I hamnen i Patras är det lugnare än det varit på många år. Fram till nyligen var här fullt med unga män på flykt. De försökte desperat klättra över staketen eller på andra sätt smyga in i hamnen. De ville in dit lastbilarna står väntande på att köra på de stora färjorna, fyllda med frukt, grönt och andra varor som ska fraktas över Medelhavet till Italien.
När Drossos Reiziz tillträdde tjänsten som hamnmästare i mars i år kände han till ”de speciella utmaningarna” som fanns i Patras. På grund av det geografiska läget har Patras i åratal brottats med samma sak: unga män på flykt har samlats här för att på ett sista desperat sätt försöka lämna Grekland och ta sig till Italien genom att hoppa på lastbilar och färjor.
– Det har hänt flera gånger att godset som fraktats varit förstört när det kommit fram på andra sidan. Lastbilschaufförerna har inte kunnat leverera som de ska, säger Drossos Reiziz, som är kapten i den grekiska kustbevakningen och numera alltså hamnmästare i Patras.
Jakop Dalunde är gruppledare för Miljöpartiet i EU-parlamentets transportutskott, och han menar på att det som sker i Patras är ett resultat av politiska beslut som inte fungerat som tänkt. Arbetarna i Patras påverkas i hög grad av både EU:s och individuella länders migrationspolitik.
– EU och medlemsländerna behöver utöka möjligheterna för flyktingar att söka asyl i EU på ett lagligt och säkert sätt, där de inte behöver riskera sina liv eller andras, säger Jakop Dalunde.
EU och medlemsländerna behöver utöka möjligheterna för flyktingar att söka asyl i EU på ett lagligt och säkert sätt, där de inte behöver riskera sina liv eller andras.
Jakop Dalunde (MP), EU-parlamentariker
Våren har varit dramatisk i Patras hamn. Enligt uppgifter från Reuters arresterade myndigheterna 760 personer som gömde sig i lastbilar eller hade falska dokument i Patras under januari och februari. Det är nästan en tredjedel av det totala antalet arresteringar som rapporterades för 2017 i Grekland, och år 2016 var antalet personer arresterade av samma skäl 1 070.
Nyhetsbyrån Reuters rapporterade i mars om hur röntgenbilder på lastbilar visar hur människor suttit intryckta bland vattenmeloner och bränsletankar. Ibland tar färden till Italien hela 48 timmar.

Det har retat upp både hamnarbetare, polis och lastbilschaufförer vars uppdrag är att köra gods från en punkt till en annan. Arbetare kan ofrivilligt anklagas för människosmuggling bara genom att göra sitt jobb. I inslaget från Reuters syns det hur grupper av unga män på flykt springer över den numera tomma gräsmattan. Kustbevakning och polis i kravallutrustning drar fram dem under lastbilarna och en arg grekisk lastbilschaufför som heter Harry intervjuas.
”Det kan inte bli värre än såhär. Ingen tar ansvar, lastbilschaufförerna betalar priset. Han är den som blir arresterad och det är han som de kommer tro är en smugglare”, säger Harry i inslaget från Reuters.
Fram till mitten av maj bodde uppemot 600 personer, nästan uteslutande unga män från Afghanistan och Pakistan, i två stora fabriker tvärs över vägen från hamnens entré. Flyktingarna vräktes av polis som ägnade en hel förmiddag åt att kontrollera papper och identitetshandlingar.
De flesta kördes till ett stängt läger, som enligt Farhan Haiyat, 20 år, och Kamal Stanikzai, 23 år, från Afghanistan, snarare är ett fängelse.
De och deras vänner sover i stället i parken med med utsikt över hamnen, där det ligger ett stort fartyg med italienska Trieste som destination.
Sedan polisen tömde lokalerna ekar det ödsligt i de två fabrikerna med trasiga fönsterrutor och smutsbruna fasader.
– Vi är på vår vakt mer än förut. Polisen vill inte ha oss här längre, säger Farhan Haiyat.
Enligt en rapport från Refugee Support Aegean, RAS, räknade polisen till 611 personer under vräkningen, varav 142 ensamkommande barn. Enligt samma rapport var 450 poliser avsatta för uppdraget.
På det smutsiga golvet i den gamla träfabriken ligger någons gympaskor, en kartong ägg, matförpackningar och rester av en utbrunnen brasa kvar. Spår av många människors liv och dagliga rutiner, rakhyvlar, tandborstar och kvarglömd tvätt.
I en nyligen publicerad rapport från RAS dokumenteras flera fall av grov misshandel i hamnen och dess närhet. Enligt tidslinjen från RAS har det förekommit att dussintals personer misshandlats svårt av privata säkerhetsvakter, hamnarbetare och polis vid samma tillfälle.
Farhan Haiyat och Kamal Stanikzai har båda känt och sett våldet från framför allt polisen, men också privata säkerhetsvakter och hamnarbetare. De har upplevt det i mindre utsträckning från chaufförerna.
– Vi blir behandlade som kriminella. Vad har vi gjort? Om jag kunde stanna i mitt land skulle jag göra det, säger Farhad Haiyat.


Kamal Stanikzai gestikulerar i luften med knytnävarna och låtsas slå sig själv i ansiktet.
– Bam, bam, bam! säger han samtidigt som han vevar i luften.
För Farhan Haiyat och Kamal Stanikzai är Patras just nu den bästa, och enda, utvägen de kan se.
Kamal Stanikzai tar upp sin mobiltelefon från gräset och börjar visa bilder för att förklara sin situation. Han var polis för den afghanska regeringen och han en bild på sig själv i uniform. På en annan bild syns en pojke i gul tröja. Det är hans ett år gamla son.
– Jag kunde inte stanna i Afghanistan. Talibanerna hotade mig flera gånger eftersom jag jobbade för regeringen. Jag saknar min fru och min son jättemycket, och jag hoppas att de kommer kunna komma efter mig till Europa när jag får asyl, säger han.
Kamal Stanikzai har en vän som påstår att hans hår har blivit grått för att han försökt hoppa på så många lastbilar och färjor.
Evi Kafala och Christina Tampakopoulou är båda medlemmar i en lokal solidaritetsgrupp. De var ofta i fabrikerna. De menar att lokalsamhället, både privatpersoner och de med politiskt inflytande, har tröttnat på situationen.
– Det är samma sak som händer överallt i världen just nu. Att människor är trötta på att se fattigdom och reproducerar perspektivet att ”det är för de utsatta människornas skull”. Men ingen bryr sig om vart de tar vägen sedan, säger Christina Tampakopoulou.

Christina Tampakopoulous och Evi Kafalas grupp har redan funnits i över tio år, sedan 2007, när det också var som flest ankomster till Patras. Evi Kafala har fortfarande kontakt med flera pojkar och unga män som kommit den här vägen. Vissa har gått upp i rök, och rent krasst är det omöjligt att hålla kontakten med alla.
– Vissa personer får man särskilda band till. Som en väldigt ung pojke som var här länge innan han till slut tog sig vidare, vi pratar ofta i telefon. Han bor i Schweiz, har uppehållstillstånd och tränar karate, berättar Evi Kafala.
Hon blir tårögd och ber om ursäkt. Det är de historierna som gör det värt det, både för henne och de som fortfarande uppehåller sig i hamnen, även om antalet personer efter vräkningen minskat drastiskt.
Vissa personer får man särskilda band till.
Evi Kafala, solidaritetsgruppsaktiv
Utpressning och exploatering, inklusive prostitution, förekom i fabrikerna enligt ett flertal rapporter och även enligt Evi Kafala och Christina Tampakopoulou. Farhan Haiyat och Kamal Stanikzai ger undvikande svar. De hann inte bo mer än ett par veckor i fabriken.
Men en sak vet de:
– Om du har pengar kan du göra allt. Men det är inte många som har pengar. Om vi hade det, skulle det vara lättare att komma in i hamnen, säger de.

När Drossos Reiziz flyttade till Patras var det för att sköta hamnen. På skrivbordet står ett familjeporträtt uppställt och bakom honom sitter en stor målning föreställande hav och båtar. Arbetssituationen här är mycket bättre nu än när fabrikerna bredvid var informella bosättningar för människor på flykt, tycker han.
Färjorna ska lämna hamnen på utsatt tid, passagerare ska kunna ta en kaffe i lugn och ro och lastbilschaufförerna ska kunna komma fram till Italien med godset i gott skick.
– Hamnen fungerade inte som en hamn ska göra förut. Det var rörigt, alla sprang om varandra och det var inte bra för någon, säger Drossos Reiziz.

Hamnmästaren vill inte kalla det för en öppen konflikt, men att det fanns tydliga spänningar mellan olika grupper och människor på flykt förnekar han inte. Drossos Reiziz har dock inte sett det våld som Christina Tampakopoulou och Evi Kafala sett spåren av, och Farhan Haiyat och Kamal Stanikzai själva upplevt.
– Jag har läst det i rapporter, men inte sett det här. Om jag skulle få reda på att mina mannar varit involverade i det skulle jag ta mycket allvarligt på det, säger han.
Hamnmästaren Drossos Reiziz menar att de som uppehållit sig i hamnen utgjort en fara.
– Det var en ohållbar situation för alla. Flyktingarna hade ingen respekt för varken sina egna eller andras liv, säger Drossos Reiziz.
Han är övertygad om att vräkningen var för allas bästa.
Drossos Reiziz påpekar att han inte är någon politiker, men säger att det som pågår i Patras är en del i en lång kedja full med felande länkar. Enligt Drossos klarar Turkiet inte sin uppgift och det är därför ankomsterna till Grekland fortsätter.
– Jag tror att Europa kommer hjälpa till. Det är inte bara till Grekland migranterna kommit, utan till Tyskland, Frankrike… Om vi har problem här idag, då kommer det vara på någon annans tröskel i morgon, säger han.
Han har stor tilltro till att övriga EU ska dra sitt strå till stacken.

Christina Tampakopoulou menar att det är en medveten strategi att stifta regler som ökar konflikten och spär på stödet för den politik inflytelserika personer och lokala myndigheter försöker få igenom. Hon och Evi Kafala ser problemen med att arbetsvillkoren försämras.
– För några år sedan hårdnade reglerna ännu mer. Om en migrant hittades på en lastbil var det chaufförens ansvar och denne riskerade att bli av med sin licens och därmed sitt jobb, förklarar hon.
Enligt Evi Kafala har ordföranden för lastbilschaufförernas fackförening i Patras, Dimitrios Kakkas, försvarat lastbilschaufförernas hotfulla och ibland handgripliga beteende. Dimitrios Kakkas har sagt att de har tvingats in i en ohållbar arbetssituation.
Miljöpartisten Jakop Dalunde i Europaparlamentet säger att ansvaret är huvudsakligen Greklands, men också EU:s, eftersom EU:s beslut blir som ringar på vattnet.
– Nu riskerar vi att det uppstår situationer som den här, där grupp ställs mot grupp, säger Dalunde.

Evi Kafala tycker att EU redan har svikit Grekland, vars befolkning varit och är hårt pressade av ekonomisk kris och hög arbetslöshet. Patrasborna i allmänhet orkar inte mer och deras lilla solidaritetsgrupp på omkring 35 medlemmar gör allt de kan. De har märkt att det är svårare att få människor att engagera sig och donera ens något litet, som ett schampo eller grönsaker till matlagning.
– När gränserna stänger sig längre norrut, ja, då är det länderna söderut som får ta smällen. Vi är bara här, och försöker göra vårt bästa, säger Evi Kafala.
Oavsett sin situation, funktion och erfarenhet tror alla inblandade att lugnet i hamnen inte kommer att hålla i sig. Anledningen till att komma till hamnstaden Patras finns ju kvar: drömmen om en framtid någon annanstans, som grusats i skuggan av olika EU-beslut.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.