Skeva bilder av folkhemmet

Folkhemsuppfattningen hos både Lena Andersson och Jimmie Åkesson skaver. När de pekar på söndersmulandet av det organiska samhället, och oron och rotlösheten hos människor beskriver ingen av dem egentligen någon socialdemokratisk master plan. De beskriver kapitalismen.

Ledare
Per-Anders Svärd.
Foto: Jan-Åke Eriksson

I en ledarartikel i Dagens Nyheter (4/8 2018) går Lena Andersson till angrepp mot Jimmie Åkessons bild av det svenska folkhemmet.

Det gör hon förstås rätt i. Sverigedemokraternas bild av historien är genomgående manipulerad för att tjäna nationalistiska syften. Detta framgår inte minst i partiets nysläppta kampanjfilm om socialdemokratins rasistiska förflutna. Som bland andra historikerna Håkan Blomqvist och Jens Ljunggren har påpekat säger filmens soppa av lösryckta citat och faktafel mer om Sverigedemokraternas egna värderingar – inklusive beredvilligheten att parasitera på dagens historielöshet – än om socialdemokratin.

När Lena Andersson tar itu med Jimmie Åkessons folkhemsuppfattning gör hon det därför med goda skäl. Samtidigt skevar hennes egen bild av det socialdemokratiska välfärdsprojektet. Som så ofta i Anderssons texter är det idéerna som styr historien och inte samhällets materiella förhållanden eller faktiska maktrelationer.

Andersson har rätt när hon säger att Sverigedemokraterna bedriver känslopolitik. Deras nationalism säljs in som ett botemedel mot ”andens misär: oro, tomhet och splittring – såväl i folksjälen som i de enskildas psyken”. Trogna sitt ideologiska arv erbjuder de sverigedemokratiska nyssnazisterna en fantasi om nationell enhet som lösning på alla problem. Och för att förklara varför harmonin och tryggheten aldrig tycks infinna sig plockar de det äldsta tricket ur den politiska handboken: syndabockstänkandet.

”Även för henne är det svenska folkhemmet problematiskt främst i idévärlden.”

Vilka problem du än upplever så kan de i Sverigedemokraternas värld föras tillbaka på någon mytologisk fiende: invandrarna och minoriteterna, förstås – men också feministerna, vänstern och de intellektuella. Så byggs en fågelskrämma som tar allt fokus från de saker som verkligen påverkar människors liv: ansamlandet i privata händer av resurser och storföretag, den kapitalistiska vinstjakten, statliga maktkoncentrationen och partikorruption, patriarkala strukturer, institutionaliserad rasism, skenande miljöförstöring och borgerlig mediedominans.

Men är det mot de samhällsutmaningarna som Lena Andersson försöker vända DN-läsarnas uppmärksamhet när hon avvisar SD-propagandan? Nej. Även för henne är det svenska folkhemmet problematiskt främst i idévärlden.

Sverigedemokraternas misstag, menar Andersson, ligger i att de ser folkhemmet som ett idylliskt Bullerbyprojekt när Socialdemokraterna egentligen bedrev ett antiliberalt och paternalistiskt ingenjörsprogram.

Således fastslår hon att det var ”folkhemmet och inget annat som i linje med sin egen essens byggde upp sterila bostadsområden utanför storstäderna” (de områden som Sverigedemokraterna nu vill riva). Det var samma iver för social planering som gjorde Sverige till ”regleringarnas och förbudens land”, präglat av en misstro mot människornas eget förnuft. Staten visste alltid bäst.

Likt Jimmie Åkesson ser Lena Andersson ”ett idémässigt tomrum, en existentiell torftighet och ett famlande efter mening” i samtiden, men hon ger en helt annan diagnos av läget. För henne står ”folkhemmet” för den byråkratiserade modernitetens triumf över individens autonomi. Där Åkesson fantiserar ihop en svunnen idyll som lagts i ruiner av folkets fiender ser Andersson folkhemmet som ett uttryck för en överdriven ordningssträvan uppifrån. Folkhemmets reformer gav förvisso många rörlighet och möjligheter, men bara till priset av uppdragna rötter och en förlorad existentiell frihet. Och den resulterande rotlösheten är just vad som ger högerextremismen fäste, menar hon.

Jimmie Åkesson och Lena Andersson pekar kort sagt på samma symptom men ger olika förklaringar. Det är också uppenbart att Anderssons liberala analys är rimligare än Åkessons – så långt den nu sträcker sig.

Problemet är bara att både Åkesson och Andersson egentligen pratar om något helt annat. När de pekar på söndersmulandet av det organiska samhället, atomiseringen, oron och rotlösheten beskriver ingen av dem någon socialdemokratisk master plan.

De beskriver kapitalismen.

”Socialdemokratin – uppbackad av Sveriges starka arbetarrörelse – kunde för en tid administrera fram en mer human kapitalism.”

Det kapitalistiska marknadssamhället, skrev redan Marx och Engels, var ett samhälle där ”borgerligheten har dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten”. Med det menade de att alla traditionella livsformer snabbt höll på att sopas bort av en ekonomisk ordning byggd på varuproduktion, marknadsutbyte och vinstjakt. Alla sätt att leva som inte anpassades till dessa villkor krossades.

Socialdemokratin – uppbackad av Sveriges starka arbetarrörelse – kunde för en tid administrera fram en mer human kapitalism. Men det var alltid kapitalet som satt i förarsätet (precis på det sätt som frihetliga socialister länge hävdat skulle ske om inte kapitalismen utmanades i grunden).

Det stämmer förstås att socialdemokratin har sina egna lik i bakluckan, men en önskan att till varje pris befrämja rotlöshet och köplador finns ändå inte bland dem. Sådant sköter kapitalismen själv.

Jimmie Åkesson och Lena Andersson är naturligtvis mycket olika. Men utifrån sett framstår det som att de uppreser sina försvarsverk mot samma sak. Den ena reagerar mot kapitalismen med nationalismens ”ridderliga hänförelse”. Den andra svarar med liberalismens ”spetsborgerliga vemod”. Men ingen av dem är beredd att utmana själva orsaken till sitt missnöje. Man får hoppas, för deras skull, att deras idealistiska snuttefiltar ändå kan hålla dem varma i den egoistiska beräkningens iskalla vatten.