Den syndikalistiske polisens memoarer

”- Terrorister! Det var ett av de vänligare epiteten som polismästaren använde om de nya syndikalisterna. När vi nu fanns med i en organisation, var det också vår fulla rätt att förhandla med cheferna om både löner och tjänstgöringslistor. Svenska Polisförbundet hade inte oväntat en annan syn på saken.” [BOK] Där man visslar istället för […]

”- Terrorister!

Det var ett av de vänligare epiteten som polismästaren använde om de nya syndikalisterna. När vi nu fanns med i en organisation, var det också vår fulla rätt att förhandla med cheferna om både löner och tjänstgöringslistor. Svenska Polisförbundet hade inte oväntat en annan syn på saken.”

Leif-Göran Johansson var polisen från Storuman som blev syndikalist. Inte ensam heller för den delen; efter att den inbjudne ombudsmannen från SAC Syndikalisterna informerat två kvällar i rad, hade 75 procent av polisdistriktet blivit medlemmar i organisationen. (Må vara att det innebar tre av fyra poliser på platsen.)

I nyutkomna boken Där man visslar istället för att ropa berättar Johansson själv sin historia, om konflikten som uppstod inom polisen, och hur han kom att intressera sig för syndikalism och anarkism.

Men berättelsen tar vid betydligt tidigare.

Personligt skriver Johansson om sin uppväxt, som börjar i Södra Dajkanvik mellan Vilhelmina och Storuman i Södra Lappland. Han berättar om morföräldrarna, skolan, kärleken och naturen. Ett fint avsnitt är när han presenterar några av sina äldre arbetskamrater från tiden som hjälplastare i skogen.

Det är en intressant läsning att följa Johanssons olika engagemang och yrken fram till i dag. Han har hunnit med en hel del; bland annat har han varit glesbygdsambassadör, kärnkraftsmotståndare samt drivit en kursgård som i praktiken så småningom blev ett HVB-hem med tillstånd att bedriva vård. Dit kom personer, oftast unga män, med bakgrund i missbruk och tung kriminalitet, och människor från mentalsjukhusen.

Genomgående på bokens tvåhundra sidor är Johanssons personliga röst, som genom texten låter läsaren ta del av hans berättelse. Därtill inte minst hans egen syn på att vara just polis till yrket.