”Om jag ramlade i vattnet skulle jag dö”

Aboozar Nazari hade visioner men såg ingen framtid som afghansk flykting boende i Iran. Tillsammans med fyra andra afghanska ungdomar valde han att som 16-åring lämna landet. Flykten tog 24 dagar genom sex länder och över Medelhavet. Trött, hungrig och frusen ångrade han sig flera gånger. Kärleken till sin familj och hopp om ett annat liv tog honom framåt. Till slut kom han till Sverige.

Aboozar Nazari säger att han älskar att gå i skolan och studera. Det gjorde han redan när han bodde i Iran. Han drömde om att bli skådespelare eller arkitekt, men förstod att det aldrig skulle kunna bli verklighet för honom som afghansk flykting.

– Inte bara afghaner utan alla flyktingar som bor i Iran saknar mänskliga rättigheter. De kan inte köra bil för de kan inte skaffa körkort, de kan inte köpa hus. Det är en svår situation, säger Aboozar Nazari och fortsätter:

– Flyktingar får inte jobba som ingenjörer eller läkare eller sådant. Det är bara vissa jobb som afghaner får göra. De får jobba som byggnadsarbetare och liknande. Det var många som sökte till universitetet, och de fick studera där, men efter universitetet fick de inte jobb som de utbildat sig till. Jag visste att jag inte hade en framtid där. Det var därför jag ville lämna.

Aboozar Nazari pausar och tar en klunk te på kaféet i centrala Kalmar, där vi sitter. Han bor Mönsterås, men är ofta i Kalmar där flickvännen bor och där han deltar i Songlines, ett projekt för att ungdomar som flytt ska känna sig välkomna och få möjligheten att uttrycka sig med kultur och musik. I kväll ska han dit för att fira det persiska nyåret nouruz.

Jag måste ha ett fast jobb efter gymnasiet för att få stanna i Sverige.

Skådespelardrömmarna har han lämnat. Arkitekt är i nuläget för svårfångat. Han är en av unga ensamkommande som fick uppehållstillstånd genom gymnasielagen 2018.

– Jag måste ha ett fast jobb efter gymnasiet för att få stanna i Sverige. Jag läser handelsprogrammet för jag tror att det är lättare att få jobb efter det. Det spelar inte så stor roll vad jag jobbar med, men jag vill hjälpa människor. Det är mitt största mål. Jag drömmer om att hjälpa människor i mitt hemland Afghanistan med vad jag kan. Kanske starta ett boende för föräldralösa.   

Aboozar Nazari vill att människor ska förstå hur det är att lämna sitt hem och varför människor flyr. Därför skrev han ungdomsboken ”24 dagar till ett nytt liv”.
Foto: Kristina Wirén

När Aboozar Nazari var två år lämnade familjen en svår situation i ett krigshärjat Afghanistan och flydde till Iran. Familjen återvände till Afghanistan när han var tio år, men ett osäkert läge gjorde att de for tillbaka till Iran. Några år gick. När Aboozar Nazari var 16 år hade han fått nog. Han ville fly.

– Men jag hörde från andra ungdomar att det var mycket svårt att bo ensam i ett land där du inte kan språket, och inte känner någon. Jag visste att jag skulle ha svårigheter men jag ville ändå bort från Iran.

Han skulle lämna sin familj – föräldrar, två systrar och två bröder. Hans föräldrar var emot att den unge sonen skulle resa.

– Min pappa ville inte låta mig göra det, för att jag var för ung och han tyckte det var farligt. Vi visste det, för vi hörde det på nyheterna, att personer dog på havet eller på vägen.

De sa alltid att ni måste vara tillsammans och vi skulle inte lämna varandra, för andra kan försöka lura dig när du är ensam.

Till sist gav pappan med sig. Aboozar Nazari flydde i september 2015 ihop med fyra andra afghanska killar i hans ålder. Han kände en trygghet i att vara med dem på vägen.

– Min familj kände till mina kompisars familjer. De sa alltid att ni måste vara tillsammans och vi skulle inte lämna varandra, för andra kan försöka lura dig när du är ensam. När du är barn blir det ännu värre. Min pappa ringde mig hela tiden.

Flykten gick genom flera länder. Många gånger var killarna trötta, hungriga och frusna. De sov utomhus, gömde sig för polisen och var rädda. Aboozar Nazari var nära att ge upp flera gånger. Första gången var vid gränsen mellan Iran och Turkiet. Han och de andra ung-domarna tillsammans med flera andra flyktingar skulle klättra över ett berg.

– Jag ångrade mig på berget. Det var jobbigt. Då var jag mycket tjockare än nu. Det var svårt för mig att klättra upp.

Även om du inte vill måste du hjälpa andra, för att du har en moral.

Han berättar om familjer med barn som hade det kämpigt i den svåra terrängen och beväpnade människosmugglare som visade vägen och manade på dem att gå.

– Även om du inte vill måste du hjälpa andra, för att du har en moral. Jag hjälpte en kvinna med hennes barn. Vi kunde inte stanna förrän smugglarna sade till oss. Det tog kanske åtta timmar att gå.

Bara 30 personer kunde åka med båten, men när vi skulle åka var det kanske 60 personer.

Bergspassagen var ett av de jobbigaste tillfällena under flykten. Ett annat var resan över Medelhavet. Aboozar Nazari minns den skräckfyllda upplevelsen.

– Jag kunde inte simma. Om jag ramlade i vattnet skulle jag dö, säger han och minns att alla verkade rädda när människosmugglare överlastade gummibåten som skulle ta dem över havet.

– Bara 30 personer kunde åka med båten, men när vi skulle åka var det kanske 60 personer. Först ville jag inte åka med, för jag var mycket rädd. Mina kompisar sa att vi inte kunde vara ensamma kvar, vi måste hoppa på båten.

På väg. Bilden är tagen i Turkiet med Aboozar Nazaris mobilkamera, strax innan han och hans vänner tillsammans med ett sextiotal passagerare ska äntra gummibåten, tillverkad för hälften så många, över Medelhavet.
Foto: Privat

Han var rädd för att gummibåten skulle köra på något vasst och gå sönder. Han var rädd för vågorna som slog mot båten. Många ombord grät och bad.

– Jag pratade med Gud. Det var inte bara jag, det gjorde alla som var på båten. De flesta var muslimer från Syrien som pratade arabiska. Det var inte många från Iran, bara mina kompisar, jag, en gammal kvinna och en man.

Till slut nådde båten en hamn och flyktingarna klev i land på den grekiska ön Lesbos. Aboozar Nazari var tacksam för att ha klarat båtfärden, men första kvällen i Grekland blev ändå känslomässigt jobbig för honom. Det skulle ta tid att ta sig vidare, fick han höra. Han ångrade sig ännu en gång.

– Jag längtade hem, för vi hade ingen mat, ingen plats för att övernatta, och det regnade mycket. Det var mycket kallt.

Jag skulle kämpa för mig själv också, för när var i Iran levde jag inte, jag överlevde. Jag skulle leva.

De sov i tält den natten och det ordnade sig med färjebiljetter till Aten redan nästa morgon. I stunder av trötthet, hunger och uppgivenhet var det värdefullt att ha vännerna med sig. De skämtade med varandra och det höll jobbiga tankar borta. Hopp om en bättre framtid och rädslan för att dö och utsätta sin familj för sorg gav också Aboozar Nazari styrka längs vägen.

– Min familj var mitt hopp för att klara den här situationen. För jag visste att om jag skulle dö, skulle de bitvis dö med mig. Jag skulle kämpa för mig själv också, för när var i Iran levde jag inte, jag överlevde. Jag skulle leva.

Killarna diskuterade vilka länder som var målet. Efter olika bud lovade de varandra att vara tillsammans och ta sig till Sverige.

– Jag hade en kompis som bodde i Sverige. Han hade berättat om hur människor är, om regler och hur systemet fungerar. Då förstod jag att det är ett bra land.

Min kompis sa till mig: Jag kan inte tro på att vi kom fram, och att vi överlevde.

Efter att ha färdats genom Turkiet, Grekland, Makedonien, Slovenien, Österrike, Tyskland och Danmark kom de med tåg till Malmö.

– Vi var glada. Min kompis sa till mig: Jag kan inte tro på att vi kom fram, och att vi överlevde.

 

Killarna hade varit på flykt i 24 dagar. Aboozar Nazari hade tappat tio kilo i vikt under den krävande flykten. I Sverige spreds killarna till olika orter. Aboozar Nazari kom till Mönsterås. Han kände sig ensam och saknade sin familj och sina vänner.

– Efter en månad blev jag deprimerad. Det var en mycket svår period för mig. 

Det finns både bra och dåliga saker i varje land. En sak jag inte tycker om i Sverige är att människor vill vara ensamma.

De två första åren med väntan på uppehållstillstånd och ensamhet var den värsta tiden. Han mår bättre i dag. Hans liv ser mycket annorlunda ut jämfört med i Iran. 

– Det är stor skillnad mellan kultur, tradition och människor. Det finns både bra och dåliga saker i varje land. En sak jag inte tycker om i Sverige är att människor vill vara ensamma. De jobbar och sedan går de hem.

Aboozar Nazari saknar det sociala livet från Iran. Han var ofta ute och träffade människor på marknader, i parker och på gator. När han flyttade till Mönsterås upplevde han att det var folktomt på gatorna.

– Det var mycket konstigt för mig. Jag pratade med mina kompisar och sa att jag är i en spökstad. Det är inga människor här. Det var svårt för mig att vänja mig och att förstå att Sverige fungerar så. Men jag har vant mig. När jag åker till Göteborg eller Stockholm någon gång är det lite jobbigt för mig och jag tycker det är för mycket folk. Jag var inte sådan innan, men i Sverige ändrade jag mig.

Jag ville berätta för att alla ska få veta att det inte var lätt att komma hit.

Aboozar Nazari vill att människor ska förstå hur det är att lämna sitt hem och varför människor flyr. Därför skrev han ned sin berättelse om flykten. Det blev en ungdomsbok, 24 dagar till ett nytt liv, utgiven på Vombat förlag.

– Jag ville berätta för att alla ska få veta att det inte var lätt att komma hit. Om vi hade ett bra liv – varför skulle vi fly därifrån?

Boken bygger hans minnen som han först skrev ned på persiska. Sedan fick han hjälp av sin SFI-lärare Helena Andersson att översätta till svenska.

Han berättar om hjälpsamma människor han mötte på vägen, men är också kritisk till människosmugglarna som de var i händerna på.

– Smugglarna bryr sig inte om andras liv. De vill bara ha pengar. Om de brydde sig skulle de inte använda en båt till 60 personer när den bara tar 30 personer och ta flera tusen dollar per person. De får
mycket, mycket pengar.

Han skriver igen; om sitt liv i Sverige, om hans och afghanska flyktingars liv i väntan på uppehållstillstånd. Kanske blir det en bok till.

– Min kusin fick avslag. Jag vet inte var han är. De andra killarna fick uppehålls-tillstånd. De bor i andra städer.

Det är bra i Sverige för jag känner mig inte som en flykting.

Aboozar Nazari kände aldrig att han hörde hemma i Iran.

Aboozar Nazari.
Foto: Kristina Wirén

Han kände också utanförskap i hemlandet Afghanistan när han bodde där som tioåring, eftersom han talade en annan dialekt.

– Det är bra i Sverige för jag känner mig inte som en flykting. Jag känner mig som en vanlig människa, men det gjorde jag inte i Afghanistan eller Iran.

I Sverige har han fått mat, bostad och kärlek från många människor, men han saknar sin familj som han har kontakt med flera gånger i veckan. Flykten fick honom att inse vad som är viktigt i livet.

– Det viktigaste är kärlek mellan människor.

I år fyller han 20 år. Förutom att studera tycker han om att rita och måla, träffa vänner, träna på gym och spela fotboll. Han hoppas få stanna i Sverige. Förutom att hjälpa människor i Afghanistan vill han kanske längre fram studera till arkitekt.

– Jag vill kämpa men jag vet inte hur det blir. Det enda som jag vet är att i Sverige, om du kämpar, kan du nå målet om du vill, säger Aboozar Nazari.