Tidningen Arbetaren har en 95-årig historia och ett rikt materialarkiv. På senaste tiden har vi gjort ett antal nedslag i arkivet och återpublicerat några av alla texter som ryms där. Dagens återpublicering är ett kapitel ur en bok av 175-årsjubilaren Pjotr Kropotkin, utgiven på svenska 1908.
Imorgon är det jämnt 175 år sedan som den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin, som inspirerat många frihetliga socialister genom decennierna, föddes.
År 1908 gavs hans bok Eröfringen af brödet ut på svenska på bokförlaget Björck & Börjesson. Vi återpublicerar här kapitlet ”Det angenäma arbetet” ur den utgåvan.
Det angenäma arbetet
av Pjotr Kropotkin
Då Socialisterna försäkrar, att ett samhälle som blivit befriat från kapitalet, skulle kunna göra arbetet angenämt och avskaffa alla motbjudande och ohälsosamma sysslor, skrattar man åt dem. Och ändå kan man redan nu se förvånande framsteg i denna riktning, och överallt, där dessa framsteg blivit gjorda, har arbetsgivarna endast kunna lyckönska sig till den kraftbesparing, som erhållits på detta sätt.
Det är tydligt, att fabriken skulle kunna göras lika hälsosam och angenäm, som ett vetenskapligt laboratorium. Och det är inte mindre tydligt, att det skulle ligga idel fördel i att göra den sådan. I en rymlig och väl vädrad fabrik är arbetaren dugligare; man inför där lättare de små förbättringar, av vilka var och en representerar en arbets- och tidsvinst. Och om de flesta fabriker fortsätter att vara de smutsiga och ohälsosamma ställen vi känner till, är det emedan arbetaren inte betyder något i fabrikens organisation, och emedan det mest vanvettiga slöseri med människokraft är deras mest utmärkande drag.
Emellertid påträffar man redan nu, såsom sällsynta undantag, några så väl anordnade fabriker, att det skulle vara ett verkligt nöje att arbeta där – såvida nämligen arbetet inte behövde räcka mer än fyra eller fem timmar om dagen, och om var och en hade tillfälle att få omväxla därmed efter sin smak.
Här ser vi t.ex. en stor fabrik – som dock olyckligtvis är ägnad åt tillverkning av krigsverktyg – som inte lämnar något övrigt att önska i fråga om sunda och kloka anordningar. Den upptar en tomt på tjugo hektar, av vilka femton är betäckta med glastak. Den eldfasta tegelstensläggningen är lika snygg som i en gruvarbetares lilla hus, och glastaket är omsorgsfullt rengjort av en hel stab arbetare, som inte gör något annat. Där smids järntackor, som väger ända till tjugo ton, och när man står på mer än trettio stegs avstånd från den jättestora ugnen, vars lågor har en temperatur av mer än tusen grader, anar man inte dess närhet utom då dess ofantliga gap släpper ut ett vidunder av stål. Och detta vidunder manövreras av endast tre eller fyra arbetare, som än här och än där öppnar en kran, vilken genom vattentrycket i rören sätter i gång väldiga lyftkranar.
Man väntar sig att därjämte få höra bedövande hammarslag, och man upptäcker, att där alls inte finns någon hammare: de ofantliga kanonerna, som väger hundra ton, och axlarna till de stora oceanångarna smids med en hydraulisk press. Arbetaren vrider endast på en kran för att hoptrycka stålet, i stället för att smida det, och på detta sätt blir metallen mycket jämnare utan sprickor och man får stycken av vilken tjocklek som helst.
Man väntar att höra ett infernaliskt gnisslande, och man får se maskiner, som klipper av stålblock på tio meters längd utan mera buller, än om man skar itu en ost. Och när vi uttrycker vår beundran till ingeniören, som ledsagar oss, svarar han:
”Detta är endast en besparing. Denna maskin, som hyvlar stålet, har vi redan använt i fyrtiotvå år. Den skulle inte ha gjort tjänst i tio år, om dess olika delar hade varit dåligt hopsatta eller för svaga och stått emot varandra och skrikit och gnisslat vid varje hyveldrag!
Masugnarna? Det skulle vara en onödig utgift att låta hettan strömma ut utan att begagna den: varför skulle vi steka gjutarna, när hettan, som förloras genom utstrålning, representerar flera ton kol?
Hammrarna, som kommer alla hus på fem mils omkrets att skaka, vore endast ett slöseri! Man smider bättre med tryck än med slag, och det kostar mindre, det är mindre förlust.
Utrymmet i varje verkstadsrum, ljuset, snyggheten, allt detta är helt enkelt en ekonomisk fråga. Man arbetar bättre, när man ser väl och då man inte stöter till varandra med armbågen.”
”Det är sant”, tillade han, ”att vi hade mycket trångt, innan vi kom hit. Tomterna är förskräckligt dyra omkring de stora städerna, tomtägarna är så snikna!”
Det är på samma sätt med gruvorna. Om det också endast är genom Zola och tidningarna, så vet man, vad en gruva i våra dagar är för något. Men framtidens gruva ska bli lika väl vädrad, få en temperatur lika fullkomligt reglerad som ett arbetsrum, och inte ha hästar, som är dömda att dö under jorden. Den underjordiska transporten ska ske med en automatisk kabel, som sätts i gång vid schaktets mynning; ventilatorerna ska ständigt vara i rörelse, och där ska inte förekomma några explosioner. Och denna gruva är inte någon dröm, man ser redan sådana i England, av vilka vi själva besökt en. Även här är dessa förbättringar helt enkelt en ekonomisk fråga. Trots att den gruva vi talar om är 430 meter djup, hämtas ur den tusen ton stenkol om dagen, med endast 200 arbetare, vilket vill säga fem ton per dag och arbetare, under det att medeltalet för de 2,000 schakten i England knappt är 300 ton om året per arbetare.
Om det behövdes, skulle vi kunna mångdubbla dessa exempel och visa, att vad de materiella anordningarna angår, var fouriers dröm inte en utopi.
Men detta ämne har redan ofta blivit behandlat i de socialistiska tidningarna, och det finns redan en bestämd mening därom. Fabriken, verkstaden, gruvan skulle kunna vara lika hälsosamma, lika präktiga, som de modärna universitetens bästa laboratorium, och ju bättre de är ordnade i dessa hänseenden, desto mer produktivt blir det mänskliga arbetet.
Skulle man då kunna tvivla på, att i ett samhälle av likar, där ”armarna” inte vore tvungna att sälja sig till vilka vilkor som helst, arbetet inte verkligen skulle bli ett nöje, en förströelse? De motbjudande och osunda sysslorna skulle försvinna, för det är tydligt, att under dessa villkor är de skadliga för hela samhället. Slavar kunde överlämna sig däråt; den fria människan ska skapa nya villkor för ett angenämt och oändligt mycket mera produktivt arbete. Det, som är undantag i dag, ska i morgon vara regel.
Det ska gå på samma sätt med det husliga arbetet som samhället nu för tiden kastar ifrån sig på mänsklighetens lastdjur – kvinnan.
Ett samhälle, som är pånyttfött genom revolutionen, ska veta att avskaffa det husliga slaveriet – denna sista form av slaveri – kanske den mest ihållande, emedan den också är den äldsta. Men samhället ska därvid begagna sig varken av det sätt, som falanstérernas anhängare drömde om, eller det, som de auktoritära kommunisterna tänkt sig.
Falanstéren är motbjudande för milliontals mänskliga varelser. Även den minst meddelsamma människa har säkert behov av att träffa sin nästa vid ett gemensamt arbete, som blir desto mer tilldragande, ju mer man känner sig som en del av det ofantliga hela. Men det är inte samma förhållande, när det blir fråga om ledighetstimmarna, som är ämnade att användas till vila och förtrolighet. Falanstéren och inte heller familjestéren har tagit detta i beräkning, eller också söker de att ersätta detta behov genom konstlade grupperingar.
Falanstéren, som i grunden endast är ett jättestort hotel, kan behaga en människa och t.o.m. alla i vissa tidrymder av deras liv, men den stora massan föredrar familjelivet (det framtida familjelivet nämligen). Den föredrar den enskilda bostaden, och normanderna och anglosaxerna går t.o.m. så långt, att de föredrar ett litet hus med 4, 6 eller 8 rum, i vilka familjen, eller en grupp vänner, kan leva för sig.
Falanstéren kan stundom ha sitt raison d’etre; den skulle bli förhatlig, om den vore den allmänna regeln. Isoleringen, omväxlande med timmar tillbragta i sällskap, är det normala för den mänskliga naturen. En av fängelselivets största plågor är därför också omöjligheten att få vara i ensamhet, på samma gång som isoleringen i cell blir en tortyr, när den inte omväxlas med timmar, tillbragta i sällskap.
Vad de ekonomiska fördelarna angår, som man ibland framhäver till förmån för falanstéren, så är det en kryddkrämarekonomi. Den stora ekonomin, den enda förnuftiga, det är att göra livet angenämt för alla, emedan den människa, som är nöjd med sitt liv, frambringar oändligt mycket mera, än den, som avskyr sin omgivning.*
Andra socialister hyser motvilja mot falanstéren. Men när man frågar dem, hur de skulle kunna ordna det husliga arbetet, svarar de: ”Var och en får utföra sitt arbete”. ”Min hustru reder sig mycket väl med sitt hushåll; bourgeoisikvinnorna får göra sammaledes.” Och om det är en överklassherre, som koketterar med socialism, som talar, så kastar han med ett leende dessa ord till sin hustru: ”Inte sant, min vän, du skulle mycket väl kunna vara utan tjänsteflicka i det socialistiska samhället? Du skulle ju göra som vår duktiga vän Pauls hustru eller som Jeans, snickaren, du vet?”
Varpå hustrun med ett sötsurt leende svarar: ”Jo visst, min vän”, under det hon tänker inom sig, att lyckligtvis är vi inte så snart där.
Tjänarinna eller hustru, det är dock altid kvinnan, på vilken mannen räknar, när han vill befria sig från hushållsbestyren.
Men även kvinnan fordrar – äntligen – sin andel i mänsklighetens frigörelse. Hon vill inte längre vara husets lastdjur. Det är redan nog, att hon måste ge så många år av sitt liv för att uppfostra sina barn. Hon vill inte längre vara hemmets kokerska, strumpstopperska och städerska. Och amerikanskorna, som gått förut i detta befrielsearbete, har nu bragt det därhän, att det i Förenta Staterna är en allmän klagan, att det fattas kvinnor, som vill göra husligt arbete. Frun tycker mera om konsten, politiken, litteraturen eller spelsalen; arbeterskan gör detsamma, och man kan inte längre få några tjänarinnor. I Förenta Staterna är de unga flickor och hustrur sällsynta, som går in på att åtaga sig det husliga slavarbetet.
Och lösningen dikteras sålunda av livet självt och är enkel nog. Det är maskinen, som till tre fjärdedelar åtar sig det husliga arbetet.
Om ni brukar borsta era stövlar, vet ni, vad det är för ett löjligt arbete. Att tjugo eller trettio gånger gnida en sko med en borste, kan det väl finnas något dummare? En tiondel av Europas befokning måste för en eländig bädd och en otillräcklig föda sälja sig till att göra detta idiotiserande arbete. Och kvinnan måste verkligen anse sig som en slavinna, då en dylik operation kan fortfarande utföras varje morgon av milliontals armar.
Emellertid har ju barberarna redan maskiner, med vilka de borstar och glättar hjässorna och de lockiga chevelyrerna, vore det då inte mycket enkelt att använda samma metod för våra skor? – Det har redan blivit gjort. Skoborstningsmaskinen har alltmer kommit i bruk i de amerikanska och europeiska hotellen. I de stora skolorna i England, som är delade i olika avdelningar, av vilka var och en utgör en helpension för 50 à 200 skolgossar, har man funnit mycket enklare att ha ett enda etablissemang, som varje morgon borstar med maskin de tusen par skorna; detta gör att man slipper hålla sig med hundratals tjänsteflickor endast för att utföra denna dumma syssla. Etablissemanget hämtar skorna om kvällarna och återlämnar dem om mornarna maskinborstade.
Att diska! Finns det väl en husmor, som inte avsyr detta arbete? Detta arbete, som är både osnyggt och tidsödande och som därtill oftast sker för hand, endast därför, att man aldrig räknat med det husliga slavarbetet.
I Amerika har man hittat på något bättre. Där finns redan flera städer, där varmt vatten skickas till hemmen, liksom kallt hos oss. Under dessa vilkor var problemet mycket enkelt, och en kvinna, mrs Cockrane, har också löst det. Hennes maskin diskar tjugo dussin tallrikar eller fat och torkar dem på mindre än tre minuter. En fabrik i Illinois tillverkar dessa maskiner. Och vad små hushåll angår kan de skicka det de vill ha diskat till etablissemanget alldeles som de gör med sina skor. Det är t.o.m. troligt, att de båda arbetena – skoborstningen och diskningen – kan utföras på samma inrättning.
Att skura knivar, att förstöra sitt skin och vrida sönder sina händer för att tvätta linne och pressa vattnet ur det; att sopa golvet eller borsta mattor, så att man driver upp skyar av damm, som man sedan med mycket besvär måste ta bort från de ställen, där det lägger sig, allt detta utförs ännu, emedan kvinnan fortfarande är slav. Men det börjar att försvinna, alla dessa sysslor utförs oändligt mycket bättre med maskin; och alla slags maskiner ska införas i hushållet, då drivkraft kommer att skickas till hemmen och åstadkommer, att man kan sätta alla dessa maskiner i rörelse, och detta utan att använda den minsta muskelstyrka.
Maskinerna kostar mycket lite, och om vi betalar dem dyrt, är det medan de ännu inte är i allmänt bruk och isynnerhet emedan en oskälig skatt av 75% först tas av de herrar, som spekulerat på marken, råvaran, tillverkningen, försäljningen, patentet, tullen o.s.v. och som alla vill åka i hyrvagn.
Men den lilla maskien i hemmet är inte, när det gäller det husliga arbetet, frigörelsens sista ord. Hushållet träder ut ur sin nuvarande isolering, det förenar sig med andra hushåll för att utföra gemensamt det, som det nu utför var och ett för sig.
Framtiden är heller inte att ha en maskin att borsta med, en annan till att diska tallrikar, en tredje till att tvätta linne o.s.v. i varje hem. Framtiden är den gemensama värmeledningen, som skickar värme till varje rum i hela kvarteret, så att ingen behöver göra upp eld. Detta sker redan i några amerikanska städer. En stor eldstad skickar varmt vatten till alla hus, till alla rum. Vattnet cirkulerar i rör, och för att reglera dess temperatur behöver man endast vrida på en kran. Och om ni därtill sätter värde på att ha en flammande eld i varje rum, kan ni tända den särskilda kokgasen, som skickas från en centralgasklocka. Hela detta oändliga arbete med att rengöra kaminer och underhålla eld – kvinnorna vet, vilken tid det tar – håller på att försvinna.
Ljuset, lampan och t.o.m. gasen har sett sin tid. Det finns hela städer, i vilka det är tillräckligt att trycka på en knapp för att få ljus, och i det hela taget är det helt enkelt en sparsamhetsfråga – och en kunskapsfråga – att skaffa sig lyxen av en elektrisk lampa.
Slutligen är det redan ifrågasatt, fortfarande i Amerika, att bilda bolag för att nästan fullständigt slopa hemsysslorna. Det vore nog att bilda en hushållsbiträdesaffär i varje kvarter. En vagn skulle komma och hämta skorna, som skulle borstas, tallrikarna, som skulle diskas, linnet, som skulle tvättas, småsakerna, som skulle lagas – om de vore värda det – mattorna, som skulle borstas, och dagen därpå skulle den föra hem det anförtrodda arbetet, gjort och väl gjort. – Ett par timmar därefter står ert varma kaffe och era ägg lagom kokta på ert bord.
Mellan klockan tolv och två finns det säkert mer än 20 millioner amerikaner och lika många engelsmän, som alla äter oxstek eller fårstek, kokt skinka, kokt potatis och någon grönsak. Och lågt räknat är det åtta millioner eldar, som brinner under två eller tre timmar för att steka detta kött och koka dessa grönsaker; åtta millioner kvinnor tillbringar sin tid med att tillreda, som kanske inte består av mer än tio olika rätter.
”Femtio eldar”, skrev häromdagen en amerikanska, ”när en enda skulle vara nog!” Ät vid ert bord, i er familj med era barn, om ni vill, men varför i himlens namn ska dessa femtio kvinnor slösa bort sina mornar med att laga några koppar kaffe och denna enkla frukost? Varför femtio eldar, då två personer och en enda eld skulle vara nog för att koka alla dessa köttstycken och alla dessa grönsaker? Välj själv er oxstek eller fårstek, såvida ni är en läckergom! Låt krydda era grönsaker efter er smak, om ni föredrar den eller den såsen! Men håll er inte med mer än ett kök, hur rymligt ni vill och med en enda spis så väl inrättad ni har lust.
Varför har aldrig kvinnans arbete räknats för något, varför är i varje familj modern och ofta tre eller fyra tjänsteflickor tvungna att använda sin tid till kökssysslor? Emedan de, som vill befria människosläktet, inte har infattat kvinnan i sin frihetsdröm och anse som under sin höga manliga värdighet att tänka på ”dessa kökssysslor”, som de kastat av sina skuldror och lagt på det stora lastdjuret – kvinnan.
Att befria kvinnan, det är inte att öppna dörrarna för henne till universitetet, domstolen och parlamentet. Det är alltid på en annan kvinna, som den frigjorda kvinnan kastar det husliga arbetet. Att befria kvinnan, det är att befria henne från det förslöande arbetet i kök och tvättstuga, det är att ordna så, att det tillåts henne att amma och uppfostra sina barn, om hon har lust, och under det hon har tillräcklig tid för att ta del i det sociala livet.
Detta ska göras, vi har sagt det, det börjar redan att göras. Må vi inse detta, att en revolution, som skulle berusa sig med de skönaste ord om frihet, jämlikhet och solidaritet, och som bibehöll slaveriet i hemmet, skulle inte vara en revolution! Så länge halva mänskligheten vore bunden under köksspisens slaveri, skulle den ännu vara tvungen att resa sig mot den andra hälften.
* Det tycks som om ”Det unga Icariens” kommunister skulle ha förstått vikten av det fria valet i fråga om det dagliga umgänget utom arbetet. De religiösa kommunisternas ideal har alltid varit den gemensamma måltiden; det var genom den gemensamma måltiden, som den första tidens kristna visade, att de var anhängare av kristendomen. Kommunionen är ännu deras sista kvarleva. De unga ikaristerna har brutit med denna religiösa tradition. De äter tillsammans i en gemensam sal, men vid små särskilda bord, vid vilka man kan ta plats eftersom man behagar för tillfället. Kommunisterna i Avama har var och en sitt hus och äter i sina hem, medan de efter behag hämtar sina förnödenheter i kommunernas bodar.