Gävle, 25–26 juli.

I sitt förstamajtal nämnde Sandler bara som hastigast Spanien och Francos invasion. Han fokuserade på uppgörelsen mellan Chamberlain och Mussolini. Från och med nu, sa han, kommer det att bli lugnare i världen. Plåtburken som Klara samlade urklippen i luktade pepparkaka. Negrins regering gick ut med en deklaration om republikens krigsmål och ett av målen var att inom den närmsta tiden upplösa Internationella brigaderna. Hörde du, Lill? Flickan i knäet och fönstret på vid gavel. Kastilien var erövrat. På Östermalm samlades tiotusen personer när Georg Branting talade. Tjugofem organisationer samsades under den republikan- ska flaggan. Mot nationalism och fascism. Molnen skockades över Tjeckoslovakien. De reaktionära tidningarna fortsatte skriva om de frivilliga som äventyrare. Deras resa var en menlös parentes, ett ogagn för framtiden och framtidens ljusa, behärskade människor.

Klara sa till flickan att den här värmen måste vi minnas i januari. De vänliga vindarna mot huden och människor på gatan log mot flickan som var ovanligt lugn och snäll. Hon följde med Klara utan att streta emot, den lilla handen i hennes, och hon gav henne extra att dricka och kände sig ansvarsfull. Hon skulle klara det här. Ingen tittade snett på henne. Hon var inte ensam om att vara ensam. Hon var inte ensam. Så många andra barn som hade det hopplöst växte upp och blev hyggliga. Lill hade det inte hopplöst. Hon och Anders var två arbetande föräldrar i ett land där nästan alla jagade arbeten och slogs ut (fast Socialdemokraterna sa att det skulle vända, att alla var välkomna in i den nya socialdemokratiska framtiden – hon behövde prata med Ingemar om det, vad han tyckte, för hon kände att deras ord inte räckte). De var inte rika, men gynnade. Rosemarie sa att det var huvudsaken att de hade hälsan, och varandra. Den kvällen, den tjugofemte juli, somnade flickan ovanligt snabbt, utan sånger, utan att Klara rytmiskt strök henne över ryggen.

Är hon sjuk tror du? Anders kände på pannan.

Näe, hon känns som vanligt tycker jag.

Hon kanske har fått i sig för lite vätska ändå?

Det är säkert ingen fara, hon är bara trött av värmen.

Det är dags att hon får ett riktigt namn, sa Klara. Hon tror att hon heter Lill.

Det kanske hon gör också?

Jag tycker om Kajsa, tror jag. Eller Karin? Jag skulle vilja veta vad de namnen betyder. Lill betyder väl bara liten och det räcker inte.

Jag vet vad Klara betyder i varje fall, log Anders. Det tänkte Rosemarie ut fint: En klok och ljus flicka. Han tog en av hennes hårslingor och rullade upp på sitt finger.

Det tänkte hon väl inte på förstår du väl. Klart hon gjorde…

I så fall måste hon ha blivit besviken. Hon är väl inte besviken på dig?

Klara skulle betyda dyster, sa hon till honom, och krävande.

Och modig, och klar i sinnet.

Hon ville sätta sig upp men hans arm låg tung över bröstet. Föräldrar vill ha sina barn till bättre versioner av sig själva.

Och sen blir de ändå några andra.

I bästa fall blir de det, sa Anders. Jag skulle då inte vilja att mitt barn blev som jag.

Han ryckte till och hon, under den tunga håriga armen, ville säga att flickan inte var hans – hur kunde han tro något så dumt? Att det fastnat därinne så fort fast hon varit med Ingemar hur många gånger som helst. Om hon sagt det skulle han ha lyft armen från hennes bröst och rusat upp och flickan skulle ha vaknat.

Jag menar, sa Anders, och lindade sitt varma ben runt hennes. Det som du sa… att hon är sin egen. Det andra spelar ingen roll.

Klara kunde inte sova, omringad av snarkningar, drömmar. Hon gick upp för att dricka vatten, på bordet stod en bukett med blåklint. Hade mamman? Anders? Hon kunde inte min- nas att den stått där när hon gick till sängs. Hon rörde vid de flikiga bladen. Blundade. Stod hon vid ett vatten? Hon tänkte på Franco, att han inte skulle tveka att döda hennes barn om han stod intill dem och såg hennes röda hjärta.

Hon hörde flickan skrika och hon tänkte: besinningslöst. Det var i gryningen den tjugosjätte juli, hon hyssjade, försökte prata flickan till sans, hon sov fast hon skrek. Kroppen spände sig och ögonen var slutna, det gick inte att väcka henne, de små händerna knöt sig och benen sparkade. Hon slogs utan att veta vad det var att slåss.

Vad är det med henne? sa Anders med sömndrucken röst. Lill, vad är det? försökte Klara. Klämde på hennes mage, böjde benen på henne som Rosemarie visat, men flickan sparkade bort hennes händer.

Det går inte att få kontakt med henne. Det är värmen, mumlade Anders.

Klara öppnade fönstret men flickan fortsatte skrika. En granne bankade i väggen.

Hjärtat, lilla knyte, vad är det med dig?

Det går över snart, sa Anders, ville fortsätta sova. Lägg henne här mellan oss.

Hon gjorde det men flickan sprattlade så att Klara var tvungen att ta upp henne igen. Hon sa Lill om och om igen, fast hon bestämt sig för att inte kalla henne det mer.

Lill, vännen, säg nu vad det är!

Då slog flickan upp ögonen och Klara stelnade. Någon tittade på henne genom flickans ögon – hon kände den andras blick och föll genom den: såg en flod som sköljde upp, såg kroppar –

Hon började gråta. Det hjälpte inte att blunda, hon såg det ändå. Flickans kropp slappnade av, blev tyngre, hon somnade i Klaras famn med en djup suck och Klara sjönk i vattnet. På håll såg hon Anders sovande kropp, hans händer trevade efter någon. Hon fick inte väcka honom och absolut inte flickan när hon äntligen lugnat sig. Hon kunde trycka ner: bilderna, kramperna, gråten som var ett mörkt hav att driva bort på, bort från allt. Hon lade flickan bredvid Anders men det var först när hon också kröp ner i sängen som hans stora kropp automatiskt vände sig mot dem. Han mumlade: Sov nu, han var en hypnotisör, kramperna slätades ut, hon var lika mycket Anders och flickan som sig själv. Floden rann avlägset och tjock som en smet, men hon såg hans kropp. Hon såg mörkklädda män närma sig.

Långt in på morgonen låg kaffelukten kvar över staden. Anders nynnade på en sång utan tydlig melodi. Hon hörde flickan prata sina små ord som försökte bli meningar och trä- hästen drog repor i golvet. Det var väl den hon pratade med.

Pappa.

Klara satte sig upp. Vad sa du, vännen?

Hungrig, sa flickan. Lill hungrig. Anders började skratta.

Om min flicka är hungrig ska hon få mat. Mat på stora fat. Och du måste upp, Klara. Du börjar om tjugo minuter. Hon såg mamman lyfta upp flickan, hörde flickans skratt.

Klara reste sig.

Vad är det med dig? Du är alldeles blek, sa Rosemarie. Jag kunde inte sova, sa Klara. Lill hade mardrömmar.

Hörde du inte hur hon skrek?

Mamman skakade på huvudet och satte flickan vid bordet. Men nu är hon hungrig och ska få mat, sa Anders.

Mormors lilla godbit. Inte ska du drömma ont. Mamman vände sig mot Klara:

Det är för varmt här inne.

Klara öppnade fönstret på vid gavel, men ingen lukt från en annan värld. Ingen citrus. Inget saltvatten. Men bräckt vatten. Hav och sjö i samma. Hon tittade mot bordet.

Anders, var är blommorna? Vilka blommor?

Blåklinten som stod där.

Jag har inte sett några blommor.

Mamma? Var det du som plockade dem? Jag förstår inte vart de tagit vägen.

Jag har inte plockat blåklint, Klara. När skulle jag ha haft tid med det?

Du måste ha drömt, skrattade Anders och kramade om henne. Det var en underlig natt.

När hon kom hem från fabriken kom flickan springande och kastade sig om hennes ben. Hon tänkte att hon var ett träd och att hon skulle skydda henne med sin skugga.

 

*

 

Ebro, efteråt.

Skarp sol, kuperad terräng: låga kullar, korta klippor, pinje.

Allting blev stilla. Flugor surrade.

Gunnar Sandelin fick buken uppsliten av en granatskärva kort efter övergången. När han lyftes upp på båren och fick en cigarett, ett bloss, sa han: Det är inget att göra åt det här. Det är bara att gå vidare. Han var arton år och yngst av de svenskar som stupade. Axel Håkansson, Nils Evert Johansson och flera andra svenskar försvann. Alla officerare och underofficerare i Georg Branting-kompaniet stupade eller sårades, bland dem Kalle Ernstedt som kommit över från partisanerna. Erik Helmer Jansson från Falun, som kommit hem till Sverige i juni 1937 och återvänt med sin bror i januari 1938, stupade, lik- som Karl Olov Severin från Starrkärr och Elis Eliasson från Vilhelmina. Sven Lundin fick båda benen avskjutna medan

»Pysen« Söderström från Tierp fick en explosiv kula genom halsen. Kurt Karlsson, född 1915, stupade vid stormningen av den så kallade dödskullen vid Gandesa.

Fascisterna hade skurit sitt djupa snitt i landet, ett blödande sår mellan Tarragona och Castellón, och isolerat den katalanska vapensmedjan, naggade in på Madrid – på alla fronter överlägsna.

Kroppar flöt i Ebro. Antalet fångar gick inte att räkna. Känslan av gevärspipor i ryggen – skräcken – gick inte att mäta. Antifascistiska tyskar som tillfångatogs skickades omedelbart tillbaka till hemlandets expanderande koncentrationsläger.

 

*

Gävle, september 1938.

Flickan var ingen bebis längre, skriken transformerades till ord, behoven kunde formuleras. Hon somnade i en lättnad. Mamman gick till sängs tidigt och Anders somnade så snart han blundade, Klara stannade uppe. Det var hennes tid. Hon rullade det nytvättade håret så snabbt hon kunde, satte i nålar och nätet över. Gaslampan på köksbordet brann. Tyst vecklade hon ut tidningen, hon såg en suddig bild på de fem svenska frivilliga som kommit hem. Bildtexten löd att fyra var skadade och den femte behövde vila upp sina nerver. Han tänkte, sa han, resa tillbaka när nerverna läkt. Hade de träffat Ingemar? Varför stod det ingenstans att han var död? Ingemar Bäckström från Gävle, son till Hans och Eivor Bäckström: stuveriarbetare, syndikalist, frihetskämpe.

Negrin och hans regering meddelade att de omedelbart skulle samla ihop och skicka hem samtliga utländska frivil- liga. De hoppades att de demokratiska västmakterna därigenom skulle bryta noninterventionspakten och komma till undsättning. Sandler uppmanade den svenska pressen att vara försiktiga i sina kommentarer om herr Franco och herr Hitler då »återhållsamhet är det som bevarar freden« (det klippte hon ut). Chamberlain kapitulerade för Hitlers och Mussolinis krav på att stycka Tjeckoslovakien. Hon kunde läsa att det fanns en hoppfullhet hos folk. Fred i vår tid. Blodet skulle sluta rinna.

Efter arbetet tog Klara med sig flickan till Södra Caféet för att träffa Violet. Hon köpte var sitt wienerbröd till dem och hade det senaste protokollet med sig som skulle justeras. Den vanliga proceduren. Klara tittade på klockan på väggen. Violet var aldrig sen till deras kafémöten. Och inte till några andra möten heller, förutom ett enda, i våras (och då hade hon, sa hon, varit sjuk). Hon tog heder i det. Ingen karl, sa hon, nästan malligt, skulle hålla henne till- baka. Arbetarkvinnorna stirrade på Violet med förakt, Klara försökte inte försvara henne eftersom hon hade allt i ryggen. Men, som Klara sagt till Anders, världen är väl så mycket större än Violet Crona. De sågs egentligen bara på mötena, och på det senaste hade hon som vanligt gnällt om de eviga diskussionerna – att de inte kom fram till någonting:

Det är väl vårt ansvar att göra motstånd, hade hon sagt med hög röst. Innan det är för sent. Det blev en besvärande tystnad, men Violet fortsatte ändå (fast med lägre röst): Det måste finnas mycket vi kan göra, istället för att bara sitta här… och titta på. Klara ville krama om henne, men Violet var ingen man bara kramade, och Klara var ingen som bara höll om.

Vi kommer till handling, sa Lotten irriterat. Men om inte aktionerna är vattentäta så kommer de att förkastas – det är svårt nog för folk att ta kvinnor på allvar – och så måste vi börja om från början igen.

Då hade Violet vänt sig till Klara:

Du vet ju hur det är, sa hon. I Spanien. Franco håller på att vinna kriget, eller hur?

Det var desperation i rösten.

Han kommer aldrig att vinna, sa Klara, hon ville lugna, Violets ögon glödde och Klara vände sig bort, det var som om hon skämdes. Det var mindre än en vecka sedan.

Nå var är hon nu då, tror du? sa Klara till flickan, som märkte att Klara inte var med henne, och därför började gny och gnälla.

Hem momma, sa hon. Momma, pappa.

Men Lill, sa Klara. Det är ju Violet vi väntar på. Momma! Pappa!

Klara bröt bitar av sitt wienerbröd och gav till flickan som drog ner dem på golvet med höga grymtanden – det lät som om det var något fel på henne. Hanna bakom disken sneglade.

Var inte dum nu, sa Klara och kände värmen upp mot tinningarna. Vi väntar på Violet tills hon kommer. Ät brödet nu, det är sött, och dyrt.

Pappa! gastade flickan. En äldre kvinna med skär blus skruvade på sig, snorkig i munnen, vände sig mot sin väninna. De viskade.

Vi väntar på Violet, sa Klara igen. Och vi vet att vi inte kan gå dit, eller hur? Vi kan inte gå och knacka på hur som helst. Flickan grep tag i Klaras wienerbröd och kastade det i golvet så att de äldre kvinnornas munnar blev stora o:n.

Klara rev flickan ur stolen. Flickan tjöt.

Pappa, momma, härmade Klara. Vi ska gå hem till dem så får du som du vill.

Flickan tjöt än värre. Klara ville säga till Hanna att hon skulle hälsa till Violet om hon kom, att hon väntat på henne, men flickan överröstade. Klara kände hur krampaktigt hon log, flickan slet i hennes hår.

När de gått ut, och Hanna inte längre kunde se dem, tog Klara hårt om flickans axlar:

Du vet ingenting. Du är bortskämd och dum. Alla kommer inte att älska dig hela tiden om du tror det.

Flickan försökte bita henne i armen som en katt.

Nu ska du sova. För du är trött. Du är inte hungrig för du har ätit hela dagen. Du är trött och envis och… tråkig.

Hon tog ett djupt andetag. Hade tänkt säga elak. Såg sin hand i luften, över flickans ansikte, såg den sjunka. I oron för Violet steg oron för Ingemar upp. Som om all oro steg ur samma plats i kroppen. Om människor tänkte fortsätta försvinna måste hon vara en säker plats. Hon fick inte rämna, ta in vatten och sorg och sjunka.

Flickan i vagnen med armarna grinigt i kors, hur hade hon lärt sig den rörelsen redan? Det var ett mirakel, tänkte hon, att barn överhuvudtaget kunde kväsas. Vagnen skakade över kullerstenarna. Det kom tårar, perfekt formade, långsamt rinnande – en hel perfekt droppe efter den andra, till för att få Klara att tycka synd om, men hon tänkte inte. Södra Kungsgatan med sitt gytter av hus som skulle rensas upp. Det var trångt och illa eftersatt. Längtan efter Ingemar tändes i henne som ett kallt ljus. Flickan skulle somna, men hon ville inget hellre än att själv få sova. Känna Ingemars hand smeka hennes panna. Den hade aldrig gjort det, men vem visste vem han blivit i Spanien, vad hans händer skulle vilja göra när han kom hem. Hon måste tänka att han kom hem, hatade att flickan med sitt oförstånd försökt lura i henne någonting annat.

Flickan tystnade och blev loj. Klara gick långsammare. Violet hade sina skäl som hon inte kunde veta något om. Och Ingemar…

Varje människa kan väl stryka en panna. Och vattna en vissnande blomma. Och lyfta en kattunge från en krater.

Hon visste inte varför hon tänkte så.

 

*

 

Violet hade stått framför staffliet och de instängda formerna, hon kunde inte få någonting att leva. Inte ens Sonja, som hon tyckte var så fin, hon gjorde henne inte rättvisa – på staffliet, på duken, såg hon ut som en pinupflicka. Och fröken Lind gick bara förbi. Som om hon gett upp. Violet strök ett stort svart streck över Sonjas kropp innan hon gick därifrån. Efter lektionen hade det varit möte igen. Meningen var ju att de skulle göra något. De skulle hjälpa kvinnorna i Spanien. Alla insamlingar och fina ord, när världen höll på att sjunka in i ett stort, våldsamt mörker. Hon ville inte gå hem efteråt. Hon gick runt i staden, hennes stad – innan hon träffade Sonja och Klara hade hon inte tänkt på hur bra hon hade det. Friheten och tomheten var med henne i alla steg och rörelser. När hon träffat Stig såg hon någon som ville något… annat. Som inte nöjde sig med de där tomma, förenklade rummen. Inte hade hon förstått. För hon förstod ingenting.

När hon kom hem och såg honom i pappans länstol sa hon: Jag kan inte gifta mig med dig, Stig.

Han svarade inte. Vände sig bort från henne, precis som Klara gjort på mötet. För hon var ingen att ta på allvar.

 

*

 

 

Stig Lundin vände sig bort. Hon var uppenbarligen förvirrad, men han sa det inte åt henne, tog inte tag i henne. Han var inte banal. Han visste åt vilket håll han, och världen, skulle, och där på den platsen fanns inte rum för medkänsla. Då skulle de utrotas allihop, svaga kräk som de var. Han behövde att de höll ihop, han och Violet. Att de fick en familj, ett fort, och kunde försvara sig. Det var de där kvinnorna hon umgicks med – de där mötena.

Det steg en varm känsla i hans kropp. Han visste ju vem hon var.

Så fort de gift sig skulle de flytta ifrån svärföräldrarnas våning, de kväljande rummen, snirklet och överdådet. De skulle bygga något nytt, och eget – från grunden.

Han kunde ha sagt att hon inte visste vad hon pratade om. Hon hade inte levt på det sätt som han gjort, det var klart att hon påverkades av andra, det var en del av att mogna och Violet hade tvingats, av sina föräldrar, att vara ett vitt blad.

Jag måste gå nu, sa hon, jag ska träffa Klara.

Hon gick mot dörren och han gick efter, ställde sig i vägen. Hit men inte längre, sa han, och hon tittade på honom – på ett sådant sätt att han… Den varma känslan började brännas i bröstet.

Det är vi två, Violet, mot världen. Om han sagt det och tagit henne om midjan. Om han varit en sådan människa. Om hon.

Han stod vid dörren och hon backade, gick inåt den oändliga våningen. Han följde efter. Hon gick mot köket, han tyckte sig se ett leende. Det var en lek, tänkte han och ville se henne ta på sig förklädet. Ta fram smör, mjöl, socker, ägg. Tänk om hon kunde baka en kaka. Han skulle sätta sig och titta på. Skulle säga: snart är vi fria, du och jag.

 

 

*

 

Violet måste ha fått tillåtelse att kontakta någon, hon borde hört av sig till Klara, men vad kunde Klara ha gjort? Nu kom istället Rosemarie flåsande uppför trappan med upphissad kjol. Det märktes ett: Vad var det jag sa? på tungan, fast ingen någonsin kunnat vänta sig det här. Hon hade hört det av Lydia Karlsson, vars dotter var hembiträde hos direktör Crona.

Det är Marits syster, sa Klara. Från fabriken.

Hon var där när det hände, sa Rosemarie andfått. Hon stod i hallen, vid linneskåpet, och såg allting. Det var hon som kontaktade polisen.

Sanningen hade inte hunnit förvanskas helt. Bara det att Stig inte alls dött. Och att poliserna, och Marits syster, och nu också Lydia och Rosemarie, trodde att Violet var galen. Klara sjönk ner på sängen. Flickan började gråta. Det var typiskt hur hon kopierade Klaras känslor, att hon inte fick

vara ifred.

Mamma!

Rosemarie försökte avleda henne med Holmströms tyg- katt. Spårvagnen mot Bomhus skallrade förbi nedanför fönstret. Klara såg mamman ta flickan och gå till spisen. Hon kröp ner under filten, kramperna kom först till ansiktet och hon tog om sitt huvud, allting kunde sprängas. Hon såg Violet med kniven.

Mamman och flickan sjöng, det osade av något på spisen. Det där värdet är sammankopplat med en viss sorts människor, tänkte Klara och andetagen trängdes i bröstkorgen – vi är de människorna så länge vi klarar oss, inte tigger om hjälp, inte går i förtvivlan, i raseri. Hon såg Violet sänka kniven. Hörde flickan skratta sitt tydliga, skyddslösa skratt. Det kom långt bortifrån och Klara kunde inte se henne. Det slog mot bröstkorgen, inifrån: tänk om jag inte behöver någon annan? Det kom tårar, vällde fram, hulkningar, lät som ett ylande djur. Hon hörde skrik och Rosemarie kom och höll för munnen på henne:

Du är mamma nu för guds skull. Att din väninna blivit galen ska väl inte göra dig tokig också?

Om inte Rosemarie pressat handen så hårt mot Klaras mun hade hon försökt förklara att det inte var därför hon grät. Och att Violet inte alls var galen.

Dagen efter stannade hon hemma från arbetet. Mamman tog med flickan ut och Anders hade lagt fram nya tidningar åt henne på köksbordet. Hon bläddrade långsamt. Justitiedepartementet, läste hon, hade skickat ut cirkulär till åklagare och domare att avstå åtal mot de frivilliga. Lagen om sex månader annullerades.

Så, Lill, de frivilliga får amnesti för brottet att försvara demokratin, har du hört nåt så bakvänt?

Hon såg sig om i rummet. Tårar på väg upp igen. Lill? Hon gjorde det i självförsvar!

Men flickan var ju inte där.

Hon bläddrade vidare, hon fanns, Klara Jansson, och fortsatte läsa högt för att det tröstade:

Sandler vill inte ta emot de utländska kommunister som lämnat Sverige för att slåss i Spanien. På andra sidan Engelska kanalen konstaterar Chamberlain att det spanska problemet inte längre hotar världsfreden. Samtidigt fortsätter den nazistiska terrorn.

 

*

 

Barcelona, oktober 1938.

Så vad som helst kan hända, skrev Einar till sina kamrater i den västerbottniska skogen, fast han förstod att de bara hade att fortsätta såga, vad han än sa. Han hade inte jobbet kvar, han skulle inte behöva titta någon av dem i ögonen. Doña Sanchez slog upp fönsterluckorna och solen strömmade in. Han orkade knappt titta på hibiskusen som klättrade utanför fönstret. Münchenfördraget är spiken i kistan, skrev han i samma brev, men ni vet, kamrater, det finns inget öde, ingen förutbestämmelse, ingen Gud. Det som finns är utländskt stöd, amerikanska lastbilar, olja och krediter. Men på andra sidan allt det finns fortfarande medmänsklighet och jag hoppas det är där ni väljer att stå. Ni vet, skrev han, annars går det käpprätt åt helvete.

Jublet exploderade när Internationella brigaden visade sig på La Rambla – och mitt ibland dem: Einar Byggmark från Storuman. Ingemar skulle ha varit med. Genom blomregnet och slängkyssarna. På en scen stod La Pasionaria och talade. Så ståtlig. Ni är historia. Ni är legend. Ni är exempel på heroisk solidaritet och demokratins allmängiltighet. Vi ska inte glömma er! Människor sjöng och hurrade, också gråt hittade vägen genom blomstret och konfettin. För sista gången skyldrade han gevär och lämnade bugande ifrån sig vapnet.

Under druvskörden, medan jägarna letade rapphöns, lämnade Einar Byggmark Spanien med sitt certifikat utfärdat i Barcelona tjugoåttonde oktober 1938 av Spanska republi- kens armé. Que Don Einar Byggmark ha combatido en ESPAÑA en las Brigadas Internacionales … en defensa de las libertades del PUEBLO ESPAÑOL.

Han anlände till Malmö i lusig uniform och blev ekiperad. Kom till Centralstationen i Stockholm och där var så många samlade att han blev yr i huvudet. Han såg färggrant klädda granar och ljus som strålade ut från fönster. Kvinnor och barn gick med paket under armarna. Det föll ett lätt snö, men på hotellrummet fanns ett täcke och en kudde, han tänkte att han aldrig skulle frysa igen. Det var det första, att Einar sov ett helt dygn på Nobis hotell, sov över tiden då han skulle lämna rummet, portiern väckte honom, han skulle få betala för en extra natt om han inte genast pallrade sig iväg. Det var det andra. Att de i mångas ögon var ett rövarpack som kommit hem. Han kände efter i ryggsäcken igen så att breven låg där. Han ville ha ett fint band att knyta om dem med, det måste väl finnas ett sådant i Stockholm.

 

*

 

I Madrid, skrev Diana Prieto, har det sedan länge förberetts för förlusten och sveket. Det har pågått i skuggan, under borden. Kontakter har knutits, brott har begåtts mot oskyldiga, de som drogs med i kriget som av en isande vind. Jag minns inte att någon frågade oss hur vi ville ha framtiden. Vi skulle bara slåss eller gå under. Eller: slåss och gå under. De senaste månaderna har jag arbetat med att försöka hjälpa de skadade. Vi baddar, lindar, syr, amputerar, men vi har ont om bedövningsmedel, ont om mediciner. En milisman från frivilligstyrkan föreslog själv en blandning av mjölk och konjak när jag skulle plocka kulan ur skulderbladet – Thälmanngroggen minns jag att han kallade den. Han sa att han skulle fly över Pyrenéerna. De sårade dör för att det finns sådant som är viktigare än människan. Och de flyende kommer inte in i Frankrike utan att bli slagna med batonger först, sedan sätts de i läger vid kusten – djup sand bara, små barn… knappt någon föda, ingen sjukvård. Jag vet inte var Luna är. Jag vet att Victor och Rosa flydde, Victor skrev en artikel i det sista numret av Solidaridad Obrera om Barcelonas oberoende: en fästning mot fascismen. Tidningen kom ut den tjugofjärde januari. Två dagar före Barcelonas fall. Knappt två veckor senare var erövringen av Katalonien fullbordad.

I Madrid, skrev Diana, gick jag och min kamrat Augusto ut till Universitetsstaden när larmet lagt sig. Vi gick omkring på en begravningsplats och såg skotthålen i väggarna. Det är värre att gå på en plats tömd på mänskligt liv än på en plats där människor fortfarande slåss. Det var fruktansvärt att lämna de sjuka, höra dem be och böna, se dem sträcka ut händerna. Vi kunde inte ta en enda med oss eftersom vi var tvungna att ge oss av till fots.

Franco förväntas komma vilken dag som helst för sin segerparad. Och förrädarna kommer att välkomna honom, också flera av de som jag har kallat vänner. Augusto, som jag tycker mycket om, har pratat om bergen – det finns många att välja på i det här vackra, fördärvade landet, men jag kan inte tänka mig att leva så. Jag har bestämt att om jag kommer i säkerhet någon gång så ska jag skriva en bok om allt det här. Ingen ska få glömma, Conxa. Och du ska hjälpa mig att minnas. Den tjugosjunde mars föll Madrid. Jag tror jag ska börja min bok så, berätta allt baklänges. Och mot slutet komma fram till dig.

 

Fortsättning följer…