Alternativt väckelsemöte för de närmast sörjande

På fredagsförmiddagen höll det fascistiska partiet Alternativ för Sverige valmöte i Kungsträdgården i Stockholm. Arbetarens Johan Apel Röstlund var där. Han är inte imponerad av varken musiken, uppslutningen eller det tjatiga credot om ”återvandring, landsförrädare och politikerpatrask” på den sömniga tillställningen som blott för några sekunder liknade ett väckelsemöte i den amerikanska södern.

Krönika
Knappast ett folkhav. "Välkommen till Sverige", tänker Johan Apel Röstlund när han ser några undrande turister.
Foto: Johan Apel Röstlund

Egentligen är det väl mest tragiskt. Obehagligt skulle vissa kanske säga, men jag kliver in i Kungsträdgården med öppet sinne. Försöker smälta in och är uppriktigt nyfiken på fascistiska Alternativ för Sveriges avslutning på den så kallade ”Återvandringsturnén” de genomfört runt om i landet de senaste veckorna.

”Alla till Kungsan” står det i Facebook-eventet som har 274 attendings, alltså användare som säger sig ska dyka upp rent fysiskt. Och någonstans där, mellan tummen och pekfingret, landar nog siffran på anhängare som slutit upp den här sista fredagseftermiddagen innan valet.

Jag tar en kaffe och rör mig fram emot podiet där talen ska hållas. Poliser som står i klungor, civilare med hörsnäckor dåligt gömda bakom högerörat och några turister som förvånat undrar vad som pågår. Välkommen till Sverige, tänker jag tyst för mig själv och minglar vidare.

På stentrappan under Karl XIII:s staty sitter ett gäng gammeldags skinnbulor och sippar på varsin mineralvatten. Den ena, han med tatueringar över hela ansiktet, stirrar otåligt över de öppna ytorna som vid det här laget borde vara fulla av entusiastiska Sverigevänner.

”Ni vet inte vem jag är, PK-pack”, ropar en som inte ser helt nykter ut.

Något piper till i högtalaranläggningen och klockan slår tolv i en av de närliggande kyrkorna. Så hörs fiolspelet på avstånd. Folkmusiker mot rasism anländer med sina nyckelharpor och ställer sig i en ring bakom polismuren som bildats. Killen med ansiktstatueing reser sig långsamt, men får plötsligt fart när han förstår vad det handlar om.

Fler Sverigevänner sluter upp, just som första talet ser ut att börja. ”Ni vet inte vem jag är, PK-pack”, ropar en som inte ser helt nykter ut. Vännerna klappar om honom och brölar något om Sverige åt svenskarna.

Fiolmusiken fortsätter och det riktigt sticker i ögonen på dem med blågula plakat.

Så kliver Jessica Ohlson upp på den lilla scenen. De nästan 300 Sverigevännerna vänder sig om igen och lunkar sakta tillbaka. Plakaten höjs och jag minglar vidare. En trubadur fattar sin gitarr och rättar till mikrofonen.

Sverigevännerna brölar också den här gången i extas. Någon försöker klappa takten, men trubaduren har inte börjat än så kvinnan kommer snabbt av sig.

Så tar han ton.

Och på riktigt. Smaken är visserligen delad, men på fullaste allvar har jag svårt att tro att ens den mest inbitne Alternativ för Sverige-anhängare kan tycka det låter bra. Sången är falsk, men inte så där punkigt charmig utan det mer skär i öronen när han skaldar ut sin hyllning till partiet som just sagt sig ska fylla Kungsträdgården, men knappt lyckas uppta en femtedel av ytan.

Blandad kompott av deltagare vid AfS:s "väckelsemöte".
Foto: Arbetaren

Musiken tystnar och folk skruvar på sig av förväntan. Nu är det väl revolution på gång, tycker jag mig läsa på någons läppar. Killen med ansiktstatuering har satt sig igen, men gör en ansträngning till när vice partiordförande William Hahne med kritvitt leende och solbrunt sommaransikte kliver upp.

”Vår tid är kommen”, ropar han ut över (nåja) folkhavet. Det mulnar och Hahne ägnar ungefär en kvart av sina 17 minuter åt att tycka synd om sig själv och den rörelse han varit med att bygga upp. Det är media och det politiskt korrekta etablissemangets fel att det inte är fler som samlats, ryter Hahne och så byts det solbruna mot illrött.

Sedan är det slut och nästa talare tar vid.

Musiken de väljer får Ultima Thule att framstå som svängiga. Bättre kan ni, Sverigevänner.

Bortanför statyn har fler antirasister slutit upp. Polisen bildar en mur och allt är relativt lugnt. Plötsligt händer det. En äldre kvinna bryter sig igenom och ger sig på en motdemonstrant. Hon snubblar dock och polisen är snabbt framme och tar henne under armarna bort mot sina egna.

En annan dam tänder sin cigarett och viftar elakt med sina gångstavar mot en kille som ropar något om ”Glöm aldrig Auschwitz”. Folkmusikerna kör på och från scenen hörs talen om återvandring, landsförrädare och politikerpatrask.

Ytterligare en trubadur. Den här gången från Finland. Musikaliskt marginellt bättre, men herregud! Musiken de väljer får Ultima Thule att framstå som svängiga. Bättre kan ni, Sverigevänner, tänker jag och promenerar på.

En ung kille i alldeles för stor kostym hoppar upp och ned med händerna i luften. För några sekunder är det som ett väckelsemöte i den amerikanska södern, men ganska snart lägger sig lugnet igen. Trubaduren kliver av och Jessica Ohlson skriker ivrigt att hon inte ser slutet på folkhavet.

Antingen är hon blind eller bara korkad, för 30 sekunder senare står jag på andra sidan Kungsan och tar Hamngatan upp mot Sergels torg. Det sista jag hör är uppmaningen att rösta på söndag och att Alternativ för Sverige är här för att stanna.

Nåja, vi får väl se.