”Fördelningspolitiska mål nås på enklare sätt”

Det effektivaste sättet att lösa klimatkrisen är skatt på koldioxid, menade forskaren Fredrik Hedenus i Arbetaren. Nej, lösningen stavas koldioxidransonering, svarade Robert Zackrisson. Här fortsätter klimatåtgärdsdebatten med replik från Fredrik Hedenus.

Rickard Zachrisson skriver i Arbetaren den 1 december ett svar på mitt inlägg där jag menade att den viktigaste komponenten för att lösa klimatfrågan är en koldioxidskatt. Zachrisson menar att en skatt slår mot de med lägst inkomster och förordar därför koldioxidransonering i stället.

Jag vill börja med att förtydliga att jag inte tror att en koldioxidskatt löser allt vad gäller klimatfrågan, men det är den viktigaste pusselbiten.

Det finns två grundläggande problem med koldioxidransonering: det är väldigt opraktiskt och man kan uppnå fördelningspolitiska mål på enklare sätt.

Tanken är att alla ska ha ett kort som utsläppen från det man köper dras ifrån. Jag har själv arbetat med att uppskatta hushålls klimatpåverkan, så jag vet hur lite och dålig data det finns – det skulle kräva ett fullständigt oöverskådlig byråkratiskt system för att hålla kolla på varje produkts utsläpp genom dess produktionshistoria. Däremot är det enkelt att hålla reda på dem som eldar fossila bränslen och beskatta dem. Det gör i sin tur att deras produkter blir dyrare – miljöinformationen kommer alltså ligga i priset. Och vi får precis den effekt Zachrisson vill ha, den rika SUV-ägaren betalar mer.

Vi får precis den effekt Zachrisson vill ha, den rika SUV-ägaren betalar mer.

Problemet är då, invänder Zachrisson, att ibland ligger företagen utanför Sveriges gränser, och de undslipper skatten. Detta är helt sant, för att en skatt ska vara effektiv måste den finnas i (nästan) hela världen. Å andra sidan att bara Sverige minskar sina utsläpp har försumbar betydelse, klimatfrågan är global och lösningen måste vara global.

Den andra invändningen är att en skatt slår mot personer med låga inkomster. En svensk orsakar utsläpp på motsvarande 10 ton koldioxid per person och år. En skatt på 2 000 kr/ton skulle sannolikt lösa hela klimatfrågan. I värsta fall blir alltså kostnaden i snitt 20 000 kr per person och år, i verkligheten blir den lägre eftersom vi kommer ju minska våra utsläpp när skatten är så hög. Summan 20 000 kronor per år är mycket för den som har låga inkomster, men rätt lite om man jämför med vad staten omfördelar genom skatter och bidrag till hushåll varje år. Fördubblat barnbidrag hamnar på en liknande summa.

Så snarare än att införa ett krångligt system med små omfördelande effekter, använd inkomsterna från koldioxidskatten för omfördelning. Och resten av statens system av skatter och bidrag om man vill utjämna mer. Om just detta handlar vår socialpolitik. Vill vi lösa klimatfrågan bör huvudlinjen vara att låta klimatpolitik vara just klimatpolitik.