Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 4

7

Isen på Nybroviken var vit med svarta vattenhål där ljusens spegelglitter skymtade. Sjuan gled fram i tystnaden. Det blev tyst när snön föll, även om allt brusade på som vanligt. Snön var som ett dämptäcke över staden, brukade Svein säga.

Nina svettades fast det var kallt. Hon hade försökt göra sig vacker, men inte så att det skulle märkas. Hon hade håret i mittbena som cheferna på Lao-Tse föredrog, inte sidbenat som han tyckte mest om. Hon var angelägen om att det skulle synas att hon var äldre nu.

När spårvagnen svängde upp i vändslingan, kom hon på att detta var första gången hon tänkte på ett år som något som hade ett slut. Det var nittonhundrasextiosju, men därefter skulle det bli nittonhundrasextioåtta. Hon tog det som ett tecken, ett bland många på att hon nu var vuxen.

Vägen till Biskopsudden var precis densamma som den januaridagen när hon kom med sina saker för att flytta in i Sveins fyrskepp. Lukten av brända kakor kom som vanligt från Konsums bageri på andra sidan vattnet.

Det flaxade spöklikt av lösslitna presenningar kring några stora segelbåtar. Men på Oskarsgrundet lyste alla fönster. Hon knackade och öppnade dörren. Det första som mötte henne var lukten av Sveins franska cigaretter. Det var i alla fall en sak hon sluppit. Den franska röken som stack i näsan och fastnade i håret.

Där stod han halvvägs upp i trappan. Han hade bara en tunn skjorta på sig. Värmen fungerade. Han sa hej.

Hon blev stående. Det verkade egendomligt att säga hej. Hej. Som till vem som helst. Hon ville inte låtsas som om hon hade längtat efter honom. Det hade hon inte heller gjort, sedan hon började jobba. Hon hade inte hunnit. Men det var annorlunda att se honom, levande.

– Roligt att du ville komma, sa han. Rösten var hans och ändå främmande. Ska du inte komma in?

Hon kunde blivit stående om inte taxen kommit upphoppande. Taxen var sig lik. Oskar hoppade och gnydde kring hennes ben.

– Oskar har saknat dig, sa Svein.

Du då, ville hon säga. Men allt verkade så konstigt plötsligt. Allt var som vanligt, det var som om hon kommit hem äntligen, hon ville sätta sig ner och storgråta och berätta allt som hänt, om sin stora ensamhet och längtan, om sitt nya jobb och hur bra allt gick.

Men hon uppfattade ett skal runt Svein. Han hade inte kommit hem. För honom var det tvärtom. Han var bortrest. Hemma var nu Norge. Skalet var hans nya liv. Hans nya kärlek? Hon tyckte att hon såg den, påtagligt som kläder runt hans kropp.

– Jag är glad att du ville komma. Jag vill på något vis avsluta mitt svenska liv. Jag kunde ha sålt båten utan att träffa dig. Men du var en del av Oskarsgrundet. Jag blev kvar här ett helt år extra för din skull.

– För min skull?

Men jag är fullkomligt bergsäker på att du klarar att vara praktikant på en modefirma med politisk filosofi som binäring.

Hon kom sig äntligen för med att ta av ytterkläderna. Han tog hennes hand och förde henne nedför trappan. Där stod middagsbordet dukat med levande ljus och ett kuvert på vardera sidan, ett markerat avstånd. Kunde vi inte äta middag i sängen som förr, ville hon säga, men inget som hon ville säga passade.

– Varsågod och sitt. Jag hade ju ingen mat här, så du får välja mellan följande från NK:s delikatessavdelning.

Han kom in med en bricka med italiensk soltorkad skinka, gyllengul mogen lantbrie, finskt rågbröd, brötchen, tomater, vindruvor, mörk choklad. Och rött vin.

– Hela middagen i ett så att säga, så slipper jag springa upp och ner mellan köket och salongen. Jag ska ha visning här i morgon, kan nog vara bra att undvika matos. Du är tyst i kväll, Nina.

–Ja.

– Jag förstår det.

– Jaså.

– Kan du inte berätta vad som hänt sen sist?

Hon berättade och han skrattade.

– Jag tror du är idealisk på det där kontoret. Jag ber att få gratulera. Om du är kvar där ett år släpper dom dig aldrig sen, du kommer att göra dig oumbärlig.

– Du har alltid trott på mig. Du tror att jag kan klara vad som helst.

– Inte vad som helst. Men jag är fullkomligt bergsäker på att du klarar att vara praktikant på en modefirma med politisk filosofi som binäring.

– I vilket fall är det roligt. Man känner att man behövs.

De enades om att det är viktigt att känna att man behövs. Nina tyckte att de konverserade. Hon sa ingenting som hon inte kunde ha sagt till mormor i Skagen. Mormor skulle också ha varit road.

– Varför ville du ha hit mig, sa hon till slut och sköt undan alla delikatesserna. Ingenting smakade. Hon läppjade på vinet som var för kallt.

– Jag tyckte att du borde veta vad det var som hände. Jag kunde ju ha ringt eller kommit och hämtat dig i Solna. Jag visste var du fanns, men jag flyttade till Norge. Det som jag ville att du skulle veta, det var att jag hade bestämt redan för två år sedan att jag skulle flytta hem igen. Jag hade inte alls tänkt bo här förra vintern. Men det blir inte alltid som man tänker. Plötsligt kom du.

– Du menar att jag aldrig borde ha flyttat hit?

– Nej! Det menar jag inte. Det var en underbar tid.

– Det är klart, så här efteråt kan jag förstå om du tycker att jag borde ha frågat vad du tyckte, innan jag flyttade hit. Men jag ville vara säker på att det var jag själv som bestämde att jag skulle flytta. Jag hade inte en tanke på att du inte skulle bli glad.

– Jag blev glad! Fantastiskt glad. Om du hade frågat hade jag sagt ja, det hade inte gjort någon skillnad. Men att jag var halvvägs in i Norge, det var inte ditt fel. Jag grubblade hit och dit över hur jag skulle göra. Hvis jeg måtte ombestemme meg. Om jag skulle bestämma mig för att stanna i Sverige för gott. Jag kände det som att det var tid att välja. Jag hade rest så mycket. Jag saknade mitt land. Det tror jag att du kan förstå, du är väldigt fäst vid ditt land, ikke?

– Landet? Var det någon människa?

– Egentlig ikke.

– Men?

– Det är en nu. Men det var inte det jag ville prata om. Det var ikke sån den gangen.

– Varför talade du aldrig med mig om att du ville flytta till

Norge? Jag kanske hade flyttat med?

– Det var delvis det jag inte ville. Här har du ett eget liv, egna vänner, egna kanaler ut i livet. Där har du ingenting, du skulle bli beroende av mig, ungefär som din mamma blev beroende av din pappa, när hon flyttade hit. Det trodde jag inte vår kärlek skulle tåla. Du vet att du är ytterst känslig på den punkten. Du vill veta att du klarar dig själv. Det är din personlighet och det tycker jag om, men du måste nog vara äldre och starkare för att klara att bli så beroende av en man som du skulle bli som ny i hans hemland. Jag såg ingen vettig lösning, jag visste inte hur jag skulle kunna tala med dig och jag tänkte till slut att jag blir väl kvar i Sverige då. Men jag har aldrig helt trivts i Sverige. Ska jag bo utomlands föredrar jag något rejält, Rom eller så. Svenskar är rasister, även overfor normen.

I Norge finns det inget mode. Oh, där kom den igen, den svenska norskrasismen.

Det blev tyst. Oskar hoppade upp i Ninas knä. Han rullade ihop sin mjuka varma kropp och somnade. Ett av ljusen brann ut. Det började lukta slutbränd veke.

– Jag vet inte vad jag ska säga, sa hon till slut.

– Det var så att jag tänkte att jag skulle ta ett kortare jobb hemma och skjuta upp beslutet ännu en tid. Och då kom den där kvällen. Ja, när jag slog dig. Jag var hemsk.

– Det var jag också.

– Ja, men jag var äldst, så jag borde ha varit förståndigare. Vårt förhållande byggde på att jag fångade upp dina svängningar, att jag var säker och lugn och jämnade ut dina upp- och nerkänslor, dina föräldrars också för den delen. Vårt förhållande byggde på att jag höll ihop det. När jag har tänkt på det sen, tror jag att jag slog dig för att jag ville ha iväg dig, att jag hoppades att du skulle åka din väg. Jag skulle aldrig ha kunnat säga det.

– Så det var inte jag som lämnade dig, utan du som lämnade mig ?

– Jag tror att det kan ha varit så.

– Jag var i alla fall precis lika vansinnigt ledsen den första tiden som om det var du som övergivit mig. Jag kände mig ensammast i världen och gjorde ingenting, bara grät och sov. Marie-Louise blev orolig, hon kom och hämtade mig till slut och genom Danne ordnade hon platsen på Lao-Tse.

– Men du är inte ledsen längre?

– Nu hinner jag inte. Jag jobbar och det är bra.

– Och alla killar uppvaktar dig, slåss om dig?

– Någon uppvaktar mig.

– Var försiktig. Du är så ung.

– Tack för upplysningen. Jag har aldrig känt mig så gammal som i kväll. Jag började känna mig vuxen på vägen hit.

– Hur känns det då?

– Precis som att vara barn, fast äldre.

De började skratta. Ljuslågorna flämtade i skrattluften. Hon sträckte ut sin hand över delikatessbrickan.

– Jag har sällan känt mig så barnslig som i kväll, sa Svein och bar ut brickan. Han kom tillbaks med snabbkaffe i pulverform och hett vatten i en kastrull.

– Jag var så bestämd, sa han. Håll det kort och så affärsmässigt det går. Börja inte om igen från början. Och så kommer du. Jag skulle vilja fråga dig en sak. Du får säga nej. Vi kan inte börja om. Men jag skulle önska att jag fick behålla dig här i natt. Nu när du ändå är här? Skulle han som uppvaktar dig bli arg?

– Han vet inget om dig. Han finns inte på det sättet. Du vet, jag vill vara oberoende, det sa du nyss. Jag ska fråga mig vad jag tycker. Jag vet inte om jag vill. Jag kommer bara att börja gråta.

– Det gör inget i så fall.

– Varför kan vi inte börja om?

– Du vill inte. Du vill inte flytta till Norge och jag vill inte bo i Sverige.

– Det är sant. I Norge finns det inget mode. Oh, där kom den igen, den svenska norskrasismen. Jag tror att ni norrmän går klädda i lusekoftor och isbjörnsfällar. På sommaren är ni klädda i ryggsäckar, inte sant?

– Stannar du här i natt?

– Men varför kan vi inte börja om? Det kan inte bara vara länderna. Det finns massor med människor som lever ihop i åratal fast de är från olika länder. Det måste vara något annat.

– Ja. Det är det.

– Säg det då.

– Björg och jag ska ha barn.

Nina blundade. Hon hade velat stänga öronen men det var lättare att stänga ögonen.

– Det var inte precis planerat.

– Hur gammal är hon?

– Tjugosju.

– Björg? Kan man heta Björk i förnamn? Vet hon om mig?

– Inte att du är här i kväll.

– Vad vet hon?

– Inte något särskilt på det hela taget. Att det har funnits andra kvinnor i mitt liv före henne, det vet hon förstås, men just inte mer. Måste vi tala om henne?

– Helst inte. Men när hon nu finns.

– Om jag kan glömma henne, borde du kunna.

– Jag vet inte om jag vill försöka. Syns det något?

Han såg sig frågande omkring, först på hennes ansikte och sedan lät han blicken avsöka rummet omkring henne.

– Jag menade inte på mig, jag menade på henne. Syns det att hon är med barn?

– Spelar det någon roll?

– Kanske.

– Det syns inte mycket. Hon är i fjärde månaden.

– Om jag ville ligga med dig i kväll, då skulle du göra det fast hon väntar ditt barn?

– Hon skulle aldrig få veta något.

– Hon kunde märka det på dig.

– Det tror jag inte.

– Då är ni inte så nära varandra som du och jag var. Vi märkte allt. Åtminstone märkte du allt som hände med mig. Ibland trodde jag att du kände genom luften vad jag tänkte.

– Du var rädd för att jag skulle hindra dig från att älska tusen andra häftiga typer som kom i din väg. Men nu gör jag inte det. Jag skulle bara vilja hindra en enda sak. Att du går härifrån i kväll.

Hon visste att det inte kunde vara mycket tid kvar innan den sista sjuan gick mot innerstaden. Hon tyckte inte om att åka ensam hem på natten. Hon hade inte pengar så det räckte till en taxi hem, men det visste inte Svein.

– Kan vi inte gå en promenad med Oskar medan vi funderar på saken, föreslog hon.

Nu städar svartskallarna Sverige, sa Svein.

De klädde sig varmt och kopplade Oskar. När de klev över relingen såg hon skylten. Till salu. När de kom in på land och gick längs stranden såg hon att det satt en större skylt i ett av fönstren i fyrtornet. Till salu.

De gick mot Manillaskolan som var vacker i mörkret, när den dystra beigegrå färgen flöt ihop med naturen, inramad av den ljusa snön, som var så nyfallen att kanterna fortfarande var rundade. Det lyste på andra våningsplanet, ett blåvitt lysrörsljus mitt i natten.

– Nu städar svartskallarna Sverige, sa Svein.

– Hur kan du veta det?

– Jag bara gissar, men det är säkert sant. Vem annars skulle ösa på med så mycket ljus mitt i natten. Det är utlänningarna som håller landet rent, de smyger omkring på nätterna så att ingen ska märka dem och fejar och putsar och gnider så att allt ska vara skinande och nyputsat när originalsvenskarna stiger upp i ottan.

– Du tycker sämre om oss sen du flyttade hem?

– Jag bara berättar för dig hur det är. Många av dessa utlänningar är högt utbildade. På Sveriges Radio kom jag att prata med en städare från Ungern som hade varit advokat. Jag satt där och klippte på natten, för alla klipprum var bokade på dagarna. Vi utlänningar, vi möts om nätterna vet du. När svenskarna sover får vi trä a varandra.

– Inte kan väl en advokat bli städare? Nina försökte föreställa sig Marits pappa som städare i Ungern. Det gick inte.

– En ungersk advokat kan i alla fall inte bli advokat i Sverige, så mycket är säkert.

– Det är en bra sak med mode. Det kan man jobba med var som helst.

– Du menar var som helst utom i Norge?

Hon svarade inte. De gick in mot berget och Oskar rullade runt i snön och hoppade och fräste och fnyste.

Hon fick snö i skorna och började frysa om fötterna. Hon hade inte klätt sig för utflykter i naturen.

– Jag tror i alla fall att det är bäst att jag åker hem, sa hon när de närmade sig hållplatsen där ingen spårvagn syntes.

– Då går jag med en bit neråt Djurgårdsvägen tills du får tag på en taxi.

– Men min väska. Väskan ligger kvar på Oskarsgrundet.

– En klok väska.

– Väskor är inte kloka. Dom tänker inte.

– I så fall är det någon som tänker åt dom.

– Jag har i alla fall inga taxipengar.

– Det har däremot jag. Jag vill inte ha dig kvar här av tvång.

Du kan få pengar till taxi. Du vet att jag vill ha dig kvar, men om du stannar måste det vara för att du vill det också.

– Jag skulle vilja slippa säga att jag vill det.

– Varför det?

– Jag tänker på Björg.

– Gör inte det.

– Det är lätt för dig att säga. Tänk om jag var hon.

– Men du är inte hon. Hon vet inget om oss.

Snön knarrade där de gick. Hon la armen om hans midja.

Det kändes säkert med alla dessa kläder mellan kropparna. Han böjde sig fram och kysste hennes panna helt lätt. Hon stoppade in sin vänstra hand i hans rockficka.

De kom in i värmen. I spegeln syntes deras ansikten. Kinderna var äppelröda och de hade frost i håret. Svein hade frost i ögonfransarna. Han böjde sig ner och speglade sig tätt intill Ninas ansikte.

– Man kunde sälja oss som julkort, sa han.

Han slog armarna om henne precis under brösten. Hon såg hans ansikte i spegeln, en bit ovanför hennes. Mot hennes rygg rörde sig hans stånd och hon blev generad, hon kände sig naken fast de båda var påklädda.

– Herregud vad du är ung, ropade han och kramade henne hårdare.

– Vad har det med saken att göra?

– Antagligen något. Men antagligen är du lika underbar om tjugo år.

– Ja, antagligen. Det är ju du. Du är ju nästan tjugo år äldre. Varför kan du inte bo här med mig hela livet?

Han var sysselsatt med att knäppa upp hennes blus i spegeln. Det var svårare än att knäppa upp en blus utan spegel. Hon blundade. Han tog av blusen och lät den falla på golvet, det kunde hon höra.

Han stoppade in en hand i varje kupa och höll hårt om brösten inne i den svarta behån som var alldeles genomskinlig. Hon hade köpt den efter den första gången hon gått mannekäng på Lao-Tse. Hon vågade inte vara utan behå som Pernilla men hon ville ha en som var sexigare än de stela vita bomullsmodellerna som tålde vittvätt och höll i hundra år och som utvalts av mamma Maj.

Hon blev lika hastigt och brutalt avkyld som om hon kommit in i en iskall dusch.

När Nina öppnade ögonen tyckte hon sig se en pornografisk film i hallspegeln. De stora manshänderna och bröstvårtorna syntes genom det tunna svarta tyget. Mannen böjde ner huvudet mot kvinnans öra och stoppade in en tunga. Han blundade, då vågade hon titta. Hon hade ett par stickade långbyxor från Lao-Tse med resår i midjan och han flyttade ena handen från brösten och stoppade ner den innanför hennes byxor.

Hon njöt, men hon började också frysa. När han såg upp möttes deras blickar i spegeln och de vände sig mot varandra. Hon försvann in i hans platta kropp medan hon höll hårt om honom.

– Kom, viskade han. Det drar från dörren.

Han drog henne med sig ner till den stora sängen, där det inte fanns några lakan. Detta var hans sista natt på fyrskeppet. Han hade inte tyckt att det var lönt att bädda med lakan. Han hade tänkt sova i sovsäck. Nu stoppade han in Nina under det stora rutiga täcket som legat hopvikt och samlat på sig ett halvt års kyla. Hon blev lika hastigt och brutalt avkyld som om hon kommit in i en iskall dusch. Hon satte sig upp och frågade om han hade en varm tröja att låna ut.

Det hade han, en riktig lusekofte av rent ylle som kliade mot huden. Men det var en yttre värme, den inuti kroppen ville inte komma tillbaka lika lätt. Han la sig själv under täcket och huttrade.

– Någon måste värma upp det. Det gör Oskar och jag. Så kan du komma inunder om en liten stund.

Hon tänkte på Björg.

– Vad tänker du på, frågade han.

– Inget särskilt.

– Jaså på det.

– Det är litet kallt i den här sängen.

– Jag går och hämtar konjak.

– Jag skulle hellre vilja ha varm choklad.

– Beklagar, men det har jag ingen. Konjaken är kvar sen i somras.

Det var nästan det bästa med dig, snyftade hon. Man grät så skönt hos dig. Det är hemskt att gråta ensam.

Han reste sig och försvann. Hon prövade om han hunnit värma sängen. Det var i alla fall varmt nere vid fötterna, där hon kunde luta fotsulorna mot taxen. När Svein kom tillbaka hade han knäppt skjortan och kammat sig. Han hade två glas och erbjöd henne det ena medan han slog sig ner på sängkanten.

– Jag tycker du ska sova här i sängen, så går jag och lägger mig i soffan, sa han.

Hon såg förvånad ut.

– Jag bär mig enfaldigt åt. Jag borde inte ha bett dig komma. Jag har längtat efter dig så förfärligt ibland. Men det är slut och det är bara dumt att låtsas något annat.

Hon såg på honom och tårarna började rinna sakta nerför hennes kinder. Hon menade inte att gråta, de rann på egen hand.

– Är du besviken? Vill du älska med mig i natt?

– Nej. Men att du säger att det är slut. Det vet jag väl! Jag flyttade ju härifrån! Det är bara så sorgligt att vara här igen och veta att det är så slut, slut, slut. Hon kunde knappt tala. Han strök henne över håret.

– Det var nästan det bästa med dig, snyftade hon. Man grät så skönt hos dig. Det är hemskt att gråta ensam.

– Har du gråtit mycket?

– En hel del.

– För min skull?

– Nej. Sitt här medan jag gråter. Gå inte och lägg dig i soffan.

Han la sig intill henne och hon grät. Hon hade gråtit mycket i sin ensamhet, men den gråt som ingen hörde kunde nästan inte räknas. Hon var ovan vid att leva ensam, ibland trodde hon inte ens att hon levde när hon var ensam. Hon avskydde att komma hem till en tom lägenhet där ingen väntade på att få höra vad som hänt. När hon slutat gråta, låg de tysta länge och hon var rädd att han skulle resa sig för att gå och sova i soffan.

– Kan du inte sova bredvid mig i alla fall, frågade hon. Precis så här. Inget sex. Bara hålla om mig. Jag tycker om att känna värmen från din kropp.

– Då stannar jag här. Ska vi försöka sova nu? Klockan är över tre. Jag skrev i annonsen att det är visning från klockan tio i morgon, då måste du vara uppe och iväg.

Någon slog med en käpp mot skrovet. Svein tittade på sitt armbandsur. Nio. Han hade satt väckarklockan på åtta men om den hade ringt, hade ingen hört den. Han drog morgonrocken över sina skrynkliga kläder och gick ut. Det var dagens första spekulanter. En familj på två vuxna, tre barn, två hundar och en mormor.

– Vi ska åka till landet och vi ville verkligen se det här fyrskeppet så vi kom litet tidigare. Vi trodde inte att det skulle var någon här eftersom det stod att visningen började tio. Vi tänkte bara se oss om litet. Det går väl bra. Trevlig sak det här. Här finns det gott om plats för en stor familj. Har den motor?

– Nej, den har ingen motor. Varsågoda och se er omkring så ska jag göra mig i ordning, väckarklockan fungerar visst inte. Jag har bott här tillfälligt i natt, annars bor jag numera i Norge.

Nina satt på sängkanten och betraktade sitt förgråtna ansikte i en fickspegel.

– Du måste stiga upp, sa Svein. Dom börjar redan komma. Du kan gå om du vill, annars kan du vara kvar och hjälpa mig med visningen.

– Om Björg får veta att jag var här?

– Då säger vi att du hämtade dina saker. Du har trots allt bott här. Du har rätt att inspektera skeppet innan det blir sålt, så att inget som är ditt försvinner. Skynda dig nu! Det finns hett vatten och tepåsar. Det kanske kommer mycket folk när det börjar redan nu.

– Jag går ut med Oskar, så jag hinner vakna litet, sa hon och drog på sig sina kläder.

Det fanns varmvatten att tvätta sig i och hon tvättade omsorgsfullt ansiktet. Hon gned ögonen som om det röda i huden var smuts som kunde tvättas bort. Det gick inte bort. Hon gav upp. Hon hoppades att ingen som hon kände skulle komma för att köpa ett fyrskepp. Hon och taxen hastade förbi den stora familjen. Hon hörde ända in till stranden deras förtjusta utrop.

Det var snöyra och pinande vind. Om hon stannade ute en stund och gick mot vinden skulle ansiktet bli jämnrött och ögonen skulle inte avvika från resten. Hon tittade ner mot den öppna farleden. Vattnet rörde sig, mörkgrått och ljusgrått i den vita snön.

Oskars lilla kropp försvann när han sprang över diken där snön drivit ihop och han kämpade för att komma upp. Han rullade runt på rygg och hoppade omkring. De måste vända innan hon började frysa ordentligt.

På fyrskeppet lyste det orange och rött ur fönstren. Nya röster hördes i vinden. Nya spekulanter. Fyra bilar stod på parkeringsplatsen.

Svein ropade på henne. Han behövde hjälp. Det behöv- des någon som kunde svara på frågor, någon som kunde visa omkring och någon som kunde hålla tevattnet och snabbkaffet på gång, hett vatten och rena muggar. Alla ville prata. Det var otroligt hur mycket alla ville prata. De ville berätta om sina bostäder och sina båtar och sina planer. Hon räknade till sjutton personer som trängdes i trappan och i köket.

– Jag tycker det är så festligt att åka och titta på hus, sa en liten dam med blekviolett hår, men snabbkaffe, det brukar man sällan få, jag menar, dom flesta serverar riktigt kaffe och rent av någon liten kaka, men det är ju på en båt nu, det är mer primitiv standard.

– Brukar ni köpa hus varje söndag, frågade Svein. Han hade vägarna förbi med ett nyanlänt par som inte alls ville ha kaffe. De ville titta på köket. De hade bråttom. De talade fort. Det ekonomiska var det minsta problemet. Om fyrskeppet var något i deras stil, så kunde de betala allt kontant direkt. Ja, det vill säga i morgon när banken öppnar, förtydligade mannen.

Paret forsade fram genom alla utrymmen och gjorde övriga spekulanter nervösa med sitt högljudda tal om kontanta pengar genast. Den stora familjen som hade kommit först bad Nina notera att de faktiskt hade kommit först och att de krävde att den saken skulle respekteras. De ansåg sig stå först i kön.

– Jag visste inte att det fanns en kö, sa Nina.

– Gör en! Sätt upp en turordning. Det är inte rimligt att den som kommer med alla pengar i fickan ska få skeppet, sa mannen i den stora familjen, som bodde i Täby, i de stora husen mitt i det nybyggda centrumet i Täby, väldigt tråkig miljö, så visst behövde hans familj något på sin fritid och visst var ett fyrskepp idealet, de kunde kanske flytta in och bo hela året, min fru älskar att bo primitivt, sa mannen medan frun var tyst.

– Det är fint att bo här på vintern också, försäkrade Nina.

– Flytväst dygnet runt på ungarna, nej vet du vad, jag tycker nog att du låter fantasin skena iväg med dig, sa frun som visade sig heta Inga-Britt och var en tämligen förbittrad kvinna.

– Finns det ens en skola här på Djurgården, fräste Inga-Britt.

– Det är klart det finns en skola, sa Nina. Det bor ju folk här. Det är underbart att bo här, man bor som på landet fast det är mitt i stan.

– Du kanske kan visa mig toalett och tvättrum, sa Inga-Britt och Nina tänkte att inte ville en sån som Inga-Britt någonsin bo med toalett på däck som man måste gå ut genom ytterdörren för att komma till och med ett avlopp som gick rätt ner i sjön. För att inte tala om badkaret med det säregna avloppet som måste pumpas för hand.

– Det måste bli så, när badkaret ligger under vattenytan, för- klarade Nina. Men jag tycker inte alls att ni ska bo här. Ni skulle inte trivas. Det är så många spekulanter här och det kommer säkert någon som uppskattar Oskarsgrundet. Jag förstår inte var- för jag ska gå här och känna mig utskälld för att jag visar dig runt. Du behöver inte titta alls. Kom så går vi in till de andra i köket.

– Jag tror inte jag har blivit så oförskämt bemött någon gång när vi har tittat på hus, sa Inga-Britt upprört. Den här unga damen tror tydligen att hela världen står i kö för att köpa en fallfärdig båt. Det är hemskt mycket e ersatt underhåll här, se bara på räcket, en nedsättning med tio, tjugo procent vore inte orimlig, det är min bestämda mening.

– Men det är bara att åka härifrån till nästa fyrskepp, svarade Nina.

– Kom nu barn! Per, nu åker vi, nu har jag fått nog av snäsigt bemötande.

De ersattes av två nya familjer med fem nya barn och en farfar. Nina tog hand om den ena, Svein om den andra, de gick upp i fyrlyktan och ut på däck och in på toaletten och ner i salongen och sovrummet och de stora oinredda utrymmena i fören och pannrummet och maskinrummet.

Nina fick en känsla av att de flesta inte en sekund reflekterade på att köpa något fyrskepp. De var på söndagsutflykt och vad kunde passa bättre än att gå ombord på ett riktigt fyrskepp, det var något att ta med barnen på.

– Ska vi börja ta inträde, sa hon till Svein när de möttes i trappan ledande var sin besöksgrupp.

– Jag tror hon är såld redan, viskade han. Kan du visa den här familjen hur el och telefon fungerar?

– Den här vägen. Hon visade ut över däcket och in på bryggan. Här, pekade hon och böjde sig ner och visade under bryggan. Här löper el- och teleledningen in till klubbhuset där vid stranden. Det brukar fungera för det mesta, utom när någon gör fast båten ovanligt klumpigt och rycker av trådarna.

– Åh, sa mamman förtjust. Är inte det här vad du alltid har drömt om, Mårten? Min man är läkare och måste kunna nås på telefon. Kan man ringa till klubbhuset när telefonledningen går av?

– Javisst, svarade Nina. I samma stund kom hon ihåg att klubbhuset inte var bemannat på vintern. Men på vintern var det å andra sidan ingen som slet av telefonledningen.

– Ja, det är ju viktigt för honom att ha tillfälle till rekreation så här nära stan, han får inte befinna sig för långt bort, när han har bakjour.

– Oskarsgrundet kan dessutom flyttas, sa Nina. Ni kan bogsera den vartsomhelst, granne med sjukhuset om ni vill, det är en stor fördel.

Hon hade glömt att hon var rödgråten. Hon hade glömt natten och avskedet. Hon pratade och pratade, som om hon hade procent på försäljningssumman.

Och se här fröken, bitar faller loss ur räcket på relingen, det är murket.

Nya bilar stannade på parkeringen. Nya familjer kom strömmande över bryggan. Snön hade slutat falla och sikten hade klarnat. Den entusiastiska läkarfamiljen hette Kernell. Mårten och Mimmi. Mimmi hade redan bestämt sig. Hon bjöd över, sa hon.

– Vad ni än har blivit erbjudna bjuder jag över. Vi vill ha det här fyrskeppet, mer än någon annan. Vi ska ha det.

Nina undrade hur det förhöll sig med kölistan som familjen med pengar i morgon hade ställt sig på. Herr Kernell tog sig åt plånboksfickan.

– Det är lika bra att vi gör upp genast. Vi vill lägga en rejäl handpenning.

Nina visste inte hur man gjorde. Hon hade inte sålt något fyrskepp förut. Mårten Kernell viftade diskret med en tiotusenlapp. Det vill säga, hon trodde att det var en tiotusenlapp, eftersom det inte var en hundralapp och inte en tusenlapp, utan större. Hon tog med familjen Kernell in till Svein och fortsatte själv att visa fyrskeppet för hans spekulanter.

Det var den kritiska och gnälliga sorten som inledde med att säga:

– Jag blev verkligen besviken, man fick den uppfattningen av annonsen att det gick att bo här.

– Det går bra.

– Men så primitivt. För er ungdomar kanske, men för riktiga människor är det otänkbart. Och se här fröken, bitar faller loss ur räcket på relingen, det är murket.

– Det är bara att reparera.

– Skulle den inte vara beboelig i befintligt skick kanske?

– Det är den. Och sen kan man förbättra genom att reparera.

– Det blir dyrt det. Då får ni nog sänka priset.

– Jag tror att priset redan är höjt, sa Nina. Jag tror helt enkelt att skeppet redan är sålt. Om ni vill klaga kanske ni kan göra det någon annanstans, ni lär aldrig behöva ha några bekymmer med det här fyrskeppet.

Den sura familjen såg fruktansvärt förolämpad ut och avtågade. Att visa upp sådant skräp till försäljning.

Hon började bli matt. Då kom Svein ut med familjen Kernell. Allt är klart, sa han. De tänkte stanna tills hela visningen var över och bekanta sig med skeppet. Nina satte på mer hett vatten och letade fram de sista tepåsarna. Snabbkaffet var slut. Nästa omgång spekulanter kom stormande. Klockan var halv två och visningen skulle pågå till fyra.

– Fyrskeppet är redan sålt, meddelade Mimmi Kernell från sin plats vid köksbordet. Men varsågoda och se er omkring, när ni ändå har kommit hit.

– Det passar oss perfekt, vi hade ändå inte tänkt köpa något fyrskepp. Men man blir nyfiken när man ser annonsen, sa pappan i den nyanlända familjen. Just som han steg in i salongen kom nästa spekulant, en ensam herre av den effektiva köpande sorten som Nina redan lärt sig urskilja. Han frågade först om skeppet var sålt och när skeppet verkligen var sålt steg han inte ens ombord.

– Är det sålt så är det sålt.

– Ska ni inte komma in ändå, när ni är här, sa Mimmi Kernell, som verkade så stolt över sitt nya fyrskepp att hon ville visa upp det för hela världen, särskilt för alla som hade blivit snuvade på konfekten.

– Nej tack, jag har bråttom, sa mannen och ilade tillbaks till sin bil.

När klockan var kvart i fyra räknade Svein ut att sextiofyra personer betittat Oskarsgrundet. Han gav Nina trehundra kronor. Till taxi, förklarade han. Mer än en halv månadslön på Lao- Tse, det blev mycket taxi. Hon behövde pengar och försökte inte dölja det. Jag går nu, sa hon och klappade taxen på pannan. Svein ville att hon skulle stanna tills alla andra hade gått. Då kom det två nya familjer. Visserligen var visningen slut och visserligen var båten såld. Men de krävde ändå att få se den.

– Visa du, sa Nina till Svein. Jag orkar inte mer.

Hon hade plötsligt fått en känsla av att hon skulle börja storgråta när som helst. Hon klädde på sig kappan och halsduken och tog väskan och gick. Hon stod inte ut med tanken på att vara ensam med Svein igen. Då skulle hon aldrig kunna skiljas från honom.

– Nina! Hon hörde hans rop när hon kom i land. Kan du inte komma tillbaka, bara en liten stund?

– Nej. Jag går nu. Ha det så bra i Norge!

Han ropade inte igen. Hon började inte gråta. Det var alldeles mörkt och det snöade igen.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
1 timme sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
1 vecka sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
3 veckor sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad