Solidärer – avsnitt 13

Gävle, 25–26 juli.

I sitt förstamajtal nämnde Sandler bara som hastigast Spanien och Francos invasion. Han fokuserade på uppgörelsen mellan Chamberlain och Mussolini. Från och med nu, sa han, kommer det att bli lugnare i världen. Plåtburken som Klara samlade urklippen i luktade pepparkaka. Negrins regering gick ut med en deklaration om republikens krigsmål och ett av målen var att inom den närmsta tiden upplösa Internationella brigaderna. Hörde du, Lill? Flickan i knäet och fönstret på vid gavel. Kastilien var erövrat. På Östermalm samlades tiotusen personer när Georg Branting talade. Tjugofem organisationer samsades under den republikan- ska flaggan. Mot nationalism och fascism. Molnen skockades över Tjeckoslovakien. De reaktionära tidningarna fortsatte skriva om de frivilliga som äventyrare. Deras resa var en menlös parentes, ett ogagn för framtiden och framtidens ljusa, behärskade människor.

Klara sa till flickan att den här värmen måste vi minnas i januari. De vänliga vindarna mot huden och människor på gatan log mot flickan som var ovanligt lugn och snäll. Hon följde med Klara utan att streta emot, den lilla handen i hennes, och hon gav henne extra att dricka och kände sig ansvarsfull. Hon skulle klara det här. Ingen tittade snett på henne. Hon var inte ensam om att vara ensam. Hon var inte ensam. Så många andra barn som hade det hopplöst växte upp och blev hyggliga. Lill hade det inte hopplöst. Hon och Anders var två arbetande föräldrar i ett land där nästan alla jagade arbeten och slogs ut (fast Socialdemokraterna sa att det skulle vända, att alla var välkomna in i den nya socialdemokratiska framtiden – hon behövde prata med Ingemar om det, vad han tyckte, för hon kände att deras ord inte räckte). De var inte rika, men gynnade. Rosemarie sa att det var huvudsaken att de hade hälsan, och varandra. Den kvällen, den tjugofemte juli, somnade flickan ovanligt snabbt, utan sånger, utan att Klara rytmiskt strök henne över ryggen.

Är hon sjuk tror du? Anders kände på pannan.

Näe, hon känns som vanligt tycker jag.

Hon kanske har fått i sig för lite vätska ändå?

Det är säkert ingen fara, hon är bara trött av värmen.

Det är dags att hon får ett riktigt namn, sa Klara. Hon tror att hon heter Lill.

Det kanske hon gör också?

Jag tycker om Kajsa, tror jag. Eller Karin? Jag skulle vilja veta vad de namnen betyder. Lill betyder väl bara liten och det räcker inte.

Jag vet vad Klara betyder i varje fall, log Anders. Det tänkte Rosemarie ut fint: En klok och ljus flicka. Han tog en av hennes hårslingor och rullade upp på sitt finger.

Det tänkte hon väl inte på förstår du väl. Klart hon gjorde…

I så fall måste hon ha blivit besviken. Hon är väl inte besviken på dig?

Klara skulle betyda dyster, sa hon till honom, och krävande.

Och modig, och klar i sinnet.

Hon ville sätta sig upp men hans arm låg tung över bröstet. Föräldrar vill ha sina barn till bättre versioner av sig själva.

Och sen blir de ändå några andra.

I bästa fall blir de det, sa Anders. Jag skulle då inte vilja att mitt barn blev som jag.

Han ryckte till och hon, under den tunga håriga armen, ville säga att flickan inte var hans – hur kunde han tro något så dumt? Att det fastnat därinne så fort fast hon varit med Ingemar hur många gånger som helst. Om hon sagt det skulle han ha lyft armen från hennes bröst och rusat upp och flickan skulle ha vaknat.

Jag menar, sa Anders, och lindade sitt varma ben runt hennes. Det som du sa… att hon är sin egen. Det andra spelar ingen roll.

Klara kunde inte sova, omringad av snarkningar, drömmar. Hon gick upp för att dricka vatten, på bordet stod en bukett med blåklint. Hade mamman? Anders? Hon kunde inte min- nas att den stått där när hon gick till sängs. Hon rörde vid de flikiga bladen. Blundade. Stod hon vid ett vatten? Hon tänkte på Franco, att han inte skulle tveka att döda hennes barn om han stod intill dem och såg hennes röda hjärta.

Hon hörde flickan skrika och hon tänkte: besinningslöst. Det var i gryningen den tjugosjätte juli, hon hyssjade, försökte prata flickan till sans, hon sov fast hon skrek. Kroppen spände sig och ögonen var slutna, det gick inte att väcka henne, de små händerna knöt sig och benen sparkade. Hon slogs utan att veta vad det var att slåss.

Vad är det med henne? sa Anders med sömndrucken röst. Lill, vad är det? försökte Klara. Klämde på hennes mage, böjde benen på henne som Rosemarie visat, men flickan sparkade bort hennes händer.

Det går inte att få kontakt med henne. Det är värmen, mumlade Anders.

Klara öppnade fönstret men flickan fortsatte skrika. En granne bankade i väggen.

Hjärtat, lilla knyte, vad är det med dig?

Det går över snart, sa Anders, ville fortsätta sova. Lägg henne här mellan oss.

Hon gjorde det men flickan sprattlade så att Klara var tvungen att ta upp henne igen. Hon sa Lill om och om igen, fast hon bestämt sig för att inte kalla henne det mer.

Lill, vännen, säg nu vad det är!

Då slog flickan upp ögonen och Klara stelnade. Någon tittade på henne genom flickans ögon – hon kände den andras blick och föll genom den: såg en flod som sköljde upp, såg kroppar –

Hon började gråta. Det hjälpte inte att blunda, hon såg det ändå. Flickans kropp slappnade av, blev tyngre, hon somnade i Klaras famn med en djup suck och Klara sjönk i vattnet. På håll såg hon Anders sovande kropp, hans händer trevade efter någon. Hon fick inte väcka honom och absolut inte flickan när hon äntligen lugnat sig. Hon kunde trycka ner: bilderna, kramperna, gråten som var ett mörkt hav att driva bort på, bort från allt. Hon lade flickan bredvid Anders men det var först när hon också kröp ner i sängen som hans stora kropp automatiskt vände sig mot dem. Han mumlade: Sov nu, han var en hypnotisör, kramperna slätades ut, hon var lika mycket Anders och flickan som sig själv. Floden rann avlägset och tjock som en smet, men hon såg hans kropp. Hon såg mörkklädda män närma sig.

Långt in på morgonen låg kaffelukten kvar över staden. Anders nynnade på en sång utan tydlig melodi. Hon hörde flickan prata sina små ord som försökte bli meningar och trä- hästen drog repor i golvet. Det var väl den hon pratade med.

Pappa.

Klara satte sig upp. Vad sa du, vännen?

Hungrig, sa flickan. Lill hungrig. Anders började skratta.

Om min flicka är hungrig ska hon få mat. Mat på stora fat. Och du måste upp, Klara. Du börjar om tjugo minuter. Hon såg mamman lyfta upp flickan, hörde flickans skratt.

Klara reste sig.

Vad är det med dig? Du är alldeles blek, sa Rosemarie. Jag kunde inte sova, sa Klara. Lill hade mardrömmar.

Hörde du inte hur hon skrek?

Mamman skakade på huvudet och satte flickan vid bordet. Men nu är hon hungrig och ska få mat, sa Anders.

Mormors lilla godbit. Inte ska du drömma ont. Mamman vände sig mot Klara:

Det är för varmt här inne.

Klara öppnade fönstret på vid gavel, men ingen lukt från en annan värld. Ingen citrus. Inget saltvatten. Men bräckt vatten. Hav och sjö i samma. Hon tittade mot bordet.

Anders, var är blommorna? Vilka blommor?

Blåklinten som stod där.

Jag har inte sett några blommor.

Mamma? Var det du som plockade dem? Jag förstår inte vart de tagit vägen.

Jag har inte plockat blåklint, Klara. När skulle jag ha haft tid med det?

Du måste ha drömt, skrattade Anders och kramade om henne. Det var en underlig natt.

När hon kom hem från fabriken kom flickan springande och kastade sig om hennes ben. Hon tänkte att hon var ett träd och att hon skulle skydda henne med sin skugga.

 
*
 

Ebro, efteråt.

Skarp sol, kuperad terräng: låga kullar, korta klippor, pinje.

Allting blev stilla. Flugor surrade.

Gunnar Sandelin fick buken uppsliten av en granatskärva kort efter övergången. När han lyftes upp på båren och fick en cigarett, ett bloss, sa han: Det är inget att göra åt det här. Det är bara att gå vidare. Han var arton år och yngst av de svenskar som stupade. Axel Håkansson, Nils Evert Johansson och flera andra svenskar försvann. Alla officerare och underofficerare i Georg Branting-kompaniet stupade eller sårades, bland dem Kalle Ernstedt som kommit över från partisanerna. Erik Helmer Jansson från Falun, som kommit hem till Sverige i juni 1937 och återvänt med sin bror i januari 1938, stupade, lik- som Karl Olov Severin från Starrkärr och Elis Eliasson från Vilhelmina. Sven Lundin fick båda benen avskjutna medan

»Pysen« Söderström från Tierp fick en explosiv kula genom halsen. Kurt Karlsson, född 1915, stupade vid stormningen av den så kallade dödskullen vid Gandesa.

Fascisterna hade skurit sitt djupa snitt i landet, ett blödande sår mellan Tarragona och Castellón, och isolerat den katalanska vapensmedjan, naggade in på Madrid – på alla fronter överlägsna.

Kroppar flöt i Ebro. Antalet fångar gick inte att räkna. Känslan av gevärspipor i ryggen – skräcken – gick inte att mäta. Antifascistiska tyskar som tillfångatogs skickades omedelbart tillbaka till hemlandets expanderande koncentrationsläger.

 
*

Gävle, september 1938.

Flickan var ingen bebis längre, skriken transformerades till ord, behoven kunde formuleras. Hon somnade i en lättnad. Mamman gick till sängs tidigt och Anders somnade så snart han blundade, Klara stannade uppe. Det var hennes tid. Hon rullade det nytvättade håret så snabbt hon kunde, satte i nålar och nätet över. Gaslampan på köksbordet brann. Tyst vecklade hon ut tidningen, hon såg en suddig bild på de fem svenska frivilliga som kommit hem. Bildtexten löd att fyra var skadade och den femte behövde vila upp sina nerver. Han tänkte, sa han, resa tillbaka när nerverna läkt. Hade de träffat Ingemar? Varför stod det ingenstans att han var död? Ingemar Bäckström från Gävle, son till Hans och Eivor Bäckström: stuveriarbetare, syndikalist, frihetskämpe.

Negrin och hans regering meddelade att de omedelbart skulle samla ihop och skicka hem samtliga utländska frivil- liga. De hoppades att de demokratiska västmakterna därigenom skulle bryta noninterventionspakten och komma till undsättning. Sandler uppmanade den svenska pressen att vara försiktiga i sina kommentarer om herr Franco och herr Hitler då »återhållsamhet är det som bevarar freden« (det klippte hon ut). Chamberlain kapitulerade för Hitlers och Mussolinis krav på att stycka Tjeckoslovakien. Hon kunde läsa att det fanns en hoppfullhet hos folk. Fred i vår tid. Blodet skulle sluta rinna.

Efter arbetet tog Klara med sig flickan till Södra Caféet för att träffa Violet. Hon köpte var sitt wienerbröd till dem och hade det senaste protokollet med sig som skulle justeras. Den vanliga proceduren. Klara tittade på klockan på väggen. Violet var aldrig sen till deras kafémöten. Och inte till några andra möten heller, förutom ett enda, i våras (och då hade hon, sa hon, varit sjuk). Hon tog heder i det. Ingen karl, sa hon, nästan malligt, skulle hålla henne till- baka. Arbetarkvinnorna stirrade på Violet med förakt, Klara försökte inte försvara henne eftersom hon hade allt i ryggen. Men, som Klara sagt till Anders, världen är väl så mycket större än Violet Crona. De sågs egentligen bara på mötena, och på det senaste hade hon som vanligt gnällt om de eviga diskussionerna – att de inte kom fram till någonting:

Det är väl vårt ansvar att göra motstånd, hade hon sagt med hög röst. Innan det är för sent. Det blev en besvärande tystnad, men Violet fortsatte ändå (fast med lägre röst): Det måste finnas mycket vi kan göra, istället för att bara sitta här… och titta på. Klara ville krama om henne, men Violet var ingen man bara kramade, och Klara var ingen som bara höll om.

Vi kommer till handling, sa Lotten irriterat. Men om inte aktionerna är vattentäta så kommer de att förkastas – det är svårt nog för folk att ta kvinnor på allvar – och så måste vi börja om från början igen.

Då hade Violet vänt sig till Klara:

Du vet ju hur det är, sa hon. I Spanien. Franco håller på att vinna kriget, eller hur?

Det var desperation i rösten.

Han kommer aldrig att vinna, sa Klara, hon ville lugna, Violets ögon glödde och Klara vände sig bort, det var som om hon skämdes. Det var mindre än en vecka sedan.

Nå var är hon nu då, tror du? sa Klara till flickan, som märkte att Klara inte var med henne, och därför började gny och gnälla.

Hem momma, sa hon. Momma, pappa.

Men Lill, sa Klara. Det är ju Violet vi väntar på. Momma! Pappa!

Klara bröt bitar av sitt wienerbröd och gav till flickan som drog ner dem på golvet med höga grymtanden – det lät som om det var något fel på henne. Hanna bakom disken sneglade.

Var inte dum nu, sa Klara och kände värmen upp mot tinningarna. Vi väntar på Violet tills hon kommer. Ät brödet nu, det är sött, och dyrt.

Pappa! gastade flickan. En äldre kvinna med skär blus skruvade på sig, snorkig i munnen, vände sig mot sin väninna. De viskade.

Vi väntar på Violet, sa Klara igen. Och vi vet att vi inte kan gå dit, eller hur? Vi kan inte gå och knacka på hur som helst. Flickan grep tag i Klaras wienerbröd och kastade det i golvet så att de äldre kvinnornas munnar blev stora o:n.

Klara rev flickan ur stolen. Flickan tjöt.

Pappa, momma, härmade Klara. Vi ska gå hem till dem så får du som du vill.

Flickan tjöt än värre. Klara ville säga till Hanna att hon skulle hälsa till Violet om hon kom, att hon väntat på henne, men flickan överröstade. Klara kände hur krampaktigt hon log, flickan slet i hennes hår.

När de gått ut, och Hanna inte längre kunde se dem, tog Klara hårt om flickans axlar:

Du vet ingenting. Du är bortskämd och dum. Alla kommer inte att älska dig hela tiden om du tror det.

Flickan försökte bita henne i armen som en katt.

Nu ska du sova. För du är trött. Du är inte hungrig för du har ätit hela dagen. Du är trött och envis och… tråkig.

Hon tog ett djupt andetag. Hade tänkt säga elak. Såg sin hand i luften, över flickans ansikte, såg den sjunka. I oron för Violet steg oron för Ingemar upp. Som om all oro steg ur samma plats i kroppen. Om människor tänkte fortsätta försvinna måste hon vara en säker plats. Hon fick inte rämna, ta in vatten och sorg och sjunka.

Flickan i vagnen med armarna grinigt i kors, hur hade hon lärt sig den rörelsen redan? Det var ett mirakel, tänkte hon, att barn överhuvudtaget kunde kväsas. Vagnen skakade över kullerstenarna. Det kom tårar, perfekt formade, långsamt rinnande – en hel perfekt droppe efter den andra, till för att få Klara att tycka synd om, men hon tänkte inte. Södra Kungsgatan med sitt gytter av hus som skulle rensas upp. Det var trångt och illa eftersatt. Längtan efter Ingemar tändes i henne som ett kallt ljus. Flickan skulle somna, men hon ville inget hellre än att själv få sova. Känna Ingemars hand smeka hennes panna. Den hade aldrig gjort det, men vem visste vem han blivit i Spanien, vad hans händer skulle vilja göra när han kom hem. Hon måste tänka att han kom hem, hatade att flickan med sitt oförstånd försökt lura i henne någonting annat.

Flickan tystnade och blev loj. Klara gick långsammare. Violet hade sina skäl som hon inte kunde veta något om. Och Ingemar…

Varje människa kan väl stryka en panna. Och vattna en vissnande blomma. Och lyfta en kattunge från en krater.

Hon visste inte varför hon tänkte så.

 
*
 

Violet hade stått framför staffliet och de instängda formerna, hon kunde inte få någonting att leva. Inte ens Sonja, som hon tyckte var så fin, hon gjorde henne inte rättvisa – på staffliet, på duken, såg hon ut som en pinupflicka. Och fröken Lind gick bara förbi. Som om hon gett upp. Violet strök ett stort svart streck över Sonjas kropp innan hon gick därifrån. Efter lektionen hade det varit möte igen. Meningen var ju att de skulle göra något. De skulle hjälpa kvinnorna i Spanien. Alla insamlingar och fina ord, när världen höll på att sjunka in i ett stort, våldsamt mörker. Hon ville inte gå hem efteråt. Hon gick runt i staden, hennes stad – innan hon träffade Sonja och Klara hade hon inte tänkt på hur bra hon hade det. Friheten och tomheten var med henne i alla steg och rörelser. När hon träffat Stig såg hon någon som ville något… annat. Som inte nöjde sig med de där tomma, förenklade rummen. Inte hade hon förstått. För hon förstod ingenting.

När hon kom hem och såg honom i pappans länstol sa hon: Jag kan inte gifta mig med dig, Stig.

Han svarade inte. Vände sig bort från henne, precis som Klara gjort på mötet. För hon var ingen att ta på allvar.

 
*
 

 

Stig Lundin vände sig bort. Hon var uppenbarligen förvirrad, men han sa det inte åt henne, tog inte tag i henne. Han var inte banal. Han visste åt vilket håll han, och världen, skulle, och där på den platsen fanns inte rum för medkänsla. Då skulle de utrotas allihop, svaga kräk som de var. Han behövde att de höll ihop, han och Violet. Att de fick en familj, ett fort, och kunde försvara sig. Det var de där kvinnorna hon umgicks med – de där mötena.

Det steg en varm känsla i hans kropp. Han visste ju vem hon var.

Så fort de gift sig skulle de flytta ifrån svärföräldrarnas våning, de kväljande rummen, snirklet och överdådet. De skulle bygga något nytt, och eget – från grunden.

Han kunde ha sagt att hon inte visste vad hon pratade om. Hon hade inte levt på det sätt som han gjort, det var klart att hon påverkades av andra, det var en del av att mogna och Violet hade tvingats, av sina föräldrar, att vara ett vitt blad.

Jag måste gå nu, sa hon, jag ska träffa Klara.

Hon gick mot dörren och han gick efter, ställde sig i vägen. Hit men inte längre, sa han, och hon tittade på honom – på ett sådant sätt att han… Den varma känslan började brännas i bröstet.

Det är vi två, Violet, mot världen. Om han sagt det och tagit henne om midjan. Om han varit en sådan människa. Om hon.

Han stod vid dörren och hon backade, gick inåt den oändliga våningen. Han följde efter. Hon gick mot köket, han tyckte sig se ett leende. Det var en lek, tänkte han och ville se henne ta på sig förklädet. Ta fram smör, mjöl, socker, ägg. Tänk om hon kunde baka en kaka. Han skulle sätta sig och titta på. Skulle säga: snart är vi fria, du och jag.

 

 
*
 

Violet måste ha fått tillåtelse att kontakta någon, hon borde hört av sig till Klara, men vad kunde Klara ha gjort? Nu kom istället Rosemarie flåsande uppför trappan med upphissad kjol. Det märktes ett: Vad var det jag sa? på tungan, fast ingen någonsin kunnat vänta sig det här. Hon hade hört det av Lydia Karlsson, vars dotter var hembiträde hos direktör Crona.

Det är Marits syster, sa Klara. Från fabriken.

Hon var där när det hände, sa Rosemarie andfått. Hon stod i hallen, vid linneskåpet, och såg allting. Det var hon som kontaktade polisen.

Sanningen hade inte hunnit förvanskas helt. Bara det att Stig inte alls dött. Och att poliserna, och Marits syster, och nu också Lydia och Rosemarie, trodde att Violet var galen. Klara sjönk ner på sängen. Flickan började gråta. Det var typiskt hur hon kopierade Klaras känslor, att hon inte fick

vara ifred.

Mamma!

Rosemarie försökte avleda henne med Holmströms tyg- katt. Spårvagnen mot Bomhus skallrade förbi nedanför fönstret. Klara såg mamman ta flickan och gå till spisen. Hon kröp ner under filten, kramperna kom först till ansiktet och hon tog om sitt huvud, allting kunde sprängas. Hon såg Violet med kniven.

Mamman och flickan sjöng, det osade av något på spisen. Det där värdet är sammankopplat med en viss sorts människor, tänkte Klara och andetagen trängdes i bröstkorgen – vi är de människorna så länge vi klarar oss, inte tigger om hjälp, inte går i förtvivlan, i raseri. Hon såg Violet sänka kniven. Hörde flickan skratta sitt tydliga, skyddslösa skratt. Det kom långt bortifrån och Klara kunde inte se henne. Det slog mot bröstkorgen, inifrån: tänk om jag inte behöver någon annan? Det kom tårar, vällde fram, hulkningar, lät som ett ylande djur. Hon hörde skrik och Rosemarie kom och höll för munnen på henne:

Du är mamma nu för guds skull. Att din väninna blivit galen ska väl inte göra dig tokig också?

Om inte Rosemarie pressat handen så hårt mot Klaras mun hade hon försökt förklara att det inte var därför hon grät. Och att Violet inte alls var galen.

Dagen efter stannade hon hemma från arbetet. Mamman tog med flickan ut och Anders hade lagt fram nya tidningar åt henne på köksbordet. Hon bläddrade långsamt. Justitiedepartementet, läste hon, hade skickat ut cirkulär till åklagare och domare att avstå åtal mot de frivilliga. Lagen om sex månader annullerades.

Så, Lill, de frivilliga får amnesti för brottet att försvara demokratin, har du hört nåt så bakvänt?

Hon såg sig om i rummet. Tårar på väg upp igen. Lill? Hon gjorde det i självförsvar!

Men flickan var ju inte där.

Hon bläddrade vidare, hon fanns, Klara Jansson, och fortsatte läsa högt för att det tröstade:

Sandler vill inte ta emot de utländska kommunister som lämnat Sverige för att slåss i Spanien. På andra sidan Engelska kanalen konstaterar Chamberlain att det spanska problemet inte längre hotar världsfreden. Samtidigt fortsätter den nazistiska terrorn.

 
*
 

Barcelona, oktober 1938.

Så vad som helst kan hända, skrev Einar till sina kamrater i den västerbottniska skogen, fast han förstod att de bara hade att fortsätta såga, vad han än sa. Han hade inte jobbet kvar, han skulle inte behöva titta någon av dem i ögonen. Doña Sanchez slog upp fönsterluckorna och solen strömmade in. Han orkade knappt titta på hibiskusen som klättrade utanför fönstret. Münchenfördraget är spiken i kistan, skrev han i samma brev, men ni vet, kamrater, det finns inget öde, ingen förutbestämmelse, ingen Gud. Det som finns är utländskt stöd, amerikanska lastbilar, olja och krediter. Men på andra sidan allt det finns fortfarande medmänsklighet och jag hoppas det är där ni väljer att stå. Ni vet, skrev han, annars går det käpprätt åt helvete.

Jublet exploderade när Internationella brigaden visade sig på La Rambla – och mitt ibland dem: Einar Byggmark från Storuman. Ingemar skulle ha varit med. Genom blomregnet och slängkyssarna. På en scen stod La Pasionaria och talade. Så ståtlig. Ni är historia. Ni är legend. Ni är exempel på heroisk solidaritet och demokratins allmängiltighet. Vi ska inte glömma er! Människor sjöng och hurrade, också gråt hittade vägen genom blomstret och konfettin. För sista gången skyldrade han gevär och lämnade bugande ifrån sig vapnet.

Under druvskörden, medan jägarna letade rapphöns, lämnade Einar Byggmark Spanien med sitt certifikat utfärdat i Barcelona tjugoåttonde oktober 1938 av Spanska republi- kens armé. Que Don Einar Byggmark ha combatido en ESPAÑA en las Brigadas Internacionales … en defensa de las libertades del PUEBLO ESPAÑOL.

Han anlände till Malmö i lusig uniform och blev ekiperad. Kom till Centralstationen i Stockholm och där var så många samlade att han blev yr i huvudet. Han såg färggrant klädda granar och ljus som strålade ut från fönster. Kvinnor och barn gick med paket under armarna. Det föll ett lätt snö, men på hotellrummet fanns ett täcke och en kudde, han tänkte att han aldrig skulle frysa igen. Det var det första, att Einar sov ett helt dygn på Nobis hotell, sov över tiden då han skulle lämna rummet, portiern väckte honom, han skulle få betala för en extra natt om han inte genast pallrade sig iväg. Det var det andra. Att de i mångas ögon var ett rövarpack som kommit hem. Han kände efter i ryggsäcken igen så att breven låg där. Han ville ha ett fint band att knyta om dem med, det måste väl finnas ett sådant i Stockholm.

 
*
 

I Madrid, skrev Diana Prieto, har det sedan länge förberetts för förlusten och sveket. Det har pågått i skuggan, under borden. Kontakter har knutits, brott har begåtts mot oskyldiga, de som drogs med i kriget som av en isande vind. Jag minns inte att någon frågade oss hur vi ville ha framtiden. Vi skulle bara slåss eller gå under. Eller: slåss och gå under. De senaste månaderna har jag arbetat med att försöka hjälpa de skadade. Vi baddar, lindar, syr, amputerar, men vi har ont om bedövningsmedel, ont om mediciner. En milisman från frivilligstyrkan föreslog själv en blandning av mjölk och konjak när jag skulle plocka kulan ur skulderbladet – Thälmanngroggen minns jag att han kallade den. Han sa att han skulle fly över Pyrenéerna. De sårade dör för att det finns sådant som är viktigare än människan. Och de flyende kommer inte in i Frankrike utan att bli slagna med batonger först, sedan sätts de i läger vid kusten – djup sand bara, små barn… knappt någon föda, ingen sjukvård. Jag vet inte var Luna är. Jag vet att Victor och Rosa flydde, Victor skrev en artikel i det sista numret av Solidaridad Obrera om Barcelonas oberoende: en fästning mot fascismen. Tidningen kom ut den tjugofjärde januari. Två dagar före Barcelonas fall. Knappt två veckor senare var erövringen av Katalonien fullbordad.

I Madrid, skrev Diana, gick jag och min kamrat Augusto ut till Universitetsstaden när larmet lagt sig. Vi gick omkring på en begravningsplats och såg skotthålen i väggarna. Det är värre att gå på en plats tömd på mänskligt liv än på en plats där människor fortfarande slåss. Det var fruktansvärt att lämna de sjuka, höra dem be och böna, se dem sträcka ut händerna. Vi kunde inte ta en enda med oss eftersom vi var tvungna att ge oss av till fots.

Franco förväntas komma vilken dag som helst för sin segerparad. Och förrädarna kommer att välkomna honom, också flera av de som jag har kallat vänner. Augusto, som jag tycker mycket om, har pratat om bergen – det finns många att välja på i det här vackra, fördärvade landet, men jag kan inte tänka mig att leva så. Jag har bestämt att om jag kommer i säkerhet någon gång så ska jag skriva en bok om allt det här. Ingen ska få glömma, Conxa. Och du ska hjälpa mig att minnas. Den tjugosjunde mars föll Madrid. Jag tror jag ska börja min bok så, berätta allt baklänges. Och mot slutet komma fram till dig.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
till vänster: Flyktingar vandrar mot turkiska gränsen till Grekland. Till höger: Foto på Elias Efveregren.
Elias Efvergren är debattör och namnet bakom kontot ”Ekonomin bakom”. Till vänster: Människor på flykt, gränsen mellan Turkiet och Grekland år 2020. Foto: Emre Tazegul/TT, privat

Alla arbetare förlorar på den rasistiska politiken

”Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Öppna gränser? Eller är det stängt för alla utan en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa?” Debattören Elias Efvergren slår hål på migrationsmyterna och förklarar hur ”kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil.”

Migrationsminister Johan Forsell sitter vid middagsbordet och pratar med sonen om hur det var på senaste Aktivklubbmötet. Sedan går han till jobbet och utvisar tonåringar. Socialdemokraternas Lawen Redar tycker att det är att gå för långt men vill ändå ha stram migrationspolitik för att ha råd med ”generell välfärd”. Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle öppna våra hjärtan. Stefan Löfvén öppnade sitt hjärta under 2015 års flyktingkris och stängde det sedan 2016. 

Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Är det öppna gränser? Eller är det stängt för alla utom de med blå ögon, skär hud och en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa? 

Först reder vi ut vad migration är och vem som gynnas av det. Så: 1. Migration är en ekonomisk nettovinst för länder som tar emot migranter och en nettoförlust för de som förlorar sina medborgare. 2. Migration är oundviklig i en imperialistisk värld. 3. I länder finns det grupper (vi kan kalla dem klasser) som påverkas olika av migration. 

Migration = ekonomisk nettovinst för mottagarlandet

Den första punkten är relativt enkel. Det är belagt att länder som tar emot migration gynnas ekonomiskt som enhet (land). I och med att det mestadels är unga vuxna i arbetsför ålder som migrerar har ursprungslandet stått för de stora kostnaderna (utbildning etc.) som sedan det mottagande landet gynnas av i form av arbete. Migration är alltså ett sorts utvecklingsstöd från fattigare länder till rika. 

Den andra punkten betyder att vi inte lever i ett slutet system inom nationen. Precis som kapitalet är globalt är även dess effekter. När Lundin Oil fördriver folk i Sudan, när EU driver iväg lokala fiskare utanför Västsahara, när det är krig om Ukrainas resurser, när USA tillsätter fascistoida marionettledare i Centralamerika för att kontrollera plantageområden för sina företag etcetera och så vidare i närapå oändligheten tvingar det människor ifrån sina ursprungliga boplatser. Det är inte enskilda händelser utan del av det kapitalistiska systemet. Så, det förespråkare för stram migration säger är: ”låt oss fortsätta suga ut mer sårbara länder och dess resurser för vår ekonomis skull samt låta någon annan ta hand om människorna som måste fly/migrera”. De gör detta många gånger för att de menar att ”vi inte har råd” (påhitt, se punkt 1). 

Den tredje och sista punkten är snäppet klurigare, med klart fler rökridåer.  

Ett bra exempel på hur migration används både som politiskt slagträ och som metod för att sänka produktionskostnader och därmed öka vinsten är det brittiska oljebolaget NAECI. Företaget sparkade de brittiska oljearbetarna och tog in billigare portugisiska motsvarigheter. Före detta premiärminister Gordon Brown från Labour gick ut och skanderade ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Rasistpartiet BNP försökte komma till den följande strejken men strejkarna skickade ut dem och sa att deras fight inte var mot de portugisiska arbetarna utan mot arbetsgivarna som ville exploatera dem. BBC fick också backa från sin vinkling av storyn om att den handlade om etniska motsättningar, när det egentligen handlade om att de brittiska arbetarna fick sparken på grund av att arbetsgivarna anställde billigare underleverantörer.  

Så politiker, arbetsgivare och media spädde på etniska motsättningar medan arbetarna höll fast vid att det handlade om arbetare mot arbetsgivare, oavsett nationalitet. 

Exploaterad arbetskraft och gränspolitik

Här börjar vi komma till kärnan av punkt 3. 

Kapitalet vill ha migranter. De kan användas som en lönepress och eventuellt få ner kostnaderna. Samtidigt sponsrar de också politik som sätter upp gränskontroller och vill kicka ut migranterna. Hur går det ihop? Det kapitalet vill ha är ett klimat där vissa inte har några rättigheter och är desperata. Så den gyllene vägen för kapitalet är hårda tag vilket leder till låga krav och rädsla hos de som invandrat samt bonusen rasism och splittring av arbetarkollektivet när tankesmedjor (med generös sponsring från kapitalet) och media (också de många gånger med generös sponsring) ställer grupper mot varandra. Det är fullkomlig jackpot! 

Nu kanske någon sitter och tänker: ”Va? Min farbror är företagsledare men han är jättesnäll och har också hälsat på en flykting en gång, hur går det ihop va?!” Oavsett vad kapitalet och dess företrädare tycker, tänker och känner på ett privat plan så är det en fullständig jackpot för deras position, den funktion de spelar i det ekonomiska systemet. Militariserade gränser kombinerat med rasism gör i förlängningen att deras balansräkningar ser bättre ut och det demobiliserar motståndet som skulle kunna kräva att en större del av vinsterna gick till de som skapat dem, det vill säga de som arbetar. 

Så lurar rasistisk politik arbetare

Vad ska då vara vårt svar? 

Som löntagare kan du antingen fokusera din kraft på att kämpa mot den invandrade arbetaren som försöker försörja sin familj likt dig själv. Eller så kan du rikta din kraft mot att kämpa mot det företag som väljer billigare arbetskraft för att få högre vinst. Om du väljer det första alternativet så blir du lurad. 

Varför? 

Jo, för att även om du lyckas, även om du får din vilja igenom och den invandrade försvinner, vad händer då? Kommer företaget ge dig tillbaka jobbet med din relativt högre lön jämfört med den invandrade personen? Nej, företaget kommer att leta efter nya alternativ till att sänka sina arbetskostnader. Hur görs det? Antingen genom att flytta till Kina, Lettland eller Bangladesh eller genom att introducera teknik som ersätter dig. Antagligen båda.

När vi kombinerar de tre punkterna står en sak klar: kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil mot vårt motstånd till den orättvisa värld de har byggt upp. 

Svaret då? 1. Bekämpa Lundin Oil, amerikanska kuppmakare och alla deras vänner. 2. Kämpa mot alla institutioner, lagar och företag som orsakar lönedumpning. 3. Organisera så brett som möjligt och motverka därmed den splittring motståndarna vill se.  

Migration är inte vilken fråga som helst. Den avgör liv. Det kräver att vi har en tydligare och mer sammanhållen linje för inte gå i fällan skapad av de som utnyttjar diskussionen om migration för egen vinning.   

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch vill inte svara på frågan om folkmord i Gaza
Trots att över 70 000 palestinier dödats vill vare sig Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna svara på Arbetarens enkät om folkmordet i Gaza. Foto: Jehad Alshrafi/TT, Anders Wiklund/TT och Christine Olsson/TT

Blåbrun ignorans om helvetet i Gaza

Tyst som i en massgrav. Det är reaktionerna från tre av fyra blåbruna partier när Arbetaren frågar om de anser att det pågår ett folkmord i Gaza.

Slakten i Gaza fortsätter. Senast i helgen begravdes ett sjuttiotal barn som hittats under rasmassorna till ett sönderbombat bostadskvarter. Över 70 000 palestinier har hittills dödats av den israeliska militären sedan den 7 oktober 2023 och lidandet för civilbefolkningen i det instängda och isolerade Gaza beskrivs av hjälp- och människorättsorganisationer som enormt.

Sjukdomar, svält och brist på allt från rent vatten till mediciner gör att läget blir allt mer akut. Snart väntar dessutom vintern med regn och sjunkande temperaturer vilket riskerar att förvärra läget ytterligare.

Enkät: Pågår ett folkmord i Gaza?

Men trots att bland annat FN:s råd för mänskliga rättigheter, UNHRC, dragit slutsatsen att de israeliska myndigheterna begår handlingar som uppfyller kriterierna för folkmord så väljer Moderatarena, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att inte svara på Arbetarens frågor kring hur de ser på frågan.

I en enkät som skickats ut från tidningen till samtliga riksdagspartier inför söndagens val ställdes två enkla frågor.

1. Sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 beräknas över 71 000 palestinier dödats i Gaza. Anser ni att det rör sig om ett folkmord?

2. Varför/Varför inte?

Håkan Svenneling, Vänsterpartiet
Håkan Svenneling, V. Foto: Henrik Montgomery/ TT

Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling.

– Ja, Vänsterpartiet menar att Israels krig mot Gaza är ett folkmord. Sedan Hamas brutala attack den 7 oktober 2023 har Israel bedrivit ett intensivt och hänsynslöst krig mot Gaza och dess befolkning. Trots den så kallade vapenvilan fortgår dödandet av civila. Över 70 000 människor har dödats och ännu fler har skadats eller försvunnit i rasmassorna efter Israels bombningar. Israel har systematiskt använt svält och undanhållande av medicin och andra förnödenheter för att göra den humanitära situationen outhärdlig. Det ska ses i ljuset av uttalanden från höga israeliska företrädare som förnekat det palestinska folkets existens och rätt till liv. Det går inte att beskriva som något annat än ett folkmord.

Jacob Risberg, MP. Foto: Samuel Steén/TT

Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Jacob Risberg.

– Ja. Redan i januari 2024 fastslog ICJ att det förelåg en risk för folkmord i Gaza, och sedan dess har FN:s oberoende kommission såväl som Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och en rad andra granskningar kommit fram till att det som skett och sker i Gaza är ett folkmord.

Kerstin Lundgren, C. Foto: Henrik Montgomery/TT

Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren.

– Det råder inga tvivel om att Israels hänsynslösa krigföring i Gaza är bortom all proportionalitet och utgör brott mot folkrätten. De civila offren, hindren för humanitär hjälp och användningen av svält som vapen är oförsvarliga. FN:s oberoende undersökningskommission har dragit slutsatsen att folkmord begås i Gaza. Det är en mycket allvarlig anklagelse, som Sverige och omvärlden måste ta på största allvar. Den juridiska prövningen ska göras av domstol, men det får aldrig bli en ursäkt för passivitet. Sverige måste agera aktivt för att säkra att de ansvariga hålls till svars och att de internationella domstolarna kan göra sitt jobb.

Foto: Johan Nilsson/TT

Socialdemokraterna, via partiets presstjänst.

– Frågan om Israel begår folkmord i Gaza prövas nu av ICJ. Vi ska respektera rättsordningen, men vi har sedan länge sagt att utvecklingen i Gaza och det enorma lidandet för den palestinska civilbefolkningen innebär att det finns starka skäl att befara att ICJ kommer fram till att Israels agerande utgör folkmord. Stater kan inte vänta på ett slutligt rättsligt avgörande för att agera, enligt folkmordskonventionen har vi en skyldighet att göra vad vi kan för att förebygga folkmord.

Mer press behöver sättas på den israeliska regeringen, både ekonomiskt och politiskt. Vi fördömer den israeliska regeringens krigsbrott mot den palestinska civilbefolkningen, liksom Israels illegala ockupation och bosättarpolitik. Sverige ska aktivt stödja ICC, ICJ och andra internationella rättsliga processer för att motverka straffrihet och ställa ansvariga för internationella brott till svars.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Liberalerna, via partiets riksdagskansli

– Liberalerna anser att frågan om folkmord är en juridisk fråga som ska avgöras av internationella domstolar. Folkmord är ett specifikt brott enligt internationell rätt och kräver en rättslig prövning av både handlingar och avsikt. Internationella domstolen har ännu inte prövat och avgjort frågan om folkmord i Gaza i sak. Det förändrar inte att det mänskliga lidandet i Gaza har varit fruktansvärt och att alla misstankar om allvarliga brott mot internationell rätt måste utredas och prövas.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan
"Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar", säger Moaawia Albriki. Foto: Alexandra Urisman Otto

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Flera gånger var Moaawia Albriki på väg att springa rakt mot svärdmannen för att försöka övermanna honom. Nu snurrar tankarna kring både vad som hänt om han inte hejdats av sina vänner. Och hur valrörelsen hade sett ut om gärningsmannen varit muslim.

– Jag tror att regeringen innerst inne önskar att det hade varit så, säger han i sista delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Gymnasieeleven Moaawia talar med markant Bergslagen-dialekt när han visar mig och Greta Thunberg runt i Fagersta centrum en vardagskväll knappt två veckor före valet. Luften bär fortfarande lite sommar i sig men kvällen är svalare än på länge. Hösten närmar sig.

– Där borta, vid den vita markisen. Där brukar jag klippa mig, säger han och ler mot oss. 

– Där har ni busstationen på andra sidan. Sen har ni lite affärer där. Sen finns det en lekpark där.

Han tystnar. Sedan tar han upp tråden från nyss, när vi pratade om hans framtidsplaner.

– Jag pluggar här nu, på vård- och omsorgsprogrammet. Och jag jobbar extra på ett äldreboende. När jag har tagit studenten vill jag plugga vidare till specialistsjuksköterska. Och efter min utbildning ska jag jobba ett tag här, ge tillbaka till samhället som har gett mig så mycket, säger han. 

– Men sen ska jag flytta utomlands. Det är för tungt med alla klagomål från Alternativ för Sverige och SD och sådana som inte gillar invandrare. Om man flyttar så slipper man det och kan gå vidare.

Hjälpte skadade under dådet på Brinellskolan

Fredagen den 21 augusti i år var den första fredagen på Brinellskolan för 18-åriga Moaawia Albriki. Han hade bytt skola, utan att berätta det ens för sina föräldrar, för att få en bättre utbildning och lära känna nya vänner. Klassen hade fått sluta redan klockan tolv men några av dem satte sig i den öppna caféliknande delen utanför undervisningsrummet. De skulle plugga till ett prov.

Vid tvåtiden kom en utklädd person in i korridoren. I alla fall var det så Moaawia uppfattade det.

– Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag såg svärdet faktiskt, men jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar.

Moaawia Albriki vid minnesplatsen i Fagesta. Foto: Alexandra Urisman Otto

Moaawia tittade ner i sina pluggpapper. Sedan började ungdomarna skrika.

– Jag tittar upp igen och ser bara en vägg av folk som står upp. Sedan skriker alla ”spring spring spring”, berättar han. 

Vad som hände sedan har han och andra berättat om i otaliga nyhetsmedier. De var flera personer, bland annat Moaawia och hans vän Mohamed, som hjälpte skadade och fick en av dem till sjukhuset i en epa. Mohamed och Moaawia är klasskamrater och dessutom kollegor på extrajobbet på äldreboendet. 

– Flera gånger var jag på väg att springa tillbaka. In mot han med svärdet, säger Moaawia. 

– Men Mohamed stoppade mig och skrek ”han viftar med svärdet som om han aldrig gjort något annat”.

Politker kom hit för att visa upp sig och få fler röster”

Fagerstas stora lekpark breder ut sig framför oss. Vi rör oss sakta, pratar och ser oss omkring samtidigt. Moaawia berättar att både han och Mohamed i efterhand har funderat över ifall de hade kunnat göra något mer. Kanske räddat den 17-åriga tjejen som dödades. 

– Jag fattade inte riktigt vad som hände, det gick så fort. Men jag minns att jag tänkte att man kanske kunde ha tagit en stol och sprungit emot honom med. Om vi hade varit flera hade det kanske gått.

Statsminister Ulf Kristersson (M) och socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson besöker minnesplatsen i Fagersta. Foto: Magnus Lejhall/ TT

Han tänker mycket på det. Men också på politikerna som kom dit dagarna efter dådet för att lägga ner blommor vid minnesplatsen och posera på bilder.

– De kom inte hit för att de bryr sig. I alla fall bryr de sig inte tillräckligt mycket för att göra något åt det som har gjort den här händelsen möjlig. De kom hit för att visa upp sig och försöka få fler röster, det är vad jag tror.

Ett gäng barn kommer framspringande och ber Greta att få ta selfies. ”Varför är ni här?” frågar de. ”Ni borde ta selfies med Moaawia”, säger vi och förklarar.

Familjen flydde kriget i Syrien

Familjen Albriki kommer från Syrien. Mellanbarnet Moaawia var liten när kriget bröt ut. De flydde och efter några år i Turkiet blev det vidare färd till Sverige. Först Märsta, sedan Upplands Väsby. När de skulle hitta en stadig plats att leva på gick flytten till Skinnskatteberg, tjugo minuters resväg från Fagersta. Där bor familjen fortfarande. 

– Det var en bra plats för oss barn att växa upp på. Mina föräldrar har gjort allt för vår skull. För att vi skulle kunna få det bättre här än någon annanstans, säger Moaawia. 

Han tar fram telefonen. Visar oss bilder och filmklipp som han tog direkt efter händelsen. Och sedan säger han med upprörd röst:

– Och det här. Ser ni det här? Förstår ni vad det betyder? Folk gillar det han gjorde.

Han har svajpat till en ny bild. En han har fått från en kompis, hon har hittat den på något forum. Exakt vad den föreställer är för grovt att ens beskriva, men den skändar dådets dödsoffer. I kommentarsfälten skrattar folk.

– Det finns värre grejer där ute, till och med. Men jag orkar inte titta. 

Det blir tyst en stund. Sedan säger Greta:

– Man har ju på något sätt vetat att det skulle bli så här. Det här är ett resultat av den extremt våldsamma rasistiska jargongen och diskursen som politiker har ägnat sig åt de senaste åren. Samma politiker som sen vill ta politiska poäng genom att komma hit och posera i bild.

Hyllade högerextrema gärningsmän på Tiktok

Det stod klart nästan på en gång. Den 18-åring som greps på Brinellskolan efter attacken hade tydliga kopplingar till högerextremism. I ett 20-tal inlägg och videoklipp på ett Tiktok-konto som kopplats till honom hyllas gärningsmän som Anders Behring Breivik och terrorattentatet på Utøya 2011, Anton Lundin-Pettersson, som låg bakom den rasistiskt motiverade attacken på Kronans skola i Trollhättan i oktober 2015, och Rickard Andersson, som dödade tio personer på Campus Risbergska i Örebro ifjol, och därefter tog sitt eget liv. 18-åringen i Fagersta tycks också ha varit klädd som Lundin-Pettersson var vid sitt dåd.

När tidningen Flamman gick igenom kontot hittade man också delningar av flera politiska inlägg, bland annat ett som sprider konspirationsteorin om ett befolkningsbyte i Europa. Där fanns också ett tiotal inlägg som propagerade för partierna Alternativ för Sverige och Örebropartiet, som båda går till val på en omfattande återvandringspolitik.

En tyst minut hålls för att hedra offren i skolatacken på Brinellskolan. Människor samlas utanför skolan. Foto: Åke Ericson/TT

En 17-årig flicka dödades i Fagersta, tre pojkar skadades. Enligt uppgifter till Arbetaren hade alla offer helt eller delvis utländsk bakgrund, något också Proletären tidigare har rapporterat. Elena Makars, bästa vän till den dödade flickan, sa så här tidigare i veckan till Svt Nyheter

– Även fast polisen inte har sagt något… Han var ju klädd som mannen i Trollhättan som öppet sa att han gick på invandrare. Precis det har jag och min bästa vän snackat mycket om. Det är ett stort problem här i Fagersta. Med just högerextremismen.

För Svenska Dagbladet berättar en person som lärt känna den misstänkta gärningsmannen online, om sin kommunikation med honom strax före dådet. 

– Han frågade mig om han skulle döda kvinnor eller invandrare. Jag trodde först att han fejkade, berättar vännen och lägger till att den misstänkte var ett ”stort fan” av Anton Lundin Pettersson, som dödade tre personer på Kronogårdens skola i Trollhättan 2015.

 – Han ville vara som honom, berättar kompisen.

Mathias Wåg: ”Högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer”

Mathias Wåg är journalist och bevakar den högerextrema medie- och aktivistmiljön. Den radikalisering som sker online, inte minst bland ungdomar i dag, är mångfacetterad och beskrivs ibland som en blandning mellan extremvänster och extremhöger. Men det stämmer inte, menar han.

– Det stämmer att ideologin är en blandning. Men inte av höger och vänster, utan genom att högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer som är bland annat satanistiska eller platser för misogyna incel-män, säger han. 

Mathias Wåg. Foto: Privat

I FOI-rapporten ”Våldsbejakande extremism och digitala miljöer” från mars 2024 beskrivs hur ”offentliga talespersoners och opinionsbildares förtal och demonisering av vissa individer eller befolkningsgrupper kan leda till ideologiskt motiverade våldshandlingar utförda av enskilda gärningsmän”, så kallad stokastisk terrorism. I rapporten nämns digitala medier som en underlättande faktor. 

– Statistiskt sett ökar hotbilden när personer hängs ut. Det handlar inte om en direkt anstiftan, men om en viss grupp personer beskrivs som ohyra, parasiter, som några som ska ”städas bort” – då riktas extremism, ilska, aggressioner mot den gruppen. Och risken för attentat ökar, säger Mathias Wåg och fortsätter. 

– Försvarshögskolan och Säkerhetspolisen använder sig av det här i sina rapporter. Men det har inte alls kommit ut i den politiska diskussionen.

Varför?

– Om man skulle prata öppet om det här så skulle det gå att koppla till högerns politik. Sättet att tala om muslimer, transpersoner och så vidare. Om man normaliserar en sådan retorik så kommer attentaten att komma.

Moaawia Albriki som förstagångsväljare

Vi står intill Brinellskolans gård nu, efter att ha passerat minnesplatsen. Ljus, teckningar, gosedjur. Moaawia pekar, ”där är mitt klassrum och där inne hände det. Ser ni de där fönstrena där?”

Här stod också flera politiker dagarna efter händelsen. Moaawia hörde att de skulle komma, men hade ingen som kunde skjutsa honom och stannade hemma.

Om du hade varit där när statsministern kom, vad hade du sagt till honom?

– Ulf Kristersson? Jag hade bara sagt: lämna över till någon annan. Någon som vill göra skillnad och verkligen vill göra någonting åt saker. Någon som bryr sig. Visst, självklart bryr han sig lite. Men jag tror han bryr sig mer om sina pengar, sin lön, sin stol som han sitter på. Sin makt helt enkelt. 

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar. Foto: Lars Schröder/ TT

Och om Jimmie Åkesson skulle komma hit, vad skulle du säga till honom?

– Han är rasist. Honom jag vill inte… Jag hade spottat på honom. Jag vill inte prata med honom. Han är ren rasist, liksom. Han tycker ju inte om ju invandrare, eller ”muslimer”, som han säger. Och det finns fler människor som han, säger Moaawia och fortsätter.

– Så det jag vill säga är bara sluta blanda in religion. Sluta se ner på människor. Sluta titta på deras bakgrund, deras religion, hur de ser ut, deras hudfärg. Var rättvisa och jämlika mot allt och alla. Det spelar ingen roll vem det är. En svensk, en mörkhyad, en blondin, en brunett. Spelar ingen roll. 

Det här är ditt första val. Hur resonerar du inför att du ska rösta?

– Jag kommer rösta på Vänsterpartiet. För det första för att det är en invandrare som styr, Nooshi. Jag röstar på dem för att hon är en kunnig människa, hon är duktig på att tala och är inte emot kvinnor som vill bära de kläder de vill. Och partiet vill förändra många saker för samhället. För det andra så är det inte ett rasistiskt parti. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Daniel Lakso Tesak rektor för Angered folkhögskola och Irina Maister Bergman rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan.
Daniel Lakso Tesak, rektor för Angered folkhögskola, och Irina Maister Bergman, rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan. Foto: Koshi Rafat, privat

Att skära ner på folk­bildning är att skära ner på demokratin

”Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026”, skriver rektorerna för Angereds och Mångkulturella finska folkhögskolan.

I Sveriges socioekonomiskt utmanade områden saknar omkring var tredje elev behörighet till gymnasiet när de lämnar årskurs 9. När åren på gymnasiet gått har endast hälften av de unga i dessa områden nått en fullständig examen. Bakom dessa siffror finns unga människor som möts av stängda dörrar till arbetsmarknad och vidare studier. Men i stället för att låta utanförskapet fördjupas kliver folkhögskolan in som en avgörande bro.

I Angered ser vi dagligen vad som händer när människor får en reell andra chans: självförtroendet växer, kunskaperna fördjupas och vägar till arbete och vidare studier öppnas. Ändå pressas folkbildningen av urholkade anslag och kortsiktiga finansieringsmodeller. Det är en felaktig och farlig prioritering. För att vända utvecklingen krävs inte nedskärningar – det krävs en kraftsamling och ökade resurser.

Många som kommer till oss har tyvärr ofta dåliga erfarenheter av den traditionella skolan, bär på psykisk ohälsa eller kämpar med språket. Vi erbjuder en pedagogisk miljö som bygger på hög lärarnärvaro, grupplärande och dialog. I stället för en provfokuserad och stressig studiemiljö erbjuder folkhögskolan en personlig relation till varje deltagare och en stark fokusering på meningsfullhet i studierna.

Folkhögskolan bryter segregation

Resultaten är tydliga. Över 90 procent av våra deltagare anger personlig utveckling som sitt främsta motiv för studierna, och nästan alla som läser allmän kurs gör det för att få de behörigheter som de behöver. Vi reparerar skador från en misslyckad skolgång och återställer tron på den egna förmågan.

I områden där tilliten till samhällets institutioner sviktar fungerar folkhögskolan som en trygg, lokal och neutral mötesplats. Genom att väva samman språkinlärning med samhällsorientering, kultur och kritiskt tänkande skapar vi en miljö där deltagarna tränas i demokrati och delaktighet i praktiken.

Att höja utbildnings- och bildningsnivån i lokalsamhället är det enskilt mest effektiva sättet att bryta segregationen, förhindra rekrytering till destruktiva miljöer och bygga motståndskraft mot extremism. Att i detta läge inte satsa fullt ut på folkhögskolorna är ett direkt hån mot det förebyggande arbete som alla politiker påstår sig vilja ha.

Krav på långsiktig finansiering

Inför det stundande riksdagsvalet kräver vi därför att politiken säkrar en långsiktig och uppräknad finansiering. Sluta urholka statsbidragen till folkbildningen. Våra folkhögskolor i socioekonomiskt utmanade områden behöver långsiktigt hållbara ramar för att kunna planera vår verksamhet och möta de stora behoven av särskilt stöd och språkinsatser. Vi kräver också att våra politiker erkänner bildningens värde för demokratin. Utbildning handlar om mer än bara yrkeskompetens. Att stärka individers förmåga att förstå, påverka och delta i det demokratiska samtalet är en av de bästa investeringar Sverige kan göra.

Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026. Ge oss förutsättningarna att fortsätta bygga ett starkare, mer sammanhållet Sverige.

Daniel Lakso Tesak, rektor, Angered folkhögskola
Irina Maister Bergman, rektor, Mångkulturella finska folkhögskolan

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Simona Mohamsson Johan Apel Röstlund
Johan Apel Röstlund om mediernas bevakning av Liberalerna och opinionsundersökningar nära valdagen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT

Drar medierna Liberalerna över spärren?

”Publiceringar av mätningar så nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.” Johan Apel Röstlund om mediernas valpåverkan och Liberalernas ”lyft”.

”Just when I thought I was out, they pull me back in.”

Al Pacinos klassiska Gudfadern-citat från 1990 kan på ett lika sorgligt som cyniskt sätt sammanfatta Simona Mohamssons senaste vecka. De stora medierna håller nämligen på att putta Liberalerna över fyraprocentsspärren – och det är ett demokratiskt problem. 

Missförstå mig rätt: Inte det att Liberalerna, vad man än tycker om den krympande skara som en gång kallades Folkpartiet, eventuellt klamrar sig kvar i Sveriges lagstiftande församling. Det är snarare sättet som Mohamsson och hennes glada gäng i sådana fall gör det på.

Mediebevakningen av Liberalerna

Sensommarens valrörelse har varit en ovanligt solkig soppa. 

Politiska partier ska klara sig på egna meriter och inte räddas av taktik- eller stödröster. Ungefär så brukar det låta i den fullt rimliga debatten. 

Verkligheten ser dock brutalt annorlunda ut och det verkar dessvärre inte bättre än att de senaste dagarnas fullkomligt vansinniga publiceringar av plötsliga opinionsmätningar och tillfälliga trender nu ger effekt. Och rubrikerna låter inte vänta på sig: L nära eller till och med över spärren!

Etablerade politiska poddar följer, på en nästan pinsamt låg nivå, efter och så är bollen snabbt i rullning utan att någon egentligen fattar något. Lägg ut!

Förbjud opinionsmätningar dagarna innan valet

Just därför tror jag att debatten efter valet faktiskt blir viktigare än den före.

Hur hamnade vi här och vad är mediernas ansvar när det kommer till partiernas desperata och ofta ogenomtänkta utspel, vädjan om stödröster, trötta floskler och elefanten i rummet: Opinionsinstituten. 

Om det borde vi prata. Att publiceringar av opinionsmätningar så nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.

I Sverige är det tvärt om. Här tycks det räcka med att någons gamla faster bytt åsikt och klivit över blockgränsen för att det ska bli rubriker och allmänt hallabaloo i tidningar och tv. Allt, vad det verkar, för att få (o)ordningen återställd. Det är faktiskt ganska pinsamt. 

Publicerad
4 days sedan
valkompass minDemokrati med en partiledardebatt i bakgrunden.
Valkompassen minDemokrati visar hur partierna faktiskt röstat i riksdagen, i motsats till andra valkompasser. – Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger skaparen Ernst Cederholm. Foto: Pontus Lundahl/TT, skärmdump. Montage: Arbetaren

Matematikern bakom ny valkompass: ”Trött­nat på den politiska medie­bevakningen”

I ett dejtingapp-liknande format kan väljare nu svajpa sig fram för att hitta rätt parti. Matematikern Ernst Cederholms nya valkompass skiljer sig från de andra – med målet att skapa verklig politisk transparens.

– I en tid då politisk kommunikation ofta sker via korta klipp i sociala medier, vill jag ge väljarna verktyg att se bortom retoriken, säger han.

Med bara dagar kvar till valet är många svenska väljare osäkra – vilket parti är egentligen det rätta? Med en ny digital valkompass, framtagen av doktoranden Ernst Cederholm vid Stockholms universitet, är målet att väljarna ska få en annan bild av svensk politik än traditionella valbarometrar. 

Plattformen minDemokrati bygger inte på partiernas vallöften, utan på hur partierna har röstat i riksdagen. Tjänsten använder ett gränssnitt som liknar dejtingappar, där användare kan svajpa sig igenom verkliga riksdagsbeslut och jämföra sina egna ställningstaganden med partiernas röstningshistorik. 

Visar vad partierna röstat i riksdagen

Ernst Cederholm har en masterexamen i matematik från Stockholms universitet och är sedan i höstas doktorand i bioinformatik, där han forskar om hur gener påverkar varandra i cancerceller.

Ernst Cederholm. Foto: Ann Nordström

– Syftet är att öka politisk medvetenhet och ge insyn i den demokratiska processen, genom att erbjuda ett gratis verktyg för alla, säger han.

Hur kommer det sig att du skapade den här valkompassen?

– Redan för några år sedan tröttnade jag på den politiska mediebevakningen. För att en demokrati ska fungera krävs transparens, vilket jag upplevde saknades. Med dagens teknik och samhällets öppna data ville jag se hur jag själv kunde bidra, säger han till Arbetaren.

Vad skiljer den från andra, till exempel dagstidningarnas?

 Dagstidningarnas kompasser anpassas utifrån partiernas egna utspel och erbjuder ett smalare urval av frågor. Som kontrast visar minDemokrati enbart vad partierna faktiskt har röstat i riksdagen. Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger han och fortsätter:

– Med mer transparens via minDemokrati hoppas jag att kvaliteten på såväl motioner som propositioner ska bli bättre. Om medborgarna i framtiden kontinuerligt följer riksdagsbesluten hoppas jag också att behovet av valkompasser på sikt ska försvinna. Därför kommer jag fortsätta att driva minDemokrati, som ett politiskt obundet granskningsverktyg, även efter valet.

För den väljare som vill komplettera resultatet i valkompassen med att sätta sig djupare in i mer specifika frågor finns exempelvis ”Röstningsguide för migrationsfrågor” från kampanjen ”För en human migrationspolitik”, Arena Idés sammanfattning av var partierna står i arbetsmarknadsfrågor och Svenska Freds valgranskning av riksdagspartiernas politik inom fred och säkerhet.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Greta och Alexandra: Rekordstor klimatmarsch i Göteborg

Vilken otrolig söndag det blev i Göteborg! Än en gång tiotusentals människor på gatorna och starka rop på förändring. Överallt hördes folk säga att de aldrig tidigare varit i en så stor demonstration i Göteborg. Som vanligt är det svårt att uppskatta hur många som var där men det kändes som att tåget aldrig tog slut. Från vissa håll talades det om minst 20 000, andra sa “uppemot 12 000”. Oavsett tycks det ha varit Göteborgs största klimatmarsch någonsin!

Rekordmånga slöt upp i Göteborg. Foto: Alexandra Urisman Otto

En av alla som gick i tåget var 35-årige Gustaf som puttade en barnvagn framför sig när han tog sig tid att prata med mig (det är Alexandra som skriver). Jag bad honom dela med sig om varför han var på plats, och han svarade så här:

– Vi kämpar mycket för palestinsk självständighet annars. Vi har en protestgrupp som heter “Föräldrar för eldupphör”. Och det är lite samma kamp som klimatkampen. Jag tror att vi kämpar mot samma krafter, för samma krafter. Så därför är vi här.

Han fortsatte:

– Jag tror att det är väldigt viktigt att så många grupper som möjligt kan förena sig. Vi måste alltid tänka på det här med internationell solidaritet. Och vi måste förstå att… Jag tror att det är en klasskamp i grund och botten. Vare sig det handlar om klimatet eller om det är mot krig eller folkmord och ockupation. Anti-imperialism.

Ska barn gå i demonstrationer?

Vi pratade också en stund om vikten av att barnen fick vara med på demonstrationer, inte minst när temat är så tydligt inriktat på förutsättningarna för deras framtid. Och jag frågade:

Det finns nog de som skulle säga: “Ska man verkligen ta med barn på sådana här tillställningar?”. Vad säger du till dem?

– Jag har varit på många demonstrationer och marscher med mina barn och jag har aldrig varit orolig för deras säkerhet eller så. Det finns mycket krafter som vill få det att verka som att demonstrationer är farliga och alldeles för radikala för barn. Det tycker inte jag. 

1,5 graders uppvärmning

Greta var en av flera personer som höll tal efter marschen och hon påminde om den extremt skrämmande rapporten som kom från FN:s miljöorgan UNEP i veckan, som bekräftade att världen kommer att gå över 1,5 graders uppvärmning. 

– En dödsdom för otaliga människor runt om i hela världen. Vår klimatminister Romina Pourmokhtari sa att hon inte ville att det här ska leda till att folk tappar hoppet. Men Romina, det är du som gör att folk tappar hoppet, sa hon och fortsatte:

– Ärlighet får oss inte att tappa hoppet, vi måste vara vuxna nog att se sanningen. För bara om vi är ärliga kommer vi att kunna agera. 

Mäktig stämning, dans och skratt i klimatmarschen i Göteborg. Foto: Alexandra Urisman Otto

Efter två stora klimatmarscher med tiotusentals deltagare borde man kunna önska sig en kraftfull rapportering om klimatkrisen och partiernas förslag till politik för att möta den, liksom att partierna själva kliver fram och visar vad de faktiskt har för planer. Låt oss se vad denna valvecka bjuder på i den vägen… Vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Greta och Alexandra: Rave i Djursholm

Medan valdebatten fortsätter med ett deprimerande fokus på det så kallade “politiska spelet” fortsätter människor runt om i landet att engagera sig för att skapa verklig förändring. Till helgen är Greta och jag (det är Alexandra som skriver) i Göteborg där det arrangeras Folkfest för fred och klimat på lördagen och stor klimatmarsch på söndagen. Ni som är i närheten – missa inte det här!

Igår var vi i Fagersta och fick ett möte vi kommer att bära med oss länge. Ni kommer att få läsa om det i nästa vecka här på Arbetaren.

Helgen som gick vad också den full av viktiga tillställningar. På söndagseftermiddagen besökte vi en demonstration för en human migrationspolitik på Sergels Torg i Stockholm – liknande manifestationer hölls på många platser i landet. Och dagen dessförinnan drog vi till en badstrand i Djursholm – för att dansa i protest.

På plats träffade vi bland andra Tone Martinsdotter och Signe Brümmer, båda 25 år och engagerade i rörelsen Ta tillbaka framtiden som tillsammans med Climate Live arrangerade denna kombinerade fest och protest. 

Tone Martinsdotter och Signe Brümmer framför Daniel Eks halvmiljardsvilla. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Sanden var tung och blöt efter en hel dags regn men det gick fint att ta av sig barfota och känna lite på vattnet. På andra sidan stranden tronade ett palatsliknande hus upp sig på den halvö som (liksom huset) ägs av Spotify-grundaren Daniel Ek. I februari 2021 köpte han denna “villaegendom” som går under namnet “Gamla Djursholm” för omkring 560 miljoner kronor. Bara under 2023 renoverades egendomen för 536 miljoner kronor.

“Många gillar att han renoverar och gör fint. Här i Djursholm är inte avundsjukan så stor”, sa en Djursholmsbo till Expressen då.

“Vi är trötta på att de superrikas vinster är viktigare än vår framtid! Att Daniel Ek tjänar miljarder på krigs-AI (Daniel Ek har investerat i det tyska försvarsteknikbolaget Helsing, som utvecklar AI-drönare, reds. anm.) medan världen brinner. Vi visar vad vi vill ha! Dans, radikal gemenskap och en framtid att längta till! Låt oss drömma!” skrev Ta tillbaka framtiden om evenemanget. På plats frågade jag (det är fortfarande Alexandra som skriver) Tone och Signe varför de hade valt att göra just det här.

Strandfest med krav på beskattning av de superrika. Foto: Alexandra Urisman Otto.

– De rikaste i Sverige blir rikare och rikare. Och de tjänar pengar på saker som krigs-AI, oljeindustrin. Saker som förstör för oss alla. Och de bidrar inte heller till samhället med de skatterna vi har just nu. Så därför vill vi beskatta de superrika, sa Tone Martinsdotter.

– Ikväll vill vi även ikväll fira motståndet och dansa och finna gemenskap.

Och Rave against the machine. Varför kallar ni kvällen för det?

– The Machine är väl en symbol för hela samhällsmaskinen som är så pass skadlig som den är idag med kapitalismen och allting som urholkar vår välfärd. Och att då vi dansar mot den.

Vad säger du, Signe. Hur tänker du inför valet som närmar sig. Kommer den här “maskinen” att bli mycket bättre efter valet?

– Nej, det finns väl inget parti som vi tycker gör gott nog eller har en tillräcklig politik. Men just nu fokuserar vi på det här med att beskatta de superrika, för det är en så liten grej som borde vara uppenbar för alla. Så det här kravet, som vi också har sett från vissa partier i valrörelsen, är något vi hoppas ska kunna bli lite mer verklighet efter valet. Vi är fullt medvetna om att det inte kommer att förändra allt. Men det hade varit ett litet steg, lite mindre i fel riktning i alla fall.

Vad ser du mest fram emot med den här kvällen?

– Att dansa. Dansa och känna gemenskap och glädje trots allt som är så hemskt och fel. Det känns också värt att säga att vi verkligen inte är den första rörelsen som pekar ut just den här specifika personen – utan exempelvis Palestinarörelsen har långt tidigare pekat ut just Spotify och Daniel Ek.

Rave i Djursholmsnatten. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Ni är en ungdomsrörelse och representerar unga människor som också önskar sig ett större engagemang från vuxenvärlden. Vad är ert medskick till exempelvis er föräldrageneration eller för den delen min generation? Vad vill ni att vi ska göra?

–  Ett första medskick är väl: Organisera er! Det är superviktigt! Och jätteroligt, sa Signe.

Tone fyllde i:

– Ja, nu snodde du ju det jag skulle säga. Det var det första jag tänkte också: bara organisera sig! Vi är unga, vi klurar fortfarande ut saker och ting. Och personer som är äldre, kanske har en stabilare ekonomi eller mer tid att ge till saker som förbättrar vårt samhälle, sa hon och fortsatte:

– Var inte tysta! Stötta oss unga! Ta de jobbiga diskussionerna på jobbet eller med släkten. Vi kan inte fortsätta vara tysta i den världen vi lever i. Att ta första steget kanske är jätteläskigt. Men det är också ett val att vara tyst, jag tror det är viktigt att tänka på.

Frågan om en miljardarsskatt är aktuell både i den svenska valrörelsen (V och MP driver på för en sådan) men också i Kalifornien, där ett förslag om en engångsskatt på fem procent för delstatens miljardärer diskuteras. 

Gabriel Zucman, professor i nationalekonomi vid Paris School of Economics, som har skrivit boken “Miljardärsskatt”, skrev tidigare i år i Aftonbladet:

“Sverige behöver en minimiskatt för de superrika. Det är först och främst en fråga om rättvisa. Varför ska miljardärer betala noll i skatt? Skatterna de inte betalar måste andra betala, antingen direkt eller indirekt genom lägre offentliga utgifter för skola, vård och infrastruktur.

Framför allt är det en fråga om demokrati. Om de superrika inte bidrar med ett minimibelopp i skatt varje år kommer deras förmögenhet att fortsätta öka snabbare än alla andras – och detsamma gäller deras makt, inklusive makten att snedvrida marknaderna, den rådande ideologin och politiken till deras fördel.”

Att rikedom och utsläpp hänger tätt samman är ingen nyhet. Sedan strax innan Parisavtalet slöts har antalet dollarmiljardärer i världen ökat med nästan 60 procent – och var 2 640 stycken år 2024. Genom företagen som dessa miljardärer äger, så släpper var och en ut ungefär en miljon gånger mer koldioxid än den genomsnittliga människan på jorden, visar en studie som organisationen Oxfam gjort tillsammans med forskare i USA. Dessa miljardärer tenderar också att vilja investera i särskilt utsläppstunga industrier, som i fossila bränslen.

“Varför världen inte har råd med de rika” var rubriken i en artikel i Nature 2024. Där argumenterar socialepidemiologer – som studerar vilka faktorer som ligger bakom olika befolkningars hälsotillstånd – för att världen inte längre har råd med två saker. För det första: kostnaderna för ekonomisk ojämlikhet; och för det andra: de rika. Den mest välbärgade procenten av världens befolkning har mer än fördubblat sin förmögenhet på bara ett decennium och släppte år 2019 ut lika mycket koldioxid som de fattigaste två tredjedelarna av mänskligheten. Stora inkomstskillnader är en kraftfull social stressfaktor som i allt högre grad gör samhällen dysfunktionella, beskriver forskarna. Det ökar riskerna för sådant som fler mord, spädbarnsdödlighet, fetma och narkotikamissbruk. Men ger också mer utsläpp.

Förklaringarna är psykosociala, menar forskarna. Skillnader i status och samhällsklass ger fokus på sociala markörer som till exempel vilken bil någon kör, deras kläder eller var de bor. Det skapar känslor av överlägsenhet och underlägsenhet, och det driver i sin tur på konsumtion. När människor upplever kopplingar mellan rikedom och självvärde gör det att de köper varor för att förbättra sitt anseende inför både andra och sig själva. 

Hösten 2024 kom rapporten Sveriges ansvar i klimatkrisen, också den från organisationen Oxfam – som samarbetat med en rad klimatforskare. Där analyseras konsekvenserna av den uppvärmning som svenskarnas utsläpp redan har orsakat. Bara Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp mellan år 1990 och 2019 beräknas leda till minskade skördar som hade kunnat mätta över en halv miljon människor om året från och med nu och fram till 2050. Men alla svenskar bär inte samma ansvar, konstaterar rapporten. Det är de rikaste svenskarna som främst eldat – och eldar på – krisen.

På stranden i Djursholm var det god och varm stämning, fredlig protestdans. Och en och annan aktivist som tog sig ett dopp i skenet från miljardärs-halvön på andra sidan vattnet. Allt med en stilla önskan om ett samhälle där vi delar med oss mer till varandra.

Just det, en kort uppdatering för den som inte har sett det. Bella Aksoy – som har varit med både i bloggen och intervjuats i Arbetarens Väljarintervju har släppts från förvaret. Och hennes utvisning har stoppats! Migrationsverket delar nu bedömningen att hon riskerar förföljelse om hon utvisas till Turkiet. Kampen slutar inte här, hon saknar fortfarande uppehållstillstånd. Men nu är hon i alla fall hemma hos sin man Emil igen.

Det var allt för den här gången. Vi återkommer igen i nästa vecka – valveckan!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Kollage: forskaren Rasmus Ahlstrand vid Lunds Universitet i förgrunden. Inklippt i bakgrunden en blockad med Solidariska byggare
Det banbrytande är att Solidariska byggare med så försvinnande små resurser lyckas få ett sånt genomslag, säger forskaren Rasmus Ahlstrand. Foto: Håkan Gustafsson, Volodya Vagner, Montage: Arbetaren

”Solidariska byggare är en enorm framgång”

”Helt plötsligt så är man någon i Sverige. Man ses som en människa, man ses som en arbetare, man ses som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar här.” Arbetaren har mött sociologen Rasmus Ahlstrand som har följt fackföreningen Solidariska byggare av SAC i en ny studie.

– Det är banbrytande, säger sociologen Rasmus Ahlstrand om Solidariska byggare, när Arbetaren möter honom.

Som en del av ett större nordiskt projekt följde han med Solidariska byggare på möten och blockader under 10 månader. Resultatet har han sammanfattat i en studie som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Work, Employment and Society.

– Det som egentligen ligger till grund för studien är den pågående utvecklingen vi sett de senaste 15 till 20 åren med att arbetskraftsköpare utnyttjar sin maktposition gentemot arbetstagare i allt större utsträckning. De informaliserar arbetet genom att tänja på gränserna för till exempel arbetstid, villkor och löner, berättar Rasmus Ahlstrand.

– I de delar av arbetsmarknaden som jag har tittat på, med bygg och städ, är det i stor utsträckning migrantarbetare det handlar om. Utnyttjandet sker ofta genom lönestöld, att arbetare inte får ut lönen, eller genom felaktiga och fejkade anställningskontrakt.

Det är i den här kontexten som Solidariska byggares mobilisering av migrantarbetare är uppseendeväckande. De lyckas organisera många av dem som andra fackföreningar inte lyckats med, menar Rasmus Ahlstrand.

– Det banbrytande är att, jämfört med tidigare försök i Sverige, Solidariska byggare lyckas få ett så stort genomslag med så försvinnande små resurser.

Anpassat organisationen efter behoven

En viktig anledning, menar Rasmus Ahlstrand, är att Solidariska byggare har sänkt sina kvalificerings- och karensperioder. 

Nästan alla andra svenska fackföreningar har karensperioder. Karensperioden innebär att du som medlem bara kan få hjälp för den period du haft ett aktivt medlemskap. Det här finns i nästan hela den svenska modellens DNA och är en av de delar som bygger upp den relativt höga fackliga organisationsgraden i Sverige.

Men här finns också en lucka, hävdar Rasmus Ahlstrand. Byråkratin och de institutionella ramarna har gjort den svenska modellen otillgänglig för migrantarbetare, som ofta inte är medlemmar eftersom de befinner sig i Sverige under en begränsad tid, inte känner till sina rättigheter och inte talar svenska. Den luckan fyller Solidariska byggare genom att använda sig av flerspråkiga förhandlare och sänkta kvalificerings- och karensperioder, menar han vidare.

– Det är en enorm framgång genom det här, att helt plötsligt är facket tillgängligt. Det betyder jättemycket att man kan hjälpa en person på plats så fort den blir medlem. 

Genom att ta bort kvalificerings- och karensperioder har man anpassat sin egen organisation efter migrantarbetarnas särskilda behov, fortsätter Rasmus Ahlstrand. Och det här är rätt unikt inom den svenska fackföreningsrörelsen.

Sociologen Rasmus Ahlstrand på Lunds Universitet publicerade tidigare i år en vetenskaplig artikel om Solidariska byggare. Foto: Håkan Gustafsson

”Community of struggle”

Rasmus Ahlstrand berättar också att när han varit med på Solidariska byggares medlemsmöten och blockader så har han observerat hur mötena återskapat en värdighet bland medlemmarna.

– Plötsligt så känner migranterna att de också betyder någonting. De ses som människor, som arbetare, som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar i Sverige, berättar han.

Det här gör att arbetarna blir en del av ett arbetarkollektiv och ett ”community of struggle”, säger Rasmus Ahlstrand. Han har hämtat begreppet från den italienska forskaren Davide Pero som använder det för att beskriva initiativ där migrantarbetare går samman och bildar handlingsorienterade kollektiv. Kollektiv som tar strider för att förbättra till exempel arbetsförhållandena och därmed bygger gemensam makt för sina medlemmar.

– För medlemmarna skapar det fackliga arbetet tillhörighet, identitet och gemenskap – ett ”vi och dem”.

Men handlingsorienterade ”communities of struggle” bygger också kamp- och stridsvilja. Något som blev tydligt när han följde med Solidariska byggare på blockader under studien.

– För migranterna framgår det snabbt att det inte bara är snack utan också verkstad. En förhandling är ju också verkstad men i blockaderna så blir stridsviljan påtaglig.

Aktivistiskt ledarskap

Enligt Rasmus Ahlstrand är det ingen slump att Solidariska byggare växte fram inom just SAC där den syndikalistiska fackföreningstraditionen bygger på stridsvilja och konfrontativa fack med korta beslutsvägar.

På de möten och i de blockader som observerats i studien har Rasmus Ahlstrand också sett något han kallar för ett aktivistiskt ledarskap.

Det är ett ledarskap som inte växer fram genom en byråkratisk eller representativ demokratisk position, utan ett platt demokratiskt ledarskap där organisatören eller förhandlaren deltar.

– Förhandlarna är inte bara där och representerar migrantarbetarna vid blockaderna. De är där och tar kampen sida vid sida med medlemmarna. Det finns en sorts villkorslöshet som på ett tydligt sätt visar att man tar medlemmarnas erfarenheter och utsatta situationer på allvar, säger Rasmus Ahlstrand.

I de konfrontativa och konfliktorienterade delarna av fackets arbete så blir det aktivistiska ledarskapet väldigt påtagligt, menar han vidare.

Arkivbild från blockad med Solidariska byggare av SAC, 2024. Foto: Volodya Vagner

Under studien träffade Rasmus Ahlstrand också företrädare för andra fackföreningar som uttryckte kritik mot att modellen för Solidariska byggare är så pass inriktad på medlemsservice i stället för arbetsplatsorganisering.

– Det finns poänger i den här kritiken. Och jag har förstått det som att många inom SAC Syndikalisterna också är tveksamma till det här. Men poängen i det här fallet är att det ju inte bara handlar om medlemsservice, utan att medlemsservicen är en del av den här organiseringen. Det är det första steget, säger Rasmus Ahlstrand.

– Det är tydligt att det här fungerar otroligt bra som en organiseringsstrategi. Det skapar tillgänglighet och väcker solidariteten och kampviljan hos medlemmarna.

En nyckel till organisering

Följer man Solidariska byggare har det varit tydligt att modellen för att organisera migrantarbetare har varit möjlig att använda även inom andra branscher. Inom Stockholms LS av SAC har man de senaste åren startat upp liknade fackföreningar inom städbranschen, lantarbetaryrken och nu senast inom hotell- och restaurangbranschen.

Men är modellen möjlig att kopiera till andra platser i Sverige? 

– Det aktivistiska ledarskapet tror jag har en väldigt stor del i det här. Man måste ha individer som brinner för det på plats och som har en ordentlig fot i myllan. För att det ska ske krävs det att man satsar på utbildning av medlemmar och förhandlare.

Medlemsunderlaget och kampviljan finns på många platser, menar Rasmus Ahlstrand.

– Vi ser ju till exempel hur missnöjet pyr vid flera av de här stora byggena i Norrland, så förutsättningarna för arbetsplatsmotstånd finns ju absolut. Men hittills har det inte funnits någon som fångat upp arbetarna. Just nu står det folk och bankar på som vill organisera sig. De vill ha ut sina löner och få bättre villkor men har sällan tillgång till facket och därmed inte de verktyg som behövs, så det krävs att någon öppnar dörren och delar med sig av verktygslådan.

Publicerad Uppdaterad