Solidärer – avsnitt 13

Gävle, 25–26 juli.

I sitt förstamajtal nämnde Sandler bara som hastigast Spanien och Francos invasion. Han fokuserade på uppgörelsen mellan Chamberlain och Mussolini. Från och med nu, sa han, kommer det att bli lugnare i världen. Plåtburken som Klara samlade urklippen i luktade pepparkaka. Negrins regering gick ut med en deklaration om republikens krigsmål och ett av målen var att inom den närmsta tiden upplösa Internationella brigaderna. Hörde du, Lill? Flickan i knäet och fönstret på vid gavel. Kastilien var erövrat. På Östermalm samlades tiotusen personer när Georg Branting talade. Tjugofem organisationer samsades under den republikan- ska flaggan. Mot nationalism och fascism. Molnen skockades över Tjeckoslovakien. De reaktionära tidningarna fortsatte skriva om de frivilliga som äventyrare. Deras resa var en menlös parentes, ett ogagn för framtiden och framtidens ljusa, behärskade människor.

Klara sa till flickan att den här värmen måste vi minnas i januari. De vänliga vindarna mot huden och människor på gatan log mot flickan som var ovanligt lugn och snäll. Hon följde med Klara utan att streta emot, den lilla handen i hennes, och hon gav henne extra att dricka och kände sig ansvarsfull. Hon skulle klara det här. Ingen tittade snett på henne. Hon var inte ensam om att vara ensam. Hon var inte ensam. Så många andra barn som hade det hopplöst växte upp och blev hyggliga. Lill hade det inte hopplöst. Hon och Anders var två arbetande föräldrar i ett land där nästan alla jagade arbeten och slogs ut (fast Socialdemokraterna sa att det skulle vända, att alla var välkomna in i den nya socialdemokratiska framtiden – hon behövde prata med Ingemar om det, vad han tyckte, för hon kände att deras ord inte räckte). De var inte rika, men gynnade. Rosemarie sa att det var huvudsaken att de hade hälsan, och varandra. Den kvällen, den tjugofemte juli, somnade flickan ovanligt snabbt, utan sånger, utan att Klara rytmiskt strök henne över ryggen.

Är hon sjuk tror du? Anders kände på pannan.

Näe, hon känns som vanligt tycker jag.

Hon kanske har fått i sig för lite vätska ändå?

Det är säkert ingen fara, hon är bara trött av värmen.

Det är dags att hon får ett riktigt namn, sa Klara. Hon tror att hon heter Lill.

Det kanske hon gör också?

Jag tycker om Kajsa, tror jag. Eller Karin? Jag skulle vilja veta vad de namnen betyder. Lill betyder väl bara liten och det räcker inte.

Jag vet vad Klara betyder i varje fall, log Anders. Det tänkte Rosemarie ut fint: En klok och ljus flicka. Han tog en av hennes hårslingor och rullade upp på sitt finger.

Det tänkte hon väl inte på förstår du väl. Klart hon gjorde…

I så fall måste hon ha blivit besviken. Hon är väl inte besviken på dig?

Klara skulle betyda dyster, sa hon till honom, och krävande.

Och modig, och klar i sinnet.

Hon ville sätta sig upp men hans arm låg tung över bröstet. Föräldrar vill ha sina barn till bättre versioner av sig själva.

Och sen blir de ändå några andra.

I bästa fall blir de det, sa Anders. Jag skulle då inte vilja att mitt barn blev som jag.

Han ryckte till och hon, under den tunga håriga armen, ville säga att flickan inte var hans – hur kunde han tro något så dumt? Att det fastnat därinne så fort fast hon varit med Ingemar hur många gånger som helst. Om hon sagt det skulle han ha lyft armen från hennes bröst och rusat upp och flickan skulle ha vaknat.

Jag menar, sa Anders, och lindade sitt varma ben runt hennes. Det som du sa… att hon är sin egen. Det andra spelar ingen roll.

Klara kunde inte sova, omringad av snarkningar, drömmar. Hon gick upp för att dricka vatten, på bordet stod en bukett med blåklint. Hade mamman? Anders? Hon kunde inte min- nas att den stått där när hon gick till sängs. Hon rörde vid de flikiga bladen. Blundade. Stod hon vid ett vatten? Hon tänkte på Franco, att han inte skulle tveka att döda hennes barn om han stod intill dem och såg hennes röda hjärta.

Hon hörde flickan skrika och hon tänkte: besinningslöst. Det var i gryningen den tjugosjätte juli, hon hyssjade, försökte prata flickan till sans, hon sov fast hon skrek. Kroppen spände sig och ögonen var slutna, det gick inte att väcka henne, de små händerna knöt sig och benen sparkade. Hon slogs utan att veta vad det var att slåss.

Vad är det med henne? sa Anders med sömndrucken röst. Lill, vad är det? försökte Klara. Klämde på hennes mage, böjde benen på henne som Rosemarie visat, men flickan sparkade bort hennes händer.

Det går inte att få kontakt med henne. Det är värmen, mumlade Anders.

Klara öppnade fönstret men flickan fortsatte skrika. En granne bankade i väggen.

Hjärtat, lilla knyte, vad är det med dig?

Det går över snart, sa Anders, ville fortsätta sova. Lägg henne här mellan oss.

Hon gjorde det men flickan sprattlade så att Klara var tvungen att ta upp henne igen. Hon sa Lill om och om igen, fast hon bestämt sig för att inte kalla henne det mer.

Lill, vännen, säg nu vad det är!

Då slog flickan upp ögonen och Klara stelnade. Någon tittade på henne genom flickans ögon – hon kände den andras blick och föll genom den: såg en flod som sköljde upp, såg kroppar –

Hon började gråta. Det hjälpte inte att blunda, hon såg det ändå. Flickans kropp slappnade av, blev tyngre, hon somnade i Klaras famn med en djup suck och Klara sjönk i vattnet. På håll såg hon Anders sovande kropp, hans händer trevade efter någon. Hon fick inte väcka honom och absolut inte flickan när hon äntligen lugnat sig. Hon kunde trycka ner: bilderna, kramperna, gråten som var ett mörkt hav att driva bort på, bort från allt. Hon lade flickan bredvid Anders men det var först när hon också kröp ner i sängen som hans stora kropp automatiskt vände sig mot dem. Han mumlade: Sov nu, han var en hypnotisör, kramperna slätades ut, hon var lika mycket Anders och flickan som sig själv. Floden rann avlägset och tjock som en smet, men hon såg hans kropp. Hon såg mörkklädda män närma sig.

Långt in på morgonen låg kaffelukten kvar över staden. Anders nynnade på en sång utan tydlig melodi. Hon hörde flickan prata sina små ord som försökte bli meningar och trä- hästen drog repor i golvet. Det var väl den hon pratade med.

Pappa.

Klara satte sig upp. Vad sa du, vännen?

Hungrig, sa flickan. Lill hungrig. Anders började skratta.

Om min flicka är hungrig ska hon få mat. Mat på stora fat. Och du måste upp, Klara. Du börjar om tjugo minuter. Hon såg mamman lyfta upp flickan, hörde flickans skratt.

Klara reste sig.

Vad är det med dig? Du är alldeles blek, sa Rosemarie. Jag kunde inte sova, sa Klara. Lill hade mardrömmar.

Hörde du inte hur hon skrek?

Mamman skakade på huvudet och satte flickan vid bordet. Men nu är hon hungrig och ska få mat, sa Anders.

Mormors lilla godbit. Inte ska du drömma ont. Mamman vände sig mot Klara:

Det är för varmt här inne.

Klara öppnade fönstret på vid gavel, men ingen lukt från en annan värld. Ingen citrus. Inget saltvatten. Men bräckt vatten. Hav och sjö i samma. Hon tittade mot bordet.

Anders, var är blommorna? Vilka blommor?

Blåklinten som stod där.

Jag har inte sett några blommor.

Mamma? Var det du som plockade dem? Jag förstår inte vart de tagit vägen.

Jag har inte plockat blåklint, Klara. När skulle jag ha haft tid med det?

Du måste ha drömt, skrattade Anders och kramade om henne. Det var en underlig natt.

När hon kom hem från fabriken kom flickan springande och kastade sig om hennes ben. Hon tänkte att hon var ett träd och att hon skulle skydda henne med sin skugga.

 
*
 

Ebro, efteråt.

Skarp sol, kuperad terräng: låga kullar, korta klippor, pinje.

Allting blev stilla. Flugor surrade.

Gunnar Sandelin fick buken uppsliten av en granatskärva kort efter övergången. När han lyftes upp på båren och fick en cigarett, ett bloss, sa han: Det är inget att göra åt det här. Det är bara att gå vidare. Han var arton år och yngst av de svenskar som stupade. Axel Håkansson, Nils Evert Johansson och flera andra svenskar försvann. Alla officerare och underofficerare i Georg Branting-kompaniet stupade eller sårades, bland dem Kalle Ernstedt som kommit över från partisanerna. Erik Helmer Jansson från Falun, som kommit hem till Sverige i juni 1937 och återvänt med sin bror i januari 1938, stupade, lik- som Karl Olov Severin från Starrkärr och Elis Eliasson från Vilhelmina. Sven Lundin fick båda benen avskjutna medan

»Pysen« Söderström från Tierp fick en explosiv kula genom halsen. Kurt Karlsson, född 1915, stupade vid stormningen av den så kallade dödskullen vid Gandesa.

Fascisterna hade skurit sitt djupa snitt i landet, ett blödande sår mellan Tarragona och Castellón, och isolerat den katalanska vapensmedjan, naggade in på Madrid – på alla fronter överlägsna.

Kroppar flöt i Ebro. Antalet fångar gick inte att räkna. Känslan av gevärspipor i ryggen – skräcken – gick inte att mäta. Antifascistiska tyskar som tillfångatogs skickades omedelbart tillbaka till hemlandets expanderande koncentrationsläger.

 
*

Gävle, september 1938.

Flickan var ingen bebis längre, skriken transformerades till ord, behoven kunde formuleras. Hon somnade i en lättnad. Mamman gick till sängs tidigt och Anders somnade så snart han blundade, Klara stannade uppe. Det var hennes tid. Hon rullade det nytvättade håret så snabbt hon kunde, satte i nålar och nätet över. Gaslampan på köksbordet brann. Tyst vecklade hon ut tidningen, hon såg en suddig bild på de fem svenska frivilliga som kommit hem. Bildtexten löd att fyra var skadade och den femte behövde vila upp sina nerver. Han tänkte, sa han, resa tillbaka när nerverna läkt. Hade de träffat Ingemar? Varför stod det ingenstans att han var död? Ingemar Bäckström från Gävle, son till Hans och Eivor Bäckström: stuveriarbetare, syndikalist, frihetskämpe.

Negrin och hans regering meddelade att de omedelbart skulle samla ihop och skicka hem samtliga utländska frivil- liga. De hoppades att de demokratiska västmakterna därigenom skulle bryta noninterventionspakten och komma till undsättning. Sandler uppmanade den svenska pressen att vara försiktiga i sina kommentarer om herr Franco och herr Hitler då »återhållsamhet är det som bevarar freden« (det klippte hon ut). Chamberlain kapitulerade för Hitlers och Mussolinis krav på att stycka Tjeckoslovakien. Hon kunde läsa att det fanns en hoppfullhet hos folk. Fred i vår tid. Blodet skulle sluta rinna.

Efter arbetet tog Klara med sig flickan till Södra Caféet för att träffa Violet. Hon köpte var sitt wienerbröd till dem och hade det senaste protokollet med sig som skulle justeras. Den vanliga proceduren. Klara tittade på klockan på väggen. Violet var aldrig sen till deras kafémöten. Och inte till några andra möten heller, förutom ett enda, i våras (och då hade hon, sa hon, varit sjuk). Hon tog heder i det. Ingen karl, sa hon, nästan malligt, skulle hålla henne till- baka. Arbetarkvinnorna stirrade på Violet med förakt, Klara försökte inte försvara henne eftersom hon hade allt i ryggen. Men, som Klara sagt till Anders, världen är väl så mycket större än Violet Crona. De sågs egentligen bara på mötena, och på det senaste hade hon som vanligt gnällt om de eviga diskussionerna – att de inte kom fram till någonting:

Det är väl vårt ansvar att göra motstånd, hade hon sagt med hög röst. Innan det är för sent. Det blev en besvärande tystnad, men Violet fortsatte ändå (fast med lägre röst): Det måste finnas mycket vi kan göra, istället för att bara sitta här… och titta på. Klara ville krama om henne, men Violet var ingen man bara kramade, och Klara var ingen som bara höll om.

Vi kommer till handling, sa Lotten irriterat. Men om inte aktionerna är vattentäta så kommer de att förkastas – det är svårt nog för folk att ta kvinnor på allvar – och så måste vi börja om från början igen.

Då hade Violet vänt sig till Klara:

Du vet ju hur det är, sa hon. I Spanien. Franco håller på att vinna kriget, eller hur?

Det var desperation i rösten.

Han kommer aldrig att vinna, sa Klara, hon ville lugna, Violets ögon glödde och Klara vände sig bort, det var som om hon skämdes. Det var mindre än en vecka sedan.

Nå var är hon nu då, tror du? sa Klara till flickan, som märkte att Klara inte var med henne, och därför började gny och gnälla.

Hem momma, sa hon. Momma, pappa.

Men Lill, sa Klara. Det är ju Violet vi väntar på. Momma! Pappa!

Klara bröt bitar av sitt wienerbröd och gav till flickan som drog ner dem på golvet med höga grymtanden – det lät som om det var något fel på henne. Hanna bakom disken sneglade.

Var inte dum nu, sa Klara och kände värmen upp mot tinningarna. Vi väntar på Violet tills hon kommer. Ät brödet nu, det är sött, och dyrt.

Pappa! gastade flickan. En äldre kvinna med skär blus skruvade på sig, snorkig i munnen, vände sig mot sin väninna. De viskade.

Vi väntar på Violet, sa Klara igen. Och vi vet att vi inte kan gå dit, eller hur? Vi kan inte gå och knacka på hur som helst. Flickan grep tag i Klaras wienerbröd och kastade det i golvet så att de äldre kvinnornas munnar blev stora o:n.

Klara rev flickan ur stolen. Flickan tjöt.

Pappa, momma, härmade Klara. Vi ska gå hem till dem så får du som du vill.

Flickan tjöt än värre. Klara ville säga till Hanna att hon skulle hälsa till Violet om hon kom, att hon väntat på henne, men flickan överröstade. Klara kände hur krampaktigt hon log, flickan slet i hennes hår.

När de gått ut, och Hanna inte längre kunde se dem, tog Klara hårt om flickans axlar:

Du vet ingenting. Du är bortskämd och dum. Alla kommer inte att älska dig hela tiden om du tror det.

Flickan försökte bita henne i armen som en katt.

Nu ska du sova. För du är trött. Du är inte hungrig för du har ätit hela dagen. Du är trött och envis och… tråkig.

Hon tog ett djupt andetag. Hade tänkt säga elak. Såg sin hand i luften, över flickans ansikte, såg den sjunka. I oron för Violet steg oron för Ingemar upp. Som om all oro steg ur samma plats i kroppen. Om människor tänkte fortsätta försvinna måste hon vara en säker plats. Hon fick inte rämna, ta in vatten och sorg och sjunka.

Flickan i vagnen med armarna grinigt i kors, hur hade hon lärt sig den rörelsen redan? Det var ett mirakel, tänkte hon, att barn överhuvudtaget kunde kväsas. Vagnen skakade över kullerstenarna. Det kom tårar, perfekt formade, långsamt rinnande – en hel perfekt droppe efter den andra, till för att få Klara att tycka synd om, men hon tänkte inte. Södra Kungsgatan med sitt gytter av hus som skulle rensas upp. Det var trångt och illa eftersatt. Längtan efter Ingemar tändes i henne som ett kallt ljus. Flickan skulle somna, men hon ville inget hellre än att själv få sova. Känna Ingemars hand smeka hennes panna. Den hade aldrig gjort det, men vem visste vem han blivit i Spanien, vad hans händer skulle vilja göra när han kom hem. Hon måste tänka att han kom hem, hatade att flickan med sitt oförstånd försökt lura i henne någonting annat.

Flickan tystnade och blev loj. Klara gick långsammare. Violet hade sina skäl som hon inte kunde veta något om. Och Ingemar…

Varje människa kan väl stryka en panna. Och vattna en vissnande blomma. Och lyfta en kattunge från en krater.

Hon visste inte varför hon tänkte så.

 
*
 

Violet hade stått framför staffliet och de instängda formerna, hon kunde inte få någonting att leva. Inte ens Sonja, som hon tyckte var så fin, hon gjorde henne inte rättvisa – på staffliet, på duken, såg hon ut som en pinupflicka. Och fröken Lind gick bara förbi. Som om hon gett upp. Violet strök ett stort svart streck över Sonjas kropp innan hon gick därifrån. Efter lektionen hade det varit möte igen. Meningen var ju att de skulle göra något. De skulle hjälpa kvinnorna i Spanien. Alla insamlingar och fina ord, när världen höll på att sjunka in i ett stort, våldsamt mörker. Hon ville inte gå hem efteråt. Hon gick runt i staden, hennes stad – innan hon träffade Sonja och Klara hade hon inte tänkt på hur bra hon hade det. Friheten och tomheten var med henne i alla steg och rörelser. När hon träffat Stig såg hon någon som ville något… annat. Som inte nöjde sig med de där tomma, förenklade rummen. Inte hade hon förstått. För hon förstod ingenting.

När hon kom hem och såg honom i pappans länstol sa hon: Jag kan inte gifta mig med dig, Stig.

Han svarade inte. Vände sig bort från henne, precis som Klara gjort på mötet. För hon var ingen att ta på allvar.

 
*
 

 

Stig Lundin vände sig bort. Hon var uppenbarligen förvirrad, men han sa det inte åt henne, tog inte tag i henne. Han var inte banal. Han visste åt vilket håll han, och världen, skulle, och där på den platsen fanns inte rum för medkänsla. Då skulle de utrotas allihop, svaga kräk som de var. Han behövde att de höll ihop, han och Violet. Att de fick en familj, ett fort, och kunde försvara sig. Det var de där kvinnorna hon umgicks med – de där mötena.

Det steg en varm känsla i hans kropp. Han visste ju vem hon var.

Så fort de gift sig skulle de flytta ifrån svärföräldrarnas våning, de kväljande rummen, snirklet och överdådet. De skulle bygga något nytt, och eget – från grunden.

Han kunde ha sagt att hon inte visste vad hon pratade om. Hon hade inte levt på det sätt som han gjort, det var klart att hon påverkades av andra, det var en del av att mogna och Violet hade tvingats, av sina föräldrar, att vara ett vitt blad.

Jag måste gå nu, sa hon, jag ska träffa Klara.

Hon gick mot dörren och han gick efter, ställde sig i vägen. Hit men inte längre, sa han, och hon tittade på honom – på ett sådant sätt att han… Den varma känslan började brännas i bröstet.

Det är vi två, Violet, mot världen. Om han sagt det och tagit henne om midjan. Om han varit en sådan människa. Om hon.

Han stod vid dörren och hon backade, gick inåt den oändliga våningen. Han följde efter. Hon gick mot köket, han tyckte sig se ett leende. Det var en lek, tänkte han och ville se henne ta på sig förklädet. Ta fram smör, mjöl, socker, ägg. Tänk om hon kunde baka en kaka. Han skulle sätta sig och titta på. Skulle säga: snart är vi fria, du och jag.

 

 
*
 

Violet måste ha fått tillåtelse att kontakta någon, hon borde hört av sig till Klara, men vad kunde Klara ha gjort? Nu kom istället Rosemarie flåsande uppför trappan med upphissad kjol. Det märktes ett: Vad var det jag sa? på tungan, fast ingen någonsin kunnat vänta sig det här. Hon hade hört det av Lydia Karlsson, vars dotter var hembiträde hos direktör Crona.

Det är Marits syster, sa Klara. Från fabriken.

Hon var där när det hände, sa Rosemarie andfått. Hon stod i hallen, vid linneskåpet, och såg allting. Det var hon som kontaktade polisen.

Sanningen hade inte hunnit förvanskas helt. Bara det att Stig inte alls dött. Och att poliserna, och Marits syster, och nu också Lydia och Rosemarie, trodde att Violet var galen. Klara sjönk ner på sängen. Flickan började gråta. Det var typiskt hur hon kopierade Klaras känslor, att hon inte fick

vara ifred.

Mamma!

Rosemarie försökte avleda henne med Holmströms tyg- katt. Spårvagnen mot Bomhus skallrade förbi nedanför fönstret. Klara såg mamman ta flickan och gå till spisen. Hon kröp ner under filten, kramperna kom först till ansiktet och hon tog om sitt huvud, allting kunde sprängas. Hon såg Violet med kniven.

Mamman och flickan sjöng, det osade av något på spisen. Det där värdet är sammankopplat med en viss sorts människor, tänkte Klara och andetagen trängdes i bröstkorgen – vi är de människorna så länge vi klarar oss, inte tigger om hjälp, inte går i förtvivlan, i raseri. Hon såg Violet sänka kniven. Hörde flickan skratta sitt tydliga, skyddslösa skratt. Det kom långt bortifrån och Klara kunde inte se henne. Det slog mot bröstkorgen, inifrån: tänk om jag inte behöver någon annan? Det kom tårar, vällde fram, hulkningar, lät som ett ylande djur. Hon hörde skrik och Rosemarie kom och höll för munnen på henne:

Du är mamma nu för guds skull. Att din väninna blivit galen ska väl inte göra dig tokig också?

Om inte Rosemarie pressat handen så hårt mot Klaras mun hade hon försökt förklara att det inte var därför hon grät. Och att Violet inte alls var galen.

Dagen efter stannade hon hemma från arbetet. Mamman tog med flickan ut och Anders hade lagt fram nya tidningar åt henne på köksbordet. Hon bläddrade långsamt. Justitiedepartementet, läste hon, hade skickat ut cirkulär till åklagare och domare att avstå åtal mot de frivilliga. Lagen om sex månader annullerades.

Så, Lill, de frivilliga får amnesti för brottet att försvara demokratin, har du hört nåt så bakvänt?

Hon såg sig om i rummet. Tårar på väg upp igen. Lill? Hon gjorde det i självförsvar!

Men flickan var ju inte där.

Hon bläddrade vidare, hon fanns, Klara Jansson, och fortsatte läsa högt för att det tröstade:

Sandler vill inte ta emot de utländska kommunister som lämnat Sverige för att slåss i Spanien. På andra sidan Engelska kanalen konstaterar Chamberlain att det spanska problemet inte längre hotar världsfreden. Samtidigt fortsätter den nazistiska terrorn.

 
*
 

Barcelona, oktober 1938.

Så vad som helst kan hända, skrev Einar till sina kamrater i den västerbottniska skogen, fast han förstod att de bara hade att fortsätta såga, vad han än sa. Han hade inte jobbet kvar, han skulle inte behöva titta någon av dem i ögonen. Doña Sanchez slog upp fönsterluckorna och solen strömmade in. Han orkade knappt titta på hibiskusen som klättrade utanför fönstret. Münchenfördraget är spiken i kistan, skrev han i samma brev, men ni vet, kamrater, det finns inget öde, ingen förutbestämmelse, ingen Gud. Det som finns är utländskt stöd, amerikanska lastbilar, olja och krediter. Men på andra sidan allt det finns fortfarande medmänsklighet och jag hoppas det är där ni väljer att stå. Ni vet, skrev han, annars går det käpprätt åt helvete.

Jublet exploderade när Internationella brigaden visade sig på La Rambla – och mitt ibland dem: Einar Byggmark från Storuman. Ingemar skulle ha varit med. Genom blomregnet och slängkyssarna. På en scen stod La Pasionaria och talade. Så ståtlig. Ni är historia. Ni är legend. Ni är exempel på heroisk solidaritet och demokratins allmängiltighet. Vi ska inte glömma er! Människor sjöng och hurrade, också gråt hittade vägen genom blomstret och konfettin. För sista gången skyldrade han gevär och lämnade bugande ifrån sig vapnet.

Under druvskörden, medan jägarna letade rapphöns, lämnade Einar Byggmark Spanien med sitt certifikat utfärdat i Barcelona tjugoåttonde oktober 1938 av Spanska republi- kens armé. Que Don Einar Byggmark ha combatido en ESPAÑA en las Brigadas Internacionales … en defensa de las libertades del PUEBLO ESPAÑOL.

Han anlände till Malmö i lusig uniform och blev ekiperad. Kom till Centralstationen i Stockholm och där var så många samlade att han blev yr i huvudet. Han såg färggrant klädda granar och ljus som strålade ut från fönster. Kvinnor och barn gick med paket under armarna. Det föll ett lätt snö, men på hotellrummet fanns ett täcke och en kudde, han tänkte att han aldrig skulle frysa igen. Det var det första, att Einar sov ett helt dygn på Nobis hotell, sov över tiden då han skulle lämna rummet, portiern väckte honom, han skulle få betala för en extra natt om han inte genast pallrade sig iväg. Det var det andra. Att de i mångas ögon var ett rövarpack som kommit hem. Han kände efter i ryggsäcken igen så att breven låg där. Han ville ha ett fint band att knyta om dem med, det måste väl finnas ett sådant i Stockholm.

 
*
 

I Madrid, skrev Diana Prieto, har det sedan länge förberetts för förlusten och sveket. Det har pågått i skuggan, under borden. Kontakter har knutits, brott har begåtts mot oskyldiga, de som drogs med i kriget som av en isande vind. Jag minns inte att någon frågade oss hur vi ville ha framtiden. Vi skulle bara slåss eller gå under. Eller: slåss och gå under. De senaste månaderna har jag arbetat med att försöka hjälpa de skadade. Vi baddar, lindar, syr, amputerar, men vi har ont om bedövningsmedel, ont om mediciner. En milisman från frivilligstyrkan föreslog själv en blandning av mjölk och konjak när jag skulle plocka kulan ur skulderbladet – Thälmanngroggen minns jag att han kallade den. Han sa att han skulle fly över Pyrenéerna. De sårade dör för att det finns sådant som är viktigare än människan. Och de flyende kommer inte in i Frankrike utan att bli slagna med batonger först, sedan sätts de i läger vid kusten – djup sand bara, små barn… knappt någon föda, ingen sjukvård. Jag vet inte var Luna är. Jag vet att Victor och Rosa flydde, Victor skrev en artikel i det sista numret av Solidaridad Obrera om Barcelonas oberoende: en fästning mot fascismen. Tidningen kom ut den tjugofjärde januari. Två dagar före Barcelonas fall. Knappt två veckor senare var erövringen av Katalonien fullbordad.

I Madrid, skrev Diana, gick jag och min kamrat Augusto ut till Universitetsstaden när larmet lagt sig. Vi gick omkring på en begravningsplats och såg skotthålen i väggarna. Det är värre att gå på en plats tömd på mänskligt liv än på en plats där människor fortfarande slåss. Det var fruktansvärt att lämna de sjuka, höra dem be och böna, se dem sträcka ut händerna. Vi kunde inte ta en enda med oss eftersom vi var tvungna att ge oss av till fots.

Franco förväntas komma vilken dag som helst för sin segerparad. Och förrädarna kommer att välkomna honom, också flera av de som jag har kallat vänner. Augusto, som jag tycker mycket om, har pratat om bergen – det finns många att välja på i det här vackra, fördärvade landet, men jag kan inte tänka mig att leva så. Jag har bestämt att om jag kommer i säkerhet någon gång så ska jag skriva en bok om allt det här. Ingen ska få glömma, Conxa. Och du ska hjälpa mig att minnas. Den tjugosjunde mars föll Madrid. Jag tror jag ska börja min bok så, berätta allt baklänges. Och mot slutet komma fram till dig.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
9 hours sedan
Både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, menar Marcin Anglart. Foto: Janerik Henriksson/TT

Att inte rösta är en meningslös handling

”En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall.” Syndikalisten Marcin Anglart svarar Jonas Lundström som i hävdat att det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval.

I en nyligen publicerad debattext i Arbetaren argumenterar Jonas Lundström för att på etiska grunder avstå från att rösta. Han beskriver övertygande hur de strukturer och processer som partierna både är beroende av och sedan vid makten förfogar över utgör ett oerhört våld, förtryck, och en förstörelse som drabbar såväl människor som andra djur och natur. Allt detta är sant, men slutsatsen som dras skaver ändå lite.

Jag har i grunden två invändningar mot hans argumentation. Den första är att jag finner det etiska argumentet svagt, då det lika gärna går att luta sig mot konsekvenstänk som mot principer. En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall. Att hela tiden välja det mindre dåliga bland en rad dåliga alternativ leder oss såklart inte framåt, som Jonas korrekt påpekar, men då pratar vi om taktik och strategi, inte etik och principer.

För det andra riskerar valbojkott ironiskt nog att lägga alltför stor vikt vid själva röstandet, och därmed skifta fokus från det jag tycker är det viktigaste: den individuella rösten är i praktiken betydelselös. Ett parlamentariskt system kan oavsett valresultat inte leda oss ut ur det samhällsskick som förstör oss och vår omvärld, och parlamentarismen är dessutom även i sin bästa form ett väldigt svagt och indirekt sätt att påverka vår vardag. För sådan påverkan krävs i stället, vilket jag tror att jag och Jonas Lundström är överens om, direkt aktion och gräsrotsorganisering. Resten av texten riktar sig därför inte specifikt mot Jonas Lundström, utan utvecklar detta argument.

Samhällsförändring skapas underifrån

Valresultat är inte den drivande kraften för samhällsförändring, utan visar snarare på skiftande sentiment bland väljarna, samhälleliga maktförhållanden, samt på organisationsgraden i arbetarklassen. När vi använder ugnen för att baka eller laga mat så sätter vi först på värmen och följer sedan med spänning temperaturen som termometern visar. Att tänka att val är den process som driver förändring är som att försöka skruva upp värmen med termometern. Reglaget är egentligen den rörelsemylla av organisationer, egna medier, och direkt aktion som sätter press på de som har makten.

Förbättringar som dikteras från ovan är oerhört bräckliga om de inte backas upp av tryck underifrån. Lagar är bara en bit papper som kan ändras, kringgås eller avskaffas. De gör oss till isolerade individer och demobiliserar ofta kämpande subjekt, medan vår organisering och solidaritet i våra dagliga liv är kollektiv, konkret, och direkt. Det är så som Teslastrejken, genomförd av till synes starka och partipolitiskt backade IF Metall, kan sluta i ett fiasko medan ett mindre och från alla håll ansatt kollektiv på arbetsgolvet, Hamnarbetarförbundet, är betydligt svårare att besegra.

Politiker behöver oss

För de som håller med om analysen blir den viktigaste interventionen i valjippot därför varken att försöka entusiasmera människor till deltagande eller till bojkott, utan att ifrågasätta valets skadligt överdrivna betydelse och att rikta om uppmärksamhet och energi till annat. Framförallt att förmå människor att gå med i organisationer och genomföra handlingar som på ett mer direkt och förebildande sätt leder till förändring. Chefer, kapitalister, och även de mest progressiva av politiker behöver oss för att genomföra sin agenda, men vi behöver inte dem. Vi skulle kunna organisera samhället på ett sätt där det är vi själva som bestämmer.

Marcin Anglart är syndikalist och sporadisk skribent. Foto: privatr.

De som argumenterar för att röstandet inte är så viktigt som det vanligtvis görs gällande anklagas ibland för att vara verklighetsfrånvända eller privilegierade. Men en snabb titt på valstatistik visar att de som i störst utsträckning inte röstar tvärtom är just de minst privilegierade och mest marginaliserade. Det sägs ibland att revolutionära subjekt ofta utgörs av en underförstådd allians mellan de mest förtryckta och de minst alienerade. Det vill säga de som i sin materiella vardag ser spektaklets meningslöshet, och de som åtminstone delvis frigjort sig från den dominerande samhällsideologin. Att det är just i dessa grupper som färre röstar är knappast en slump. De vet att riktig förändring är något vi tillsammans måste upptäcka och genomföra i vår vardag.

Det betyder att att både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, om de inser den handlingens ringa betydelse och omsätter denna insikt i praktisk handling.

Publicerad Uppdaterad
12 hours sedan
Channa Riedel, till vänster, är en av festivalarrangörerna från Svensk judisk vänster. Till höger: Violinisten Katt Hernandez. Foto: Simon Rydén, Marie Gavois

Svensk judisk vänster bjuder in till kultur­festival

Den 30 augusti bjuder den ideella föreningen Svensk judisk vänster in till kulturfestivalen Doikayt på Hägerstensåsens medborgarhus i Stockholm – om, i och med den judiska diasporan. ”Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor.”

Vad är Svensk judisk vänster för förening? 

– Svensk judisk vänster, SJV, är en ideell förening som bildades 2024 för att organisera en judisk vänster i Sverige socialt, kulturellt och politiskt. Vi bjuder in till firandet av högtider för barn och vuxna – typ Chanukkah och Purim – studiecirklar, skriver sporadiskt debattartiklar eller deltar i panelsamtal. De senaste inslagen i vår verksamhet är arbetet med ett zine och vinprovning med vin från diasporan, alltså inte från Israel. Ett första frö till bildandet av SJV såddes i och med den debattartikel som jag och andra skrev och som publicerades i Expressen i november 2023. Den texten var ett försök att svara på den extremt laddade och hatfyllda stämning som vi upplevde i våra judiska sammanhang efter 7 oktober. Vi fick utstå en hel del hat och hot efter detta och behovet av att organisera oss och samla fler likasinnade växte. Vi inspireras av Bundrörelsen och den brittiska organisationen Jewdas men till skillnad från Bund har vi många medlemmar som har en stark religös praktik. Vi ser ingen motsättning mellan ett politiskt liv och en religiös övertygelse.

Författaren Balsam Karam. Foto: Märta Thisner

Den 30 augusti arrangerar ni en kulturfestival i Stockholm. Hur kom ni på idén att arrangera en festival?

– Under 2025 arrangerade vi en kulturkväll i Stockholm som gick under namnet Salong Doikayt. Hanna Rajs läste poesi, Rotem Geffen spelade musik och vi bjöd in Håkan Blomqvist för att tala om sin bok Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige. Inträdet under kvällen gick till Svenska Hamnarbetarförbundet som stöd åt Hamnarbetarförbundets uppsagda vice ordförande Erik Helgeson efter förbundets blockad mot israeliskt krigsmateriel. Ur denna kväll kom idén om att skapa ett större sammanhang för judisk kultur från och i diasporan. Tack vare Hägerstensåsens medborgarhus och bidrag från Kulturrådet kan vi nu genomföra detta! Vi som arbetat fram det hela heter Nelly Klayman-Cohen, Hanns Rajs och Channa Riedel.

Vad kan besökarna förvänta sig? 

Tonsättaren Georg Riedel. Foto: Noomi Riedel

– En helt igenom judisk, diasporistisk festival som visar fram en mångfald av judiska identiteter. Det blir en kavalkad av namnkunniga och initierade programpunkter: Judisk musik från marginalen med improvisationsviolinisterna Anna Lindal, Eva Lindal och Katt Hernandez; Performance lecture med Balsam Karam, animerad film om ockupationen av Palestina och döda fäder av Sarah Gampel, samtal om religion och nationalism med Judith Kiros, Tomas Poletti Lundström, Emin Poljarević och Miriam Selén Gerson; poesi och samtal med Hanna Rajs och Gabriel Itkes-Sznap. Och som avslutning något som betyder särskilt mycket för mig: Konsert med mycket sällan spelad musik av min pappa Georg Riedel. En samling stycken han kallade ”Jazz på jiddisch”, framförda av jazzstjärnorna Mattias Ståhl, Fredrik Ljungkvist och Pär-Ola Landin. Ett verkligt mångfacetterat program!

Vilka besökare hoppas ni hittar till festivalen?

– Ensamma, vilsna vänsterjudar som letar efter kamrater. Samt judar som undrar om vi är galna. Och den helt utan judisk koppling som gillar poesi, eller musik, eller samtal om religion i världen, eller animerad film, eller bara vill komma och äta Hanna Rajs underbara mat och besöka vårt bok- och skivbord.

Ni kallar festivalen för Doikayt, som betyder ”härhet” på jiddisch. På er hemsida beskriver ni ordet som en motståndshandling och uppmaning till organisering. Vilken form av motstånd och organisering vill ni uppmana till?

– Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor. Vi är inte på besök och vårt centrum är inte någon annanstans. Doikayt som begrepp är ju kopplat till Bundrörelsen som också formades som ett sorts svar och en motkraft mot det sionistiska svaret på den ökade antisemitismen. Vi ser att judar och judars erfarenhet används flitigt för att befästa nationalismen och hetsa mot muslimer. Vi är inte någons maskot.

Publicerad Uppdaterad
17 hours sedan
Krabbskeppet Federativs sommarföljetong Arbetaren
Krabbskeppet ges ut av Federativs förlag och går sommaren 2026 som följetong i tidningen Arbetaren. Foto: Foto: Petros Karadjias/TT. Montage: Arbetaren

Krabbskeppet – epilog

Takiji Kobayashis roman Krabbskeppet är en klassiker inom den japanska arbetarlitteraturen. Romanen utspelar sig på ett stormigt hav norr om Japan och har i år, för första gången, getts ut på svenska av Federativs förlag. I sommar har Arbetarens prenumeranter fått ta del av den. Här är epilogen.

Epilog

Låt oss lägga till ytterligare några ord om vad som hände sedan.

1. Det andra ”sabotaget” genomfördes framgångsrikt i sin helhet. Förmannen trodde inte sina ögon och sprang för sitt liv mot radiorummet. Där blev han stående framför dörren, alldeles handlingsförlamad. Han visste varken ut eller in längre

2. ”Sabotage” och strejker hade inträffat även på andra skepp. Detta blev känt vid hemkomsten till Hakodate efter att fiskesäsongen var över. Flygblad med ”kommunistpropaganda” hittades ombord på två eller tre skepp.

3. Förmannen och basen för diversearbetarna och övriga anklagades ha gett upphov till strejkskandalen ombord under pågående fiskesäsong. Vidare ansågs detta ha lett till avsevärda försämringar sett till såväl produktionsmängd som till produktkvaliteten. Förmannen och övriga basar – företagets egna trogna hundar – fick helt sonika foten av företaget utan att få en endaste sen i lön, garanterat mindre än vad någon fiskare fick. Förmannens reaktion var obetalbar när han skrek: ”Förbannade utsugare! Under hela den här tiden… Så skamlöst utnyttjad som jag har varit!”

4. ”Organisering” och ”kampvilja” – de dyrköpta erfarenheterna skulle bistå fiskarna och de unga diversearbetarna vart de än gick när de begav sig ut genom polishusets portar och vidare ut i det brokiga arbetslivet.

Den här berättelsen är första delen ur ”Historier om kapitalismens invasion i kolonierna”.

(30 mars, 1929)

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan

Det här är det mest hoppfulla med helgens massiva klimatmarsch

Vilken helg det blev i Stockholm! Först 24 timmars klimataktiviteter på Sergels torg. Och sedan: Minst 50 000 personer i en marsch genom staden. Familjer, singlar, vänner, rullatorstödda äldre och barnvagnsburna småungar. Jag (det är Alexandra som skriver) tror inte jag träffade någon som – trots höga förväntningar – inte var närmast chockad över såväl uppslutningen som stämningen. Det var något i känslan på gatorna som i alla fall jag inte har känt på väldigt länge, som att alla fann en sådan förtröstan i att få befinna sig i ett sammanhang där majoriteten klart och tydligt sa: Vi vill ha något annat än det vi har i dag. 

Demonstranter i helgen. Foto: Alexandra Urisman Otto

Som jag har tjatat om så många gånger (senast i den här krönikan) så är ju detta – önskan om förändring – helt i linje med vad vetenskapen säger krävs.

Den kanske allra mest hoppingivande slutsatsen efter helgens manifestation är nog ändå den här: Det går att arbeta sig till förändring. För det faktum att det var så många organisationer representerade och så otroligt många människor på gatorna i söndags, det var inte en slump. Givetvis bidrog med säkerhet den uppdämda frustrationen och ilskan över såväl den förda så kallade ”klimatpolitiken”, som den närmast kriminella frånvaron av klimatkrisen i valrörelsen och det offentliga samtalet som helhet. Men det som framför allt låg bakom att helgens demonstration blev så lyckad stavas hårt arbete. 

Arbetet bakom den stora klimatdemonstrationen

För över ett år sedan kom idén från en rebellpappa i Örebro – han ville genomföra en dygnslång manifestation inför valet. En annan aktivist hörde om planerna och fick en vision: ”Låt oss kombinera 24-timmarskonceptet med en jättelik demonstration på över 10 000 personer!”

Sara Nilsson Lööv är en av rebellmammorna som har arbetat allra mest med demonstrationen. Hon berättar, när jag ringer henne och frågar, att hon i ärlighetens namn var skeptisk till chanserna att kunna genomföra något så stort. Men hon ”har lärt sig att hålla tyst”, som hon sa och satte igång att hjälpa till med organiseringen. Forskarna i Researchers Desk anslöt sig till initiativtagarna och tog tillsammans med Rebellmammorna och Rebellpapporna kontakt med Naturskyddsföreningen, som snabbt visade intresse och blev ”den trygga samarbetspartnern som behövdes för att samla hela civilsamhället”.

Det har varit matiga excelark, otaliga inbjudningsmejl och möten. Och fler mejl och fler möten. Månad ut och månad in. De sista veckorna har mycket handlat om praktiska saker som scen och teknik. Sammantaget har hundratals människor varit involverade i arbetet på olika sätt, kanske till och med uppemot 1 000 personer. Sara vet inte riktigt själv. Men 40 olika arbetsgrupper har det funnits, vissa av dem har i sin tur haft undergrupper. 

Till slut hade 280 olika organisationer anslutit sig – och som sagt – över 50 000 personer deltog. 

”Jorden är den enda planeten med pizza – förstör den inte!” Foto: Alexandra Urisman Otto

I den här bloggen är ju den stående frågan: Vad fan ska man göra som väljare när klimatkrisen accelererar, den internationella rättsordningen är i fritt fall och det politiska samtalet präglas av faktaresistens? Jag frågar Sara Nilsson Lööv hur hon resonerar.

Om du skulle våga dig på att formulera ett svar på den frågan. Vad fan ska man göra egentligen, om man tillhör kategorin medborgare som ser det här?

– Ja, men då skulle jag säga: gå in i ett kollektiv som redan gör saker. Hitta den grupp som gör saker som du själv får hopp av eller tycker verkar meningsfullt. Och våga testa. Jag satt själv innan jag blev aktiv i ett halvår och skulle hitta rätt rörelse att gå in i. Och sen kom jag på mig själv med att den processen nog aldrig skulle ta slut, så då testade jag. Så jag gick in i Amnesty och sen så kände jag ”nej, det här blev inte riktigt rätt”. Då hoppade jag av och så testade jag något nytt. Och sen hamnade jag rätt, säger hon.

– Den rebellmamma som fick den här visionen, Elin, hon är ju bara en vanlig mamma. Hon har ett vanligt jobb. Men hon gör något hon tycker är meningsfullt och vågade satsa på att göra det i stor skala. Och sedan kan vi skapa det här tillsammans för att det blir som ett mycel av människor som gör grejer. Och så kan det poppa upp sådana här svampar. Som från ingenstans, kan det se ut som för vissa. Men det är ett enormt kollektivt arbete bakom. Som har pågått länge.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Demonstration för klimatet i Stockholm. Augusti 2026. Alexandra Urisman Otto, porträttbild, till höger.
Den 23 augusti deltog över 50 000 personer i en klimatdemonstration i Stockholm. Foto: Christine Olsson/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Vill Svt att mammorna ska bryta mot lagen?

”Redaktionerna måste ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt.” Alexandra Urisman Otto om helgens klimatdemonstration och Svt Nyheters huvudregel om att de inte rapporterar om en demonstration, såvida den ”inte påverkar människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla.”

Dagarna innan över 50 000 människor gav sig ut på Stockholms gator för att kräva att politikerna prioriterar klimatkrisen, läste jag i Time magazine om en studie som kom tidigare i år. Den visar att luften vi och våra barn andas riskerar att bli toxisk – giftig – inom 50 år på grund av den ökande koldioxidhalten.

Alltså själva luften, är ni med? Inte bara att det blir varmare, att extremvädren kommer att bli mer outhärdliga och skada och döda fler, att skördarna kommer att slå fel oftare så att ännu fler människor kommer att svälta och fly. Att konflikterna kommer öka, krigen, kaoset. Utan att själva luften blir giftig. Varje andetag.

Hur som helst så var det en mäktig manifestation i söndags. För att citera DN:s Linus Larsson som var där och bevakade för tidningens räkning: ”Jag uppskattar antalet deltagare till sviiiiiiiinmånga”. De flesta medier hade för ovanlighetens skull representation på plats, flera livesände.

Måste klimataktivister begå brott för att höras?

Sveriges Television svarade med att inte ens nämna demonstrationen i sin sena nyhetssändning. Kanske hade vi eventuella trafikstörningar att tacka för att en bit ändå kom med i 19.30-nyheterna. För trafikkaos är tydligen en av de få saker som kan göra att public service berättar för sina tittare att det finns människor som organiserar sig för en bättre värld. Det fick vi lära oss för drygt två år sedan när 1 500 rebellmammor omringade riksdagshuset med en drygt fyra kilometer lång hemstickad röd halsduk.

Då fick fick arrangörerna höra att huvudregeln för Svt Nyheter var att de inte rapporterar om demonstrationer och manifestationer. Och att det är ”först när en demonstration får påverkan på andra människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla, som den blir relevant ur ett nyhetsperspektiv”.

Jag antar att sensmoralen för de stillsamma, fredliga aktivisterna som manifesterar med stämsång, garnnystan och sina barn på axlarna är att de måste bli mer radikala och i högre grad ”påverka människors vardag” eller ”begå brott”? Är detta vad Svt önskar?

På den snälla motsvarigheten till X, Bluesky, kommenterar en användare helgens demonstration:

”Om det hade varit 50 000 rasister som demonstrerat mot invandring hade medierna sänt live hela dagen och Agenda hade bjudit in alla partiledarna för att diskutera ’hur mycket invandring tål Sverige’.”

DN:s ledarsidas Isobel Hadley-Kamptz fortsätter i samma anda:

”Tänk om lika många hade demonstrerat mot invandring eller matpriser, vi skulle ha specialinsatta partiledardebatter innan tåget ens kommit i mål”, skriver hon utan att själv göra någon ansats att kräva sådana partiledardebatter. I stället fortsätter hon:

”Men det är något särskilt med klimatet. Trots att en bred majoritet av svenskarna vill ha en aktiv klimatpolitik – och själva är beredda att göra uppoffringar för att minska utsläppen – är det som om politikerna inte tror dem.”

Snabba, genomgripande samhällsförändringar

Så praktiskt det verkar att bara kunna konstatera att det är ”något särskilt med klimatet” och sedan avstå från nästa led i analysen. Nämligen att klimatkrisen sätter blixtbelysning på våra genomruttna politiska, sociala och ekonomiska system som är i behov av det som FN:s klimatpanel redan för åtta år sedan beskrev som ”rapid, far-reaching and unprecedented changes in all aspects of society”. 

Det system där ”det är något särskilt med klimatet” är det system som har försatt oss i en situation där planetens livsuppehållande funktioner bryter samman i realtid. Och där luften snart är bokstavligen förgiftad av koldioxid. Också journalistiken ingår i ”all aspects of society” och den transformation som krävs i vår yrkeskår är minst lika omfattande som överallt annars. Liksom vi under pandemin i vår rapportering utgick ifrån att samhället behövde snabba, genomgripande förändringar, måste vi nu på redaktionerna ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt. Förändring är nödvändig.

Det här är förstås inget som görs i en handvändning och det kräver både hårt arbete och publicistiskt mod. Men ett första steg – som egentligen bara kräver lite grundläggande historiekunskaper om aktivismens roll i alla stora samhällsomvandlingar – är att åtminstone låta de människor som kräver förändring komma till tals. 

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Två från Backa Kåken Kirseberg
Sandra Qvarfordt och Nils Agger från Backa Kåken. Foto: Natacha Lopez

Backa Kåken – Malmöborna vill ge gamla fängelset nytt liv

I en tid när regeringen kraftigt expanderar antalet fängelseplatser pågår ett initiativ i Malmö för att göra om det gamla fängelset i Kirseberg till ett socialt, kulturellt och kreativt center.

På 1910-talet invigdes Kirsebergsanstalten – då en av Sveriges största med drygt 150 platser. Efter mer än 100 år i drift stängdes fängelset 2015. Sedan dess har det stått tomt och övergivet, förutom den pampiga Direktörsvillan som sedan sommaren 2024 inhyst föreningar, aktivister och konstnärer som smider planer för att köpa det gamla fängelsets 12 000 kvadratmeter.

Sandra Qvarfordt och Nils Agger på trappan till Direktörsvillan, som Backa Kåken och ett gäng föreningar redan använder som kontor och till aktiviteter. Foto: Natacha Lopez

– Vi vill skapa en plats som vi kan äga och påverka tillsammans. Fängelset har stått tomt i så många år så vi vill öppna upp det och skapa en ekonomiskt och ekologiskt hållbar plats, säger Sandra Qvarfordt, ledamot i föreningen Backa Kåken, som fått sitt namn från att stadsdelen Kirseberg även kallas Backarna.

Allt började när hon och ett gäng andra åkte till tyska Hamburg och besökte fux eG, ett kooperativt drivet projekt med lokaler för konst, föreningar och småföretag. 

– Då började vi prata om att det hade varit kul att göra något sådant här, säger Sandra Qvarfordt. 

Nils Agger flyttade till Malmö i september förra året från Bristol, i England, där han jobbade på ett kultur- och aktivistcenter. Han längtade efter att hitta något liknande i Sverige och gick med i Backa Kåkens styrelse. 

– Det finns en stor potential i att kunna vara så många organisationer med gemensamma kärnvärden, säger han.

Ytterligare en anledning till aktivisternas engagemang är att förhindra att byggnaderna – totalt elva stycken som hört till fängelset – rivs.

– Det är dyrt och dåligt för miljön att riva byggnader, förklarar Nils Agger.

Nils Agger i det bås som Backa Kåken använder när de är ute på stan och sprider information om projektet. Foto: Natacha Lopez

Sandra Qvarfordt tillägger att just i Kirseberg lyckades byalaget stoppa rivningen av de karakteristiska små gatuhusen på 1960-talet. I dag är de ett av de mest uppskattade och utmärkande kännetecknen för stadsdelen.

Bemötts positivt av kommunen

Föreningen Backa Kåkens initiativ har tagits emot med intresse från kommunen och den nuvarande ägaren av fängelset – Malmö kommunala bostadsbolag, MKB. De tog över byggnaderna 2017 med ambitionen att göra om dem till bostäder men det visade sig vara dyrt och svårt – bland annat eftersom flera av byggnaderna har ett historiskt värde och därför inte får rivas. I september gick kommunalrådet Andreas Schönström (S), ordförande i tekniska nämnden, ut med att han vill att Malmö stad köper det gamla fängelset för att det ska kunna användas till annat än bostäder. 

Backa Kåken har i flera år fört en dialog både med kommunen och MKB om att få ta över byggnaderna och får redan låna nedervåningen på den stora Direktörsvillan mot att de aktiverar platsen och gör den tryggare.

I dag används byggnaden av ett 15-tal föreningar – en del av deras medlemmar håller till där om dagarna medan andra använder lokalerna kvällstid till möten och kulturevenemang. Men här finns också två konstnärer som har sina ateljéer i lokalerna och arkitektstudenter som gör projektarbeten om fängelset.

– De flesta som är här är intresserade och investerade i fängelsets framtid. Detta är som en prototyp för hur vi vill använda fängelset i stort, säger Sandra Qvarfordt.

Sandra Qvarfordt framför foton och planer över fängelsebyggnaderna, framtagna av arkitektstudenter. Foto: Natacha Lopez

Utöver de som i dag använder Direktörsvillan för man också en dialog med andra aktörer som är intresserade av att vara med i ett framtida övertagande av hela eller en större del av fängelset.

Vi har en folkhögskola som vill flytta in, en restaurang, en vävstuga och en massa föreningar. Vi tänker också att det ska finnas mycket plats för konst och kultur, berättar Sandra Qvarfordt.

Hon förklarar att planen är att ha en blandning av kommersiella och ideella verksamheter men de kommersiella aktörerna ska vara småskaliga och lokala.

– Vi har ju kärnvärden som är viktiga för oss. Att det ska vara hållbart, både ekologiskt och socialt och inte vinstdrivande i för stor skala. Självklart måste sådant som restauranger vara vinstdrivande till viss del men vi vill inte ha några större kommersiella aktörer.

Säljer ”Backa-aktier” för att köpa fängelset

Målet är inte bara att driva det gamla fängelset utan helst vill Backa Kåken äga det. 

– För att vara politiskt oberoende på sikt och vara oberoende av bidrag. Även om det tekniskt sett inte ska vara någon politisk styrning av verksamheten om vi hyr så kan det komma att ändras, säger Sandra Qvarfordt.

Cellfängelset, till vänster i bild, är den största av byggnaderna som utgör Kirsebergsanstalten och hade plats för mer än 150 fångar. Foto: Natacha Lopez

Man har därför tagit till det ovanliga greppet att starta ett aktiebolag och säljer ”Backa-aktier” för 500 kronor styck – en idé föreningen hämtat från länder där det är vanligare att man går ihop och äger tillsammans.

– Vi har inte riktigt rätt vokabulär i Sverige för att förklara det. I England pratar man om en share, att man äger en andel, förklarar Sandra Qvarfordt.

Målet är att sälja aktier till en procent av Malmös befolkning, det vill säga omkring 3 500 personer. Hittills är man uppe i cirka 500 personer som köpt 700 aktier.

– Vi är glada över det och jag tror också att folk väntar på att det ska bli skarpt läge för att investera, säger Sandra Qvarfordt.

Just nu tittar föreningen på olika modeller för ägande och förvaltande, exempelvis en där de skulle börja med att hyra fängelset i 5 till 10 år för att köpa loss det i framtiden.

Och de ser ljust på framtiden. 

– Vi har i alla fall en dialog med Malmö stad och det finns mycket energi i föreningen så det finns ett väldigt stort engagemang kring platsen, säger Nils Agger.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Mahmoud Illean/TT, Montage: Arbetaren

Veckovers: Medan vapnen vilar

Medan vapnen vilar
sjunger någon en visa i natten.
Skrattar barnen i tältet intill.
Andas hjärtan av sten och av vatten.

Medan vapnen vilar
gräver någon i grus
efter sin framtid, och sin farbror.
Hittar en sko, som var hans frus.

Medan vapnen vilar
bakar någon ett bröd.
Vakar någon annan som aldrig mer kan sova
men drömmer om liv och död.

Medan vapnen vilar
hänger någon stjärnor på ett streck.
Vapnen vaknar ur mardrömmar,
de skriker och spottar ut skräck.

Medan vapnen vilar
saltar en regndroppe öken,
och de som fanns, men som inte finns nu
kommer tillbaka som spöken.

Medan vapnen vilar
sover björnen i sitt lugna bo,
och fast man är så varlig det alls går att vara
kan man aldrig nånsin björnen tro.

Medan vapnen vilar
släcks livslågor, en efter en
för fastän det stora ögat blundar
mullrar fortfarande natthimlen.

Medan vapnen vilar
ristar någon sin bild i frusen tid
eftersom någon vet att medan vapnen vilar
finns för människorna ingen frid.

Publicerad
4 days sedan
Bella och SIlas
Bella Aksoy till vänster och försvarsadvokat Silas Aliki till höger. Foto: Alexandra Urisman Otto, TT

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy släpptes under måndagen ur förvaret.

Under måndagen släpptes den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy ur Migrationsverkets förvar. Detta efter att Migrationsverket bedömt att det finns hinder för att verkställa hennes utvisning, och därmed finns det inte längre grund till att hålla henne i ett av myndighetens förvar. Det bekräftar Bella Aksoys advokat Silas Aliki för Arbetaren.

– Det enda vi kan säga just nu är att Bella är släppt då Migrationsverket anser att utvinsingen inte kan verkställas inom närtid. Och då får man ju inte hållar människor i förvar.

Bella Aksoy greps av polis i maj och har suttit frihetsberövad i Migrationsverkets förvar i Märsta sedan dess. Hon kom till Sverige från Turkiet för nio år sedan. Hon valde att lämna landet efter dödshot från sin egen familj och på grund av de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet, vilket Arbetaren skrivit om. Sedan dess har hon byggt upp ett liv och gift sig i Sverige.

I början av året fick hon avslag från ett försök till överprövning inom FN-systemet. Det utvisningsbeslut som kom från Migrationsverket för sex år sedan vann med det laga kraft. Hon levde därefter gömd från polisen för att undgå utvisning, tills hon greps i maj.

Brister i Migrationsverkets hantering

Under Migrationsverkets process uppmärksammades också Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot tidigare har berättat om.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella Aksoy till Arbetaren tidigare i år.

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling till PKK längre, men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

 Det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. Hon är kurd, transkvinna, aktivist som är medialt uppmärksammad och som redan utsatts för övergrepp i hemlandet. Personer med den profilen bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet, sade försvarsadvokat Silas Aliki till Arbetaren under våren.

I mitten av juli rapporterade Arbetaren att Migrationsverket avslagit Bella Aksoys ansökan om omprövning, i vilken hon och hennes försvarsadvokat förde fram att omständigheterna i hennes fall ändrats sedan hon fick utvisningsbeslutet vilket hindrat henne från att resa tillbaka till sitt hemland. Det handlar bland annat om att hon fortsatt med sin politiska aktivism i Sverige, att hennes fall uppmärksammats i Turkiet, samt att situationen för politiskt oppositionella i Turkiet försämrats sedan 2020, då Bellas Aksoys ärende prövades för första gången.

– Just nu väntar vi fortfarande på information kring hur Migrationsverket landat i den här bedömningen, säger Silas Aliki.

4 days sedan
Falska valaffischer på statminister Ulf Kristersson har fått Moderaternas Karin Enström att reagera
Moderatetnas partisekreterare Karin Enström kallar den anarkistiska kampanjen för en "ny bottennivå" Foto: Jonas Ekströmer/TT och privat

Anarkisternas valplakat som fått Moderaterna att se rött

Den senaste veckan har satiraffischer föreställande en beväpnad Ulf Kristersson satts upp bland valplakat och politisk reklam runt om i Sverige. Något som fått Moderaterna att se rött och Justitiekanslern, JK, att starta en utredning gällande förtal. Bakom aktionen står ett anonymt anarkistiskt nätverk som själva tar uppståndelsen med ro.

– Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir, säger de till Arbetaren.

De kallar sig Bakunins Balaclavor och Kropotkins Kadaver och anklagas av den moderata partisekreteraren Karin Enström för att ha nått ”en ny bottennivå” i svensk politik.

Anledningen är de hemmatillverkade valplakaten som börjat spridas runt om i landet och som föreställer Ulf Kristersson och SD-ledaren Jimmie Åkesson. Den satirbild som fått mest uppmärksamhet och vållat störst ilska föreställer en beväpnad statsminister med texten ”Skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”.

När Arbetaren når det anonyma anarkistkollektivet har de viss förståelse för Moderaternas upprördhet.

På en falsk valaffisch föreställer Ulf Kristersson Napoleon
Ulf Kristersson med Napoleonkomplex? En av de affischer som satts upp runt om i landet inför valet. Foto: Privat

”Vi är inte resultatinriktade”

I helgen satte ni upp ett gäng egentillverkade och falska valaffischer på Södermalm i Stockholm. Hur kom ni på idén och vilka är ni som ligger bakom den?

– Vi kom inte på idén, den har alltid funnits där, tillgänglig för alla att ladda hem från det kollektiva medvetandemolnet och sprida. Skillnaden är kanske att de flesta stannar på idéstadiet, men om viljan är själens ryggrad, som den gode, eller onde, Strindberg påstod, så är handling dess språk i den fysiska världen. Utan att förankra idéer genom praktiskt handlande så kommer de aldrig att manifesteras, och då kan man lika gärna sitta hemma och onanera över vilka fina idéer och värderingar man har. Vilka vi är har vi även frågat oss själva i tid och otid. Det vi har märkt är att ju intensivare vi söker, desto längre bort kommer vi från målet. Lite som de där illusiva grumlingarna i ögat och att det är först när sökandet upphör som insikten landar. Därför uppmanar vi alla andra att göra detsamma och genast upphöra med sitt sökande.

Aktionen har fått stor uppmärksamhet och utreds nu bland annat av Justitiekanslern. Hur ser ni på det?

– Det blir plågsamt tydligt att man inte skyr några skattemedel för att tysta sina meningsmotståndare, och att man vill använda Justitiekanslern som slagträ i en fråga som så uppenbart rör politisk satir är både pinsamt och beklagligt. Det verkar mer som att det är en Rikskansler de efterfrågar. Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir.

Sverigedemokraterna har till skillnad från Moderaterna än så länge inte kommenterat satirplakaten som nu utreds av Justitiekanslern, JK. Foto: Privat

En av affischerna föreställer Ulf Kristersson med pistol och texten ”skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”. Det har fått Moderaterna att reagera. En ny bottennivå, säger partisekreteraren Karin Engström. Vad säger ni själva?

– Vi förstår att partisekreteraren är något av en expert på bottennivåer och därmed kanske har ett visst tolkningsföreträde, med tanke på att hon backar en av våra mest korrumperade politiker genom tiderna. Det påstås ibland att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Kristerssons mest förlåtande drag är kanske då att intentionerna aldrig har varit goda. Hans väg mot makten är strösslad med samhällets mest utsatta. Att stjäla barn och boende avsedda för sjuka och hemlösa, stötta ett pågående folkmord, utvisa eller skicka barn i fängelse är uppenbarligen inget som bekommer honom, så hans moraliska svansföring ligger troligen nånstans under Hermann Görings. 

Vad hoppas ni den här aktionen ska ge för resultat?

– Vi är inte resultatinriktade, det hör den gamla världen till. Tiden då vi såg upp till ledare är förbi och tiden då vi ser upp för ledare är här. Vi behöver aktivera våra inre ledare och avsätta alla yttre, som endast är kapabla att leda oss ner i ett djupare fördärv. Och snabbt, dessutom, utan en tanke på kommande generationer. Till och med MAGA-rörelsen börjar vakna upp från den sekteristiska personkultshypnosen och inser att de har blivit lurade. Bakom det brandgula, uppblåsta egot finns bara en pysande och snart punkterad pedofil. Vem vill dö på den kullen? Insikten att det sitter ett gäng narcissister, sociopater och gamla nazister på ledande samhällspositioner börjar drabba människor här också. Det är hög tid att strukturera samhället nerifrån och upp, så som demokratin alltid varit tänkt att fungera. Vi finns överallt för alla som vill förändra världen utan att förminska den.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Skoldådet i Fagersta Johan Apel Röstlund
Ensamma gärningsmän agerar knappast i ett vakuum, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Fagersta: När ord blir lika farliga som svärd

”Det är fortfarande mycket vi inte vet om det fruktansvärda i Fagersta. Ändå förstår vi tillräckligt. Ett mönster av monster som upprepas när den rasistiska retoriken skruvas upp”, skriver Johan Apel Röstlund.

En 17-årig flicka är död och två andra, en jämnårig pojke och en 12-årig elev, vårdas för allvarliga skador. Lyckligtvis lever den misstänkte gärningsmannen, något som gör att vi förhoppningsvis kan få svar på det ofattbara.

Malmö, Trollhättan, Örebro och nu den lilla bruksorten i hjärtat av Västmanland.

Det senaste decenniets skoldåd följer, vad det hittills tycks, samma mall. Unga män som radikaliserats på nätet och hämtat inspiration av den norske terroristen, massmördaren och högerextremisten Anders Behring Breivik.

Agerar inte i ett vakuum

De agerar ensamma men knappast i ett vakuum. Nätets allra mörkaste sidor finns givetvis där. Men främst handlar det om en utveckling där de känner samhällets stöd. Lasermannen hämtade kraft i Bert Karlsson, Ny Demokrati och Ultima Thule. Dagens terrorister behöver bara titta mot regeringen för att få inspiration till att sprida skräck omkring sig och sin omgivning.

När Sverigedemokraterna uppmanar somalier att flytta ”hem”, när de etablerade högerpartiernas verbala attacker på Sveriges muslimer blir hårdare för varje dag som går och när centralstationen i Stockholm tapetseras med rasistiska budskap. Då har vi en statsminister som låtsas att det regnar. Då blir ord plötsligt lika farliga som svärd. Det är dit vi har kommit.

Vi vet som sagt inte allt än. Men ändå tillräckligt.

Publicerad Uppdaterad