När vänder det?

Allt går i cykler sägs det, men frågan är när dagens partipolitiska Armageddon vänder till något bra? Efter semestern känns det som att få ett hårt slag i ansiktet att komma tillbaka till verkligheten.

Signerat
Johan Apel Röstlund, reporter på Arbetaren.

Det sägs ibland att allt går i cykler. Lite förenklat skulle det kunna beskrivas som att något bra ersätts med något sämre för att så småningom återgå till okej.

Känslan av att vi just nu, sommaren 2108, befinner oss i ett totalt jävla mörker och ett partipolitiskt Armageddon är dock svår att få ur huvudet. Särskilt efter fyra veckors semesterisolering i nordvästra Hälsinglands brandhärjade inland.

Om man ägnat den visserligen oroväckande varma sommaren badandes i en ljummen norrlandsälv känns det som ett hårt slag i ansiktet att komma tillbaka till verkligheten.

”Känslan av att det trots allt kanske inte vänder den här gången, biter sig kvar.”

Det blir helt enkelt för mycket. Jag läser om hur Jimmie Åkesson lockade storpublik till min gamla hemstad Gävle, ser en mediekåt moderat toppolitiker beväpna sig i något lika desperat som barnsligt rop på uppmärksamhet, och hör i stort sett ingenting som andas hopp och framtidstro varåt jag än lyssnar. Känslan av att det trots allt kanske inte vänder den här gången, innan allt är käpprätt för sent, biter sig kvar.

Så mycket på en gång, så många bollar i rörelse åt exakt samma avgrundsdjupa mörker och ingen jävel som ens tycks säga flasklock. Hoppet är visserligen det sista som överger en människa, men måste det då inte finnas något att hoppas på?

Något att klamra sig fast vid när skeppet långsamt sjunker. Men allt känns bara dystert, dunkelt och dumt.

Det kanske är sensommar-bluesen, visserligen. Eller den upplevda känslan av samhällets kollektiva dumifiering de senaste åren, men jag ska ärligt talat säga att ljuset aldrig känts så svagt under åtminstone min livstid.

Jag är naturligtvis fullt medveten om min egen passivitet, ofta på gränsen till uppgiven apati, men jag vet helt enkelt inte varåt jag ska vända mig?

Jag drar gång på gång täcket över huvudet i någon slags fånig enmans-protest.

”Det blir till att rösta på det minst dåliga den här gången med.”

Valet den 9 september har beskrivits som avgörande men ju mer det tuggas desto svårare är det att se skilnaderna mellan block och partier.

Det blir till att rösta på det minst dåliga den här gången med, men nu med en betydligt djupare suck än förr. Aldrig har den där vändpunkten, som enligt min hobby-teori om cykler snart borde komma, känts mer avlägsen.