Liberaler kvar på miljonärernas sida

Ska makten tillåtas koncentreras hos ett fåtal eller ska den fördelas jämnt bland alla? Ska vissa tillåtas att tillskansa sig rikedom och privilegier på andras arbete eller ska ekonomin demokratiseras så att samhällsviktiga resurser ägs och förvaltas gemensamt? Först när dessa frågor ställs framgår det hur långt ut åt ena kanten den liberala ”mittens” lojalitet alltid har legat.

Ledare
Per-Anders Svärd.
Foto: Jan-Åke Eriksson

I Svenska Dagbladet pågår just nu en debatt om den krisande liberalismen. Det är ganska intressant läsning, om inte för vad som sägs så för vad som inte sägs – eller rättare, det som nästan sägs – bland dem som fruktar för realliberalismens framtid.

I seriens inledande essä (SvD 15/12 2018) oroar sig Stina Oscarsson över att politiken har slutat tro på människan. I stället för att värna det öppna samtalet mellan människor har svaret på alla problem blivit ”hårdare tag”. De svåra frågorna om värdiga relationer mellan människor har skjutits åt sidan till förmån för hopplösa förenklingar, samtidigt som tilliten mellan människor har undergrävts av byråkratiska kontrollprogram. Enligt Oscarsson började denna civilisatoriska kräftgång när socialdemokratin visade sig så svarslös inför globaliseringens utmaningar.

Så vad ska göras? Tja, något om att ”värna sköra kopplingar” och ge plats för komplexa konflikter inom varje människa. Tror jag. Det som med säkerhet kan utläsas är i alla fall att vi måste göra upp New Public Management som ideologi och styrningsform.

Anders Q Björkman (SvD 16/12 2018) tycks för sin del hamna i slutsatsen att liberalismen har varit för arrogant. Samtidigt som liberaler har avfärdat sina kritiker som dumskallar har de låtit klyftan mellan folk och överhet växa. Resultatet har blivit en politisk polarisering där ingen längre vill ha den liberala mellanmjölken. Istället växer efterfrågan på mustigare, auktoritära smaker. Liberalismens överlevnad, menar Björkman, hänger på att den lyckas återuppfinna sig själv.

Hur då? Det får läsaren själv lista ut.

Minst optimistisk i serien hittills är Margit Richert (SvD 18/12 2018). Enligt henne har liberalismen muterat sedan 1980-talet. En omhändertagande socialliberalism har förvandlats till en omänsklig marknadsliberalism byggd på nedskärningar, miljöförstöring och utplundring av världens fattigaste. Richert beskriver den samtida liberalismen som en närmast samhällsfarlig kult där vi visar måttlös entusiasm för entreprenörer som Jeff Bezos på Amazon och Elon Musk på Tesla när de bygger raketer att fly vår brinnande planet i, samtidigt som vi blundar för de människor som slavar i deras lager och fabriker.

Det är en utmärkt lägesbeskrivning av en rasande Richert. Men vad ska göras? Ja, inte mer nyliberal konsumism i alla fall. Möjligen antyds en återgång till en socialliberalism i ”Bertil Ohlins och John Rawls anda”. (Ja, nyckelordet här är förstås ”anda”. Richert får gärna nämna ett land där något ens i närheten av Rawls radikala jämlikhetsprincip har förts fram på allvar utan att högern har börjat skjuta arbetare.)

Själv tror jag att liberalismens kris är ganska enkel att förklara, om än omöjlig att lösa.

Om dessa debattinlägg får man först och främst säga att de lyfter verkliga problem. Vad de däremot saknar är utvägar. De enda alternativ som hittills erbjudits är egentligen tillbakablickar till en tid då liberalismen påstås ha haft ett större hjärta.

Själv tror jag att liberalismens kris är ganska enkel att förklara, om än omöjlig att lösa. Problemet går nämligen mycket djupare än globaliseringen, nyliberalismen och NPM. Problemet är inbyggt i liberalismen som sådan.

Liberalismen var ursprungligen ett uttryck för den egendomsägande borgarklassens ambitioner att få en röst och inflytande i en tid av absolut monarki. Liberalismens krav på universella rättigheter gjorde den radikal – så radikal att den tvingade fram en annan ideologi till det beståendes försvar: konservatismen.

Men så snart borgarklassen – i kraft av sitt ägande – hade fattat ett stadigt grepp om makten rann radikalismen undan. Snart fann sig liberalerna istället i konflikt med socialismen, arbetarrörelsens besvärliga ideologi som sade att ingen blev rik på egen hand och att det kapitaliska löneslaveriet som sådant var oförenligt med respekt för människan.

Från denna punkt har liberalismen varit ohjälpligt kluven. Å ena sidan en falang driven av ädla ideal som tolerans och öppenhet men begränsad av en motvilja mot socialismens konfliktperspektiv. Å andra sidan en falang som alltid har identifierat sig med de rika och mäktiga men som av respektabilitetsskäl inte vågat pilla för hårt på sina demokratiska gnuggtatueringar.

I tider av medvind och framsteg har denna splittring varit mindre besvärande och tillåtit den liberala ”mitten” att utmåla sig som det sunda och balanserade alternativet mellan ”extremerna” i politiken.

Men i takt med att kapitalismen har uttömt sin förnyelsepotential har denna synvilla börjat blekna bort. Precis som under tiden innan demokratins genombrott skjuts de verkliga maktfrågorna nu i fokus. Hästskoteorin där ”extremerna möts” rätas plötsligt ut och vi ställs inför en skala med pilar åt två håll: mer eller mindre demokrati.

Positioneringen på denna skala avgörs av svaren på två frågor. Ska makten tillåtas koncentreras hos ett fåtal eller ska den fördelas jämnt bland alla? Ska vissa tillåtas att tillskansa sig rikedom och privilegier på andras arbete eller ska ekonomin demokratiseras så att samhällsviktiga resurser ägs och förvaltas gemensamt?

I det politiska valet mellan att låta två arbetares röster väga tyngre än en miljonärs röst har de flesta liberaler ställt sig på miljonärens sida.

Först när dessa frågor ställs framgår det hur långt ut åt ena kanten den liberala ”mittens” lojalitet alltid har legat. I det politiska valet mellan att låta två arbetares röster väga tyngre än en miljonärs röst har de flesta liberaler ställt sig på miljonärens sida. Och frågan om var miljonärens pengar egentligen kommer ifrån har de mest blivit stötta av, som om det gällde en familjetragedi man borde veta bättre än att ta upp till diskussion på varje släktträff.

Men i en tid då åtta personer äger mer än hälften av världens befolkning kan dessa frågor inte längre fnysas bort som ohyfsade etikettsbrott. I dag avgörs graden av politisk relevans av just dessa frågor, och liberalismens kris ligger ytterst i dess oförmåga att svara på dem utan att också välja sida i klasskampen. Och det är just detta som debattserien om liberalismens framtid, trots dess klarsyn kring de akuta problemen, tycks göra allt för att undvika.

Men faktum kvarstår: liberalismens löften om frihet och jämlikhet för alla kan inte förverkligas under kapitalistiska samhällsförhållanden. Förverkligandet av dessa värden är, och kommer alltid att vara, helt beroende av socialistiskt medvetna arbetar- och folkrörelser.

Det stora dilemmat i debatten verkar alltså vara att liberalismens återuppfinnande kräver dess överskridande, men att detta överskridande har redan ett namn: socialism. Och tyvärr lär många av dagens liberaler ännu finna det viktigare att hålla sig väl med de rika än att liera sig med de krafter som skulle kunna främja en frihetlig samhällsutveckling för alla.