Skolan som marknadsplats

Skolan har aldrig varit isolerad från samhället i övrigt. Tvärtom har den alltid varit en arena för kamp mellan olika samhällskrafter om utbildningens inriktning. Ska skolan ge eleverna resurser för samhällskritik eller ska den inriktas mot att bevara det som är?

Ledare
Per-Anders Svärd.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Huvudlösheten i de senaste årtiondenas skolreformer har återigen hamnat i blickfånget efter återupptäckten av en OECD-rapport om den svenska skolan från 1992. I rapporten varnas regeringen Bildt i mycket skarpa ordalag för de negativa konsekvenserna av det reformpaket man hade föreslagit för skolan.

Rapporten behandlades dock som all annan forskning som hade pekat på risken för försämrad utbildning om marknaden släpptes fri i skolan: den ignorerades. 1990-talets marknadsreformer sjösattes ändå. Till de förändringar som följde hörde det fria skolvalet, införandet av skolpengen och öppnandet av skolvärlden för vinstdrivande företag.

I linje med tidens trosbekännelse skulle marknadslogiken lösa alla skolans problem. Statens klumpiga hand skulle dras undan och ge plats för konkurrensdriven innovation. Rationella elever och föräldrar skulle välja bort de dåliga skolorna medan de bra skolorna skulle belönas.

För samhället som helhet framhölls bara fördelar. Ökad valfrihet i skolan skulle inte bara motverka bostadssegregation och social skiktning, allt skulle också skötas mer effektivt och bli billigare.

I verkligheten hände precis det som många lärare och forskare hade varnat för. Kunskapsresultaten dalade samtidigt som pressade lärare tvingades blåsa in luft i betygssiffrorna. Istället för självreglering fick vi nya och kostsamma byråkratiska kontrollsystem. Utbudet av utbildningsleverantörer ökade visserligen, men samtidigt koncentrerades de attraktiva skolorna till välmående kommuner medan utsatta områden och glesbygdskommuner utarmades. Som en följd har skolsegregationen förvärrats och klasskiktningen återtagit sitt grepp om ungdomens framtidsutsikter.

Det enda som gått precis enligt planen är att fiberledningarna dagligen har kunnat pumpa in generösa vinster – ett annat ord för uteblivna lektioner, utarbetade lärare, indragna skolbibliotek, sämre lokaler och övergivna lågstatuselever – på skolkoncernernas konton.

Och handen på hjärtat så var det nog just detta som var en av huvudpoängerna med de nyliberala skolreformerna – att rulla tillbaka de steg mot social jämlikhet som ändå tagits med skolsystemets hjälp.

Sett till det sistnämnda har de svenska skolreformerna varit en framgångssaga. Och handen på hjärtat så var det nog just detta som var en av huvudpoängerna med de nyliberala skolreformerna – att rulla tillbaka de steg mot social jämlikhet som ändå tagits med skolsystemets hjälp.

På papperet har den svenska skolan länge varit progressivt orienterad. Den socialdemokratiska utbildningskommission som efter andra världskriget drog upp riktlinjerna för ett nytt skolsystem gjorde det med demokratiska ideal för ögonen. Den nya skolan sågs som en del av ett jämlikhetsfrämjande välfärdsprojekt. Det gamla parallellskolesystemet som höll samhällsklasserna åtskilda ersattes av en enhetsskola där alla skulle få likvärdiga möjligheter till utbildning.

I bakgrunden fanns också erfarenheterna från världskriget och totalitarismen. Det nya utbildningssystemet skulle motverka en upprepning av 1900-talets katastrofer genom att fostra till demokrati. Skolan skulle inte bara ge eleverna praktiska och teoretiska färdigheter – den skulle också vara en plats för medborgarblivande. Genom att förkroppsliga värden som deltagande, ansvar, tolerans och kritiskt tänkande skulle skolan vaccinera ungdomen mot auktoritära åskådningar. I senare styrdokument för skolan har dessa progressiva ideal kompletterats med ett engagemang för jämställdhet mellan könen, multikulturell kompetens och ekologisk medvetenhet.

Är skolans mål att utveckla varje individs potential till fullo, eller ska den bara sortera människor och agera leverantör av lämplig arbetskraft till företagen? Bilden visar elever på skolgården till Sofia skola i Stockholm.
Foto: Jessica Gow/TT

Samtidigt har skolan förstås aldrig varit isolerad från samhället i övrigt. Tvärtom har den alltid varit en arena för kamp mellan olika samhällskrafter om utbildningens inriktning. Ska skolan ge eleverna resurser för samhällskritik eller ska den inriktas mot att bevara det som är? Är skolans mål att utveckla varje individs potential till fullo, eller ska den bara sortera människor och agera leverantör av lämplig arbetskraft till företagen?

Det säger sig självt att pressen från näringslivet alltid har haft en fördel framför traditionella bildningsideal och demokratiska värden när det gällt att forma skolans inriktning. Kritiska pedagoger började därför tidigt tala om att den officiella läroplanen levde sida vid sida med en informell eller ”dold” läroplan inriktad på att reproducera kapitalismen. På papperet skulle skolan myndiggöra eleven genom kritiskt tänkande och aktivt deltagande. Men i praktiken handlade skolgången ofta om att producera kapitalistiska subjekt redo att inta sina förutbestämda platser i klassamhällets hierarkier.

Kanske är det just effekterna av denna strid vi kan se i studier som 2016 års ICCS-rapport om elevers samhällskunskaper. I undersökningen placerar sig svenska 14-åringar i den internationella toppen när det gäller kunskaper om demokrati- och samhällsfrågor. Likaså uppvisar de starka demokratiska övertygelser och registrerar ett stort engagemang för mänskliga rättigheter liksom jämställdhet mellan män och kvinnor. Samtidigt är det bara en liten minoritet av de svenska eleverna som tydligt ser en samhällsaktiv framtid – i politiken, facket eller föreningslivet – framför sig.

En optimistisk bild av detta är att skolan har lyckats ganska väl med att bibringa eleverna sunda värderingar. En mer pessimistisk bedömning är att skolan inte har lyckats med så mycket annat än att förmedla värderingar som redan etablerats av kämpande folkrörelser – dock utan att eleverna bibringats en tanke på att ansluta sig till dessa rörelser eller delta i dessa kamper i framtiden.

Om debatten om skolan alls ska bli begriplig måste den ses mot denna bakgrund av social konflikt.

Att skolan ändå i någon mån har förblivit en bastion för demokratiska och mänskliga värden har likväl fortsatt att sticka i ögonen på konservativa grupper som ansett att var och en ska hålla sig till sin givna plats i samhället. Precis som i många andra länder insåg man emellertid att demokratiska värderingar var för djupt rotade för att ifrågasättas på kort sikt. Däremot visste man att marknadsmekanismer var nog så effektiva för att disciplinera befolkningen och stävja fortsatta jämlikhetskrav. Så började den individuella valfrihetens språk användas för att undergräva arbetarklassens faktiska valmöjligheter – i skolan som på så många andra områden.

Om debatten om skolan alls ska bli begriplig måste den ses mot denna bakgrund av social konflikt. Om debatten om skolan också ska leda någonstans får den inte heller stanna i den ytliga debatt som nu förs om undervisningsmetoder och kunskapsmål. Ur socialistisk synvinkel kan måttstocken för skolans framgång inte begränsas till vad eleverna vet om världen. Det avgörande är vilken beredskap de får för att förändra den.