De anhörigas tid

Förr hade vi välfärd. I dag ska en av samhällets grundläggande funktioner – att ta hand om gamla och sjuka – i stället alltmer skötas av en armé av anhöriga. Nåde den som är ensam och inte kan klara sig själv.

Ledare
Emil Boss är författare och facklig aktivist.
Foto: Eva Bergström

Om tillväxten är gud är de som inte arbetar avfällingar, eller i vart fall ointressanta för prästerskapet. Det är ingen hemlighet att ju mer pengar får styra politiken, desto mindre stöd får arbetslösa, sjuka och pensionärer.

Min vän blev sjuk kort efter pensionen. Det var dålig tajming. Den som blir sjuk i yrkesverksam ålder kan nämligen fortfarande få personlig assistans. Sjuka pensionärer värderas lägre, de hänvisas till hemtjänsten: korta besök och snabb tillsyn.

Lite mat, städning, hjälp att sitta upp, kanske komma till en rullstol. En pensionär behöver ju inte ha några intressen eller åka på några aktiviteter, eller hur?

Vårdföretaget betalar inte för bilkörning mellan de gamlas hus, i stället instrueras personalen att ta den tiden från själva besöken, det vill säga att fuska med den beviljade vårdtiden.

En annan vän jobbar i hemtjänsten. Vårdföretaget betalar inte för bilkörning mellan de gamlas hus, i stället instrueras personalen att ta den tiden från själva besöken, det vill säga att fuska med den beviljade vårdtiden. Det blir ungefär en timme per arbetspass som försvinner från besöken, det sker helt öppet och Kommunal känner till det.

Facket säger att det ser likadant ut överallt och gör ingenting.

Middagsrasten hinns med ibland, då i bilen vid McDonald’s drive through. Häromdagen tackade en anhörig min vän för att hon borstat tänderna på en man innan han skulle sova, det brukar personalen aldrig hinna med.

Tidigare i år avslöjade Kommunalarbetaren att vårdjätten Vardaga, före detta Carema, driver två fall i domstol. Syftet är att kunna minska bemanningen på äldreboenden nattetid. Enligt lagen har de gamla rätt till personal på plats dygnet runt, det vill Vardaga komma runt för att spara pengar. I stället vill man införa övervakningskameror och rörelsedetektorer.

Det är hög tid för oss som har äldre eller sjuka släktingar och vänner att inse att det är vi som fått ansvaret nu.

Det är hög tid för oss som har äldre eller sjuka släktingar och vänner att inse att det är vi som fått ansvaret nu. Vi är de anhöriga. När det offentliga skär ned på äldreomsorgen tvingas anhöriga täcka upp, och majoriteten som gör det är kvinnor, och då särskilt lågavlönade kvinnor.

Men de äldre som är ensamma då?

Jag har en förebild, vi kan kalla honom S, en ung kille som är papperslös. Lever gömd. Ska fängslas och deporteras med våld till ett land i krig.

S har i sin utsatta situation som papperslös fått hjälp av en äldre man och de blev nära vänner. S har blivit som en fosterson för den äldre mannen som numera själv behöver hjälp.

S hjälper till med städning, matlagning, att följa med och handla, och vid läkarbesök. Varje dag.

Häromdagen räddade S ett liv. Fosterpappan ramlade hemma och kom inte upp. Hade det inte varit för S hade han blivit liggande. Han lyfte honom, hundra kilo och mer och släpade honom till doktorn. Vakade vid hans sida på sjukhuset i två dygn.

Han är en hjälte och tyvärr påfallande typisk för samtiden. Den anhöriga som bär Sverige, hundra kilo och mer, steg för steg mot medmänsklighet.