Det krävs inte många sidors läsning av Magnus Västerbros Svälten: Hungeråren som formade Sverige för att den amerikanske historikern Mike Davis banbrytande verk om hungersnöd under den viktorianska kolonialismens glansdagar, Svält och kolonialism (2001, på svenska 2004), osökt ska komma i tankarna.
[BOK] Svälten. Hungeråren som formade Sverige
Magnus Västerbro
Albert Bonniers förlag, 2018 Likheterna mellan det sena 1800-talets koloniala svältvåg och de svenska hungeråren är många, såväl rörande orsaker som förlopp. Båda författarna äger dessutom den effektfulla förmågan att väva samman den övergripande historien med de drabbade individernas öden.
Men också de avgörande skillnaderna i historiska förutsättningar och konsekvenser framstår i extra skarpt ljus vid en parallell läsning.
Davis skildrade i sin bok hur dogmatiskt liberal kolonialpolitik gång på gång förvandlade torka till hungersnöd över stora delar av tropikerna, norra Kina och Nordafrika under 1800-talets sista decennier. Man räknar med att 50 miljoner dog av svält och dess följdsjukdomar under åren 1876–79, 1889–91 och 1896–1902.
Numera vet vi att det vädersystem vi vanligtvis benämner El Niño låg bakom den meteorologiska torka, det vill säga brist på regn, som var den utlösande faktorn till denna våg av globala katastrofer. Men det betyder inte att svälten var en naturkatastrof.
För det första leder inte meteorologisk torka nödvändigtvis till hydrologisk torka, det vill säga brist på bevattningsresurser. Välskötta bevattningssystem kan ofta säkra jordbruket också under perioder av regnbrist. För det andra leder inte missväxt nödvändigtvis till svält. Reservlager och överskott från angränsande områden kan ofta hindra att så blir fallet.
Under den period Davis tar upp handlade det aldrig om någon absolut brist på mat, utom möjligen i Etiopien 1889. Detsamma gäller för de svenska svältåren 1867–69, som krävde 27 000 liv, beräknat på överdödligheten under perioden
Det hade funnits mat nog att mätta de hungrande om den politiska viljan önskat det. Extrem kyla i Norrland under 1867–68, med frostnätter redan i juli och augusti 1867, och svår torka i södra Sverige under 1868, ledde till missväxt. Men det hade funnits mat nog att mätta de hungrande om den politiska viljan önskat det. 1867 slogs exportrekord för spannmål, efter goda skördar i södra delarna av landet. Särskilt brittiska köpmän lade beslag på mer svenskt spannmål än någonsin, inte minst för att mätta Londons alla droskhästar.
Tio år senare sågs samma mönster i den brittiska kolonin Indien, ett av de allra hårdast drabbade områdena under det sena 1800-talets svältvåg. Medan miljoner hungrade till döds slog spannmålsexporten rekord. Veteexporten till Storbritannien femdubblades exempelvis mellan 1875 och svältåret 1877.
Marknaden och de moderna kommunikationerna skulle, enligt den koloniala propagandaapparaten, närmast ha omöjliggjort svält i Indien under det sena 1800-talet. I själva verket blev effekten den motsatta. Groteskt nog var det i de allra modernaste distrikten, med utbyggda järnvägsnät och stark kommersiell utveckling, som dödligheten var störst.
Gemensamt för Sverige och Indien var att båda länderna höll på att lämna en patriarkal, moralisk ekonomi bakom sig till förmån för liberal individualism.
Skiftesreformer och jordprivatisering hade koncentrerat ägandet och ökat ojämlikheten. Mängder av fattiga hade förlorat sin tillgång till jorden under de föregående hundra åren. I Sverige hade hälften av de som bodde på landet varit självägande bönder under 1700-talet. Vid tiden för svältåren gällde det färre än en fjärdedel.
Allt fler blir allt mer beroende av att arbeta mot betalning, i pengar eller in natura. Samtidigt splittras bykollektiven och med dessa försvinner också gemenskapskänslan och tanken på ”den starkes” ansvar för ”den svage”. Som en del av denna utveckling har även de tidigare offentliga reservlagren för nödår avskaffats och överskotten i stället sugits upp av marknaden – också detta var gemensamt för Sverige och Indien.
En av svältens meteorologiska bakgrundsfaktorer var en köldvåg i Sverige. På bilden Sundsvalls hamn vid en tidpunkt då varken segelfartyg eller ångare kunde ta sig igenom isen.
”Individen i fri tävlan, med egoismen som drivkraft” var, med Magnus Västerbros ord, melodin för dagen. Även under svältår. Det är var och ens skyldighet att vara tillräckligt lönsam på marknaden för att kunna överleva. Och varje ingrepp i denna ordning anses skadligt, åtminstone om det gynnar de fattiga.
”Så litet medicin som nödvändigt och tillit till naturens egen kraft” – så löd Wallenbergdynastins grundare André Oscar Wallenbergs devis under svältåren. För egen del accepterade han statliga nödlån tio år senare. Målning av Uno Troili.
Att all statlig hjälp är av ondo menar exempelvis André Oscar Wallenberg, grundare av Stockholms Enskilda Bank och familjedynastins anfader: ”Så litet medicin som nödvändigt och tillit till naturens egen kraft” är hans rekommendation. Att han själv accepterar ett nödlån från staten på 30 miljoner kronor för att rädda sin bank tio år senare är förstås en annan historia.
Med liberalismen kommer de fattiga allt oftare att skuldbeläggas och fattigdomen förklaras med moraliska tillkortakommanden eller genetik. Landshövdingen i Västernorrland, Ernst August Weidenhielm, menade att mycket av nöden berodde på att skogsarbetare, som vant sig vid alltför ”högt uppjagad dagspenning” under de bättre åren, haft fräckheten att gifta sig och skaffa barn.
För Norrlandsbiskopen tillika riksdagsmannen Anders Fredrik Beckman var de svältandes begäran om hjälp ”en fattigdomens och nödens oförskämdhet”.
Enligt läraren Erik August Selberg är det i själva verket mest synd om de välbärgade som ”får bära hela bördan av ett nödår”, eftersom de fattiga hellre tigger än försöker försörja sig själva. Allra sämst tyckte Selberg om nybyggarna i fjällen, som hellre levde ”i lättja och svält” än gav sig av från sina magra jordar för att söka arbete. Nu hoppas han slutligen att ”nöden ska driva dem till denna utväg”.
Det är en förhoppning som ekat hos överheten i varje samhälle under övergången till kapitalism: genom svält ska folk drivas att ge upp det relativa oberoende som en mager jordlapp och möjligheten att fiska, jaga och samla kan ge, för att acceptera det för vår natur så förhatliga lönearbetet.
”Vad ni än gör, så ge aldrig gåvor eller lån till de som tigger”, råder Selberg. Han, och många med honom, menar att de ljuger och överdriver om sin nöd, hittar på historier, använder sina barn att tigga med hjälp av inövade ramsor och vänjer dem vid lättja. Allra sämst behandlas långväga tiggare, de som desperat vandrat iväg från de hårdast drabbade områdena för att be om hjälp där nöden var lite mindre. Det är inte utan att omdömen och attityder klingar välbekant i våra dagar.
Illustration av svälten i Norrland ur tidningen Fäderneslandet år 1867. En moder ligger döende medan sonen äter på en känga och en man täljer bark från trädet utanför.
Den hjälp som ändå organiserades av överheten under dessa hungerår – alldeles för lite och alldeles för sent – är kanske än mer talande än likgiltigheten. Magnus Västerbro poängterar gärna att något trots allt gjordes i Sverige och att dödssiffrorna annars kunde blivit oändligt mycket högre, som de blev i vårt östra grannland Finland, då en del av ett inför lidandena ointresserat ryskt imperium.
I grund och botten framstår ändå hjälpinsatserna, som Västerbro beskriver dem, snarast som en uppvisning i praktisk cynism. I Indien inrättade britterna arbetsläger som för tankarna till nazismens dödsläger. Svältande män, kvinnor och barn kunde indelas i arbetslag som krävdes på en daglig arbetsinsats motsvarande nio timmars kroppsarbete per person mätt med en frisk mans mått.
Matransonerna var lägre än i Buchenwald och sänktes ytterligare för den som inte höll tempot. Riktigt så illa var det kanske inte i Sverige, men också här organiseras nödarbeten under grymma former. Svältande män kommenderas till tunga vägarbeten mitt i vintern, i norrländsk iskyla och djup snö. Kvinnor sätts att utföra meningslösa handarbeten, undermåliga och osäljbara produkter, bara för att det ska så vara, av princip. Arbetslinjen 1867.
Annars distribueras det mesta av hjälpen som lån. Och lån ska återbetalas. Därför gavs det mest hjälp till de rikaste, jordägande bönderna, som naturligt nog ansågs ha bäst förutsättningar för att göra detta. De fattiga fick lite eller inget. Hjälp gavs i omvänd proportion till behov, med andra ord. Snart satte dessutom hjälptröttheten in. Statens ekonomi är för svag och utgifter måste ställas mot utgifter. Bara de kungliga teatrarna dras med ett underskott lika stort som den sammantagna nödhjälpen till Norrland. Och så ska en prinsessa gifta sig. Politik är att välja.
De som har makt och pengar kan alltsomoftast sko sig på en katastrof. I svältens spår föddes också profitörer. De som har makt och pengar kan alltsomoftast sko sig på en katastrof. För kolonialmakterna erbjöd svältvågen över tredje världen en ”gudasänd” möjlighet till expansion. Utländska kreditorer kunde öka sitt inflytande och ägande. Skuldsatta bönder som drevs från sin jord blev billig arbetskraft för plantager och gruvor. Militärt tog man tillvara möjligheten att besegra såväl ännu självständiga riken som lokala uppror, från Afrika till Ostasien, i några av historiens grymmaste krig. “Européerna följer svälten i spåren som en himmel full av gamar”, uttryckte en samtida afrikan det.
Också i Sverige fungerar det som Naomi Klein döpte till ”chockdoktrinen”. Även om nödhjälpen alltså gavs efter bedömd återbetalningsförmåga, ledde den ändå till en våg av tvångsförsäljningar.
I en hungersnöd blir allt som inte går att äta billigt. Arbete exempelvis. På landsbygden kunde man köpa hårt arbete i utbyte mot lite mat, så usel att den inte stoppade svälten, bara bromsade den något. Precis som i de brittiska arbetslägren. En annan källa till billigt arbete är de barn till döda eller medellösa föräldrar som auktioneras ut till lägstbjudande – alltså den som kräver minst i ersättning från det offentliga för att ta hand om dem. De blir i praktiken ofta inte stort mer än halvsvultna, misshandlade, utarbetade barnslavar.
Runt om i landet passar också företag på att sänka lönerna, när nu utbudet av desperata arbetare ändå är så stort. Protester möts av militär.
Men hur formade då hungeråren Sverige, för att återknyta till undertiteln på Västerbros bok? För Västerbro utgör svältåren en brytpunkt i svensk historia, för att de på en rad områden kom att skynda på en utveckling som så småningom gav oss den moderna, socialliberala välfärdsstaten: Industrialiseringen och urbaniseringen fick en skjuts, när utblottade människor tvingades söka sig bort från jorden som försörjningskälla.
Emigrationen ökade lavinartat, framför allt till Amerika. Det var förstås inte de svagaste, svältande, fattigaste som gav sig av över Atlanten. Därtill var biljetterna alltför dyra. Och även om en del skyllde emigrationen på bristande patriotism och bortskämdhet, så insåg också överheten gradvis att det var ett problem när ett land tycktes driva ut så många friska, starka, unga människor.
Samtidigt såddes frön till det som skulle bli den moderna arbetar- och fackföreningsrörelsen i det motstånd som uppstod under nödåren. Ordet ”strejk”, från engelskans ”strike”, kom till svenskan när murare i hela Stockholm strejkade i solidaritet med sina kamrater på Inedals sockerbruk på Kungsholmen. De vann och slapp en 20-procentig lönesänkning. Därefter bildade murarna en form av fackförening, som förvisso snart löstes upp men ändå pekade mot framtiden.
Allt sammantaget leder till insikter om att alltför stor ojämlikhet är till skada för hela samhället, att mat är för viktigt för att helt lämna till marknaden och att liberalismens osynliga hand behöver kompletteras med en synlig. Demokratin växer fram, även om det krävs decennier av kamp. Och nödåren blir den sista svälten i Sverige.
Allt sammantaget leder till insikter om att alltför stor ojämlikhet är till skada för hela samhället, att mat är för viktigt för att helt lämna till marknaden och att liberalismens osynliga hand behöver kompletteras med en synlig. Indien däremot fick uppleva fler svältkatastrofer under britterna. Så sent som 1943 krävde svält i Bengalen uppskattningsvis två miljoner liv. Om närmare 200 år av brittiskt styre skulle sammanfattas vore detta, enligt Mike Davis, följande: mellan 1757 och självständigheten 1947 ökade Indiens inkomst per capita överhuvudtaget inte.
Men man skulle lika gärna kunna framhålla det faktum att den genomsnittliga matkonsumtionen, enligt Davis, troligen var högre i 1500-talets Indien än vid tiden för självständigheten. Efter självständigheten och upprättandet av den borgerliga demokratin har landet däremot förskonats från storskalig svält.
Den hjälp som organiserades av överheten under hungeråren är kanske än mer talande än likgiltigheten. På bilden ett sällskapsspektakel
i Gävle till förmån för svältande i Orsa. Möjligen är detta det enda foto som finns bevarat från nödhjälpen 1867.
Västerbro framhåller, med hjälp av den indiske ekonomen Amartya Sen, demokratin som bästa vapnet mot svält. Eftersom svält oftast inte handlar om absolut matbrist, blir det i stället en fråga om makt, om vad man kan kräva. Och demokratin ger folket makten att kräva att hotande massvält åtgärdas.
Västerbro illustrerar med att jämföra Sverige och Finland under hungeråren. Långt färre dog i Sverige eftersom det, i och för sig väldigt odemokratiska, Sverige trots allt var lite mer demokratiskt än Finland. På samma sätt har Indien klarat sig undan svältkatastrofer sedan självständigheten, i motsats till den stalinistiska diktaturens Kina som drabbades hårt i början av 1960-talet.
Men, även om det är lätt att hålla med om att svält i allmänhet är en fråga om makt och att demokrati är en grundläggande försvarsmekanism, måste man ändå framhålla den borgerliga demokratins begränsning och instabilitet. Demokratins djup bestäms i sista hand av dess förmåga att utöva makt över ekonomin, den livsnödvändiga försörjningen, i stället för tvärtom.
Och hur stor förmåga demokratin har i förhållande till ekonomin – eller marknaden eller kapitalet, om man så vill – är i sista hand en fråga om konjunkturer i klasskampen.
I dag har vi länge sett hur demokratin gjort reträtt inför marknaden och i takt med denna reträtt återser vi också många av de attityder vi känner igen från 1800-talets svältår. Den offentliga toleransen för fattigdom ökar, de fattiga skuldbeläggs allt oftare, allt fler stämplas som lögnare, fuskare, ovärdiga hjälp.
I dag har vi länge sett hur demokratin gjort reträtt inför marknaden och i takt med denna reträtt återser vi också många av de attityder vi känner igen från 1800-talets svältår. Som av en händelse var det förra året just precis 27 000 personer som nekades ersättning av Försäkringskassan, en radikal ökning sedan 2014 (Kollega 8/10 2018).
Det är naturligtvis långt ifrån detsamma som att låta 27 000 dö av svält, men det är att döma, i flera fall svårt sjuka och invalidiserade, människor till onödigt lidande och, jo, ibland till en förtida död.
Att betrakta historien genom svältkatastrofernas perspektiv kan vara oerhört fruktbart, som både Västerbro och Davis bevisar. Men det innebär också en risk för blindhet inför de många som dör och dött i onödan av undernäring och fattigdom i alldeles ”normala” tider.
I Indien är i dag 33,6 procent av kvinnorna (The Asian Age 15/10 2018) och 34 procent av städernas barn under fem år (Business Standard 3/6 2015) kroniskt undernärda. Trots ”ekonomiskt mirakel” och sju decennier av borgerlig demokrati.
Generellt har både hunger och undernäring under de senaste 70 åren varit ett långt större problem i demokratiska Indien än i Kina. Detta inte på något sätt sagt som ett försvar av den brutala kinesiska diktaturen, utan enbart för att ge perspektiv åt den borgerliga demokratins förmåga.
Om klimatkrisen drabbar också Sverige så svårt att vi får se missväxt
och vattenbrist, kan vi då känna oss säkra på att vår demokrati är stark nog att fördela resurserna rättvist nog för att hålla svälten borta?
I dag ökar den globala hungern på nytt sedan ett par år, ett faktum som Västerbro av förklarliga skäl inte hunnit få med i sin bok. Men vi vet alla att de ekonomiska klyftorna ökat lavinartat i både Sverige och internationellt de senaste decennierna och att den demokratiska västvärlden överallt genomgått en process av raserade välfärdssystem.
Västerbro nämner de ökade klyftorna i förbigående, men han minimerar det radikala trendbrottet, hur snabbt vi rör oss tillbaka mot det sena 1800-talets extrema ojämlikhet. I den beskrivning Västerbro ger av dagens svenska välfärd låter det tvärtom som om ingenting alls hänt de senaste decennierna. Därmed överdriver han också sannolikt styrkan i den socialliberala kompromiss vi i dag ser förtvina.
Om klimatkrisen drabbar också Sverige så svårt att vi får se missväxt och vattenbrist, vilket exempelvis den brittiske professorn Jem Bendell ser som en realistisk möjlighet (SVT Nyheter 8/10 2018), kan vi då känna oss säkra på att vår demokrati är stark nog att fördela resurserna rättvist nog för att hålla svälten borta? Eller får fattigpensionärerna med ”sämre gener” kanske hungra?
Dessa invändningar till trots, det kommer inte att ges ut många viktigare – eller mer välskrivna – fackböcker i Sverige i år.
Simona Mohamsson (L), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) i samband med ett bokslut av Tidöavtalet, maj 2026. Foto: Jessica Gow/TT, Lo River Lööf
”Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar”, skriver Silas Aliki.
Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland. På tyska kallades de Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran och Riksmedborgarlagen.
Lagarna berövade judar sina fullvärdiga tyska medborgarskap, eftersom endast människor av ”tyskt eller besläktat blod” kunde vara medborgare med fullständiga rättigheter. Äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judar förbjöds också. Det var början på en formell avhumaniseringsprocess som syftade till att få majoritetsbefolkningen att känna att de tyska judarna var fundamentalt annorlunda än de själva, och att särbehandling därför var både acceptabel och rimlig.
För många framstår det alltjämt som obegripligt hur dessa lagar kunde stiftas utan att den tyska befolkningen protesterade. Likhet inför lagen är trots allt den mest centrala principen för att en rättsstat ska kunna kalla sig för just det. Tyvärr är det bara att se sig omkring i vår svenska samtid för att förstå hur det kunde hända.
Medborgarskap kan återkallas
Sedan den 6 juni 2026 gäller skärpta regler för svenskt medborgarskap. Nu för tiden krävs längre tid som boende i Sverige, krav på viss inkomst, samt prov i svenska och samhällskunskap för att kunna bli svensk medborgare. Kraven infördes dessutom utan så kallade övergångsregler, vilket innebär att de tillämpas på ansökningar som lämnades in långt innan reglerna trädde i kraft.
I maj röstade riksdagen om grundlagsändringar som innebär att medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas. Socialdemokraterna, som i dagsläget för en politik som bara kan beskrivas som Tidö light, röstade även de för att införa regler om att återkalla medborgarskap för vissa personer. Sedan oktober 2026 gäller också betydligt högre inkomstkrav för anhöriginvandring, vilket i princip innebär att många redan ingångna äktenskap i praktiken inte kan innebära ett gemensamt familjeliv för de som tjänar för lite.
Enligt delar av den högerextrema borgerligheten kan inte processen med att neka och frånta icke-vita personer medborgarskap gå fort nog. SD-politikern Tobias Andersson skrev för några dagar sedan på plattformen X, att ”riksdagen har påbörjat grundlagsändringar för att underlätta återkallelse av medborgarskap. Vi borde rösta en andra gång nu och sedan prova lagen på Mohamed Ali.” Han syftar på den vänsterpartistiske ledamot som tog sig in i riksdagen med personkryss, och som sedan dess fått utstå ett våldsamt rasistiskt drev.
En demoniserad fiende
Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert O Paxton har, i sin välkända bok The Anatomy of Fascism, konstaterat att ”Fascister behöver en demoniserad fiende för att kunna mobilisera sina anhängare, men fienden behöver naturligtvis inte vara judisk. Varje kultur definierar sin egen nationella fiende.”
Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar. Tystnaden som omgärdar det som pågår berättar just nu allt om vilka vi varit om vi levt i Tyskland 1935.
I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.
Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal?
– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.
– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.
– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.
Varför sker detta just nu, tror du?
– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk.
Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget?
Facket Solidariska byggare har tecknat ett kollektivavtal med ett av bolagen som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Bolaget, som betalat ut felaktiga löner, kommer även att betala ut 15 miljoner kronor i retroaktiva löner till arbetarna.
Söndagen den 25 oktober samlades omkring femtio byggarbetare på Joe Hill-gården i centrala Gävle. Under flera månaders tid har de, tillsammans med sitt fack Solidariska byggare, förhandlat med ett av bolagen – Benbau AB – som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Under helgen låg slutligen ett bud som inkluderade ett kollektivavtal på bordet, vilket fackets medlemmar fick möjlighet att rösta om.
– Det blev ett enhälligt ja, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC Syndikalisterna.
Avtalet, det första för byggarbetare på arbetsplatsen, höjer lönerna till 260 kronor i timmen, vilket enligt Pelle Sunvisson ligger över branschens snittlön. Avtalet ger även rätt till en tidsbank som möjliggör längre perioder av ledighet i hemlandet. Under mötet på Joe Hill-gården valdes även sju egna skyddsombud.
Avtalet inleds med orden: ”Följande kollektivavtal är det första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare. Avtalet utgår från de särskilda villkor som kommer av att arbeta i ett land och ha sin familj i ett annat. Det innebär bland annat att särskild vikt lagts vid möjligheten att få längre perioder av ledighet i hemlandet. Avtalet syftar inte till att ge samma villkor som svenska arbetare. Det syftar till att ge villkor som är minst lika bra.”
15 miljoner i uteblivna löner
Utöver kollektivavtalet antogs även ett bud om 15 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd till arbetarna, detta efter att bolaget tidigare ertappats med felaktiga löneutbetalningar.
– Det gäller inte bara medlemmarna, utan alla anställda på bolaget kommer få ut rätt lön retroaktivt, säger Pelle Sunvisson.
Medlemmar i Solidariska byggare efter att avtalet tecknats den 25 oktober 2026. Foto: Valeriia Eltarenko
Organiseringen på Microsofts byggen inleddes för ungefär ett halvår sedan. I mitten av april besökte Solidariska byggare serverhallsbygget i Stackbo, utanför Gävle. Syftet var att informera om fackliga rättigheter i Sverige och ta puls på intresset för organisering.
– Andra fack har inte lyckats organisera Microsoftarbetarna. Men eftersom vi har större erfarenhet av migrantorganisering är det värt ett försök även från oss, sa Philipp Galtsov, från Solidariska byggare, i samband med arbetsplatsbesöket i april.
Under det halvår som gått sedan dess har mycket hänt. En driftsektion har bildats och nästan hundra av Benbaus anställda har gått med i Solidariska byggare. Totalt har företaget cirka 200 anställda, som nu omfattas av kollektivavtalet, på bygget.
Han har stridit som frivillig mot Putins armé i Ukraina. Men Säpo ser den ryska oppositionsaktivisten och anarkisten Aleksey Makarov från Malmö som en säkerhetsrisk vilket gjort att han inte längre kan lämna Sverige.
– Det är helt galet. Svenska myndigheter och Ryssland straffar mig för samma sak, nämligen att jag slagits för ett fritt Ukraina och mot den ryska imperialistiska staten, säger Aleksey Makarov till Arbetaren.
Aleksey Makarov kom till Sverige som kvotflykting redan 2011 och fick genast permanent uppehållstillstånd på grund av hotbilden mot honom hemma i Ryssland.
Där hade han länge varit en del av oppositionen mot Putins våldsamma regim och var på grund av det efterlyst av myndigheterna.
Nekas främlingspass
I Malmö startade han snabbt ett nytt liv där han bland annat fick jobb som tågvärd. Ett arbete han fortfarande har.
Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 reste han dit för att ansluta sig som frivillig i försvaret mot de ryska styrkorna. Han deltog i flera uppmärksammade ukrainska offensiver och skadades svårt vid fronten. På grund av det tvingades Aleksey Makarov återvända till Skåne där han fortfarande bor. Men nyligen kom chocken.
Det var när han skulle ansöka om förnyat så kallat främlingspass, ett resedokument för den som inte kan ansöka om pass i sitt hemland, som Säpo slog larm till Migrationsverket.
”Säkerhetspolisen har i yttrande daterat den 6 februari 2026 förordat att din ansökan om resedokument bör avslås av säkerhetsskäl”, skriver Migrationsverket i sitt beslut.
Något Aleksey Makarov blev varse om under ett möte med Migrationsverket dit han kommit för att förnya sina resedokument. Utan dem är det i stort sett omöjligt för honom att lämna Sverige.
Efterlyst i Ryssland
I övrigt var det locket på från Säpo som inte gav någon som helst förklaring till varför de ser honom som en säkerhetsrisk.
– Jag fick inte ens bemöta anklagelserna. Visst har jag varit i Ukraina och slagits mot den ryska staten. Men på vilket vis gör det mig till ett hot mot Sveriges säkerhet. Jag tror snarare det handlar om politik och min vänsterorganisering och mitt utomparlamentariska arbete.
I Ryssland är han fortfarande efterlyst. Att återvända är förenat med direkt livsfara men att inte kunna lämna Sverige för att hälsa på vänner i andra europeiska länder gör att Aleksey Makarov känner sig ”livegen”.
– Jag kan inte resa någonstans eftersom jag saknar officiella handlingar som gör det möjligt att lämna landet. I praktiken tolkar jag det som att den svenska säkerhetstjänsten förbjuder mig att fortsätta min kamp mot den ryska staten.
Säpo, som bland annat fungerar som remissinstans till Migrationsverket, är fortfarande förtegna om varför de ser Aleksey Makarov som en säkerhetsrisk och säger till Arbetaren att de inte uttalar sig om enskilda ärenden.
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör, om att LO:s avtalssekreterare uppger att man ”inte är mogna att ta fajten”. Foto: Martin Pahlmblad / TT /, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren
Frågan om att hinna med något mer än att bara slita på jobbet är livsviktig för många, även inom tjänstemannafacken.
”Vägra backa” från krav om kortare arbetstid
Bortom rubrikerna försvinner dock intrycket av kampanda snabbt. Att ”vägra backa” betydde i slutet av september, enligt Metalls avtalssekreterare: ”IF Metall har drivit kravet om kortare arbetstid i princip varje avtalsrörelse sedan 1995 och vi kommer att ställa krav om arbetstidsförkortning oavsett vad som händer”.
Och denna vecka kom en av årets mest förutsägbara nyheter: LO-facken kommer inte gemensamt driva krav på kortare arbetsvecka i avtalsrörelsen 2027. Man uppger att man i stället ska fortsätta förhandla om att avsätta en del av löneutrymmet till kortad års- eller livsarbetstid, bland annat genom tidbanker.
Detta trots att LO:s egen kongress år 2024 beslutade att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”. Därför motsätter sig Transportarbetareförbundet det nya beskedet från LO-samordningen. Och det största LO-facket, Kommunal, är förstås besvikna.
Bland dem finns exempelvis hårt arbetande undersköterskor och barnskötare. Att de är besvikna är självklart, men en hel del av dem är säkert ändå inte förvånade. Alla som följer olika fackföreningars arbete över tid vet att det i ungefär 99 fall av 100 aldrig blir något av LO:s tal om hård kamp, för att inte tala om strejk.
När ska LO bli kampvilliga igen?
LO drev ju, tillsammans med Socialdemokraterna, igenom det som brukar kallas antistrejklagen år 2019. Det talar de inte så gärna om. När LO själva svarar på kritik om varför de inte tar till strejkvapnet, brukar det låta ungefär: ”Styrkan ligger i att få igenom krav genom att bara hota – det är ett svaghetstecken att behöva strejka.” Men nu hörs inte ens det mantrat. I stället: Det är ”inte läge” för frågan om arbetstiden, LO är ”inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna”, enligt LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.
Så när, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen? Antingen måste deras medlemmar göra det omöjligt för ledningen att hela tiden backa för arbetsköparna. Många försöker, men det har inte gett större resultat på mycket länge. Eller så måste medlemmarna välja andra, kampvilliga fackföreningar – sådana som redan finns, eller starta nya.
Andra strejker ljus i mörkret
Samtidigt sipprar arbetares missnöje ut på andra sätt – som det alltid gör. Mer och mer när samhället hårdnar. Och utan att vara godkänt av ledningen.
Andra strejkrubriker från den senaste tiden är små ljus i mörkret: lärarlaget i Vaggeryd som sjukskrev sig i protest mot arbetsmiljön. Bussförarna i Skaraborg som gjorde samma sak i politisk protest.
Och den 30 oktober håller Seko Tunnelbanan manifestation i Stockholm, i solidaritet med den stora hamnarbetarstrejk som sker i minst 60 hamnar världen över.
Enda vägen framåt för arbetarrörelsen är att våga mer. Enligt arbetsköparna i Svenskt Näringsliv kommer det heller aldrig ”vara läge” för något.
En man i 65-årsåldern har omkommit efter en arbetsplatsolycka på Stegras stålverksbygge i Boden.
– Det är fruktansvärt och arbetsmiljön måste ses över, säger en anonym anställd till tidningen Dagens Arbete.
Det var vid lunchtid på onsdagen som mannen av oklar anledning föll från en plattform vid Stegras stålverksbygge. Mannen fördes till sjukhus med svåra skador och under torsdagen meddelade företaget att han omkommit.
Polisen utreder nu händelsen och ärendet leds av åklagare vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål.
Dödsolyckan var den tjugosjätte hittills i år på svenska arbetsplatser.
Under tisdagen sjukskrev sig ett helt arbetslag på Östra skolan i småländska Vaggeryd. Sjukskrivningarna ska ha skett i protest mot hög arbetsbelastning, rapporterar Värnamo Nyheter.
– Vi blev väldigt överraskade, nu måste vi lösa det här, säger barn- och utbildningschefen David Norrfjärd, till Jönköpingsposten.
Protesten berörde sju pedagoger och flera andra medarbetare. Ett 50-tal barn ska under tisdagen ha blivit utan ordinarie lärare. Bemanningen ska ha täckts upp med vikarier och befintlig personal.
Fackförbundet Sveriges lärare menar att det är upprepat våld mot elever och lärare på skolan som ligger bakom att en hel personalgrupp sjukskrev sig.
– Det är alarmerande, säger huvudskyddsombudet Andres Noor Ståhlnacke, till Jönköpingsposten.
Arbetaren har faktagranskat Stina Wollters påståenden från den 21 november 2023. Genomgången finns att läsa nedan.
Vad Stina Wollter skrev den 21 november 2023:
”Alltså jag vet inte hur det är med dig men undrar inte du hur mycket som behöver avslöjas för att media ska börja skriva lite mer symmetriskt om det som sker i Israel/Palestina? Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ’bevis’, att de ljugit om ”beheaded babies” och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar, att det var dom som grävde gångar under Alshifasjukhuset.
Att våldet dödandet och annekteringar av bostäder och mark eskalerat på Västbanken, att tusentals barn är dödade, att över 10.000 civila är dödade, att Gaza jämnas med marken till oigenkännlighet, att ställen som ska vara skyddade enligt krigslagar bombas, att israels regelbundna dödsraider, tortyr och terror, ockupation apartheid och kontroll av palestinierna är olaglig vet vi redan.”
Faktakoll av det Stina Wollter skrev:
Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier
Att patologer på det israeliska Abu Kabir-institutet har tagit organ från palestinska kroppar har varit känt länge och bekräftades år 2009 då en intervju med institutets tidigare chef Dr Yehuda Hiss (genomförd redan år 2000) sändes. Huruvida agerandet har varit ”systematiskt” eller ej är inte klarlagt. Det här är en praxis som enligt israeliska militären upphörde på 1990-talet. Dessa uppgifter har också publicerats av bland andra Sveriges radio och SVT.
År 2009 publicerade Aftonbladet en kulturdebattartikel om israeliska organstölder. Publiceringen ledde till massiv debatt och närmast diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. Samma år publicerades alltså i en tv-dokumentär en intervju (genomförd redan år 2000) med Dr Yehuda Hiss, tidigare chef på Abu Kabir-institutet nära Tel Aviv.
Intervjun refereras i en artikel i The Guardian den 21 december 2009. Där beskriver tidningen också att den israeliska militären bekräftar att man tagit organ från döda palestinier utan deras familjers samtycke. Man har också tagit organ från andra än palestinier, bland annat israeliska soldater. Det har handlat om hud, hornhinnor, hjärtklaffar och ben.
I den uppmärksammade kulturdebattartikeln i Aftonbladet – som Stina Wollter också har delat på Instagram – skriver journalisten Donald Boström att det finns ”starka misstankar” hos palestinier ”att deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats.” Han skriver att detta är ”en mycket allvarlig misstanke” som har tillräckligt många frågetecken för att leda till utredning hos internationella domstolen ICJ. Det finns inga belägg för att palestinier har dödats i syfte att organen skulle kunna stjälas. I den uppmärksammade granskningen i Aftonbladet – som Stina Wollter också ska ha delat på Instagram – ställs frågor om det också förekom att palestinier dödades för att organen skulle kunna stjälas. Det finns inga belägg för att så skulle ha skett.
I artikeln i Aftonbladet vävs ovanstående resonemang ihop med skrivningar om en korruptionshärva i New Jersey, där ”rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän” i åratal hade ”sysslat med pengatvätt och illegal organhandel” trots att det helt saknades kopplingar mellan företeelserna. Kritiker menade att Boströms text innehöll ”insinuationer (…) om att staten Israel rövade bort och mördade palestinier i syfte att stjäla deras organ och antydningar om att detta gjordes i maskopi med judar eller rabbiner i USA.”
Att de förfalskat bevis, att de ljugit om ”beheaded babies”
Uppgifter om halshuggna offer och barn spreds över hela världen under de första dagarna efter attackerna den 7 oktober 2023, specifikt spreds en uppgift om ”40 halshuggna bebisar”. Denna uppgift är falsk.
Uppgifterna spreds bland annat av företrädare för den israeliska militären, IDF. Den 12 oktober fick CNN svar från IDF att de inte kunde verifiera uppgifterna – då var nyheten redan så spridd att den i princip gjorts till en sanning.
Det finns andra tidiga exempel på när israeliska militären har ljugit om faktiska omständigheter. Ett sådant: Den 13 oktober 2023 träffades en civil konvoj av ett israeliskt flyganfall, vilket dödade 70 personer och skadade minst 200. Konvojen gick på en rutt som Israel identifierat som ”säker”. Den israeliska militären förnekade att den attackerat konvojen. Amnesty International verifierade dock videor av attacken och drog slutsatsen att den var resultatet av en flygattack.
Också efter Stina Wollters inlägg har Israel kommit med felaktiga uppgifter. Ett exempel: en ”Hamas-kamera” angavs som skäl till att en del av ett sjukhus, där journalister var samlade, attackerades vid fyra tillfällen direkt efter varandra. Detta visade sig vara falska uppgifter.
Att de ljugit om våldtäkt
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, har i en rapport konstaterat ett mönster av sexuellt våld under attackerna den 7 oktober 2023. Man har också konstaterat att vissa uppgifter om sexuellt våld som har spridits, har varit ”falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden.”
Utdrag ur rapporten:
”När det gäller våldtäkt har kommissionen tagit del av öppna källor som uppger att israeliska civila utsattes för våldtäkt och andra former av sexuellt våld på olika platser i södra Israel den 7 oktober. Kommissionen har granskat vittnesmål som journalister och israelisk polis har samlat in om våldtäkt, men har inte kunnat oberoende verifiera dessa anklagelser på grund av bristande tillgång till offer, vittnen och brottsplatser samt israeliska myndigheters hindrande av utredningen. Kommissionen kunde inte granska den oredigerade versionen av dessa vittnesmål. Av samma skäl kunde kommissionen inte heller verifiera rapporter om sexualiserad tortyr och könsstympning.”
(…)
”Dessutom fann kommissionen att vissa specifika anklagelser var falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden och bortsåg från dessa i sin bedömning.”
I tidningen Haaretz framgår att höga företräde för Israel vid flera tillfällen har upprepat att ”Hamas-terroristerna fått uttryckliga order” om att våldta sina offer.
”Sexbrotten var planerade i förväg”, hävdade Israels FN-ambassadör Gilad Erdan i december, enligt Haaretz, som i sin undersökning konstaterar att det saknas bevis för att ”terroristerna från Hamas eller andra organisationer fick explicita order att utföra våldtäkt.”
Att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar
Stina Wollter följer vid den här tiden israelisk och internationell media noga och flera av hennes påståenden tycks baseras direkt på artiklar som publicerats kort före inlägget. Enligt tidningen Haaretz granskning från den 19 november 2023, två dagar före hennes story, har IDF-helikoptrar som siktat på angripare från Hamas på Nova-festivalen, av misstag också skjutit festivalbesökare. Att det här har kommit fram i en israelisk polisutredning, har tidningen fått bekräftat av en källa inom polisen (den 18 november 2023). (”According to a police source, the investigation also indicates that an IDF combat helicopter that arrived to the scene and fired at terrorists there apparently also hit some festival participants.”)
Det är numera klarlagt att israeliska styrkor dödade sina egna medborgare i samband med attackerna den 7 oktober, bland annat genom helikoptereld. Det står också klart att det så kalladeHannibaldirektivet gavs vid attackerna. Direktivet innebär att militären till varje pris ska undvika att de egna tas som gisslan, även om risken är att man skjuter sina egna. Att Hannibaldirektivet gavs på flera platser vid attackerna bekräftades i juni förra året av Yoav Gallant, försvarsminister i Israel vid attackerna och numera internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.
Att det var de som grävde gångar under Alshifasjukhuset
Israels före detta premiärminister Ehud Barak sade i en intervju i CNN den 20 november 2023 att Israel hade byggt några av bunkrarna under Al Shifa-sjukhuset i Gaza. Uttalandet kom i samband med att israeliska styrkor uppgivit att de hittat en 55 meter lång ”terroristtunnel” som Hamas hade använt som kommandopost.
Frilansjournalisten Isabella Harbrecht har tidigare gjort en granskning i tre delar som finns här: Del 1. Del 2. Del 3.
Nedan följer samtliga frågor till och svar från SVT:s programchef Martin Vårdstedt, med anledning av att SVT stoppade programmet Naken med Stina Wollter 2024.
Hur kommer det sig att ni ändrade er och valde att lyfta programmet Naken med Stina Wollter ur tablån? Om jag har förstått det rätt, inleddes inspelningarna efter den inledande medieuppmärksamheten.
”Frågor som rör Israel och Palestina hör till de mest komplexa och känsloladdade i vår tid. Samtalsklimatet är starkt polariseratoch gränserna otydliga mellan legitim kritik av Israel och uttryck som kan uppfattas som antisemitiska.
Vi är medvetna om att det finns olika definitioner av antisemitism och att bedömningarna kan skilja sig åt mellan olika personer och organisationer. Det är bra och viktigt att du belyser det.
I det här fallet handlade vår bedömning om det sammanhang som uppstod runt ett program som ännu inte nått publiken, där fokus riskerade att förskjutas från innehållet till en konfliktfylld debatt. Det var ett skäl i sig till att programmet lyftes ur tablån.
När det gäller dina konkreta frågor har jag som avdelningschef och ansvarig för serien följande perspektiv: Det stämmer att inspelningen påbörjades efter den inledande medieuppmärksamheten, men efter att vi också samtalat om det ansvar som medverkan i SVT innebär.
Förändringen i inställning kom efter en specifik postning i sociala medier från Stina Wollter, en vidareförmedling av ett inlägg som gjordes efter att programmet var färdigställt, men innan det var sänt. Många gjorde bedömningen att inlägget var tydligt färgat av antisemitiska troper. Detta blev också SVT:s hållning i frågan efter en samlad bedömning – jag kan inte gå in på exakt vilka källor, men det var åtskilliga och frågan bereddes under lång tid.
För egen del har jag hela tiden varit övertygad om att Stina Wollter inte själv har dessa åsikter – hon har tvärtom arbetat hela sitt liv för inkludering och allas lika värde. Men med många följare kommer ett ansvar att även se detaljerna, källgranska och hålla koll på vad och hur man sprider material. I alla fall om man vill kunna företräda en tv-serie på SVT.
Det var tragiskt att behöva konstatera att postningen blev så spridd och gav upphov till en så inflammerad debatt av så stor omfattning att en publicering av serien blev hårt ifrågasatt – en serie som handlade om helt andra saker, om konst och kroppsideal. I den situation som rådde där och då, oktober 2024, i ett redan mycket ansträngt offentligt samtal, gjorde vi bedömningen att det mest ansvarsfulla var att inte publicera serien som planerat.”
Det här har haft stora konsekvenser för Stina Wollter personligen. Hur ser du på ert ansvar som uppdragsgivare gentemot henne – har ni fullgjort ert ansvar?
”Jag vill hävda att vi tagit ansvar, med samtal och möten.”
Kritiker menar att det handlade om ett drev som var ägnat att tysta personer som varit kritiska mot Israels folkrättsvidriga agerande mot den palestinska civilbefolkningen. Att SVT valde att ändra sitt beslut kan, menar vissa, ha lett till att andra offentliga personer har valt att vara tysta. Finns det fog för självkritik här, borde ni ha agerat annorlunda?
”Vi reflekterar ständigt kring våra publicistiska beslut. Om just det här var rätt beslut råder det självklart olika meningar om. Som SVT:s programdirektör Eva Beckman skrev, vi vill göra ’så rätt det går i en svårnavigerad publicistisk fråga’.”
Det har gått tre år sedan drevet där konstnären Stina Wollter utmålades som judehatare.
I en exklusiv intervju berättar hon för första gången sin sida av historien.
– Det händer någonting med en när människor helt öppet uttrycker att de vill att man ska dö, säger hon till Arbetaren.
Hon minns inte vad klockan är. Bara att någon skickar länken och att hon klickar på den. När hon ser rubriken öppnar sig en avgrund.
– Jag får panik. Total panik. Om människor vet vad som händer i kroppen när man ser sitt barn falla mot asfalt, så känns det hela tiden. Det är ett sådant stresspåslag så att det är svårt att beskriva.
Länken leder till Dagens Nyheters ledarsida och en text av den fristående skribenten Isobel Hadley-Kamptz. Stina Wollter ser en bild på sig själv, den som togs i samband med det hyllade sommarpratet 2019, och orden: ”Kulturkvinnan Stina Wollter ekar samma gamla judehat”.
– Jag minns att jag ligger på golvet och krampar. Och skriker bara: ”Nej, nej, nej. Vad ska jag göra? Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte”, säger Stina Wollter, när hon nu till sist väljer att berätta.
– Jag är på köksgolvet. Och Micke försöker… Jag kan inte gå upp från golvet. Jag måste ligga på golvet för om jag reser mig så är det som om jag ska ramla av jorden. Så jag kryper för att förflytta mig och jag vill bara att tiden ska stanna.
När du skriker ”jag orkar inte” – vad är det du inte orkar?
– Det är själva anklagelserna. En rädsla över att folk ska tro det här om mig. Att jag skulle vara antisemit.
Vi möts första gången nästan på dagen två år efter DN-publiceringen, på restaurang Black Bird intill Centralstationen i Uppsala. Intervjun tar flera timmar. Stina Wollter mår inte bra men hon vill vidare, säger hon. Därför har hon påbörjat en behandling mot den posttraumatiska stress, PTSD, som drevet utlöste. Behandlingen går till så att man väljer ett enskilt tillfälle som har varit särskilt traumatiserande. Sedan bearbetar man den stunden, om och om igen.
– Jag valde mellan två tillfällen, när arrangörer tvingades ta in vakter för att garantera min säkerhet. Och det här. Men det blev morgonen med DN … Det var då jag förstod att dörren hade öppnats till det som skulle komma.
Ockupation i strid med internationell rätt
Israel har ockuperat palestinska områden sedan 1967. På Västbanken och i Östra Jerusalem råder militärlagar för palestinier, samtidigt som israeliska bosättare lever under civil israelisk lag. Flera människorättsorganisationer som Amnesty, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem beskriver situationen som apartheid. Samma bedömning gjorde också Internationella domstolen, ICJ, i ett yttrande förra året.
Även Gazaremsan var mellan 1967 och 2005 under israelisk bosättarockupation. År 2005 drog Israel tillbaka bosättare och trupper. Men eftersom man behöll kontroll över Gazas gränser, luftrum och hav, bedömde ICJ i sitt yttrande att tillbakadragandet ”inte helt har befriat landet från dess skyldigheter enligt ockupationsrätten”. I samma yttrande bedömde domstolen att den israeliska ockupationen av palestinska områden som helhet är i strid med internationell rätt. Mellan den 1 januari 2008 och den 6 oktober 2023 dödades 5 312 palestinier av Israel i Gaza. På Västbanken dödades 205 palestinier av israeliska styrkor bara mellan den 1 januari och 6 oktober 2023.
Den 7 oktober 2023 genomförde den av USA och EU terrorklassade organisationen Hamas och andra väpnade palestinska grupper en koordinerad attack i Israel. Omkring 1 200 människor dödades, majoriteten av dem var civila. Ungefär40 av dem var barn. Offren var primärt judiska israeler men också bland annat utländska migrantarbetare dödades. Över 4 000 personer skadades och hundratals hem och annan civil infrastruktur förstördes.
Hos Stina Wollter, som varit engagerad för det palestinska folket sedan 1980-talet, väcktes tidigt en rädsla för vad svaret på attackerna skulle bli. Oron förstärktes i takt med allt fler uttalanden från israeliska företrädare som handlade om att palestinier inte var människor utan djur eller monster, att Gaza skulle jämnas med marken och att Israel skulle utplåna sina angripare. Israel inleder också omgående sina dödliga motattacker från luften, den 9 oktober sätts Gaza i full blockad och en markinvasion av Norra Gaza påbörjas den 27 oktober.
Stina Wollter var långt ifrån ensam om att ana vartåt det barkade. Den 16 november 2023 uppmanade FN:s specialrapportörer det internationella samfundet att förebygga folkmord mot det palestinska folket, bland annat mot bakgrund av hur flera israeliska makhavare uttryckte sig. Israel hade ”demonstrerat sin militära kapacitet att implementera sådana kriminella intentioner”, varnade experterna och konstaterade:
”Därför får våra tidiga varningar inte ignoreras.”
Inlägget som startar mediedrevet
Fem dagar efter specialrapportörernas larm, den 21 november 2023, publicerar Stina Wollter den uppdatering på Instagram som blir upptakten till de hundratals artiklar som senare ska skrivas om henne. Det är en ”story”, eller ”händelse” – en uppdatering som delas med följare under 24 timmar och därefter tas bort automatiskt. Under den här tiden gör Stina Wollter tiotals sådana varje dag, i princip uteslutande på temat Israels urskillningslösa dödande av palestinska civila. Någon vecka tidigare har hon fått kritik för en annan delning, ett klipp där en pastor, enligt tidningen Bulletin en känd konspirationsteoretiker, frågar sig hur det kunde komma sig att Hamas lyckades ta sig förbi ”världens säkraste gräns”.
”Man får undra. Det är tillåtet”, skriver Stina Wollter över klippet. Efter en kvart väljer hon att ta bort inlägget.
– Ett tag försökte jag försvara mig men jag märkte snart att det inte var någon idé. De hade redan bestämt sig, säger Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson
Den 21 november skriver hon så om att ”tusentals barn är dödade, att över 10 000 civila är dödade, att Gaza jämnas med marken till oigenkännlighet, att ställen som ska vara skyddade enligt krigslagar bombas”. Hon beskriver ”Israels regelbundna dödsraider, tortyr och terror, ockupation, apartheid och kontroll av palestinierna”.
Men det är publiceringens första del som har varit föremål för kritik:
”Alltså jag vet inte hur det är med dig men undrar inte du hur mycket som behöver avslöjas för att media ska börja skriva lite mer symmetriskt om det som sker i Israel/Palestina? Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ‘bevis’, att de ljugit om ’beheaded babies’ och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar, att det var dom som grävde gångar under Alshifasjukhuset.”
Faktagranskning av inlägget
Arbetaren har faktagranskat Stina Wollters påståenden från den 21 november 2023. Genomgången finns att läsa i sin helhet här.
Sammanfattningsvis går det att konstatera att uppgifterna i huvudsak stämmer. Vissa formuleringar kan dock uppfattas som svepande och det faktum att ett flertal påståenden står staplade på varandra utan direkta hänvisningar, påverkar sannolikt helhetsintrycket för många läsare.
När det gäller påståendet att ”de” har ”ljugit om våldtäkt” kan det tolkas som att det inte alls skulle ha förekommit sexuellt våld vid Hamas attacker den 7 oktober, när FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) i en rapport tvärtom har konstaterat ett mönster av sexuellt våld. Samma rapport slår dock också fast – i enlighet med vad Stina Wollter skriver – att vissa uppgifter om sexuellt våld som har spridits, har varit ”falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden.”
Uppgifter om halshuggna offer och barn spreds över hela världen under de första dagarna efter attackerna den 7 oktober 2023, specifikt spreds en uppgift om ”40 halshuggna bebisar”. Denna uppgift är falsk.
Att patologer på det israeliska Abu Kabir-institutet har tagit organ från palestinska kroppar har varit känt länge och bekräftades år 2009 då en intervju med institutets tidigare chef Dr Yehuda Hiss (genomförd redan år 2000) sändes. Huruvida agerandet har varit ”systematiskt” eller ej är inte klarlagt. Intervjun refereras i en artikel i The Guardian den 21 december 2009. Där bekräftar den israeliska militären att man tagit organ från döda palestinier utan deras familjers samtycke. Man har också tagit organ från andra än palestinier, bland annat israeliska soldater. Det här är en praxis som enligt israeliska militären upphörde på 1990-talet och även om det har kommit nyaanklagelser finns inga bevis för att något liknande har ägt rum sedan den 7 oktober 2023. Uppgifterna från 2009 har även publicerats av bland andra Sveriges Radio och SVT.
I en uppmärksammad opinionsartikel i Aftonbladets kulturdel år 2009 – som Stina Wollter också har delat på Instagram – skriver journalisten Donald Boström att det finns ”starka misstankar” hos palestinier om att ”deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”. Han skriver att detta är ”en mycket allvarlig misstanke” som har ”tillräckligt många frågetecken för att leda till utredning hos internationella domstolen ICJ”.
Det finns inga bevis för att palestinier har dödats i syfte att organen skulle kunna stjälas, detta har dock vare sig Donald Boström eller Stina Wollter hävdat. Artikeln har mött stark kritik, ett exempel av många är Svenska Kommittén mot Antisemitism, SKMA, som skriver bland annat att det ”vid flera tillfällen påvisats att Donald Boströms organskröna innehåller en rad osanna påståenden och antydningar, vilka påminner om historiskt rotade och återkommande mytbildningar om judar”. Boström, som dödshotades efter publiceringen, har sagt att han i artikeln inte påstår att organhandel sker, utan att han bara redogör för att palestinier påstår detta.
Stina Wollter följer vid tiden för sitt inlägg israelisk och internationell media noga och flera av hennes påståenden tycks baserade på nyligen publicerade artiklar. Till exempel en granskning i den israeliska tidningen Haaretz från den 19 november 2023, två dagar före Stina Wollters story, som beskriver att IDF-helikoptrar som siktat på angripare från Hamas på Nova-festivalen, av misstag också har skjutit festivalbesökare. Huruvida dessa festivalbesökare har dött av sina skador eller inte, är okänt.
Det är numera klarlagt att israeliska styrkor dödade sina egna medborgare i samband med attackerna den 7 oktober, bland annat genom helikoptereld. Det står också klart att det så kalladeHannibaldirektivet gavs vid attackerna. Direktivet innebär att militären till varje pris ska undvika att de egna tas som gisslan, även om risken är att man skjuter sina egna. Att Hannibaldirektivet gavs på flera platser vid attackerna bekräftades i juni förra året av Yoav Gallant, försvarsminister i Israel vid attackerna och numera internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.
Kallas för judehatare och tjej-Hitler
De anklagelser som snabbt riktas mot Stina Wollter handlar vare sig om att hon skulle ha formulerat sig svepande eller att vissa av hennes påståenden har kunnat uppfattas som vilseledande. Inte heller pekar de ut det misstänkt konspiratoriska inlägg som hon under femton minuter har delat på sitt Instagramkonto. De anklagelser hon får emot sig har en helt annan karaktär.
Ulrika Knutson, som är ordförande för SKMA skriver – samma dag som Isobel Hadley-Kamptz text publiceras i DN – i Göteborgsposten: ”Rena konspirationsteorier av Stina Wollter” och anger i ingressen: ”På sitt Instagram-konto skriver influeraren och konstnären Stina Wollter att Hamas attack den 7 oktober var iscensatt av Israel. Därtill torgför hon antisemitiska idéer om allt ifrån organstöld till mördade spädbarn.”
”Massiv kritik mot Stina Wollters Hamaspropaganda”, skriver Världen idag. ”Tjej-Hitlers har en särskild plats i helvetet”, menar Svenska Dagbladets ledarsida. ”Stina Wollter och judehatet“, skriver tidningen Fokus i sin rubrik.
Isobel Hadley-Kamptz. Foto: Stina Stjernkvist/TT
En sökning på ”Stina Wollter” och ”antisemit” i mediearkivets databas Retriever ger över 340 unika träffar mellan den 7 oktober 2023 och den 7 oktober 2025. Bara under oktober, november och december 2023 publiceras 117 artiklar på temat. Många av artiklarna hänvisar till DN-texten av Isobel Hadley-Kamptz och GP-texten av Ulrika Knutson.
Parallellt väller det ut hat och hot på olika sociala plattformar. Innan Stina Wollter hinner stänga av möjligheten för vem som helst att skicka privata meddelanden på Facebook har hon fått ta emot en typ av hat som är ”så grovt att det inte ens går att bemöta”. När hon väl har kommit upp från golvet samlar hon sig och börjar svara.
– Ett tag försökte jag försvara mig men jag märkte snart att det inte var någon idé. De hade redan bestämt sig, säger hon.
Stina Wollter klickar på namnen till personerna som skriver till henne, nästan uteslutande män.
– Ingenstans på deras profiler kunde jag hitta något uttryck för solidaritet med judar. Det enda jag fann var hat mot araber och muslimer. För mig blev det helt sjukt att jag som bryr mig om judars trygghet blir hatad av människor som inte gör det.
Hon slits mellan känslan av hur orimlig anklagelsen är och paniken av tanken på att det skulle kunna få fäste – att människor skulle se henne som någon som hatar judar.
– För mig var anklagelsen så absurd. Det är som om jag skulle bemöta att någon plötsligt påstod att jag mixade kattungar och drack till frukost, säger hon.
Ulrika Knutson, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism. Foto: Pontus Lundahl/ TT
– Det enda jag kan säga är: ”nej, jag är inte antisemit.” Jag har aldrig överhuvudtaget påstått någonting om judar som grupp. Jag när inte sådana idéer. Om jag hade närt sådana idéer, då hade ju det, någonstans under mitt offentliga liv, sipprat ut. Det finns ingen som kan ha blivit intervjuad av mig eller mött mig eller arbetat med mig eller varit nära mig eller varit ihop med mig, som kan ha uppfattat några sådana idéer hos mig, säger hon.
Arbetaren har upprepade gånger, under nästan ett års tid, sökt Isobel Hadley-Kamptz som inte vill svara på frågor, utan hänvisar till sin egen text och det hon tidigare sagt i SVT. Ulrika Knutson på SKMA sade sig först vara tillgänglig för en intervju men valde, efter att ha fått se Arbetarens frågeställningar i förväg, att avböja. Hon skriver i ett mejl att hon “beklagar att diskussionen alls behövde föras, men att bemöta den här typen av påståenden var – och är – nödvändigt”.
Antisemitism och antisionism är olika saker
Organisationen International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) definierar antisemitism som ”en bestämd uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Språkliga och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot judiska institutioner och religiösa samlingsplatser.”
Till IHRA-definitionen, som har antagits av bland annat Sverige, finns ett antal exempel – bland annat ”att använda symboler och bilder som förknippas med klassisk antisemitism (till exempel påståenden om att judar dödade Jesus eller blodsanklagelser, det senare är en mytbildning om att judar dödar andras barn för deras blod reds. anm.) för att karakterisera Israel eller israeler”, ”jämförelser mellan dagens israeliska politik och nazisternas politik” och ”att hålla judar kollektivt ansvariga för Israels handlingar”.
Definitionen, och framför allt de konkreta exemplen, har kritiserats för att bidra till en sammanblandning mellan kritik mot staten Israel och antisemitism. En av de starkastekritikerna är definitionens egen huvudförfattare, Kenneth Stern. Definitionen togs fram primärt för att underlätta statistikinsamling, har han berättat. Men, menar han, har i stället blivit ett verktyg för att begränsa yttrandefriheten.
I en debatt om definitionens tillämpning på amerikanska universitet år 2019 satte han sig emot Jared Kushner, president Trumps svärson och rådgivare, som i New York Times hade drivit linjen att IHRA:s definition ”klargjorde att antisionism är antisemitism”. Stern skrev i The Guardian:
”Jag är sionist. Men på ett universitetsområde, där syftet är att utforska idéer, har anti-sionister rätt att uttrycka sig fritt.”
Det är just den här gränsen, mellan kritik mot en stat och antisemitism, som har aktualiserats i Stina Wollters fall. Och visst finns det tillfällen då föreställningar om medborgare i en stat kan antingen övergå i en form av rasism eller påminna om det. Det säger Olof Bortz, som är historiker vid Stockholms universitet.
– Ta till exempel amerikanska föreställningar om japaner eller tyska stereotyper om polacker och ryssar, under andra världskriget. I Stina Wollters fall är det dock svårt att se hur de uppgifter hon spred, även om det hade rört sig om felaktiga rykten, skulle vara antisemitiska, än mindre rasistiska mot israeler.
Olof Bortz forskar bland annat om antisemitism och judisk historia. Som jude har han också de senaste åren engagerat sig för fred och mot Israels ockupation och folkmord. I slutet av oktober 2024 var han en av över 500 personer som skrev på ett öppet brev till stöd för Stina Wollter.
– I vissa fall ansluter kritik av Israel och sionismen till klassiska antijudiska stereotyper. Det kan vara bra att vara medveten om det men det rör sig samtidigt om ett sekundärt fenomen i relation till sionismens faktiska historia. Det skulle sannolikt inte existera någon opinion mot Israel överhuvudtaget om det inte vore för den långa historien av kolonisation, etnisk rensning, ockupation, apartheid och folkmord i Palestina, säger han.
Olof Bortz, historiker vid Stockholms universitet. Foto: OlleBelfrage
– Det är absurt att när människor protesterar mot att Israel dödar tiotusentals palestinska barn, dra upp den medeltida fördomen om att judar dödade enskilda barn för att använda deras blod i sina ritualer. Protesterna mot folkmordet har inget med det att göra.
Olof Bortz påpekar att sionismen, genom att förespråka en etnonationalistisk stat, till sin natur blandar ihop judar med Israel.
– I likhet med andra former av etnonationalism utger sig Israel för att representera judar som grupp. Detta är själva grunden i sionismen. Det förklarar också den pro-israeliska retorik som säger att antisionism är antisemitism, att Israel är den “kollektive juden” och påståendet att sionismens kritiker byter ut ordet sionist mot ordet jude så fort någon talar om sionistisk makt. IHRA-definitionen är ett exempel på denna form av retorik.
Förslag till alternativa definitioner har tagits fram, bland annat The Jerusalem Declaration on Antisemitism, JDA, där ambitionen har varit att ”dra en tydligare skiljelinje mellan antisemitism och Israelkritik” med målet att ”stävja det politiska missbruket av begreppet och risken att det därigenom skulle urvattnas intill meningslöshet”.
I en artikel i Expressen frågar sig en av initiativtagarna till JDA, den svenske författaren Göran Rosenberg:
”Om en bojkottrörelse mot Israels ockupation kan stämplas som antisemitisk, eller påståendet att Israel är en rasistisk stat, vad återstår då att kalla den antisemitism som hatar judar i egenskap av judar?”
Därför ångrar hon ursäkten på Instagram
Bland de 80 unika artiklar som skrivs bara den första veckan efter ”storyn” på Instagram, påstås gång på gång att Stina Wollter har spridit antisemitiska konspirationsteorier, utan fördjupat resonemang eller en problematisering kring begreppet antisemitism. I flera fall publiceras också uppgifter som helt saknar stöd, bland annat att Stina Wollter skulle ha skrivit att judar – inte Israel – skördade organ från palestinier. Flera gånger återkommer också beskrivningen att hon hävdat att ”Hamas attack den 7 oktober var iscensatt av Israel”. Isobel Hadley-Kamptz skriver i Dagens Nyheter att i Wollters ögon är ”allt en konspiration”.
Redan efter ett par dagar ber Stina Wollter om ursäkt. Till Aftonbladet skriver hon den 23 november 2023:
”Jag var så upprörd över skildringar inne i Gaza och över att jag inte såg något om det i media och skrev i det tillståndet. Det är en story. Där finns åtminstone två saker som inte stämmer. Organstöldhistorien var mer komplex och det finns uppgifter om våldtäkt. Jag beklagar att det felaktiga kom med. Innerligt. Det gör mig likafullt inte till antisemit. Vilket detta handlar om.”
Även på sitt Instagramkonto säger hon förlåt. Det ångrar hon i dag.
–För något år sedan tog jag bort den där ursäkten.
Varför det?
– Jag tror att jag var så rädd att jag skulle ha bidragit till antisemitism … För de påstod ju att det var så. Så jag var ledsen över det och bad om ursäkt, säger hon.
– Då visste jag inte att det fanns människor som sammanblandar kritik av en ockupationsmakt med antisemitism. Jag har själv aldrig någonsin tänkt att Israels brott representerar något slags judiskt. Det har inte ens föresvävat mig.
Vad säger du till de svenska judar som har reagerat på det du skrev med oro, sorgeller ilska?
– Jag säger att jag förstår det. Men jag vill också skicka tillbaka bollen och fråga: vill du låta en extrem etnonationalistisk stat som är byggd på underordnandet av ett annat folk representera dig och det du tror på? Och de handlingar som vi ser på individnivå med israeliska soldater som sparkar sönder dialysapparater och tvingar palestinsk vårdpersonal att evakuera sjukhus och lämna kvar syrgasberoende prematurbebisar att dö ensamma. Vill du förknippas med det?
– Jag tror att jag har känt till de klassiskt judiska värderingarna hela mitt vuxna liv. Att laga världen och älska din nästa. För mig är det antisemitiskt att insinuera att de fruktansvärda övergrepp som Israel begår skulle ha någonting med judendom att göra.
Hur kommer det sig att du inte slutade att skriva om Gaza efter att den här kritikenkom?
– Jag har genom goda, tålmodiga judiska och palestinska vänner lärt mig oerhört mycket, jag vet mer i dag än för några år sen. Det är jag tacksam för. Jag hade uttryckt mig – och uttrycker mig – annorlunda i dag på grund av öppna, icke-dömande samtal och kritik utan uppsåt att tysta eller skada, säger Stina Wollter.
– De här åren har blottlagt att media försummat en chans att bidra till ökad kunskap gällande just antisemitism. Tänk vilka goda samtal som hade kunnat växa fram i skuggan av det fasansfulla som skett och sker, förståelse för symbolvärdet av Israels existens för många judar och upplysning om vad antisemitiska troper är. Så med det sagt vill jag nog hävda att det inte kan kallas kritik att stämpla någon som antisemit. Det är ju en slags slutpunkt, vars enda svar är att ”nej, det är jag inte”.
Hon fortsätter:
– Reflexen på karaktärsmord är att tystna, att gömma sig. Och tro mig, det är självklart sånt jag har tänkt. Men det är ju inte den jag är. Och parallellt med det personliga har jag fortsatt att bevittna det lidande, den död och terror palestinierna utsätts för, det upphör inte. Jag har sett människor återvända till hem i ruiner och skrapa fram en yta att sitta på, bre ut en duk, en filt, ett envist hopp mitt i förödelsen. Och det som sker i Gaza och på Västbanken är fel, det är brott mot internationella lagar och konventioner, det har kunnat fortgå alldeles för länge. Vi är framme vid en punkt där att blunda för hur detta kan tillåtas är att erkänna total rättslöshet för vissa och straffrihet för andra. Då är inte bara palestinierna förlorade, utan även du och jag.
Anklagelser om antisemitism används för att tysta
Under de senaste åren har forskare och debattörer varnat för att anklagelser om antisemitism används som vapen för att tysta medborgare som står upp för civilbefolkningen i Palestina. En av många är den brittisk-israeliska författaren Rachel Shabi, som skrivit boken The Truth about antisemitism. Hon skriver i The Guardian om hur anklagelser har riktats åt alla tänkbara håll.
”Mot globala nyhetskanaler och Internationella domstolen, mot skådespelare, artister, popstjärnor och till och med brittisk-judiska filmskapare. Israels hårdnackade försvarare framför sådana påståenden på ett så svepande och yttrandefrihetshämmande sätt att själva begreppet ’antisemitism’ håller på att förlora sin betydelse.”
En ”performativ kamp mot antisemitism” har också banat väg för politisk rehabilitering för de återuppväckta högerextrema partierna i Europa, menar Shabi.
”Extremistiska ledare, från Ungerns Viktor Orbán till Geert Wilders i Nederländerna, framställer sig som självutnämnda förkämpar för judiska minoriteter i en påstådd civilisationskonflikt mot islam”, skriver hon.
Fördrivna Gazabor har flyttat in i tält i Gaza city, 26 september 2026. Förra året rapporterade Unicef att 90 procent av husen i Gaza har skadats eller förstörts sedan 7 oktober 2023. Foto: Jehad Alshrafi/TT
Mary Lawlor är FN:s särskilda rapportör för människorättsförsvarare. Hon bekräftar för Arbetaren att hon har märkt av företeelsen både i Europa och USA.
– Det är, kanske inte omöjligt, men väldigt svårt att kritisera grymheter som den israeliska militären gör, eller regeringens politik, utan att bli anklagad för antisemitism. Israel har nästan blivit som ett skyddat område. Det är väldigt olyckligt, säger hon.
Olof Bortz: ”Motstånd mot Israel likställs med antisemitism”
Historikern Olof Bortz vid Stockholms universitet igen:
– Sverige är del av ett internationellt sammanhang, där det har pågått en kampanj sedan åtminstone början av 2000-talet som går ut på att likställa motstånd och protester mot Israel och sionismen – med antisemitism, säger han.
Bortz beskriver flera delar av den svenska offentligheten som han menar bidrar till utvecklingen.
– Det finns akademiska institut där det bedrivs politiserad pro-israelisk forskning. Men också organisationer som exempelvis SKMA och politiska krafter, från vänster till höger men med Tidöregeringen som ett tydligt exempel, bidrar till att föra debatten i en pro-israelisk riktning, säger han.
Det mesta av diskussionen som rör antisemitism handlar inte om saker som skadegörelse mot synagogor eller trakasserier mot judiska barn, utan om vad man får och inte får säga om Israel och sionismen, menar Olof Bortz.
– De här aktörerna bidrar till att etablera uppfattningen om att det mest centrala när det gäller Palestina och Israel är att det finns en gräns där Israelkritik övergår i antisemitism. Och av någon anledning så är det just de som ska definiera var den gränsen går, säger han.
I praktiken rör det sig dock inte om tydliga gränsdragningar, menar Olof Bortz. Utan snarare om ”påståenden att något är antisemitiskt om det anspelar på sionism, makt, våld, blod, pengar, lögner eller judar”.
– Men hur ska man kunna säga något av relevans om den politiska verklighet som sionismen och Israel har skapat utan att använda dessa ord? De här aktörerna driver en linje där kampen mot antisemitism blir liktydig med stöd för Israel och där protesterna mot folkmord misstänkliggörs och vantolkas som hat mot en religiös och etnisk grupp, säger han.
– Detta visas inte minst av Ulrika Knutsons utspel, som innehöll direkta felaktigheter, mot Stina Wollter. Varför ska vi inte kunna diskutera Israels armé, dess propaganda och den kända historien om organstölder utan att blanda in frågan om antisemitism?
Public service har ”vänt henne ryggen”
Det blir en omgång till av drevet, ungefär ett år efter det första. En artikel i tidningen Bulletin sätter fart på debatten inför att programmet ”Naken med Stina Wollter” skulle ha haft premiär i SVT den 13 november 2024. Än en gång har Stina Wollter gjort en repost, alltså delat ett inlägg. Och den här gången är det som kritiseras en liten del av en längre text. Skrivningen, i svensk översättning:
Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson
”Den 7 oktober är förevändningen för att påskynda sionisternas slutgiltiga plan. Den fullständiga förstörelsen av Palestina för att skapa mer av Israel.”
Varför delade du det här inlägget?
– Jag delade vidare den i övrigt poetiska texten som även innehöll de två meningarna som kritiserats, eftersom jag helt enkelt tagit israeliska ministrar på orden. De har varit ganska tydliga med sin intention. Det absurda är att det anses antisemitiskt att återge vad de själva säger.
I SVT:s egen policy för medarbetare framgår att en programledare under perioden fyra veckor före publicering av det första programmet till och med fyra veckor efter publicering av det sista programmet, behöver godkännande från SVT för ”medverkan i sammanhang av en karaktär som skulle kunna sätta SVT:s opartiskhet eller oberoende ställning i fråga”. Stina Wollters delning av inläggen skedde nästan tio veckor före den planerade sändningen.
Under en månads tid, med start den 17 oktober 2024, skrivs 188 unika artiklar i svensk media om ”Stina Wollter” och ”antisemitism”. I en TT-text som återpubliceras i många av de svenska tidningarna blir rubriken: ”Wollter kritiseras inför program: ’judehatare’”.
Initialt försvarar SVT sitt beslut. Efter en vecka är beskedet ett annat: programmet lyfts ur tablån. I sin egen nyhetsartikel skriver SVT att ”anledningen är antisemitiska uttalanden som Wollter gjort”. Senare har Stina Wollter även blivit upplyst om att hundratals av hennes gamla program har tagits bort från Sveriges Radios hemsida. Av utrymmesskäl, enligt dem. För henne är det tydligt att drevet har ”lyckats”. Public service – där hon i många olika roller har arbetat i över 30 år – har vänt henne ryggen.
– Vid mötet på SVT då jag ställdes inför faktum gällande min tv-serie fick jag samtidigt beröm för min autenticitet, min värme och förmåga att skapa ett tryggt rum runt människor och deras kroppar. Jag svarade: ”Den personen ni beskriver är inte en person som tiger när man skjuter barn i huvudet.” Jag vill vara en hel människa. Den jag är protesterar mot de grövsta brotten som finns på vår jord. Det är inte politiskt ens en gång, det är inte partiskt, det är inte svårnavigerat eller kontroversiellt. Det är en självklarhet. Det är minimum, säger hon.
Martin Vårdstedt, programchef på SVT. Foto: Eva Edsjö/SVT
Martin Vårdstedt, programchef på SVT, skriver i ett mejl till Arbetaren att SVT ”är medvetna om att det finns olika definitioner av antisemitism” och att deras bedömning i det här fallet handlade om ”det sammanhang som uppstod runt ett program som ännu inte nått publiken, där fokus riskerade att förskjutas från innehållet till en konfliktfylld debatt”. Han konstaterar att detta i sig var ett skäl till att programmet lyftes ur tablån.
Gällande det inlägg som, trots att det skedde utanför den normala fyraveckors-karantänen, ledde fram till att programmet ställdes in skriver programchefen att ”många gjorde bedömningen att det var tydligt färgat av antisemitiska troper” och att detta också blev SVT:s hållning efter en ”samlad bedömning”.
”För egen del har jag hela tiden varit övertygad om att Stina Wollter inte själv har dessa åsikter – hon har tvärtom arbetat hela sitt liv för inkludering och allas lika värde. Men med många följare kommer ett ansvar att även se detaljerna, källgranska och hålla koll på vad och hur man sprider material. I alla fall om man vill kunna företräda en tv-serie på SVT”, skriver Martin Vårdstedt. Läs hela svaret här.
Anna Sofia Vikström: ”Media har inte lärt sig någonting”
Anna Sofia Vikström, advokat som tidigare företrätt Stina Wollter. Foto: Privat
Anna Sofia Vikström är advokat och företrädde Stina Wollter i hennes försök att få justitiekanslern att väcka åtal för förtal mot Svenska Dagbladet, med anledning av texten som pekade ut henne som ”tjej-Hitler”.
– Jag vet inte när i modern tid jag kan hitta något liknande exempel där man påstår sådana grova saker mot en en känd person som är helt felaktiga, säger hon.
– Stina Wollter pekas ut för att vara antisemit, Hamas-sympatisör och att hon – och även Greta Thunberg – tycker att det inte spelar någon roll att Hamas skulle kidnappa och våldta och mörda judiska kvinnor. Alltså det är så grovt, det är vansinnigt. Ingen av dem har på något sätt uttryckt sig negativt om judar som grupp eller uttryckt stöd för Hamas.
Anna Sofia Vikström lyfter exemplet med Benny Fredriksson. Kulturhuset Stadsteaterns tidigare chef som i samband med metoo utsattes för ett så kraftigt drev – byggt på felaktigheter och obekräftade, anonyma vittnesmål – att han till slut tog sitt eget liv.
– Jag tänker att media inte har lärt sig någonting. Vi vet ju vilka personliga konsekvenser som drev har fått tidigare. Men det finns ju också ett generellt plan i det här fallet. Att drevet skrämde andra och på så sätt har bidragit till att många inte har vågat kritisera Israels agerande. Jag har advokatkollegor som tidigt har sett att det är fråga om ett folkmord men inte vågat säga det högt, av rädsla för att drabbas av negativa konsekvenser, säger Anna Sofia Vikström.
– Och det är oerhört farligt i en demokrati när man börjar rulla åt det hållet att människor blir rädda för att stå upp för helt självklara saker som mänskliga rättigheter och att internationell rätt ska efterföljas – av rädsla för repressalier.
”Är det du som är Stina Wollter?”
Intervjun på restaurangen intill Uppsala Centralstation går mot sitt slut. Snart kommer Stina Wollter att ändra sig, bli livrädd för ett nytt drev och be att få skjuta upp publiceringen av intervjun. Det kommer att dröja ytterligare nästan ett år innan hennes ord nu publiceras i den här texten. Men det vet vi ännu inte när Stina Wollters man Micke precis har varit förbi och hälsat, iklädd sin brevbäraruniform. I dag började hans utdelningsrunda just här och för henne är det tryggt att ha honom nära. Han, dottern Lisa och resten av familjen och vännerna har varit avgörande under de senaste åren.
– Jag älskade honom innan men nu är det… Han har vuxit som människa under den här tiden. Han har klivit fram och min kärlek har liksom gått in i sjuans växel. Det är så djupt, bortom den både erotiska, sensuella och normativa tvåsamheten – att veta att du är hållen. Det är ju det som barnet behöver veta. Jag håller dig.
Vad tänker då Stina Wollter om framtiden – sin egen och världens?
Det finns en acceptans nu, säger hon, inför det faktum att ”etablissemanget” som hon så länge varit en del av, inte längre är hennes. Kanske finns också insikten om att synen på vad som är antisemitism skiljer sig så genomgripande åt mellan olika människor, att vissa kommer fortsätta att se det hon har skrivit som antisemitiskt.
Men det finns också en annan sida. Stina Wollter berättar om tiden efter det första drevet. Hur hon i början aldrig gick ut ensam, rädd för att något skulle hända.
– Folk ville ju skada mig. Du blir rädd för hatet … Jag är en så porös människa, så det invaderade mig på cellnivå, säger hon.
– Men det enda som hände när jag rörde mig ute var att folk skrek efter mig på gatan: ”Vi älskar dig!”.
Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson
Vid ett tillfälle åkte hon tåg mellan Uppsala och Stockholm.
– Då kommer det fram en ung tjej och frågar ”är det du som är Stina Wollter?”. Jag svarar ”ja” och tittar sökande på henne. Men hon har snälla ögon. Och så säger hon:
”Jag har familj i Gaza. De ber för dig. Jag vill att du ska veta att mitt hem är ditt hem, när du än behöver.“
Stina Wollter beskriver att hon med tiden ”har börjat förstå” att den verklighet som drevet pågår i, är en annan än den hon möter i människor ute på gatan.
– Det hjälper mig inte så mycket vad gäller min sorg och panik över smutskastningen. Men det gör att jag anar att det kommer att uppstå ett alternativ – att jag känner att jag kommer kunna landa någonstans.
Redan den 29 december 2023 beskrev det välrennomérade Lemkin-institutet Israels krigföring i Gaza som ett folkmord. Institutet har sitt namn efter den judiske juristen Raphaël Lemkin, som lanserade begreppet genocide och vars arbete lade grunden för FN:s folkmordskonvention. I november 2024 beskrev en specialkommitté under FN Israels metoder för krigföring som ”förenliga med kännetecknen för folkmord”. Längs vägen har en lång rad organisationer – bland dem Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och International Association of Genocide Scholars (IAGS) – börjat använda begreppet folkmord. I september 2025 anklagade också en oberoende FN-kommission Israel för folkmord i Gaza.
I slutet av september i år hade minst 74 000 människor dödats av Israel i Gaza, över 1 400 av dem efter det att den så kallade ”vapenvilan” utlystes i oktober 2025.
