En känsla av tre ackord och frihet

Än en gång är det bara att lyfta på kepsen och rikta ett enormt tack till alla eldsjälar där ute som gör en kväll med Borglig Begravning och andra småspelningar möjliga. Kom som du är och var den du vill.

Signerat
Johan Apel Röstlund, reporter.
Foto: Axel Green

Det är tisdag och sol och en av de där alldeles fantastiskt fina första vårdagarna i april. Vid ett bord på en billig bar sitter jag med 11-åringen och beställer hamburgare och en blaskig öl till mig och en cola till honom. Förväntningarna är höga. En timme senare ska vi på hans första punkspelning.

Kafé 44, en fristad för alla som någon gång drömt om en bättre och mer rimlig värld ligger bara ett gatstenkast bort och inifrån konsertlokalen hörs de distade gitarrerna på avstånd.

Det är hans klasskompis som spelar med sitt nystartade band Borgerlig Begravning. Deras första gig, vad jag förstår, och vi betalar 20 kronor kontant i entré för oss båda.

På väggarna hänger porträttet av Joe Hill och gamla konsertaffischer från förr. Det säljs nybakade bullar och kaffe till mer eller mindre självkostnadspris och alla är välkomna. Små som stora. Köper öronproppar för säkerhetsskull. Fem kronor påsen.

Applåder och 1 ,2, 3. Full fart från början.

Ställer mig lite vid sidan om, vill liksom att det ska vara hans grej. Skippar namedroppandet av gamla band och spelningar jag sett här genom åren och låter honom göra sitt. Han möter upp några glada kompisar som tagit tunnelbanan in till Södermalm. De skrattar och beställer varsin läsk. Ingen av dem har varit på konsert förr, åtminstone inte så här. Jag ser hur det lyser i ögonen. En känsla av frihet, även om jag står där bakom.

Lokalen fylls av fler, både tjejer och killar, och så kliver de upp på scen. Applåder och 1, 2, 3. Full fart från början. En explosion av tre ackord och jag kastas tillbaka i tiden men inser samtidigt att det är här och nu och att jag älskar varenda sekund av det jag ser och hör. När lillkillen där framme ramlar i den rätt stökiga dansen är det genast någon äldre där och hjälper honom upp.

Lokaler som just 44:an, och det finns fortfarande gott om dem runt om i landet, är fullkomligt livsnödvändiga för utvecklandet av en oreglerad och oberoende kultur.

Fem låtar senare, tre egna och två covers på svenska punkpionjärerna Asta Kask, är allting klart och jag tittar mot scenen. Svetten rinner ner för pannorna och när vi kommer ut på gatan är det som att ett nytt liv har börjat.

Lokaler som just 44:an, och det finns fortfarande gott om dem runt om i landet, är fullkomligt livsnödvändiga för utvecklandet av en oreglerad och oberoende kultur. Tillsammans bildar de ett nät av oaser där alla, oavsett bakgrund, ges chansen att synas och höras utan några som helst motkrav. Fritt från alla kommersiella intressen som snart genomsyrar allt annat runt omkring oss i dag.

Kom som du är och var den du vill.

Än en gång är det bara att lyfta på kepsen och rikta ett enormt tack till alla eldsjälar där ute som gör kvällar som den här möjliga. Så stöd era lokala spelställen och kulturföreningar. Gå på konserter med osignade band och lär era barn att det finns något betydligt vackrare, något mer äkta, än en sömnig Idol-final hemma framför tv:n. Om det så är tre taffliga gitarrslingor eller några osammanhängande beats vid datorn spelar mindre roll.

Låt ingen jävel bestämma vem du ska vara och hur det ska låta och framförallt. Ta ingen skit. Från någon någonsin.