”Våldsbejakande extremism” blir en fars

Om man söker på ”våldsbejakande extremism” på Internet möts man av många infosidor från offentliga organ, alla med samma kategorier: högerextremism, vänsterextremism, islamism. Det leder till den absurda situationen att nazister, som står bakom en lång rad mord de senaste 25 åren, ställs sida vid sida med vänstergrupper som i 95 procent av fallen aldrig begått ett våldsdåd.

Ledare
Anna Lekvall, tillförordnad chef för Center mot våldsbejakande extremism, vid ett seminarium i Almedalen i år. ”Det som händer i extremismbekämpningen Sverige i dag ter sig svåröverträffat – i politisk följsamhet, i inskränkthet, i meningslöshet, i ren dumhet”, skriver Toivo Jokkala.
Foto: Henrik Montgomery/TT

”Inom vissa delar av den vänsterautonoma miljön finns en kritik mot den heteronormativa kärnfamiljen vars positiva motpol anses vara den öppna stjärnfamiljen. (…) I föräldraskapet ingår sådant som en kontroll av vilka normer som överförs på barnet, om att inte erbjuda allt för explicit könade leksaker som Barbiedockor eller prinsessklänningar. Det kan också handla om en medvetenhet om att uppmuntra busighet och tuffhet hos små flickor.”

Den senaste tiden har en passage ur en kunskapsöversikt från statliga Barnombudsmannen, utgiven i mitten av maj i år, fått spridning i vänsterkretsar på sociala medier. Det handlar om en sammanställning av villkoren för barn och unga som involveras i våldsbejakande extremism, och formuleringarna tycks ge vid handen att det är skäl att haja till när föräldrar börjar tala om ”stjärnfamiljer” eller uppmuntrar flickor att busa.

Ryckt ur sitt sammanhang – javisst. Men också mycket talande för den tid vi lever i.

Tidigare i år var det tillika statliga Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i blåsväder efter att i en rapport bland annat ha pekat ut den antirasistiska stiftelsen Expo som del i den vänsterautonoma miljön i sin listning av våldsbejakande rörelser på nätet.

Alla låter de i stort sett likadant – samma treenighet går igen i beskrivningarna.

Om man söker på ”våldsbejakande extremism” på Internet översköljs man numera av träffar på presentationssidor och handlingsplaner från svenska myndigheter och kommuner. Alla försöker de dra sitt strå till stacken när det gäller att uppfylla det extremismförebyggande uppdrag som regeringen gett, först genom Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism och sedan genom det permanenta Center mot våldsbejakande extremism på Brå. Alla låter de i stort sett likadant – samma treenighet går igen i beskrivningarna: ”Med våldsbejakande extremism avses den våldsbejakande högerextremistiska vit makt-miljön, den våldsbejakande vänsterextremistiska autonoma miljön och den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön.”

Det handlar alltså inte om indelningar utifrån vilka grupper av personer som konkret begått våldshandlingar, utan om vilka kretsar som anses förespråka eller bedöms villiga att använda våld för att uppnå förändring.



⬤ 
Ett aktuellt exempel
på hur just befästandet av den treenighet som formas av högerextremism/nazism, vänsterextremism/kommunism samt islamism ställer sig i vägen för en rimlig förståelse av samhället och historien är hur tre framträdande liberaler vill ta folkmordet på kristna minoriteter i Osmanska rikets slutfas 1915–1918 som utgångspunkt för undervisning om våldsbejakande islamism. → Läs Toivo Jokkalas text om det

Som vi tidigare berört på ledarplats i Arbetaren tycks trojkan höger/islamism/vänster-extremism svara mot någon sorts politiskt motiverat behov av symmetri – ska man peka ut ytterlighetshögergrupper som ett hot måste man också lyfta fram att motsvarande samhällsfientliga organisationer står att finna på vänstersidan, och så får den våldsbejakande islamismen ligga och skvalpa runt någonstans däremellan.

Det leder till den absurda situationen att nazister, som står bakom en lång rad mord och permanenta personskador till följd av våldsdåd i Sverige de senaste 25 åren och också har dödligt våld, folkfördrivning och fosterländsk diktatur som en del av sin samhällsvision, ställs sida vid sida med vänstergrupper som i 95 procent av fallen aldrig begått ett våldsdåd och som under motsvarande tidsperiod inte orsakat ett enda dödsfall.

I denna situation finner vi hur som helst det grundläggande skälet till att ett otal svenska offentliga organ nu lägger tid och resurser på att producera rapporter och ”kunskapsöversikter” som ter sig som specialskrivna för pekoralhyllan. Där har vi grunden till att Barnombudsmannen lägger ut texten om samtida föräldraskap med pk-vibbar i samma skrift där de beskriver nazistisk rasuppfostran.

Helt enkelt: När svenska myndigheter och andra offentliga organ åläggs att använda politiskt definierade och tydligt samtidsbundna indelningar – ”högerextremister”, ”vänsterextremister”, ”islamistiska extremister” – som om de vore någon sorts teoretiskt koherenta och sammanlänkade kategorier, är man dömd att hamna i den här sortens kvasijämförelser. ”Vänsterextremisters” vardagsliv ställs, punkt för punkt, mot ”högerextremisters” och ”islamisters”, och skillnader och enstaka likheter trumpetas ut.

Även när avsikten hos utföraren – som man kan misstänka i Barnombudsmannenfallet – är att ge en avdramatisering av ”vänsterextremisternas” i sammanhanget harmlösa livsstil gör sättningen att det blir pannkaka – i bästa fall fars, i sämsta vilseledande desinformation.

Även när avsikten hos utföraren är att ge en avdramatisering av ”vänsterextremisternas” i sammanhanget harmlösa livsstil gör sättningen att det blir pannkaka – i bästa fall fars, i sämsta vilseledande desinformation.

Om vi för tankeövningens skull tänker oss ett parallellt politiskt universum, där liberaler som förespråkar väpnade Nato-insatser eller ökade tvångsbefogenheter för väktare betecknades som våldsbejakande, skulle vi få läsa jämförelser mellan normbildningen på privatskolor i Stockholms innerstad och ordergivningen på nazijugendbootcamps utanför Ludvika. Om organiserad fotbollshuliganism – som i ekonomiska termer torde ha mycket mer omfattande följder än vänsteraktivism – var extremiststämplad i detta parallelluniversum, skulle vi få läsa omständliga myndighetsskildringar av idrottens väsen och av hur barn och unga sugs in i sportsupportrarnas världsbild, samt hur denna världsbild förhåller sig till islamisters.

Det skulle inte göra dessa kretsar ett dyft mer jämförbara med varandra än vilka grupper av människor som helst – men den politiska kategoribildningen skulle, i sin styrning av den teoretiska, ge sken av att så var fallet.

Myndigheter och andra samhällsinstitutioner har alltid, i alla samhällssystem, på olika sätt återspeglat sin tids förhärskande perspektiv i sin verksamhetsutövning. Men det som händer i extremismbekämpningen Sverige i dag ter sig svåröverträffat – i politisk följsamhet, i inskränkthet, i meningslöshet, i ren dumhet.

Att detta ska stjäla samhällets fokus, samtidigt som auktoritära och nyfascistiska grupper expanderar och nazister mobiliserar offentligt, ter sig rentav potentiellt livsfarligt.