En fuktig illaluktande dimma ligger tät över Bangladeshs huvudstad Dhaka. När de första solstrålarna letar sig upp över hustaken börjar gatorna fyllas av människor, och båtarna som korsar Burigangafloden med morgonpendlare blir allt fler.

Dhaka är en av världens snabbast växande städer, med ett storstadsområde befolkat av över 18 miljoner människor – en siffra som stiger för varje dag som går. Dagligen flyttar omkring 2 000 personer till staden, varav en stor del har tvingats hit efter att deras hem blivit obeboeliga till följd av klimatförändringarna. 

Jag kom till Dhaka för drygt två månader sedan med min fru och ett av mina barn. Jag hade just förlorat min familjs hem i floden och hade ingen­ting kvar. Akkas Ali Sheik, rikshaförare i Dhaka

I Dhakas södra utkanter bor Akkas Ali Sheik. Han hyr här ett rum som han delar med sin fru och 13-årige son. I det kala rummet, som bara rymmer en säng och ett skåp, både sover, äter och lever de alla tre. Rummet ligger i ett gammalt stenhus som de delar med 17 andra. Alla som bor tillsammans i huset samsas om ett dass, en eldstad för matlagning och en kran för att tvätta sig. Tak, väggar och golv är gjorda av sten och dörrarna av grönplåt. Genom ett grönt gallerfönster sipprar det in några strålar av det varma morgonljuset i det annars dunkla rummet.

– Jag kom till Dhaka för drygt två månader sedan med min fru och ett av mina barn. Jag hade just förlorat min familjs hem i floden och hade ingenting kvar, säger Akkas Ali Sheik. 

Akkas Ali Sheik kommer från Naria som är beläget omkring 50 kilometer söder om Dhaka. Naria ligger just intill Padmafloden, som är en av Asiens största. Floden är en sammanvävning av Brah­ma­putra och Ganges och består till stor del av vanligt smältvatten från Himalaya. 

Men den allt snabbare avsmältningen av glaciärer leder till ett högre vattenflöde. Mer vatten leder till att floden breder ut sig allt mer, samtidigt som det högre flödet bidrar till en kraftigt ökad erosion som äter upp marken runt omkring. 

– När jag var barn låg vårt hus långt från Padmafloden. På den tiden låg det en annan by mellan vår by och vattnet. Men efterhand kom floden allt närmare och den andra byn försvann. För tolv år sedan kunde vi se floden från vårt hus och för åtta år sedan var den framme vid oss. Den tog då huset där jag och min familj bodde. Huset som min farfar hade byggt, säger Akkas Ali Sheik. 

Efter att familjen förlorat sitt släkthus byggde de ett nytt på den delen av sin mark som låg längst bort från floden. 

– Vi byggde det alldeles bredvid min pappas grav. Det var platsen som vi trod­­de skulle vara säkrast, säger han.

Naria är ett till ytan relativt litet men tätbefolkat distrikt med 200 000 invånare. Distriktet är uppdelat i nio olika sektioner. Floderosionen har blivit ett akut växande problem under de senaste åren, och bara mellan juni och oktober 2018 förlorade 375 familjer sina hem i och med detta. Av de nio sektionerna ligger sektion ett och två nu helt under vatten och halva sektion tre har försvunnit. 

Då floden kommer allt närmare för­söker invånarna desperat rädda det som räddas kan från sina hus. Flera av bostäderna närmast floden ligger helt öde och allt som som kunnat sparas är nedmonterat. Fönstren är bortplockade och med hundratals övergivna byggnader påminner landskapet om en krigszon. De som kunnat har redan plockat isär sina hus för att flytta dem till säker mark. Men då ingen mark finns tillgänglig att bygga upp bostäderna på igen ligger väggar, tak och andra husdelar staplade på varandra i stora högar.

Chandana Sakhari sitter i ett skjul byggt av omaka plåtdelar som ser ut att komma från flera olika hus. Bredvid hennes skjul ligger en hög med plåt och virke som tidigare tillhört en bostad som delvis hunnit räddas innan den störtade ned i floden. Hon bor i sektion tre, den som helt är på väg att försvinna. Hon, liksom tusentals andra här, har förlorat sitt hem de senaste månaderna. 

– När vattnet kom närmare och tog allt mer land kände vi att det var för farligt för oss att bo kvar, så vi bestämde oss för att försöka ta med det vi kunde och flytta bort från floden, säger Chandana Sakhari.

Av de totalt 400 familjer som bor i sektor tre har 250 familjer förlorat sina hem i år.

– Vi flyttade så långt upp vi kunde och byggde upp det här huset med delar som vi lyckades rädda från vårt gamla hem innan det försvann, säger Chandana Sakhari.

Hon hade bott i det gamla huset sedan hon gifte sig för 18 år sedan. Marken som nu är helt borta hade tillhört hennes mans släkt i flera generationer.

Allting skedde så snabbt att vi inte hann rädda någonting och nu ligger allt vi ägde på flodens botten. Även min pappas grav som låg bredvid huset försvann. Akkas Ali Sheik

Vidare längs flodkanten ligger flera byggnader som till hälften rasat ned i vattnet. Vid ett av de stora husen som störtat samman står några män och fiskar i vatt­net. De kastar ut sina nät för att därefter simma ut och hämta upp dem igen.

Huset framför dem som var ett sjukhus ligger halvt begravt i floden. Det för­stördes också för två månader sedan. Det var på sjukhustaket de tidigare brukade söka skydd under tiden det var över­svämningar. Sjukhuset är nu helt knäckt på mitten och väntas när som helst att helt försvinna ned i vattnet.

I Dhaka sitter Akkas Ali Sheik på sin säng och berättar med tung blick hur det gick till när han förlorade sin familjs hem några månader tidigare.

– Det var vid fyratiden på eftermiddagen det hände. Plötsligt började leran intill huset spricka och på bara några se­kunder försvann huset rakt ner i floden. Allting skedde så snabbt att vi inte hann rädda någonting och nu ligger allt vi ägde på flodens botten. Även min pappas grav som låg bredvid huset försvann. All mark vi ägde försvann, det finns ingenting kvar av det längre, säger han.

Akkas Ali Sheiks familj delade huset med hans bror och mamma innan det försvann. De tvingades därefter alla söka skydd längre in på land.

– Jag visste direkt att jag inte kunde stanna i Naria. Allting jag ägde var borta, jag visste att jag var tvungen att flytta till Dhaka för att överleva, säger Akkas Ali Sheik.

Det ringer och han sträcker sig efter tele­­fonen som ligger på andra sidan sängen. Efter att han pratat ett tag börjar hans ögon att tåras.

Sedan berättar Akkas Ali Sheik att det var hans mamma som ringde. Hon bor fortfarande kvar i Naria där hon sökte skydd. Hon saknar sin familj väldigt, då båda hennes söner tvingades flytta efter att huset försvann. Akkas Ali Sheiks bror bor också i Dhaka, men hos en kusin i den norra delen av staden. 

Lite senare äter Akkas Ali Sheik frukost tillsammans med sin fru på sängen. Rummet är så litet att de varken har plats för bord eller stolar. Därefter går han ut till det gemensamma badrummet som helt saknar tak. Han tvålar in sig sittande på stengolvet och häller några hinkar vatten över sin kropp. 

Han jobbar på andra sidan Buriganga-­floden i Dhakas gamla stadsdel och har kört cykelriksha sedan han var 15 år gammal. När hans pappa dog blev han själv den som skulle försörja familjen, så han fick sluta skolan för att börja tjäna pengar. Yrket har han därefter fortsatt med hela livet. 

– När jag flyttade hit från Naria anlände jag på morgonen. Redan på eftermiddagen hade jag börjat köra cykelriksha för att få pengar, säger han.

På vägen till arbetet stannar Akkas Ali Sheik till vid ett av Dhakas alla testånd för dricka en kopp sött te och ta en cigarett innan det är dags att kliva på färjan över floden. Garaget där hans cykelriksha står parkerad ligger på ett hustak. Här hyr man en cykelriksha över dagen för att sedan behålla allt man tjänar. Dagshyran ligger på motsvarande ungefär 30 kronor och under den tiden hinner man cykla in runt 50 kronor. 

– Vårt rum kostar 3 000 taka i månaden (cirka 300 kronor, reds anm) och om jag betalar hyran för sent låser de min dörr dagen efter. Min dotter vill också komma hit till mig i Dhaka, men hittills har jag inte haft råd då allt jag tjänar går till hyran, säger Akkas Ali Sheik. 

Han putsar och pumpar den cykelriksha som han hyr dagligen, för att hålla den i så gott skick som möjligt. Han rullar ned den längs den smala nedfarten från taket och cyklar i väg längs Dhakas gator. Staden är fullsmockad med människor, bilar och cykelrikshor. Mellan 1990 och 2005 har Dhakas befolkning dubblerats och därefter fortsatt växa i en allt högre takt. Enligt FN väntas staden ha över 20 miljoner invånare år 2025, vilket är fler än Mexiko City, Beijing och Shanghai. 

I den tryckande hettan cyklar Akkas Ali Sheik kors och tvärs genom staden för att leta kunder. Svetten rinner längs hans rygg och ibland krockar han med både bilar, lastbilar och andra cykelrikshor. 

När det börjar närma sig lunchtid kör han tillbaka och parkerar vid garaget, för att sedan ta båten tillbaka till andra sidan floden. Hemma är hans fru Aysha Begum fullt upptagen med att laga lunch vid den gemensamma eldstaden. Sittande på huk kokar hon ris och dal som de sedan äter tillsammans i sin säng.

– Jag kan inte med ord förklara vad jag tänkte när jag såg mitt hus åka ner i floden. Det går inte att beskriva den sorg jag kände när jag såg allting försvinna. Min mamma brukar säga att jag inte vill vara här i Dhaka. Att jag inte hör hemma här. Det stämmer verkligen, jag mår inte bra här. Men när jag tänker på Naria så tänker jag bara på var jag skulle bo, allting är ju borta. 

Akkas Ali Sheik lägger sig för att sova efter maten. Dagen innan var han ute och jobbade till midnatt och kom bara hem för att sova. Det är på för- och eftermiddagarna det är som mest folk i rörelse och
då han kan dra in mest pengar. Hans son Muhammed Mona springer omkring och roar sig med några av grannbarnen i området. 

Ett par timmar senare påbörjar Akkas Ali Sheik sin vandring tillbaka till färjan. Han sätter sig och tar en kopp te och en cigarett igen. Till skillnad från de flesta andra vid teståndet sitter han nästan helt tyst.

Jag litar på Gud och väntar på att han ska bestämma. Det är bara han som vet hur framtiden ser ut och kommer att bli. Men jag tror inte att min hemby kommer finnas kvar länge till.
Akkas Ali Sheik

Den rykande och högljudda båten tar Akkas Ali Sheik tillbaka till Dhakas gam­la stadsdel. Han återupptar sitt arbete och för varje person han kör får han in några kronor för att försörja familjen. Han hoppas att han en gång ska kunna återvända och bo i Naria. Men han har inte mycket hopp om Narias framtid. 

– Jag litar på Gud och väntar på att han ska bestämma. Det är bara han som vet hur framtiden ser ut och kommer att bli. Men jag tror inte att min hemby kommer finnas kvar länge till, säger han.

För Chandana Sakhari som fortfarande bor kvar i Naria är framtiden oklar. 

– Vi har inga pengar att köpa ny mark för. Samtidigt finns det ingen mark att hyra, säger hon. 

Platsen där hennes familj har satt upp sitt skjul ligger även den alldeles intill floden. Det är bara en tidsfråga innan vatt­net svämmar över än mer och platsen hamnar under ytan.

Akkas Ali Sheik cyklar vidare längs Dhakas trånga gränder. 

– Jag vill inte köra cykelriksha. Jag vill inte bo i Dhaka. Jag orkar inte mer, men jag måste. Jag vill hem till min by, mitt hjärta klarar inte mer. Men hemma finns inte kvar, säger Akkas Ali Sheik.

Troy Enekvist