Nordirlands vänster splittrad inför Brexit

Flera nordirländska vänsterpolitiker har svängt om kring frågan om brittisk EU-tillhörighet. Bland insatserna ligger också den känsliga frågan om en eventuell återförening mellan republiken Irland och Nordirland, i dag mindre utopisk än det kan verka, skriver Gabriel Kuhn.

Utrikesanalys
"Ge Nordirland en specialstatus i EU" lyder uppmaningen på en släpvagn som ställs upp alldeles vid gränsen mellan republiken Irland och Nordirland.
Foto: Wiktor Nummelin/TT

Årets första månad löper mot sitt slut och Brexit-situatio­nen tycks mer kaotisk än någonsin. Trots tusentals timmar av förhandlingar finns det fortfarande inget giltigt avtal mellan den brittiska regeringen och Europeiska unionen. Frågan om Nord­irland har alltid varit avgörande i diskussionen mellan parterna. Orsaken är enkel: Ingen vill att Brexit orsakar en ny ”skarp gräns” mellan Nordirland och republiken Irland. Det skulle vara ett steg bakåt både politiskt, ekonomiskt och socialt. I värsta fall skulle det kunna leda till en ny väpnad konflikt. Men vilket är alternativet?

Nordirland skulle kunna få en speciell status med en öppen gräns mot republiken. Gränsen mellan Förenade kungariket och EU kunde då löpa genom Irländska sjön, alltså mellan Storbritannien och Irland. Men för Nordirlands unionister är Förenade Kungarikets enhet oantastlig. Ett minsta symboliskt frågetecken blir till ett förräderi. Uppfattningen delas av DUP, unionisternas största parti, vars stöd regeringspartiet Tories är beroende av för att kunna regera i Westminster.


Bogside är en viktig historisk plats i Nordirland. Muren på bilden är känd som ”Free Derry Corner”, och leder in till det område som fungerade som en självständig frizon mellan 1969 och 1972.

I november 2018 reser jag till Nordirland från Skottland. En buss tar oss från Glasgow till färjan mot Belfast. På vägen frågar en australiensk ryggsäcks­turist chauffören om han bor i Irland. ”Jag önskar jag kunde säga det, men tyvärr heter landet Nordirland”, svarar han. Australiensaren fiskar efter vidare svar: ”Ja, jag har hört att det finns en del problem.” ”Nej”, svarar chauffören, ”det har vi lämnat bakom oss. Livet är för kort.”

Chaufförens svar visar på vilket dilemma Nordirlands invånare befinner sig i. Detta sedan Långfredagsavtalet undertecknades för 20 år sedan. Avtalet innebar att den brittiska armén drog sig tillbaka, de paramilitära grupperna överlämnade sina vapen (eller åtminstone en del av dem) och republiken Irland erkände Nordirland som en del av Förenade kungariket. Den politiska makten delades mellan republikaner och unio­nister – eller, i vardagsspråk, katoliker och protestanter. Överenskommelsen satte stopp för en 30-årig inbördes konflikt som tog omkring 4000 människors liv.

Samtidigt är det nordirländska samhället fortfarande djupt splittrat.

Samtidigt är det nordirländska samhället fortfarande djupt splittrat. Det är omöjligt att slå upp en dagstidning utan att läsa artiklar som refererar till ”The Troubles” som konfliktperioden kallas här; det kan handla om nya uppgifter om terrordåd och militärens agerande eller arresteringar och till det kommer löpande rättegångar. Även de paramilitära gruppernas makt består. När jag promenerar runt Bogside i Derry, ett centrum för den republikanska rörelsen, stöter jag på en pratglad man i sextioårsåldern som har bott i kvarteret hela sitt liv. Han pekar på en av de många politiska bande­rollerna som satts upp och som visar en polis i ett kikarsikte. ”Egentligen borde vi inte ha såna här banderoller längre”, säger mannen, ”vi har andra poliser nu”. Jag frågar om vem som bestämmer vilka banderoller som får sitta kvar och vilka inte. Han rycker på axlarna. ”Jag skulle inte ta ned den. Och jag skulle inte rekommendera dig att göra det heller.”

Vänstern i Nordirland har reagerat på Brexit-fiaskot på olika sätt. Sinn Féin, en gång i tiden IRA:s politiska arm men nuförtiden regeringsparti, har gjort en radikal vändning. Partiet, som alltid varit kritiskt mot EU, leder i dag den nordirländska pro-EU-kampanjen. Man förespråkar ”världsöppenhet” och ”prog­ressiva” värderingar. Kritiker hävdar att vändningen i första hand beror på Sinn Féins ambitioner att bli regeringsparti även i republiken. Där har partiets röst­andel ökat från 2,5 till 13,8 procent sedan Långfredagsavtalet undertecknades.

Däremot har flera små vänsterpartier fortfarande en kritisk hållning till EU. Bland dem är Irlands Workers’ Party, förr i tiden en politisk representant för IRA:s marxistiska falang, samt de trotskistiska Socialist Party och People Before Profit. När jag träffar People Before Profit-medlemmen Shaun Harkin, som bor i Derry och är aktiv i facket Unison, förklarar han sitt partis ståndpunkt så här:
– Våra politiska motståndare säger att vi stödjer Brexit. Det är fel. Vi ställer oss tydligt emot en Tory-Brexit; den blandar storhetsvansinniga fantasier om det brittiska imperiet men drömmer om ett modernt låglöneland utan nämnvärd företagsskatt. Det är trams. Men samtidigt kan vi inte romantisera EU. Det är ett odemokratiskt och centralistiskt projekt. Unionen skyddas av en gräns­regim som tar tusentals människors liv. Nu pratas det till och med om någon sorts superarmé. EU är inte någon progressiv institution. Vad vi vill se är en återförenat och socialistiskt Irland.

Målet är mindre utopiskt än vad det må verka. Socialistiska idéer har länge spelat en viktig roll i Irlands arbetar­rörelse. Självständighetskampen i början av 1900-talet leddes av socialister. Den mest omtalade av alla, James Connolly, var aktiv i syndikalistiska IWW innan han återvände från USA till Irland. Men framför allt är Irlands återförening mer realistisk än någonsin. I Långfredagsavtalet står det att en återförening är möjlig om majoriteten i Nordirland röstar ja i en folkomröstning.

Det finns många moderata protestanter som tror på en bättre framtid för sig och sina barn i ett återförenat Irland som ingår i EU, istället för att bli en bortglömd del av Förenade kungariket.

Hittills har detta känts avlägset, på grund av den protestantiska majoriteten i landet. Men inte längre. Det finns många moderata protestanter som tror på en bättre framtid för sig och sina barn i ett återförenat Irland som ingår i EU, i stället för att bli en bortglömd del av Förenade kungariket. Redan nu är Nordirland den fattigaste regionen i Förenade kungariket. I folkomröstningen om Brexit var det 55,7 procent av Nordirlands befolkning som röstade nej till ett utträde.

Med tanke på att det var hela 62 procent som röstade nej i Skottland ser det Förenade kungarikets framtid inte lysande ut. Ledarna i Scottish National Party har redan annonserat en ny folkomröstning om självständighet som planeras äga rum efter Brexit. Det är i högsta grad sannolikt att det blir ett ja den här gången. Om detta sker samtidigt som Irland återförenas får Brexit ett paradoxalt resultat; i stället för att återställa Förenade kungarikets storhetstid skulle det orsaka dess sönderfall.