Kultur #34/2018

Mördarens blick

Författaren Leila Slimani. Foto: Catherine Hélie/Editions Gallimard

De kultiverade och relativt välbärgade familjerna i Paris tionde arrondissement har sitt livspussel de också. Advokaten Myriam och musikproducenten Paul är överlyckliga över barnflickan Louise. Hon har inte bara har maten och disken och tvätten klar när föräldrarna kommer hem utan också fantastisk hand med lilla Mira och ettåringen Adam. Redan på första sidan i […]

De kultiverade och relativt välbärgade familjerna i Paris tionde arrondissement har sitt livspussel de också. Advokaten Myriam och musikproducenten Paul är överlyckliga över barnflickan Louise. Hon har inte bara har maten och disken och tvätten klar när föräldrarna kommer hem utan också fantastisk hand med lilla Mira och ettåringen Adam.

Redan på första sidan i romanen Vaggvisa dödar hon den lille i badkaret, flickan har kämpat emot och överlever sina skador men dör senare. Modern skriker i vardagsrummet, fadern möts av polisen vid tåget från London. Louise misslyckas att ta sitt eget liv men förs medvetslös till sjukhus.

Bokens omslag

[BOK] Vaggvisa
Leïla Slimani
Översättning: Maria Björkman
Natur & Kultur förlag, 2018

Leïla Slimanis bok är en kriminalroman som rör sig kring Louises bakgrund, och en del av förundersökningen inför rättegången, men samtidigt en berättelse om de kvinnor som tar hand om barnen till de som kan betala för det. Det är kvinnor som måste ge mer omsorg till andras barn än till sina egna, kvinnor som ibland är pappers- och bostadslösa, som tillhör en klass många steg under sina arbetsköpare.

Slimani skriver om barnflickorna som samlas i parken:

”De har alla hemligheter som de inte vill kännas vid. De döljer fruktansvärda minnen av böjda knän, förödmjukelser, lögner. Minnen av röster som hörs i andra änden av luren, av samtal som bryts, av människor som dör och som man inte har återsett, av pengar som dag efter dag krävs för ett sjukt barn som inte känner igen en längre och som har glömt hur ens röst låter.”

Louise är samtidigt ”en del av familjen” – i alla fall får hon höra att hon är det, i början. ”Min barnflicka är en fe”, säger Myriam. Men när barnen blir viktiga för henne tycker Myriam och Paul att det blir obehagligt. Hon gör sig oumbärlig med sin förmåga att skapa bekvämlighet, att komma tidigt och gå sent (helst aldrig) men hennes egna behov blir kladdiga.

När hon underkastar sig skäms Myriam och Paul, men när hon njuter blir de äcklade. De är självklart humanistiskt medvetna om klasskillnaden, intresserar sig för den, mår illa av den, försöker överbrygga den, men aldrig på allvar förändra den eftersom de tjänar på den.

De intalar sig att det vore att kränka den som de drar nytta av att tala med henne om maktobalansen, därför blir den ett bultande sår som en dag spricker med ett skrik.

När tjänstefolkets historia skrivits är det ofta i termer av kriminalitet.

Här finns också en berättelse om ett tidigare barn i Louises arbetsliv, ett som ”kom undan” och som vet det, sexårige Hector. Han älskade sin barnflicka men kände också hennes behov, något som blev en intimitet dem emellan som måste hållas hemlig. När hon försvann utan ett ord var det som om hon aldrig funnits, längtan var som en skam för barnet.

Hector får mig att tänka på författaren Hjalmar Söderbergs erfarenheter av pigor och jungfrur i Stockholm 150 år tidigare, som han har beskrivit i flera böcker.

Deras hårdhet och nonchalans skrämde honom som barn (trots att han begick sin sexuella debut med en av dem), och när han som vuxen kände sig tvungen att leta hushållshjälp och barnjungfru skrämde de honom och hans fru Märta med sina behov, sitt slarv, sitt baktaleri, sitt ovårdade språk och sina brutala fästmän.

När tjänstefolkets historia skrivits är det ofta i termer av kriminalitet, det handlar om de som fått nog. Inte så sällan är de gärningsmän i deckare och då kommer klassaspekten ofta fram, som i Ruth Rendells klassiker Stenarna skola ropa (1977), där hembiträdet Eunices skam över att vara analfabet blir en del i upptakten på morden på familjen.

Också i verkliga livet förekommer tjänstefolk som mördar, inte minst just i Frankrike. Ett mycket känt fall är Christine och Léa Papins slakt på sina arbetsköpare 1933, som intellektuella som Jean-Paul Sartre och Jacues Lacan analyserat och Jean Genet skrivit en pjäs om utifrån aspekt av klass. Fallet har genererat flera filmer och böcker.

Slimanis berättelse om Louise är direkt inspirerad av barnflickan Yoselyn Ortega, 50, som i september 2012 mördade två barn, ett och sex år i badrummet till familjens lägenhet på luxuösa Upper East side på Manhattan (i stället för att ta dem till dansskolan), och därefter försökte ta sitt eget liv.

Åklagaren inriktade sig under rättegången på Ortegas missnöje över bland annat arbetstider och lön (hon tjänade omkring 150 kronor i timmen) medan grannar vittnade om hennes fina kontakt med barnen och att föräldrarna behandlat henne mycket bra. Den 18 april 2018 dömdes Ortega till livstids fängelse.

Slimanis roman sällar sig till en genre där författaren beskriver mördarens blick på de som vill ha hennes tjänster men inte är intresserade av att betala det pris hon kanske skulle begära om någon av dem kom på tanken att lyssna till hennes önskningar.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga