En av trenderna inom samtida historieforskning kallas ”global historia”. Tanken är att historien inte låter sig begränsas till avgränsade territorier, språk, kulturer och identiteter, utan att mänskliga samhällens utveckling är något som även i till synes lokala sammanhang alltid sker i samspel med en större omvärld.

[BOK] Atlantvärlden. En historia om när Nordamerika upptäcktes och en ny värld uppstod däremellan
Axel Andersson
Glänta produktion, 2018

Detta kan te sig självklart i vårt ”globaliserade” och alltmer postkolonialt medvetna tidevarv. I dag framstår den nationella historiografin, som var på modet så sent som för en generation sedan, som hopplöst förlegad. För har inte människans historia alltid varit global? Även i populärvetenskapliga standardverk av Herman Lindqvist-snitt kommer ju alltid det studerade folket ifråga någon annanstans ifrån på första sidan.

De hätska reaktioner som globalhistoriska verk har gett upphov till på senare tid, till exempel Patrick Boucherons franska globalhistoria Histoire mondiale de la France (2017), vittnar dock om att det nationella perspektivet ännu inte  har släppt sitt grepp om det allmänna historiska medvetandet.

I Sverige är globalhistoria fortfarande en relativt liten företeelse. En som dock kan sägas skriva i denna tradition är historikern och kritikern Axel Andersson. I sina tidigare verk A Hero for the Atomic Age: Thor Heyerdahl and the Kon-Tiki Expedition och Den koloniala simskolan har han utforskat koloniala och postkoloniala teman på global nivå.

Det projektet fortsätter han i den nya boken Atlantvärlden. I den skriver Andersson inte bara in sig i ett globalhistoriskt sammanhang, utan även i den moderna tradition som brukar kallas thalassografi: studiet av hur hav, som till exempel Medelhavet och Indiska oceanen, har knutit samman kulturer och länder genom handel och andra utbyten och därigenom skapat olika typer av hybridkulturer genom historien. I detta fall är det som titeln antyder Atlanten som är ämnet.

I en serie korta tablåer får läsaren följa olika mer eller mindre kända personer från både Europas gryende kolonialmakter och Nord- och Sydamerikas ursprungsbefolkningar när de kommer i kontakt med varandra under 1500- och 1600-talen.

I en serie korta tablåer får läsaren följa olika mer eller mindre kända personer från både Europas gryende kolonialmakter och Nord- och Sydamerikas ursprungsbefolkningar när de kommer i kontakt med varandra under 1500- och 1600-talen.

Där finns välkända namn som Christoffer Columbus, Francisco Pizzaro, John Smith, Pocahontas och Hernán Cortés. Men även mindre allmänt kända personer som upptäcktsresanden Giovanni da Verrazzano, som för Frankrikes räkning förgäves letade efter en öppning mot Indien längs Nordamerikas östkust, och John Rolfe, som i ett försök att sluta fred mellan engelsmännen och den Powhatan-ledda alliansen av ursprungsfolk i Virginia gifte sig med Pocahontas och tog med sig henne till England.

Därtill kommer en grupp hittills okända figurer från olika Nordamerikanska ursprungsbefolkningar, såsom Manteo, Epenow och Squanto, som tillsammans med Pocahontas och hennes barn kom att bli de första länkarna mellan de två världarna och därmed bärarna av den hybridkultur som Andersson kallar Atlantvärlden.

Ordet värld är viktigt i sammanhanget. I linje med den tradition som framställer koloniseringen av Amerika som ett möte mellan den gamla och den nya världen visar Andersson hur en tredje värld uppstod i detta möte mellan dittills helt åtskilda kulturer.

Det är dock inte alltid tydligt hur detta världsbegrepp ska förstås. Det faktum att Martin Heideggers Vara och tid anges som ett referensverk i bibliografin antyder att det kan finnas en djupare betydelse här. Kanske är det en referens till den öppet heideggerianske regissören Terrence Malicks filmatisering av Pocahontashistorien i The New World (2005). Eller till den betydelse Heideggers filosofi har fått för olika dekoloniala tankeströmningar i Latinamerika. Eller så är det en fingervisning om en filosofisk betydelse som kräver en djupare kunskap om Heidegger och hans ”livsvärld”-begrepp än vad denna recensent besitter.

I alla händelser är det oklart exakt vad som utmärker denna nya Atlantvärld utöver det asymmetriska maktförhållande som snart ledde till att två hela kontinenters kultursfärer långsamt utplånades.

Axel Andersson är noga med att inte falla i några klassiska eurocentriska fällor. I god postkolonial anda påpekar han systematiskt att den nya världen bara var ny för européerna. Han visar också att européernas kunskap om den nya kontinenten var stor långt innan Columbus ”upptäckte” den – inte minst kusten längs kanadensiska Newfoundland, där torskfisket hade gett upphov till en nordatlantisk fiskeekonomi redan på 1400-talet.

Ännu viktigare är uppgörelsen med föreställningen om den koloniala historien som ett rasistiskt motiverat angreppskrig, där ursprungsbefolkningarna från början till slut var hjälplösa offer. I stället visar han hur de svaga europeiska kolonierna under de första 150 åren ständigt var beroende av ursprungsbefolkningarnas goda vilja för sin överlevnad och hur de, när denna av olika skäl inte fanns, gång på gång gick under.

I själva verket använde ursprungsfolk vid flera tillfällen européernas närvaro för att vinna fördelar mot lokala rivaler, till exempel genom strategiska allianser. I ett fall som inte tas upp i Atlantvärlden, nämligen mötet mellan fransmännen och ursprungsbefolkningarna i dagens Québec, gjorde allianssystemet mellan kolonialmakterna och ursprungsfolken till och med att Frankrike och Storbritannien mer eller mindre mot sin vilja drogs in i krig med varandra på 1700-talet.

Historikern Paul Cohen har också pekat på hur det kulturella utbytet ledde till framväxten av olika synkretistiska religioner bland de lokala folken, samtidigt som franska kolonisatörer var tvungna att överta flera lokala begrepp för att lyckas övertyga ursprungsfolken om sin auktoritet över kolonierna – till exempel genom att utse den franske guvernören i Kanada till onontio, en term som på irokesfolkets språk betyder ”stora berget”.

Utöver en hastig iakttagelse av förekomsten av tvåspråkighet förekommer den här typen av kreolisering av någon anledning inte i Axel Anderssons bok, som främst uppehåller sig vid anekdotiska och lakoniskt beskrivna möten mellan européer och ursprungsfolk under resorna fram och tillbaka över Atlanten, trots att det är just den typen av kulturell korsbefruktning som i förlängningen möjligen kan göra det relevant att tala om en ”atlantisk värld”.

Men trots den noggrant anlagda postkoloniala ansatsen är det bestående intrycket att det främst är den europeiska blicken som läsaren får sig till livs. En kritik som har riktats mot det globalhistoriska forskningsområdet som kallas Atlantic history är att det knyter ursprungsfolken alltför hårt till den historia de delar med européerna samtidigt som alla de andra lokala världar de var del av på sina kontinenter faller i skugga. Detta gäller i hög grad Atlantvärlden, vilket kan bero på att källmaterialet av allt att döma är västerländskt.

Det kanske inte går att göra så mycket åt att stora delar av ursprungsfolkens oralt traderade historia på många håll har gått förlorad. Men med tanke på hur livskraftig forskningen på området är i till exempel Latinamerika finns det nog fog att misstänka att det går att mobilisera andra källor än de som Andersson använder sig av. Den här kritiken är dock inte särskilt allvarlig, för ambitionerna är uppenbarligen inte att ge en akademiskt heltäckande bild av ämnet.

Trots det gedigna källmaterialet och den stundtals faktaspäckade framställningen är Atlantvärlden nämligen i första hand ett litterärt verk. Axel Andersson frammanar i de korta vinjetterna på suggestivt korthuggen prosa en närvarokänsla som är främmande för traditionella historieverk. Samtidigt är tonen genomgående mer essäistisk än många populärvetenskapliga verk i samma genre.

Problemet är bara att stilen inte alltid håller jämna steg med de högtflygande litterära ambitionerna. Förekomsten av anglicismer som generisk, adressera, öppna upp och karaktär i bemärkelsen figur är i sig inget större problem, särskilt inte som det går att argumentera för att flera av dessa ord nu helt har upptagits i svenskan. Men i ett höglitterärt essäverk av den här genren stör de mer än de hade gjort i andra sammanhang.

Mer obegripliga är de enkla språkliga fel som plågar delar av texten, till exempel felaktig användning av prepositioner. I andra fall är de litterära formuleringarna onödigt krångliga. Förmodligen hade en noggrannare korrläsning löst dessa problem.

Trots dessa invändningar är Atlantvärlden ett värdefullt bidrag till den på svenska lilla men växande postkoloniala och globalhistoriska litteraturen. Efter Sven Lindqvist och Stefan Jonsson håller Axel Andersson på att bli en av de viktigaste svenska uttolkarna av den koloniala historien och dess efterverkningar. Det är ett område som förtjänar all uppmärksamhet det kan få.