Barnen betalar det högsta priset

Att barn tillåts växa upp utan fast adress är ingenting annat än samhällets stora svek. Det sparkar undan benen på den som inte ens hunnit lära sig gå. Ansvaret kan inte läggas ut på frivilliga och ideella organisationer. Billiga och schyssta bostäder måste byggas och inkomstkraven sänkas.

Signerat
Johan Apel Röstlund, reporter på Arbetaren.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Det blåser kallt när vi sätter oss på cykeln. Treåringen grimaserar illa och gömmer händerna innanför jackan. Den isande vinden biter i kinderna och det är svårt att inte längta bort.

Sverige sex veckor efter valet och kylan som plötsligt infinner sig tycks ha kommit för att stanna. På vägen till förskolan flimrar bilderna förbi. Från gatutidningen Faktums kampanj om barn i hemlöshet. En liten pojke står utanför en galleria i centrala Göteborg och ropar med gäll röst: ”Köp Faktum”.

Just nu: Missa inte vårt specialerbjudande för hösten – 4 månader för bara 170 kr; ett helt år för bara 510 kr – klicka på rutan här för att komma till kampanjen

Folk skyndar förbi som folk gör mest. Vänder blicken och fokuserar på annat. Det är en hjärtskärande verklighet.

Som Faktum i slutet av förra veckan kunde rapportera lever minst 670 barn bara i Göteborg i dag i akut hemlöshet med sina familjer. Det betyder inte alltid att de sover på gatan. I stället ordnas ofta lika tillfälliga som bristfälliga jourboenden där barnen med jämna mellanrum slussas runt, långt från både skolor och lekkamrater.

”Idag möter vi ofta en ensam mamma med ett barn på armen som faktiskt inte har någonstans att sova”, berättade Stadsmissionens socialchef Lennart Forsberg för mig tidigare i veckan när vi pratade om problemet.

Han har varit med länge och förklarar att bilden av hemlöshet måste förändras.

Jour- och akutboenden är en kortsiktig lösning.

Sverige är trots de problem som finns en välfärdsstat. Den stora majoriteten har det ändå rätt hyggligt, även om mycket naturligtvis kan bli bättre. Men de som lämnas utanför och de som aldrig getts en ordentlig chans att komma in har det tufft. Otroligt tufft.

Jour- och akutboenden är en kortsiktig lösning. Det måste naturligtvis finnas men gör inte mer nytta än att tillfälligt plåstra om. Att barn tillåts växa upp utan fast adress är ingenting annat än samhällets stora svek. Det sparkar undan benen på den som inte ens hunnit lärt sig gå. Ansvaret kan inte läggas ut på frivilliga och ideella organisationer. Inte heller på kommuner med ofta små resurser och liten kunskap.

Det kommer naturligtvis att kosta och det måste få kosta.

Staten måste kliva in med både pengar och kompetens. Billiga och schyssta bostäder måste byggas och inkomstkraven sänkas. Alla har rätt till tak över huvudet och ingen unge ska sakna hem. Det måste liksom vara grunden i ett schyst samhälle och det krävs inte mer än politiska beslut.

Dagens situation, där vräkningar av barnfamiljer blivit vanligare trots den nollvision som finns, är både inhuman och ohållbar.

Det kommer naturligtvis att kosta och det måste få kosta. För de som idag betalar det högsta priset är barnen som aldrig får möjligheten att bjuda in sina vänner till kalas eller en filmkväll hemma i soffan.