Kropotkin fyller 175

Tidningen Arbetaren har en 95-årig historia och ett rikt materialarkiv. På senaste tiden har vi gjort ett antal nedslag i arkivet och återpublicerat några av alla texter som ryms där. Dagens återpublicering är ett kapitel ur en bok av 175-årsjubilaren Pjotr Kropotkin, utgiven på svenska 1908.

Imorgon är det jämnt 175 år sedan som den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin, som inspirerat många frihetliga socialister genom decennierna, föddes.

År 1908 gavs hans bok Eröfringen af brödet ut på svenska på bokförlaget Björck & Börjesson. Vi återpublicerar här kapitlet “Det angenäma arbetet” ur den utgåvan.

 

Det angenäma arbetet

av Pjotr Kropotkin

Då Socialisterna försäkrar, att ett samhälle som blivit befriat från kapitalet, skulle kunna göra arbetet angenämt och avskaffa alla motbjudande och ohälsosamma sysslor, skrattar man åt dem. Och ändå kan man redan nu se förvånande framsteg i denna riktning, och överallt, där dessa framsteg blivit gjorda, har arbetsgivarna endast kunna lyckönska sig till den kraftbesparing, som erhållits på detta sätt.

Det är tydligt, att fabriken skulle kunna göras lika hälsosam och angenäm, som ett vetenskapligt laboratorium. Och det är inte mindre tydligt, att det skulle ligga idel fördel i att göra den sådan. I en rymlig och väl vädrad fabrik är arbetaren dugligare; man inför där lättare de små förbättringar, av vilka var och en representerar en arbets- och tidsvinst. Och om de flesta fabriker fortsätter att vara de smutsiga och ohälsosamma ställen vi känner till, är det emedan arbetaren inte betyder något i fabrikens organisation, och emedan det mest vanvettiga slöseri med människokraft är deras mest utmärkande drag.

Emellertid påträffar man redan nu, såsom sällsynta undantag, några så väl anordnade fabriker, att det skulle vara ett verkligt nöje att arbeta där – såvida nämligen arbetet inte behövde räcka mer än fyra eller fem timmar om dagen, och om var och en hade tillfälle att få omväxla därmed efter sin smak.

Här ser vi t.ex. en stor fabrik – som dock olyckligtvis är ägnad åt tillverkning av krigsverktyg – som inte lämnar något övrigt att önska i fråga om sunda och kloka anordningar. Den upptar en tomt på tjugo hektar, av vilka femton är betäckta med glastak. Den eldfasta tegelstensläggningen är lika snygg som i en gruvarbetares lilla hus, och glastaket är omsorgsfullt rengjort av en hel stab arbetare, som inte gör något annat. Där smids järntackor, som väger ända till tjugo ton, och när man står på mer än trettio stegs avstånd från den jättestora ugnen, vars lågor har en temperatur av mer än tusen grader, anar man inte dess närhet utom då dess ofantliga gap släpper ut ett vidunder av stål. Och detta vidunder manövreras av endast tre eller fyra arbetare, som än här och än där öppnar en kran, vilken genom vattentrycket i rören sätter i gång väldiga lyftkranar.

Man väntar sig att därjämte få höra bedövande hammarslag, och man upptäcker, att där alls inte finns någon hammare: de ofantliga kanonerna, som väger hundra ton, och axlarna till de stora oceanångarna smids med en hydraulisk press. Arbetaren vrider endast på en kran för att hoptrycka stålet, i stället för att smida det, och på detta sätt blir metallen mycket jämnare utan sprickor och man får stycken av vilken tjocklek som helst.

Man väntar att höra ett infernaliskt gnisslande, och man får se maskiner, som klipper av stålblock på tio meters längd utan mera buller, än om man skar itu en ost. Och när vi uttrycker vår beundran till ingeniören, som ledsagar oss, svarar han:

“Detta är endast en besparing. Denna maskin, som hyvlar stålet, har vi redan använt i fyrtiotvå år. Den skulle inte ha gjort tjänst i tio år, om dess olika delar hade varit dåligt hopsatta eller för svaga och stått emot varandra och skrikit och gnisslat vid varje hyveldrag!

Masugnarna? Det skulle vara en onödig utgift att låta hettan strömma ut utan att begagna den: varför skulle vi steka gjutarna, när hettan, som förloras genom utstrålning, representerar flera ton kol?

Hammrarna, som kommer alla hus på fem mils omkrets att skaka, vore endast ett slöseri! Man smider bättre med tryck än med slag, och det kostar mindre, det är mindre förlust.

Utrymmet i varje verkstadsrum, ljuset, snyggheten, allt detta är helt enkelt en ekonomisk fråga. Man arbetar bättre, när man ser väl och då man inte stöter till varandra med armbågen.”

“Det är sant”, tillade han, “att vi hade mycket trångt, innan vi kom hit. Tomterna är förskräckligt dyra omkring de stora städerna, tomtägarna är så snikna!”

Det är på samma sätt med gruvorna. Om det också endast är genom Zola och tidningarna, så vet man, vad en gruva i våra dagar är för något. Men framtidens gruva ska bli lika väl vädrad, få en temperatur lika fullkomligt reglerad som ett arbetsrum, och inte ha hästar, som är dömda att dö under jorden. Den underjordiska transporten ska ske med en automatisk kabel, som sätts i gång vid schaktets mynning; ventilatorerna ska ständigt vara i rörelse, och där ska inte förekomma några explosioner. Och denna gruva är inte någon dröm, man ser redan sådana i England, av vilka vi själva besökt en. Även här är dessa förbättringar helt enkelt en ekonomisk fråga. Trots att den gruva vi talar om är 430 meter djup, hämtas ur den tusen ton stenkol om dagen, med endast 200 arbetare, vilket vill säga fem ton per dag och arbetare, under det att medeltalet för de 2,000 schakten i England knappt är 300 ton om året per arbetare.

Om det behövdes, skulle vi kunna mångdubbla dessa exempel och visa, att vad de materiella anordningarna angår, var fouriers dröm inte en utopi.

Men detta ämne har redan ofta blivit behandlat i de socialistiska tidningarna, och det finns redan en bestämd mening därom. Fabriken, verkstaden, gruvan skulle kunna vara lika hälsosamma, lika präktiga, som de modärna universitetens bästa laboratorium, och ju bättre de är ordnade i dessa hänseenden, desto mer produktivt blir det mänskliga arbetet.

Skulle man då kunna tvivla på, att i ett samhälle av likar, där “armarna” inte vore tvungna att sälja sig till vilka vilkor som helst, arbetet inte verkligen skulle bli ett nöje, en förströelse? De motbjudande och osunda sysslorna skulle försvinna, för det är tydligt, att under dessa villkor är de skadliga för hela samhället. Slavar kunde överlämna sig däråt; den fria människan ska skapa nya villkor för ett angenämt och oändligt mycket mera produktivt arbete. Det, som är undantag i dag, ska i morgon vara regel.

Det ska gå på samma sätt med det husliga arbetet som samhället nu för tiden kastar ifrån sig på mänsklighetens lastdjur – kvinnan.

Ett samhälle, som är pånyttfött genom revolutionen, ska veta att avskaffa det husliga slaveriet – denna sista form av slaveri – kanske den mest ihållande, emedan den också är den äldsta. Men samhället ska därvid begagna sig varken av det sätt, som falanstérernas anhängare drömde om, eller det, som de auktoritära kommunisterna tänkt sig.

Falanstéren är motbjudande för milliontals mänskliga varelser. Även den minst meddelsamma människa har säkert behov av att träffa sin nästa vid ett gemensamt arbete, som blir desto mer tilldragande, ju mer man känner sig som en del av det ofantliga hela. Men det är inte samma förhållande, när det blir fråga om ledighetstimmarna, som är ämnade att användas till vila och förtrolighet. Falanstéren och inte heller familjestéren har tagit detta i beräkning, eller också söker de att ersätta detta behov genom konstlade grupperingar.

Falanstéren, som i grunden endast är ett jättestort hotel, kan behaga en människa och t.o.m. alla i vissa tidrymder av deras liv, men den stora massan föredrar familjelivet (det framtida familjelivet nämligen). Den föredrar den enskilda bostaden, och normanderna och anglosaxerna går t.o.m. så långt, att de föredrar ett litet hus med 4, 6 eller 8 rum, i vilka familjen, eller en grupp vänner, kan leva för sig.

Falanstéren kan stundom ha sitt raison d’etre; den skulle bli förhatlig, om den vore den allmänna regeln. Isoleringen, omväxlande med timmar tillbragta i sällskap, är det normala för den mänskliga naturen. En av fängelselivets största plågor är därför också omöjligheten att få vara i ensamhet, på samma gång som isoleringen i cell blir en tortyr, när den inte omväxlas med timmar, tillbragta i sällskap.

Vad de ekonomiska fördelarna angår, som man ibland framhäver till förmån för falanstéren, så är det en kryddkrämarekonomi. Den stora ekonomin, den enda förnuftiga, det är att göra livet angenämt för alla, emedan den människa, som är nöjd med sitt liv, frambringar oändligt mycket mera, än den, som avskyr sin omgivning.*

Andra socialister hyser motvilja mot falanstéren. Men när man frågar dem, hur de skulle kunna ordna det husliga arbetet, svarar de: “Var och en får utföra sitt arbete”. “Min hustru reder sig mycket väl med sitt hushåll; bourgeoisikvinnorna får göra sammaledes.” Och om det är en överklassherre, som koketterar med socialism, som talar, så kastar han med ett leende dessa ord till sin hustru: “Inte sant, min vän, du skulle mycket väl kunna vara utan tjänsteflicka i det socialistiska samhället? Du skulle ju göra som vår duktiga vän Pauls hustru eller som Jeans, snickaren, du vet?”

Varpå hustrun med ett sötsurt leende svarar: “Jo visst, min vän”, under det hon tänker inom sig, att lyckligtvis är vi inte så snart där.

Tjänarinna eller hustru, det är dock altid kvinnan, på vilken mannen räknar, när han vill befria sig från hushållsbestyren.

Men även kvinnan fordrar – äntligen – sin andel i mänsklighetens frigörelse. Hon vill inte längre vara husets lastdjur. Det är redan nog, att hon måste ge så många år av sitt liv för att uppfostra sina barn. Hon vill inte längre vara hemmets kokerska, strumpstopperska och städerska. Och amerikanskorna, som gått förut i detta befrielsearbete, har nu bragt det därhän, att det i Förenta Staterna är en allmän klagan, att det fattas kvinnor, som vill göra husligt arbete. Frun tycker mera om konsten, politiken, litteraturen eller spelsalen; arbeterskan gör detsamma, och man kan inte längre få några tjänarinnor. I Förenta Staterna är de unga flickor och hustrur sällsynta, som går in på att åtaga sig det husliga slavarbetet.

Och lösningen dikteras sålunda av livet självt och är enkel nog. Det är maskinen, som till tre fjärdedelar åtar sig det husliga arbetet.

Om ni brukar borsta era stövlar, vet ni, vad det är för ett löjligt arbete. Att tjugo eller trettio gånger gnida en sko med en borste, kan det väl finnas något dummare? En tiondel av Europas befokning måste för en eländig bädd och en otillräcklig föda sälja sig till att göra detta idiotiserande arbete. Och kvinnan måste verkligen anse sig som en slavinna, då en dylik operation kan fortfarande utföras varje morgon av milliontals armar.

Emellertid har ju barberarna redan maskiner, med vilka de borstar och glättar hjässorna och de lockiga chevelyrerna, vore det då inte mycket enkelt att använda samma metod för våra skor? – Det har redan blivit gjort. Skoborstningsmaskinen har alltmer kommit i bruk i de amerikanska och europeiska hotellen. I de stora skolorna i England, som är delade i olika avdelningar, av vilka var och en utgör en helpension för 50 à 200 skolgossar, har man funnit mycket enklare att ha ett enda etablissemang, som varje morgon borstar med maskin de tusen par skorna; detta gör att man slipper hålla sig med hundratals tjänsteflickor endast för att utföra denna dumma syssla. Etablissemanget hämtar skorna om kvällarna och återlämnar dem om mornarna maskinborstade.

Att diska! Finns det väl en husmor, som inte avsyr detta arbete? Detta arbete, som är både osnyggt och tidsödande och som därtill oftast sker för hand, endast därför, att man aldrig räknat med det husliga slavarbetet.

I Amerika har man hittat på något bättre. Där finns redan flera städer, där varmt vatten skickas till hemmen, liksom kallt hos oss. Under dessa vilkor var problemet mycket enkelt, och en kvinna, mrs Cockrane, har också löst det. Hennes maskin diskar tjugo dussin tallrikar eller fat och torkar dem på mindre än tre minuter. En fabrik i Illinois tillverkar dessa maskiner. Och vad små hushåll angår kan de skicka det de vill ha diskat till etablissemanget alldeles som de gör med sina skor. Det är t.o.m. troligt, att de båda arbetena – skoborstningen och diskningen – kan utföras på samma inrättning.

Att skura knivar, att förstöra sitt skin och vrida sönder sina händer för att tvätta linne och pressa vattnet ur det; att sopa golvet eller borsta mattor, så att man driver upp skyar av damm, som man sedan med mycket besvär måste ta bort från de ställen, där det lägger sig, allt detta utförs ännu, emedan kvinnan fortfarande är slav. Men det börjar att försvinna, alla dessa sysslor utförs oändligt mycket bättre med maskin; och alla slags maskiner ska införas i hushållet, då drivkraft kommer att skickas till hemmen och åstadkommer, att man kan sätta alla dessa maskiner i rörelse, och detta utan att använda den minsta muskelstyrka.

Maskinerna kostar mycket lite, och om vi betalar dem dyrt, är det medan de ännu inte är i allmänt bruk och isynnerhet emedan en oskälig skatt av 75% först tas av de herrar, som spekulerat på marken, råvaran, tillverkningen, försäljningen, patentet, tullen o.s.v. och som alla vill åka i hyrvagn.

Men den lilla maskien i hemmet är inte, när det gäller det husliga arbetet, frigörelsens sista ord. Hushållet träder ut ur sin nuvarande isolering, det förenar sig med andra hushåll för att utföra gemensamt det, som det nu utför var och ett för sig.

Framtiden är heller inte att ha en maskin att borsta med, en annan till att diska tallrikar, en tredje till att tvätta linne o.s.v. i varje hem. Framtiden är den gemensama värmeledningen, som skickar värme till varje rum i hela kvarteret, så att ingen behöver göra upp eld. Detta sker redan i några amerikanska städer. En stor eldstad skickar varmt vatten till alla hus, till alla rum. Vattnet cirkulerar i rör, och för att reglera dess temperatur behöver man endast vrida på en kran. Och om ni därtill sätter värde på att ha en flammande eld i varje rum, kan ni tända den särskilda kokgasen, som skickas från en centralgasklocka. Hela detta oändliga arbete med att rengöra kaminer och underhålla eld – kvinnorna vet, vilken tid det tar – håller på att försvinna.

Ljuset, lampan och t.o.m. gasen har sett sin tid. Det finns hela städer, i vilka det är tillräckligt att trycka på en knapp för att få ljus, och i det hela taget är det helt enkelt en sparsamhetsfråga – och en kunskapsfråga – att skaffa sig lyxen av en elektrisk lampa.

Slutligen är det redan ifrågasatt, fortfarande i Amerika, att bilda bolag för att nästan fullständigt slopa hemsysslorna. Det vore nog att bilda en hushållsbiträdesaffär i varje kvarter. En vagn skulle komma och hämta skorna, som skulle borstas, tallrikarna, som skulle diskas, linnet, som skulle tvättas, småsakerna, som skulle lagas – om de vore värda det – mattorna, som skulle borstas, och dagen därpå skulle den föra hem det anförtrodda arbetet, gjort och väl gjort. – Ett par timmar därefter står ert varma kaffe och era ägg lagom kokta på ert bord.

Mellan klockan tolv och två finns det säkert mer än 20 millioner amerikaner och lika många engelsmän, som alla äter oxstek eller fårstek, kokt skinka, kokt potatis och någon grönsak. Och lågt räknat är det åtta millioner eldar, som brinner under två eller tre timmar för att steka detta kött och koka dessa grönsaker; åtta millioner kvinnor tillbringar sin tid med att tillreda, som kanske inte består av mer än tio olika rätter.

“Femtio eldar”, skrev häromdagen en amerikanska, “när en enda skulle vara nog!” Ät vid ert bord, i er familj med era barn, om ni vill, men varför i himlens namn ska dessa femtio kvinnor slösa bort sina mornar med att laga några koppar kaffe och denna enkla frukost? Varför femtio eldar, då två personer och en enda eld skulle vara nog för att koka alla dessa köttstycken och alla dessa grönsaker? Välj själv er oxstek eller fårstek, såvida ni är en läckergom! Låt krydda era grönsaker efter er smak, om ni föredrar den eller den såsen! Men håll er inte med mer än ett kök, hur rymligt ni vill och med en enda spis så väl inrättad ni har lust.

Varför har aldrig kvinnans arbete räknats för något, varför är i varje familj modern och ofta tre eller fyra tjänsteflickor tvungna att använda sin tid till kökssysslor? Emedan de, som vill befria människosläktet, inte har infattat kvinnan i sin frihetsdröm och anse som under sin höga manliga värdighet att tänka på “dessa kökssysslor”, som de kastat av sina skuldror och lagt på det stora lastdjuret – kvinnan.

Att befria kvinnan, det är inte att öppna dörrarna för henne till universitetet, domstolen och parlamentet. Det är alltid på en annan kvinna, som den frigjorda kvinnan kastar det husliga arbetet. Att befria kvinnan, det är att befria henne från det förslöande arbetet i kök och tvättstuga, det är att ordna så, att det tillåts henne att amma och uppfostra sina barn, om hon har lust, och under det hon har tillräcklig tid för att ta del i det sociala livet.

Detta ska göras, vi har sagt det, det börjar redan att göras. Må vi inse detta, att en revolution, som skulle berusa sig med de skönaste ord om frihet, jämlikhet och solidaritet, och som bibehöll slaveriet i hemmet, skulle inte vara en revolution! Så länge halva mänskligheten vore bunden under köksspisens slaveri, skulle den ännu vara tvungen att resa sig mot den andra hälften.



* Det tycks som om “Det unga Icariens” kommunister skulle ha förstått vikten av det fria valet i fråga om det dagliga umgänget utom arbetet. De religiösa kommunisternas ideal har alltid varit den gemensamma måltiden; det var genom den gemensamma måltiden, som den första tidens kristna visade, att de var anhängare av kristendomen. Kommunionen är ännu deras sista kvarleva. De unga ikaristerna har brutit med denna religiösa tradition. De äter tillsammans i en gemensam sal, men vid små särskilda bord, vid vilka man kan ta plats eftersom man behagar för tillfället. Kommunisterna i Avama har var och en sitt hus och äter i sina hem, medan de efter behag hämtar sina förnödenheter i kommunernas bodar.








Publicerad 
Uppdaterad 
















2 days sedan 










 

Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson








Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­ 

















”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.


Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.


En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.


Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.


Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här


Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.


Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.


I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.


Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 


Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.


Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 


Inkomsterna reduceras i framtiden


Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.


I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 


Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.


Klimatfrågan är en rättvisefråga


Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.


De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.


Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.


Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.


Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.


Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.








Publicerad 
Uppdaterad 
















Läs hela artikeln










2 days sedan 










Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav 

Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner








Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor 

















Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.


– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.


Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 




Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund


Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.


Kunderna reagerade med avsky


Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.


– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.


Löneskulder på hundratusentals kronor


Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.


“Vegansk visionär och djurvän” 


– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.


Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.






 








Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka 





 






Publicerad 
Uppdaterad 
















Läs hela artikeln










2 days sedan 










Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig 

Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT








Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån 

















Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.


– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.


Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande. 


Historisk bilstrejk


När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.


UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT


Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters. 


Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee. 


I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.






 








USA:s arbetare ökar militansen – hot strike summer är här 







Allt fler unga positiva till facket


Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.


Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.






Joe Hill 








Nytt minnesmärke över Joe Hill ska mana till facklig kamp i USA 





 






Publicerad 
Uppdaterad 
















Läs hela artikeln










3 days sedan 










Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden. 

Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat








Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen 

















”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.


Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.


Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 






Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor. 








Sara Karlén:
Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik 







Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.


Arbetarklass och supporterkultur 


Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.


I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 






 








Idrott som klasskamp och självförsvar 







Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.


Klassbegreppets frånvaro i samhället 


I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.


Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.








Publicerad 
Uppdaterad 
















Läs hela artikeln










1 week sedan 










Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare 

Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund








Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred 

















”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.


De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.


Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 


Värst drabbas civilbefolkningen


I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 


Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 






 








Annie Hellquist:
Ett folkmord kan inte stoppas efteråt 







”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.


Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 


Regeringen väljer vapen istället för fred


Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 


Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 


Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 


Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.


Vägra vapen – svik nationalstaten 


Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 


Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 






Kampanjen Stäng ner Elbit protesterar utanför Wallenstams kontor i Göteborg. 








Krav till Wallenstam: Vräk vapenföretaget Elbit 







Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.


Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”


Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.








Publicerad 
Uppdaterad 
















Läs hela artikeln










1 week sedan 










 

Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren








Solidariska städare har vunnit sitt första fall 

















En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.


12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt. 


Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 



– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.


 Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare


Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.


– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.






Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024. 








Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen” 







Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.


– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.








Publicerad 
Uppdaterad 
















Läs hela artikeln










2 weeks sedan 










SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn. 

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström








SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad” 

















”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.


SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 




SAC:s konstituerande kongress 1910. 


Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 


Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 


Fackens roll i dag


Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 


– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.


Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström 


Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 


– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  


Tesla och den svenska modellen 


Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.






IF Metalls strejk på Elon Musks Tesla fortsätter 








Strejkforskaren: Därför deltar så få i Teslastrejken 







Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.


– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 


Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen? 


– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.



Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 


– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 


Skulle det vara önskvärt? 


 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.






Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024. 








Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen” 







När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 


Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?


– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 


Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 


Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?


– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 


På vilket sätt? 


– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 



Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 


– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 


Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 –  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 


På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 



Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 


– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 


– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 


Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 


– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.






 








Amalthea Frantz:
Andra arbetarrörelser är möjliga 







Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 


Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom


Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 


– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.






 








Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar 







Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 


– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.


I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 


– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 


Vad tänker du på då?


– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 








Publicerad 
Uppdaterad 
















Läs hela artikeln










2 weeks sedan 










Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024. 

Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström 








Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen” 

















Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare. 


Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 


Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.






 








Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar 







Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 


– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC. 


Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström 


Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet. 


– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola. 


En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.


– Är man sjukskriven så är man sjukskriven. 


Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström 


Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.


– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.


Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 


Ett nytt städsyndikat bildas 


När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:


– Ska vi öppna ett städsyndikat?


Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.






 








Amalthea Frantz:
Andra arbetarrörelser är möjliga 







Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 


– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.


Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS. 


– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.






 








Solidariska byggare växer och vinner allt fler mål i AD 







Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.


– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.


Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström


Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.


– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.


Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.


– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.








Publicerad 
Uppdaterad 
















Läs hela artikeln










2 weeks sedan 


















Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar” 

















Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”. 


Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen: 

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”


Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter. 

Ättlingar 


Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.


Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.


Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.


Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.


Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.


Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.


Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.


Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.









Se filmen när Emil Boss läser dikten ”I konungarnas dal” för Arbetarens läsare 





 






Publicerad 
Uppdaterad 
















Läs hela artikeln










2 weeks sedan 










 

Isak Gerson, skribent i Arbetaren. 








Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre 

















Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.


Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.









”Civilsamhället oerhört viktigt för demokratin” 







Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.


“För högern är civilsamhället ett hot” 


Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot. 


Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”






Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen. 








Johan Apel Röstlund:
”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt” 







Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 


“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”


Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.


Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 


Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.








Publicerad 
Uppdaterad 
















Läs hela artikeln