Solidärer – avsnitt 11

Gävle, mars 1938. Det hade kommit en man på motorcykel. Till Centralhotellet, dit hon gått med Sonja och Violet fast Anders och Rosemarie inte tyckt om det. Hon hade haft kappa och sjal på och mamman sa att det var fasoner. Hon hade letat efter sin basker och sagt att hon måste få leva innan […]

Gävle, mars 1938.

Det hade kommit en man på motorcykel. Till Centralhotellet, dit hon gått med Sonja och Violet fast Anders och Rosemarie inte tyckt om det. Hon hade haft kappa och sjal på och mamman sa att det var fasoner. Hon hade letat efter sin basker och sagt att hon måste få leva innan hon blev gammal – om det så innebar att i två timmar få sitta med Sonja och Violet på Centralhotellet och långsamt dricka en lemonad. Då skulle du inte ha skaffat barn, sa Rosemarie. Det var inte meningen heller, sa Klara. Sedan hade hon ångrat sig.

Gå och lägg dig, sa hon. Anders tar flickan. Anders vill väl inte att du går ut, Klara?

Han kan väl svara för sig själv, eller hur, Anders? Mmm… nå, nä, mumlade Anders och rodnade.

Inte kan väl han förväntas ta hand om flickan, den enda lördagskväll han har, sa Rosemarie.

Men han är ju pappan, ville Klara ljuga, fast det var lön- löst. Anders skulle bara rodna ännu mer. Nu går jag, sa hon, för hon hade hittat baskern och handskarna.

Du överger ditt barn, sa Rosemarie med darr på rösten.

Två timmar, morrade Klara. Och hon sover nu. Sov du också!

Men Anders då?

Men jag då?

Inte har jag uppfostrat dig till det här?

Det måste du ha gjort mamma, vem annars? Och så gick hon.

Ska man behöva känna sig som ett olydigt barn när man är tjugofyra? Hade Klara någonsin varit olydig? Kylan mot kinderna och in i munnen, djupt ner i lungorna, bedövade, hon småsprang fast hon inte behövde för Sonja och Violet hade inte kommit ännu. Hon hörde ljudet av en motorcykel och tittade ut genom det immiga fönstret. Gnuggade fram en egen ruta och såg honom kliva av, ta av sig hjälmen. Tjockt vågigt hår var det första hon såg, och när han kom in i lokalen – det var något i blicken hon kände igen. Hon satt snyggt och ensamt med benen lindade om varandra och ryggen rak. Kristallkronan snurrade och gnistrade.

Vem är det du tittar på? frågade Violet när hon kom in med ett moln av kyla omkring sig. Håret lika blankt som alltid.

Inte på någon, sa Klara.

Motorcykelmannen? Jag såg när han kom. Vilken galning att ta ut motorcykeln mitt i vintern.

Det är inte mitt i vintern. Det är barmark, det är snart vår. Men ändå, sa Violet. Det skulle ingen vettig människa göra. Hon värmde sina händer över ljuset på bordet. De såg lena ut, naglar med ljust skimrande lack. Klara sa inget. Inte visste hon vilka de vettiga människorna var och vad de var bra för. Det var något som mamman hållit på med, att särskilja människor, försöka försäkra sig om en redig väg in i framtiden – som om det fanns sådana vägar där man kunde gå som i en allé och inga träd skulle någonsin falla ner över en, inga skuggor heller.

När hon såg på honom, motorcykelmannen med sitt vackra hår, förstod hon att hon måste gå hemifrån fler lördagar och Rosemarie fick tro och tänka vad hon ville. Så länge hon inte vägrade fick hon sucka och oja sig och liera sig med Anders och hålla flickan tätt och trycka sin näsa mot hennes hjässa, medan hennes ögon fylldes av tårar. Hon fick ömsom anklaga Klara, ömsom sig själv, för något måste hon ha gjort fel, men vad? Hon skulle minsann aldrig ha lämnat Klara på det här sättet när hon var liten!

Det kanske du skulle ha gjort? sa Klara den andra lör- dagen hon gick hemifrån och gick därmed över en gräns. Flickan började gråta och Anders i bakgrunden verkade skämmas över dem alla. Eller också hade han gått ut. Klara hörde hans tunga steg i trappan. Hon bad om ursäkt och kysste mamman på kinden.

Hon kommer att tro att det är jag som är hennes mamma, sa Rosemarie, och höll den gråtande flickan mot sitt bröst.

Det kommer hon inte. Aldrig.

Hon lirkade istället: Bara två timmar, mamma! Sen kommer det att bli bättre. Jag kommer att bli bättre. Nej, det sa hon inte heller. Hon pussade flickan, satte baskern snett över örat och flydde. Fast det kändes inte som flykt. När hon stängde dörren hörde hon inte längre flickans gråt, och ute på gatan var luften klar och skön att andas.

Han klev in i lokalen och sökte henne med blicken. När han funnit henne gick han till baren. Stod halvt bortvänd, rökte, pratade inte med någon.

Nå, sa Sonja, säg nu, vem tittar du på?

Klara skakade på huvudet. Kunde inte låta bli att le.

Han som kommer på motorcykel? Visst är det han? Det måste vara livsfarligt att köra motorcykel mitt i vintern.

Det slår om till vår när som helst, sa Klara.

De mötte varandras blickar. Håll inte fast för länge bara. Och hans blick svarade: Om de märker kommer de att förstöra. Hon satt två bord ifrån, tänkte att det var lite överdrivet men det var kanske så han kände. Hon förväntade sig inte att han skulle bjuda upp henne. Två timmar gick fort och hon skulle inte komma för sent hem. Hon reste sig och såg att han samtidigt betalade för sig. De satte på sig sina ytterkläder. Han öppnade dörren för henne och kom i några sekunder nära. Han luktade skinnjacka. Hon tackade, han nickade och gick mot motorcykeln.

Kör försiktigt, vågade hon säga. Det kan vara halt. Inte farligt, sa han och tittade ner på vägen.

Du skulle kunna fara hur långt som helst och ändå kommer du hit?

Det är inte min hoj, sa han, och det är dyrt med bränsle. Och så tycker du om Centralhotellet?

Nja. Jag är inget för tjusiga ställen. Men jag känner ingen här i stan.

Han tittade upp och hade ett fint leende, försökte inte charma henne, men inte heller nå henne. Så hade Ingemar också sett ut ibland. Du kunde känna mig, ville hon säga – men det var från en film, kanske med Ingrid Bergman i ett beslöjat ljus. Mannen som röker över mer än halva bilden och hon som är så ljus att blixten, eller cigarettröken, fräter sönder henne.

Hon ville inte le tillbaka och inte stå kvar.

Ville inte att Anders skulle ligga bredvid henne och störa hennes drömmar. Ville inte somna. Vände ryggen mot honom i det kalla rummet, blundade.

När han kom bort till korsningen där vägen antingen svängde mot Sandviken och Falun eller djupare in i Gävle vände han om och körde tillbaka. Parkerade motorcykeln i närheten av slottsgrindarna och sprang sista biten så han var varm när han kom fram till reklamväggen på Hamilton- gatan. Han höll om henne som en människa alltid ska hålla om en annan människa, med hela sig. Rådhusklockan slog tre slag. Hon höll honom tillbaka, med så mycket av sig själv som hon tordes.

Hon ville ta Anders i handen, dra ut honom ur rummet, göra något på riktigt.

Vi kan kasta ägg på nazisternas lokal, sådant gjorde väl ni förut – eller skriva något på väggarna?

Han tittade på henne och skakade på huvudet.

Vad pratar du om? Inte vill jag hålla på med sådant nu när hon finns och är så liten. Han nickade mot flickan som satt på golvet och klappade händerna, hon hade nyss lärt sig det.

Vad duktig du är gumman, sa han. Sedan tittade han på Klara och skakade på huvudet, precis på samma sätt som när hon citerade tidningsartiklar eller krävde de där lördags- kvällarna med Sonja och Violet – de där bohemerna, som han sa (fast om Violet sa han annat också). Klara måste hålla ångan uppe för att inte sjunka ihop. Hon orkade inte knuffa honom längre ifrån sig.

När hon bytte om sa han inget. Flickan gnydde ett tag, men det hade blivit bättre med det, du vet hur mamma tänker, viskade hon i flickans öra, du vet att mamma älskar dig. Hon låtsades att hon var modig, eller att hon var feg – det gick ändå inte att veta vad som fanns längst därinne, om det ens fanns ett längst in, som ett slut, eller en magnet mot vilken alla känslor och händelser och människor drogs.

Spegelblicken skyddade henne med sina fantasier: ljus- rött läppstift och att han längtade efter henne. Fast inte vansinnigt eftersom han hade något som var hans eget och som var viktigare än allt annat: en dröm som behövde gå i uppfyllelse när nu det här livet var det enda. Hans tankar var långsammare än hennes, och sorgsnare, eftersom han var man och kunde fara iväg på en motorcykel. Han behövde inte hålla sig upprätt på samma sätt eftersom han inte hade någon, ingen familj. Så tänkte hon om honom, att han inte kom riktigt loss ur sig själv och att det inte gjorde något för hon var likadan. De visste vad de skulle prata om. De skulle prata om hur världen kunnat se ut, om de inte suttit fast i den enda värld som fanns. Han skulle inte tycka att hennes sätt att leva var dåligt. Han skulle inte tycka att hon var stel och underlig, utan förstå att det fanns fler sidor att tycka om än de hon klarade av att visa. Han tänkte inte som mamman, och kanske Anders, att flickan skulle kunna ärva det underliga, allvarliga, men att det fortfarande gick att rädda flickan eftersom hon var splitterny.

Tunga gardiner, styva dukar, stela kostymer och klänningar i mörkblått, grått och grönt. Klara hade stramat upp håret med kammar, Anders osäkra skratt förföljde henne, fan va snofsig du ska va då – hon kunde ha skrattat tillbaka, det var väl ändå hon som hade flest hemligheter? Istället skämdes hon. Det blanka skärpet i midjan. Klackarna. Hjärtat som slog så högt och snabbt att det hördes ut i lokalen fast orkestern börjat spela. Mammans skam var värre än hennes egen. Var det underligt att hon ville vara med människor som inte dömde henne? Sonja lade huvudet på sned och lutade sig framåt så glipan mellan hennes vackra bröst syntes, hon blev annorlunda med män omkring sig. Gömde fingrarna som var fulla av eksem av de billiga färger hon använde när hon målade hemma på vindsrummet. Hon blev uppbjuden och fnissade och tittade på Violet och Klara med en blandning av stolthet och sorg i blicken.

Han heter Edwin, sa Violet. Edwin Steen. Vem då?

Violet himlade med ögonen.

Jag vet inte varför jag ens följer med hit när ni båda blir helt uppslukade av dumma saker – och okoncentrerade…

Hur vet du vad han heter? Det går väl att fråga.

Du har väl inte pratat med honom? Violet ryckte på axlarna.

Han är inte från Gävle i varje fall. Det var det enda han sa. Det var innan du kom. Du var sen.

Flickan krånglade, sa Klara, som om hon behövde förklara något alls för Violet.

Jag trodde att det var du och Anders. Och du och Stig ska gifta er.

Det har väl inget med saken att göra. Stig har inga problem att jag umgås med mina vänner.

Inte Anders heller.

Violet kramade hennes axel. Det kändes för hårt. Sonja kom tillbaka och var röd i ansiktet. Klara kände Edwins blick men kunde inte titta dit. Hon tittade på Sonjas kladdiga ögontusch och borde väl ta servetten och hjälpa henne.

Det är dags för mig att gå nu, sa hon. Klockan är inte tolv än, sa Violet.

Klara kramade om Sonja, inte Violet, passerade Edwin – det var inte som att gå förbi ett nyutslaget syrenträd, hans lukt satt mycket längre in, hon skulle behöva tränga sig in.

Hon skyndade ut i den bitande kylan. Han kom inte efter men hon kände hans blick, måste låtsas att han tittade efter henne.

Kom då, ville hon ropa. Kom då, när det här livet ändå är vårt enda.

Rosemarie sov i fåtöljen bredvid flickans säng. Munnen var vidöppen. Ena handen i kramp runt en spjäla. En hade fött Klara och den andra hade Klara fött, ingen av dem hade hon valt. Mammans ansikte var utslätat, säkert var hennes kinder mjuka, och hennes läppar hade kysst någon annan än Klaras pappa och det hade känts underbart, kanske lyckligt. Strängheten var den form hon lärt sig att leva i, sömnen tvingade henne att släppa taget. Men hon sov lätt och vaknade av att bli granskad.

Hej, sa Klara, har det gått bra?

Rosemarie försökte ställa om men mjukheten dröjde kvar. Hon är förunderlig den här flickan, så snäll och –

Hon kom av sig, försökte hitta tillbaka till sin form.

För att hon tycker om att vara med dig, hindrade Klara. Gör hon, tror du?

Rosemarie samlade snabbt ihop sig. Klara tänkte att det fanns en flicka till, djupt därinne, som pockade på uppmärksamhet. Det fanns alltid den bortträngda skuggflickan med sina anspråk, hon som krävde sådant det inte gick att få. Rosemarie strök med ena handen över håret där det grå börjat ta över och sa att hon skulle gå till sängs.

Tack för allt, sa Klara och mamman stirrade till på henne, kom av sig, bytte blickens riktning från den vuxna dottern till det sovande barnet.

Han tar hand om mina blommor. Ställer fram ett glas vatten. Vaggar mitt barn. Drar ut stolen. Sådant larv. Smörjer in mina torra fabrikshänder. Han har en salva. Han kommer aldrig att göra mig illa. Har mer salva om det behövs. Jag fryser om fötterna och han hämtar sockor. Han har ingenstans att ta vägen, därför får han bo hos mig. Jag vet att trösten finns där. Men jag vet inte om det är tröst jag behöver.

Varje lördag samma dumma levande sak. Edwin tittade på henne, log inte, flirtade inte. Vad var det han ville? Hon ville åt hans sorg och hans ensamhet, för att den var hennes också och kunde väl få delas med någon. Sorgen måste vara kärlekens kärna. Den hade varit det hos Ingemar, men om en människa inte ens vet om att han sörjer blir han ju omöjlig att älska. När hon gick hem var kroppen tydlig och skön, det var hennes kropp, inte en bild av kurvor och hud, hon rätade på ryggen fast han väl var halvvägs till Sandviken och inte skulle se henne. Det var alldeles för kort väg hem. Hon tänkte inte på Anders förrän hon kom över tröskeln och in i tamburen. Hon tände ett ljus, stod i tystnaden. Behövde inte skämmas inför flickan men gjorde det ändå. En kall och hård skam, ett skal bara.

Vad tänker du att kärlek är egentligen?

Ingemar låg naken intill henne, det var inget särskilt med hans kropp förutom att det var en människas nakna kropp, lite hår på bröstet och en kuk så det gick att förstå att det var en man. Hon smekte bröstet, det glesa håret, han låg med armarna bakom huvudet och blicken i taket. Frågan hade fått henne att skratta. Eftersom han var för allvarlig. Inte sorgsen utan uppblåst.

Jag menar alltså, sa han, vad fyller kärleken för funktion, i det politiska?

Som större än oss, än mig, menar du? Hon behövde fråga men lät bli, för hon ville inte att han skulle svara. Han ville att kärleken skulle sträcka ut sig och ha breda armar som vingar som inte gjorde skillnad på människor, den svepte och slog ner där något kunde räddas eller förändras. Det var vad han försökte få henne att tro. Hon ville ha kärleken intill sig. Nära. Så den gick att smeka och ta hand om, som en skada. Han ville, tänkte hon nu, egentligen krypa in i en kärlek som in i en livmoder: mörk och skyddad.

Kärlek är att huden lossnar, tänkte hon att hon svarade honom. Den glider av dig utan att du märker, och det gör ingenting. Låt allt komma in. Låt allt vara levande. Men så länge du inte tänker sörja vad som inte blev är du inte redo för någon framtid, Ingemar. Det var inget svar på hans fråga, men det var ändå vad hon ville få sagt.

Gränsen mellan Frankrike och Spanien öppnas för vapenleveranser, läste hon för Lill. Det var bara en notis men hon såg framför sig hur lastbilarna rullade genom södra Frankrike och över den osynliga gränsen mellan fred och krig.

Vintern, läste hon, har varit osedvanligt sträng. Lill var snart ett år och förstod allting.

Vad gör ni två? frågade Anders som gnuggade sömnen ur ögonen, sträckte på sig, luktade varmt av sömn.

Vi läser, svarade Klara.

Du får inte skrämma henne, sa Anders.

I Barcelona blir hungersnöden värre, läste Klara. Det enda som finns är kålrötter och palsternackor. Katterna som brukade stryka omkring på gatorna syns inte längre till.

Mau, sa Lill.

Men Klara, sa Anders. Han reste sig, hade ett rejält morgonfjong som Klara inte kunde låta bli att skratta åt. Han förstod och log mot henne. Pekade fjonget mot henne, låtsades skjuta: Bam.

Och lyssna här, Lill! Hon plockade fram samlingsskriften I dag Spanien och läste Josef Kjellgrens dikt Teruel, som hon läst många många gånger förut:

Efter denna dag: – aldrig, aldrig blir vi slagna till slavar!

Vi kämpar ännu! Vi kommer åter en gång!

I morgon, om ett år, om hundra år – våra hjärtans stora tro skall oupphörligen

slå de väldigaste vapen med maktlöshet!

Flickan nickade allvarligt.

Ni är ju inte kloka, sa Anders. Ömhet och rädsla i en omfamning han inte visste hur han skulle ta sig ur. Det var söndag och våren var på väg, det märktes på ljuset och på människorna som gick på gatan utanför med uppknäppta rockar och kappor. Det kom blåstjärna förstås. Trängde upp där den behagade. Våren var Klaras och flickans årstid. Flickan hade mars och Klara maj. Anders var sensommar, tidig september, värme som snabbt slog om. Ingemar var höst, på gränsen till vinter, då när det låg tunn, spröd is på vattenpölarna och man fick gå försiktigt.

Den här våren ska jag ta vara på allting, sa Klara. Jag ska gå långsamt hem från fabriken och se allt förändras. Varje skiftning, Anders.

Gör så du, sa han. Men här i stan är det mindre att se. Här gör årstider mindre skillnad.

Jag glömmer bort det varje år, sa Klara undvikande. Bara skyndar mig till och från makaronerna. Men i år ska jag se varje liten ny växt efter vägen.

Gör det du, sa Anders. Men för att hitta ovanliga sorter måste du ta dig utanför Södertull.

Han hade en rutig skjorta på, håret var ordentligt kammat. Flickan lekte med den mjuka katt hon fått från fru Holm- ström. En lustig, rutig tygkatt med knappögon, den sa något om Holmström som inte blivit sagt förut. När Anders satte sig i soffan med en bok! (Sherlock Holmes – hon hade väl aldrig sett honom med en bok förr) kröp hon dit och tog tag i hans ben. Hävde sig upp. Provade sig själv däruppe.

Bravo! utbrast Anders, och flickan tappade balansen. Han skrattade när hon satte sig på rumpan. När han klev in i boken och bara Klara såg reste sig flickan och tog ett steg, och ett till. Klara sträckte ut händerna, då trillade flickan igen.

Rosemarie kom rödrosig genom dörren med spånkorgen och lade fram bröd, smör, korv, dricka och rotsaker.

Han är generös i charkuteriet, log hon. Och fin korv har han också.

Klara började skratta, Anders också – och Rosemarie när hon fattade – och barnet, som inte fattade någonting.

Det var Violets idé från början att de skulle samla ihop kvinnor som vill engagera sig och diskutera allt som har med kvinnors rättigheter att göra, men det var Sonja som dragit igång det med ett första möte hemma hos sig. I det lilla inackorderingsrummet under takåsarna i ett hus på Brunnsgatan stod en inriktning klar. Eller kanske inte. Det enda de var överens om var att det inte skulle handla om välgörenhet i första hand, de måste gå djupare, ställa frågor, och aktionerna skulle vara svaret. Det var två kvinnor som gått med i och snabbt hoppat av Gävle LS, för att männen (det vill säga Eken, John och de andra) ignorerat deras förslag, det gick väl att säga att de två var drivande: Lisa och framförallt Lotten.

På den fjärde träffen ville en kvinna som arbetade som kassörska på Tempo prata om vad de skulle göra med männen, om de verkligen kunde gå med på att fortsätta ta hand om allt hemma och samtidigt lönearbeta. Hon fick stort medhåll. Klara tänkte på förfallet där hemma som Rosemarie styrde upp, hon städade, lagade mat… det var hon som var hemmafrun. Hon rodnade. Lotten (som arbetade på barnhemmet) hävdade bestämt att det Frida (kassörskan) sa hörde ihop med kampen i det större: på arbetsplatserna och på gatorna. Allting, menade hon, handlade i grund och botten om ansvarsfördelning och ökad frihet. Violet, som brukade prata på, hade tystnat inför Lotten. Klara kunde se hur det skavde i henne.

Efter första mötet hade hon sagt att Lotten var manhaftig och måste man vara sådan för att få ta plats? Klara hade sagt emot att hon tyckte att Lotten både var djärv och smart, och det var ingen vanlig kombination, varken bland män eller kvinnor. Lotten tyckte att de skulle starta upp en särskild syndikalistisk kvinnoklubb och försöka skaffa sig en lokal, men det hade Violet ifrågasatt – det borde vara en förening öppen för ett större spann kvinnor. De skulle fortsätta prata om saken, och Klara tänkte att det var typiskt att de tvunget skulle behöva diskutera liberala spörsmål, hålla på att krångla med sådant, bara för att de var en grupp kvinnor. Som om de aldrig riktigt fick välja sida och vara radikala, för att de alltid måste tänka på vad andra skulle tycka.

Violets misstro mot Lotten var ömsesidig men Sonja lycka- des övertyga Lotten om att Violet Crona, sitt namn till trots, var av rätt virke. Och: de behövde vara många. De var bara nio stycken nu och Lisa var yngst, hon bodde på Öster och var förlovad med John som gått och blivit ordförande för Gävle LS efter Verner Holm.

Männen bryr sig inte ett jota om våra erfarenheter, sa Lisa, de låter oss inte ens komma till tals. Hon kom in på kriget i Spanien, att det i allra högsta grad angick dem: kvinnornas situation där, hur skiljer den sig från vår? Förtrycket är hårdare, och fattigdomen, det hör ihop! Hur hade hon lärt sig att tala så, tänkte Klara. Lisa nickade åt Klaras håll. Du vet ju, Jansson, inte sant? Klara såg sig om i rummet, men där fanns bara nyfikenhet. Hon berättade försiktigt om fascisternas framstötar, konflikterna på republikens sida som tycktes djupna. Fascisterna har alla vapen de behöver och ett stort ekonomiskt stöd, precis som Hitler. Arbetarkvinnornas ställ- ning blir sämre och sämre ju större utrymme fascisterna får.

Hon förstod inte själv att det var hon som talade. Biograffilmen om Spanien drog in mycket pengar, sa

Sonja. Vi kanske kunde göra något liknande igen, och så kunde Klara föreläsa också?

Du är tokig, sa Klara.

Du är tokig om du inte tror att du skulle kunna det, sa Sonja.

Ja, Klara klarar allt. Violet blinkade mot henne men det fanns en skugga. Är det förresten inte på tiden att vi döper den här föreningen? Jag har tänkt att ett passande namn vore Gävle kvinnoförening.

Klara hörde sitt eget skratt bubbla upp ur strupen.

Alla har rätt att komma med förslag, sa Lotten, men en kvinnoförening kan avfärdas hur lätt som helst. Det blir som en syjunta.

Det är inget fel med syjuntor, sa Annemarie, en mager kvinna som arbetade som barnmorskebiträde. Och så fortsatte det. Tills Sonja sa att det väl kunde vara en idé att fokusera på Spanien. Jag tänker, sa hon, att situationen i Spanien har alla viktiga frågor i sig. Det är den utsatta kvinnan som vi först och främst måste hjälpa.

Och de stackars barnen, sa Annemarie, och fick bifall. Klara sneglade på Violet. Skuggan mörknade. Och Klara begrep inte varför det fick henne att känna sig ljusare inombords.

Hon ville se på allting med ömhet. Hon ville se på det trasiga och tänka att det gick att laga.

Så fort flickan sov fick hon ett andrum. Antingen läsa, eller skriva till Ingemar. Allt annat måste hon strunta i. Hon skrev:

Varje dag måste jag uppfinna att du finns. Jag skulle med jämna mellanrum behöva veta att du tänker på mig, fast jag vet att du gör det, på ditt sätt, och det kanske måste räcka? Fast det räckte inte. Hon knölade ihop brevet och bad Rosemarie ta flickan och gick till Centralhotellet med Violet och Sonja. Det var en sjuk uppfinning, kärleken i dess trånga form, och i kväll skulle hon prata med honom, eftersom det inte fanns något att förlora. Hon väntade på ljudet av motorcykeln. Sonja sa att hon måste tänka på väglaget. Det rann snö från himlen fast det var mitt i våren, det rann stjärnor i skenet av gatlyktorna utanför.

Det går inte att komma hit i kväll förstår du väl, fortsatte Violet. Vintern har tagit om.

Klara visste att han skulle trotsa vädret för hennes skull. Ändå kom han inte.

Jag ska röra mig hemåt, sa Sonja och gäspade. Det var dött här i kväll, hörni.

Jag kan stanna ett tag med dig, sa Violet till Klara, om du vill?

De väntade med varsin Pommac. Såg på när andra blev uppbjudna, blev själva uppbjudna, tackade nej. Om en halvtimme skulle restaurangen stänga, mamman låg i den hårda soffan med blicken i taket, flickan sov. Anders gick långsamt uppför trappan, räknade stegen, trettiosju stycken, han skulle bli ledsen om hon inte låg där när han kom in.

Människor dör i Spanien hela tiden, sa Klara. Överallt dör människor precis just nu.

Men vi bor i Gävle, log Violet, här dör ingen hur som helst. Du dör om du ska fortsätta vara tillsammans med Stig, sa

Klara och visste att hon gick över en gräns.

Nej, det gör jag inte, sa Violet.

Jag förstår inte vad du gör med honom, fortsatte Klara.

Han är ju fiende.

Orden bara ramlade ur henne. Hon blev het i ansiktet. Violet tog sin kappa och rävkragen och reste sig.

Du ska få se, sa hon. Klara såg efter henne, borde ha ropat, bett om ursäkt, men hon visste inte hur hon skulle förklara sig, orkade inte komma med någon idiotisk lögn igen, Lill är odrägligt mammig förstår du och Rosemarie bara bråkar på mig, jag är trött och dum och visste inte vad jag sa. Ensamheten var skön och förskräcklig. Hon kände en hand på axeln, vände sig om och där stod en man med röd fluga och styv lugg och ville dansa. Hon kunde ha varit vem som helst som satt ensam på en dansrestaurang så hon följde med honom ut på dansgolvet. Han dansade inte lika bra som Anders, men hon behövde inte tänka på stegen, bara följa. Människor dog i Spanien, de dog i Gävle också, ingen skulle sakna henne, ingen skulle sörja om hon försvann en liten stund. Hon lutade sitt huvud mot hans axel och kände hur svettig han var. Han tog ett hårdare tag om hennes midja.

Isbanan på ån utanför Grand Hotel hade krackelerat och musiken tystnat men lyktorna runt om var fortfarande tända. Hon hörde vattnet vakna därunder, ett entonigt sjungande långt inifrån. Isen skulle brista snart, det gick inte att hålla ihop den hur länge som helst. Hon gick långsamt hemåt. Varför skulle hon inte få tycka om en så enkel sak som att röra armar och ben och drömma om att vägen ledde någon annanstans än hem? Varför var hon tvungen att fabricera skammen ovanpå den underbara känslan av ensamhet? Det skulle kanske bli tomt utan henne men mammor försvann hela tiden, hittade inte hem bland alla ruiner.

Det porlande strömmande vattnet sjöng under isen, väntade och sjöng och väntade.

Jag har känt mig älskad och nu gör jag det inte längre. Jag kände mig som en stor röd blomma, det går väl inte att säga varför en blomma vissnar, om det har med kyla eller ålder att göra, ett naturligt förlopp eller ett skadedjur. Kanske går det att få den att överleva om man anstränger sig, den kanske kan blomma igen – men något har ändå hänt, något avgörande och farligt, varje kronblad lossnar. En stjälk svartnar inifrån och ut och gör så att all växtkraft ruttnar.

Inte heller nästa lördag kom Edwin. Våren skulle ha visat tecken – snödroppar! smältande istappar! – men vägrade. Sonja pratade om konsten, om surrealister som Picasso som gick rakt in i realismen och berörde djupare, eftersom verkligheten inte gick att ta in i sin fulla kraft. Den blev för vidrig. Eller bara platt.

Klara kunde inte lyssna. Hon tittade på hålet där Edwin skulle ha stått.

Vi har träffats tre gånger, men nu vill han inte ses mer, sa Sonja. Ni vet, han som… Äsch. Han har en liten hund som han älskar, och vi har haft roligt ihop, bra i sängen också. Det tänker jag inte hymla om. När jag frågade varför sa han att han »föreställer sig att jag är en sådan som flirtar med andra«. Jag sa att jag kunde föreställa mig detsamma om honom. Jag sa till honom att är det konstigt att man blir hungrig när man inte får äta någon gång, alltså äta riktigt ordentligt och bli mätt. Jag skulle inte ha pratat så mycket, men jag tycker ju om att prata.

Männen är mätta för att de har dödat, sa Violet och hennes ögon blev mörka. De är mätta på kött och blod. En svullen, äcklig mättnad.

Alla män är ju inte såna, sa Klara och tittade forskande på Violet, hon hade varit ovanligt tyst hela kvällen.

Vi vill bara leva, sa Sonja. Vi är inte rädda för det, eller hur? Hon strök handen över kinden som en smekning. Det var inget som var fel. Inte det utsmetade läppstiftet. Inte tårarna som bröt fram. Hon lade huvudet på sned igen. Det var inget konstigt med att säga att hon var vackrast av de tre. Klara kom inte i närheten, fast det inte riktigt gick att säga vad som brast. Om det var allvaret som förstörde igen. Men för någon som Edwin var det en fördel. Fast han var inte där för att ta henne i försvar.

Äsch, sa Sonja, äsch åt precis allting. Hon virvlade ut på dansgolvet igen. Det kunde hända att spåren av tårar gjorde henne ännu mer attraktiv.

Den kvällen, i slutet av mars, tog Klara sällskap med Violet en bit längs ån, fast Violet skulle norrut och Klara åt söder. Gävle var en nattstad. Violet höll Klara hårt under armen.

Han har en älskarinna, sa hon när de kom fram till Kungs- bron.

Stig?

Klara höll andan. Violet skakade på huvudet.

Jag träffar så mycket folk, det är pappa som bjuder hem dem. Hur som helst så var det en från högerpartiet, som känner en som är gift med en släkting till honom, ja till Edwin Steen alltså… inte vet jag hur det kom på tal, och det behöver ju inte vara sant. Ingenting behöver vara sant. Hon är i varje fall betydligt äldre och bor ensam i en granngård. Det talas visst om henne där de bor.

Klara sa inget. Det var hög tid för henne att vika av. Hon längtade efter Lill.

Tror du verkligen på allvar att du är kär i honom? Violet tog tag i hennes kappärm. De stod nära ån. Vi behöver dem inte. Varför kan du inte förstå det?

Hon strök Klara överlägset över axeln och ner på ryggen. Klara ville därifrån. Nästa lördag skulle hon inte, till mam- mans stora glädje, gå till Centralhotellet. Inga främmande händer på hennes kropp, ingen som drog in henne i ett mörkt hörn och kysste hennes läppar ömma. Hon passerade Rettigska huset, gamla Operahuset, Söderhielmska och handelsträdgården, Arbetsstugan, Gymnastikhuset, S:t Petri kyrka… hon kunde inte komma hem tillräckligt fort. Trettiosju trappsteg. Tamburen med skänken och bilder hon satt upp. Foton. Sådant hon tyckte var fint att titta på, utan att veta varför, en bild från ett annat land: ett träd som var stort och gammalt med rötterna ovanpå marken, en konstnärlig bild av en kvinna som antagligen inte fanns men vars blick mötte hennes – hon behövde fantasier att haka fast sig i. Det betydde inget. Hon ville ha just de bilderna där, men ingen i hela världen, den värld som Ingemar pratat om, skulle någonsin bry sig om eller förändras av det hon gjorde eller tänkte eller kände.

Anders tryckte sig mot henne i sömnen, tryckte sitt huvud in mot hennes hals, lade sina långa ben över hennes, händer och andetag omslöt, hon kom allt närmare kanten. Hon blundade och frös och stod utanför Edwins hus, i trädgården upp mot berget låg snön kvar, hon försökte titta in genom fönstren men därinne var det svart. Hon tryckte ner handtaget, det var öppet och hon gick in, strök med handen över strukturtapeten som släppt på flera ställen. Det var tyst, men när hon kom in i rummet såg hon dem. Såg Edwin stå med flanellbyxorna nedhasade runt anklarna och hon, älskarinnan, stod lutad mot väggen, hennes gropiga lår skälvde, han tryckte sina händer mot hennes, mot väggen, tapeten var likadan som den i tamburen, och hon stod fastnaglad i mörkret i säkert tio minuter och lyssnade på deras andetag.

Jag faller ofta ner i den här gropen. Där ingen finns. Ingen framtid heller. Jag vet inte hur en vanlig människa ska freda sig mot en framtid som inte finns – och som ändå kommer att vräka sig över ens kropp.

Han tittade på henne. Hade fina blå ögon, ja verkligen klarblå, såg bättre ut än Ingemar, kanske var det för att han log oftare. Det gick väl inte att säga rakt ut, som en regel, vad skönhet var. Hon var, hade hon hört av Marit, stram och svår att komma nära. Det hade hon inget för. Hon var ingen särskild. Hon visste inte var den krävande livslusten kom ifrån, men eftersom hon inte var någon särskild utgick hon ifrån att alla måste ha den?

Anders hår skulle bli ljusare under den värmande solen, han hade varit blond när han bjudit upp henne på Sätraåsen, hon hade varit trött i benen efter cykelturen och tog det för knäsvaghet, för att hon ville ha det så.

Du tänker väl inte lämna mig, viskade han. De var båda på väg till arbetet och mamman – det hördes på knarret och gäspningarna – var på väg upp, hon skulle aldrig svika Klara. Flickan sov tungt på rygg med armarna utsträckta åt sidorna. Hennes lilla mun som andades, andades.

Varför tror du det? Klara föreställde sig att hon spärrade upp ögonen. Hon var rädd att börja skratta. Han vägde på sina hälar.

För att jag hört saker. Om dig. Saker jag inte vill veta. Vet det inte då, sa hon.

Du ska inte vara trotsig mot mig, sa han, för det tycker jag inte om. Jag vill att du säger som det är. Om jag ska bli ensam snart eller inte. Det andra bryr jag mig inte särskilt mycket om.

I samma stund som Klara tog Anders hand kom mamman ut från köksdelen, i samma stund som Klara sa, och förstod att det var så:

Jag och flickan stannar med dig.

Stör jag? sa Rosemarie. Är flickan inte vaken än? I dag måste vi ut och handla, och så ska vi steka pannkakor, hon ska ha någonting extra gott i dag.

Anders klämde Klaras hand och tittade henne i ögonen. När de senare, efter arbetet, när mamman och flickan somnat, lade sig i sängen skulle han smeka henne bakom

örat, in i hårbottnen, det hade ingen gjort förut.

Krokus i gula flockar och moln fulla av hagel, himlen laddade ur. På fabriken pratade de om den nya kontrollanten som var där för att, som Johansson sagt, effektivisera arbetet. Redan efter två dagar hade han uppmärksammat och rapporterat att de pratade för mycket sinsemellan. De skulle tänka mer på företaget och mindre på sig själva, det skulle i slutändan också gynna dem.

På vilket sätt då? frågade Klara. Kontrollanten, vars namn omöjligt fick fäste, såg sig om i lokalen, frågade om någon sagt något? Sara svor lågt. Astrid tittade ner.

På vilket sätt gynnar det oss om vi inte får prata med var- andra? sa Marit då med hög röst. Kontrollanten harklade sig länge, blev stående en stund med dum, halvöppen mun innan han lämnade rummet. Marit tittade på Klara som viskade tack.

Hon hade tänkt gå till Konsum på Smedjegatan så att Rosemarie skulle slippa handla, men gick istället förbi varorna i skyltfönstren och fortsatte över bron till Berggrenska. Hon ville träffa Sonja, hon ville inte träffa Violet, men det var förstås hon som stod där utanför porten och rökte, tillsammans med en grupp kvinnor från klassen. Sonja hade inte varit där den dagen, sa Violet.

Då vet jag, sa Klara och var på väg att gå när Violet störtade efter henne och rev tag i hennes kappa.

Charlotte har fått kort från en kamrat som också är i Spanien! Visa henne, Charlotte!

Flickan, med ljus, genomskinlig hud, tog motvilligt fram kortet och räckte det till Violet som gav det till Klara. Det stod inte var kamraten, Harry, befann sig. Han tackade för jul- klapparna och Klara skämdes för att hon inte skickat något till Ingemar – men hon visste ju inte var han fanns! Harry skrev att breven hade svårt att nå fram. Postgubbarna har ett helvete, skrev han, ränner runt till de olika fronterna och riskerar sina liv för att andra ska få hälsningar från sina nära och kära. Han skrev att han hade det ganska bra, bortsett från bombningarna, och saker han sett. Men folket är fast beslutet att segra och vi ska segra. Så slutade det, med kamratliga hälsningar och ett suddigt tumavtryck i bläck. Klara vände på kortet och såg svartvita palmer och en fontän.

Det var väl ändå hoppfullt, sa Violet. Drev hon med henne? Flickan som lånat ut kortet grep det kvickt. Klara var igen på väg att gå. De får inte breven, det skriver ju Harry, sa Violet med hög röst.

Klara ska se att kriget snart är över och att hennes fästman kommer hem, sa Charlotte. Harry är bara en god vän från partiet, det är ingenting mellan oss. Hon skrattade till och hennes skrattgropar blev synliga. Tystnade och fick den snipiga munnen igen. Så det är mest synd om Klara, sa hon och stoppade ner kortet i kappfickan.

Han är inte min fästman, sa Klara. Flickan lyssnade inte. Hon var upptagen med att låsa upp det rostiga cykellåset. Det regnade kraftigt, gränsade till hagel.

Han har inte skrivit till mig på hela tiden, sa Klara och ville ta tag i cykelstyret. Hon förstod inte varför hon gick omkring med hans kort i fickan sådär om han ändå inget betydde. Hon såg flickan cykla iväg. Hon skulle bli blöt innan hon kom hem och säkert kortet också, bokstäverna skulle rinna bort och försvinna, en dag skulle ingen minnas vad han skrivit.

Nu går vi och dricker kaffe, tycker jag, sa Violet, fällde upp sitt paraply och drog in Klara under det. Om du inte måste hem till lillan förstås?

Varför kunde hon inte säga nej till Violet? Samma känsla som när mamman kom med korgar fulla av mat, fast hon inte hade pengar till det. De gick Södra Kungsgatan upp, det fanns inga andra vägar i hela världen. Länge gick de tysta.

Klara, hur är det egentligen? Har du bekymmer med pengar? Jag kan hjälpa dig i så fall –

Nej, sa Klara. Varför tror du det?

Finns det ingenting jag kan hjälpa dig med då? Tonen var ettrig, hård. Klara skakade på huvudet.

Trivs han på arbetet då, Hellgren? Inga porslinstallrikar i väggen? Hon skrattade till.

Nej, sa Klara, han trivs bra.

Ibland skulle det nog vara bättre om Stig hade mer temperament. Jag menar… några tallrikar i väggen skulle inte göra mig något. Ibland kan det vara bättre än – hon hejdade sig.

Bättre än vad?

Har Anders slagit dig någon gång? Nej. Har Stig slagit dig?

Det skulle han aldrig göra. Män som han slår inte kvinnor. Men arbetarna gör det, menar du?

Jag menar ingenting. Jag orkar verkligen inte prata om Stig.

Hon luktade gott. Fast de var utomhus och det inte borde märkas.

Ingemar slogs heller aldrig. Men nu gör han ju det?

Det är väl ändå skillnad.

Regnet föll som ett hårt damm, kappan var inte ens blöt.

Kvinnor har också slagits vid fronten, sa Klara – visste inte hur hon skulle fortsätta.

Kvinnor och män kommer aldrig att kunna vara likadana, sa Violet. Leendet fanns där, det skulle alltid vara något hemligt med det.

Varför inte? hängde sig Klara kvar.

De var framme men ingen av dem öppnade dörren till fiket. Det kom iskalla vindar.

Hur var han din Ingemar då? Om du jämför med Anders. Jag vet inte, sa Klara. Han var lustig. Och dum.

Hon ångrade sig. Ville inte prata om Ingemar med Violet. Dum? Hur då?

Hon ryckte på axlarna. Svarade inte.

Som instängd i sina egna tankar, tänkte hon. Som ville han inte riktigt komma ut därifrån. Varför tänkte hon om honom så, som om han inte fanns längre? Skyltfönstret på Södra Caféet var belamrat med bakverk i olika färger och former. Och om han lever, tänkte Klara, vill jag att han ska få vara där, i sin egen värld.

Ingen av dem lade handen på dörrhandtaget fast värmen fanns därinne. Violet tog en cigarett ur sitt etui och bjöd Klara fast hon alltid sa nej. Hanna på fiket såg dem och vinkade in dem.

Violet drog ett halsbloss.

Måste du klamra dig fast i dem hela tiden? Är det inte Anders så är det Ingemar eller han på CH, jag har glömt vad han heter. Vi skulle ju prata om sånt som är viktigt. Det är likadant på mötena, ett planlöst malande. Hon tog snabba bloss, stirrade på Klara:

Måste du vara så likgiltig hela tiden? Det är jag väl inte.

Så jävla nöjd med ditt lilla liv.

Violet, sluta nu, jag känner inte igen dig.

Du vet att det är en struntsak att säga, Klara. Jag är lika mycket mig själv hur jag än är. Även om jag blev nån annan skulle jag vara mig själv.

Vad menar du?

Jag ska bara göra det bästa av att vi lever i fel tid.

Hon vände sig bort. Klara tog tag i Violets arm, så där som Violet brukade göra med henne.

Violet, snälla, vad är det?

Om man älskar en idiot till exempel, hur blir man en fri människa då? Vi kanske måste komma dit där vi säger att idioterna inte längre får finnas?

Jag förstår inte?

Nej men gå hem du bara till din lyckliga familj och fortsätt med ditt duktiga liv.

Klara kände ilskan tränga upp men när den närmade sig munnen blev den till dum gråt istället – Violet skulle avsky henne ännu mer om hon började lipa.

Det är ju du som har allt, sa Klara.

Hon såg Violets hand fara ut mot henne, men nu var det Klara som vände sig om. Småsprang hem i duggregnet. Skulle Violet ropa efter henne? Fanns det ingen människa i hela världen som tänkte göra det? Varje steg var tungt. Hon var en elefant som sprang genom Gävle och människor tittade och undrade. Visste inte hur hon bar på flickan och mamman och Anders och sig själv dessutom. Bar på Violets blick och ilska och hemligheter. Men mest bar hon på Ingemar, eftersom tystnaden alltid är tyngst, att inte veta. Det behövde inte betyda något men hon skulle alltid älska honom. I regnet var det inget konstigt med det, fast människor stirrade. Kärlek kan se ut hur som helst, ville hon skrika, och ni har ingen rätt att döma.

 

*

 

De väntade på henne. Tryckte sina ansikten mot rutan. Anders tryckte flickans ansikte mot rutan.Kan du se mamma någonstans? Ska vi se vem som först ser henne? Ska vi se hur långt vi kan räkna innan hon kommer?

Lill gäspade och han placerade henne i sängen, strök det mörka håret slätt och hon somnade. På radion en sång som var käck och dålig, han bet på naglarna, rummet luktade kaffe, och Klara. Han undrade om han haft det där lätta handlaget inom sig hela tiden. Han tyckte om att sitta böjd och koncentrerad och lägga tunna penseldrag på den vita ytan. Det var en snarlik känsla när han tittade på flickan. Drömmarna fick hennes ögonlock att bölja fram och tillbaka som en mycket tunn våg. Bara om han satt absolut stilla gick skiftningen att se. Men så såg han inte vågen längre och måste väcka henne. Då skiftade hyn färg, örsnibbarna blev knallröda, hon skrek åt honom, men han blev lugn.

Jävla unge, tänkte han. Tyckte sig se en likhet och fick svindel. Tyckte att han såg sin mamma i henne, en hårdhet kring munnen, och när han såg det i flickan kunde han tycka om eller i varje fall förstå den. Tänk att behöva så mycket men inte ha ord för det – klart att munnen blev hård och hopknipen då. Flickan skulle växa ifrån det. Hon skulle prata flytande snart, käfta emot. När han tittade på henne och tänkte kring likheter mellan dem öppnade sig tanke efter tanke inuti hans huvud som stjärnor tändes på Gävlehimlen. Hon skrek fortfarande och han var glad att Klara inte var där och såg på när han höll och vyssjade henne.

Du ska sova nu, lillfisen.

Han strök den där pannan. Målade med sitt finger cirklar och virvlar. Det var med henne som med porslinsmåleriet. En långsam rörelse som växte fram och förvånade honom.

 

*

 

Violet hade inte varit på mötet. När Klara gick därifrån kändes det som om hennes kropp växte och krympte om vartannat, för varje steg hon tog förändrades kroppen. Det kom ryckningar kring munnen. Hon tänkte på Edwin Steen som om hon hittat på honom. Ett tag där på Centralhotellet blev hon någon annan, eller så blev hon sig själv, och hon längtade tillbaka.

Hon såg Anders i fönstret. När han såg att hon såg skyn- dade han sig in bakom gardinen. När hon kom in genom dörren satt han på huk vid flickans säng med handen runt en spjäla för att hålla balansen. Han hade inte druckit sedan han började på porslinsfabriken. Han var en ömtålig växt. Inte vattna för mycket, för lite. För mycket värme blev honom övermäktigt, han visste inte vad han skulle göra med sig själv, för lite gjorde honom skör och vemodig. Han klättrade med sina vackra seniga händer längs spjälan och hon fick för sig att hon kunde se blodet rusa i de blå och krokiga ådrorna. Mest av allt liknade han paradisväxten i Klaras fönster som bara tycktes växa om natten. Om morgonen såg hon att den blankgröna stängeln krupit ytterligare några millime- ter närmare fönstret. Med ett par års mellanrum blommade paradisväxten med skirt vita- och lilastrimmiga kronblad.

Vad tänker du på? sa hon lågt och ställde sig bakom honom.

Inget, sa han, allt… Han fortsatte titta på flickan. Hon är så fin, sa Klara.

Hon är väl min, sa han, men det lät inte som en fråga. Hon är sin alldeles egen, sa Klara.

Sedan i sängen vände hon sig mot honom, lade sina armar om hans stora kropp. Tyckte om hur han luktade och tänkte att det var fint att det inte fanns någon som luktade precis som han. Han rörde henne och hon tänkte att hans fingrar förändrats eller också hade de aldrig fått chansen att röra vid någon så här.

Klara samlade urklipp och det var en tröst att hon kunde samla ihop världen så. Hon läste för Lill om Hitlers aktion mot Österrike. Han hade bara gått in och tagit över. Medan resten av världen tittade på. Hon klippte ut ett dumt citat av Per Albin Hansson, apropå de som rest till Spanien, apropå Ingemar: Kan inte låta enskilda vidta åtgärder som kan med- föra faror för det allmänna. Gällde det bara arbetarna?

Hon klippte ut en bild föreställande en gata i Barcelona efter en bombräd. Där gick kvinnorna i sina klänningar på väg till arbetet. Ett annat fotografi, från Madrid, visade en enorm krater i marken utanför ett apotek. Ett tredje fotografi – som hon skamset klippte ut – föreställde en kvinna intill sin döde makes kropp och hennes skrik steg rätt upp ur bilden. När Zäta Höglund skrivit om neutralitet in i döden (ett annat citat som hon sparat) hade han rätt. Bombningarna mot civilbefolkningen var något oerhört, så hade krig inte sett ut förut. Lotten sa att Hitler ville undersöka hur befolkningen reagerade, att det var ett experiment. Så länge det inte var nazister som strök med gjorde det ingenting – fast det, sa Klara, gjorde väl inget det heller? Det var inte människorna det handlade om. Stridspiloter överlevde, hade hon läst, i snitt i två veckor. Tidningar skrev om de imponerande skyddsrum som grävdes för hand, vilket ord att använda: imponerande. Eller vad säger du, Lill? Lill rynkade på näsan. Gnällde. Mommi, mommi! Hon var så stor att hon börjat kräva av Klara att hon skulle vara någon särskild. Någon som gick upp i flickan och aldrig ville vara utan henne.

Och i en skuggvärld, någonstans i en parallell verklighet, levde Ingemar sitt liv. Och Edwin Steen levde sitt. Han var kropp, kanske kyssar, men hur de kändes skulle hon aldrig få veta, och det gjorde inte längre lika mycket.

Rosemarie ropade på flickan och flickan sprang dit. Klara plockade undan klippen. Lade tidningarna i översta lådan i skänken, tryckte ner så att lådan skulle gå igen. Mamman strök henne hastigt över kinden när hon gick förbi. Hon hade handlat igen: råglimpa, ägg och ost, och en ask Pim Pim till flickan. Klara suckade.

Har du verkligen råd med allt det här? Jag får rabatt av Valter.

Valter?

Rosemarie rodnade.

Mina pengar använder jag som jag vill, och flickan är mager.

Hon är precis som hon ska vara, sa Klara.

Jag tar med mig henne på promenad, det är riktigt härligt ute. Rosemarie svängde om i rummet, det såg ut som om hon dansade.

 

Fortsättning följer…

Publicerad
1 day sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

“Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad