So long. Jag tittar ner i telefonen och skruvar på mig i avund. Vad fan håller jag på med, hinner jag tänka innan tunnelbanevagnen fylls på och jag tvingas stoppa luren i fickan och pressa armarna mot sidan för att ta upp så lite plats det bara går där i morgonrusningen.
Hoptryckt blundar jag för en sekund och tankarna far iväg. Solong, skrev han där på facebook och tackade för sina år i Stockholm.
En bekant och avlägsen vän jag stött på då och då genom åren och som nu tagit familjen och två små barn och dragit. Lämnat ekorrhjulet för en timrad stuga i Hälsinglands inland. Det löser sig säkert, förklarade han inte helt utan oro när vi sågs som hastigast senast. Han sade upp sig. Från fast jobb och trygg anställning till storslagna vidder, höns och en och annan kyckling där ute på gården i skogsbacken strax utanför byn.
Jag tänker på honom den där korta resan in till jobbet. So long.
Det går säkert att få något lärarvikariat, eller så föder jag upp några får och renoverar gamla bilar. På något sätt ordnar det sig, berättade han och jag stod där som ett fån och nickade leende.
De är dödgrävare som sakta men säkert stryper allt det fina som en gång var med att bo i en stad.
Helvete att det ska vara så svårt. Jag gillar staden på många sätt men den senaste tiden har det varit något som skavt allt hårdare. Läser om barer och konsertlokaler som tvingas stänga när nyrika grannar flyttat in och kräver tystnad för priset av miljontals lånade kronor. Att värdet på just deras lägenheter ökat i takt med nöjesutbudet på gatorna nedanför skiter de fullständigt i. De är dödgrävare som sakta men säkert stryper allt det fina som en gång var med att bo i en stad.
De förvandlar våra gemensamma mötesplatser till ett moderat DDR-samhälle där inget får sticka ut eller låta, men där de ändå förväntar sig full service. Knäpptyst efter åtta ska det vara och fan om någon stör.
Och så bostadsbristen på det. Hur fan ska mina egna barn få lägenhet när det blir dags.
So long.
Kliver av och tränger mig upp i trappan mot utgången.
Jag vet bara att jag är så förbannat trött. På samtiden, ängsligheten och en arbetslinje som dödar alla former av kreativitet.
Funderar på den där flytten och snubblar mig in på pressbyrån. Satan. Borde jag också ta klivet och dra? Hoppa på det där tåget medan det fortfarande går och lämna Bullshit city för en stund.
Jag vet bara att jag är så förbannat trött. På samtiden, ängsligheten och en arbetslinje som dödar alla former av kreativitet. På aggressiv gentrifiering och en marknad anpassad endast för dem med pengar.
Jag borde också föda upp några lamm, tänker jag. Lära mig flugfiska, trappa ner och logga ut. Glömma det här. Packa bilen och sticka. Eller ska jag stanna, bygga någon slags motrörelse- för den måste snart komma. En rörelse där vi retar skiten ur varje överklagande bostadsrättsinnehavare i innerstaden med hög musik och vilda fester. Tillsammans kan vi kanske störa ut dem ur sina hålor och göra om allt det här från grunden. Göra en stad för alla.
Förutom för de som kräver absolut tystnad.