Det finns i princip inga deckare som jag slukar som författarpseudonymen Lars Keplers. Efter den första boken Hypnotisören (2009) avslöjades det snart att bakom namnet stod författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, den förra som bland annat skrivit det oförglömliga porträttet av August Palm i romanen Mäster (2009).
[BOK] Lazarus Lars Kepler (Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril) Albert Bonniers förlag, 2018Lazarus är den sjunde kriminalromanen i serien om polisen Joona Linna och superskurken Jurek Walter. Linna har mer än Sherlock Holmes-kvaliteter i sin slutledningsförmåga, men har sällan tid att förklara sig och blir därför inte alltid trodd av sina kolleger när han vill ha enorma, mycket kostsamma polisinsatser.
Offren blir många eftersom Linna i princip alltid har rätt. Böckerna är skrivna i presens, vilket skapar thrillerkvaliteter, och innehåller dessutom detaljerade beskrivningar av rituella avlivningar av offren, här väl frekventa.
Det finns en viss schematisk känsla över böckerna, en förutsägbarhet som blir allt starkare ju längre i serien de kommer, inte minst i just spelet mellan Joona Linna och de många oförsiktiga konstaplar som inte omedelbart köper hans klärvoajans. Porträttet av den vackra Saga Bauer fördjupas inte, men kvinnor har framträdande roller, inte minst Linnas hotade dotter Lumi som tillgodogjort sig faderns lektioner i vapenhantering. Sagas tolvåriga syster Pellerina som har Downs syndrom är en fin och i genren ovanlig karaktär.
Fortfarande är spänningen så intensiv att den är svår att skaka av sig när man tvingas lägga boken ifrån sig en stund. Titeln Lazarus här antyder skurkens återuppståndelse, en teori som Linna tidigt lanserar, magstark med tanke på att Walter blev både skjuten, dränkt och DNA-identifierad i den sjätte delen i serien. Om man så vill för Keplers romaner en liten diskussion om ondskan och dess ursprung. Läsaren tvingas förhålla sig till Walter som en skurk med små sociologiska förklaringar till sin ostoppbara besatthet av att skapa mörker över sitt huvudoffer Linna.
Framför allt i sista scenen, uppgörelsen, ställs diskussionen på sin spets: kan en människa bli så ond att samhället har rätt att ta hennes liv? Det är en obehaglig scen som ändå väcker en viktig fråga, även i en underhållningsthriller.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla låsta artiklar på arbetaren.se.
✓ Digitala nyheter varje vardag
Efter första månaden övergår prenumerationen till ordinarie pris, 59 kr/mån.
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill


