Var kommer du ifrån?

Dagens offentliga samtal domineras av begrepp som svenska värderingar och misstänkliggöranden av invandrare och flyktingar. Erfarenheter av att hela tiden få frågor om var man kommer ifrån leder till funderingar kring tillhörighet, erkännande och identitet. Men bland annat för att kunna lösa de allvarliga klimatproblem vi alla står inför måste vi hålla den försvagade internationalismen vid liv.

Ledare
Shabane Barot.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Jag har genom åren ägnat en hel del tid åt att tänka kring relationen mellan (min egen) svenskhet och andras väl- eller illvilliga ifrågasättande av den, och känner mig på ett personligt plan helt färdig med frågan.

Många i min ålder som är barn till invandrare eller själva invandrat som barn upplevde hela spektrat, från grov rasism till plump men vänlig nyfikenhet, redan som mycket unga på 1990-talet. Vi blev jagade av nazister, fick konstiga frågor av kompisars föräldrar och såg våra egna föräldrar bli illa behandlade av servicepersonal eller medtrafikanter i kollektivtrafiken.

Våra namn förvanskades eller förvandlades helt, från en Sahar till en Sara, på upprop och i väntrum. Och ”var kommer du ifrån?” var en okontroversiell och påbjuden, rent av nödvändig fråga, att ställa i alla tänkbara situationer. Det var uppenbart att svar som ”Stockholm”, ”jag är svensk” eller ”jag kommer från min mammas mage” (som min pappa föreslog att vi skulle svara) inte dög.

Vem räknas som svensk och vem är man om man inte räknas?

Självklart leder den här typen av erfarenheter till funderingar kring tillhörighet, erkännande och identitet. Vem räknas som svensk och vem är man om man inte räknas? Som vuxen har jag tyckt mig hitta en utväg ur denna härva av frågor i den marxistiska traditionen, vars kritik av nationalismen öppnar för gemenskaper bortom de nationella.

Många av den socialistiska rörelsens förgrundsgestalter har varit hårdnackade antinationalister som själva tillbringat stora delar av sina liv i exil: Marx, Lenin och Luxemburg för att nämna några stycken. De två sistnämnda stod pall även i tider av nationalistisk masspsykos, då den stora skiljelinjen inom socialdemokratin, som kom att föranleda arbetarrörelsens berömda splittring, gick mellan de som motsatte sig första världskrigets masslakt och de som tvärtom försvarade krigsinsatserna på nationalistisk grund.

Jag har helt enkelt lutat mig mot den internationalistiska traditionen inom arbetarrörelsen och marxismen: att försöka avgöra var jag ”egentligen” kommer ifrån är inte så intressant – jag är hemmahörande i en rad olika sammanhang där identifikation och känsla av tillhörighet varierar.

Som bekant domineras det offentliga samtalet i dag av begrepp som svenska värderingar, ständiga debatter om integrationens förgivettagna misslyckande och misstänkliggöranden av invandrare och flyktingar.

De senaste månaderna har jag också noterat att ”var kommer du ifrån”-frågandet tagit ny fart. Som vuxen har jag under en längre period känt mig fredad från detta, men nu får jag dagligen frågor om mitt namn och ursprung. För tydlighetens skull: givetvis kan man fråga varifrån någon kommer utan att vara rasist eller uppfattas som påträngande.

Jag tar knappast illa upp när en mamma på öppna förskolan undrar om jag talar arabiska eller en kollega som rest i Centralasien på 1970-talet vill veta var mina släktingar bor. Jag vågar påstå att det är ganska enkelt att avgöra när någon frågar av en relevant anledning.

Något som förvånar mig är hur många av de patienter jag träffar på jobbet som på sistone tagit upp frågan. Ofta kommer den meddetsamma, det kan vara det första som sägs i ett samtal, som i övrigt enbart kretsar kring patientens mående och besvär (som sig bör). De flesta har en trevlig men uppfordrande ton, som vore jag skyldig dem en förklaring. De frågar knappast för att de vill lära känna mig som privatperson och jag får sällan följdfrågor.

I Sverige har flera etablerade vänsterdebattörer de senaste åren argumenterat för att vänstern borde närma sig nationalismen.

Jag menar inte att alla dessa personer ”är” rasister, men uppenbarligen har de ett starkt behov av lyfta fram att jag har ett icke-svenskt ursprung. En effekt av samhällets och politikens ökade upptagenhet vid vad som uppfattas som svenskt respektive främmande.

Den fråga jag anser mig vara färdig med är med andra ord inte färdig med mig, men så kan man heller inte på egen hand tänka sig ur den situation vi befinner oss i i dag.

I Sverige har flera etablerade vänsterdebattörer de senaste åren argumenterat för att vänstern borde närma sig nationalismen och försöka använda den på ett ansvarsfullt sätt i mobiliserande syfte. Nationalismen är uppenbarligen en politisk kraft att räkna med – varför inte kanalisera den till stöd för vänsterns krav?

Vad skulle då effekterna av en sådan strategi bli? För det första skulle nationalismen utan tvekan framstå som än mer legitim, i en tid där en rasistisk och reaktionär högerpolitik redan skördar stora framgångar. Sannolikheten att detta skulle gynna en progressiv och antirasistisk vänsterrörelse är väldigt liten.

Här blottas också en på samma gång naiv som elitistisk syn på de som är tänkta att mobiliseras av den ”inkluderande nationalismen”, det vill säga arbetarklassen. Initiativet kommer ovanifrån, från ett upplyst media- eller politikerskikt som tror sig ha förmågan att tämja och nyttja nationalismen i goda syften.

Medan sluga spindoktorer lanserar nationalismen 2.0 ska de passiva massorna alltså få vifta med svenska flaggan och därigenom som i ett trollslag övertygas om att det finns utrymme för alla i den stora svenska gemenskapen. Vad gäller den del av arbetarklassen som invandrat, eller har föräldrar som gjort det, verkar det inte finnas mycket utrymme för annat än tacksamhet över att tolereras av majoritetssamhället.

Inför en framtid, vars avgörande fråga spränger alla nationsgränser, framstår detta projekt som än mer dödfött: klimatförändringarna har redan drivit hundratusentals människor på flykt och kommer fortsätta göra så, medan klimatrörelsen behöver internationell räckvidd för att ha en chans att åstadkomma förändring. Motsättningen mellan nationalism och internationalism inom vänstern är därmed högst levande.

Den försvagade internationalistiska traditionen förvaltas i dag i huvudsak av icke-reformistiska utomparlamentariska partier och organisationer. Här finns allt att vinna, med förhoppningen att kunskap och erfarenheter ur arbetarrörelsens historia kan bidra till att vi bygger upp nya strukturer och arbetssätt. Internationalismen måste hållas vid liv, framför allt i tider som denna.