Knarkskräck förbjuder dem att lindra smärtan

Om cannabis är det som biter bäst på nervskadade patienters smärta ska de självklart kunna få det utskrivet som läkemedel – utan försvårande och förnedrande krumbukter. Men det är uppenbart att den svenska knarkskräcken ännu ligger som en våt filt över frågan.

Ledare
Många nervskakade personer i Sverige försöker hitta sätt att få tillgång till den medicinska cannabis som de upplever är det enda som har substantiell påverkan på smärtan utan att samtidigt göra sig skyldiga till narkotikabrott, skriver Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkala. På tidningsbilderna i bakgrunden nervskakade Per Myrhill (t v) och läkaren Claes Hultling vid Spinaliskliniken (t h).
Montage: Arbetaren

”På några sekunder försvann det där som känns som rinnande lava i huvudet. Allt bara rann av. Jag fick energi och orkade tänka. Smärtan var borta. Med hjärntröttheten är jag både fysiskt och mentalt utslagen, så var det inte nu.”

I ett reportage i Arbetaren i slutet av 2017 intervjuades nervskadade Per Myrhill. Till följd av en ovanlig bakteriell hjärnblödning 2012, och avskurna nervtrådar i huvudet som inte hittat tillbaka till varandra efter en av alla de operationer som han genomgått sedan insjuknandet, lever Per Myrhill med vad som diagnosticeras som ”självmordssmärta”. ”Vid varje pulsslag är det som att någon slår mig i huvudet – hela tiden, året runt”, beskrev Per Myrhill i intervjun.

Per Myrhill hörde talas om personer med en liknande typ av nervsmärtor som testat cannabis för att få ned värken. Under en utlandsresa prövade han själv, och upptäckte en sensationellt stor smärtlindrande effekt – en effekt som inget annat preparat som han använt varit i närheten av.

Sedan dess har han försökt tackla samma problematik som åtskilliga andra nervskadade personer i Sverige: att hitta sätt att få tillgång till den medicinska cannabis som de upplever är det enda som har substantiell påverkan på smärtan utan att samtidigt göra sig skyldiga till narkotikabrott.

Det går i dag under vissa omständigheter att få tillstånd att använda växtdelar från cannabisplantor, men det förutsätter att man har en läkare som är villig att ansöka om licens hos statliga Läkemedelsverket – och att verket beviljar ansökan. Det har hänt i ett antal fall i Sverige det senaste året, men processen går trögt. Och någon allmän legalisering av cannabis som läkemedel är ännu inte i sikte.

En viss tröghet från de medicinska makthavarnas sida är, som när det gäller alla andra läkemedel, begriplig. Naturligtvis måste förskrivning av nya mediciner baseras på systematiska studier av hur produkten i fråga verkar. Och även för ett erkänt verksamt preparat måste förstås kunskapen om dosering, och om hur läkemedlet fungerar i kombination med andra mediciner som patienten tar, vara solid.

De forskare som är sysselsatta med cannabisläkemedel väcker misstänksamhet – är de inte i själva verket narkotikaliberaler som försöker lobba igenom en allmän legalisering?

Samtidigt är det uppenbart hur knarkskräcken ligger som en våt filt över såväl samhällsdebatten som över de medicinska, politiska och juridiska institutionernas handlingsbenägenhet i den här frågan. De forskare som är sysselsatta med cannabisläkemedel väcker misstänksamhet – är de inte i själva verket narkotikaliberaler som försöker lobba igenom en allmän legalisering?

De läkare som engagerar sig i frågan får ögonen på sig, vilket kan minska deras benägenhet att göra en licensansökning hos Läkemedelsverket.

Och det svenska förbudet mot inte bara försäljning utan även innehav av cannabis och andra narkotikaklassade medel får till följd att personer som i avsaknad av recept försökt självmedicinera mot sina smärtor, utan minsta avsikt att sprida preparaten vidare till andra, kan dömas i domstol – något som drabbade ryggmärgsskadade Andreas Thörn förra året.

Under tiden fortsätter sjukvården att medicinera nervskadade patienter med höga doser morfin – också det ett narkotikaklassat preparat, men ett som till skillnad från cannabis i dag har en vedertagen medicinsk status. Många har vittnat om att morfin och andra opiater har svårt att bita på just nervsmärtor, men eftersom de som regel är det starkaste som finns att tillgå behåller de sin dominerande ställning.

I vår är det tänkt att en svensk studie av cannabis smärtlindrande effekter med 100 deltagande patienter ska påbörjas. Det är bara att hoppas att den följs av handlingsberedskap från politiskt och medicinskt håll.

Om cannabis är det som fungerar bäst på nervskadade patienter ska de självklart kunna få det utskrivet som läkemedel – utan försvårande och förnedrande krumbukter.

Den svenska narkotikapolitiken, som oacceptabelt länge präglats av ovetenskaplig dogmatism, ska inte få sätta fler käppar i hjulet.