Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, har avgått. Förundersökningen mot henne gällande osant intygande i fallet med det felaktiga löneintyg hon utfärdat till sin före detta livvakt blev hennes fall.
”Just nu bereds frågan om hur det förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism ska organiseras framöver”, deklarerar regeringskansliet på sin hemsida. Tyvärr lär verksamhetens inriktning och arbetssätt förbli oförändrade.
Det finns mycket att säga om upplägget för den nationella samordningen mot det som med hemmasnickrat administrativt nyspråk benämns våldsbejakande extremism. Mycket är också redan sagt – inte minst om den ideologiokänsliga utgångspunkt som ligger bakom tanken att klumpa samman ungdomar av högst skiftande, men förmodat radikal, idéprofil och bemöta dem med metoder som är tillkomna bland annat för att hantera personer med missbruksproblematik. Forskarkritiken mot upplägget har varit massiv från dag ett.
I ett avseende är dock den nationella antiextremismsamordningen synnerligen ideologikänslig: Det är svårt att tänka sig ett tydligare exempel på en verksamhet som redan i dess samtid framstår som ett monument över sin epoks rådande ideologi. Vi kan kalla denna ideologi för symmetrismen.
Symmetrismen går, som andra ideologiska konstruktioner, medvetet eller omedvetet ut på att rättfärdiga den rådande ordningen.
Symmetrismen går, som andra ideologiska konstruktioner, medvetet eller omedvetet ut på att rättfärdiga den rådande ordningen. I detta fall sker det genom att tvångsmässigt placera den politiska normaliteten i mitten av ett gungbräde. Det gör att tyngderna på vardera sida av gungbrädet måste vara lika stora.
Redan i 1990-talets årliga säkerhetspolisrapporter dyker tankefiguren att det råder symmetri mellan höger och vänster upp. På högerflanken finns nazisterna, som hetsar, mördar och bränner. På vänsterflanken finns antifascisterna och de autonoma – som hos Säpo får fylla luckan efter de kommunister som säkerhetstjänsten ägnade hela kallakrigsepoken åt att bevaka. Varje nazistiskt mord kan hos läsaren – efter bästa förmåga – vägas upp av den miljöaktivistaktion där det hälls socker i tanken på en vägmaskin som skildras på omstående sida.
Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism har fört vidare arvet från Säkerhetspolisen.
Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism har fört vidare arvet från Säkerhetspolisen, men med bland annat den modifikationen att fokus nu ligger på ungdomar på glid som med rätt insatser kan förmås att hoppa av från sitt politiska missbruk. Konsekvenserna blir minst lika iögonfallande, som när överklassafariarrangörerna i vänsterorganisationen Allt åt alla på dunkla grunder sätts i förbindelse med våldsanvändning och bereds samma utrymme som diverse militanta fascist- och jihadistgrupper.
Just sistnämnda grupperingar är rookien i sällskapet – de låter sig inte på ett självklart sätt inordnas på samordnarens höger-vänsterskala, men de senaste årens samhällsutveckling har framtvingat en plats åt dem. Därför placeras de i mitten av rullningslisten på samordnarens hemsida Samtalskompassen, med ett ben så att säga i vardera lägret.
I längden förefaller detta inte förenligt med en symmetristisk världsbild – det hotar uppfattningen av mitten som det trygga status quo.
Om man får tillåta sig en ideologisk spaning i en ledartext är det att vi, i takt med att den högerradikala föreställningen om en kulturkamp mellan västerlandet och det invällande islam som huvudsaklig samhällskonflikt vinner ökat insteg i det offentliga samtalet, därför inom en snar framtid får se en ny typ av symbolisk symmetri. Där kommer troligen den ena sidan av gungbrädet utgöras av fosterlandsälskare som gått för långt och blivit nazister, medan den andra sidan gissningsvis kommer att bestå av förortsungdomar och nysvenskar som gått över gränsen och blivit Sverigehatande jihadister.
Ideologiproduktion av denna typ är nämligen ingalunda okänslig för sin samtid. Den är bara helt faktaresistent.
