Efterhandskonstruktioner, liberaler!

Att, som tre kända liberaler är inne på, trumma in treenigheten nazism, kommunism och islamism i undervisningen om världens illdåd riskerar att ställa sig i vägen för en vettig förståelse av samhället och historien. Det innebär också att annat i vårt förflutna löper risken att sopas under mattan och glömmas bort.

Signerat
”Ungturkarnas folkmord på kristna minoriteter i Osmanska riket är bland den moderna historiens värsta folkmord – därom bör inga tvivel råda. Men att försöka skriva in folkmorden i ett efterhandskonstruerat islamistsammanhang är att reducera dem till ett samtidspolitiskt slagträ”, skriver Toivo Jokkala.
Montage: Arbetaren

Tre namnkunniga liberaler – Birgitta Ohlsson, Ninos Maraha och Olle Wästberg – vill i en debattartikel i Aftonbladet ta folkmorden på kristna minoriteter i Osmanska rikets slutfas 1915–1918 (av debattörerna otydligt sammanfattade som ”Seyfo”, den del av folkmorden som drabbade assyrier/syrianer) som utgångspunkt för undervisning om våldsbejakande islamism. Undervisning om den nazistiska förintelsen och stalinismens Gulag ingår redan i den svenska läroplanen, vilket debattörerna menande framhåller.

Att, som Ohlsson, Maraha och Wästberg argumenterar för, befästa just treenigheten högerextremism/nazism, vänsterextremism/kommunism samt islamism i undervisningen om världens illdåd ställer sig tyvärr dock i vägen för en vettig förståelse av samhället och historien.

För att, till att börja med, undanröja alla eventuella missförstånd: Ungturkarnas folkmord på kristna minoriteter i Osmanska riket är bland den moderna historiens värsta folkmord – därom bör inga tvivel råda.

Folkmordet utfördes inte av islamister, med den definition av ordet som har bäring på dagens situation.

Men folkmorden utfördes inte av islamister, med den definition av ordet som har bäring på dagens situation – snarare, om någon samtida beteckning är relevant, av fanatiska nationalister. Dessas politiska arvtagare – de intoleranta folkmordsförnekarna i nationalstaten Turkiet, som föddes ur Osmanska rikets spillror – var därtill närmast att beteckna som auktoritära sekularister, snarare än någonting annat.

Att försöka skriva in folkmorden i ett efterhandskonstruerat islamistsammanhang är att reducera dem till ett samtidspolitiskt slagträ.

Dessutom formulerar sig Ohlsson, Maraha och Wästberg om Islamiska statens, IS, samtida illdåd i Mellanöstern på ett sätt som styr bort fokus från att den syriska Assadregimen – med helt sekulär profil, om än med understöd från Iran – begått minst lika allvarliga dåd.

IS är en fruktansvärd terrororganisation. Men de har ingalunda, i kraft av sin islamism, monopol på terror i området. Tyvärr infinner sig misstanken att debattörerna här väljer det spår som lättast vinner genklang i vår tids politiska klimat – ett klimat där det mesta som sker i just islams namn redan från början är extra misstänkliggjort.

Och att, som Ohlsson, Maraha och Wästberg argumenterar för, lyfta specifikt treenigheten nazism, kommunism och islamism som de officiellt erkända illdådsutförarna i skolornas läroplaner innebär ett flagrant utelämnande av allt från den västerländska kolonialismen till massmorden på kommunister i 1960-talets Indonesien – till de organiserade förföljelser, det våld och de mord som skett i andra världsreligioners namn än islams.

Det är viktigare än på länge att vi ser och lär av historien. Men för att göra detta kan vi inte låta samtidens ideologiska schabloner styra vår historiesyn.