter skofabriksdöden var välkomna. Skämtet om högsäkerhetsanstalten som byggdes i kommunen var att anställningarna i alla fall var säkra.

– Hallå! ropar en kvinna som står i dörrhålet och håller upp en toffla. Lilian reser sig upp, det är hennes vecka i entrén.

– Jag vill köpa den här, säger kvinnan med tofflan.

De diskuterar storlekar och om det finns fler i matt skinn, storlek 40? Skomakaren Peter Grandin passerar och kollar på den. Nej, inget just nu.

– Det känns ju nästan som en beställning, säger Lilian Edström.

Samtliga skrattar och verkar enas om det. Lilian säger hej då till en man.

– Han har dragit igång en loppis, berättar hon.

– Det blir här på museet på lördag, så har vi lite rea på skorna också, för att locka in folk.

Skoindustrimuseet drar in ungefär en tredjedel av kostnaderna självt, genom att sälja sin produktion.

Efter en stund är det är folk i kassan igen, de kikar på varorna och en person undrar:

– Vad hette skofabriken nere vid viadukten?

– Det fanns ju Ströms. Och tar du Drottninggatan var det A.G. Andersson, säger Lilian Edström.

– Just ja.

Många som bor i närområdet minns och frågar fortfarande om olika fabriker när de kommer till museet, andra besökare vill prata näringsliv, hur arbetarna hade det och om samhällsutvecklingen. Ännu en kategori är skonördarna, berättar teamet på Skoindustrimuseet.

Museichefen säger att hon märker en ny typ av intresse för deras verksamhet, inte minst de senaste fem-sex åren.

– Det finns ett intresse för att göra själv, och för närproducerat. Det har varit surdeg, att brygga öl, odla chili, och nu verkar det vara dags för skor, säger Lilian Edström.