Rörelserna måste sluta låta sig avväpnas

Många sätter efter framröstandet av den nya Löfvenregeringen, baserad på en överenskommelse om högerpolitik, sina förhoppningar till rörelserna utanför riksdagen. Men innan vi förlorar oss i några illusioner måste vi inse hur passiviserade de etablerade fack- och hyresgäströrelserna i dag faktiskt är.

Ledare
LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson vid sitt förstamajtal på Götaplatsen i Göteborg 2018. De stora fackliga centralorganisationerna har kritiserat planerna på att inskränka Las – men har själva i bagaget både en uppgörelse om inskränkningar i strejkrätten och åratal av överenskommelser om avsteg från turordningsreglerna runtom på landets arbetsplatser.
Foto: Adam Ihse/TT

”Exakt nu börjar en ny era av mobilisering mot den nyliberalism som borde ha varit begraven för länge sedan, men som den politiskt usla överenskommelsen mellan S-MP-C-L ger andningshjälp. (…) Det är mobiliseringen utanför parlamentet som blir avgörande för hur verksam den oppositionspolitiken blir.”

Toivo Jokkala, chefredaktör, Arbetaren.
Foto: Axel Green

Meningarna är tagna ur ett inlägg av V-riksdagsledamoten Ali Esbati där han försvarar Vänsterpartiets beslut att lägga ned sina röster i regeringsomröstningen i riksdagen den 18 januari – och därmed släppa fram en Stefan Löfven-ledd regering byggd på C- och L-orienterad politik.

Trots att tongångarna mellan de vänstermänniskor som pläderade för röd V-knapp i plenisalen (”Säg nej till en S-regering med högerpolitik!”) – respektive gul (”Alla nuvarande alternativ vore värre!”) redan hunnit bli ganska hårda, sammanfattar Ali Esbatis förhoppning nog vad många av dessa, oavsett läger, nu sätter sin tilltro till: en växande progressiv rörelse utanför riksdagen, på gator, i bostadsområden och på arbetsplatser, som motar högerpolitiken i grind.

Jag delar så klart den önskan och förhoppningen.

Men om den ska kunna utvecklas till någonting annat än en from fras måste vi först och främst tala klarspråk om hur nedrustade och avväpnade de traditionella rörelserna i det här landet tillåtit sig att bli.

I den överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna som ligger till grund för den nya Löfvenregeringen framgår att olika steg i riktning mot marknadshyror ska tas de kommande åren. Lägenheternas kvalitet och läge ska få ett större genomslag i hyresnivåerna. Marknadsmässig hyressättning ska gälla i nyproduktion, och därtill ska en kommission ”kartlägga den varierande tillämpningen av lägesfaktorn mellan olika orter och föreslå lämpliga åtgärder från statens sida i de fall (på de orterna) det konstateras att lägesfaktorn inte beaktas i tillräcklig mån”.

Hyresgästföreningen har redan gått i taket.

Bara en månad innan överenskommelsen presenterades gick Hyresgästföreningen Region Stockholm ut och hyllade sin egen nya överenskommelse med de kommunala bostadsbolagen om ”Stockholmshyra”.

Men bara en månad innan överenskommelsen presenterades gick Hyresgästföreningen Region Stockholm ut och hyllade sin egen nya överenskommelse med de kommunala bostadsbolagen om ”Stockholmshyra” – högre hyror för bostäder i attraktiva lägen och lägre för mindre populära områden; ett kliv halvvägs mot marknadshyror enligt såväl systemets vänsterkritiker som dess högeranhängare.

Antagligen hade Hyresgästföreningen Region Stockholm – åtminstone de personer i dess ledning och tjänstemannastab som fortfarande står bakom hyresgäströrelsens traditionella jämlikhetsideal – hoppats att den här typen av åtgärder skulle fungera som en effektiv eftergift åt de krafter som vill införa ett renodlat marknadshyressystem.

Effekten har sannolikt blivit den motsatta: Den har gett borgerliga politiker blodad tand och en insikt om hur lite kraft Hyresgästföreningen har att sätta bakom de högstämda orden.

I S-MP-C-L-uppgörelsen inför regeringsbildningen står också att Lagen om anställningsskydd, Las, ska ändras ”genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”. Parterna, facken och arbetsköparna, ska ges tillfälle att själva förhandla fram denna ”ökade flexibilitet” under bilan; om de misslyckas – det vill säga om facken inte viker sig – ska regeringen själva utforma det nya lagförslaget.

De stora fackliga centralorganisationerna kritiserade i sina kommentarer till överenskommelsen både tanken på att inskränka Las och upplägget att försöka hota parterna till en uppgörelse.

Men vad vi inte får glömma är att de stora fackliga organisationerna i åratal har gått med på avsteg från turordningsreglerna när det skett uppsägningar på arbetsplatserna, i stället för att ta strid för att ”först in, sist ut” ska gälla utan undantag. Det har urholkat vanliga människors tilltro till ett anställningsskydd som betyder något i praktiken, men också visat för arbetsköparsidan och högern att det lönar sig att fortsätta att ligga på. Nu smäller de till så det rungar om det.

Ovanpå detta har vi sommarens ödesdigra överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter om inskränkningar i strejkrätten – något som LO-facken möjligen intalade sig inte i första hand skulle drabba de egna medlemmarna, men som i alla händelser var ett utfall av en och samma övergripande tankegång: Vi ger dem ännu ett finger och skonar handen!

Så befinner vi oss i dag i ett läge där inget mindre än hela handen som står på spel – och där en S-ledd regering är satt att utdela de avgörande huggen.

Så befinner vi oss i dag i ett läge där inget mindre än hela handen står på spel – och där en S-ledd regering är satt att utdela de avgörande huggen. I ett Sverige där efterkrigstidens ekonomiska utjämning, som sociologen Göran Therborn konstaterat, redan är helt utraderad, har vi att se fram emot en politik som riskerar att göra samhällsklyftorna avgrundsdjupa.

Vi hade mer än någonsin behövt en stor och fri, kämpande facklig rörelse och hyresgäströrelse. Under överskådlig tid riskerar vi i stället att vara prisgivna åt organisationer som backat så länge att de inte längre tror på den egna styrkan, och vars ledningar har i blodet att till syvende och sist alltid svära sin lojalitet mot S.

Det måste till nya tag nu. Oavsett om vi väljer att engagera oss i de stora, etablerade organisationerna eller försöker bygga upp alternativ vid sidan om måste ledorden vara: Avväpningens tid är förbi!

Först när vi tillsammans verkligen vågar tro på kraften i jämlikhetskampen kan vi röra oss framåt.