Där jorden slukas

En fuktig illaluktande dimma ligger tät över Bangladeshs huvudstad Dhaka. När de första solstrålarna letar sig upp över hustaken börjar gatorna fyllas av människor, och båtarna som korsar Burigangafloden med morgonpendlare blir allt fler.

Dhaka är en av världens snabbast växande städer, med ett storstadsområde befolkat av över 18 miljoner människor – en siffra som stiger för varje dag som går. Dagligen flyttar omkring 2 000 personer till staden, varav en stor del har tvingats hit efter att deras hem blivit obeboeliga till följd av klimatförändringarna. 

Jag kom till Dhaka för drygt två månader sedan med min fru och ett av mina barn. Jag hade just förlorat min familjs hem i floden och hade ingen­ting kvar. Akkas Ali Sheik, rikshaförare i Dhaka

I Dhakas södra utkanter bor Akkas Ali Sheik. Han hyr här ett rum som han delar med sin fru och 13-årige son. I det kala rummet, som bara rymmer en säng och ett skåp, både sover, äter och lever de alla tre. Rummet ligger i ett gammalt stenhus som de delar med 17 andra. Alla som bor tillsammans i huset samsas om ett dass, en eldstad för matlagning och en kran för att tvätta sig. Tak, väggar och golv är gjorda av sten och dörrarna av grönplåt. Genom ett grönt gallerfönster sipprar det in några strålar av det varma morgonljuset i det annars dunkla rummet.

– Jag kom till Dhaka för drygt två månader sedan med min fru och ett av mina barn. Jag hade just förlorat min familjs hem i floden och hade ingenting kvar, säger Akkas Ali Sheik. 

Akkas Ali Sheik har jobbet med att köra cykelriksha i 30 år. Han började som 15 åring när hans far dog och han tvingades försörja familjen.
Akkas Ali Sheik har jobbet med att köra cykelriksha i 30 år. Han började som 15 åring när hans far dog och han tvingades försörja familjen. Foto: Troy Enekvist

Akkas Ali Sheik kommer från Naria som är beläget omkring 50 kilometer söder om Dhaka. Naria ligger just intill Padmafloden, som är en av Asiens största. Floden är en sammanvävning av Brah­ma­putra och Ganges och består till stor del av vanligt smältvatten från Himalaya. 

Men den allt snabbare avsmältningen av glaciärer leder till ett högre vattenflöde. Mer vatten leder till att floden breder ut sig allt mer, samtidigt som det högre flödet bidrar till en kraftigt ökad erosion som äter upp marken runt omkring. 

– När jag var barn låg vårt hus långt från Padmafloden. På den tiden låg det en annan by mellan vår by och vattnet. Men efterhand kom floden allt närmare och den andra byn försvann. För tolv år sedan kunde vi se floden från vårt hus och för åtta år sedan var den framme vid oss. Den tog då huset där jag och min familj bodde. Huset som min farfar hade byggt, säger Akkas Ali Sheik. 

Efter att familjen förlorat sitt släkthus byggde de ett nytt på den delen av sin mark som låg längst bort från floden. 

– Vi byggde det alldeles bredvid min pappas grav. Det var platsen som vi trod­­de skulle vara säkrast, säger han.

Naria är ett till ytan relativt litet men tätbefolkat distrikt med 200 000 invånare. Distriktet är uppdelat i nio olika sektioner. Floderosionen har blivit ett akut växande problem under de senaste åren, och bara mellan juni och oktober 2018 förlorade 375 familjer sina hem i och med detta. Av de nio sektionerna ligger sektion ett och två nu helt under vatten och halva sektion tre har försvunnit. 

Då floden kommer allt närmare för­söker invånarna desperat rädda det som räddas kan från sina hus. Flera av bostäderna närmast floden ligger helt öde och allt som som kunnat sparas är nedmonterat. Fönstren är bortplockade och med hundratals övergivna byggnader påminner landskapet om en krigszon. De som kunnat har redan plockat isär sina hus för att flytta dem till säker mark. Men då ingen mark finns tillgänglig att bygga upp bostäderna på igen ligger väggar, tak och andra husdelar staplade på varandra i stora högar.

Chandana Sakhari sitter i ett skjul byggt av omaka plåtdelar som ser ut att komma från flera olika hus. Bredvid hennes skjul ligger en hög med plåt och virke som tidigare tillhört en bostad som delvis hunnit räddas innan den störtade ned i floden. Hon bor i sektion tre, den som helt är på väg att försvinna. Hon, liksom tusentals andra här, har förlorat sitt hem de senaste månaderna. 

– När vattnet kom närmare och tog allt mer land kände vi att det var för farligt för oss att bo kvar, så vi bestämde oss för att försöka ta med det vi kunde och flytta bort från floden, säger Chandana Sakhari.

Av de totalt 400 familjer som bor i sektor tre har 250 familjer förlorat sina hem i år.

– Vi flyttade så långt upp vi kunde och byggde upp det här huset med delar som vi lyckades rädda från vårt gamla hem innan det försvann, säger Chandana Sakhari.

Hon hade bott i det gamla huset sedan hon gifte sig för 18 år sedan. Marken som nu är helt borta hade tillhört hennes mans släkt i flera generationer.

Chandana Sakhari i skjulet som är byggt av rester från sitt gamla hus. Här bor hon tillsammans med sin man.
Chandana Sakhari i skjulet som är byggt av rester från sitt gamla hus. Här bor hon tillsammans med sin man. Foto: Troy Enekvist

Allting skedde så snabbt att vi inte hann rädda någonting och nu ligger allt vi ägde på flodens botten. Även min pappas grav som låg bredvid huset försvann. Akkas Ali Sheik

Vidare längs flodkanten ligger flera byggnader som till hälften rasat ned i vattnet. Vid ett av de stora husen som störtat samman står några män och fiskar i vatt­net. De kastar ut sina nät för att därefter simma ut och hämta upp dem igen.

Huset framför dem som var ett sjukhus ligger halvt begravt i floden. Det för­stördes också för två månader sedan. Det var på sjukhustaket de tidigare brukade söka skydd under tiden det var över­svämningar. Sjukhuset är nu helt knäckt på mitten och väntas när som helst att helt försvinna ned i vattnet.

I Dhaka sitter Akkas Ali Sheik på sin säng och berättar med tung blick hur det gick till när han förlorade sin familjs hem några månader tidigare.

– Det var vid fyratiden på eftermiddagen det hände. Plötsligt började leran intill huset spricka och på bara några se­kunder försvann huset rakt ner i floden. Allting skedde så snabbt att vi inte hann rädda någonting och nu ligger allt vi ägde på flodens botten. Även min pappas grav som låg bredvid huset försvann. All mark vi ägde försvann, det finns ingenting kvar av det längre, säger han.

Akkas Ali Sheiks familj delade huset med hans bror och mamma innan det försvann. De tvingades därefter alla söka skydd längre in på land.

– Jag visste direkt att jag inte kunde stanna i Naria. Allting jag ägde var borta, jag visste att jag var tvungen att flytta till Dhaka för att överleva, säger Akkas Ali Sheik.

Några män fiskar i Padma-floden bredvid det nedrasade sjukhuset.
Några män fiskar i Padma-floden bredvid det nedrasade sjukhuset. Foto: Troy Enekvist

FAKTA Klimatflyktingar i världen

  •  Enligt FN:s flykting-organ UNHCR beräknas omkring
    20 miljoner människor om året fly på grund av klimatrelate-rade risker.
  •  Extrem torka leder till brist på dricksvatten och till att jord blir obrukbar. Redan i–  dag saknar en miljard män-niskor, en av sju i världen, tillgång till säkert dricksvatten.
  •  År 2018 flydde 18,8 miljoner människor i världen på grund av naturkatastrofer,
    enligt Global Report on Internal Displacement. 
  •  Många klimatflyktingar befinner sig på flykt i sina hemländer.
  •  Den kanske mest uppenbara effekten av en stigande global medeltemperatur är de stigande havsnivåerna. Lågt liggande ö-nationer drabbas redan idag av höjda havsnivåer och flera ö-nationer kan på sikt helt försvinna.
  •  Begreppet klimatflykting är idag inte juridiskt erkänt och klimatdriven migration saknas hittills i internationellt bindande migrationsavtal. 

Källa: UNHCR och Internal Displacement Monitoring Centre

Det ringer och han sträcker sig efter tele­­fonen som ligger på andra sidan sängen. Efter att han pratat ett tag börjar hans ögon att tåras.

Sedan berättar Akkas Ali Sheik att det var hans mamma som ringde. Hon bor fortfarande kvar i Naria där hon sökte skydd. Hon saknar sin familj väldigt, då båda hennes söner tvingades flytta efter att huset försvann. Akkas Ali Sheiks bror bor också i Dhaka, men hos en kusin i den norra delen av staden. 

Lite senare äter Akkas Ali Sheik frukost tillsammans med sin fru på sängen. Rummet är så litet att de varken har plats för bord eller stolar. Därefter går han ut till det gemensamma badrummet som helt saknar tak. Han tvålar in sig sittande på stengolvet och häller några hinkar vatten över sin kropp. 

Han jobbar på andra sidan Buriganga-­floden i Dhakas gamla stadsdel och har kört cykelriksha sedan han var 15 år gammal. När hans pappa dog blev han själv den som skulle försörja familjen, så han fick sluta skolan för att börja tjäna pengar. Yrket har han därefter fortsatt med hela livet. 

– När jag flyttade hit från Naria anlände jag på morgonen. Redan på eftermiddagen hade jag börjat köra cykelriksha för att få pengar, säger han.

På vägen till arbetet stannar Akkas Ali Sheik till vid ett av Dhakas alla testånd för dricka en kopp sött te och ta en cigarett innan det är dags att kliva på färjan över floden. Garaget där hans cykelriksha står parkerad ligger på ett hustak. Här hyr man en cykelriksha över dagen för att sedan behålla allt man tjänar. Dagshyran ligger på motsvarande ungefär 30 kronor och under den tiden hinner man cykla in runt 50 kronor. 

– Vårt rum kostar 3 000 taka i månaden (cirka 300 kronor, reds anm) och om jag betalar hyran för sent låser de min dörr dagen efter. Min dotter vill också komma hit till mig i Dhaka, men hittills har jag inte haft råd då allt jag tjänar går till hyran, säger Akkas Ali Sheik. 

Han putsar och pumpar den cykelriksha som han hyr dagligen, för att hålla den i så gott skick som möjligt. Han rullar ned den längs den smala nedfarten från taket och cyklar i väg längs Dhakas gator. Staden är fullsmockad med människor, bilar och cykelrikshor. Mellan 1990 och 2005 har Dhakas befolkning dubblerats och därefter fortsatt växa i en allt högre takt. Enligt FN väntas staden ha över 20 miljoner invånare år 2025, vilket är fler än Mexiko City, Beijing och Shanghai. 

Akkas Ali Sheik får hjälp med att leda ner sin cykelriksha från garaget.
Akkas Ali Sheik får hjälp med att leda ner sin cykelriksha från garaget. Akkas Ali Sheik får hjälp med att leda ner sin cykelriksha från garaget.

I den tryckande hettan cyklar Akkas Ali Sheik kors och tvärs genom staden för att leta kunder. Svetten rinner längs hans rygg och ibland krockar han med både bilar, lastbilar och andra cykelrikshor. 

När det börjar närma sig lunchtid kör han tillbaka och parkerar vid garaget, för att sedan ta båten tillbaka till andra sidan floden. Hemma är hans fru Aysha Begum fullt upptagen med att laga lunch vid den gemensamma eldstaden. Sittande på huk kokar hon ris och dal som de sedan äter tillsammans i sin säng.

– Jag kan inte med ord förklara vad jag tänkte när jag såg mitt hus åka ner i floden. Det går inte att beskriva den sorg jag kände när jag såg allting försvinna. Min mamma brukar säga att jag inte vill vara här i Dhaka. Att jag inte hör hemma här. Det stämmer verkligen, jag mår inte bra här. Men när jag tänker på Naria så tänker jag bara på var jag skulle bo, allting är ju borta. 

Akkas Ali Sheik lägger sig för att sova efter maten. Dagen innan var han ute och jobbade till midnatt och kom bara hem för att sova. Det är på för- och eftermiddagarna det är som mest folk i rörelse och
då han kan dra in mest pengar. Hans son Muhammed Mona springer omkring och roar sig med några av grannbarnen i området. 

Ett par timmar senare påbörjar Akkas Ali Sheik sin vandring tillbaka till färjan. Han sätter sig och tar en kopp te och en cigarett igen. Till skillnad från de flesta andra vid teståndet sitter han nästan helt tyst.

Jag litar på Gud och väntar på att han ska bestämma. Det är bara han som vet hur framtiden ser ut och kommer att bli. Men jag tror inte att min hemby kommer finnas kvar länge till.
Akkas Ali Sheik

Den rykande och högljudda båten tar Akkas Ali Sheik tillbaka till Dhakas gam­la stadsdel. Han återupptar sitt arbete och för varje person han kör får han in några kronor för att försörja familjen. Han hoppas att han en gång ska kunna återvända och bo i Naria. Men han har inte mycket hopp om Narias framtid. 

– Jag litar på Gud och väntar på att han ska bestämma. Det är bara han som vet hur framtiden ser ut och kommer att bli. Men jag tror inte att min hemby kommer finnas kvar länge till, säger han.

För Chandana Sakhari som fortfarande bor kvar i Naria är framtiden oklar. 

– Vi har inga pengar att köpa ny mark för. Samtidigt finns det ingen mark att hyra, säger hon. 

Platsen där hennes familj har satt upp sitt skjul ligger även den alldeles intill floden. Det är bara en tidsfråga innan vatt­net svämmar över än mer och platsen hamnar under ytan.

Akkas Ali Sheik cyklar vidare längs Dhakas trånga gränder. 

– Jag vill inte köra cykelriksha. Jag vill inte bo i Dhaka. Jag orkar inte mer, men jag måste. Jag vill hem till min by, mitt hjärta klarar inte mer. Men hemma finns inte kvar, säger Akkas Ali Sheik.

Troy Enekvist

I Padma-floden som rinner förbi Naria har det tidigare legat flera byar som nu helt är försvunna i vattnet.
I Padma-floden som rinner förbi Naria har det tidigare legat flera byar som nu helt är försvunna i vattnet. Foto: Troy Enekvist
Väggar och andra husdelar står överallt längs Padma-floden. Det är delar man försökt rädda från floderossionen.
Väggar och andra husdelar står överallt längs Padma-floden. Det är delar man försökt rädda från floderossionen. Foto: Troy Enekvist
Publicerad Uppdaterad
1 day sedan

Gävlar vad trevligt!

Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.

Ni får ha överseende nu med att vi testar oss fram med text och ljud och bild och så, här kommer iallafall en liten video där vi snackar om våra förväntningar på väg ut mot intervjuerna:

Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.

“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.

Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.

Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.

– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.

Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.

Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.

Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!

Vad tyckte Gävleborna då?

– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.

– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.

70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:

– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.

Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.

– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.

Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.

– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.

Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.

Claes, 70 är kritisk mot regeringen.

– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:

– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.

– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.

Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?

– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.

Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp? Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?

– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.

Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?

– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.

Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?

– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.

Det är inte en jätteljus bild du målar upp.

– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.

Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:

– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.

Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?

– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…

Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?

– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.

Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?

– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.

Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?

– Oj… Ja. Hmm…

Känns det för avlägset för att kunna relatera till?

– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.

Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?

– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.

Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?

– Nej, faktiskt inte.

Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?

– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.

Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?

– Gud vad svårt…

Det blev tyst en stund.

– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?

När vi avslutar intervjun förstår vi att Anna och Elin ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.

Blir det frisör i framtiden eller något annat?

– Något annat, sa båda två.

En helt annan fråga, sa plötsligt Greta. Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?

– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?

Ja, svarade Greta.

– Men vet du, du rockar det.

Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.

Vi träffade ytterligare några fina människor i Gävle. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.

– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.

När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.

– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.

Nu tuffar vi fortsatt norrut! Stay tuned.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Videohälsning från Gävle!

Journalisten Alexandra Urisman Otto och aktivisten Greta Thunberg är på plats i Gävle.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Publicerad
3 days sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
7 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
7 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad