Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 8

15
Redan vid elvatiden bröt den politiska diskussionen lös. Nina lyssnade med ena örat på debatten vid kaffebordet och tänkte på Siri Holm, medan hon försökte koncentrera sina händer på arbetet.

Hon hade två lådor fulla med små tyglappar till vänster om stolen. På skrivbordet låg fyrahundra vita kartongbitar. På varje kartongbit skulle hon fästa en bild av en klänning och de tyger som den fanns uppsydd i. Ett typiskt praktikantjobb. Men Nina visste sitt värde där hon klippte och klistrade. Vem som helst kunde inte montera snyggt. Inga lösa trådar. Inget som satt snett.

Siri hade sagt att ideologier nog var bra, men var det inte mest något för män? På ett FNL-möte yttrade sig endast manliga talare när det gällde revolutionär strategi och gerillakrigets teori, den kvinnliga delen av gruppen verkade föredra att dra stenciler, blada bulletiner och organisera aktioner.

Eller det som Siri sagt om att kvinnor lever i en parallellkultur, vid sidan om? Var det så? En kultur som inte existerar i mäns medvetande.

– Är det så här det ska se ut i ert nya samhälle, sa Tore Sköld vid kaffebordet. Cheferna dricker kaffe och låter andra arbeta åt sig.

– Tore vill bara att Nina ska sitta här vid bordet och titta beundrande på honom, skrattade Marit. Revolutionärer behöver kvinnor som beundrar dom, annars blir det ingen revolution.

– Vansinnigt roligt, Marit.

Det var Pernillas irriterade röst. Hon ville veta något. Hur blir det egentligen efter revolutionen? Hon hade läst Arbetsbiens kärlek av Alexandra Kollontay. Man märker där, sa Pernilla, att i Ryssland blev det inte någon större skillnad efter revolutionen.

– Det är klart att det blir skillnad efter revolutionen, vad ska den annars tjäna till, sa Tore.

– Det är just det jag frågar. Vem ska sköta samhället?

– Folket.

– Vilka är folket?

– De arbetande massorna förstås.

– Inte vi då?

– Om vi solidariserar oss med de arbetande massornas objektiva intressen.

– Men jag har aldrig hört två revolutionärer samlas utan att de börjar bråka om vem som bäst kan tolka folkets objektiva intressen. Tänk om folket inte heller är överens om sina objektiva intressen.

– Det här går bestämt över ditt förstånd. Jag kan bara ge ett råd: läs Marx. Det hjälper.

– Tack ska du ha. Alexandra Kollontay var kvinna så jag förstår att du inte tänker läsa hennes böcker eller svara på någon fråga som uppstår när man läser dom. Men ta Sartre. Sartre är väl godkänd i ditt system, han deltar i kampen på vår sida, han bekämpar USA-imperialismen. Det finns en teaterpjäs av Sartre som heter Smutsiga händer, har du läst den?

Tore svarade inte. Han svarade aldrig när han inte hade läst något, bara när han hade läst något.

– Där är det några som diskuterar partiets och politikens roll. Det är en som får i uppdrag att skjuta partiets ledare för att han har inlett förhandlingar med motståndarna. Först verkar det som om den som ska skjuta börjar tveka i sin övertygelse. Kanske är det ledaren som har rätt. Kanske måste man förhandla med sina motståndare för att uppnå några verkliga resultat i politiken?

– Vart vill du komma? Du låter fan ta mig som min gamla socialdemokratiska morsa.

– Jo, men slutet är att den som ska skjuta hittar sin fru och partiledaren ömt omslingrade och då vågar han skjuta. Men sen när han suttit i fängelse, får han veta att partiet bytt linje och att alla nu går på den skjutne partiledarens kompromisslinje.

– Det där tror jag inte att du har uppfattat rätt.

– Varför inte?

– Varför skulle ett helt parti byta linje plötsligt?

– Sånt händer väl!
Vad tycker lilla Nina om det arbetande folket efter revolutionen?
Nina klistrade tills fingrarna klibbade ihop. Hon tyckte att Pernilla ställde bra frågor. Hon tyckte om Tore också. Han kunde alla svar. Om han av någon egendomlig tillfällighet inte kunde svara, berodde det alltid på att Pernilla ingenting begrep. Tore begrep själv allt. Hans vän Sixten Andersson begrep ännu mer.

– Kvinnor håller sig inte till sakfrågan när man försöker föra en debatt, sa Sixten. Ni saknar förmåga att greppa dom stora linjerna.

Nina vände upp och ner på en låda. Men mönstret, som hette Solglitter och fanns i ljus prune och mörk prune, var helt slut. Hon gick för att leta efter mer tyg inne i Hannas tyglager.

– Vad tycker lilla Nina om det arbetande folket efter revolutionen? Det var Sixten som drog henne i håret när hon gick förbi. Han höll henne kvar och tog ett grepp om hennes handled. Något tycker du väl om revolutionen?

– Jag undrade faktiskt en sak, sa hon prövande. Hon kände på sig att ingen ville höra att hon faktiskt undrade något. Jag undrade vad som händer om man är neger bland ett vitt folk som avskyr negrer. Har dom vita rätt då, om dom är folket?

Det blev tyst en liten stund innan Sixten brast ut i ett bullrande skratt.

– Fan vad du är gullig när du är allvarlig, Nina! Kan du inte bli litet arg också, det är ännu sexigare när du rodnar.

Tore såg inte alls road ut.

– Det kan aldrig ligga i folkets objektiva intresse att avsky negrer. Dom svarta är alltid förtryckta. Det är ju för dom förtrycktas skull revolutionen måste komma.

– Men jag menar före. Innan den har kommit.

– Eller efter, sa Pernilla. Varför inte efter. Det förekommer ett väldigt förtryck av minoritetsfolk i Sovjet har jag läst om.

– Pernilla läser för mycket, sa Tore. Revisionistlitteratur. Borgerligt kvinnotrams.
Kakor är tantsnusk, sa Myran med sin djupa röst.
På eftermiddagen skulle den store författaren Dag Myrenberg komma på besök med sin fru som kallades Snöret. Egentligen var det Snöret som ville träffa sin gamla väninna Hanna.

Nina hade läst artiklar av Myrenberg i Aftonbladet om Vietnam och Kina och socialismen. Hon trodde att han skulle veta mer än någon annan om dessa ämnen. Dels verkade han ha läst oerhört mycket, dels hade hans mamma och hans pappa suttit i den socialdemokratiska förrädarregeringen. En man som han måste sitta inne med ovanligt rikhaltiga upplysningar som borde kunna kasta ljus över alla hennes frågor om framtiden i proletariatets diktatur. Allt det där som hon till exempel inte kunde fråga någon från i förmiddags om.

Nu satt hon längst in på bänken vid väggen och studerade idolen Myrenberg när han inträdde i lokalen. Snöret visade sig vara en rund dam med krulligt ljust hår och hon kallade honom för Myran. Myran och Snöret. Nina hade satt sig längst in på bänken för att hon skulle bli instängd av andra och slippa gå upp och svara i telefon när det ringde. Snöret var hygglig nog att genast sätta sig bredvid Nina.

Lao-Tse bjöd på te och smörgåsar. Inga kakor. Kakor är tantsnusk, sa Myran med sin djupa röst.

– Sitt ner nu, Myran, sa Snöret och klappade på bänken bredvid sig.

Men han satte sig inte. Han stod inte heller. Han promenerade. Hans smörgåsar stod på bordet, färdigbredda av Hanna i samråd med Snöret.

Med armarna korslagda över bröstet gick Myran omkring i Lao-Tses lokaler och höll föreläsning. Då och då gjorde han en paus för att dra ett djupt andetag och liksom invänta applåderna. Den saken skötte Snöret om. Hon var som en hel liten kör som sjöng i en ljus refräng: ”Precis! Just det! Ja, så är det!”

Det var nämligen så med Myran att var tionde mening var en fråga och den skulle besvaras entusiastiskt jakande. Ingen försökte med något annat svar. Med stigande förvåning la Nina märke till att ingen av hennes diskussionslystna chefer svarade på Myrans frågor. Ibland stannade han och la armen på en stolsrygg eller på en bok i bokhyllan och funderade en sekund.

Han talade om feodalväldet i medeltidens Europa och dagens ungdomsrevolt och att ungdomen var revolutionens hjärta. Då begick Nina misstaget att tro att eftersom hon var en ungdom, kunde hon öppna munnen just på denna punkt.

– Efter revolutionen, vad ska vi då göra med makten?

Det uppstod en kort paus.

– Vilka vi talar du om, sa Snöret artigt. Nina skulle påbörja ett svar, men det blev inte aktuellt.

Myran återupptog den spatsertur som han tillfälligt avbrutit vid hennes ord och fortsatte sin föreläsning som om ingenting hade hänt. Ingenting alls. Han tog bara vid där han slutat.

Marit log mot Nina över bordet, ett leende som verkade försöka trösta henne. Men Nina behövde inte tröstas. Hon var bara förvånad. När Myran nu talade vitt och brett om ungdomen, då trodde hon att han skulle bli glad att höra en av dem säga något. Men han ville inte höra någon annan tala, bara sin egen röst och sitt lilla eko. ”Just det, hör du, Myran!” Då la han armarna tillrätta ännu säkrare korsvis över bröstet och såg vansinnigt nöjd ut. Han vaggade en aning från sida till sida när han gick. Rummet var inte stort så han spatserade ut genom dörren till ateljén och genom ett kontorsrum och kom tillbaka andra vägen.

Hans röst låg som en ljudmatta över kontoret. Han kanske är litet tokig, tänkte Nina, när han fortfarande promenerade runt ännu efter tjugo minuter. Hanna tittade nervöst på klockan, men Snöret blinkade förtroligt till henne när Myran var borta ur rummet.

– Jobba på du bara, låt inte honom störa. Jag tänkte att det kunde vara kul att se hur du hade det, det var så länge sen vi sågs.

– Vad jobbar du med nuförtiden, undrade Hanna.

– Kör omkring Myran. Han har inget körkort och han ser inte om det är röd eller grön gubbe när han ska över gatan.

– Snöret har kört världen runt tre gånger, sa Myran som liksom en satellit i bana runt bordet passerade dem igen. Det är inte många kvinnor som kan skryta med att de har kört bil till New Delhi!
Gå och pissa nu Myran, så Myran klarar hemresan.

Han var redan förbi dem. Lösa fraser passerade genom rummen. Jämn fördelning av jordens resurser, slut på klassamarbetet, den mexikanska revisionismens speciellt latinamerikanska uttryck. Snöret samlade ihop sin väska och sina bilhandskar i läder av yppersta kvalitet, knäppte tryckknappen om handleden och ropade med hög och fast röst:

– Gå och pissa nu Myran, så Myran klarar hemresan.

Nina såg hur han lydigt infann sig i toalettdörren nästan i samma sekund. När han kom ut klädde han på sig rocken.

– Då far vi. Hej då.

När hissdörren slog igen ute i trapphallen kom Marit tillbaka och skakade på huvudet.

– Han är faktiskt för jävlig. Fast det får man inte låtsas om. Politiskt är han bra. Fattar inte hur Snöret står ut. Hon är som en jävla barnsköterska. Tror ni dom nånsin knullar? Om jag skulle välja ut Sveriges osexigaste man skulle jag välja honom.

Nina släppte loss det skratt som växt sig allt större i hennes mage. Hon reste sig och började spankulera kontoret runt med armarna korslagda över bröstet.

– Det som jag inte begriper är hur den mannen får veta något om vad andra tycker. Om han jämt talar själv får ju ingen en chans att säga något till honom.

– Ibland tror jag att det enda han vet är namnet på några böcker som garanterat inte finns i Sverige, sa Rebecca. Sen påstår han att i dom böckerna står det eller det som han tycker borde stå där.

Vid stängningsdags tog Hanna till orda.

– Det har varit så stökigt här idag att jag inte hunnit tala om att vi är inne i ännu en akut likviditetskris. Vi kan inte ta ut våra löner den här månaden. Nina får givetvis lön, du är ju anställd och dessutom har du så låg lön att den varken gör till eller från i den stora konkursen.

– Vad ska ni leva av själva, frågade Nina oroad.

– Den saken är inte ens föremål för diskussion, sa Hanna. Däremot är det mycket annat som vi måste diskutera. Vi driver inte den här verksamheten med tillräcklig yrkesskicklighet. Vi måste skärpa oss eller gå under, det finns inga andra möjligheter.

– Vet du vad Hanna, sa Marit med skarp röst. Du är en kamrerssjäl innerst inne. Allt du bryr dig om är ordning i räkenskaperna. Den där vedervärdiga kamrerskappan som du håller dig med, du vill bergis innerst inne att företaget ska gå med vinst också. Att du kallar dig marxist-leninist är en skymf mot både Marx och Lenin.

– Jag tror att även socialismen tillåter att dom som arbetar får lön.

– Det här hade jag aldrig trott att jag skulle behöva uppleva, sa Rebecca med en röst där hennes norrländska dialekt slog igenom.

Hon var född och uppvuxen i Storuman, men det hördes inte i vanliga fall. Nu kom dialekten in som en ton i hennes röst, bara en aning av den, som för att markera situationens allvar.

Nina vände sig inåt rummet och såg på dem. De såg ut som håglösheten i tre variationer, hopsjunkna kring det smuliga och fläckiga bordet.

– Ni har pratat om att öppna egen affär, sa Nina när tystnaden blev för tung. Så här går det ju inte. Att behöva göra intryck på alla vedervärdiga typer som bara vill ha dessa modenycker som vi vill bekämpa. Jag behöver inte någon lön. Jag vill inte ha lön om ingen annan får betalt.

Hanna log trött. Hennes hy var elfenbensvit, här och där skimrade en blåaktig åder i ansiktet som liknade porslin.

– Nina har naturligtvis rätt. Men vi saknar kapital.

– Vi kan väl ta ett nytt banklån, föreslog Marit och strök undan lockarna från ansiktet.

Alla rätade på ryggarna. Ett nytt banklån, det kanske vore något. Men Rebecca sjönk ihop igen.

– Vi har redan två stora lån och inte ett öre att betala med, tror ni att bankdirektörer är idioter?

– Det finns en möjlighet just därför att vi redan har två stora banklån. Vad händer med dom om vi går i konkurs? Om vi kan tala tillräckligt bra för en butik kan vi kanske få banken att ställa upp en gång till så att vi överlever och banken till slut får igen alla tre lånen.

– Gud vad du låter förnuftig, Hanna. Du borde ha gått Handelshögskolan istället för Konstfack, sa Marit.

– Skulle det vara en förolämpning?

– Tolka det som du vill. Man blir bara så jävla matt av att höra dig lägga ut raka linjer om alla bekymmer. Nu måste jag gå, jag lovade titta förbi pappas kontor och skriva på pappren om hyreskontraktet. Men sån begravningsstämning som det råder här så kanske vi inte ska förnya kontraktet. Vi säger upp kontraktet och går i konkurs omgående, passar det damerna?

– Nej, det gör det inte. Rebecca talade med sin nya allvarsröst. Gå nu och skriv på för så många år som det bara går.
Det kan väl för fan inte vara så att dom som syr våra kläder ska ha rätt till lön, men inte vi som ritar dom?
Marit försvann i sin sommarkappa. Den var sydd av urgamla lakan och örngott med spetsarna lagda så att de blev en hemgjord lapptäckesbrokad över hela plagget. Nederkanten var ojämn eftersom Marit ansåg att det var en fördom att kjollängder måste vara rakt horisontella. De fladdrande fållarna nedtill gav intrycket att hon fastnat i en taggtråd.

– Tycker inte ni också att Marit är ganska jobbig, sa Hanna med vädjande röst när de såg henne nere på gatan.

Nina, som tyckte att Marit var underbar, undvek att svara.

– Hon verkar inte leva i den här världen, fortsatte Hanna. Hon tror att vi inte behöver ha inkomster som andra företag och andra människor som arbetar. Det kan väl för fan inte vara så att dom som syr våra kläder ska ha rätt till lön, men inte vi som ritar dom?

– Men du är å andra sidan pedant, sa Rebecca.

– Pedant! Det måste vara med era mått då. Vill du också att vi ska fortsätta så här, varje år lika förvånade över att vi presenterar våra nya kollektioner för sent på säsongen och varje år lika deprimerade över att inköpare och journalister är såna klantskallar?

 

16
Mannen i informationsburen på Karolinska sjukhuset visste genast besked.

– Fyra trappor upp och så korridoren till vänster när du kommer ut ur hissen. Följ den till skylten F.

I hissen talade människorna med dämpade röster och stort allvar. Någon viskade att det var bättre på Södersjukhuset där man kunde följa de färgade linjerna. På andra våningen kom en säng inrullande.

På fjärde klev Nina av och gick åt vänster. När hon gått en bit såg hon skylten F. Under den satt en mindre svart skylt med vita bokstäver. Där stod det ”Psykosomatiska avdelningen”.

Psyko. Hon satte sig ner. Vad hade han sagt, Martin Bergstrand? En avdelning som hette något på psyk hade förstås inga läkare utan psykologer istället. Hon skulle inte bli undersökt utan utfrågad. Kanske av någon kurator, kanske av någon kollega till hennes mamma som skulle skvallra efteråt.

När hon klev in på avdelning F var hon arg och upprörd in i hjärtat över att Martin Bergstrand som verkat alltigenom förstående hade kunnat skicka henne till en avdelning för psyko.

– Det är inget fel med mitt psyke, skyndade hon sig att förklara så fort hon blivit insläppt till en man i vit rock.

– Det trodde jag inte heller. Jag heter doktor Lundsten, vad heter du?

– Nina Broman.

– Varsågod och sitt ner. Vad har du för bekymmer då?

Doktorn var en äldre man. Han iakttog sin patient intensivt.

Hon tyckte att han såg rakt igenom henne. Han tror i alla fall att jag är tokig, tänkte hon. Hon var så arg och förödmjukad att hon började storgråta. Doktorn såg allvarlig ut i sin avlägsna fåtölj vid fönstret

– Fröken Broman är arton år. Litet smärtor vid samlag är inget onormalt i er ålder. Det är inget att gråta över. Ta er samman nu.

– Så jag ska fortsätta att ha det så här då? Det ska alltid göra ont?

– Men hur ofta har en ung kvinna samlag i er ålder? Lidandet måste ändå ha sina gränser, det gäller knappast något som inträffar dagligen? Har fröken Broman många kavaljerer?

– Är ni en riktig läkare? frågade hon.

– Det är klart att jag är en riktig läkare.

– Det stod något om psyk på skylten härutanför. Betyder det att vi bara ska prata eller ska ni undersöka mig också?

– Psykosomatisk. Jag ska undersöka er också. Det är den somatiska delen. Torka tårarna och samla ihop er nu så går vi till undersökningsrummet. Vi får se om det går att genast avgöra vad det är för fel eller om det behövs provtagning.
Det är så att mödomshinnan inte öppnar sig tillräckligt av sig själv. Vi skär bort en bit genom en enkel operation, det är det hela.
Doktorn gick före genom en lång korridor till ett stort rum med gynekologstol i ett hörn. Det var en ren befrielse att ligga i den annars så obehagliga undersökningsstolen. Det var något påtagligt som hände. Det hela var snabbt över. Doktorn klämde och lokaliserade den onda punkten och sa åt henne att kliva ner och klä på sig och sätta sig tillrätta.

– Det är inte farligt, sa han, men vi får operera.

Operera! Hon kände en ofantlig lättnad. Det var något med kroppen, något som gick att göra något åt.

– Det är så att mödomshinnan inte öppnar sig tillräckligt av sig själv. Vi skär bort en bit genom en enkel operation, det är det hela.

– En enkel operation? Måste jag ligga på sjukhus?

– Ja. Tre dagar skulle jag tro.

Nina tittade granskande på honom. Hon hade inte någonsin hört talas om en flicka som måste få mödomshinnan bortopererad på sjukhus.

– Är det här något ovanligt, frågade hon.

– Inte särskilt. Det händer ganska ofta.

– Jag har aldrig hört talas om det.

– Det är väl inte sånt som man talar om. Hela mödomshinnan är ju inte kvar, men det sitter en seg flik kvar som är i vägen och smärtar vid samlag. Vi opererar bort den. Vi meddelar från sjukhuset när det är tid för inläggning. Det blir tio dagars sjukskrivning, sedan kan ni arbeta eller studera som vanligt, men alltså inte ha samlag på tre veckor eller en månad. Det märker ni själv, när det är läkt gör det inte alls ont längre.

 

17
Tusentals människor gick mot Vasaparken och det stora FNL- mötet. De vällde upp ur tunnelbanan vid Odenplan och delade sig på två strömmar. På ena sidan passerade de förbi Metro med sina skyltar: ”Lördagsöppet till 16.00. Kaffe extrapris. Fläskfilé 12:30” och på den andra sidan Gustav Vasa-kyrkan med samma slags skyltar, ”Aftonsång 19.00. Högmässa söndag 11.00. Konsert kyrkokören tisdag 20.00. Solist P. Herman.”

Nina ogillade kyrkans anspråksfullhet, att den försökte presentera sig som om den angick någon enda förbipasserande. Hon stod utanför kyrkan. Hon kände ingen som gick i kyrkan, inte ens i julottan. Hon kände dessa andra, denna flod som flöt mot Vasaparken och dagens stora hyllning till det vietnamesiska folkets befrielsekamp.

Myrenberg skulle hålla tal. De flesta hade FNL-märken på sig. Hon spanade efter Marit och Rebecca som försvunnit i trängseln. När hon nådde fram till parken syntes inte någon början eller något slut på den enorma folkmassan. Det gick inte heller att urskilja någon enstaka person. Hon insåg betydelsen av ordet människohav. Ibland gick en dyning genom det.

Många hade Lao-Tse-klänningar och somliga hade Lao-Tse-byxor. Inte så många män. Manskollektionen hade överhuvudtaget aldrig nått ut till affärerna. De som hade Lao-Tses herrbyxor måste vara firman närstående vänner eller släktingar. Hon stod i utkanten utan kontakt med evenemangets främre del, där det kunde ha funnits en scen eller en talarstol, något fanns det säkert. Hon var inte intresserad av att nå fram och se, då och då backade hon några steg.
Snett bakom henne grälade en medelålders man på sin unga kvinna för att hon inte hade läst Maos militärpolitiska skrifter över sommaren som de hade kommit överens om.

Stämningen var upprymd och de tätt sammanpackade föreföll att njuta av att vara så enade. Här och där hördes några sjunga. ”Befria Södern” steg mot Vasaparkens höga trädkronor. ”Tage och Geijer, Johnsons lakejer”, slagorden ekade mot sjukhusets väggar. ”Ho, Ho, Ho Chi Minh.”

Ilskna bilister tutade på Odengatan för att de som samlades inte höll sig borta från körbanan. ”Länge leve Mao Tse-tung!” Larmet var öronbedövande. Det var det största möte Nina sett. Solen glittrade i löven, det var milt och lagom varmt. De flesta kom från sommaren, solbrända och arbetslystna, fulla av längtan att göra något som märktes. ”FNL skall segra!”

Snett bakom henne grälade en medelålders man på sin unga kvinna för att hon inte hade läst Maos militärpolitiska skrifter över sommaren som de hade kommit överens om. Hanna hade just haft med sig denna skrift i två band till kontoret förra veckan. De båda böckerna låg i en liten kartong och såg ut som en gråbrun tegelsten. Hanna skulle läsa vissa kapitel ur del I och redovisa för studiecirkeln. Skrifterna var av avgörande betydelse för general Giaps strategi i Vietnam och alla borde känna till grunderna för gerillakampens militära strategi.

Plötsligt upphörde larmet. Även tutandet slutade, för nu drog sig alla som varit i vägen för trafiken inåt parken, framåt talarplatsen.

Den första talaren var en flicka med svag röst som inte nådde halvvägs till Dalagatan, trots att högtalare hängts ut i trädstammarna. De som inte hörde något återtog sina egna samtal, litet mera lågmält för att inte störa talaren.

Nästa talare var Myrenberg själv. Nina förstod att han måste ha äntrat talarstolen eftersom det bröt ut ett våldsamt jubel bland publiken. Applåder och visslingar bara för att han stod där, någonstans, dold bakom alla människorna. Så hörde hon hans röst. ”Kamrater, åhörare!” Den dånade ut i högtalarna, från ena änden av parken till den andra. ”Kamrater!” Jublet växte till ett dån. Folk lyfte händerna och applåderade högt över huvudena.

Hon lutade sig mot en tjock lönn och blundade. Allt kom rakt in i hennes öron och lät obehagligt välbekant. Hon var rädd att hon var ensam om den obehagliga känslan. Tiotusen människor samlade i jubel och hon var ensam annorlunda. Hon log och rörde läpparna för att inte se rädd ut. Hon försökte mumla med i hurraropen. Ibland bröt orden från talarstolen rakt genom massornas jubel. Det var vanliga ord, de allra vanligaste i kampen för Vietnams befrielse.

– De äldre bland er, de som är över femtio år har säkert en gång demonstrerat för Spanien. För trettio år sedan gick jag som åttaårig grabb och samlade pengar till den spanska republikens kamp mot fascismen. Den gången visade folken sin solidaritet med det spanska folket. Men folkens politiker och deras partiledningar svek och kompromissade. Fascismen segrade i Spanien och folken fick dyrt betala sina ledares svek och feghet. När det nu sägs att vi inte skall glömma Spanien, så skall vi inte heller glömma alla dem som förrådde solidariteten.
Ännu kraftigare jubel. Nina tyckte att Myrenberg lät som Adolf Hitler på journalfilmerna. Upphetsningen. Bifallet. Der Führer.
Bifallet dånade som stormvågor. Myrenberg talade bara i mycket korta sekvenser, inte ens hela meningar åt gången. Han talade med en så djup röst att han lät som en vältränad skådespelare.

– När vi demonstrerar för Vietnams folk som nu reser sig och kräver sin rätt, då demonstrerar vi inte av medlidande. Vi vet att våra öden är oupplösligt förbundna. USA-imperialismen hotar vårt folk som den hotar alla folk. Endast dess krossande kan säkra fred och frihet.

Ännu kraftigare jubel. Nina tyckte att Myrenberg lät som Adolf Hitler på journalfilmerna. Upphetsningen. Bifallet. Der Führer. Om han började säga andra saker, skulle någon märka det? Nina avskydde publikens jubel, även när den jublade för en riktig sak.

Hon kunde inte komma över känslan att om Myrenberg plötsligt börjat tala mot negrer, judar eller kvinnor skulle applåderna stigit lika bedövande högt mot himlen. Hon tänkte på hur Myrenberg sett ut på kontoret när han spankulerade omkring och höll föreläsning. Tänk om han aldrig ställde en vanlig fråga, aldrig lyssnade på ett vanligt svar?

Myrenberg inte bara lät som Hitler, han såg ut som Hitler också. Den lilla mustaschen, håret, den raka näsan. Han var rundare kanske.

Mötet skulle fortsätta med en demonstration, men hon ville skaka av sig detta kritiklösa jubel som kletade som marmelad i håret. Ingen fick tro att hon var sådan.

Hon började gå, sakta och försiktigt drog hon sig tillbaka mot busshållplatsen. Om bara bussen kom skulle hon försvinna in i den, då skulle hon vara räddad.

När hon var nästan framme såg hon Bernhard komma. Hon hade hela tiden rört sig baklänges, som om hon ville ge intryck av att både delta i mötet och lämna det. Nu blev hon ännu mer förvirrad. Varför måste han utkristallisera sig just nu, som en ensam individ som inte ens jublade med, en som liksom hon gick i fel riktning, bort från händelsernas centrum?

Hon vände ryggen till. Men innan bussen kom, stod han där ändå. Skillnaden var att han inte gjorde någon hemlighet av att han skulle med bussen. När han såg Nina log han och frågade om hon var sjuk igen, eftersom hon tänkte åka hem så tidigt.

– Sjuk?

– Ja, sist vi sågs mådde du inget vidare.

– Nej.

Hon såg sig omkring. Hon hade längtat efter Bernhard, hon hade tänkt ringa men det hade inte blivit av. Tänk om han hade en underbar tjej. Bussen kom. De klev på och betalade och satte sig bredvid varandra. Hon tittade ut. Det gjorde han också. Han var längre och deras blickar möttes i spegelbilden i bussfönstret.

– Jag står inte ut med den där jävla uppblåsta Myrenberg, sa Bernhard. Han låter ta mig fan som Hitler.

Du kan väl komma med hem på en kopp te, hade Bernhard föreslagit när de satt i bussen. Nu stod de utanför grinden till ett stort förfallet trähus i Stureby. Det hade en gång varit mycket vackert och kunde bli det igen, men just nu flagade den gula färgen och trappräckena var ljusgrå. En skottkärra hade hål i botten. Marken var täckt med löv.

– Jag kan inte fatta hur det går till, sa Bernhard. Det är jag som ska göra höststädningen och jag hatar att kratta löv. Jag har en teori om att marken inte gillar att bli krattad. Löven är ju näring, jorden håller i sina löv och vill behålla dom, så måste det vara. Gunilla sa igår att det enda som händer när jag ska städa tomten är att den blir belamrad med redskap. Maria sa att hon skulle hyra en container där jag skulle kunna kasta alla krattor som jag skräpat ner tomten med.

– Maria och Gunilla, är det dina syskon?

– Nej för fan. Kommer du inte ihåg att jag bor i ett kollektiv?

De var på väg in och hörde röster. Han slog upp köksdörren.

– Maria, Gunilla, Göran, Lotta. Det här är Nina Broman som jag har bjudit hem på en kopp te. Vi träffades på mötet. Nina jobbar på Lao-Tse.

– Söker du bostad? Vi har ett rum ledigt. Det har snedtak och centralvärme. Rätt mysigt. Fast ena hörnet måste tätas.

– Kan vi inte tända en brasa, sa Bernhard. Jag bar in massor med nerfallna grenar igår.

Han gick ut i det stora vardagsrummet. Målarfärgen hängde ner från det fuktsvarta taket. De sista strålarna kvällssol silades genom fönstret som avtecknade sig på väggen som ett mönster i blekrött.

När Bernhard la sina grenar tillrätta i den öppna spisen började det ryka in så fort han tände. Röken dansade ut i rummet. Bernhard drog i spjället, men röken vände inte. Alla började hosta.

– Vädra, skrek någon, men en annan invände genast att vädring skulle förstöra allt, då skulle röken aldrig vända uppåt skorstenen. I den allt tätare rökdimman dök Göran upp med en dammsugare som han kopplat om så att luften blåstes ut istället för att sugas in. Han stoppade upp dammsugarslangen i rökgången och röken vände direkt.

– Nu kan ni vädra ut, sa han belåtet och stängde av dammsugaren. Alla betraktade Göran med gillande och överlät brasans skötsel till honom. Han flyttade en pinne hit och en pinne dit med sakkunskap.

– Man måste vara noga med brinnavståndet. Inte för mycket, då blir det ingen kontakt, inte för litet för då kommer inte elden fram i mellanrummet. En och en halv centimeter är idealet.
Mannen vill fånga en kvinna, när han väl gjort det kan hans intresse svalna snabbare än någon anat.
Nina satt i en fåtölj där klädseln höll på att lossna i alla kanter på grund av långvarig nötning. Hon såg på Bernhard som satt med solen i ögonen. Hon kände sig som om hon satt bakom en genomskinlig spegel. Hon kunde se honom, men han kunde inte se henne. Hans hår var blont och en aning lockigt, ögonen ljusa, kanske gröna, näsan litet knölig längst fram och munnen hade en ovanlig överläpp med en våldsam amorbåge.

Hon såg brasan snett bakom honom och hon hörde Görans röst som fortsatte in i oändligheten med en berättelse om elden som hon inte alls uppfattade. Hon önskade att Bernhard inte hade bott i ett kollektiv. Hon önskade att han hade bott helt ensam. Hon undrade vad han gjorde på sin fritid utom att han planerade för revolutionen. Det hade blivit tyst i rummet, de andra hade försvunnit och nu hörde hon hur de ropade godnatt långt bortifrån.

– Ja jävlar, sa Bernhard. Du säger inte mycket, men du sitter där och strålar. Just när du satte dig hade du solen precis bakom dig, det såg ut som om du hade nån belysning inuti huvudet som spred sig som en sky av ljus runt håret.

– På dig låg solen väldigt vackert också. Men jag tycker om dig också utan sol. Snart har vi inte ens en brasa, det är ingen som har lagt på ved.

– Jag vet inte om det finns mer ved. Det är litet för mycket på en gång. Jag hade faktiskt hoppats att få se dig idag, men jag hade gett upp när jag gick till bussen. Så tänkte jag att jag skulle gå till Wasahof och ta en öl och kolla in vad det fanns för folk där. Och så står du vid busshållplatsen.

– Jag har tänkt på dig och inte vågat ringa. Jag hoppades att vi skulle ses igen på ett möte så att jag skulle kunna träffa dig utan att verka angelägen. Det är ju viktigt. Att inte verka angelägen.

– Just det. Men att vara det är tillåtet. Är du det?

– Oerhört angelägen.

Hon skrattade och tänkte att hon sa för mycket nu. Så får ingen flicka säga. Då går han. Mannen vill fånga en kvinna, när han väl gjort det kan hans intresse svalna snabbare än någon anat. Var det inte så det brukade stå i flickböckerna?

Hon lyssnade i stillheten för att höra vad han tyckte. Han satt bakåtlutad och blundade.

– Vill du sova över hos mig i natt?

–Ja.

– Ska du ringa till dina föräldrar och säga var du är?

– Jag flyttade hemifrån för länge sen. Kommer du inte ihåg det? Virebergsgatan? Sitt nu kvar och blunda.

Hon hade en randig herrskjorta på sig. Nu knäppte hon upp den så tyst hon kunde och tog av sig skorna. Hon smög sig fram över golvet till hans fåtölj.

– Titta nu.

Han öppnade ögonen och hon slog upp skjortan och lutade sig mot hans ansikte. Han kysste hennes bleka bröst och tog med handen hårt om hennes nacke. Han drog ner henne i sitt knä och hon andades in djupt för att se smal ut i hans famn.

– Hur är det man säger, viskade han.

De var troligen ensamma vakna i huset. Bernhard satt tyst och såg på henne. Det kändes som om de häpnade i kapp över att ha varandra. De hade drömt och längtat men nu satt de i samma fåtölj. Hon satt stilla och tyst och oroade sig över att hon kanske redan tagit för mycket initiativ. Hon ville klä av honom, men fann det lämpligare att invänta att han skulle göra något. Han rätade på ryggen, sträckte ut kroppen och gäspade.

– Jag går ut och sätter på en kopp te i köket, sa han.

– Gör det.

Han försvann och hon grubblade över varför det blir så torftiga ord som kommer över ens läppar när huvudet är fullt av storslaget romantiska tankar.

Hon gick efter honom ut i köket där han stod med ryggen mot henne och mätte upp te i en vit porslinskanna. Hon slog armarna om honom bakifrån och var nöjd med att ha fått tag i honom igen. Hon tog så hårt att han ropade aj.

– Inte visste jag att du är så stark, sa han.

– Det är alla paket jag bär till och från posten, förklarade hon stolt.

– Dig skulle man nog ha nytta av i vilket krig som helst, sa han och böjde sig fram mot hennes panna.

Han höll händerna runt hennes hals och kysste hennes panna. Effekten av den lätta beröringen spred sig som värmestrålar runt öronen.

Hans skjorta glipade i midjan och hon förde in en hand och lät den långsamt följa hans kropp upp mot bröstkorgen, in i armhålan som var våt och hårig, runt skulderbladet och ner längs ryggraden. När hon skulle sticka in ett finger under byxans hårda linning märkte hon att en platta lyste röd på spisen. Det luktade bränt. Han vände sig om och svor.

– Tevattnet, jävlar, jag glömde sätta på tevattnet. Vänta.

– Måste vi dricka te?

Han tittade på henne med yrvaken blick och stängde av plattan.

– Nej, jag vet många andra saker som jag hellre vill göra just nu.

– Jag vet vad jag helst vill göra. Hon stod nära honom och hennes hand svepte hastigt med baksidan över hans byxor. Mot knogarna kände hon hur han växte innanför grenen i de slitna jeansen.
Detta ögonblick var som ett hål i världen och hon kom att tänka på Vietnam som hon inte hade tänkt på under hela kvällen.
Han tog hennes hand och förde henne genom det mörka huset till sitt sovrum på två trappor, högst upp under taket med ett halvmåneformat fönster. Madrassen låg direkt på golvet, vilket verkade rätt eftersom takhöjden i rummets kanter knappast var en meter. Helt rak kunde han bara stå i rummets mitt.

Akta huvudet, varnade han när de gick in genom den smala dörren, men hon hörde inte riktigt vad han sa och när hon förstod vad han sagt låg de redan i sängen med huvudena väl skyddade i ett berg av mjuka kuddar.

– Det här är min kombinerade säng och soffa, förklarade han och föste undan litet kuddar. Kuddarna är alltså soffan, det andra är sängen.

Hon var nära honom nu. Detta ögonblick var som ett hål i världen och hon kom att tänka på Vietnam som hon inte hade tänkt på under hela kvällen. Hon hade inte heller tänkt på att samlag gjorde så ont.

– Du är så vacker, sa hon.

Han skrattade generat.

– Det där är mina repliker. Det är mannen som ska säga: Åh, vad du är vacker. Dina bröst är som äppelmånar i solnedgången. Hon såg neråt sina bröst. Bröstvårtorna var stora och mjuka när de enligt alla regler borde vara små och stenhårda. Tänk om han trodde att det var något fel på henne, att hon inte kände den upphetsning för honom som hon kände.

– Jag har aldrig förstått mig på såna här situationer, sa han. Tål du att höra vad jag tänker?

Hon tog ett stadigt tag om hans pung, som hårdnade och rörde sig uppåt en bit. Han tog bort hennes hand och la sig ner bredvid henne.

– Är det något sorgligt?

– Jag är orolig för att det ska gå för fort för mig, nu, genast. När du rör mig så där kan jag inte njuta för jag blir så orolig. Tänk om hon aldrig mer vill ligga i samma säng som jag, för att jag är en hopplös älskare som det går för fort för. Och hur ska jag då kunna älska med dig med den uthållighet som du förtjänar. Det är frågan.

– I så fall, sa Nina, och förde handen mot vecket mellan hans lår och mage. I så fall befriar vi dig från din förlamande oro genast, så vi kan ägna oss åt annat sedan. Blir det bra?

Hon smekte hans pung med ena handen medan den andra tog ett stadigt tag om lemmen. Hon la märke till att håret var ljust men mycket tjockt. Hon förde ett finger runt ollonets kant och böjde sig ner och blåste litet luft över alla hans ädla delar. Uppifrån kuddarna hörde hon bara ett kvidande ljud som lät som nej, nej, nej.

Han hade lagt en kudde över ansiktet. Det är flickan som ska säga nej, nej, nej, tänkte hon när hon rörde ollonet med tungan. Hon tyckte om den svaga doften av hans kön, hon tyckte om hans höftben när hon smekte det, så att lustkänslan i hans kropp återfördes till hennes handflata.

När hon slöt munnen hårt nedanför ollonet kom han i hennes mun med ett kvävt tjut i kudden. Hon slog armarna om hans höfter och svalde. Hans säd var fullkomligt utan smak. Medan hon låg kvar med huvudet mellan hans lår satte han sig upp och böjde sig ner över henne och bet henne i nacken, hårt som en vampyr som ville åt blod.

Han sträckte ut händerna mot hennes bröst och kände på dem utifrån och inifrån.

– Var är dom känsligast?

– Här, sa hon och pekade på en trekant inåt armhålan.

– Där! Jag trodde det var bröstvårtorna.

Medan han talade smekte han med ett par fingrar från armhålan och ut mot bröstvårtan. Nina ömsom tittade och blundade. När smekningen spred sig vidare ut i kroppen la hon sig ner.

De hade suttit bredvid varandra, nu la han sig ner och kropparna hamnade skavfötters. Han kysste henne i hålfoten och hon vågade knappt tro sina egna känslor. Hålfoten, vilken upptäckt. Hon kände att hon borde oroa sig för om hon luktade fotsvett, men hon beslöt sig för att han fick sköta oroandet.

Hon behövde inte bekymra sig för att det skulle gå för fort för henne, eftersom det hittills aldrig gått för henne på något vis överhuvudtaget. Det tänkte hon inte heller bekymra sig för just nu. Inte ens nämna. Det kunde hon säga någon annan gång. Tänk om han fick för sig att han måste ge henne en orgasm, då skulle han ögonblickligen sluta kyssa hennes hålfot.

Han kunde fortsätta på samma sätt över hela hennes kropp, med sina mjuka känsliga fingertoppar och sina varma läppar och sin fuktiga tunga. Tänk om det fanns fler liknande överraskningar som handens insida och hålfoten. Delar av kroppen som var så flitigt i bruk varje dag att hon inte hade kommit på tanken att de kunde ge så våldsamma lustkänslor.

Hon sträckte ut handen över hans kropp. Det var en våt fläck på låret. Hon blötte fingret i den och drog det helt lätt över hans lem som var liten och mjuk och vilande.

– Jag tror inte jag kommer att orka ligga med dig i natt, men för säkerhets skull: äter du p-piller?

– Nej. Men jag vill gärna ha barn med dig.

– Jag vill gärna ha barn med dig också, men ska vi säga om fem år?

– Om fem år, då kan vi vara döda båda två.

– Sant. Men det är statistiskt troligare att vi lever. Jag vill i alla fall leva med dig resten av livet.

– Men jag har ett pessar, förklarade Nina.

– Med dig?

Hon skrattade. Ville eller ville han inte att hon skulle ha det med sig? Ville han ligga med henne, fast han sa sig inte kunna?

– Nej, alltså jag gick faktiskt hemifrån för att gå på en demonstration. Jag hoppades att du kanske skulle vara där, men jag packade inte ner mitt pessar.
Hon ville få avnjuta honom i fred, utan att hela tiden försäkra honom att han var bra.
Medan hon talade om sitt pessar rörde sig hans hand över hennes ben. När hon tystnade hade han hunnit in i henne med ett pekfinger, samtidigt som tummen svepte över hela venusberget i mjuka halvcirklar. Det gjorde ont på det vanliga sättet. Hon satte sig spänd upp.

– Har du det skönt, frågade han och rösten kom långt bortifrån, som om orden förminskade känslorna.

– Skönt är ett för litet ord, viskade hon. Han satte sig upp med ett ryck medan handen var kvar inuti henne.

– Vad sa du, undrade han. Känns det alldeles för litet? Hur ska jag då göra?

– Jag sa inte att det känns för litet. Du hörde fel. Det känns bra. Men det är som om förtrollningen bryts när du frågar.

– Har jag förstört allting nu?

– Det tror jag inte.

– Du vet, jag är angelägen om att lära mig allt om dig, hur du vill bli älskad.

Han bet i hennes ena bröst, en aning för hårt och ändå kände hon just när hon sa aj att hon önskade att han skulle fortsätta, bita litet mer och kanske ännu hårdare. Hon hade nästan glömt hans hand därnere. Han lösgjorde den och medan han höll försiktigt med båda händerna runt hennes nacke kysste han hennes mun.

Det var deras första kyss på mun och hon förvånades igen. Han kysste på ett eget vis, han smekte hennes läppar med sin tungspets. Insidan av hennes överläpp var känslig för beröring. Kanske fanns det en förbindelse med tårkanalen från överläppens insida, hon kände sig gråtfärdig. En ensam tår rann längs kinden. Han ryggade tillbaka och såg på henne.

– Tycker du inte om mina kyssar?

Hon torkade ögonen och undrade hur han kunde vara så underbar och samtidigt så rädd. Hon ville få avnjuta honom i fred, utan att hela tiden försäkra honom att han var bra.

– Jag tror inte att det kan finnas något som du gör som jag inte tycker om. Jag vet inte varför jag känner mig gråtfärdig. Allt är för stort, för mycket. Jag visste att jag tyckte om dig, men inte att det kunde bli så här. Vi kommer att dö i morgon, den känslan har jag.

Hon la huvudet på hans axel för att slippa se på honom. Hans nackgrop doftade svagt av nästan bortdunstad mansparfym. När hon rörde hans kropp passerade hon då och då över lemmen som blev litet större för varje gång.

Hon höll i den och såg på den medan formen förändrades. En mycket märklig kroppsdel. Hon funderade över hur det kunde kännas att bära en sådan mellan benen. Hemskt opraktiskt. Men ett föremål av värde, lent och slätt.

Han låg tätt intill henne medan hans läppar och händer försökte smeka henne överallt samtidigt. Så småningom koncentrerades kyssarna till munnen och smekningarna till slidan. In och ut och upp över håret och tillbaka till clitoris. Det gjorde fortfarande ont.

Han rörde sig upp över henne och gled plötsligt in i henne nästan utan att hon hann märka det. Han låg en stund blickstilla och såg henne i ögonen. Hon tryckte lätt med hälarna mot hans skinkor för att pressa honom ännu närmare.

– Närmare än så här kan man inte komma, sa han.

Hon önskade att hon kunnat begripa varför den stora förtrollningen var försvunnen. I slidans öppning kändes smärta och därinne kändes ingenting. Det hade funnits en känsla när han kysste insidan av hennes överläpp, men i samma stund som han kom in i henne var det som om hennes slida och livmoder upphörde att existera.

Någon gång senare när hon kände honom bättre, skulle hon kanske våga säga sanningen. Nu låg hon där och låtsades och skämdes. Varför måste han känna hennes insida, allt hade varit så bra innan. Tänk om han nu kände att hennes inre inte fungerade normalt, att hon i motsats till andra kvinnor saknade känsel därinne. Om det inte hade gjort så ont vid ingången till slidan, hade hon inte ens kunnat säga om han var kvar eller inte. Hon undrade hur det skulle kännas efter operationen.

Han rörde sig långsamt och suckade som om han njöt våldsamt. Huvudet vilade mot hennes axel och hon var lättad över att hon inte behövde se honom i ögonen. Hon låg där och stönade med litet och räknade efter att det var fem dagar kvar till mens.

Han rörde sig häftigare, hon tryckte hårdare med fötterna mot hans lår. Plötsligt drog han sig loss ur hennes grepp och tryckte sig mot hennes mage. Sperman kändes varm mot hennes mage. Han kramade henne. Måtte han inte fråga nu. Hon försökte stänga öronen. Hon ville inte höra frågan, inte nu. Hon kände sig både ensam och arg.

– Gick det för dig?

Pang. Det var oundvikligt.

– Nej.

– Jag menar inte nu, jag menar när jag smekte dig förut? Det gick en spänning genom din kropp, men jag vet inte om det var en orgasm.

Plötsligt kände hon att hela livet skulle bli en lögn om hon ljög nu. Det var svårt att vara uppriktig.

– Det vet inte jag heller.

Han såg undrande på henne.

– Var den så svag? Det verkade som om du var vansinnigt upphetsad.

– Det var jag. Men jag har aldrig haft en orgasm. Jag vet inte hur det ska kännas. Det är inte ditt fel. Om jag överhuvudtaget kan få några orgasmer kommer jag nog att få en med dig.

– En! Minst femhundratusen. Har du verkligen aldrig haft en orgasm? Inte ens när du onanerar?

– Inte ens då, svarade hon undvikande. Hon hade inte onanerat annat än på direkt uppmaning av Svein, som trodde att det var en säker väg att hitta fram till en orgasm.

– Mycket egendomligt. Du har en sån glöd. Du har en vulkanisk sexualitet. Den ligger där inne och pyr och väntar på sitt utbrott.

– Så du tror inte att jag är onormal på något vis?

– På vilket vis skulle det vara?

– Jag vet inte. Jag bara tänkte.

– Vad tänkte du?

– En gång var jag tillsammans med en kille i England som sa att jag var frigid, som alla svenskor.

– Vilken jubelidiot. Ta hit honom så jag får skära kuken av honom. Frigid betyder kall! Du är den klart varmaste kvinna som någonsin vilat i mina armar. Det säger inte så mycket, jag har inte så stor erfarenhet.

– Tack i alla fall, också för allt elakt om honom.

– Var han din förre kille?

– Nej. Det är längre tillbaka.

– Vem är din förre kille?

– Vem är din förra tjej?

– Angår det dig?

– Då behöver inte jag heller berätta. Vet du vad klockan är?

– Jösses. Kvart över fyra. Jag ska vara på garaget klockan åtta. Jag kan inte sjukanmäla mig, jag är sjukinhoppare och dom har skitsvårt att få tag i folk nu.

– Då sover vi nu.

De låg med armarna om varandra och blundade och försökte sova. Han lösgjorde sig ur hennes armar och vände sig bort, långt bort så att inte ens skulderbladen eller tårna skulle nudda hennes. Men hon somnade inte.

Efter en stund satte de sig upp och betraktade varandras kroppar i den nya kärlekens förskönande ljus. De insåg att de inte skulle sova alls.

– Kom så går vi upp och äter, sa han. Klockan var tjugo minuter över fem.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
17 timmar sedan
Fotomontage: Karin Zackari,Cim-Héloïse Sävel och Anna Sanvaresa
”Utomparlamentariska panelen” är ny panel i Arbetaren där röster från olika fackliga, sociala och politiska folkrörelser uttalar sig om politik och aktuella händelser. Foto: Privat, Håkan Gustafsson, Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

”Vi måste göra det som hela partiapparaten misslyckas med”

SD backar, S backar – det är ett stökigt parlamentariskt läge. Men hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu? Vi ställde frågan till Arbetarens nya utomparlamentariska panel.

Cim-Héloïse Sävel, packare och lagerarbetare, facklig organisatör – känner sig hoppfull:

Lagarbetaren Cim-Héloïse Sävel är till facklig organisatör i Malmö LS Foto: Håkan Gustafsson

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Sociala rörelser måste göra det som hela partiapparaten just nu misslyckas med: artikulera sina krav och intressen, och bygga och bredda intressegemenskapen med alla som kan tänkas beröras. När vi har en tydlig bild över vilka intressen vi har, vilka vi delar dem med, hur vi ska samarbeta och har en strategi för hur vi utövar påtryckning på beslutsfattarna – då driver vi en stark politik med rötterna i folkrörelserna. 

– Några aktuella förebilder för sådana ansträngningar är kampanjen För en human migrationspolitik som vunnit stora sympatier och redan nått några delmål, samt Allt Åt Alla Malmös lovande kampanj om etisk upphandling i Malmö stad. Reformer och eftergifter kommer bara när det finns breda massor som tydligt artikulerar både sitt missnöje och en tänkbar lösning.

Karin Zackari, universitetslektor – känner sig trött:

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

Karin Zackari forskar om mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet Foto: Privat

– Ett givet svar på frågan om vad utomparlamentariska rörelser bör göra är ”fortsätt men växla upp”, för en sak som valet visar är att de viktigaste samtidsfrågorna inte direkt representerats. Jag tror rörelser i Sverige måste våga vara mer affektiva men också mindre reaktiva. Man ska identifiera var rörelsen går före den formella politiken snarare än reducera sig till proteströrelser. Man ska så klart fortsatt protestera mot attacker på jämlikhet, frihet, solidaritet, men vi måste ta chansen att försöka ändra den större berättelsen om vad som står på spel, och röra oss bort från klick-aktivism i form av ”skriv under den här protesten”. Där tror jag att rörelser måste skapa framtidsvisioner och appellera till känslor av möjlighet.

Anna Sanvaresa, författare, frilansskribent, skrivpedagog – känner sig frustrerad:

Författaren Anna Sanvaresa är bland annat aktiv i Joe Hill-sällskapet i Gävle Foto: Pontus Lundahl / TT

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Det krävs att vi organiserar oss. Vi är alltför många som blir isolerade och därmed – utan att ha andra att bolla tankar och strategier med – låses vi fast i tron på att rådande system är det enda alternativet. Jag drömmer dels om att vi ses och pratar – om var vi är och vart vi vill komma, vad vi saknar och behöver – i större, eller mindre, arbetsgrupper (som till exempel under Pariskommunen) med olika inriktningar och arbetsfält. Och dels drömmer jag, alltid, om en utvidgad aktivism (utifrån de olika grupperna och inriktningarna). Det behöver byggas en rörelse som jobbar underifrån och brett, och som visar och inspirerar andra till att tänka, och agera på, att det går att bygga en värld på andra premisser än den partipolitiska – som vi ju ser inte fungerar.

– Men just precis nu så tycker jag att fler föreningar och organisationer med liknande värdegrund, och liknande frustrationer, går samman och arbetar gemensamt. Det bygger på samma princip som ovanstående exempel och drömmar. Hur kan vi förändra samhället underifrån? 


Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Forum Noden Röster från rörelserna
Ett nytt diskussionsforum för vänstern har lanserats: Noden forum. Foto: Annika Byrde/TT, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nytt internetforum för vänstern: ”Behövs en mötesplats för diskussion”

På några dagar har det nya internetforumet Noden samlat ihop över 150 medlemmar som skapat lite mer än 500 inlägg. Vilka ligger bakom det och varför behövs ett nytt forum för vänstern?

Ni beskriver Noden forum som vänsterns nya mötesplats på nätet. Berätta mer, vad är tanken med forumet och hur kommer det fungera?

– Vi tror att det behövs en mötesplats där saker kan diskuteras i lugn och ro och inte försvinna direkt i sociala medie-flöden. Nu finns det en mötesplats men det är upp till användarna att möblera den.

Vilka är ni som startar upp det?

– En insatsstyrka med handplockade medlemmar som alla brinner för en stark rörelse. Redo att fylla forumet med intressanta ämnen, hålla rent och bidra till en kamratlig stämning.

Är forumet kopplat till Radio Noden?

– Vi har kopplat ihop forumet med Radio Noden för att det är en grym infrastruktur. Och så slapp vi hitta på ett nytt namn. Ingen kan ana hur många usla namn vi kom på innan.

Varför behöver den radikala vänstern ett nytt internetforum?

– Vi själva behövde det nog för att kunna snacka saker med likasinnade. Det senaste året har vi åkt runt och pratat med många kamrater och många har saknat något liknande. Om vänstern i allmänhet tänker likadant lär vi ju märka.

Vilka hoppas ni kommer hitta dit?

– Gamla rävar och unga lejon. Förhoppningsvis några som också mest är nyfikna på att organisera sig. Men vi skulle gärna se att klimatrörelsen också hittade forumet.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Bildmontage: I förgrunden förhandlaren Daniel Jonzon från Linköpings LS. I bakgrunden Trädgårdstorget torg i Linköping
– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon. Foto: Toivo Jokkala, Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaen

Nu satsar fler lokala fack på migrant­organisering

Både i Linköping och i Göteborg satsar nu syndikalistiska fackföreningar på att organisera arbetare med migrantbakgrund.

I Göteborg har man precis genomfört ett flerspråkigt möte för migrantarbetare och i Linköping har man redan vunnit flera fall.

Daniel Johanzon, förhandlare för Linköpings LS, berättar att de har jobbat med flera fall både inom jordbruksektorn, frisörbranschen och på byggarbetsplatser.

– Vi hade bland annat ett fall på ett bygge där en medlem blev uppsagd, men där vi lyckades förhandla fram ett skadestånd för felaktig uppsägning och att medlemmen skulle få betalt för den tid han faktiskt jobbat.

För varje liten seger berättar Daniel Johanzon har det trillat in fler och fler medlemmar med migrantbakgrund i Linköpings LS.

– Som LS har vi växt det senaste året och jag tycker det är jättesporrande. 

– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon.

Flerspråkiga möten för arbetare i Göteborg

I Göteborg anordnades det nyligen ett möte för migrantarbetare på ryska och ukrainska där organisatörer från Stockholms LS deltog.

I en artikel i SAC:s medlemstidning syndikalisten berättar Alex Bohlin från Göteborgs LS:

– På sikt hoppas och tror jag att vi kan stötta medlemmar till att organisera och hjälpa varandra, särskilt personer inom samma bransch och på samma arbetsplatser.

– Göteborgs LS får genom de här mötena förhoppningsvis även möjlighet att kunna se inom vilka branscher i Göteborg med omnejd som många migranter arbetar och antagligen utnyttjas och var vi kan hjälpa till att organisera arbetare.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.
”Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer”, skriver Silas Aliki. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

”Tiden efter den mest rasistiska valrörelse Sverige haft i modern tid har, föga förvånande, även den präglats av rasism. Drevet mot den vänsterpartistiske ledamoten Mohamed Abdukardir Ali, som tog sig in i riksdagen med personkryss, är en berättelse om hur högerns världsbild totalt dominerar vårt offentliga samtal”, skriver Silas Aliki.

Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer. Det lilla styrkeprov från jordens fördömda som inkryssandet av honom i riksdagen utgör är tillräckligt för att trigga både anonyma trollkonton och namnkunniga opinionsbildare till höger. 

Samtidigt pågår fortfarande Tidös paradigmskifte, som bara syftat till att ge samma rasistiska kapitalism mer muskler, i bakgrunden. Den extrainkallade riksdagen röstade under sommaren igenom enorma reformer som nu trätt i kraft och börjar få effekt. Nyligen fick jag ett mejl från en lokalradioreporter som undrade varför en åklagare i den lokala tingsrätten begärt en person utvisad. Det rörde sig bara om misstanke om ett mindre bidragsbrott, varför?

Utvisningar kan sexfaldigas

Jag tvingas svara att det beror på ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 september i år, där åklagare gjorts skyldiga att alltid lägga till ett yrkande om utvisning, om de gör bedömningen att målet kan leda till att den tilltalade döms till en strängare påföljd än böter. Tidöregeringens förhoppning om att regeländringen ska sexfaldiga antalet utvisningar kanske är i överkant, men i praktiken innebär den att en dom för rattfylla eller flera fall av ringa narkotikabrott kan innebära deportation.

Till detta ska läggas den så kallade straffreformen, där riksdagen bland annat höjde straffen för närmare 50 olika brott och tog bort regeln om att annan påföljd än fängelse ska väljas om det är möjligt. Reformen beräknas leda till 16 000 fler utdömda fängelseår de kommande tio åren och öka antalet människor i fängelse till 40 000. Riksdagen röstade under sommaren även igenom förändringar i försörjningskravet för anhöriginvandring, som kommer att öka antalet så kallade tonårsutvisningar kraftigt.

Sossarna röstade för många av Tidös förslag

Lagstiftning är, även i Tidöregeringens antidemokratiska expressfart, ett långsamt verktyg. Det kommer att dröja månader och år innan ändringarna slagit igenom så pass att allmänheten märker det i sin vardag. När kollegor, klasskompisar och vänner som levt hela sina liv i Sverige utvisas för småsaker och anhöriga som döms för brott inte längre får vård utan enbart straff kommer sannolikt en motreaktion. Men de partier som nu vunnit valet känner redan till konsekvenserna. Socialdemokraterna röstade i den absoluta majoriteten av fallen dessutom för att införa dem. 

Det är i ljuset av allt detta drevet mot Abdukardir Ali måste ses. Om den parlamentariska vänstern inte förmår riva upp dessa klasslagar, denna institutionaliserade rasism, finns inget existensberättigande kvar. Det åligger dessutom oss som bor i det här landet att göra våra röster hörda, om vi inte vill att den här politiken ska genomföras i vårt namn. Att en enda av folket inkryssad ledamot kan dra igång så mycket rädsla och reaktion från makten är en indikation på vad vi kan göra om fler av oss organiserar oss som och med Mohammed Abdukardir Ali.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Lena Nyberg och Sanningskommissionen för det samiska folket
Lena Nyberg är ordförande för Sanningskommissionen för det samiska folket och hon kräver nu en lång rad konkreta åtgärder från den svenska regeringen. Foto: Per Danielsson/TT

Kravet på staten: ”Be samerna om ursäkt”

Erkänn ansvar för historiska oförrätter och kompensera för konsekvenserna. Det är uppmaningen från Sanningskommissionen för det samiska folket till den svenska staten.

Den statliga utredningen som tillsattes av regeringen 2021 har under de senaste åren kartlagt och granskat hur den svenska staten behandlat samerna genom historien. Under onsdagen presenterades slutbetänkandet och domen är lika hård som tydlig: Be om ursäkt och betala för konsekvenserna.

– Vi har gått igenom hur beslut som fattats av staten och Svenska Kyrkan påverkat den samiska minoriteten. Nu vill vi se en ursäkt för de övergrepp och kränkningar som skett, säger Lena Nyberg som är ordförande för Sanningskommissionen, till Arbetaren.

Det handlar bland annat om markstölder, tvångsförflyttningar och omfattande diskriminering som satt djupa spår i stora delar av den samiska befolkningen i Sverige. I utredningens slutrapport beskrivs konsekvenserna av den svenska statens politik som ”förödande”.

Vill se nationell försoningsprocess

Sanningskommissionens slutrapport lämnades över till regeringen på onsdagen. Foto: Per Danielsson/TT

Nu kräver Sanningskommissionen därför att regeringen agerar.

Bland annat vill de se ett särskilt center för upprättelse och försoning. Det här för att sprida kunskap om övergreppen som pågått i århundraden.

– Förutom det behövs också en lång rad konkreta åtgärder för att möta alla andra oförätter. Samer i dag drabbas fortfarande av hat och hot och därför krävs det att den svenska regeringen mer aktivt börjar arbeta för de mänskliga rättigheterna, säger Lena Nyberg.

Hon och kommissionen vill också se en nationell försoningsprocess samt stärkt samiskt inflytande när det kommer till frågor som rör exempelvis gruv- och vindkraft.

Rapporten överlämnades under onsdagen till kulturminister Parisa Liljestrand i samband med presentationen av den vid Mittuniversitetet i Östersund.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Right Liveliehood 2026
Timnit Gebru och Zakithi Sibandze från organisationen Rural Women's Assembly och den georgiska människorättsaktivisten Tamar Oniani är några av årets pristagare. Foto: Right Livelihood

Det alternativa fredspriset: Här är årets vinnare

Kampen mot patriarkalt våld, auktoritära styren och en allt mer okontrollerad AI-utveckling. Det är temat på årets Livelihood-pristagare som presenterades under onsdagsmorgonen.

– Ett system byggt för att tjäna ett fåtal kommer aldrig att hålla. I år hedrar vi kvinnor som vägrar att vänta på tillåtelse. De skriver om reglerna som auktoritära och patriarkala ledare samt Silicon Valleys mäktigaste män tagit för givet att de fick skriva själva, säger Ole von Uexkull, verkställande direktör för Right Livelihood i ett uttalande.

Det prestigefyllda så kallade alternativa Nobelpriset har i över 45 år delats ut till människor och organisationer som leder väg för en mer rättvis och hållbar värld. Pristagarna garanteras livslångt stöd i sin kamp och uppmärksammas varje år i stora internationella medier. 

På onsdagsmorgonen tillkännagavs vinnarna av 2026 års Right Livelihood-pris vid en presentation i Stockholm med följande motiveringar:

Jalila Haider. Foto: Right Livelihood

Jalila Haider. Som den första kvinnliga advokaten från den hazariska minoriteten i Pakistan kämpar hon mot etnisk, statlig och patriarkal förföljelse, driven av övertygelsen att ingen människa är illegal.

Rural Women’s Assembly. Organiserar kvinnor på landsbygden i södra Afrika. Enligt juryn ”i en förenad kraft som försvarar land, fröer och kroppslig autonomi mot företags och patriarkala strukturers övertygande”.

Nona Kurdovanidze och Tamar Oniani från Georgian Young Lawyers’ Association kämpar för demokrati och mot auktoritär repression. Foto: Right Livelihood

Georgian Young Lawyers’ Association, GYLA. Människorättsorganisation av frivilliga jurister som kämpar för demokrati och medborgerlig makt inför ”auktoritär repression” i Georgien.

Timnit Gebru. Amerikansk forskare inom artificiell intelligens. Enligt juryn utmanar hon maktkoncentrationen inom AI och banar väg för digital teknologi som är rotad i rättvisa, levd erfarenhet och mänsklig handlingskraft.

Publicerad Uppdaterad