Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 8

15
Redan vid elvatiden bröt den politiska diskussionen lös. Nina lyssnade med ena örat på debatten vid kaffebordet och tänkte på Siri Holm, medan hon försökte koncentrera sina händer på arbetet.

Hon hade två lådor fulla med små tyglappar till vänster om stolen. På skrivbordet låg fyrahundra vita kartongbitar. På varje kartongbit skulle hon fästa en bild av en klänning och de tyger som den fanns uppsydd i. Ett typiskt praktikantjobb. Men Nina visste sitt värde där hon klippte och klistrade. Vem som helst kunde inte montera snyggt. Inga lösa trådar. Inget som satt snett.

Siri hade sagt att ideologier nog var bra, men var det inte mest något för män? På ett FNL-möte yttrade sig endast manliga talare när det gällde revolutionär strategi och gerillakrigets teori, den kvinnliga delen av gruppen verkade föredra att dra stenciler, blada bulletiner och organisera aktioner.

Eller det som Siri sagt om att kvinnor lever i en parallellkultur, vid sidan om? Var det så? En kultur som inte existerar i mäns medvetande.

– Är det så här det ska se ut i ert nya samhälle, sa Tore Sköld vid kaffebordet. Cheferna dricker kaffe och låter andra arbeta åt sig.

– Tore vill bara att Nina ska sitta här vid bordet och titta beundrande på honom, skrattade Marit. Revolutionärer behöver kvinnor som beundrar dom, annars blir det ingen revolution.

– Vansinnigt roligt, Marit.

Det var Pernillas irriterade röst. Hon ville veta något. Hur blir det egentligen efter revolutionen? Hon hade läst Arbetsbiens kärlek av Alexandra Kollontay. Man märker där, sa Pernilla, att i Ryssland blev det inte någon större skillnad efter revolutionen.

– Det är klart att det blir skillnad efter revolutionen, vad ska den annars tjäna till, sa Tore.

– Det är just det jag frågar. Vem ska sköta samhället?

– Folket.

– Vilka är folket?

– De arbetande massorna förstås.

– Inte vi då?

– Om vi solidariserar oss med de arbetande massornas objektiva intressen.

– Men jag har aldrig hört två revolutionärer samlas utan att de börjar bråka om vem som bäst kan tolka folkets objektiva intressen. Tänk om folket inte heller är överens om sina objektiva intressen.

– Det här går bestämt över ditt förstånd. Jag kan bara ge ett råd: läs Marx. Det hjälper.

– Tack ska du ha. Alexandra Kollontay var kvinna så jag förstår att du inte tänker läsa hennes böcker eller svara på någon fråga som uppstår när man läser dom. Men ta Sartre. Sartre är väl godkänd i ditt system, han deltar i kampen på vår sida, han bekämpar USA-imperialismen. Det finns en teaterpjäs av Sartre som heter Smutsiga händer, har du läst den?

Tore svarade inte. Han svarade aldrig när han inte hade läst något, bara när han hade läst något.

– Där är det några som diskuterar partiets och politikens roll. Det är en som får i uppdrag att skjuta partiets ledare för att han har inlett förhandlingar med motståndarna. Först verkar det som om den som ska skjuta börjar tveka i sin övertygelse. Kanske är det ledaren som har rätt. Kanske måste man förhandla med sina motståndare för att uppnå några verkliga resultat i politiken?

– Vart vill du komma? Du låter fan ta mig som min gamla socialdemokratiska morsa.

– Jo, men slutet är att den som ska skjuta hittar sin fru och partiledaren ömt omslingrade och då vågar han skjuta. Men sen när han suttit i fängelse, får han veta att partiet bytt linje och att alla nu går på den skjutne partiledarens kompromisslinje.

– Det där tror jag inte att du har uppfattat rätt.

– Varför inte?

– Varför skulle ett helt parti byta linje plötsligt?

– Sånt händer väl!
Vad tycker lilla Nina om det arbetande folket efter revolutionen?
Nina klistrade tills fingrarna klibbade ihop. Hon tyckte att Pernilla ställde bra frågor. Hon tyckte om Tore också. Han kunde alla svar. Om han av någon egendomlig tillfällighet inte kunde svara, berodde det alltid på att Pernilla ingenting begrep. Tore begrep själv allt. Hans vän Sixten Andersson begrep ännu mer.

– Kvinnor håller sig inte till sakfrågan när man försöker föra en debatt, sa Sixten. Ni saknar förmåga att greppa dom stora linjerna.

Nina vände upp och ner på en låda. Men mönstret, som hette Solglitter och fanns i ljus prune och mörk prune, var helt slut. Hon gick för att leta efter mer tyg inne i Hannas tyglager.

– Vad tycker lilla Nina om det arbetande folket efter revolutionen? Det var Sixten som drog henne i håret när hon gick förbi. Han höll henne kvar och tog ett grepp om hennes handled. Något tycker du väl om revolutionen?

– Jag undrade faktiskt en sak, sa hon prövande. Hon kände på sig att ingen ville höra att hon faktiskt undrade något. Jag undrade vad som händer om man är neger bland ett vitt folk som avskyr negrer. Har dom vita rätt då, om dom är folket?

Det blev tyst en liten stund innan Sixten brast ut i ett bullrande skratt.

– Fan vad du är gullig när du är allvarlig, Nina! Kan du inte bli litet arg också, det är ännu sexigare när du rodnar.

Tore såg inte alls road ut.

– Det kan aldrig ligga i folkets objektiva intresse att avsky negrer. Dom svarta är alltid förtryckta. Det är ju för dom förtrycktas skull revolutionen måste komma.

– Men jag menar före. Innan den har kommit.

– Eller efter, sa Pernilla. Varför inte efter. Det förekommer ett väldigt förtryck av minoritetsfolk i Sovjet har jag läst om.

– Pernilla läser för mycket, sa Tore. Revisionistlitteratur. Borgerligt kvinnotrams.
Kakor är tantsnusk, sa Myran med sin djupa röst.
På eftermiddagen skulle den store författaren Dag Myrenberg komma på besök med sin fru som kallades Snöret. Egentligen var det Snöret som ville träffa sin gamla väninna Hanna.

Nina hade läst artiklar av Myrenberg i Aftonbladet om Vietnam och Kina och socialismen. Hon trodde att han skulle veta mer än någon annan om dessa ämnen. Dels verkade han ha läst oerhört mycket, dels hade hans mamma och hans pappa suttit i den socialdemokratiska förrädarregeringen. En man som han måste sitta inne med ovanligt rikhaltiga upplysningar som borde kunna kasta ljus över alla hennes frågor om framtiden i proletariatets diktatur. Allt det där som hon till exempel inte kunde fråga någon från i förmiddags om.

Nu satt hon längst in på bänken vid väggen och studerade idolen Myrenberg när han inträdde i lokalen. Snöret visade sig vara en rund dam med krulligt ljust hår och hon kallade honom för Myran. Myran och Snöret. Nina hade satt sig längst in på bänken för att hon skulle bli instängd av andra och slippa gå upp och svara i telefon när det ringde. Snöret var hygglig nog att genast sätta sig bredvid Nina.

Lao-Tse bjöd på te och smörgåsar. Inga kakor. Kakor är tantsnusk, sa Myran med sin djupa röst.

– Sitt ner nu, Myran, sa Snöret och klappade på bänken bredvid sig.

Men han satte sig inte. Han stod inte heller. Han promenerade. Hans smörgåsar stod på bordet, färdigbredda av Hanna i samråd med Snöret.

Med armarna korslagda över bröstet gick Myran omkring i Lao-Tses lokaler och höll föreläsning. Då och då gjorde han en paus för att dra ett djupt andetag och liksom invänta applåderna. Den saken skötte Snöret om. Hon var som en hel liten kör som sjöng i en ljus refräng: ”Precis! Just det! Ja, så är det!”

Det var nämligen så med Myran att var tionde mening var en fråga och den skulle besvaras entusiastiskt jakande. Ingen försökte med något annat svar. Med stigande förvåning la Nina märke till att ingen av hennes diskussionslystna chefer svarade på Myrans frågor. Ibland stannade han och la armen på en stolsrygg eller på en bok i bokhyllan och funderade en sekund.

Han talade om feodalväldet i medeltidens Europa och dagens ungdomsrevolt och att ungdomen var revolutionens hjärta. Då begick Nina misstaget att tro att eftersom hon var en ungdom, kunde hon öppna munnen just på denna punkt.

– Efter revolutionen, vad ska vi då göra med makten?

Det uppstod en kort paus.

– Vilka vi talar du om, sa Snöret artigt. Nina skulle påbörja ett svar, men det blev inte aktuellt.

Myran återupptog den spatsertur som han tillfälligt avbrutit vid hennes ord och fortsatte sin föreläsning som om ingenting hade hänt. Ingenting alls. Han tog bara vid där han slutat.

Marit log mot Nina över bordet, ett leende som verkade försöka trösta henne. Men Nina behövde inte tröstas. Hon var bara förvånad. När Myran nu talade vitt och brett om ungdomen, då trodde hon att han skulle bli glad att höra en av dem säga något. Men han ville inte höra någon annan tala, bara sin egen röst och sitt lilla eko. ”Just det, hör du, Myran!” Då la han armarna tillrätta ännu säkrare korsvis över bröstet och såg vansinnigt nöjd ut. Han vaggade en aning från sida till sida när han gick. Rummet var inte stort så han spatserade ut genom dörren till ateljén och genom ett kontorsrum och kom tillbaka andra vägen.

Hans röst låg som en ljudmatta över kontoret. Han kanske är litet tokig, tänkte Nina, när han fortfarande promenerade runt ännu efter tjugo minuter. Hanna tittade nervöst på klockan, men Snöret blinkade förtroligt till henne när Myran var borta ur rummet.

– Jobba på du bara, låt inte honom störa. Jag tänkte att det kunde vara kul att se hur du hade det, det var så länge sen vi sågs.

– Vad jobbar du med nuförtiden, undrade Hanna.

– Kör omkring Myran. Han har inget körkort och han ser inte om det är röd eller grön gubbe när han ska över gatan.

– Snöret har kört världen runt tre gånger, sa Myran som liksom en satellit i bana runt bordet passerade dem igen. Det är inte många kvinnor som kan skryta med att de har kört bil till New Delhi!
Gå och pissa nu Myran, så Myran klarar hemresan.

Han var redan förbi dem. Lösa fraser passerade genom rummen. Jämn fördelning av jordens resurser, slut på klassamarbetet, den mexikanska revisionismens speciellt latinamerikanska uttryck. Snöret samlade ihop sin väska och sina bilhandskar i läder av yppersta kvalitet, knäppte tryckknappen om handleden och ropade med hög och fast röst:

– Gå och pissa nu Myran, så Myran klarar hemresan.

Nina såg hur han lydigt infann sig i toalettdörren nästan i samma sekund. När han kom ut klädde han på sig rocken.

– Då far vi. Hej då.

När hissdörren slog igen ute i trapphallen kom Marit tillbaka och skakade på huvudet.

– Han är faktiskt för jävlig. Fast det får man inte låtsas om. Politiskt är han bra. Fattar inte hur Snöret står ut. Hon är som en jävla barnsköterska. Tror ni dom nånsin knullar? Om jag skulle välja ut Sveriges osexigaste man skulle jag välja honom.

Nina släppte loss det skratt som växt sig allt större i hennes mage. Hon reste sig och började spankulera kontoret runt med armarna korslagda över bröstet.

– Det som jag inte begriper är hur den mannen får veta något om vad andra tycker. Om han jämt talar själv får ju ingen en chans att säga något till honom.

– Ibland tror jag att det enda han vet är namnet på några böcker som garanterat inte finns i Sverige, sa Rebecca. Sen påstår han att i dom böckerna står det eller det som han tycker borde stå där.

Vid stängningsdags tog Hanna till orda.

– Det har varit så stökigt här idag att jag inte hunnit tala om att vi är inne i ännu en akut likviditetskris. Vi kan inte ta ut våra löner den här månaden. Nina får givetvis lön, du är ju anställd och dessutom har du så låg lön att den varken gör till eller från i den stora konkursen.

– Vad ska ni leva av själva, frågade Nina oroad.

– Den saken är inte ens föremål för diskussion, sa Hanna. Däremot är det mycket annat som vi måste diskutera. Vi driver inte den här verksamheten med tillräcklig yrkesskicklighet. Vi måste skärpa oss eller gå under, det finns inga andra möjligheter.

– Vet du vad Hanna, sa Marit med skarp röst. Du är en kamrerssjäl innerst inne. Allt du bryr dig om är ordning i räkenskaperna. Den där vedervärdiga kamrerskappan som du håller dig med, du vill bergis innerst inne att företaget ska gå med vinst också. Att du kallar dig marxist-leninist är en skymf mot både Marx och Lenin.

– Jag tror att även socialismen tillåter att dom som arbetar får lön.

– Det här hade jag aldrig trott att jag skulle behöva uppleva, sa Rebecca med en röst där hennes norrländska dialekt slog igenom.

Hon var född och uppvuxen i Storuman, men det hördes inte i vanliga fall. Nu kom dialekten in som en ton i hennes röst, bara en aning av den, som för att markera situationens allvar.

Nina vände sig inåt rummet och såg på dem. De såg ut som håglösheten i tre variationer, hopsjunkna kring det smuliga och fläckiga bordet.

– Ni har pratat om att öppna egen affär, sa Nina när tystnaden blev för tung. Så här går det ju inte. Att behöva göra intryck på alla vedervärdiga typer som bara vill ha dessa modenycker som vi vill bekämpa. Jag behöver inte någon lön. Jag vill inte ha lön om ingen annan får betalt.

Hanna log trött. Hennes hy var elfenbensvit, här och där skimrade en blåaktig åder i ansiktet som liknade porslin.

– Nina har naturligtvis rätt. Men vi saknar kapital.

– Vi kan väl ta ett nytt banklån, föreslog Marit och strök undan lockarna från ansiktet.

Alla rätade på ryggarna. Ett nytt banklån, det kanske vore något. Men Rebecca sjönk ihop igen.

– Vi har redan två stora lån och inte ett öre att betala med, tror ni att bankdirektörer är idioter?

– Det finns en möjlighet just därför att vi redan har två stora banklån. Vad händer med dom om vi går i konkurs? Om vi kan tala tillräckligt bra för en butik kan vi kanske få banken att ställa upp en gång till så att vi överlever och banken till slut får igen alla tre lånen.

– Gud vad du låter förnuftig, Hanna. Du borde ha gått Handelshögskolan istället för Konstfack, sa Marit.

– Skulle det vara en förolämpning?

– Tolka det som du vill. Man blir bara så jävla matt av att höra dig lägga ut raka linjer om alla bekymmer. Nu måste jag gå, jag lovade titta förbi pappas kontor och skriva på pappren om hyreskontraktet. Men sån begravningsstämning som det råder här så kanske vi inte ska förnya kontraktet. Vi säger upp kontraktet och går i konkurs omgående, passar det damerna?

– Nej, det gör det inte. Rebecca talade med sin nya allvarsröst. Gå nu och skriv på för så många år som det bara går.
Det kan väl för fan inte vara så att dom som syr våra kläder ska ha rätt till lön, men inte vi som ritar dom?
Marit försvann i sin sommarkappa. Den var sydd av urgamla lakan och örngott med spetsarna lagda så att de blev en hemgjord lapptäckesbrokad över hela plagget. Nederkanten var ojämn eftersom Marit ansåg att det var en fördom att kjollängder måste vara rakt horisontella. De fladdrande fållarna nedtill gav intrycket att hon fastnat i en taggtråd.

– Tycker inte ni också att Marit är ganska jobbig, sa Hanna med vädjande röst när de såg henne nere på gatan.

Nina, som tyckte att Marit var underbar, undvek att svara.

– Hon verkar inte leva i den här världen, fortsatte Hanna. Hon tror att vi inte behöver ha inkomster som andra företag och andra människor som arbetar. Det kan väl för fan inte vara så att dom som syr våra kläder ska ha rätt till lön, men inte vi som ritar dom?

– Men du är å andra sidan pedant, sa Rebecca.

– Pedant! Det måste vara med era mått då. Vill du också att vi ska fortsätta så här, varje år lika förvånade över att vi presenterar våra nya kollektioner för sent på säsongen och varje år lika deprimerade över att inköpare och journalister är såna klantskallar?

 

16
Mannen i informationsburen på Karolinska sjukhuset visste genast besked.

– Fyra trappor upp och så korridoren till vänster när du kommer ut ur hissen. Följ den till skylten F.

I hissen talade människorna med dämpade röster och stort allvar. Någon viskade att det var bättre på Södersjukhuset där man kunde följa de färgade linjerna. På andra våningen kom en säng inrullande.

På fjärde klev Nina av och gick åt vänster. När hon gått en bit såg hon skylten F. Under den satt en mindre svart skylt med vita bokstäver. Där stod det ”Psykosomatiska avdelningen”.

Psyko. Hon satte sig ner. Vad hade han sagt, Martin Bergstrand? En avdelning som hette något på psyk hade förstås inga läkare utan psykologer istället. Hon skulle inte bli undersökt utan utfrågad. Kanske av någon kurator, kanske av någon kollega till hennes mamma som skulle skvallra efteråt.

När hon klev in på avdelning F var hon arg och upprörd in i hjärtat över att Martin Bergstrand som verkat alltigenom förstående hade kunnat skicka henne till en avdelning för psyko.

– Det är inget fel med mitt psyke, skyndade hon sig att förklara så fort hon blivit insläppt till en man i vit rock.

– Det trodde jag inte heller. Jag heter doktor Lundsten, vad heter du?

– Nina Broman.

– Varsågod och sitt ner. Vad har du för bekymmer då?

Doktorn var en äldre man. Han iakttog sin patient intensivt.

Hon tyckte att han såg rakt igenom henne. Han tror i alla fall att jag är tokig, tänkte hon. Hon var så arg och förödmjukad att hon började storgråta. Doktorn såg allvarlig ut i sin avlägsna fåtölj vid fönstret

– Fröken Broman är arton år. Litet smärtor vid samlag är inget onormalt i er ålder. Det är inget att gråta över. Ta er samman nu.

– Så jag ska fortsätta att ha det så här då? Det ska alltid göra ont?

– Men hur ofta har en ung kvinna samlag i er ålder? Lidandet måste ändå ha sina gränser, det gäller knappast något som inträffar dagligen? Har fröken Broman många kavaljerer?

– Är ni en riktig läkare? frågade hon.

– Det är klart att jag är en riktig läkare.

– Det stod något om psyk på skylten härutanför. Betyder det att vi bara ska prata eller ska ni undersöka mig också?

– Psykosomatisk. Jag ska undersöka er också. Det är den somatiska delen. Torka tårarna och samla ihop er nu så går vi till undersökningsrummet. Vi får se om det går att genast avgöra vad det är för fel eller om det behövs provtagning.
Det är så att mödomshinnan inte öppnar sig tillräckligt av sig själv. Vi skär bort en bit genom en enkel operation, det är det hela.
Doktorn gick före genom en lång korridor till ett stort rum med gynekologstol i ett hörn. Det var en ren befrielse att ligga i den annars så obehagliga undersökningsstolen. Det var något påtagligt som hände. Det hela var snabbt över. Doktorn klämde och lokaliserade den onda punkten och sa åt henne att kliva ner och klä på sig och sätta sig tillrätta.

– Det är inte farligt, sa han, men vi får operera.

Operera! Hon kände en ofantlig lättnad. Det var något med kroppen, något som gick att göra något åt.

– Det är så att mödomshinnan inte öppnar sig tillräckligt av sig själv. Vi skär bort en bit genom en enkel operation, det är det hela.

– En enkel operation? Måste jag ligga på sjukhus?

– Ja. Tre dagar skulle jag tro.

Nina tittade granskande på honom. Hon hade inte någonsin hört talas om en flicka som måste få mödomshinnan bortopererad på sjukhus.

– Är det här något ovanligt, frågade hon.

– Inte särskilt. Det händer ganska ofta.

– Jag har aldrig hört talas om det.

– Det är väl inte sånt som man talar om. Hela mödomshinnan är ju inte kvar, men det sitter en seg flik kvar som är i vägen och smärtar vid samlag. Vi opererar bort den. Vi meddelar från sjukhuset när det är tid för inläggning. Det blir tio dagars sjukskrivning, sedan kan ni arbeta eller studera som vanligt, men alltså inte ha samlag på tre veckor eller en månad. Det märker ni själv, när det är läkt gör det inte alls ont längre.

 

17
Tusentals människor gick mot Vasaparken och det stora FNL- mötet. De vällde upp ur tunnelbanan vid Odenplan och delade sig på två strömmar. På ena sidan passerade de förbi Metro med sina skyltar: ”Lördagsöppet till 16.00. Kaffe extrapris. Fläskfilé 12:30” och på den andra sidan Gustav Vasa-kyrkan med samma slags skyltar, ”Aftonsång 19.00. Högmässa söndag 11.00. Konsert kyrkokören tisdag 20.00. Solist P. Herman.”

Nina ogillade kyrkans anspråksfullhet, att den försökte presentera sig som om den angick någon enda förbipasserande. Hon stod utanför kyrkan. Hon kände ingen som gick i kyrkan, inte ens i julottan. Hon kände dessa andra, denna flod som flöt mot Vasaparken och dagens stora hyllning till det vietnamesiska folkets befrielsekamp.

Myrenberg skulle hålla tal. De flesta hade FNL-märken på sig. Hon spanade efter Marit och Rebecca som försvunnit i trängseln. När hon nådde fram till parken syntes inte någon början eller något slut på den enorma folkmassan. Det gick inte heller att urskilja någon enstaka person. Hon insåg betydelsen av ordet människohav. Ibland gick en dyning genom det.

Många hade Lao-Tse-klänningar och somliga hade Lao-Tse-byxor. Inte så många män. Manskollektionen hade överhuvudtaget aldrig nått ut till affärerna. De som hade Lao-Tses herrbyxor måste vara firman närstående vänner eller släktingar. Hon stod i utkanten utan kontakt med evenemangets främre del, där det kunde ha funnits en scen eller en talarstol, något fanns det säkert. Hon var inte intresserad av att nå fram och se, då och då backade hon några steg.
Snett bakom henne grälade en medelålders man på sin unga kvinna för att hon inte hade läst Maos militärpolitiska skrifter över sommaren som de hade kommit överens om.

Stämningen var upprymd och de tätt sammanpackade föreföll att njuta av att vara så enade. Här och där hördes några sjunga. ”Befria Södern” steg mot Vasaparkens höga trädkronor. ”Tage och Geijer, Johnsons lakejer”, slagorden ekade mot sjukhusets väggar. ”Ho, Ho, Ho Chi Minh.”

Ilskna bilister tutade på Odengatan för att de som samlades inte höll sig borta från körbanan. ”Länge leve Mao Tse-tung!” Larmet var öronbedövande. Det var det största möte Nina sett. Solen glittrade i löven, det var milt och lagom varmt. De flesta kom från sommaren, solbrända och arbetslystna, fulla av längtan att göra något som märktes. ”FNL skall segra!”

Snett bakom henne grälade en medelålders man på sin unga kvinna för att hon inte hade läst Maos militärpolitiska skrifter över sommaren som de hade kommit överens om. Hanna hade just haft med sig denna skrift i två band till kontoret förra veckan. De båda böckerna låg i en liten kartong och såg ut som en gråbrun tegelsten. Hanna skulle läsa vissa kapitel ur del I och redovisa för studiecirkeln. Skrifterna var av avgörande betydelse för general Giaps strategi i Vietnam och alla borde känna till grunderna för gerillakampens militära strategi.

Plötsligt upphörde larmet. Även tutandet slutade, för nu drog sig alla som varit i vägen för trafiken inåt parken, framåt talarplatsen.

Den första talaren var en flicka med svag röst som inte nådde halvvägs till Dalagatan, trots att högtalare hängts ut i trädstammarna. De som inte hörde något återtog sina egna samtal, litet mera lågmält för att inte störa talaren.

Nästa talare var Myrenberg själv. Nina förstod att han måste ha äntrat talarstolen eftersom det bröt ut ett våldsamt jubel bland publiken. Applåder och visslingar bara för att han stod där, någonstans, dold bakom alla människorna. Så hörde hon hans röst. ”Kamrater, åhörare!” Den dånade ut i högtalarna, från ena änden av parken till den andra. ”Kamrater!” Jublet växte till ett dån. Folk lyfte händerna och applåderade högt över huvudena.

Hon lutade sig mot en tjock lönn och blundade. Allt kom rakt in i hennes öron och lät obehagligt välbekant. Hon var rädd att hon var ensam om den obehagliga känslan. Tiotusen människor samlade i jubel och hon var ensam annorlunda. Hon log och rörde läpparna för att inte se rädd ut. Hon försökte mumla med i hurraropen. Ibland bröt orden från talarstolen rakt genom massornas jubel. Det var vanliga ord, de allra vanligaste i kampen för Vietnams befrielse.

– De äldre bland er, de som är över femtio år har säkert en gång demonstrerat för Spanien. För trettio år sedan gick jag som åttaårig grabb och samlade pengar till den spanska republikens kamp mot fascismen. Den gången visade folken sin solidaritet med det spanska folket. Men folkens politiker och deras partiledningar svek och kompromissade. Fascismen segrade i Spanien och folken fick dyrt betala sina ledares svek och feghet. När det nu sägs att vi inte skall glömma Spanien, så skall vi inte heller glömma alla dem som förrådde solidariteten.
Ännu kraftigare jubel. Nina tyckte att Myrenberg lät som Adolf Hitler på journalfilmerna. Upphetsningen. Bifallet. Der Führer.
Bifallet dånade som stormvågor. Myrenberg talade bara i mycket korta sekvenser, inte ens hela meningar åt gången. Han talade med en så djup röst att han lät som en vältränad skådespelare.

– När vi demonstrerar för Vietnams folk som nu reser sig och kräver sin rätt, då demonstrerar vi inte av medlidande. Vi vet att våra öden är oupplösligt förbundna. USA-imperialismen hotar vårt folk som den hotar alla folk. Endast dess krossande kan säkra fred och frihet.

Ännu kraftigare jubel. Nina tyckte att Myrenberg lät som Adolf Hitler på journalfilmerna. Upphetsningen. Bifallet. Der Führer. Om han började säga andra saker, skulle någon märka det? Nina avskydde publikens jubel, även när den jublade för en riktig sak.

Hon kunde inte komma över känslan att om Myrenberg plötsligt börjat tala mot negrer, judar eller kvinnor skulle applåderna stigit lika bedövande högt mot himlen. Hon tänkte på hur Myrenberg sett ut på kontoret när han spankulerade omkring och höll föreläsning. Tänk om han aldrig ställde en vanlig fråga, aldrig lyssnade på ett vanligt svar?

Myrenberg inte bara lät som Hitler, han såg ut som Hitler också. Den lilla mustaschen, håret, den raka näsan. Han var rundare kanske.

Mötet skulle fortsätta med en demonstration, men hon ville skaka av sig detta kritiklösa jubel som kletade som marmelad i håret. Ingen fick tro att hon var sådan.

Hon började gå, sakta och försiktigt drog hon sig tillbaka mot busshållplatsen. Om bara bussen kom skulle hon försvinna in i den, då skulle hon vara räddad.

När hon var nästan framme såg hon Bernhard komma. Hon hade hela tiden rört sig baklänges, som om hon ville ge intryck av att både delta i mötet och lämna det. Nu blev hon ännu mer förvirrad. Varför måste han utkristallisera sig just nu, som en ensam individ som inte ens jublade med, en som liksom hon gick i fel riktning, bort från händelsernas centrum?

Hon vände ryggen till. Men innan bussen kom, stod han där ändå. Skillnaden var att han inte gjorde någon hemlighet av att han skulle med bussen. När han såg Nina log han och frågade om hon var sjuk igen, eftersom hon tänkte åka hem så tidigt.

– Sjuk?

– Ja, sist vi sågs mådde du inget vidare.

– Nej.

Hon såg sig omkring. Hon hade längtat efter Bernhard, hon hade tänkt ringa men det hade inte blivit av. Tänk om han hade en underbar tjej. Bussen kom. De klev på och betalade och satte sig bredvid varandra. Hon tittade ut. Det gjorde han också. Han var längre och deras blickar möttes i spegelbilden i bussfönstret.

– Jag står inte ut med den där jävla uppblåsta Myrenberg, sa Bernhard. Han låter ta mig fan som Hitler.

Du kan väl komma med hem på en kopp te, hade Bernhard föreslagit när de satt i bussen. Nu stod de utanför grinden till ett stort förfallet trähus i Stureby. Det hade en gång varit mycket vackert och kunde bli det igen, men just nu flagade den gula färgen och trappräckena var ljusgrå. En skottkärra hade hål i botten. Marken var täckt med löv.

– Jag kan inte fatta hur det går till, sa Bernhard. Det är jag som ska göra höststädningen och jag hatar att kratta löv. Jag har en teori om att marken inte gillar att bli krattad. Löven är ju näring, jorden håller i sina löv och vill behålla dom, så måste det vara. Gunilla sa igår att det enda som händer när jag ska städa tomten är att den blir belamrad med redskap. Maria sa att hon skulle hyra en container där jag skulle kunna kasta alla krattor som jag skräpat ner tomten med.

– Maria och Gunilla, är det dina syskon?

– Nej för fan. Kommer du inte ihåg att jag bor i ett kollektiv?

De var på väg in och hörde röster. Han slog upp köksdörren.

– Maria, Gunilla, Göran, Lotta. Det här är Nina Broman som jag har bjudit hem på en kopp te. Vi träffades på mötet. Nina jobbar på Lao-Tse.

– Söker du bostad? Vi har ett rum ledigt. Det har snedtak och centralvärme. Rätt mysigt. Fast ena hörnet måste tätas.

– Kan vi inte tända en brasa, sa Bernhard. Jag bar in massor med nerfallna grenar igår.

Han gick ut i det stora vardagsrummet. Målarfärgen hängde ner från det fuktsvarta taket. De sista strålarna kvällssol silades genom fönstret som avtecknade sig på väggen som ett mönster i blekrött.

När Bernhard la sina grenar tillrätta i den öppna spisen började det ryka in så fort han tände. Röken dansade ut i rummet. Bernhard drog i spjället, men röken vände inte. Alla började hosta.

– Vädra, skrek någon, men en annan invände genast att vädring skulle förstöra allt, då skulle röken aldrig vända uppåt skorstenen. I den allt tätare rökdimman dök Göran upp med en dammsugare som han kopplat om så att luften blåstes ut istället för att sugas in. Han stoppade upp dammsugarslangen i rökgången och röken vände direkt.

– Nu kan ni vädra ut, sa han belåtet och stängde av dammsugaren. Alla betraktade Göran med gillande och överlät brasans skötsel till honom. Han flyttade en pinne hit och en pinne dit med sakkunskap.

– Man måste vara noga med brinnavståndet. Inte för mycket, då blir det ingen kontakt, inte för litet för då kommer inte elden fram i mellanrummet. En och en halv centimeter är idealet.
Mannen vill fånga en kvinna, när han väl gjort det kan hans intresse svalna snabbare än någon anat.
Nina satt i en fåtölj där klädseln höll på att lossna i alla kanter på grund av långvarig nötning. Hon såg på Bernhard som satt med solen i ögonen. Hon kände sig som om hon satt bakom en genomskinlig spegel. Hon kunde se honom, men han kunde inte se henne. Hans hår var blont och en aning lockigt, ögonen ljusa, kanske gröna, näsan litet knölig längst fram och munnen hade en ovanlig överläpp med en våldsam amorbåge.

Hon såg brasan snett bakom honom och hon hörde Görans röst som fortsatte in i oändligheten med en berättelse om elden som hon inte alls uppfattade. Hon önskade att Bernhard inte hade bott i ett kollektiv. Hon önskade att han hade bott helt ensam. Hon undrade vad han gjorde på sin fritid utom att han planerade för revolutionen. Det hade blivit tyst i rummet, de andra hade försvunnit och nu hörde hon hur de ropade godnatt långt bortifrån.

– Ja jävlar, sa Bernhard. Du säger inte mycket, men du sitter där och strålar. Just när du satte dig hade du solen precis bakom dig, det såg ut som om du hade nån belysning inuti huvudet som spred sig som en sky av ljus runt håret.

– På dig låg solen väldigt vackert också. Men jag tycker om dig också utan sol. Snart har vi inte ens en brasa, det är ingen som har lagt på ved.

– Jag vet inte om det finns mer ved. Det är litet för mycket på en gång. Jag hade faktiskt hoppats att få se dig idag, men jag hade gett upp när jag gick till bussen. Så tänkte jag att jag skulle gå till Wasahof och ta en öl och kolla in vad det fanns för folk där. Och så står du vid busshållplatsen.

– Jag har tänkt på dig och inte vågat ringa. Jag hoppades att vi skulle ses igen på ett möte så att jag skulle kunna träffa dig utan att verka angelägen. Det är ju viktigt. Att inte verka angelägen.

– Just det. Men att vara det är tillåtet. Är du det?

– Oerhört angelägen.

Hon skrattade och tänkte att hon sa för mycket nu. Så får ingen flicka säga. Då går han. Mannen vill fånga en kvinna, när han väl gjort det kan hans intresse svalna snabbare än någon anat. Var det inte så det brukade stå i flickböckerna?

Hon lyssnade i stillheten för att höra vad han tyckte. Han satt bakåtlutad och blundade.

– Vill du sova över hos mig i natt?

–Ja.

– Ska du ringa till dina föräldrar och säga var du är?

– Jag flyttade hemifrån för länge sen. Kommer du inte ihåg det? Virebergsgatan? Sitt nu kvar och blunda.

Hon hade en randig herrskjorta på sig. Nu knäppte hon upp den så tyst hon kunde och tog av sig skorna. Hon smög sig fram över golvet till hans fåtölj.

– Titta nu.

Han öppnade ögonen och hon slog upp skjortan och lutade sig mot hans ansikte. Han kysste hennes bleka bröst och tog med handen hårt om hennes nacke. Han drog ner henne i sitt knä och hon andades in djupt för att se smal ut i hans famn.

– Hur är det man säger, viskade han.

De var troligen ensamma vakna i huset. Bernhard satt tyst och såg på henne. Det kändes som om de häpnade i kapp över att ha varandra. De hade drömt och längtat men nu satt de i samma fåtölj. Hon satt stilla och tyst och oroade sig över att hon kanske redan tagit för mycket initiativ. Hon ville klä av honom, men fann det lämpligare att invänta att han skulle göra något. Han rätade på ryggen, sträckte ut kroppen och gäspade.

– Jag går ut och sätter på en kopp te i köket, sa han.

– Gör det.

Han försvann och hon grubblade över varför det blir så torftiga ord som kommer över ens läppar när huvudet är fullt av storslaget romantiska tankar.

Hon gick efter honom ut i köket där han stod med ryggen mot henne och mätte upp te i en vit porslinskanna. Hon slog armarna om honom bakifrån och var nöjd med att ha fått tag i honom igen. Hon tog så hårt att han ropade aj.

– Inte visste jag att du är så stark, sa han.

– Det är alla paket jag bär till och från posten, förklarade hon stolt.

– Dig skulle man nog ha nytta av i vilket krig som helst, sa han och böjde sig fram mot hennes panna.

Han höll händerna runt hennes hals och kysste hennes panna. Effekten av den lätta beröringen spred sig som värmestrålar runt öronen.

Hans skjorta glipade i midjan och hon förde in en hand och lät den långsamt följa hans kropp upp mot bröstkorgen, in i armhålan som var våt och hårig, runt skulderbladet och ner längs ryggraden. När hon skulle sticka in ett finger under byxans hårda linning märkte hon att en platta lyste röd på spisen. Det luktade bränt. Han vände sig om och svor.

– Tevattnet, jävlar, jag glömde sätta på tevattnet. Vänta.

– Måste vi dricka te?

Han tittade på henne med yrvaken blick och stängde av plattan.

– Nej, jag vet många andra saker som jag hellre vill göra just nu.

– Jag vet vad jag helst vill göra. Hon stod nära honom och hennes hand svepte hastigt med baksidan över hans byxor. Mot knogarna kände hon hur han växte innanför grenen i de slitna jeansen.
Detta ögonblick var som ett hål i världen och hon kom att tänka på Vietnam som hon inte hade tänkt på under hela kvällen.
Han tog hennes hand och förde henne genom det mörka huset till sitt sovrum på två trappor, högst upp under taket med ett halvmåneformat fönster. Madrassen låg direkt på golvet, vilket verkade rätt eftersom takhöjden i rummets kanter knappast var en meter. Helt rak kunde han bara stå i rummets mitt.

Akta huvudet, varnade han när de gick in genom den smala dörren, men hon hörde inte riktigt vad han sa och när hon förstod vad han sagt låg de redan i sängen med huvudena väl skyddade i ett berg av mjuka kuddar.

– Det här är min kombinerade säng och soffa, förklarade han och föste undan litet kuddar. Kuddarna är alltså soffan, det andra är sängen.

Hon var nära honom nu. Detta ögonblick var som ett hål i världen och hon kom att tänka på Vietnam som hon inte hade tänkt på under hela kvällen. Hon hade inte heller tänkt på att samlag gjorde så ont.

– Du är så vacker, sa hon.

Han skrattade generat.

– Det där är mina repliker. Det är mannen som ska säga: Åh, vad du är vacker. Dina bröst är som äppelmånar i solnedgången. Hon såg neråt sina bröst. Bröstvårtorna var stora och mjuka när de enligt alla regler borde vara små och stenhårda. Tänk om han trodde att det var något fel på henne, att hon inte kände den upphetsning för honom som hon kände.

– Jag har aldrig förstått mig på såna här situationer, sa han. Tål du att höra vad jag tänker?

Hon tog ett stadigt tag om hans pung, som hårdnade och rörde sig uppåt en bit. Han tog bort hennes hand och la sig ner bredvid henne.

– Är det något sorgligt?

– Jag är orolig för att det ska gå för fort för mig, nu, genast. När du rör mig så där kan jag inte njuta för jag blir så orolig. Tänk om hon aldrig mer vill ligga i samma säng som jag, för att jag är en hopplös älskare som det går för fort för. Och hur ska jag då kunna älska med dig med den uthållighet som du förtjänar. Det är frågan.

– I så fall, sa Nina, och förde handen mot vecket mellan hans lår och mage. I så fall befriar vi dig från din förlamande oro genast, så vi kan ägna oss åt annat sedan. Blir det bra?

Hon smekte hans pung med ena handen medan den andra tog ett stadigt tag om lemmen. Hon la märke till att håret var ljust men mycket tjockt. Hon förde ett finger runt ollonets kant och böjde sig ner och blåste litet luft över alla hans ädla delar. Uppifrån kuddarna hörde hon bara ett kvidande ljud som lät som nej, nej, nej.

Han hade lagt en kudde över ansiktet. Det är flickan som ska säga nej, nej, nej, tänkte hon när hon rörde ollonet med tungan. Hon tyckte om den svaga doften av hans kön, hon tyckte om hans höftben när hon smekte det, så att lustkänslan i hans kropp återfördes till hennes handflata.

När hon slöt munnen hårt nedanför ollonet kom han i hennes mun med ett kvävt tjut i kudden. Hon slog armarna om hans höfter och svalde. Hans säd var fullkomligt utan smak. Medan hon låg kvar med huvudet mellan hans lår satte han sig upp och böjde sig ner över henne och bet henne i nacken, hårt som en vampyr som ville åt blod.

Han sträckte ut händerna mot hennes bröst och kände på dem utifrån och inifrån.

– Var är dom känsligast?

– Här, sa hon och pekade på en trekant inåt armhålan.

– Där! Jag trodde det var bröstvårtorna.

Medan han talade smekte han med ett par fingrar från armhålan och ut mot bröstvårtan. Nina ömsom tittade och blundade. När smekningen spred sig vidare ut i kroppen la hon sig ner.

De hade suttit bredvid varandra, nu la han sig ner och kropparna hamnade skavfötters. Han kysste henne i hålfoten och hon vågade knappt tro sina egna känslor. Hålfoten, vilken upptäckt. Hon kände att hon borde oroa sig för om hon luktade fotsvett, men hon beslöt sig för att han fick sköta oroandet.

Hon behövde inte bekymra sig för att det skulle gå för fort för henne, eftersom det hittills aldrig gått för henne på något vis överhuvudtaget. Det tänkte hon inte heller bekymra sig för just nu. Inte ens nämna. Det kunde hon säga någon annan gång. Tänk om han fick för sig att han måste ge henne en orgasm, då skulle han ögonblickligen sluta kyssa hennes hålfot.

Han kunde fortsätta på samma sätt över hela hennes kropp, med sina mjuka känsliga fingertoppar och sina varma läppar och sin fuktiga tunga. Tänk om det fanns fler liknande överraskningar som handens insida och hålfoten. Delar av kroppen som var så flitigt i bruk varje dag att hon inte hade kommit på tanken att de kunde ge så våldsamma lustkänslor.

Hon sträckte ut handen över hans kropp. Det var en våt fläck på låret. Hon blötte fingret i den och drog det helt lätt över hans lem som var liten och mjuk och vilande.

– Jag tror inte jag kommer att orka ligga med dig i natt, men för säkerhets skull: äter du p-piller?

– Nej. Men jag vill gärna ha barn med dig.

– Jag vill gärna ha barn med dig också, men ska vi säga om fem år?

– Om fem år, då kan vi vara döda båda två.

– Sant. Men det är statistiskt troligare att vi lever. Jag vill i alla fall leva med dig resten av livet.

– Men jag har ett pessar, förklarade Nina.

– Med dig?

Hon skrattade. Ville eller ville han inte att hon skulle ha det med sig? Ville han ligga med henne, fast han sa sig inte kunna?

– Nej, alltså jag gick faktiskt hemifrån för att gå på en demonstration. Jag hoppades att du kanske skulle vara där, men jag packade inte ner mitt pessar.
Hon ville få avnjuta honom i fred, utan att hela tiden försäkra honom att han var bra.
Medan hon talade om sitt pessar rörde sig hans hand över hennes ben. När hon tystnade hade han hunnit in i henne med ett pekfinger, samtidigt som tummen svepte över hela venusberget i mjuka halvcirklar. Det gjorde ont på det vanliga sättet. Hon satte sig spänd upp.

– Har du det skönt, frågade han och rösten kom långt bortifrån, som om orden förminskade känslorna.

– Skönt är ett för litet ord, viskade hon. Han satte sig upp med ett ryck medan handen var kvar inuti henne.

– Vad sa du, undrade han. Känns det alldeles för litet? Hur ska jag då göra?

– Jag sa inte att det känns för litet. Du hörde fel. Det känns bra. Men det är som om förtrollningen bryts när du frågar.

– Har jag förstört allting nu?

– Det tror jag inte.

– Du vet, jag är angelägen om att lära mig allt om dig, hur du vill bli älskad.

Han bet i hennes ena bröst, en aning för hårt och ändå kände hon just när hon sa aj att hon önskade att han skulle fortsätta, bita litet mer och kanske ännu hårdare. Hon hade nästan glömt hans hand därnere. Han lösgjorde den och medan han höll försiktigt med båda händerna runt hennes nacke kysste han hennes mun.

Det var deras första kyss på mun och hon förvånades igen. Han kysste på ett eget vis, han smekte hennes läppar med sin tungspets. Insidan av hennes överläpp var känslig för beröring. Kanske fanns det en förbindelse med tårkanalen från överläppens insida, hon kände sig gråtfärdig. En ensam tår rann längs kinden. Han ryggade tillbaka och såg på henne.

– Tycker du inte om mina kyssar?

Hon torkade ögonen och undrade hur han kunde vara så underbar och samtidigt så rädd. Hon ville få avnjuta honom i fred, utan att hela tiden försäkra honom att han var bra.

– Jag tror inte att det kan finnas något som du gör som jag inte tycker om. Jag vet inte varför jag känner mig gråtfärdig. Allt är för stort, för mycket. Jag visste att jag tyckte om dig, men inte att det kunde bli så här. Vi kommer att dö i morgon, den känslan har jag.

Hon la huvudet på hans axel för att slippa se på honom. Hans nackgrop doftade svagt av nästan bortdunstad mansparfym. När hon rörde hans kropp passerade hon då och då över lemmen som blev litet större för varje gång.

Hon höll i den och såg på den medan formen förändrades. En mycket märklig kroppsdel. Hon funderade över hur det kunde kännas att bära en sådan mellan benen. Hemskt opraktiskt. Men ett föremål av värde, lent och slätt.

Han låg tätt intill henne medan hans läppar och händer försökte smeka henne överallt samtidigt. Så småningom koncentrerades kyssarna till munnen och smekningarna till slidan. In och ut och upp över håret och tillbaka till clitoris. Det gjorde fortfarande ont.

Han rörde sig upp över henne och gled plötsligt in i henne nästan utan att hon hann märka det. Han låg en stund blickstilla och såg henne i ögonen. Hon tryckte lätt med hälarna mot hans skinkor för att pressa honom ännu närmare.

– Närmare än så här kan man inte komma, sa han.

Hon önskade att hon kunnat begripa varför den stora förtrollningen var försvunnen. I slidans öppning kändes smärta och därinne kändes ingenting. Det hade funnits en känsla när han kysste insidan av hennes överläpp, men i samma stund som han kom in i henne var det som om hennes slida och livmoder upphörde att existera.

Någon gång senare när hon kände honom bättre, skulle hon kanske våga säga sanningen. Nu låg hon där och låtsades och skämdes. Varför måste han känna hennes insida, allt hade varit så bra innan. Tänk om han nu kände att hennes inre inte fungerade normalt, att hon i motsats till andra kvinnor saknade känsel därinne. Om det inte hade gjort så ont vid ingången till slidan, hade hon inte ens kunnat säga om han var kvar eller inte. Hon undrade hur det skulle kännas efter operationen.

Han rörde sig långsamt och suckade som om han njöt våldsamt. Huvudet vilade mot hennes axel och hon var lättad över att hon inte behövde se honom i ögonen. Hon låg där och stönade med litet och räknade efter att det var fem dagar kvar till mens.

Han rörde sig häftigare, hon tryckte hårdare med fötterna mot hans lår. Plötsligt drog han sig loss ur hennes grepp och tryckte sig mot hennes mage. Sperman kändes varm mot hennes mage. Han kramade henne. Måtte han inte fråga nu. Hon försökte stänga öronen. Hon ville inte höra frågan, inte nu. Hon kände sig både ensam och arg.

– Gick det för dig?

Pang. Det var oundvikligt.

– Nej.

– Jag menar inte nu, jag menar när jag smekte dig förut? Det gick en spänning genom din kropp, men jag vet inte om det var en orgasm.

Plötsligt kände hon att hela livet skulle bli en lögn om hon ljög nu. Det var svårt att vara uppriktig.

– Det vet inte jag heller.

Han såg undrande på henne.

– Var den så svag? Det verkade som om du var vansinnigt upphetsad.

– Det var jag. Men jag har aldrig haft en orgasm. Jag vet inte hur det ska kännas. Det är inte ditt fel. Om jag överhuvudtaget kan få några orgasmer kommer jag nog att få en med dig.

– En! Minst femhundratusen. Har du verkligen aldrig haft en orgasm? Inte ens när du onanerar?

– Inte ens då, svarade hon undvikande. Hon hade inte onanerat annat än på direkt uppmaning av Svein, som trodde att det var en säker väg att hitta fram till en orgasm.

– Mycket egendomligt. Du har en sån glöd. Du har en vulkanisk sexualitet. Den ligger där inne och pyr och väntar på sitt utbrott.

– Så du tror inte att jag är onormal på något vis?

– På vilket vis skulle det vara?

– Jag vet inte. Jag bara tänkte.

– Vad tänkte du?

– En gång var jag tillsammans med en kille i England som sa att jag var frigid, som alla svenskor.

– Vilken jubelidiot. Ta hit honom så jag får skära kuken av honom. Frigid betyder kall! Du är den klart varmaste kvinna som någonsin vilat i mina armar. Det säger inte så mycket, jag har inte så stor erfarenhet.

– Tack i alla fall, också för allt elakt om honom.

– Var han din förre kille?

– Nej. Det är längre tillbaka.

– Vem är din förre kille?

– Vem är din förra tjej?

– Angår det dig?

– Då behöver inte jag heller berätta. Vet du vad klockan är?

– Jösses. Kvart över fyra. Jag ska vara på garaget klockan åtta. Jag kan inte sjukanmäla mig, jag är sjukinhoppare och dom har skitsvårt att få tag i folk nu.

– Då sover vi nu.

De låg med armarna om varandra och blundade och försökte sova. Han lösgjorde sig ur hennes armar och vände sig bort, långt bort så att inte ens skulderbladen eller tårna skulle nudda hennes. Men hon somnade inte.

Efter en stund satte de sig upp och betraktade varandras kroppar i den nya kärlekens förskönande ljus. De insåg att de inte skulle sova alls.

– Kom så går vi upp och äter, sa han. Klockan var tjugo minuter över fem.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
5 timmar sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet. ”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

”Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?”

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon. När det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården igår. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan…

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Publicerad Uppdaterad
12 timmar sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Publicerad Uppdaterad
13 timmar sedan
Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson
Mobilisering är enda vägen framåt, skriver Toivo Jokkala. Foto: Jonas Ekströmer / TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

I skrivande stund pågår rösträkningen och mandaten står och väger. Kanske kommer vi inte att veta säkert vilken sida som vunnit det svenska riksdagsvalet 2026 förrän senare i veckan. Den otäckaste regeringen i modern tid verkar hur som helst ha fallit – medan Socialdemokraterna visar att de ingenting begripit.

Om resultatet står sig och Tidösidan förlorar är det, i brist på bättre ord, en stor lättnad. Ulf Kristerssons regering, där Sverigedemokraterna formellt har stått utanför men i allt väsentligt hållit i taktpinnen, har varit en katastrof på många plan. Regeringens politik har slagit sönder mängder av människoliv – och normaliserat rasismen, urholkat rättsstaten, ödelagt klimatpolitiken och ytterligare ökat samhällsklyftorna. Den har utgjort ett grundskott mot många av de landvinningar som gjorts i Sverige under det senaste seklet.

En förlust för Tidöregeringen innebär alltså lättnad, en sorts andningspaus. Vi slipper ett läge där en Sverigedemokrat- och moderatdominerad regering måste övertrumfa vad den redan ödelagt, vi slipper Tidö 2.0, vi kan ta ett djupt andetag och samla krafterna. Men det är tyvärr det mesta vi kan hoppas på.

Det här är nämligen, oavsett exakt mandatfördelning i slutändan, ett betydligt sämre resultat för oppositionen än vad som varit rimligt efter denna katastrofregering. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna, som ägnat en stor del av mandatperioden åt att triangulera och lägga sig så nära Tidöpartierna det går i dessa partiers profilfrågor, gör ett historiskt dåligt val. Om siffrorna står sig har S inte presterat så här dåligt sedan 1928. Ett smashläge har förvandlats till pyspunka.

Samarbete över blockgränsen en fantasi

Det borde stämma till en rejäl eftertanke, men kommer antagligen inte att göra det, åtminstone inte i Socialdemokraternas ledning. På valnatten sade S-ledaren Magdalena Andersson: ”Givet att det tycks bli så här jämnt igen så finns det all anledning att söka den nya samarbetsanda som jag har talat om. Det vore bra för svensk politik.”

Den samarbetsandan – underförstått: över blockgränserna – finns bara i S-ledningens huvuden, och visar att de ingenting begripit. Precis som när LO-ledningen reagerar på kapitalets bredsida mot fackföreningsrörelsen genom att tala om vikten av handslaget och att stå upp för den svenska modellen framstår Socialdemokraternas reaktion på blåbrunhögerns politiska offensiv som helt verklighetsfrämmande. I ett läge där partiet hade behövt konfrontera den demokratifientliga råhögerpolitiken och lyfta ett progressivt alternativ sitter de fast i en 1900-talsfantasi där de oavsett vart vinden blåser alltid står stadigt i samhällsutvecklingens mitt och håller i taktpinnen. Den fantasin saknar täckning i vår samtida verklighet, och väljarna har visat att de inte heller tror på den.

Om Tidöförlusten nu håller i sig stundar komplicerade regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna lär inte få utdelning på sitt flirtande med Kristdemokraterna – en av partiets alla obegripliga och demoraliserande manövrar under valrörelsen – utan vara hänvisade till att göra upp med Centerpartiet och Miljöpartiet, samtidigt som de på ett eller annat sätt säkrar upp Vänsterpartiets stöd.

Mobilisering är enda vägen framåt

När det gäller den kommande politikens innehåll kan alla vi andra som bäst hoppas på en paus i utförslöpan. En socialdemokratiskt ledd regering med centerpartistiska inslag lär inte förverkliga Tidö 2.0:s program – men heller inte rulla tillbaka de ödesdigra förändringar som Tidöregeringen genomfört. Därtill riskerar den att ge utrymme åt flera av Centerns nyliberalt präglade förslag. Det lär bli ytterst impopulärt, och om fyra år kan vi alltså befinna oss i ett läge där SD och Tidö är redo för comeback och kan framställa sig som utmanarna till en stagnerad politik.

Det enda sättet att försöka förhindra det är att använda de här fyra åren till progressiv mobilisering. Som de rekordstora klimatdemonstrationerna i Stockholm och Göteborg veckorna innan valet visade finns det fortfarande ett annat Sverige – ett Sverige där människor tror på rationalitet och solidaritet och på att verklig förändring är möjlig, hur osynligt detta Sverige än varit i valrörelsen. Det är den sortens krafter vi måste bygga på – i de sociala rörelserna, på arbetsplatserna, i opinionsbildningen.

Alltför länge har brunhögern nu fått formulera problembeskrivningarna – det är dags för oss andra att ta över. Vi kommer tyvärr inte att kunna luta oss mot den kommande regeringen, oavsett hur den ser ut.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
till vänster: Flyktingar vandrar mot turkiska gränsen till Grekland. Till höger: Foto på Elias Efveregren.
Elias Efvergren är debattör och namnet bakom kontot ”Ekonomin bakom”. Till vänster: Människor på flykt, gränsen mellan Turkiet och Grekland år 2020. Foto: Emre Tazegul/TT, privat

Alla arbetare förlorar på den rasistiska politiken

”Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Öppna gränser? Eller är det stängt för alla utan en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa?” Debattören Elias Efvergren slår hål på migrationsmyterna och förklarar hur ”kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil.”

Migrationsminister Johan Forsell sitter vid middagsbordet och pratar med sonen om hur det var på senaste Aktivklubbmötet. Sedan går han till jobbet och utvisar tonåringar. Socialdemokraternas Lawen Redar tycker att det är att gå för långt men vill ändå ha stram migrationspolitik för att ha råd med ”generell välfärd”. Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle öppna våra hjärtan. Stefan Löfvén öppnade sitt hjärta under 2015 års flyktingkris och stängde det sedan 2016. 

Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Är det öppna gränser? Eller är det stängt för alla utom de med blå ögon, skär hud och en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa? 

Först reder vi ut vad migration är och vem som gynnas av det. Så: 1. Migration är en ekonomisk nettovinst för länder som tar emot migranter och en nettoförlust för de som förlorar sina medborgare. 2. Migration är oundviklig i en imperialistisk värld. 3. I länder finns det grupper (vi kan kalla dem klasser) som påverkas olika av migration. 

Migration = ekonomisk nettovinst för mottagarlandet

Den första punkten är relativt enkel. Det är belagt att länder som tar emot migration gynnas ekonomiskt som enhet (land). I och med att det mestadels är unga vuxna i arbetsför ålder som migrerar har ursprungslandet stått för de stora kostnaderna (utbildning etc.) som sedan det mottagande landet gynnas av i form av arbete. Migration är alltså ett sorts utvecklingsstöd från fattigare länder till rika. 

Den andra punkten betyder att vi inte lever i ett slutet system inom nationen. Precis som kapitalet är globalt är även dess effekter. När Lundin Oil fördriver folk i Sudan, när EU driver iväg lokala fiskare utanför Västsahara, när det är krig om Ukrainas resurser, när USA tillsätter fascistoida marionettledare i Centralamerika för att kontrollera plantageområden för sina företag etcetera och så vidare i närapå oändligheten tvingar det människor ifrån sina ursprungliga boplatser. Det är inte enskilda händelser utan del av det kapitalistiska systemet. Så, det förespråkare för stram migration säger är: ”låt oss fortsätta suga ut mer sårbara länder och dess resurser för vår ekonomis skull samt låta någon annan ta hand om människorna som måste fly/migrera”. De gör detta många gånger för att de menar att ”vi inte har råd” (påhitt, se punkt 1). 

Den tredje och sista punkten är snäppet klurigare, med klart fler rökridåer.  

Ett bra exempel på hur migration används både som politiskt slagträ och som metod för att sänka produktionskostnader och därmed öka vinsten är det brittiska oljebolaget NAECI. Företaget sparkade de brittiska oljearbetarna och tog in billigare portugisiska motsvarigheter. Före detta premiärminister Gordon Brown från Labour gick ut och skanderade ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Rasistpartiet BNP försökte komma till den följande strejken men strejkarna skickade ut dem och sa att deras fight inte var mot de portugisiska arbetarna utan mot arbetsgivarna som ville exploatera dem. BBC fick också backa från sin vinkling av storyn om att den handlade om etniska motsättningar, när det egentligen handlade om att de brittiska arbetarna fick sparken på grund av att arbetsgivarna anställde billigare underleverantörer.  

Så politiker, arbetsgivare och media spädde på etniska motsättningar medan arbetarna höll fast vid att det handlade om arbetare mot arbetsgivare, oavsett nationalitet. 

Exploaterad arbetskraft och gränspolitik

Här börjar vi komma till kärnan av punkt 3. 

Kapitalet vill ha migranter. De kan användas som en lönepress och eventuellt få ner kostnaderna. Samtidigt sponsrar de också politik som sätter upp gränskontroller och vill kicka ut migranterna. Hur går det ihop? Det kapitalet vill ha är ett klimat där vissa inte har några rättigheter och är desperata. Så den gyllene vägen för kapitalet är hårda tag vilket leder till låga krav och rädsla hos de som invandrat samt bonusen rasism och splittring av arbetarkollektivet när tankesmedjor (med generös sponsring från kapitalet) och media (också de många gånger med generös sponsring) ställer grupper mot varandra. Det är fullkomlig jackpot! 

Nu kanske någon sitter och tänker: ”Va? Min farbror är företagsledare men han är jättesnäll och har också hälsat på en flykting en gång, hur går det ihop va?!” Oavsett vad kapitalet och dess företrädare tycker, tänker och känner på ett privat plan så är det en fullständig jackpot för deras position, den funktion de spelar i det ekonomiska systemet. Militariserade gränser kombinerat med rasism gör i förlängningen att deras balansräkningar ser bättre ut och det demobiliserar motståndet som skulle kunna kräva att en större del av vinsterna gick till de som skapat dem, det vill säga de som arbetar. 

Så lurar rasistisk politik arbetare

Vad ska då vara vårt svar? 

Som löntagare kan du antingen fokusera din kraft på att kämpa mot den invandrade arbetaren som försöker försörja sin familj likt dig själv. Eller så kan du rikta din kraft mot att kämpa mot det företag som väljer billigare arbetskraft för att få högre vinst. Om du väljer det första alternativet så blir du lurad. 

Varför? 

Jo, för att även om du lyckas, även om du får din vilja igenom och den invandrade försvinner, vad händer då? Kommer företaget ge dig tillbaka jobbet med din relativt högre lön jämfört med den invandrade personen? Nej, företaget kommer att leta efter nya alternativ till att sänka sina arbetskostnader. Hur görs det? Antingen genom att flytta till Kina, Lettland eller Bangladesh eller genom att introducera teknik som ersätter dig. Antagligen båda.

När vi kombinerar de tre punkterna står en sak klar: kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil mot vårt motstånd till den orättvisa värld de har byggt upp. 

Svaret då? 1. Bekämpa Lundin Oil, amerikanska kuppmakare och alla deras vänner. 2. Kämpa mot alla institutioner, lagar och företag som orsakar lönedumpning. 3. Organisera så brett som möjligt och motverka därmed den splittring motståndarna vill se.  

Migration är inte vilken fråga som helst. Den avgör liv. Det kräver att vi har en tydligare och mer sammanhållen linje för inte gå i fällan skapad av de som utnyttjar diskussionen om migration för egen vinning.   

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch vill inte svara på frågan om folkmord i Gaza
Trots att över 70 000 palestinier dödats vill vare sig Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna svara på Arbetarens enkät om folkmordet i Gaza. Foto: Jehad Alshrafi/TT, Anders Wiklund/TT och Christine Olsson/TT

Blåbrun ignorans om helvetet i Gaza

Tyst som i en massgrav. Det är reaktionerna från tre av fyra blåbruna partier när Arbetaren frågar om de anser att det pågår ett folkmord i Gaza.

Slakten i Gaza fortsätter. Senast i helgen begravdes ett sjuttiotal barn som hittats under rasmassorna till ett sönderbombat bostadskvarter. Över 70 000 palestinier har hittills dödats av den israeliska militären sedan den 7 oktober 2023 och lidandet för civilbefolkningen i det instängda och isolerade Gaza beskrivs av hjälp- och människorättsorganisationer som enormt.

Sjukdomar, svält och brist på allt från rent vatten till mediciner gör att läget blir allt mer akut. Snart väntar dessutom vintern med regn och sjunkande temperaturer vilket riskerar att förvärra läget ytterligare.

Enkät: Pågår ett folkmord i Gaza?

Men trots att bland annat FN:s råd för mänskliga rättigheter, UNHRC, dragit slutsatsen att de israeliska myndigheterna begår handlingar som uppfyller kriterierna för folkmord så väljer Moderatarena, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att inte svara på Arbetarens frågor kring hur de ser på frågan.

I en enkät som skickats ut från tidningen till samtliga riksdagspartier inför söndagens val ställdes två enkla frågor.

1. Sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 beräknas över 71 000 palestinier dödats i Gaza. Anser ni att det rör sig om ett folkmord?

2. Varför/Varför inte?

Håkan Svenneling, Vänsterpartiet
Håkan Svenneling, V. Foto: Henrik Montgomery/ TT

Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling.

– Ja, Vänsterpartiet menar att Israels krig mot Gaza är ett folkmord. Sedan Hamas brutala attack den 7 oktober 2023 har Israel bedrivit ett intensivt och hänsynslöst krig mot Gaza och dess befolkning. Trots den så kallade vapenvilan fortgår dödandet av civila. Över 70 000 människor har dödats och ännu fler har skadats eller försvunnit i rasmassorna efter Israels bombningar. Israel har systematiskt använt svält och undanhållande av medicin och andra förnödenheter för att göra den humanitära situationen outhärdlig. Det ska ses i ljuset av uttalanden från höga israeliska företrädare som förnekat det palestinska folkets existens och rätt till liv. Det går inte att beskriva som något annat än ett folkmord.

Jacob Risberg, MP. Foto: Samuel Steén/TT

Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Jacob Risberg.

– Ja. Redan i januari 2024 fastslog ICJ att det förelåg en risk för folkmord i Gaza, och sedan dess har FN:s oberoende kommission såväl som Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och en rad andra granskningar kommit fram till att det som skett och sker i Gaza är ett folkmord.

Kerstin Lundgren, C. Foto: Henrik Montgomery/TT

Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren.

– Det råder inga tvivel om att Israels hänsynslösa krigföring i Gaza är bortom all proportionalitet och utgör brott mot folkrätten. De civila offren, hindren för humanitär hjälp och användningen av svält som vapen är oförsvarliga. FN:s oberoende undersökningskommission har dragit slutsatsen att folkmord begås i Gaza. Det är en mycket allvarlig anklagelse, som Sverige och omvärlden måste ta på största allvar. Den juridiska prövningen ska göras av domstol, men det får aldrig bli en ursäkt för passivitet. Sverige måste agera aktivt för att säkra att de ansvariga hålls till svars och att de internationella domstolarna kan göra sitt jobb.

Foto: Johan Nilsson/TT

Socialdemokraterna, via partiets presstjänst.

– Frågan om Israel begår folkmord i Gaza prövas nu av ICJ. Vi ska respektera rättsordningen, men vi har sedan länge sagt att utvecklingen i Gaza och det enorma lidandet för den palestinska civilbefolkningen innebär att det finns starka skäl att befara att ICJ kommer fram till att Israels agerande utgör folkmord. Stater kan inte vänta på ett slutligt rättsligt avgörande för att agera, enligt folkmordskonventionen har vi en skyldighet att göra vad vi kan för att förebygga folkmord.

Mer press behöver sättas på den israeliska regeringen, både ekonomiskt och politiskt. Vi fördömer den israeliska regeringens krigsbrott mot den palestinska civilbefolkningen, liksom Israels illegala ockupation och bosättarpolitik. Sverige ska aktivt stödja ICC, ICJ och andra internationella rättsliga processer för att motverka straffrihet och ställa ansvariga för internationella brott till svars.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Liberalerna, via partiets riksdagskansli

– Liberalerna anser att frågan om folkmord är en juridisk fråga som ska avgöras av internationella domstolar. Folkmord är ett specifikt brott enligt internationell rätt och kräver en rättslig prövning av både handlingar och avsikt. Internationella domstolen har ännu inte prövat och avgjort frågan om folkmord i Gaza i sak. Det förändrar inte att det mänskliga lidandet i Gaza har varit fruktansvärt och att alla misstankar om allvarliga brott mot internationell rätt måste utredas och prövas.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan
"Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar", säger Moaawia Albriki. Foto: Alexandra Urisman Otto

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Flera gånger var Moaawia Albriki på väg att springa rakt mot svärdmannen för att försöka övermanna honom. Nu snurrar tankarna kring både vad som hänt om han inte hejdats av sina vänner. Och hur valrörelsen hade sett ut om gärningsmannen varit muslim.

– Jag tror att regeringen innerst inne önskar att det hade varit så, säger han i sista delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Gymnasieeleven Moaawia talar med markant Bergslagen-dialekt när han visar mig och Greta Thunberg runt i Fagersta centrum en vardagskväll knappt två veckor före valet. Luften bär fortfarande lite sommar i sig men kvällen är svalare än på länge. Hösten närmar sig.

– Där borta, vid den vita markisen. Där brukar jag klippa mig, säger han och ler mot oss. 

– Där har ni busstationen på andra sidan. Sen har ni lite affärer där. Sen finns det en lekpark där.

Han tystnar. Sedan tar han upp tråden från nyss, när vi pratade om hans framtidsplaner.

– Jag pluggar här nu, på vård- och omsorgsprogrammet. Och jag jobbar extra på ett äldreboende. När jag har tagit studenten vill jag plugga vidare till specialistsjuksköterska. Och efter min utbildning ska jag jobba ett tag här, ge tillbaka till samhället som har gett mig så mycket, säger han. 

– Men sen ska jag flytta utomlands. Det är för tungt med alla klagomål från Alternativ för Sverige och SD och sådana som inte gillar invandrare. Om man flyttar så slipper man det och kan gå vidare.

Hjälpte skadade under dådet på Brinellskolan

Fredagen den 21 augusti i år var den första fredagen på Brinellskolan för 18-åriga Moaawia Albriki. Han hade bytt skola, utan att berätta det ens för sina föräldrar, för att få en bättre utbildning och lära känna nya vänner. Klassen hade fått sluta redan klockan tolv men några av dem satte sig i den öppna caféliknande delen utanför undervisningsrummet. De skulle plugga till ett prov.

Vid tvåtiden kom en utklädd person in i korridoren. I alla fall var det så Moaawia uppfattade det.

– Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag såg svärdet faktiskt, men jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar.

Moaawia Albriki vid minnesplatsen i Fagesta. Foto: Alexandra Urisman Otto

Moaawia tittade ner i sina pluggpapper. Sedan började ungdomarna skrika.

– Jag tittar upp igen och ser bara en vägg av folk som står upp. Sedan skriker alla ”spring spring spring”, berättar han. 

Vad som hände sedan har han och andra berättat om i otaliga nyhetsmedier. De var flera personer, bland annat Moaawia och hans vän Mohamed, som hjälpte skadade och fick en av dem till sjukhuset i en epa. Mohamed och Moaawia är klasskamrater och dessutom kollegor på extrajobbet på äldreboendet. 

– Flera gånger var jag på väg att springa tillbaka. In mot han med svärdet, säger Moaawia. 

– Men Mohamed stoppade mig och skrek ”han viftar med svärdet som om han aldrig gjort något annat”.

Politker kom hit för att visa upp sig och få fler röster”

Fagerstas stora lekpark breder ut sig framför oss. Vi rör oss sakta, pratar och ser oss omkring samtidigt. Moaawia berättar att både han och Mohamed i efterhand har funderat över ifall de hade kunnat göra något mer. Kanske räddat den 17-åriga tjejen som dödades. 

– Jag fattade inte riktigt vad som hände, det gick så fort. Men jag minns att jag tänkte att man kanske kunde ha tagit en stol och sprungit emot honom med. Om vi hade varit flera hade det kanske gått.

Statsminister Ulf Kristersson (M) och socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson besöker minnesplatsen i Fagersta. Foto: Magnus Lejhall/ TT

Han tänker mycket på det. Men också på politikerna som kom dit dagarna efter dådet för att lägga ner blommor vid minnesplatsen och posera på bilder.

– De kom inte hit för att de bryr sig. I alla fall bryr de sig inte tillräckligt mycket för att göra något åt det som har gjort den här händelsen möjlig. De kom hit för att visa upp sig och försöka få fler röster, det är vad jag tror.

Ett gäng barn kommer framspringande och ber Greta att få ta selfies. ”Varför är ni här?” frågar de. ”Ni borde ta selfies med Moaawia”, säger vi och förklarar.

Familjen flydde kriget i Syrien

Familjen Albriki kommer från Syrien. Mellanbarnet Moaawia var liten när kriget bröt ut. De flydde och efter några år i Turkiet blev det vidare färd till Sverige. Först Märsta, sedan Upplands Väsby. När de skulle hitta en stadig plats att leva på gick flytten till Skinnskatteberg, tjugo minuters resväg från Fagersta. Där bor familjen fortfarande. 

– Det var en bra plats för oss barn att växa upp på. Mina föräldrar har gjort allt för vår skull. För att vi skulle kunna få det bättre här än någon annanstans, säger Moaawia. 

Han tar fram telefonen. Visar oss bilder och filmklipp som han tog direkt efter händelsen. Och sedan säger han med upprörd röst:

– Och det här. Ser ni det här? Förstår ni vad det betyder? Folk gillar det han gjorde.

Han har svajpat till en ny bild. En han har fått från en kompis, hon har hittat den på något forum. Exakt vad den föreställer är för grovt att ens beskriva, men den skändar dådets dödsoffer. I kommentarsfälten skrattar folk.

– Det finns värre grejer där ute, till och med. Men jag orkar inte titta. 

Det blir tyst en stund. Sedan säger Greta:

– Man har ju på något sätt vetat att det skulle bli så här. Det här är ett resultat av den extremt våldsamma rasistiska jargongen och diskursen som politiker har ägnat sig åt de senaste åren. Samma politiker som sen vill ta politiska poäng genom att komma hit och posera i bild.

Hyllade högerextrema gärningsmän på Tiktok

Det stod klart nästan på en gång. Den 18-åring som greps på Brinellskolan efter attacken hade tydliga kopplingar till högerextremism. I ett 20-tal inlägg och videoklipp på ett Tiktok-konto som kopplats till honom hyllas gärningsmän som Anders Behring Breivik och terrorattentatet på Utøya 2011, Anton Lundin-Pettersson, som låg bakom den rasistiskt motiverade attacken på Kronans skola i Trollhättan i oktober 2015, och Rickard Andersson, som dödade tio personer på Campus Risbergska i Örebro ifjol, och därefter tog sitt eget liv. 18-åringen i Fagersta tycks också ha varit klädd som Lundin-Pettersson var vid sitt dåd.

När tidningen Flamman gick igenom kontot hittade man också delningar av flera politiska inlägg, bland annat ett som sprider konspirationsteorin om ett befolkningsbyte i Europa. Där fanns också ett tiotal inlägg som propagerade för partierna Alternativ för Sverige och Örebropartiet, som båda går till val på en omfattande återvandringspolitik.

En tyst minut hålls för att hedra offren i skolatacken på Brinellskolan. Människor samlas utanför skolan. Foto: Åke Ericson/TT

En 17-årig flicka dödades i Fagersta, tre pojkar skadades. Enligt uppgifter till Arbetaren hade alla offer helt eller delvis utländsk bakgrund, något också Proletären tidigare har rapporterat. Elena Makars, bästa vän till den dödade flickan, sa så här tidigare i veckan till Svt Nyheter

– Även fast polisen inte har sagt något… Han var ju klädd som mannen i Trollhättan som öppet sa att han gick på invandrare. Precis det har jag och min bästa vän snackat mycket om. Det är ett stort problem här i Fagersta. Med just högerextremismen.

För Svenska Dagbladet berättar en person som lärt känna den misstänkta gärningsmannen online, om sin kommunikation med honom strax före dådet. 

– Han frågade mig om han skulle döda kvinnor eller invandrare. Jag trodde först att han fejkade, berättar vännen och lägger till att den misstänkte var ett ”stort fan” av Anton Lundin Pettersson, som dödade tre personer på Kronogårdens skola i Trollhättan 2015.

 – Han ville vara som honom, berättar kompisen.

Mathias Wåg: ”Högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer”

Mathias Wåg är journalist och bevakar den högerextrema medie- och aktivistmiljön. Den radikalisering som sker online, inte minst bland ungdomar i dag, är mångfacetterad och beskrivs ibland som en blandning mellan extremvänster och extremhöger. Men det stämmer inte, menar han.

– Det stämmer att ideologin är en blandning. Men inte av höger och vänster, utan genom att högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer som är bland annat satanistiska eller platser för misogyna incel-män, säger han. 

Mathias Wåg. Foto: Privat

I FOI-rapporten ”Våldsbejakande extremism och digitala miljöer” från mars 2024 beskrivs hur ”offentliga talespersoners och opinionsbildares förtal och demonisering av vissa individer eller befolkningsgrupper kan leda till ideologiskt motiverade våldshandlingar utförda av enskilda gärningsmän”, så kallad stokastisk terrorism. I rapporten nämns digitala medier som en underlättande faktor. 

– Statistiskt sett ökar hotbilden när personer hängs ut. Det handlar inte om en direkt anstiftan, men om en viss grupp personer beskrivs som ohyra, parasiter, som några som ska ”städas bort” – då riktas extremism, ilska, aggressioner mot den gruppen. Och risken för attentat ökar, säger Mathias Wåg och fortsätter. 

– Försvarshögskolan och Säkerhetspolisen använder sig av det här i sina rapporter. Men det har inte alls kommit ut i den politiska diskussionen.

Varför?

– Om man skulle prata öppet om det här så skulle det gå att koppla till högerns politik. Sättet att tala om muslimer, transpersoner och så vidare. Om man normaliserar en sådan retorik så kommer attentaten att komma.

Moaawia Albriki som förstagångsväljare

Vi står intill Brinellskolans gård nu, efter att ha passerat minnesplatsen. Ljus, teckningar, gosedjur. Moaawia pekar, ”där är mitt klassrum och där inne hände det. Ser ni de där fönstrena där?”

Här stod också flera politiker dagarna efter händelsen. Moaawia hörde att de skulle komma, men hade ingen som kunde skjutsa honom och stannade hemma.

Om du hade varit där när statsministern kom, vad hade du sagt till honom?

– Ulf Kristersson? Jag hade bara sagt: lämna över till någon annan. Någon som vill göra skillnad och verkligen vill göra någonting åt saker. Någon som bryr sig. Visst, självklart bryr han sig lite. Men jag tror han bryr sig mer om sina pengar, sin lön, sin stol som han sitter på. Sin makt helt enkelt. 

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar. Foto: Lars Schröder/ TT

Och om Jimmie Åkesson skulle komma hit, vad skulle du säga till honom?

– Han är rasist. Honom jag vill inte… Jag hade spottat på honom. Jag vill inte prata med honom. Han är ren rasist, liksom. Han tycker ju inte om ju invandrare, eller ”muslimer”, som han säger. Och det finns fler människor som han, säger Moaawia och fortsätter.

– Så det jag vill säga är bara sluta blanda in religion. Sluta se ner på människor. Sluta titta på deras bakgrund, deras religion, hur de ser ut, deras hudfärg. Var rättvisa och jämlika mot allt och alla. Det spelar ingen roll vem det är. En svensk, en mörkhyad, en blondin, en brunett. Spelar ingen roll. 

Det här är ditt första val. Hur resonerar du inför att du ska rösta?

– Jag kommer rösta på Vänsterpartiet. För det första för att det är en invandrare som styr, Nooshi. Jag röstar på dem för att hon är en kunnig människa, hon är duktig på att tala och är inte emot kvinnor som vill bära de kläder de vill. Och partiet vill förändra många saker för samhället. För det andra så är det inte ett rasistiskt parti. 

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Daniel Lakso Tesak rektor för Angered folkhögskola och Irina Maister Bergman rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan.
Daniel Lakso Tesak, rektor för Angered folkhögskola, och Irina Maister Bergman, rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan. Foto: Koshi Rafat, privat

Att skära ner på folk­bildning är att skära ner på demokratin

”Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026”, skriver rektorerna för Angereds och Mångkulturella finska folkhögskolan.

I Sveriges socioekonomiskt utmanade områden saknar omkring var tredje elev behörighet till gymnasiet när de lämnar årskurs 9. När åren på gymnasiet gått har endast hälften av de unga i dessa områden nått en fullständig examen. Bakom dessa siffror finns unga människor som möts av stängda dörrar till arbetsmarknad och vidare studier. Men i stället för att låta utanförskapet fördjupas kliver folkhögskolan in som en avgörande bro.

I Angered ser vi dagligen vad som händer när människor får en reell andra chans: självförtroendet växer, kunskaperna fördjupas och vägar till arbete och vidare studier öppnas. Ändå pressas folkbildningen av urholkade anslag och kortsiktiga finansieringsmodeller. Det är en felaktig och farlig prioritering. För att vända utvecklingen krävs inte nedskärningar – det krävs en kraftsamling och ökade resurser.

Många som kommer till oss har tyvärr ofta dåliga erfarenheter av den traditionella skolan, bär på psykisk ohälsa eller kämpar med språket. Vi erbjuder en pedagogisk miljö som bygger på hög lärarnärvaro, grupplärande och dialog. I stället för en provfokuserad och stressig studiemiljö erbjuder folkhögskolan en personlig relation till varje deltagare och en stark fokusering på meningsfullhet i studierna.

Folkhögskolan bryter segregation

Resultaten är tydliga. Över 90 procent av våra deltagare anger personlig utveckling som sitt främsta motiv för studierna, och nästan alla som läser allmän kurs gör det för att få de behörigheter som de behöver. Vi reparerar skador från en misslyckad skolgång och återställer tron på den egna förmågan.

I områden där tilliten till samhällets institutioner sviktar fungerar folkhögskolan som en trygg, lokal och neutral mötesplats. Genom att väva samman språkinlärning med samhällsorientering, kultur och kritiskt tänkande skapar vi en miljö där deltagarna tränas i demokrati och delaktighet i praktiken.

Att höja utbildnings- och bildningsnivån i lokalsamhället är det enskilt mest effektiva sättet att bryta segregationen, förhindra rekrytering till destruktiva miljöer och bygga motståndskraft mot extremism. Att i detta läge inte satsa fullt ut på folkhögskolorna är ett direkt hån mot det förebyggande arbete som alla politiker påstår sig vilja ha.

Krav på långsiktig finansiering

Inför det stundande riksdagsvalet kräver vi därför att politiken säkrar en långsiktig och uppräknad finansiering. Sluta urholka statsbidragen till folkbildningen. Våra folkhögskolor i socioekonomiskt utmanade områden behöver långsiktigt hållbara ramar för att kunna planera vår verksamhet och möta de stora behoven av särskilt stöd och språkinsatser. Vi kräver också att våra politiker erkänner bildningens värde för demokratin. Utbildning handlar om mer än bara yrkeskompetens. Att stärka individers förmåga att förstå, påverka och delta i det demokratiska samtalet är en av de bästa investeringar Sverige kan göra.

Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026. Ge oss förutsättningarna att fortsätta bygga ett starkare, mer sammanhållet Sverige.

Daniel Lakso Tesak, rektor, Angered folkhögskola
Irina Maister Bergman, rektor, Mångkulturella finska folkhögskolan

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Simona Mohamsson Johan Apel Röstlund
Johan Apel Röstlund om mediernas bevakning av Liberalerna och opinionsundersökningar nära valdagen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT

Drar medierna Liberalerna över spärren?

”Publiceringar av mätningar så nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.” Johan Apel Röstlund om mediernas valpåverkan och Liberalernas ”lyft”.

”Just when I thought I was out, they pull me back in.”

Al Pacinos klassiska Gudfadern-citat från 1990 kan på ett lika sorgligt som cyniskt sätt sammanfatta Simona Mohamssons senaste vecka. De stora medierna håller nämligen på att putta Liberalerna över fyraprocentsspärren – och det är ett demokratiskt problem. 

Missförstå mig rätt: Inte det att Liberalerna, vad man än tycker om den krympande skara som en gång kallades Folkpartiet, eventuellt klamrar sig kvar i Sveriges lagstiftande församling. Det är snarare sättet som Mohamsson och hennes glada gäng i sådana fall gör det på.

Mediebevakningen av Liberalerna

Sensommarens valrörelse har varit en ovanligt solkig soppa. 

Politiska partier ska klara sig på egna meriter och inte räddas av taktik- eller stödröster. Ungefär så brukar det låta i den fullt rimliga debatten. 

Verkligheten ser dock brutalt annorlunda ut och det verkar dessvärre inte bättre än att de senaste dagarnas fullkomligt vansinniga publiceringar av plötsliga opinionsmätningar och tillfälliga trender nu ger effekt. Och rubrikerna låter inte vänta på sig: L nära eller till och med över spärren!

Etablerade politiska poddar följer, på en nästan pinsamt låg nivå, efter och så är bollen snabbt i rullning utan att någon egentligen fattar något. Lägg ut!

Förbjud opinionsmätningar dagarna innan valet

Just därför tror jag att debatten efter valet faktiskt blir viktigare än den före.

Hur hamnade vi här och vad är mediernas ansvar när det kommer till partiernas desperata och ofta ogenomtänkta utspel, vädjan om stödröster, trötta floskler och elefanten i rummet: Opinionsinstituten. 

Om det borde vi prata. Att publiceringar av opinionsmätningar så nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.

I Sverige är det tvärt om. Här tycks det räcka med att någons gamla faster bytt åsikt och klivit över blockgränsen för att det ska bli rubriker och allmänt hallabaloo i tidningar och tv. Allt, vad det verkar, för att få (o)ordningen återställd. Det är faktiskt ganska pinsamt. 

Publicerad
5 dagar sedan
valkompass minDemokrati med en partiledardebatt i bakgrunden.
Valkompassen minDemokrati visar hur partierna faktiskt röstat i riksdagen, i motsats till andra valkompasser. – Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger skaparen Ernst Cederholm. Foto: Pontus Lundahl/TT, skärmdump. Montage: Arbetaren

Matematikern bakom ny valkompass: ”Trött­nat på den politiska medie­bevakningen”

I ett dejtingapp-liknande format kan väljare nu svajpa sig fram för att hitta rätt parti. Matematikern Ernst Cederholms nya valkompass skiljer sig från de andra – med målet att skapa verklig politisk transparens.

– I en tid då politisk kommunikation ofta sker via korta klipp i sociala medier, vill jag ge väljarna verktyg att se bortom retoriken, säger han.

Med bara dagar kvar till valet är många svenska väljare osäkra – vilket parti är egentligen det rätta? Med en ny digital valkompass, framtagen av doktoranden Ernst Cederholm vid Stockholms universitet, är målet att väljarna ska få en annan bild av svensk politik än traditionella valbarometrar. 

Plattformen minDemokrati bygger inte på partiernas vallöften, utan på hur partierna har röstat i riksdagen. Tjänsten använder ett gränssnitt som liknar dejtingappar, där användare kan svajpa sig igenom verkliga riksdagsbeslut och jämföra sina egna ställningstaganden med partiernas röstningshistorik. 

Visar vad partierna röstat i riksdagen

Ernst Cederholm har en masterexamen i matematik från Stockholms universitet och är sedan i höstas doktorand i bioinformatik, där han forskar om hur gener påverkar varandra i cancerceller.

Ernst Cederholm. Foto: Ann Nordström

– Syftet är att öka politisk medvetenhet och ge insyn i den demokratiska processen, genom att erbjuda ett gratis verktyg för alla, säger han.

Hur kommer det sig att du skapade den här valkompassen?

– Redan för några år sedan tröttnade jag på den politiska mediebevakningen. För att en demokrati ska fungera krävs transparens, vilket jag upplevde saknades. Med dagens teknik och samhällets öppna data ville jag se hur jag själv kunde bidra, säger han till Arbetaren.

Vad skiljer den från andra, till exempel dagstidningarnas?

 Dagstidningarnas kompasser anpassas utifrån partiernas egna utspel och erbjuder ett smalare urval av frågor. Som kontrast visar minDemokrati enbart vad partierna faktiskt har röstat i riksdagen. Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger han och fortsätter:

– Med mer transparens via minDemokrati hoppas jag att kvaliteten på såväl motioner som propositioner ska bli bättre. Om medborgarna i framtiden kontinuerligt följer riksdagsbesluten hoppas jag också att behovet av valkompasser på sikt ska försvinna. Därför kommer jag fortsätta att driva minDemokrati, som ett politiskt obundet granskningsverktyg, även efter valet.

För den väljare som vill komplettera resultatet i valkompassen med att sätta sig djupare in i mer specifika frågor finns exempelvis ”Röstningsguide för migrationsfrågor” från kampanjen ”För en human migrationspolitik”, Arena Idés sammanfattning av var partierna står i arbetsmarknadsfrågor och Svenska Freds valgranskning av riksdagspartiernas politik inom fred och säkerhet.

Publicerad Uppdaterad