Artikel 1 av 2

Trött av att behöva säga ”vad var det jag sa”

Det bittra skrattet av ”vad var det jag sa” fastnar i halsen och jag surfar in på den självutnämnde yttrandefrihetsentreprenörens hemsida. Att låta nazister prata ut är inte bara ett hån mot alla offer för en av de absolut mörkaste perioderna i mänsklighetens historia. Det också en smäll i ansiktet på alla dem som lägger ned tid och energi på att bekämpa rasismen var helst den dyker upp.

Signerat
Johan Apel Röstlund, reporter.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Det var sommar och sol och kan inte ha varit många veckor kvar till valet 2014. I en krönika här på Arbetaren kritiserade jag det naiva i Navid Modiris golfrunda med Jimmie Åkesson som, menade jag, spelade SD-ledningen rätt i händerna.

Det här, försökte jag förklara, var förmodligen bara början på en farlig utveckling av mysiga dialoger med personer långt ute till höger i de politiska träskmarkerna.

Reaktionerna lät inte vänta på sig och kritiken mot det jag skrev blev på sina håll hård, även från antirasistiskt håll. Idag törs jag påstå att jag hade mer än rätt.

Det bittra skrattet av ”vad var det jag sa” fastnar i halsen och jag surfar in på den självutnämnde yttrandefrihetsentreprenörens hemsida.

En grådisig måndagsmorgon fastnar jag nämligen i kollektivtrafiken framför en intervju med Modiri där han förklarar att han absolut skulle se ett värde att bjuda in terroristen Anders Behring Breivik till sin samtalspodd Hur kan vi?.

Det bittra skrattet av ”vad var det jag sa” fastnar i halsen och jag surfar in på den självutnämnde yttrandefrihetsentreprenörens hemsida. Där ligger fullt av poddavsnitt. Alexander Bard, den ökände antisemiten Ingrid Carlqvist och Katerina Janouch. Det är en samling namn och människor som knappast saknar utrymme att uttrycka sig men som här ges två timmars extra primetime i sociala medier att marknadsföra sina cyniska konspirationsteorier.

Kritiken mot Navid Modiri blev med all rätta hård efter bottennappet att låta Carlqvist ifrågasätta omfattningen av judeutrotningen i nazityskland på förintelsens minnesdag tidigare i år. I en timme och 47 minuter fick hon spy ur sig smörjan utan större ifrågasättanden.

Att låta nazister prata ut är inte bara ett hån mot alla offer för en av de absolut mörkaste perioderna i mänsklighetens historia. Det också en smäll i ansiktet på de som lägger ned tid och energi på att bekämpa rasismen var helst den dyker upp.

Navid Modiri vill genom så kallad samtalsaktivism öka förståelsen och empatin mellan människor och grupper i samhället. Att bidra till ett öppnare samtalsklimat där fler åsikter får plats. Det låter naturligtvis fint, om än tröttsamt studentikåst, men slutar såklart oftast i ett par rejäla magplask.

Att låta nazister prata ut är inte bara ett hån mot alla offer för en av de absolut mörkaste perioderna i mänsklighetens historia. Det också en smäll i ansiktet på alla dem som lägger ned tid och energi på att bekämpa rasismen var helst den dyker upp.

Navid Modiri förtjänar egentligen ingen uppmärksamhet, det tycks allt mer uppenbart att det är just den han vill åt, men faktum är att hans podd är stor och behandlar ämnen han långt ifrån behärskar och jag blir bara så förbannat trött. Trött av att återigen behöva säga ”vad var det jag sa”.

Artikel 2 av 2

Antirasisterna som normaliserar rasismen

Golfrundor och mysluncher, radioprogram och jippon som spelar Sverigedemokraterna rakt i händerna. Samtidigt som fascismen och rasismen vinner mark runt om i hela Europa finns det antirasister med höga hattar som hjälper till att göra rasismen rumsren, skriver Johan Apel Röstlund.

Kultur

Jag vet inte vad debattören, programledaren och musikern Navid Modiri, vi borde kanske kalla honom Naiv Modiri, ville få ut av den påkostade golfrundan med Jimmie Åkesson i måndags, men jag vet vem som vann.

För precis som med komikern Soran Ismails taffliga försök till mysiga radiosamtal med Åkessons stabschef Linus Bylund är det hole in one för Sverigedemokraterna att på bästa sändningstid och med stora rubriker få visa upp sig med två folkkära antirasister i rutan. Det är också ett direkt hån mot alla de brandmän och sjuksköterskor som under våren protesterat mot att det rasistiska partiet försöker plocka billiga poänger genom att besöka deras arbetsplatser. Därtill ett slag i magen på de tusentals människor som de senaste månaderna vänt Sverigedemokraternas representanter ryggen under de många torgmöten som hållits runt om i Sverige.

Vi är i ett läge där fascistiska och rasistiska partier får allt större makt i Europa. Sverigedemokraterna sitter inte bara i riksdagen utan i var och varannan kommun och har på bara några få år blivit skrämmande normaliserade av en allt större grupp väljare och politiska kommentatorer. Nu deltar alltså även människor som länge satt antirasistiska fjädrar i sina höga men allt mer urblekta hattar i den processen.

Utvecklingen är inte bara upprörande och skrämmande. Den är också fruktansvärt naiv. När den parlamentariska rasismen växer och normaliseras ökar också den mer aggressiva nazismen på våra gator. Vi har sett Kärrtorp, det som hände i Malmö, Uppsala, Gävle och Umeå. Nazister som attackerar på öppen gata. En terrorist som Peter Mangs inspireras av Lasermannen och skjuter för att döda med rasistiska motiv. Utvecklingen är inte bara slående lik den i början av 1990-talet då Ny Demokrati tog sin i riksdagen, den påminner oss också om vad som händer i Grekland, Ungern, Frankrike och Ukraina där renodlade nazist- och fascistpartier skapar ett helt nytt, betydligt hårdare, politisk klimat.

Mitt i den bruna sörjan tycker alltså Soran och Navid att den antirasistiska kampen förs bäst över en lunch eller på en solig golfbana i Sölvesborg med de två högsta representanterna för den organiserade rasismen i Sverige.

Tänk om de i stället lagt sitt naiva engagemang på att försöka tala med väljarna, de som kanske i protest röstat på SD, och berättat om alternativen. I stället blir det några mjuka samtal och gemensamma fotografier som del i den fortsatta propagandan från SD-ledningen att visa ”Titta här, vi är inte rasister”.

Kliv ur golfskorna och lägg örat mot asfalten Navid, en bred antirasistisk rörelse har under våren vaknat till liv. Genom dina pajasfasoner och naiva försök till förståelse gör du allt, om än ofrivilligt, för att sänka rösten på dem som protesterar. Du spelar inte bara golf, du spelar rasismen i händerna med tre månader kvar till val. Vakna för fan, i morgon kan det vara för sent.