Kriget som formade ett land

Finska inbördeskriget 1918 utspelade sig mot en fond av ännu brinnande världskrig, nybliven finsk själv­ständighet och samtidigt en närmast ofattbar fattigdom hos landets arbetar- och torpar­befolkning. Efter tre och en halv månads krig stod den borger­liga, vita sidan som vin­nare. Deras hämnd blev blodig och oför­sonlig – och hanteringen av kriget och min­net av det kom att prägla en hel nation.

Det är ett ofta bortglömt krig, förutom i den stat som det skapade. I kriget och dess efter­spel dog 38 000 människor, av vilka 28 000 var ”röda”. 5 200 röda och 3 400 ”vita” stupade i själva striderna. Cirka 7 400 röda och 1 500 vita mördades. 2 200 utlänningar stupade eller avrättades. Av dessa var 99 svenskar.

Artikelförfattaren Tobias Berglund är forskare i modern politisk historia vid Uppsala universitet och tillsammans med Niclas Sennerteg författare till boken Finska inbördeskriget (Natur & Kultur, 2017).

I fånglägren som upprättades efter kri­get dog mer än 13 500 röda av svält, sjukdomar eller genom avrättning. Kriget inva­li­diserade 4 000. Mer än 80 000 människor fängslades, tiotusentals förklara­des statslösa och omkring 10 000 flydde landet. Närmare 25 000 barn, varav nära 90 procent var barn till röda, förlorade någon­dera föräldern eller blev helt för­äl­d­ra­lösa. Till detta kom de tiotusentals vuxna som mist en nära anhörig.

Finska inbördeskriget 1918, det näst blodigaste i Nordens historia, utkämpades mot en europeisk fond av blodigt vanvett och politisk omstörtning – dels till tonerna av första världskrigets avlägsna kanonmuller, den konflikt som utgjorde den politiska och moraliska kollaps som skulle komma att tillintetgöra Europas överhöghet – dels i såväl bokstavlig som bildlig anslutning till den ryska revolution som utgjorde den halv­sekelgamla, marxistiska samhällsteorins praktiska utlopp.

Det är bara hundra år sedan – endast tre generationer. Trots detta känns den fysiska värld i vilket detta krig utkämpades märkligt avlägsen. Det är en värld av brukspatroner i käpp och benlindor, av myndiga prostar i fotsida kappor och av hukande torpare och statare med mössorna i hand. Det är också en av närmast ofattbar fattigdom, där svälten alldeles nyligen knackat på dörren. Brödkravaller utspelade sig i Nordens städer.

Mellan 1809 och 1917 var Finland ett ryskt storfurstendöme, efter att tidigare ha varit en del av Sverige. Det var under senare delen av den ryska epoken som visionen om ett självständigt Finland växte fram i olika finska samhällsskikt.
Karta: Vasilij Petrovitj Pjadyshev/Wikimedia Commons

Det är en värld av delvis motstridiga paradigm. Å ena sidan en av brinnande nationalism, i vilken varje folkgemenskaps sammansmältning med en självständig geo­politisk enhet – en nationalstat – sågs som det högsta goda. Å andra sidan en där socialismens budskap om det fattiga och förtryckta folkflertalets emancipation och gemensamma framtid över gamla gränser vunnit gehör. Mellan dessa två kraftfält stod den europeiska borgerligheten. Trots dess nyvunna styrka och dominans hade den att förhålla sig till den gamla världens fysiska och socioekonomiska strukturer och arbetarbefolkningens krav på ekonomiskt och politiskt medbestämmande. Samtidigt skakades den av ett uppror inifrån – från dess kvinnor. Kvinnorna krävde deltagande i det offentliga liv som deras män sedan länge dominerade, inte bara för sig själva utan för alla kvinnor. Det var en svindlande tanke.

Krigets grundläggande orsaker låg i den djupa ekonomiska klyfta som orsakats av skiften, ökad mekanisering av jordbruket och en befolkningsökning som inte kunnat regleras med emigration, samt den brist på politiskt medbestämmande som tsarregimen upprätthållit, delvis med hjälp av den finsknationella, så kallade fennomanska rörelsen. Industrialiseringen hade också skapat ett industriproletariat som i likhet med landsbygdens obesuttna var ytterst socialt och ekonomiskt utsatt. Konfliktens direkt utlösande faktorer utgjordes dock av den serie händelser som inleddes efter det abrupta avlägsnandet av den regim som upprätt­­hållit status quo i mer än ett sekel. Denna ryska revolution var i sin tur en effekt av att krigsansträngningens tryck till slut gjort den dysfunktionella ryska autokratin omöjlig att upprätthålla.

Oron för att möjligheten till politisk förändring höll på att försvinna ledde till bildandet av ett officiellt rött garde för att möta vad man såg som hotet från den expanderande skyddskårsrörelsen. På bilden röda gardet i Tammerfors i början av 1918.
Foto: Okänd/Wikimedia Commons
Kort efter sitt maktövertagande i Ryssland i november 2017 utfärdade bolsjevikerna ett erkännande (bilden) av Finlands självständighet.
Foto: Wikimedia Commons

Den finska arbetarrörelsens omedelbara och kraftfulla mobilisering för att snabbt få till stånd genomgripande reformer tog borgerligheten på sängen, vilken i sin tur svarade med att med alla medel förhala och stoppa socialdemokratiska lagförslag i lantdagen. De arbetsmarknadskonflikter som också användes för att driva igenom socialdemokratisk politik blev i avsaknad av den ordningsmakt som efter marsrevolutionen i princip upphört att fungera, allt mer kaotiska och våldsamma. Detta ledde i sin tur till bildandet av lokala skyddskårer, en utveckling som kulminerade under sensommaren 1917.

Den kraftiga expansionen av antalet skyddskårer, tillsammans med att de borgerliga med den ryske regeringschefen Kerenskijs hjälp lyckades få den så kal­lade maktlagen upphävd och lantdagen upp­­­löst, fick socialdemokratin att börja tvivla på den parlamentariska vägen. Denna tvivlan förstärktes genom de bor­gerligas agerande i lantdagen under hösten, och underblåstes av påtryck­ningar från ledande ryska bolsjeviker. Dessa hade också från november tagit över makten i Petrograd.

Vid krigets början kontrollerade den röda sidan huvuddelen av de industrialiserade storstadsregionerna i södra Finland.
Foto: Ville Virrankosko/Jnienenmaa/WMC

Oron för att möjligheten till politisk förändring höll på att försvinna ledde till bildandet av ett officiellt rött garde för att möta vad man såg som hotet från den expanderande skyddskårsrörelsen. Den ”kapp­­­rustning” som därmed inleddes gjorde successivt en väpnad storkonflikt oundviklig. Storstrejken i november 1917 hade utvecklats till ett fullskaligt krig om båda sidor haft bättre tillgång till vapen, men såren i samhällskroppen som den orsakat gjorde att frågan därefter bara hand­­­lade om när och hur kriget skulle bryta ut. Den 27 januari 1918 tog ledning­en för arbetarrörelsen steget.

Efter tre och en halv månads krig stod den borgerliga, vita sidan som vinnare. Segern hade vunnits med hjälp av bättre ekonomiska resurser, tillgång till professionella utbildare och officerare, framför allt jägare och rikssvenskar, en rikssvensk frivilligstyrka, samt en tysk reguljär division. Båda sidor hade gjort sig skyldiga till terror och grymheter som stod bortom krigets krav, och på vit sida hade terrorn tilltagit ju längre kriget pågick.

Efter kriget fortsatte den vita terrorn i och med den så kallade ”eftersläckningen” av upproret, och i de fångläger som upprättades avrättades tusentals. Många andra fångar dukade under av svält och sjukdom. I den vita efterräkningen ingick också rättegångar beträffande brott begångna av röda under kriget. I synnerhet den grymhet och den blodtörst som ådagalades under eftersläckningen och händelserna i fånglägren är svår att ta in, än mindre tolka.

I Sverige drogs det i borgerliga kretsar samman ett frivilligförband som slogs på de vitas sida i finska inbördeskriget. På bilden står Svenska brigaden uppställd i Helsingfors den 16 maj 1918.
Foto: Raphael Saulus/Wikimedia Commons
Kvinnor ur ett av de lokala röda gardena vid tiden för inbördeskrigets utbrott. De tillfångatagna kvinnliga rödgardisterna uppges av många källor ha varit särskilt hatade av den segrande vita sidan vid krigsslutet.
Foto: Arkiv

Vilka blev då följderna, efterspelet – och eftermälet – till detta blodiga inbördeskrig med vilket den nya nationen Finland inlett sin existens? Det var olika slags frågor som behövde hanteras. Det handlade dels om de rent mänskliga följderna av det blodiga trauma som nyss utspelats. Det handlade också om sociala, kulturella, ekonomiska och politiska effekter på både kort och lång sikt.

Vad gäller kostnaden i mänskligt lidande var den nästan ofattbar. Under ett drygt halvår hade närmare 200 000 människor direkt drabbats av kriget. Detta i ett land som vid tiden för självständigheten haft 3,1 miljoner invånare. Det är, med historikerna Aapo Roselius och Tuomas Teporas ord, en chockerande hög siffra.

Efter tre och en halv månads krig stod den borgerliga, vita sidan som vinnare. Segern hade vunnits med hjälp av bättre ekonomiska resurser, tillgång till professionella utbildare och officerare, en rikssvensk frivilligstyrka samt en tysk reguljär division. På bilden förs av tyskarna tillfångatagna rödgardister genom Helsingfors gator.
Foto: TT
En mor sörjer sin döde son, tillhörande de röda, vid kistan i en massgrav i Björneborg. I kriget och dess efterspel dog 38 000 människor, av vilka 28 000 var röda.
Foto: TT
Gradvis fick de vita övertaget i kriget. På bilden skadade röda soldater på sjukhus i Tammerfors.
Foto: Museokeskus Vaprikki/Wikimedia Commons
Obegravda kroppar av röda soldater på Kalevankangas kyrkogård efter slaget om Tammerfors i mars och april 2018.
Foto: Wikimedia Commons

Att hantera denna smärta var en ytterst svår, om inte omöjlig, process. Den inleddes under slutet av 1918 och är egentligen ännu inte avslutad. En första utmaning gällde den rent praktiska hanteringen av det skedda. En sådan sak gällde grav­sättning.

Begravningen av de döda hade under kriget och sommaren 1918 varit högst rudimentär; stupade och avrättade hade i regel antingen kastats i omärkta massgravar eller lämnats på stället. En annan gällde omsorg av de överlevande off­ren. De föräldralösa barnen behövde tas omhand och invaliderna få vård.

Det var i denna praktiska hantering som den finska arbetarrörelsen försökte hitta en strategi för att hitta existensberättigande och återuppstå som en politisk kraft. Genom att fokusera på offren för den vita terrorn kunde man samla den splittrade och sargade rörelsen, utan att för den skull ursäkta eller visa stöd för den röda revolutionen.

Det var i denna praktiska hantering som den finska arbetarrörelsen försökte hitta en strategi för att hitta existensberättigande och återuppstå som en politisk kraft.

Förutom att verka politiskt för att efterlevande till offren för den vita terrorn skulle få rätt till ersättning, uppmanade man lokala arbetarföreningar att samla in vittnesmål om både offer och förövare, ett arbete som sammanställdes i arbetar­rörelsens så kallade terrorstatistik. Man inledde också ett arbete för att identifiera gravar och gravplatser, samt i möjligaste mån fastställa identiteten på de män­ni­skor som begravts.

Minnesplatser började också iordning­ställas över hela Finland. Orsakerna till denna komplicerade och tidskrävande och process, som framför allt på röd sida pågick under många decennier, har undersökts av den finska historikern Ulla-­Maija Peltonen. Hon tolkar den med utgångspunkt från den franske filosofen Pierre Noras teorier, som framhåller platsers betydelse för det mänskliga minnet. Till en plats kopplas mänskliga käns­lor som sorg, saknad, glädje och stolthet. Vissa av minnesritualerna – som exempelvis att rista in kors i trädstammar och stenar – anknöt också till mycket gamla, finska traditioner. Även minnet upprätt­höll splittringen. Trots att det vid den senaste inventeringen år 2000 fanns närmare 500 minnesmärken av olika slag över nästan hela Finland var endast tre av dem gemensamma för röda och vita.

Just tanken på vad den nyfödda nationen Finland var för något och vilka som hade rätt att vara del av den hade satts på sin spets i och med det nyligen avgjorda inbördeskriget och dess grymma, tumultartade efterspel. I ett nyfött land blir också tolkningen och berättandet av historien också kopplat till de levande medborgarnas egna erfarenheter; en kamp om rätten till sina egna erfarenheter och upplevelser. Det är i detta ljus som arbetarrörelsens agerande bör ses. Förutom att dessa projekt bidrog till och underlättade läkningen av och sammanhållningen inom den sargade rörelsen, gav den också de överlevande röda och deras anhöriga rätten till sin egen historia.

På den andra sidan av denna kamp om berättelsen befann sig den nya nationens vita etablissemang. Här handlade det i stället i huvudsak om att hantera eller förhålla sig till skulden för den vita terrorn. Den vite regeringschefen Pehr Evind Svinhufvud hade före kriget gett sin överbefälhavare Gustaf Mannerheim en i stort sett oinskränkt fullmakt att föra kriget på det sätt han önskade. Mannerheim hade i sin tur beordrat att inte bara ryssar och röda skulle skjutas, utan också de som misstänktes ha varit, eller skulle kunna bli, röda stridande. Detta gav i stort sett fria händer för vita förband att genomföra avrättningar efter eget gottfinnande. För att sluta cirkeln utfärdade Svinhufvud också en allmän amnesti för brott begångna under kriget och ”eftersläckningen”. I den mån någon genomfört avrättningar utanför de redan mycket omfattande fullmakterna, var denne nu alltså i stort sett befriad från straffansvar.

Redan under kriget hade frihetskrigsberättelsen – idén om att kriget handlade om att försvara den nyvunna självständigheten genom att bekriga de ryska in­kräktarna och deras finska hantlangare – etablerats och använts för att hålla ihop den bräckliga vita koalitionen. Efter kriget blev den ett sätt för de vita eliterna att rättfärdiga det skedda och hantera den egna självbilden. Ett officiellt historiskt verk beställdes – Finlands frihetskrig – som kom ut i åtta band mellan 1921 och 1928. Under åren efter kriget utkom också ett flertal böcker om och av de ledande vita militärerna och politikerna. Det gäll­­de även vissa av de deltagande svens­karna, och även Svenska brigaden fick en egen officiell historik. Gemensamt för dessa berättelser är att de, förutom att ansluta sig till befrielsekrigstanken, i regel undviker att diskutera den vita terrorn.

Gemensamt för dessa berättelser är att de, förutom att ansluta sig till befrielsekrigstanken, i regel undviker att diskutera den vita terrorn.

Ibland antyds den dock i korta underförstådda passusar, som exempelvis i den rikssvenske officeren Harald Hjalmarsons memoarer. Han skriver där bara ett kort stycke om avrättningarna som då pågick i Tavastehus:

”Med fångarna hade jag ingen annan befattning än att se till, att de blevo inkvar­terade. Många dödsdomar avkunnades emellertid av vederbörande rättsmyndigheter, och varje eftermiddag kunde jag från mitt kvarter, som var förlagt till den s.k. Kungsgården i närheten av slottet, höra arkebuseringarna. Men sinnet måtte ha blivit förslöat, ty ehuru jag visste, att det var ett människoliv som släcktes för varje skott, förblev jag fullständigt oberörd och icke ens, då jag en gång passerade arkebuseringsplatsen, där ännu några kvällen förut skjutna kvarlågo, förnam jag den ringaste reaktion. Man blir alldeles omedvetet rå och okänslig i krig.”

Känsligheten hos ledande vita kretsar för hur kriget skulle beskrivas och tolkas var stor. Finlands mest förmögne man, Hjalmar Linder, som varit en av finansiärerna av den vita krigsinsatsen, kritiserade under sommaren 1918 situationen i fånglägren. I en insändare i Huf­­vudstadsbladet under rubriken ”Nog med blodblad.” skrev han:

”Vad som försiggår i landet är förfärligt. Trots överbefälhavarens förbud fortgå arkebuseringarna oaflåtligt. Den röda galenskapen har faktiskt efterträtts av den vita terrorn (…). På Sveaborg är eländet bland fångarna oerhört. Och den goda överklassen går omkring, rycker på axlarna och säger: låt dem dö, de hava förtjänat det, smittan skall utrotas med rötterna.”

Insändaren renderade Linder så häftig kritik att han valde att gå i exil. 1921 begick han självmord i Marseille.

Redan under kriget hade idén om att kriget handlade om att försvara den nyvunna självständigheten genom att bekriga de ryska in­kräktarna och deras finska hantlangare etablerats. Ett officiellt historiskt verk beställdes efter kriget – Finlands frihetskrig – som kom ut i åtta band mellan 1921 och 1928.
Foto: Wikimedia Commons

Ett annat sätt som ansvaret och själv­rannsakan hanterades på, som anknyter till frihetskrigsberättelsen, var deltagandet i de så kallade frändefolkskrigen 1918–1922. De fick inbördeskriget och dess efter­släckning att framstå som bara en del av en större nationell mission, med hjälp av vilken den finska nationen inte bara skulle befrias, utan också uppnå sitt naturliga tillstånd. I detta ingick att införliva de östkarelska områden i vilka akti­vister och karelianer såg finskhetens ur­­­sprung.

Socialdemokrater och borgerliga etable­rade alltså snabbt två i mångt och mycket väsensskilda berättelser om kriget. Men schismen tog sig också rent fysiska ut­tryck. Samhällslivet i lokalsamhället var tvådelat; det var de vitas skydds­kårshus och arbetarföreningarnas hus, arbetarnas idrottsförening och de vitas idrottsföre­ning, den traditionella handeln kontra arbetarnas andelshandel.

Även på kulturens område ägnades mycket kraft åt att tolka kriget och dess orsaker. Idéhistorikern Sten Högnäs har undersökt hur kriget behandlades i litteraturen under och åren efter kriget. Han konstaterar att litteraturen såg förklaringen till grymheterna i att bolsjevismen hade varit särskilt lämpad att väcka och förstärka den ”finska rasens” inneboende blodtörst och råhet. Det var alltså upproret och de röda grymheterna som avsågs. Just beskrivningen av de röda som blodtörstiga vilddjur återfinns exempelvis i Bertel Gripenbergs dikt ”Klyftan” från 1918:

Beseglad med blod är klyftan,
beseglad med blod och brand,
mellan redliga män i Finland
och rasande röda band
en klyfta, djup som döden
och gapade, mörk och bred
mellan människobarn i landet
och vilddjurens röda led.

Kulturetablissemanget var alltså obe­nä­get att diskutera den vita sidans terror. Men det fanns undantag. Ett exempel är Elmer Diktonius dikt ”Balladen om Röd-Eemeli” från 1930:

Elmer Diktonius (1896–1961).
Foto: Wikimedia Commons

(…)
Röd-Eemeli står
inför rättens bord,
under lugg
bligar dystert framför sig. – Bekänn din fan, att du mördade, stal, och var chef för ett dödskompani! Nå bekänn, din satan, eller vill du att colten talar! Under lugg mumlar Eemeli själv sin dom: hellre colten då.
(…)

Trots sin borgerliga, finlandssvenska bakgrund var Diktonius vänstersinnad och hade varit god vän med den röde ledaren Otto Ville Kuusinen.

Bortsett från den spricka i samhällslivet som orsakats av inbördeskriget kom också den bräckliga, finska demokratin att sättas på stora prövningar under 1920- och 1930-talen. Inrikespolitiken kom då också att präglas av hätska språkstrider och av kvasifascistiska och öppet nazistiska rörelsers framväxt och agerande.

Den största av de finska organisationer som inspirerats av en fascistisk idévärld var den så kallade Lapporörelsen. Den bildades 1929 som ett svar på vad man menade var en alltför mjuk och försonlig atti­tyd mot arbetarrörelsen hos de bor­gerliga partierna. Organisationen, som bildats i Lappo socken i Österbotten, växte snabbt och fick snart stor politisk betydelse. Den aktivistiskt inriktade rörelsen genomförde regelrätta kidnapp­ningar, under vilka meningsmotståndare kördes ut i skogen och misshandlades. Ibland genomfördes dessa så kallade ”skjutsningar” över gränsen till Sovjetunionen ”där de [kidnappade] hörde hemma”. Organisationens agerande blev allt våldsammare, och efter att i maj 1930 ett kommunistiskt tryckeri i Vasa utsatts för ett brandattentat, inledde regeringen försök att stävja våldet genom att tillmötesgå Lapporörelsens krav på strängare lagstiftning gentemot arbetarrörelsen. I samband med det­ta anordnades en 12  000 man stark marsch till Helsingfors.

Trots att det vid den senaste inventeringen år 2000 fanns närmare 500 inbördeskrigsminnesmärken i Finland var endast tre av dem gemensamma för röda och vita. Minnesmonument över avrättade och stupade röda på Kalevankangas kyrkogård i Tammerfors. Under finns monumentet finns en massgrav med avrättade.
Foto: Per Lindblom

En annan schism gällde hur den unga nationen skulle definieras. Vari bestod finskheten? En del av den processen var den ”språkstriden” under vilken svenskspråkigheten kraftigt ifrågasattes. Språk­striden bedrevs genom studentde­mon­strationer, strej­­ker på universitetet, sa­bo­­tage mot två­­språkiga skyltar och enstaka våldsdåd. 1937 blev också Hel­singfors universitet formellt finsksprå­kigt, vilket enligt Heikki Ylikangas var det slutgiltiga steget i proces­sen för att få finskan officiellt accep­­terad.

Definitionen av det finska hand­lade inte bara om språket utan också om att positionera sig gentemot ”den andre”. Det handlade dels om avståndstagande mot Ryssland och ryskhet, men också om att dis­­tansera sig gentemot Sverige och svensk­het. Historikern Ainur Elmberg har analyserat mellankrigstidens politiska satir, och visar att en av de stereotyper som användes var svensken som krämare och principlös legoknekt. Ett exempel är den text som kommenterade en karikatyr av en svensk brigadist i satirtidningen Kurikka 1923.

”Jag gjorde konkurs – for till Finland och det blev bra – kom tillbaks – ebb i kassan – jag for till Estland – det gick bra – kom hem – dåliga geschäfter igen – drog till Olonets, och nu är det gott att leva.”

Några år in på 1930-talet var Finland alltså ett sargat land. Den splittring som inbördeskriget orsakat hade förstärkts av Lapporörelsens agerande, och att den språk­­konflikt som temporärt lagts åt sidan under inbördeskriget hade återupptagits än mer hätsk än tidigare. Till detta kom den internationella ekonomiska krisen. Men, landet var en demokrati, om än en bräcklig sådan.

Ett knappt decennium senare, när andra världskrigets olika skeenden lade Europa i spillror, skulle landet åter kastas ut i förtärande våld.