Följetong #95/2017

Solidärer – avsnitt 11

"Det kom blåstjärna förstås. Trängde upp där den behagade. Våren var Klaras och flickans årstid. Flickan hade mars och Klara maj." Foto: Aleksander Andersen/TT

Gävle, mars 1938. Det hade kommit en man på motorcykel. Till Centralhotellet, dit hon gått med Sonja och Violet fast Anders och Rosemarie inte tyckt om det. Hon hade haft kappa och sjal på och mamman sa att det var fasoner. Hon hade letat efter sin basker och sagt att hon måste få leva innan […]

Gävle, mars 1938.

Det hade kommit en man på motorcykel. Till Centralhotellet, dit hon gått med Sonja och Violet fast Anders och Rosemarie inte tyckt om det. Hon hade haft kappa och sjal på och mamman sa att det var fasoner. Hon hade letat efter sin basker och sagt att hon måste få leva innan hon blev gammal – om det så innebar att i två timmar få sitta med Sonja och Violet på Centralhotellet och långsamt dricka en lemonad. Då skulle du inte ha skaffat barn, sa Rosemarie. Det var inte meningen heller, sa Klara. Sedan hade hon ångrat sig.

Gå och lägg dig, sa hon. Anders tar flickan. Anders vill väl inte att du går ut, Klara?

Han kan väl svara för sig själv, eller hur, Anders? Mmm… nå, nä, mumlade Anders och rodnade.

Inte kan väl han förväntas ta hand om flickan, den enda lördagskväll han har, sa Rosemarie.

Men han är ju pappan, ville Klara ljuga, fast det var lön- löst. Anders skulle bara rodna ännu mer. Nu går jag, sa hon, för hon hade hittat baskern och handskarna.

Du överger ditt barn, sa Rosemarie med darr på rösten.

Två timmar, morrade Klara. Och hon sover nu. Sov du också!

Men Anders då?

Men jag då?

Inte har jag uppfostrat dig till det här?

Det måste du ha gjort mamma, vem annars? Och så gick hon.

Ska man behöva känna sig som ett olydigt barn när man är tjugofyra? Hade Klara någonsin varit olydig? Kylan mot kinderna och in i munnen, djupt ner i lungorna, bedövade, hon småsprang fast hon inte behövde för Sonja och Violet hade inte kommit ännu. Hon hörde ljudet av en motorcykel och tittade ut genom det immiga fönstret. Gnuggade fram en egen ruta och såg honom kliva av, ta av sig hjälmen. Tjockt vågigt hår var det första hon såg, och när han kom in i lokalen – det var något i blicken hon kände igen. Hon satt snyggt och ensamt med benen lindade om varandra och ryggen rak. Kristallkronan snurrade och gnistrade.

Vem är det du tittar på? frågade Violet när hon kom in med ett moln av kyla omkring sig. Håret lika blankt som alltid.

Inte på någon, sa Klara.

Motorcykelmannen? Jag såg när han kom. Vilken galning att ta ut motorcykeln mitt i vintern.

Det är inte mitt i vintern. Det är barmark, det är snart vår. Men ändå, sa Violet. Det skulle ingen vettig människa göra. Hon värmde sina händer över ljuset på bordet. De såg lena ut, naglar med ljust skimrande lack. Klara sa inget. Inte visste hon vilka de vettiga människorna var och vad de var bra för. Det var något som mamman hållit på med, att särskilja människor, försöka försäkra sig om en redig väg in i framtiden – som om det fanns sådana vägar där man kunde gå som i en allé och inga träd skulle någonsin falla ner över en, inga skuggor heller.

När hon såg på honom, motorcykelmannen med sitt vackra hår, förstod hon att hon måste gå hemifrån fler lördagar och Rosemarie fick tro och tänka vad hon ville. Så länge hon inte vägrade fick hon sucka och oja sig och liera sig med Anders och hålla flickan tätt och trycka sin näsa mot hennes hjässa, medan hennes ögon fylldes av tårar. Hon fick ömsom anklaga Klara, ömsom sig själv, för något måste hon ha gjort fel, men vad? Hon skulle minsann aldrig ha lämnat Klara på det här sättet när hon var liten!

Det kanske du skulle ha gjort? sa Klara den andra lör- dagen hon gick hemifrån och gick därmed över en gräns. Flickan började gråta och Anders i bakgrunden verkade skämmas över dem alla. Eller också hade han gått ut. Klara hörde hans tunga steg i trappan. Hon bad om ursäkt och kysste mamman på kinden.

Hon kommer att tro att det är jag som är hennes mamma, sa Rosemarie, och höll den gråtande flickan mot sitt bröst.

Det kommer hon inte. Aldrig.

Hon lirkade istället: Bara två timmar, mamma! Sen kommer det att bli bättre. Jag kommer att bli bättre. Nej, det sa hon inte heller. Hon pussade flickan, satte baskern snett över örat och flydde. Fast det kändes inte som flykt. När hon stängde dörren hörde hon inte längre flickans gråt, och ute på gatan var luften klar och skön att andas.

Han klev in i lokalen och sökte henne med blicken. När han funnit henne gick han till baren. Stod halvt bortvänd, rökte, pratade inte med någon.

Nå, sa Sonja, säg nu, vem tittar du på?

Klara skakade på huvudet. Kunde inte låta bli att le.

Han som kommer på motorcykel? Visst är det han? Det måste vara livsfarligt att köra motorcykel mitt i vintern.

Det slår om till vår när som helst, sa Klara.

De mötte varandras blickar. Håll inte fast för länge bara. Och hans blick svarade: Om de märker kommer de att förstöra. Hon satt två bord ifrån, tänkte att det var lite överdrivet men det var kanske så han kände. Hon förväntade sig inte att han skulle bjuda upp henne. Två timmar gick fort och hon skulle inte komma för sent hem. Hon reste sig och såg att han samtidigt betalade för sig. De satte på sig sina ytterkläder. Han öppnade dörren för henne och kom i några sekunder nära. Han luktade skinnjacka. Hon tackade, han nickade och gick mot motorcykeln.

Kör försiktigt, vågade hon säga. Det kan vara halt. Inte farligt, sa han och tittade ner på vägen.

Du skulle kunna fara hur långt som helst och ändå kommer du hit?

Det är inte min hoj, sa han, och det är dyrt med bränsle. Och så tycker du om Centralhotellet?

Nja. Jag är inget för tjusiga ställen. Men jag känner ingen här i stan.

Han tittade upp och hade ett fint leende, försökte inte charma henne, men inte heller nå henne. Så hade Ingemar också sett ut ibland. Du kunde känna mig, ville hon säga – men det var från en film, kanske med Ingrid Bergman i ett beslöjat ljus. Mannen som röker över mer än halva bilden och hon som är så ljus att blixten, eller cigarettröken, fräter sönder henne.

Hon ville inte le tillbaka och inte stå kvar.

Ville inte att Anders skulle ligga bredvid henne och störa hennes drömmar. Ville inte somna. Vände ryggen mot honom i det kalla rummet, blundade.

När han kom bort till korsningen där vägen antingen svängde mot Sandviken och Falun eller djupare in i Gävle vände han om och körde tillbaka. Parkerade motorcykeln i närheten av slottsgrindarna och sprang sista biten så han var varm när han kom fram till reklamväggen på Hamilton- gatan. Han höll om henne som en människa alltid ska hålla om en annan människa, med hela sig. Rådhusklockan slog tre slag. Hon höll honom tillbaka, med så mycket av sig själv som hon tordes.

Hon ville ta Anders i handen, dra ut honom ur rummet, göra något på riktigt.

Vi kan kasta ägg på nazisternas lokal, sådant gjorde väl ni förut – eller skriva något på väggarna?

Han tittade på henne och skakade på huvudet.

Vad pratar du om? Inte vill jag hålla på med sådant nu när hon finns och är så liten. Han nickade mot flickan som satt på golvet och klappade händerna, hon hade nyss lärt sig det.

Vad duktig du är gumman, sa han. Sedan tittade han på Klara och skakade på huvudet, precis på samma sätt som när hon citerade tidningsartiklar eller krävde de där lördags- kvällarna med Sonja och Violet – de där bohemerna, som han sa (fast om Violet sa han annat också). Klara måste hålla ångan uppe för att inte sjunka ihop. Hon orkade inte knuffa honom längre ifrån sig.

När hon bytte om sa han inget. Flickan gnydde ett tag, men det hade blivit bättre med det, du vet hur mamma tänker, viskade hon i flickans öra, du vet att mamma älskar dig. Hon låtsades att hon var modig, eller att hon var feg – det gick ändå inte att veta vad som fanns längst därinne, om det ens fanns ett längst in, som ett slut, eller en magnet mot vilken alla känslor och händelser och människor drogs.

Spegelblicken skyddade henne med sina fantasier: ljus- rött läppstift och att han längtade efter henne. Fast inte vansinnigt eftersom han hade något som var hans eget och som var viktigare än allt annat: en dröm som behövde gå i uppfyllelse när nu det här livet var det enda. Hans tankar var långsammare än hennes, och sorgsnare, eftersom han var man och kunde fara iväg på en motorcykel. Han behövde inte hålla sig upprätt på samma sätt eftersom han inte hade någon, ingen familj. Så tänkte hon om honom, att han inte kom riktigt loss ur sig själv och att det inte gjorde något för hon var likadan. De visste vad de skulle prata om. De skulle prata om hur världen kunnat se ut, om de inte suttit fast i den enda värld som fanns. Han skulle inte tycka att hennes sätt att leva var dåligt. Han skulle inte tycka att hon var stel och underlig, utan förstå att det fanns fler sidor att tycka om än de hon klarade av att visa. Han tänkte inte som mamman, och kanske Anders, att flickan skulle kunna ärva det underliga, allvarliga, men att det fortfarande gick att rädda flickan eftersom hon var splitterny.

Tunga gardiner, styva dukar, stela kostymer och klänningar i mörkblått, grått och grönt. Klara hade stramat upp håret med kammar, Anders osäkra skratt förföljde henne, fan va snofsig du ska va då – hon kunde ha skrattat tillbaka, det var väl ändå hon som hade flest hemligheter? Istället skämdes hon. Det blanka skärpet i midjan. Klackarna. Hjärtat som slog så högt och snabbt att det hördes ut i lokalen fast orkestern börjat spela. Mammans skam var värre än hennes egen. Var det underligt att hon ville vara med människor som inte dömde henne? Sonja lade huvudet på sned och lutade sig framåt så glipan mellan hennes vackra bröst syntes, hon blev annorlunda med män omkring sig. Gömde fingrarna som var fulla av eksem av de billiga färger hon använde när hon målade hemma på vindsrummet. Hon blev uppbjuden och fnissade och tittade på Violet och Klara med en blandning av stolthet och sorg i blicken.

Han heter Edwin, sa Violet. Edwin Steen. Vem då?

Violet himlade med ögonen.

Jag vet inte varför jag ens följer med hit när ni båda blir helt uppslukade av dumma saker – och okoncentrerade…

Hur vet du vad han heter? Det går väl att fråga.

Du har väl inte pratat med honom? Violet ryckte på axlarna.

Han är inte från Gävle i varje fall. Det var det enda han sa. Det var innan du kom. Du var sen.

Flickan krånglade, sa Klara, som om hon behövde förklara något alls för Violet.

Jag trodde att det var du och Anders. Och du och Stig ska gifta er.

Det har väl inget med saken att göra. Stig har inga problem att jag umgås med mina vänner.

Inte Anders heller.

Violet kramade hennes axel. Det kändes för hårt. Sonja kom tillbaka och var röd i ansiktet. Klara kände Edwins blick men kunde inte titta dit. Hon tittade på Sonjas kladdiga ögontusch och borde väl ta servetten och hjälpa henne.

Det är dags för mig att gå nu, sa hon. Klockan är inte tolv än, sa Violet.

Klara kramade om Sonja, inte Violet, passerade Edwin – det var inte som att gå förbi ett nyutslaget syrenträd, hans lukt satt mycket längre in, hon skulle behöva tränga sig in.

Hon skyndade ut i den bitande kylan. Han kom inte efter men hon kände hans blick, måste låtsas att han tittade efter henne.

Kom då, ville hon ropa. Kom då, när det här livet ändå är vårt enda.

Rosemarie sov i fåtöljen bredvid flickans säng. Munnen var vidöppen. Ena handen i kramp runt en spjäla. En hade fött Klara och den andra hade Klara fött, ingen av dem hade hon valt. Mammans ansikte var utslätat, säkert var hennes kinder mjuka, och hennes läppar hade kysst någon annan än Klaras pappa och det hade känts underbart, kanske lyckligt. Strängheten var den form hon lärt sig att leva i, sömnen tvingade henne att släppa taget. Men hon sov lätt och vaknade av att bli granskad.

Hej, sa Klara, har det gått bra?

Rosemarie försökte ställa om men mjukheten dröjde kvar. Hon är förunderlig den här flickan, så snäll och –

Hon kom av sig, försökte hitta tillbaka till sin form.

För att hon tycker om att vara med dig, hindrade Klara. Gör hon, tror du?

Rosemarie samlade snabbt ihop sig. Klara tänkte att det fanns en flicka till, djupt därinne, som pockade på uppmärksamhet. Det fanns alltid den bortträngda skuggflickan med sina anspråk, hon som krävde sådant det inte gick att få. Rosemarie strök med ena handen över håret där det grå börjat ta över och sa att hon skulle gå till sängs.

Tack för allt, sa Klara och mamman stirrade till på henne, kom av sig, bytte blickens riktning från den vuxna dottern till det sovande barnet.

Han tar hand om mina blommor. Ställer fram ett glas vatten. Vaggar mitt barn. Drar ut stolen. Sådant larv. Smörjer in mina torra fabrikshänder. Han har en salva. Han kommer aldrig att göra mig illa. Har mer salva om det behövs. Jag fryser om fötterna och han hämtar sockor. Han har ingenstans att ta vägen, därför får han bo hos mig. Jag vet att trösten finns där. Men jag vet inte om det är tröst jag behöver.

Varje lördag samma dumma levande sak. Edwin tittade på henne, log inte, flirtade inte. Vad var det han ville? Hon ville åt hans sorg och hans ensamhet, för att den var hennes också och kunde väl få delas med någon. Sorgen måste vara kärlekens kärna. Den hade varit det hos Ingemar, men om en människa inte ens vet om att han sörjer blir han ju omöjlig att älska. När hon gick hem var kroppen tydlig och skön, det var hennes kropp, inte en bild av kurvor och hud, hon rätade på ryggen fast han väl var halvvägs till Sandviken och inte skulle se henne. Det var alldeles för kort väg hem. Hon tänkte inte på Anders förrän hon kom över tröskeln och in i tamburen. Hon tände ett ljus, stod i tystnaden. Behövde inte skämmas inför flickan men gjorde det ändå. En kall och hård skam, ett skal bara.

Vad tänker du att kärlek är egentligen?

Ingemar låg naken intill henne, det var inget särskilt med hans kropp förutom att det var en människas nakna kropp, lite hår på bröstet och en kuk så det gick att förstå att det var en man. Hon smekte bröstet, det glesa håret, han låg med armarna bakom huvudet och blicken i taket. Frågan hade fått henne att skratta. Eftersom han var för allvarlig. Inte sorgsen utan uppblåst.

Jag menar alltså, sa han, vad fyller kärleken för funktion, i det politiska?

Som större än oss, än mig, menar du? Hon behövde fråga men lät bli, för hon ville inte att han skulle svara. Han ville att kärleken skulle sträcka ut sig och ha breda armar som vingar som inte gjorde skillnad på människor, den svepte och slog ner där något kunde räddas eller förändras. Det var vad han försökte få henne att tro. Hon ville ha kärleken intill sig. Nära. Så den gick att smeka och ta hand om, som en skada. Han ville, tänkte hon nu, egentligen krypa in i en kärlek som in i en livmoder: mörk och skyddad.

Kärlek är att huden lossnar, tänkte hon att hon svarade honom. Den glider av dig utan att du märker, och det gör ingenting. Låt allt komma in. Låt allt vara levande. Men så länge du inte tänker sörja vad som inte blev är du inte redo för någon framtid, Ingemar. Det var inget svar på hans fråga, men det var ändå vad hon ville få sagt.

Gränsen mellan Frankrike och Spanien öppnas för vapenleveranser, läste hon för Lill. Det var bara en notis men hon såg framför sig hur lastbilarna rullade genom södra Frankrike och över den osynliga gränsen mellan fred och krig.

Vintern, läste hon, har varit osedvanligt sträng. Lill var snart ett år och förstod allting.

Vad gör ni två? frågade Anders som gnuggade sömnen ur ögonen, sträckte på sig, luktade varmt av sömn.

Vi läser, svarade Klara.

Du får inte skrämma henne, sa Anders.

I Barcelona blir hungersnöden värre, läste Klara. Det enda som finns är kålrötter och palsternackor. Katterna som brukade stryka omkring på gatorna syns inte längre till.

Mau, sa Lill.

Men Klara, sa Anders. Han reste sig, hade ett rejält morgonfjong som Klara inte kunde låta bli att skratta åt. Han förstod och log mot henne. Pekade fjonget mot henne, låtsades skjuta: Bam.

Och lyssna här, Lill! Hon plockade fram samlingsskriften I dag Spanien och läste Josef Kjellgrens dikt Teruel, som hon läst många många gånger förut:

Efter denna dag: – aldrig, aldrig blir vi slagna till slavar!

Vi kämpar ännu! Vi kommer åter en gång!

I morgon, om ett år, om hundra år – våra hjärtans stora tro skall oupphörligen

slå de väldigaste vapen med maktlöshet!

Flickan nickade allvarligt.

Ni är ju inte kloka, sa Anders. Ömhet och rädsla i en omfamning han inte visste hur han skulle ta sig ur. Det var söndag och våren var på väg, det märktes på ljuset och på människorna som gick på gatan utanför med uppknäppta rockar och kappor. Det kom blåstjärna förstås. Trängde upp där den behagade. Våren var Klaras och flickans årstid. Flickan hade mars och Klara maj. Anders var sensommar, tidig september, värme som snabbt slog om. Ingemar var höst, på gränsen till vinter, då när det låg tunn, spröd is på vattenpölarna och man fick gå försiktigt.

Den här våren ska jag ta vara på allting, sa Klara. Jag ska gå långsamt hem från fabriken och se allt förändras. Varje skiftning, Anders.

Gör så du, sa han. Men här i stan är det mindre att se. Här gör årstider mindre skillnad.

Jag glömmer bort det varje år, sa Klara undvikande. Bara skyndar mig till och från makaronerna. Men i år ska jag se varje liten ny växt efter vägen.

Gör det du, sa Anders. Men för att hitta ovanliga sorter måste du ta dig utanför Södertull.

Han hade en rutig skjorta på, håret var ordentligt kammat. Flickan lekte med den mjuka katt hon fått från fru Holm- ström. En lustig, rutig tygkatt med knappögon, den sa något om Holmström som inte blivit sagt förut. När Anders satte sig i soffan med en bok! (Sherlock Holmes – hon hade väl aldrig sett honom med en bok förr) kröp hon dit och tog tag i hans ben. Hävde sig upp. Provade sig själv däruppe.

Bravo! utbrast Anders, och flickan tappade balansen. Han skrattade när hon satte sig på rumpan. När han klev in i boken och bara Klara såg reste sig flickan och tog ett steg, och ett till. Klara sträckte ut händerna, då trillade flickan igen.

Rosemarie kom rödrosig genom dörren med spånkorgen och lade fram bröd, smör, korv, dricka och rotsaker.

Han är generös i charkuteriet, log hon. Och fin korv har han också.

Klara började skratta, Anders också – och Rosemarie när hon fattade – och barnet, som inte fattade någonting.

Det var Violets idé från början att de skulle samla ihop kvinnor som vill engagera sig och diskutera allt som har med kvinnors rättigheter att göra, men det var Sonja som dragit igång det med ett första möte hemma hos sig. I det lilla inackorderingsrummet under takåsarna i ett hus på Brunnsgatan stod en inriktning klar. Eller kanske inte. Det enda de var överens om var att det inte skulle handla om välgörenhet i första hand, de måste gå djupare, ställa frågor, och aktionerna skulle vara svaret. Det var två kvinnor som gått med i och snabbt hoppat av Gävle LS, för att männen (det vill säga Eken, John och de andra) ignorerat deras förslag, det gick väl att säga att de två var drivande: Lisa och framförallt Lotten.

På den fjärde träffen ville en kvinna som arbetade som kassörska på Tempo prata om vad de skulle göra med männen, om de verkligen kunde gå med på att fortsätta ta hand om allt hemma och samtidigt lönearbeta. Hon fick stort medhåll. Klara tänkte på förfallet där hemma som Rosemarie styrde upp, hon städade, lagade mat… det var hon som var hemmafrun. Hon rodnade. Lotten (som arbetade på barnhemmet) hävdade bestämt att det Frida (kassörskan) sa hörde ihop med kampen i det större: på arbetsplatserna och på gatorna. Allting, menade hon, handlade i grund och botten om ansvarsfördelning och ökad frihet. Violet, som brukade prata på, hade tystnat inför Lotten. Klara kunde se hur det skavde i henne.

Efter första mötet hade hon sagt att Lotten var manhaftig och måste man vara sådan för att få ta plats? Klara hade sagt emot att hon tyckte att Lotten både var djärv och smart, och det var ingen vanlig kombination, varken bland män eller kvinnor. Lotten tyckte att de skulle starta upp en särskild syndikalistisk kvinnoklubb och försöka skaffa sig en lokal, men det hade Violet ifrågasatt – det borde vara en förening öppen för ett större spann kvinnor. De skulle fortsätta prata om saken, och Klara tänkte att det var typiskt att de tvunget skulle behöva diskutera liberala spörsmål, hålla på att krångla med sådant, bara för att de var en grupp kvinnor. Som om de aldrig riktigt fick välja sida och vara radikala, för att de alltid måste tänka på vad andra skulle tycka.

Violets misstro mot Lotten var ömsesidig men Sonja lycka- des övertyga Lotten om att Violet Crona, sitt namn till trots, var av rätt virke. Och: de behövde vara många. De var bara nio stycken nu och Lisa var yngst, hon bodde på Öster och var förlovad med John som gått och blivit ordförande för Gävle LS efter Verner Holm.

Männen bryr sig inte ett jota om våra erfarenheter, sa Lisa, de låter oss inte ens komma till tals. Hon kom in på kriget i Spanien, att det i allra högsta grad angick dem: kvinnornas situation där, hur skiljer den sig från vår? Förtrycket är hårdare, och fattigdomen, det hör ihop! Hur hade hon lärt sig att tala så, tänkte Klara. Lisa nickade åt Klaras håll. Du vet ju, Jansson, inte sant? Klara såg sig om i rummet, men där fanns bara nyfikenhet. Hon berättade försiktigt om fascisternas framstötar, konflikterna på republikens sida som tycktes djupna. Fascisterna har alla vapen de behöver och ett stort ekonomiskt stöd, precis som Hitler. Arbetarkvinnornas ställ- ning blir sämre och sämre ju större utrymme fascisterna får.

Hon förstod inte själv att det var hon som talade. Biograffilmen om Spanien drog in mycket pengar, sa

Sonja. Vi kanske kunde göra något liknande igen, och så kunde Klara föreläsa också?

Du är tokig, sa Klara.

Du är tokig om du inte tror att du skulle kunna det, sa Sonja.

Ja, Klara klarar allt. Violet blinkade mot henne men det fanns en skugga. Är det förresten inte på tiden att vi döper den här föreningen? Jag har tänkt att ett passande namn vore Gävle kvinnoförening.

Klara hörde sitt eget skratt bubbla upp ur strupen.

Alla har rätt att komma med förslag, sa Lotten, men en kvinnoförening kan avfärdas hur lätt som helst. Det blir som en syjunta.

Det är inget fel med syjuntor, sa Annemarie, en mager kvinna som arbetade som barnmorskebiträde. Och så fortsatte det. Tills Sonja sa att det väl kunde vara en idé att fokusera på Spanien. Jag tänker, sa hon, att situationen i Spanien har alla viktiga frågor i sig. Det är den utsatta kvinnan som vi först och främst måste hjälpa.

Och de stackars barnen, sa Annemarie, och fick bifall. Klara sneglade på Violet. Skuggan mörknade. Och Klara begrep inte varför det fick henne att känna sig ljusare inombords.

Hon ville se på allting med ömhet. Hon ville se på det trasiga och tänka att det gick att laga.

Så fort flickan sov fick hon ett andrum. Antingen läsa, eller skriva till Ingemar. Allt annat måste hon strunta i. Hon skrev:

Varje dag måste jag uppfinna att du finns. Jag skulle med jämna mellanrum behöva veta att du tänker på mig, fast jag vet att du gör det, på ditt sätt, och det kanske måste räcka? Fast det räckte inte. Hon knölade ihop brevet och bad Rosemarie ta flickan och gick till Centralhotellet med Violet och Sonja. Det var en sjuk uppfinning, kärleken i dess trånga form, och i kväll skulle hon prata med honom, eftersom det inte fanns något att förlora. Hon väntade på ljudet av motorcykeln. Sonja sa att hon måste tänka på väglaget. Det rann snö från himlen fast det var mitt i våren, det rann stjärnor i skenet av gatlyktorna utanför.

Det går inte att komma hit i kväll förstår du väl, fortsatte Violet. Vintern har tagit om.

Klara visste att han skulle trotsa vädret för hennes skull. Ändå kom han inte.

Jag ska röra mig hemåt, sa Sonja och gäspade. Det var dött här i kväll, hörni.

Jag kan stanna ett tag med dig, sa Violet till Klara, om du vill?

De väntade med varsin Pommac. Såg på när andra blev uppbjudna, blev själva uppbjudna, tackade nej. Om en halvtimme skulle restaurangen stänga, mamman låg i den hårda soffan med blicken i taket, flickan sov. Anders gick långsamt uppför trappan, räknade stegen, trettiosju stycken, han skulle bli ledsen om hon inte låg där när han kom in.

Människor dör i Spanien hela tiden, sa Klara. Överallt dör människor precis just nu.

Men vi bor i Gävle, log Violet, här dör ingen hur som helst. Du dör om du ska fortsätta vara tillsammans med Stig, sa

Klara och visste att hon gick över en gräns.

Nej, det gör jag inte, sa Violet.

Jag förstår inte vad du gör med honom, fortsatte Klara.

Han är ju fiende.

Orden bara ramlade ur henne. Hon blev het i ansiktet. Violet tog sin kappa och rävkragen och reste sig.

Du ska få se, sa hon. Klara såg efter henne, borde ha ropat, bett om ursäkt, men hon visste inte hur hon skulle förklara sig, orkade inte komma med någon idiotisk lögn igen, Lill är odrägligt mammig förstår du och Rosemarie bara bråkar på mig, jag är trött och dum och visste inte vad jag sa. Ensamheten var skön och förskräcklig. Hon kände en hand på axeln, vände sig om och där stod en man med röd fluga och styv lugg och ville dansa. Hon kunde ha varit vem som helst som satt ensam på en dansrestaurang så hon följde med honom ut på dansgolvet. Han dansade inte lika bra som Anders, men hon behövde inte tänka på stegen, bara följa. Människor dog i Spanien, de dog i Gävle också, ingen skulle sakna henne, ingen skulle sörja om hon försvann en liten stund. Hon lutade sitt huvud mot hans axel och kände hur svettig han var. Han tog ett hårdare tag om hennes midja.

Isbanan på ån utanför Grand Hotel hade krackelerat och musiken tystnat men lyktorna runt om var fortfarande tända. Hon hörde vattnet vakna därunder, ett entonigt sjungande långt inifrån. Isen skulle brista snart, det gick inte att hålla ihop den hur länge som helst. Hon gick långsamt hemåt. Varför skulle hon inte få tycka om en så enkel sak som att röra armar och ben och drömma om att vägen ledde någon annanstans än hem? Varför var hon tvungen att fabricera skammen ovanpå den underbara känslan av ensamhet? Det skulle kanske bli tomt utan henne men mammor försvann hela tiden, hittade inte hem bland alla ruiner.

Det porlande strömmande vattnet sjöng under isen, väntade och sjöng och väntade.

Jag har känt mig älskad och nu gör jag det inte längre. Jag kände mig som en stor röd blomma, det går väl inte att säga varför en blomma vissnar, om det har med kyla eller ålder att göra, ett naturligt förlopp eller ett skadedjur. Kanske går det att få den att överleva om man anstränger sig, den kanske kan blomma igen – men något har ändå hänt, något avgörande och farligt, varje kronblad lossnar. En stjälk svartnar inifrån och ut och gör så att all växtkraft ruttnar.

Inte heller nästa lördag kom Edwin. Våren skulle ha visat tecken – snödroppar! smältande istappar! – men vägrade. Sonja pratade om konsten, om surrealister som Picasso som gick rakt in i realismen och berörde djupare, eftersom verkligheten inte gick att ta in i sin fulla kraft. Den blev för vidrig. Eller bara platt.

Klara kunde inte lyssna. Hon tittade på hålet där Edwin skulle ha stått.

Vi har träffats tre gånger, men nu vill han inte ses mer, sa Sonja. Ni vet, han som… Äsch. Han har en liten hund som han älskar, och vi har haft roligt ihop, bra i sängen också. Det tänker jag inte hymla om. När jag frågade varför sa han att han »föreställer sig att jag är en sådan som flirtar med andra«. Jag sa att jag kunde föreställa mig detsamma om honom. Jag sa till honom att är det konstigt att man blir hungrig när man inte får äta någon gång, alltså äta riktigt ordentligt och bli mätt. Jag skulle inte ha pratat så mycket, men jag tycker ju om att prata.

Männen är mätta för att de har dödat, sa Violet och hennes ögon blev mörka. De är mätta på kött och blod. En svullen, äcklig mättnad.

Alla män är ju inte såna, sa Klara och tittade forskande på Violet, hon hade varit ovanligt tyst hela kvällen.

Vi vill bara leva, sa Sonja. Vi är inte rädda för det, eller hur? Hon strök handen över kinden som en smekning. Det var inget som var fel. Inte det utsmetade läppstiftet. Inte tårarna som bröt fram. Hon lade huvudet på sned igen. Det var inget konstigt med att säga att hon var vackrast av de tre. Klara kom inte i närheten, fast det inte riktigt gick att säga vad som brast. Om det var allvaret som förstörde igen. Men för någon som Edwin var det en fördel. Fast han var inte där för att ta henne i försvar.

Äsch, sa Sonja, äsch åt precis allting. Hon virvlade ut på dansgolvet igen. Det kunde hända att spåren av tårar gjorde henne ännu mer attraktiv.

Den kvällen, i slutet av mars, tog Klara sällskap med Violet en bit längs ån, fast Violet skulle norrut och Klara åt söder. Gävle var en nattstad. Violet höll Klara hårt under armen.

Han har en älskarinna, sa hon när de kom fram till Kungs- bron.

Stig?

Klara höll andan. Violet skakade på huvudet.

Jag träffar så mycket folk, det är pappa som bjuder hem dem. Hur som helst så var det en från högerpartiet, som känner en som är gift med en släkting till honom, ja till Edwin Steen alltså… inte vet jag hur det kom på tal, och det behöver ju inte vara sant. Ingenting behöver vara sant. Hon är i varje fall betydligt äldre och bor ensam i en granngård. Det talas visst om henne där de bor.

Klara sa inget. Det var hög tid för henne att vika av. Hon längtade efter Lill.

Tror du verkligen på allvar att du är kär i honom? Violet tog tag i hennes kappärm. De stod nära ån. Vi behöver dem inte. Varför kan du inte förstå det?

Hon strök Klara överlägset över axeln och ner på ryggen. Klara ville därifrån. Nästa lördag skulle hon inte, till mam- mans stora glädje, gå till Centralhotellet. Inga främmande händer på hennes kropp, ingen som drog in henne i ett mörkt hörn och kysste hennes läppar ömma. Hon passerade Rettigska huset, gamla Operahuset, Söderhielmska och handelsträdgården, Arbetsstugan, Gymnastikhuset, S:t Petri kyrka… hon kunde inte komma hem tillräckligt fort. Trettiosju trappsteg. Tamburen med skänken och bilder hon satt upp. Foton. Sådant hon tyckte var fint att titta på, utan att veta varför, en bild från ett annat land: ett träd som var stort och gammalt med rötterna ovanpå marken, en konstnärlig bild av en kvinna som antagligen inte fanns men vars blick mötte hennes – hon behövde fantasier att haka fast sig i. Det betydde inget. Hon ville ha just de bilderna där, men ingen i hela världen, den värld som Ingemar pratat om, skulle någonsin bry sig om eller förändras av det hon gjorde eller tänkte eller kände.

Anders tryckte sig mot henne i sömnen, tryckte sitt huvud in mot hennes hals, lade sina långa ben över hennes, händer och andetag omslöt, hon kom allt närmare kanten. Hon blundade och frös och stod utanför Edwins hus, i trädgården upp mot berget låg snön kvar, hon försökte titta in genom fönstren men därinne var det svart. Hon tryckte ner handtaget, det var öppet och hon gick in, strök med handen över strukturtapeten som släppt på flera ställen. Det var tyst, men när hon kom in i rummet såg hon dem. Såg Edwin stå med flanellbyxorna nedhasade runt anklarna och hon, älskarinnan, stod lutad mot väggen, hennes gropiga lår skälvde, han tryckte sina händer mot hennes, mot väggen, tapeten var likadan som den i tamburen, och hon stod fastnaglad i mörkret i säkert tio minuter och lyssnade på deras andetag.

Jag faller ofta ner i den här gropen. Där ingen finns. Ingen framtid heller. Jag vet inte hur en vanlig människa ska freda sig mot en framtid som inte finns – och som ändå kommer att vräka sig över ens kropp.

Han tittade på henne. Hade fina blå ögon, ja verkligen klarblå, såg bättre ut än Ingemar, kanske var det för att han log oftare. Det gick väl inte att säga rakt ut, som en regel, vad skönhet var. Hon var, hade hon hört av Marit, stram och svår att komma nära. Det hade hon inget för. Hon var ingen särskild. Hon visste inte var den krävande livslusten kom ifrån, men eftersom hon inte var någon särskild utgick hon ifrån att alla måste ha den?

Anders hår skulle bli ljusare under den värmande solen, han hade varit blond när han bjudit upp henne på Sätraåsen, hon hade varit trött i benen efter cykelturen och tog det för knäsvaghet, för att hon ville ha det så.

Du tänker väl inte lämna mig, viskade han. De var båda på väg till arbetet och mamman – det hördes på knarret och gäspningarna – var på väg upp, hon skulle aldrig svika Klara. Flickan sov tungt på rygg med armarna utsträckta åt sidorna. Hennes lilla mun som andades, andades.

Varför tror du det? Klara föreställde sig att hon spärrade upp ögonen. Hon var rädd att börja skratta. Han vägde på sina hälar.

För att jag hört saker. Om dig. Saker jag inte vill veta. Vet det inte då, sa hon.

Du ska inte vara trotsig mot mig, sa han, för det tycker jag inte om. Jag vill att du säger som det är. Om jag ska bli ensam snart eller inte. Det andra bryr jag mig inte särskilt mycket om.

I samma stund som Klara tog Anders hand kom mamman ut från köksdelen, i samma stund som Klara sa, och förstod att det var så:

Jag och flickan stannar med dig.

Stör jag? sa Rosemarie. Är flickan inte vaken än? I dag måste vi ut och handla, och så ska vi steka pannkakor, hon ska ha någonting extra gott i dag.

Anders klämde Klaras hand och tittade henne i ögonen. När de senare, efter arbetet, när mamman och flickan somnat, lade sig i sängen skulle han smeka henne bakom

örat, in i hårbottnen, det hade ingen gjort förut.

Krokus i gula flockar och moln fulla av hagel, himlen laddade ur. På fabriken pratade de om den nya kontrollanten som var där för att, som Johansson sagt, effektivisera arbetet. Redan efter två dagar hade han uppmärksammat och rapporterat att de pratade för mycket sinsemellan. De skulle tänka mer på företaget och mindre på sig själva, det skulle i slutändan också gynna dem.

På vilket sätt då? frågade Klara. Kontrollanten, vars namn omöjligt fick fäste, såg sig om i lokalen, frågade om någon sagt något? Sara svor lågt. Astrid tittade ner.

På vilket sätt gynnar det oss om vi inte får prata med var- andra? sa Marit då med hög röst. Kontrollanten harklade sig länge, blev stående en stund med dum, halvöppen mun innan han lämnade rummet. Marit tittade på Klara som viskade tack.

Hon hade tänkt gå till Konsum på Smedjegatan så att Rosemarie skulle slippa handla, men gick istället förbi varorna i skyltfönstren och fortsatte över bron till Berggrenska. Hon ville träffa Sonja, hon ville inte träffa Violet, men det var förstås hon som stod där utanför porten och rökte, tillsammans med en grupp kvinnor från klassen. Sonja hade inte varit där den dagen, sa Violet.

Då vet jag, sa Klara och var på väg att gå när Violet störtade efter henne och rev tag i hennes kappa.

Charlotte har fått kort från en kamrat som också är i Spanien! Visa henne, Charlotte!

Flickan, med ljus, genomskinlig hud, tog motvilligt fram kortet och räckte det till Violet som gav det till Klara. Det stod inte var kamraten, Harry, befann sig. Han tackade för jul- klapparna och Klara skämdes för att hon inte skickat något till Ingemar – men hon visste ju inte var han fanns! Harry skrev att breven hade svårt att nå fram. Postgubbarna har ett helvete, skrev han, ränner runt till de olika fronterna och riskerar sina liv för att andra ska få hälsningar från sina nära och kära. Han skrev att han hade det ganska bra, bortsett från bombningarna, och saker han sett. Men folket är fast beslutet att segra och vi ska segra. Så slutade det, med kamratliga hälsningar och ett suddigt tumavtryck i bläck. Klara vände på kortet och såg svartvita palmer och en fontän.

Det var väl ändå hoppfullt, sa Violet. Drev hon med henne? Flickan som lånat ut kortet grep det kvickt. Klara var igen på väg att gå. De får inte breven, det skriver ju Harry, sa Violet med hög röst.

Klara ska se att kriget snart är över och att hennes fästman kommer hem, sa Charlotte. Harry är bara en god vän från partiet, det är ingenting mellan oss. Hon skrattade till och hennes skrattgropar blev synliga. Tystnade och fick den snipiga munnen igen. Så det är mest synd om Klara, sa hon och stoppade ner kortet i kappfickan.

Han är inte min fästman, sa Klara. Flickan lyssnade inte. Hon var upptagen med att låsa upp det rostiga cykellåset. Det regnade kraftigt, gränsade till hagel.

Han har inte skrivit till mig på hela tiden, sa Klara och ville ta tag i cykelstyret. Hon förstod inte varför hon gick omkring med hans kort i fickan sådär om han ändå inget betydde. Hon såg flickan cykla iväg. Hon skulle bli blöt innan hon kom hem och säkert kortet också, bokstäverna skulle rinna bort och försvinna, en dag skulle ingen minnas vad han skrivit.

Nu går vi och dricker kaffe, tycker jag, sa Violet, fällde upp sitt paraply och drog in Klara under det. Om du inte måste hem till lillan förstås?

Varför kunde hon inte säga nej till Violet? Samma känsla som när mamman kom med korgar fulla av mat, fast hon inte hade pengar till det. De gick Södra Kungsgatan upp, det fanns inga andra vägar i hela världen. Länge gick de tysta.

Klara, hur är det egentligen? Har du bekymmer med pengar? Jag kan hjälpa dig i så fall –

Nej, sa Klara. Varför tror du det?

Finns det ingenting jag kan hjälpa dig med då? Tonen var ettrig, hård. Klara skakade på huvudet.

Trivs han på arbetet då, Hellgren? Inga porslinstallrikar i väggen? Hon skrattade till.

Nej, sa Klara, han trivs bra.

Ibland skulle det nog vara bättre om Stig hade mer temperament. Jag menar… några tallrikar i väggen skulle inte göra mig något. Ibland kan det vara bättre än – hon hejdade sig.

Bättre än vad?

Har Anders slagit dig någon gång? Nej. Har Stig slagit dig?

Det skulle han aldrig göra. Män som han slår inte kvinnor. Men arbetarna gör det, menar du?

Jag menar ingenting. Jag orkar verkligen inte prata om Stig.

Hon luktade gott. Fast de var utomhus och det inte borde märkas.

Ingemar slogs heller aldrig. Men nu gör han ju det?

Det är väl ändå skillnad.

Regnet föll som ett hårt damm, kappan var inte ens blöt.

Kvinnor har också slagits vid fronten, sa Klara – visste inte hur hon skulle fortsätta.

Kvinnor och män kommer aldrig att kunna vara likadana, sa Violet. Leendet fanns där, det skulle alltid vara något hemligt med det.

Varför inte? hängde sig Klara kvar.

De var framme men ingen av dem öppnade dörren till fiket. Det kom iskalla vindar.

Hur var han din Ingemar då? Om du jämför med Anders. Jag vet inte, sa Klara. Han var lustig. Och dum.

Hon ångrade sig. Ville inte prata om Ingemar med Violet. Dum? Hur då?

Hon ryckte på axlarna. Svarade inte.

Som instängd i sina egna tankar, tänkte hon. Som ville han inte riktigt komma ut därifrån. Varför tänkte hon om honom så, som om han inte fanns längre? Skyltfönstret på Södra Caféet var belamrat med bakverk i olika färger och former. Och om han lever, tänkte Klara, vill jag att han ska få vara där, i sin egen värld.

Ingen av dem lade handen på dörrhandtaget fast värmen fanns därinne. Violet tog en cigarett ur sitt etui och bjöd Klara fast hon alltid sa nej. Hanna på fiket såg dem och vinkade in dem.

Violet drog ett halsbloss.

Måste du klamra dig fast i dem hela tiden? Är det inte Anders så är det Ingemar eller han på CH, jag har glömt vad han heter. Vi skulle ju prata om sånt som är viktigt. Det är likadant på mötena, ett planlöst malande. Hon tog snabba bloss, stirrade på Klara:

Måste du vara så likgiltig hela tiden? Det är jag väl inte.

Så jävla nöjd med ditt lilla liv.

Violet, sluta nu, jag känner inte igen dig.

Du vet att det är en struntsak att säga, Klara. Jag är lika mycket mig själv hur jag än är. Även om jag blev nån annan skulle jag vara mig själv.

Vad menar du?

Jag ska bara göra det bästa av att vi lever i fel tid.

Hon vände sig bort. Klara tog tag i Violets arm, så där som Violet brukade göra med henne.

Violet, snälla, vad är det?

Om man älskar en idiot till exempel, hur blir man en fri människa då? Vi kanske måste komma dit där vi säger att idioterna inte längre får finnas?

Jag förstår inte?

Nej men gå hem du bara till din lyckliga familj och fortsätt med ditt duktiga liv.

Klara kände ilskan tränga upp men när den närmade sig munnen blev den till dum gråt istället – Violet skulle avsky henne ännu mer om hon började lipa.

Det är ju du som har allt, sa Klara.

Hon såg Violets hand fara ut mot henne, men nu var det Klara som vände sig om. Småsprang hem i duggregnet. Skulle Violet ropa efter henne? Fanns det ingen människa i hela världen som tänkte göra det? Varje steg var tungt. Hon var en elefant som sprang genom Gävle och människor tittade och undrade. Visste inte hur hon bar på flickan och mamman och Anders och sig själv dessutom. Bar på Violets blick och ilska och hemligheter. Men mest bar hon på Ingemar, eftersom tystnaden alltid är tyngst, att inte veta. Det behövde inte betyda något men hon skulle alltid älska honom. I regnet var det inget konstigt med det, fast människor stirrade. Kärlek kan se ut hur som helst, ville hon skrika, och ni har ingen rätt att döma.

 

*

 

De väntade på henne. Tryckte sina ansikten mot rutan. Anders tryckte flickans ansikte mot rutan.Kan du se mamma någonstans? Ska vi se vem som först ser henne? Ska vi se hur långt vi kan räkna innan hon kommer?

Lill gäspade och han placerade henne i sängen, strök det mörka håret slätt och hon somnade. På radion en sång som var käck och dålig, han bet på naglarna, rummet luktade kaffe, och Klara. Han undrade om han haft det där lätta handlaget inom sig hela tiden. Han tyckte om att sitta böjd och koncentrerad och lägga tunna penseldrag på den vita ytan. Det var en snarlik känsla när han tittade på flickan. Drömmarna fick hennes ögonlock att bölja fram och tillbaka som en mycket tunn våg. Bara om han satt absolut stilla gick skiftningen att se. Men så såg han inte vågen längre och måste väcka henne. Då skiftade hyn färg, örsnibbarna blev knallröda, hon skrek åt honom, men han blev lugn.

Jävla unge, tänkte han. Tyckte sig se en likhet och fick svindel. Tyckte att han såg sin mamma i henne, en hårdhet kring munnen, och när han såg det i flickan kunde han tycka om eller i varje fall förstå den. Tänk att behöva så mycket men inte ha ord för det – klart att munnen blev hård och hopknipen då. Flickan skulle växa ifrån det. Hon skulle prata flytande snart, käfta emot. När han tittade på henne och tänkte kring likheter mellan dem öppnade sig tanke efter tanke inuti hans huvud som stjärnor tändes på Gävlehimlen. Hon skrek fortfarande och han var glad att Klara inte var där och såg på när han höll och vyssjade henne.

Du ska sova nu, lillfisen.

Han strök den där pannan. Målade med sitt finger cirklar och virvlar. Det var med henne som med porslinsmåleriet. En långsam rörelse som växte fram och förvånade honom.

 

*

 

Violet hade inte varit på mötet. När Klara gick därifrån kändes det som om hennes kropp växte och krympte om vartannat, för varje steg hon tog förändrades kroppen. Det kom ryckningar kring munnen. Hon tänkte på Edwin Steen som om hon hittat på honom. Ett tag där på Centralhotellet blev hon någon annan, eller så blev hon sig själv, och hon längtade tillbaka.

Hon såg Anders i fönstret. När han såg att hon såg skyn- dade han sig in bakom gardinen. När hon kom in genom dörren satt han på huk vid flickans säng med handen runt en spjäla för att hålla balansen. Han hade inte druckit sedan han började på porslinsfabriken. Han var en ömtålig växt. Inte vattna för mycket, för lite. För mycket värme blev honom övermäktigt, han visste inte vad han skulle göra med sig själv, för lite gjorde honom skör och vemodig. Han klättrade med sina vackra seniga händer längs spjälan och hon fick för sig att hon kunde se blodet rusa i de blå och krokiga ådrorna. Mest av allt liknade han paradisväxten i Klaras fönster som bara tycktes växa om natten. Om morgonen såg hon att den blankgröna stängeln krupit ytterligare några millime- ter närmare fönstret. Med ett par års mellanrum blommade paradisväxten med skirt vita- och lilastrimmiga kronblad.

Vad tänker du på? sa hon lågt och ställde sig bakom honom.

Inget, sa han, allt… Han fortsatte titta på flickan. Hon är så fin, sa Klara.

Hon är väl min, sa han, men det lät inte som en fråga. Hon är sin alldeles egen, sa Klara.

Sedan i sängen vände hon sig mot honom, lade sina armar om hans stora kropp. Tyckte om hur han luktade och tänkte att det var fint att det inte fanns någon som luktade precis som han. Han rörde henne och hon tänkte att hans fingrar förändrats eller också hade de aldrig fått chansen att röra vid någon så här.

Klara samlade urklipp och det var en tröst att hon kunde samla ihop världen så. Hon läste för Lill om Hitlers aktion mot Österrike. Han hade bara gått in och tagit över. Medan resten av världen tittade på. Hon klippte ut ett dumt citat av Per Albin Hansson, apropå de som rest till Spanien, apropå Ingemar: Kan inte låta enskilda vidta åtgärder som kan med- föra faror för det allmänna. Gällde det bara arbetarna?

Hon klippte ut en bild föreställande en gata i Barcelona efter en bombräd. Där gick kvinnorna i sina klänningar på väg till arbetet. Ett annat fotografi, från Madrid, visade en enorm krater i marken utanför ett apotek. Ett tredje fotografi – som hon skamset klippte ut – föreställde en kvinna intill sin döde makes kropp och hennes skrik steg rätt upp ur bilden. När Zäta Höglund skrivit om neutralitet in i döden (ett annat citat som hon sparat) hade han rätt. Bombningarna mot civilbefolkningen var något oerhört, så hade krig inte sett ut förut. Lotten sa att Hitler ville undersöka hur befolkningen reagerade, att det var ett experiment. Så länge det inte var nazister som strök med gjorde det ingenting – fast det, sa Klara, gjorde väl inget det heller? Det var inte människorna det handlade om. Stridspiloter överlevde, hade hon läst, i snitt i två veckor. Tidningar skrev om de imponerande skyddsrum som grävdes för hand, vilket ord att använda: imponerande. Eller vad säger du, Lill? Lill rynkade på näsan. Gnällde. Mommi, mommi! Hon var så stor att hon börjat kräva av Klara att hon skulle vara någon särskild. Någon som gick upp i flickan och aldrig ville vara utan henne.

Och i en skuggvärld, någonstans i en parallell verklighet, levde Ingemar sitt liv. Och Edwin Steen levde sitt. Han var kropp, kanske kyssar, men hur de kändes skulle hon aldrig få veta, och det gjorde inte längre lika mycket.

Rosemarie ropade på flickan och flickan sprang dit. Klara plockade undan klippen. Lade tidningarna i översta lådan i skänken, tryckte ner så att lådan skulle gå igen. Mamman strök henne hastigt över kinden när hon gick förbi. Hon hade handlat igen: råglimpa, ägg och ost, och en ask Pim Pim till flickan. Klara suckade.

Har du verkligen råd med allt det här? Jag får rabatt av Valter.

Valter?

Rosemarie rodnade.

Mina pengar använder jag som jag vill, och flickan är mager.

Hon är precis som hon ska vara, sa Klara.

Jag tar med mig henne på promenad, det är riktigt härligt ute. Rosemarie svängde om i rummet, det såg ut som om hon dansade.

 

Fortsättning följer…

Publicerad
1 day sedan

Ledare #95/2023

Så kan vi uppnå verklig frihet

Förkortad arbetstid kan vinna val – och bli till verklig frihet om vi kämpar för den. Ett skarpt förslag om att förkorta arbetstiden skulle kunna skära igenom den kvävande högerdimman och öppna för en politisk debatt.

År 2030 kommer vi bara att arbeta femton timmar i veckan.

Det förutspådde ekonomen John Maynard Keynes på 1930-talet. Han grundade sin profetia på den tekniska utvecklingens hastighet. Med modern teknologi kunde allt färre människor göra allt mer på allt mindre tid. Den tidsbesparingen, tänkte Keynes, skulle hans barnbarnsbarn kunna omsätta i ledig tid.

Av den vanten blev det en tumme. Sexdagarsveckan blev en femdagarsvecka. Successivt förlängdes också semestern.

Men sedan tog det stopp.

Så här i backspegeln framstår lagstadgandet av fyrtiotimmarsveckan 1973 och femveckorssemestern 1978 som två av de sista verkliga frihetsreformerna i Sverige.

Efter det kom 1980-talets nyliberala offensiv. Högern och kapitalet rev det samförståndskontrakt man ingått med socialdemokratin och som handlade om att lämna näringslivet i privata händer samtidigt som produktivitetsökningarna skulle växlas in i form av högre löner och utbyggd välfärd.

I stället för att förverkliga Keynes dröm föresatte sig högern att göra Sverige till det land vi har i dag: en maskin där allt fler bränner ut sig för att ett litet fåtal ska kunna bli ohemult rika.

Klyftan mellan den fria tid vi skulle kunna ha och den fria tid vi faktiskt åtnjuter har aldrig varit större än i dag.

En objektiv minskning av friheten

Denna utveckling presenteras förstås som utvidgad frihet, men i praktiken representerar den motsatsen. Klyftan mellan den fria tid vi skulle kunna ha och den fria tid vi faktiskt åtnjuter har aldrig varit större än i dag.

När vi summerar de senaste fyrtio årens politik måste vi därför inte bara räkna in den skenande ojämlikheten och de växande ekonomiska orättvisorna. Vi måste också lägga till en objektiv minskning av friheten.

Att socialdemokratins ledning också har medverkat i denna utveckling är förstås en skam. Men kanske finns det också några ljusglimtar i mörkret.

I sitt trevande efter att återta det politiska initiativet har Socialdemokraterna under den senaste tiden försökt producera en serie samhällsanalyser som grund för en ny politik. Flera av dessa förslag har – med rätta – fått kritik för att de kopierar auktoritära högeråtgärder. Sådana förslag är valförlorare: De väljare som går i gång på att sparka neråt kommer ända alltid att få mer av sin älsklingsdrog hos Tidöpartierna.

Bland de förslag som cirkulerar inom socialdemokratin finns emellertid också en potentiell valvinnare, nämligen just frågan om arbetstidsförkortning. I arbetstidsgruppen, ledd av Annika Strandhäll, tror man att frågan kommer att ingå i ett reformpaket som ska presenteras i vår.

Viktigast av allt är att arbetstidsfrågan pekar bortom kapitalismens mystifierande uppdelning av ekonomi och politik. Den visar oss att ekonomi inte handlar om objektiva nödvändigheter utan om mänskliga val.

Ett sådant förslag är förstås bara början. För att verkligen genomdriva en arbetstidsförkortning kommer det att krävas en hård kamp, framför allt en facklig sådan.

Samtidigt skulle det vara en framgång i sig att få upp frågan på den politiska dagordningen. Inte minst skulle det utgöra en pedagogisk vinst: Ett skarpt förslag om att förkorta arbetstiden skulle kunna skära igenom den kvävande högerdimman och öppna för en politisk debatt som kretsar kring andra värden än att slå världsrekordet i miljardärer per capita.

Arbetstidsfrågan är politisk

Viktigast av allt är att arbetstidsfrågan pekar bortom kapitalismens mystifierande uppdelning av ekonomi och politik. Den visar oss att ekonomi inte handlar om objektiva nödvändigheter utan om mänskliga val.

Ytterst finns här en insikt som Keynes själv var djupt övertygad om, nämligen att ”det ekonomiska problemet” – det vill säga kampen om hur vi ska använda våra knappa resurser – inte är ett permanent problem för mänskligheten.

Det verkliga problemet är politiskt. Det handlar om att mobilisera en tillräcklig kraft för att omvandla potentiell frihet till verklig frihet. Arbetstidsfrågans omedelbara värde ligger i att den riktar våra blickar mot just detta mål.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Utrikes #95/2023

Nordiska strejkvintern: Politisk strejkvåg i Finland

Facklig demonstration mot inskränkningarna av strejkrätten och andra sociala skyddsnät, tidigare i november. Foto: STTK

I Finland har en våg av politiska strejker sköljt över landet sedan i september. Politiska strejker är ovanliga. Men med regeringens ”fientliga inställning” mot arbetare och de som saknar arbete, menar facket att det är nödvändigt.

Senast i dag torsdag varslade Finlands Fackförbunds Centralorganisation (FFC) och dess medlemsförbund om nya stridsåtgärder. De kommer att genomföras den 14 december om regeringen inte gör det möjligt för löntagarorganisationerna att delta i verkliga förhandlingar, sade Jarkko Eloranta, ordförande för FFC på en presskonferens.

Därmed fortsätter de endagarsstrejker, det vill säga politiska strejker, som har anordnats över landet under månader nu och som är rena protester mot regeringens politik. En politik, som facken menar slår extremt hårt mot vanliga arbetare och främst mot de mest utsatta – de som står utanför arbetsmarknaden.

– Regeringens högerpolitik är mycket fientligt och ovänligt inställd till vanliga arbetstagare, säger Rami Lindström, arbetsmarknadschef på Finlands Fackförbunds Centralorganisation (FFC) till Arbetaren.
Till FFC hör bland annat Industrifacket, servicefacket Pam, bil- och transportbranschens arbetarförbund AKT, Byggnadsförbundet och de offentligt anställdas fackförbund JHL. De flesta som har deltagit i strejkerna är medlemmar i dessa olika fackförbund och arbetare inom städ, kök, transport, bygg, samt fabriksanställda.

Förra veckan hölls flera endagsstrejker organiserade av Industrifacket, Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL och Fackförbundet Pro. Bland de som deltog fanns anställda vid designföretaget Marimekko, smyckestillverkaren Kalevala Koru och färgtillverkaren Teknos. Och i Helsingfors strejkade bland annat affärsverket Stara vilket ledde till oplogade vintergator under onsdagen.

Det var bara en av många strejkdagar som genomförts runtom i Finland sedan i september.

Nedskärningar i välfärden

Facken protesterar alltså mot regeringens planerade nedskärningar och mot föreslagna lagändringar. Lindström beskriver regeringens politik som obalanserad och menar att den slår ojämnt.

– Regeringens politik går ut på att skära ner på utgifterna, särskilt inom social trygghet och välfärd, vilket slår hårt mot de mest utsatta på arbetsmarknaden och arbetslösa, säger han och fortsätter.

Det handlar bland annat om att den finska regeringen gör stora nedskärningar i ersättningarna till arbetslösa. Dessutom föreslås betydande förändringar både vad gäller arbetsmarknadslagarna samt inskränkningar i strejkrätten.

Finska regeringen vill inskränka strejkrätten

Förslaget till lagändringar om att inskränka strejkrätten innehåller tre delar. För det första vill regeringen begränsa möjligheten till politiska strejker genom att sätta en tidsgräns på 24 timmar.

Det skulle innebära stora inskränkningar i rätten till politiska strejker mot just politiska beslut, ett ganska kraftfullt strejkvapen som genom historien har använts relativt sparsamt.

För det andra vill den finska regeringen begränsa möjligheten till solidariska strejker. Om ett fackförbund har utlyst strejk så kan den strejken stödjas av andra fackförbund genom så kallade sympatistrejker. Något som regeringen vill undvika.

Rami Lindström, arbetsmarknadschef på Finlands Fackförbunds Centralorganisation (FFC). Foto: pressbild

– Det är tydligt att regeringen önskar begränsa fackens makt genom de här lagändringarna, säger Lindström.

Den tredje förändringen handlar om höjda bötesbelopp vid ”olagliga strejker” och att det ska gå att bötfälla individer som deltar i strejker som domstolen har slagit fast är olagliga.

Rätten till stridsåtgärder är en grundläggande och mänsklig rättighet som tryggas i grundlagen och människorättsavtal, och det finns strikta kriterier för hur den kan begränsas, skriver de fackliga löntagarcentralorganisationerna FFC, Akava och STTK i ett gemensamt uttalande.

Välfärdsidén vänds upp och ner

Facken vänder sig också mot att regeringen vill prioritera lokala avtal och att varje arbetsplats ska kunna välja vem som förhandlar med arbetsgivaren, vilket i så fall skulle leda till att de fackliga förtroendemännen förlorar både position och inflytande.

Lindström beskriver en utveckling där regeringen går mot att vilja styra mer och mer av arbetsmarknaden och socialförsäkringssystemet och frångå de trepartsöverenskommelser som brukar ligga till grund för hur arbetsmarknaden och socialförsäkringarna fungera.

Lindström menar att det sker ett stort skifte nu från ett Finland med en grundidé om att välfärdsstaten ska garantera människor social trygghet även i svåra tider och ge varje medborgare värde och möjlighet att hålla sig aktiv i samhället och söka sig tillbaka till arbetsmarknaden om man hamnat utanför. Till den nuvarande regeringens tanke om att människor ska tvingas in på arbetsmarknaden genom drastiskt sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemet.

Arbetsgivarna får mer makt om lagen går igenom

Ett annat skifte är att den tidigare rådande maktbalansen mellan facken och arbetsgivarna på arbetsmarknaden håller på att lösas upp.

– Regeringens reformer i arbetsmarknadslagstiftningen tenderar att ge arbetsgivarsidan mer makt så att de skapas en obalans, säger Rami Lindström.

De tre fackliga centralorganisationerna FFC, Akava och STTK menar att det inte går att främja arbetsfred genom att begränsa strejkrätten.

– I de övriga nordiska länderna finns det en gemensam syn på arbetsmarknadssystemets grundläggande struktur, och den synen stöds genom lagstiftning och institutionellt samarbete. Genom regleringen av arbetsmarknaden strävar man efter balans och långsiktighet. Ur företagens och arbetstagarnas perspektiv leder en polariserad arbetsmarknad, som fungerar enligt de politiska konjunkturerna, till osäkerhet. Om man ingriper så här kraftigt i arbetstagarnas ställning och rättigheter i Finland kommer det att leda till mer turbulens än arbetsfred, skriver de i ett pressmeddelande.

Regeringens föreslagna lagändringar är planerade att träda ikraft till sommaren 2024. Facken gör nu allt de kan för att försöka stoppa dem.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Reportage #94/2023

De som kom när Lukasjenko vred på flyktingkranen

Sonia och Carlos från Kuba och Hadja från Guinea kom alla till Litauen när Lukasjenko öppnade en ny flyktingrutt som ett svar på EU:s sanktioner. Foto: Hanna Strid

Sommaren 2021 orkestrerade Belarus diktator Alexander Lukasjenko en flyktingkris längs EU:s östra gränser som svar på EU-sanktioner mot landet. Vilka var det som kom och hur gick det för dem? Arbetaren möter Sonia, Carlos och Hadja, som alla tog sig till EU när Lukasjenko öppnade den nya rutten.

I vardagsrummets innersta hörn står ett högt skåp i glas. Det är hemmets tempel. I skåpet förvaras objekt som är viktiga för de olika familjemedlemmarnas orichor – de personliga gudar som hjälper dem genom livet och präglar deras personlighet.

Det är en shaman som genom en ritual tar reda på vem man tillhör, varje gud har två olika ansikten. På Kuba är religionen Santería stor, en blandning av andlighet, västafrikanska religioner och kristendom. På golvet bredvid skåpet står ett litet fat med mjuk kaka på. I Litauen, där just det här skåpet hör hemma, är de desto ovanligare. 

Glasskåpet är hemmets tempel. Foto: Hanna Strid

Sonia förklarar att det är viktigt att hålla sin oricha på gott humör, och ett av sätten att göra det på är sötsaker. Hennes oricha tycker, till exempel, också om honung. Om man tar hand om sin oricha kommer bra saker att hända en. För Sonia – som sensommaren 2021 lämnade sina två barn bakom sig i Havanna – har mycket stått på spel. 

Carlos skulle fängslas på Kuba

Drygt två år har passerat sedan Sonia och Carlos lämnade Kuba. Det gifta paret är konstnärligt lagda, Carlos är musiker, och de engagerade sig politiskt för ett bättre Kuba. Kommunismen vilar som ett gammalt ok över det kubanska samhället, förändring är närapå omöjlig.
 
Sommaren 2021 blossade stora demokratiprotester upp. Många politiska opponenter, journalister och aktivister fängslades godtyckligt. Carlos fick genom kontakter veta att det snart skulle bli hans tur. De bestämde sig för att de måste lämna Kuba. Carlos äldre bror i Stockholm, också han politisk flykting men för två decennier sedan, hjälpte sin lillebror och sin svägerska att betala för biljetterna till Moskva. 
 
Men parallellt med demokratiprotesterna på Kuba smider en annan auktoritär ledare på andra sidan jordklotet planer som i allra högsta grad ska påverka Sonia och Carlos. 

Lukasjenko hotar översvämma EU med ”droger och flyktingar”

Ankomsterna till EU via de nordöstra gränserna har under många år varit mycket få. Men under sensommaren och hösten 2021 ökade de i snabb takt. Detta följde på att Belarus, EU:s östligaste granne, liksom Kuba hade skakats av stora demokratiprotester. Dessa avtog i mars 2021, men ilskan mot EU puttrade fortsatt i den auktoritära presidenten Aleksandr Lukasjenko. 

Ett stort antal demokratiaktivister och journalister hade fängslats under de tio månader som protesterna pågick i Belarus. Något EU fördömde i starka ordalag samtidigt som man införde sanktioner.

Den diplomatiska krisen mellan Belarus och EU var redan ett faktum sensommaren 2021. Men relationen försämrades ytterligare och den 7 juli sa president Lukasjenko att han skulle översvämma EU med ”droger och migranter”. 

Europarådets ordförande Charles Michel kliver ur en helikopter under ett besök vid gränsen mellan Litauen och Belarus den 6 juli, 2021. Foto: Mindaugas Kulbis/AP/TT

Sagt och gjort. Först var det övervägande irakier som anlände till Minsk med direktflyg från Bagdad. Men människosmugglare är inte dumma. Snart hade en ny rutt till EU öppnats – betydligt enklare och säkrare än båtarna via Medelhavet från Nordafrika. 

För Sonia och Carlos var det enkelt att resa till Moskva. Det kommunistiska Kuba står fortfarande på god fot med Ryssland sedan Sovjetunionens dagar. Väl på plats skaffade de jobb, och bodde i en billig korridor i Moskvas utkanter. 

Carlos, som är musiker, började spela på olika barer och fick pengar direkt i handen. Sonia tog jobb på ett callcenter som behövde spansktalande till sin kundtjänst. Där lärde hon också känna två yngre kubanska kvinnor som har tagit samma väg från Kuba som hon och Carlos. 

– De är som mina yngre systrar. De gjorde så många konstiga, tunga jobb: som byggarbetare, allt möjligt, säger Sonia. 

Sonia och Carlos, som aldrig tidigare hade lämnat det stängda Kuba, visste inte exakt vad som skulle vänta dem i Ryssland. De stannade i Moskva i drygt ett halvår, sparade pengar, väntade. Ryktet om den belarusiska gränsen nådde dem under hösten 2021 men de hade andra planer: de skulle flyga till Serbien och sedan ta sig vidare till Spanien. 

Kuba, Ryssland och Serbien är på många sätt världar ifrån varandra. Men de är gamla kommunistiska kamrater. 

Från kaos till kaos

Men sedan invaderade Ryssland Ukraina. Serbien, som de tänkt flyga till, var därmed utom räckhåll då luftrummet stängdes för ryska plan. Paret från Kuba hade lämnat ett inrikespolitiskt kaos bakom sig i hemlandet, men fastnade i stället i en storpolitisk rävsax på andra sidan jorden. 

De avvaktade – Sonia var rädd – men till slut bestämde de sig för att haka på den trend som Belarus diktator har skapat och korsa EU-gränsen från Belarus. 

Sonia, Carlos och deras två kubanska vänner flög från Moskva till Belarus huvudstad Minsk, stannade några dagar, förberedde sig. På sociala medier delades vid den här tidpunkten fruktansvärda videor och vittnesmål från Polen. Den vägen ville de inte ta.

De packade sina väskor och gav sig av mot gränsen i en helt vanlig taxi. 

– Vi hade aldrig hört talas om Litauen förut, säger Sonia. 

4 500 personer kom den nya vägen

En solig höstdag i Vilnius träffar Arbetaren en av cirka fyra advokater i Litauen som har specialiserat sig på asylrätt, Rytis Satkauskas som driver advokatbyrån Re-Lex. Han har arbetat med migrationsrätt sedan tidigt 2000-tal och ett vanligt år brukar det handla om mellan 30 och 100 asylansökningar. 

Rytis Satkauskas driver advokatbyrån Re-Lex. Foto: Hanna Strid

2021 kom 4 500 personer, en direkt konsekvens av den nya rutt som öppnats av Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko efter EU:s sanktioner. Procentuellt sett en enorm ökning, men ändå en ganska låg siffra. Men det har varit svårt att möta behoven.

– De flesta går igenom hela sin process utan att träffa en jurist, säger Rytis Satkauskas. 

Det är också det största problemet nu när avslagen börjar komma i allt högre takt. Rutin saknas, och de asylsökande vet inte vad de har rätt till. Asylprocessen i Litauen är som en konsekvens av det ett lotteri med väldigt få vinnare. Myndigheterna gör inte mer än vad de verkligen behöver – och frågar du inte, tja, då erbjuds du sannolikt inte särskilt mycket stöd.
 
En av dem som aldrig har träffat sitt juridiska ombud är 21-åriga Hadja från Guinea. Hon har fått avslag, men i Litauen kan man trots det fortsätta arbeta. Hela sommaren har hon jobbat på en trendig falafelrestaurang, Cvi Parkas, i Vilnius. Att hon skulle utvisas till Guniea, där hennes släkting försökte gifta bort henne som 17-åring, är inte särskilt sannolikt. Litauen ger många avslag, men genomför desto färre deportationer. 

Hadja skulle till Paris

Hadja vet inte exakt vad som väntar härnäst. I motsats till det kubanska paret Sonia och Carlos, lurades hon av sin ”agent” innan hon lämnade sitt hemland. När hon landade i Minsk gjorde hon det i tron om att hon var i Paris. Smugglare var snabba på bollen när Belarus diktator beslutade sig för att bussa flyktingar på EU.

21-åriga Hadja från Guniea fick avslag på sin asylansökan. Foto: Hanna Strid

– Jag hade ingen aning. Han hade sagt till min släkting som hjälpte mig att jag skulle till Paris, jag pratar franska, det var dit jag ville, säger Hadja när Arbetaren träffar henne i lägenheten hon tillfälligt bor i utanför Vilnius. 

Hadja kom innan pushbacksen mot flyktingar längs den belarusiska gränsen hade börjat på allvar och kunde enkelt resa in i Litauen. Men å andra sidan, eftersom hon var en av de första som anlände till ett land som saknar rutin i fråga om flyktingmottagande, fängslades hon i över ett år.
 
Telefonen fick hon inte använda på flera månader. I Litauen var det först standard att frihetsberöva alla flyktingar tills asylprocessen var över. Efter en dom från landets högsta domstol har tiderna kortats i enlighet med EU-lag. 

Även Sonia och Carlos befann sig i asylfängelse i sex månader. Under den här perioden dog Sonias pappa efter att ha nekats behandling för sin cancer, på grund av sin dotters politiska engagemang. Sonia och Carlos oroade sig under den här perioden sjuka över att de kubanska myndigheterna skulle omhänderta deras barn. Deras barn hade i så fall inte varit de första barnen till politiska dissidenter som omhändertagits. 

Sonia och Carlos fick asyl

När de väl får asyl går det snabbt. Sonia och Carlos får knappt några frågor. Deras upplevelse skiljer sig från andra asylsökande som de pratat med: känslan är att det redan var bestämt.
– Det gick för enkelt, säger Sonia. 

Exakt vad det kan bero på hänger fortfarande i luften. Var det för att de kommer från ett kommunistiskt land, och Litauen av historiska skäl har ett horn i sidan på Ryssland? 

Mantautas Sulskus, som är aktivist i organisationen Sienos Grupe som arbetar med att hjälpa flyktingar längs gränsen, tror det, eftersom Litauen officiellt har sagt att de som flyr kommunismens förtryck ska få en fristad i Litauen. Det har dock inte utnyttjats särskilt ofta, om någonsin, förut.  

Mantautas Sulskus är aktivist i hjälporganisationen Sienos Grupe. Foto: Hanna Strid

Kunde återförenas med barnen

Klockan slår midnatt. I rummet bredvid vardagsrummet stökar fortfarande barnen runt under översyn av sin farmor. De har fortfarande inte hunnit vända rätt på dygnet och går på Kuba-tid. I rummet står det två sängar med olika lakan i. Varsitt skrivbord, och oräkneliga små, omtänksamma detaljer: som en tavla eller bild på något som Carlos och Sonia vet att barnen skulle tycka om. Trots att de inte har varit här förrän nu är det deras rum som har fått mest kärlek.

När någon beviljas skydd inom EU så finns det i de flesta fall möjlighet till familjeåterförening. Men mellan Kuba och Litauen är det inte en möjlighet. I stället fick de söka vanliga turistvisum för barnen. Men inte via en litauisk ambassad, någon sådan finns inte på Kuba, utan via den ungerska ambassaden som också representerar Litauen.

Orichan hjälpte

Sonia och Carlos tog med sig barnens pass på sin resa, något som var tänkt som en säkerhetsåtgärd. Men för att söka visum från Kuba till Litauen, som är en del av Schengenområdet, krävs dokumenten i original. 

Sonia bläddrar bland alla de dokument som krävdes för att få återförenas med barnen. Foto: Hanna Strid

– Och originalen var här, i vår lägenhet i Vilnius, säger Sonia.

Under sommaren grät Sonia nästan varje natt, berättar Enara Sahuquillo, parets vän, som också sitter med i vardagsrummet och hjälper till att översätta när engelskan inte räcker till. Enara Sahuquillo, som kommer från Spanien, bodde tillsammans med Sonia och Carlos under sommaren och de känner varandra väl vid det här laget. 

Tre gånger skickade de kopior av passen, en officiell inbjudan till Litauen och andra dokument med DHL, lika många gånger returnerades posten. Till slut fick barnen och deras farmor göra intervjun på den ungerska ambassaden på Kuba utan passen i original – emot reglerna. Schengenvisumet beviljades. Sonia och Carlos blev så lyckliga.
 
Sonia är övertygad om vad som gav dem sådan tur. 
– Det var alla ritualer och mina tankar, varje dag, varje minut tänkte jag på barnen. Och allt jag gjorde för min oricha. För jag har aldrig hört talas om ett sådant undantag, det ska vara omöjligt. Men det gick. 

Men eftersom det inte var fråga om vanlig familjeåterförening, när landet som beviljar den betalar för resan, startade Sienos Grupe en insamling för att kunna köpa biljetterna. 

”Det värsta av allt”

Fem dagar innan Arbetaren träffar Sonia och Carlos i hemmet i ett lummigt område strax utanför Vilnius, Litauens huvudstad, har de återförenats med sina barn. 
 
Men det var inte enkelt, och in i det sista osäkert. När de gav sig av den 22 augusti 2021 smög de i väg mitt i natten.
 
– Vi hade inte kunnat åka om vi hade sagt hejdå. Det vore omöjligt, säger Sonia. 

I en video från återföreningen går känslorna på högvarv. Sonia och Carlos möter upp barnen och Carlos mamma, de gråter, de kramas ­– förvirring blandas med chock och glädje. 

Den enda gången Sonia inte har svar på tal under de över sex timmarna är när hon får frågan om hur det var att vara ifrån sina barn i drygt två år.

Hon tittar på sin man. De sitter nära varandra i den mjuka soffan.

– Jag vet inte vad jag ska säga. Det var det värsta av allt, men nu vill jag inte tänka på det mer. 

Det har blivit dags att avrunda. Alla har sjunkit allt djupare ner i de mjuka sofforna. Farmor, som också omfattas av inbjudan till Litauen och skulle kunna söka asyl hon också, har inte bestämt sig för om hon ska stanna eller inte. Det är första gången hon har lämnat Kuba.

Barnen ska börja i litauisk skola, lära sig språket och få en ny vardag här i EU:s utkant. Den lilla familjen planerar att stanna. 

Sonia, Carlos, de båda barnen och barnens farmor. Foto: Hanna Strid

Men innan de kunde landa och börja skapa sig ett liv i Litauen upplevde de ett helvete i skogen längs gränsen till Belarus, när de utsattes för återupprepade pushbacks av de bägge ländernas gränspoliser och var fast i skogen under två veckor.

Om det vill de också berätta. Carlos, som sedan kvällens början när han eldigt berättade om den politiska krisen på Kuba mest har suttit tyst och ibland flikat in någonting kompletterande i Sonias berättelse, vaknar till där han sitter nedsjunken i soffan. 

– Tror du att det här kan hjälpa andra – att vi berättar om våldet och det som har hänt oss?

Läs mer:

Foto: Mindaugas Kulbis/TT
Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Ledare #94/2023

Ingen ställs någonsin till svars för ett bombat sjukhus

En sjukhusanställd tar hand om prematura bebisar som flyttats från Al-Shifa-sjukhuset som attackerats av IDF-styrkor, till sjukhuset i Rafah i södra Gaza. Foto: Hatem Ali/TT, Axel Green

Hur kan det vara möjligt att sjukhus bombas? Vi måste genomskåda det pågåendes självklarhet, skriver Shabane Barot.

Att arbeta på ett sjukhus är – precis som i alla andra arbeten – till stor del en kroppslig upplevelse. Känslan av att gå upp och ner för trappor, fram och tillbaka i korridorer, att öppna dörrar och kliva in i väntrum. Att röra sig på platser som patienter och besökare sällan ser, i kulvertar på väg till matsalen, förbi lastpallar och varuvagnar, i en sömlös koreografi där kroppen vet vad den ska göra och finner sig till rätta på ett självklart vis bland alla andra kroppar.

Det här är vår värld och den känns förutsägbar och trygg. Med tiden glömmer man nästan bort att många associerar sjukhus med svåra besked, sjukdom och död.

Tanken på att den vardag vi lever i skulle kunna kastas omkull, tanken på sjukhus överfyllda av skadade och skyddsbehövande, utsatta för beskjutning och flygbombningar är nästan omöjlig att ta in. De bilder jag sett från sjukhusen i Gaza – jag har ändå undvikit de värsta – där vårdpersonalen arbetar utan tillgång till basal utrustning, rent vatten, läkemedel och smärtlindring, med tiotusentals svårt skadade och traumatiserade människor, väcker förstås frågan hur det här kan vara möjligt. Hur kan det vara möjligt att sjukhus bombas?

Sven Lindqvist om flygbombningarnas historia

”Det var den tidens språk, lika självklart som radion det kom ur […]. Det just pågåendes självklarhet är i varje givet ögonblick nästan omöjlig att genomskåda. Det kräver en enastående ansträngning att inse att tusen andra ’nu’ en gång varit lika självklara och att ytterligare tusen ’nu’ som aldrig funnits, skulle kunna vara det.”

Så skriver författaren Sven Lindqvist om sin barndoms krigspropaganda i boken Nu dog du – bombernas århundrade, utgiven år 2000. Uppbyggd som en experimentell roman med flera ingångar vindlar sig Lindkvists bok genom flygbombningarnas sekellånga historia.

Som så ofta när något framstår som omöjligt eller obegripligt visar det sig att bombningar av sjukhus, skolor och bostadsområden har en lång historia. Som Sven Lindqvist visar i sin bok har det från allra första början varit en av flygbombningens centrala funktioner att gissla och straffa civilbefolkningar.

Detta har förstås fortsatt in i vår tid: Afghanistan, Irak, Yemen, Syrien och Ukraina är bara några samtida exempel på platser där flyganfall och drönarattacker orsakat storskalig död och förstörelse.

I praktiken råder straffrihet

Antropologen Stefan Tarnowski skriver i ett nyligt inlägg på den brittiska tidskriften London Review of Books blogg (25/11) om sitt arbete med att kartlägga sjukhusbombningar under Syrienkriget. Sjukhus bombades systematiskt av Assads styrkor och det ryska flygvapnet, vilket utgjorde en strategi för att fördriva människor från rebellkontrollerade områden. Detsamma gäller i Yemen, där den Saudiledda koalitionen med stöd av Storbritannien och USA bombat hundratals sjukhus och vårdinrättningar.

Tarnowski diskuterar svårigheterna i att driva rättsliga fall mot stater som bombar civila. I praktiken råder straffrihet, något som också Lindqvist visar: ingen statlig aktör behövde någonsin stå till svars för den massdöd som inträffade i Dresden, Hiroshima eller Algeriet.

Flygbombningarnas språk

När Israel nu bombar Gaza används det språkbruk som etablerats under decennier av flygbombningar: attackerna är, med vår egen utrikesministers ord, att betrakta som ”proportionerliga”. Jämför med den ”humanitära” bombkampanj som NATO genomförde under Jugoslavien-kriget. Hittills har jag dock inte sett någon kalla den israeliska kampanjen mot Gaza för humanitär, retoriken har varit en helt annan och ovanligt oförblommerad.

Den israeliska krigsmaktens officiella mål är att slå ut Hamas, men det råder inga tvivel hos någon om det utbredda katastroftillstånd som bombanfallen orsakar. Vår tids språk talar förutom om proportionalitet och mänskliga djur – för att citera den israeliska utrikesministern – även om mänskliga sköldar.

Den officiella israeliska hållningen är att det moraliska ansvaret för bombningarna vilar på Hamas, senast framförd i en svensk kontext av Israels ambassadör i en intervju med Dagens Nyheter 4/12:

”Man måste komma ihåg att vi inte medvetet riktar in oss på barn och civila. Det är en stor skillnad jämfört med Hamas. Om vår fiende använder civila som mänskliga sköldar så är dessa legitima mål enligt krigets lagar […] Vi gör allt vi kan för att minimera deras lidande”.

Det ligger på oss att, för att parafrasera Lindqvist, genomskåda den typen av uttalanden, att se de tusen ”nu” som hade kunnat finnas och de tusen ”nu” som fortfarande är möjliga bortom det råa våldet och förstörelsen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Ledare #93/2023

Den ekonomiska kraschen har redan hänt

Det har under året pratats om insatser för att förhindra en ekonomisk krasch i Sverige. Men kraschen har redan hänt – när obligationsmarknaden havererade under covid-19-pandemin. Och trots att vi lever med effekterna av de åren än i dag, är det inget vi pratar om.

I tre texter berättar Arbetarens Martina Engman denna vecka om finanskraschen ingen talar om.

Hur risktagandet i fastighetsbranschen blåste upp en bubbla av riskfyllda lån – i form av obligationer – en marknad som i Sverige var betydligt mer instabil än på andra håll, och som sedan totalt kraschade under pandemin.

Hur Riksbanken bailade ut branschen, till en kostnad av hundratals miljarder – utan demokratisk diskussion.

Hur risktagandet sedan fortsatte med en tillgångsinflation på bostadsmarknaden som följd.

Och slutligen – hur notan hamnade i folkets knä i form av chockhöjda hyror och bolåneräntor, när inflationen tog fart.

Nytt intresse för sambandet mellan penningmängd och inflation

Har Riksbankens ökning av penningmängden med inflationen att göra? Under året har allt fler röster höjts för att så är fallet. Riksbanken sa det till och med själv i en så kallad ekonomisk kommentar den 4 juli, 2022. Den svenska Riksbanken var heller inte ensam om att kraftigt öka penningmängden under pandemin. Sällan har vi sett en så stor ökning av pengar i omlopp globalt som då, och det följdes av en snabb global uppgång i inflationen.

Intresset för sambandet mellan penningmängd och inflation har ökat bland ekonomer det senaste året. Sambandet hamnade i skuggan under åren efter 2008 års finanskris, då penningmängden ökade genom att privata banker skapade mer och mer pengar, utan att inflationen såg ut att påverkas. Men som ekonomijournalisten Andreas Cervenka påpekar i sin senaste bok Girig-Sverige ingår inte den ”vara” som människor kanske lägger allra mest pengar på i inflationsmåttet, nämligen bostadsköp. Och på det området har vi sett en enorm tillgångsinflation då bostadspriserna rusat.

Ekonomin bortom demokratisk kontroll

Varför är den här berättelsen viktig? Jo, den sätter ljuset på hur stora och viktiga delar av vårt samhälle har undandragits demokratisk kontroll. Riksbankens insatser – både under pandemin och under inflationen – är ingenting vi som väljare kan eller får påverka. Och det är otroligt skevt eftersom det formar vår vardag på ett så ingripande sätt.

Obligationsmarknaden kan kännas abstrakt och väldigt långt ifrån vår vardag, men många av oss bor i den. I somras kunde vi berätta om bakgrunden till att fyra bostadsbolag krävde ytterligare en hyreshöjning under innevarande år. De fyra bolagens årsredovisningar visade att det främst var ökade räntebetalningar på stora lån (varav många i form av riskfyllda obligationer) som tagits för att expandera.

Ett skuldberg låg bakom det fräcka kravet. Här sticker Sverige återigen ut: svenska fastighetsbolag har en betydligt större andel obligationer än fastighetsbolag i andra europeiska länder.

Många av våra välfärdsverksamheter är också beroende av obligationsmarknaden, i och med att deras lokaler ägs av dessa fastighetsbolag med den sortens skuldsättning som är som mest riskfylld. Inte heller den marknadens expansion och tillväxt är något vi har tillfrågats om.

Vi behöver börja prata om ekonomisk demokrati, ekonomin kan inte vara något som bara drabbar oss. Marknaderna och ekonomin är inget naturgivet utan i högsta grad skapade. Bara inte av och för oss.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Analys #93/2023

Finanskraschen ingen talar om: Bubblan blåses upp

Vad låg bakom att Riksbanken under covid-19-pandemin öste ut 400 miljarder på obligationsmarknaden? Ett räddningspaket vars efterverkningar vi fortfarande känner av. Det här är del 1 i Arbetarens artikelserie Finanskraschen ingen talar om: Om det finansiella vilda västern som låg bakom fastighetsbolagens expansion.

Under 2010-talet stiger huspriserna till rekordnivåer och Riksbanken inför minusränta. På femton år dubblas huspriserna och nästan alla spekulerar i fastigheter. I fastighetsyran gör sig pensionsbolag, småsparare och banker steg för steg beroende av evigt stigande fastighetsvärden och låga räntor. Investeringarna sägs ha låg risk men när pandemin slår till faller allt som ett korthus.

Obligationsmarknaden riskerar att dra med hela ekonomin

Hela fastighetsracet får pengar från marknaden för företagsobligationer. Obligation betyder förenklat lån som kan köpas och säljas ungefär som aktier. Det speciella med obligationslån är att vid ett bestämt datum betalas de tillbaka till ägaren.

Den svenska obligationsmarknaden kallar Riksbanken i sina rapporter “ännu outvecklad” och “känslig för störningar”. I praktiken är marknaden så skör att ett par få företag kan dra med sig hela den svenska ekonomin i fallet. Ändå hanterar den hisnande mängder pengar.

När pandemin slår till så kraschar obligationsmarknaden och riskerar att dra med hela ekonomin i fallet. Det här är berättelsen om hur bubblan blåstes upp.

Obligationer är riskfyllda tillgångar

Mer än 800 miljarder. Så mycket är obligationslån värda i början av 2020 på marknaden för företagsobligationer. Av de 800 miljarderna är ungefär hälften obligationslån till fastighetsföretag.

Fastighetsföretagen har dragit på sig allt större lån i takt med att fastigheter värderas allt högre under 2010-talet. Däremot har fastighetsbolagens lån ökat snabbare än vinsten. 

Trots att obligationsmarknaden fått hantera gigantiska summor dras den med många problem. Den är ett finansiellt vilda västern som funkar annorlunda från europeiska motsvarigheter.

  • Många företag saknar kreditbetyg, det vill säga att oberoende analytiker inte har bedömt hur riskfyllt företaget eller obligationslånet är.
  • Obligationslån köps och säljs inte så ofta som aktier gör. Detta gör det svårt att veta vad en obligation egentligen är värd. 
  • Många av obligationerna tar allt större risk.

Obligationslånen har till störst del gått till ett fåtal fastighetsföretag. Viker ekonomin för dessa kan luften gå ur marknaden för alla obligationslån. Då sänks inte bara fastighetsföretag utan även småsparare, pensionsbolag och banker. Ett sådant fall riskerar att sprida sig i hela ekonomin.

Det är stort förtroende ett fåtal företag har i sina händer. Mer än 800 miljarder i obligationslån finns på en marknad där det är oklart vad lånen egentligen är värda.

Många obligationer är utan kreditbetyg, det betyder att företag kan få in miljarder i obligationslån utan att en utomstående har analyserat risken. Jämför det med din egen möjlighet att få en hyreslägenhet eller bostadslån utan kreditupplysning. 

Företagsobligationerna ansågs ha låg risk före pandemins utbrott, trots att marknaden för dessa fungerar dåligt. De klassades med låg risk eftersom systemet baserar sig på historisk data. Och historiskt har det gått bra i fastighetsracet.

Problemet med att värdera så är att det är som att köra bil och bara titta i backspegeln.

Eftersom många som investerade i fonder inte visste att risken beräknades enligt bakspegelsmetoden trodde de att pengarna investerades i lågriskfonder. Dessutom sa fonderna att de kunde ta ut sina pengar när spararna ville. Men det skulle visa sig att många av fonderna inte kunde hålla vad de lovat. Fondsparare fick i stället sina tillgångar frysta under obligationskraschen. 

Därför investeras det på en skakig marknad

Innan finanskrisen 2008-2009 lånade företag i stort sett uteslutande från banker. Efter finanskrisen 2008-2009 blev bankerna försiktigare med att låna ut eftersom de fick fler regler att följa. Att följa reglerna blev dyrt och bankerna höjde därför räntorna på lånen. Det innebar i sin tur högre kostnader för företagen som i stället letade längre räntor på andra ställen.

De sökte sig till marknaden för obligationslån, där var lånen billigare och reglerna färre. Från att företagen bara lånat från banker så kom 30 procent av lånen från andra ställen än bankerna, bland annat obligationsmarknaden. Och för de stora företagen var det mer än så. 

Lånen används till att köpa fastigheter, många av fastighetsbolagen köper upp den allmännytta kommunerna säljer ut. Mellan sig köper de och säljer de lägenheterna flera gånger och för att få upp värdet, och mellan försäljningarna tar renovräkningarna fart. 

Småsparare står för risken

Svenska småsparare blev de som tog risken i stället för bankerna. Det gjorde hushållen genom att äga sparfonder och pensionsfonder som i sin tur ägde obligationslån. Tillsammans stod småspararna, försäkrings- och pensionsfonder för hälften av investeringarna på företagsobligationsmarknaden 2021.

Att pengar flödat in i obligationslånen hör samman med Riksbankens minusränta. När räntan var låg fick pensionsbolagen dålig vinst på sina vanliga investeringar. De pressades då till att ta mer risk för att fortsätta få utdelning på pensionspengarna. Därför klev pensionsbolagen in på obligationsmarknaden för företag och fastigheter.

Pensionsfonderna investerade sakta men säkert allt mer av sina pengar i fastigheter. De köpte både fysiska fastigheter, aktier i fastighetsföretag och lånade ut pengar till fastighetsbolagen via obligationslån.

Men med obligationslånen kommer villkor. Pensionsbolagen får bara ha obligationslån till vissa företag som når upp till vissa krav. Försämras företagens siffror kan pensionsbolagen tvingas sälja obligationslån oavsett vad de får betalt. Det beror på att de inte får ha alltför riskfyllda tillgångar. 

Det här kan förstärka en nedåtgående spiral: det vill säga att pensionsbolagen säljer när alla andra säljer. I en fallande marknad, som när covid-19-pandemin slog till, är det viktigt att vara först. Det gäller att sälja obligationerna innan de når botten – ju snabbare desto bättre. Spiralen förstärks ju fler obligationslån som säljs. Och pensionsbolagen äger massor av obligationslån.

Detta fenomen kallas för uttagsspiral i banksektorn. Genom historien många banker knäckts av uttagsspiraler, allra senast: Silicon Valley Bank. 

Så blev bankerna gisslan hos fastighetsföretag

Många stora fastighetsföretag spelade riskfyllt på obligationsmarknaden. De små fastighetsföretagen tog i stället de dyrare lånen från bankerna.

De små fastighetsföretagen är riskabla kunder för bankerna. De kan innebära högre och mer svårbedömd risk än fastighetsjättarna. Att låna ut till ett litet företag är att balansera på en lina medan lån till ett större företag balanserar på en lina med flera trådar.

Sverige sticker ut när det gäller mängden banklån till fastighetssektorn. När alla företagslån från bankerna räknas ihop, och finansiella institutioner tagits bort, är nästan hälften av alla banklån i Sverige kopplade till fastighetssektorn. Närmare bestämt 44 procent. I EU ligger samma andel på en fjärdedel, det vill säga 25 procent.

Men bankerna hade fortfarande affärer med de stora fastighetsbolagen. Bankerna har kopplingar till företagsobligationerna via olika löften de gett till fastighetsbolagen. Avtalen innebär förenklat att om obligationerna skulle strula så kan fastighetsbolagen få lån av bankerna i stället. 

På så sätt kan obligationskrångel bli bankkaos. I början av förra året hade bankerna lovat fastighetsbolagen 190 miljarder i garantier. Skulle fastighetsbolagen utnyttja sina garantier skulle svenska banker bli ännu mer beroende av fastighetsmarknadens väl och ve. 

Och bankerna har nog inte så mycket att välja på. Om krisande fastighetsbolag inte får nya lån kanske de inte kan betala lån de redan har i banken. Genom både lån och lånegarantier blir bankerna gisslan i fastighetsbolagens lånekarusell.

Fastighetsbolagen allt mer kreativa med bokföringen

Trots att lånen ökar men vinsten står stilla hos fastighetsbolagen blir de allt mer värda under fastighetsracet. När bolagen värderas högre så värderas deras aktier också högre. Och med aktierna handlar de med varandra: om vi får den fastigheten av dig får du aktier i vårt bolag. Till slut kommer en del av fastighetsbolagens pengar från andra fastighetsbolags aktieutdelningar.

Det här går bra så länge allt går bra. Men det liknar elefanter på spindeltråd, börjar det skaka hos någon, riskerar de att även dra ner de andra. Kan någon inte dela ut pengar till sina aktieägare riskerar andra fastighetsbolag att bli av med intäkter.

Precis det har också hänt: SBB lovade att betala ett annat bostadsbolags obligationer ifall de själva inte kunde betala. Bolaget, Oscar Properties, har problem att betala obligationslånet och ränta – skulden hamnar i redan krisande SBB:s knä.

Fastighetsbolagen börjar också använda sig av ett annan typ av obligationslån: hybridobligationer. Förenklat kan företagen på så sätt ta ett lån de aldrig behöver betala tillbaka utan bara betalar ränta på. I sin bokföring klassas hybridobligationerna inte heller som lån utan egna pengar. Resultatet blir att fastighetsbolagen verkar mindre belånade än de faktiskt är. 

Allt det här tillsammans: snåriga beroenden av varandra och lån som räknas som egna pengar gör det allt svårare att förstå de svenska fastighetsbolagen.

Pandemin som utlösande faktor

När 2010-talet lider mot sitt slut har ett intrikat nät av beroenden spunnits mellan pensionsbolag, banker, småsparare och fastighetsbolag. Nu larmar allt fler om en fastighetsbubbla och analytiker ser en lågkonjunktur runt hörnet i slutet av 2019. Hur det ska gå när allt vänder och när det kommer att vända vet ingen.

Men ingen kan förutse pandemin. Coronaviruset är den händelse som kommer utlösa den dolda finanskraschen med tillhörande räddningspaket  – till priset av en inflation som gör att svenskarnas levnadsomkostnader skjuter i höjden.

Här kan du läsa del 2 och del 3 i artikelserien Finanskraschen ingen talar om:

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Reportage #92/2023

Historisk feministisk protest: ”För Giulia – bränn allt”

Elena Cechhettin, syster till 22-åriga Giulia Cechhettin som mördades nyligen av sin före detta pojkvän, menar att den italienska staten bär ett ansvar för kvinnomordet. I lördags gick hundratusentals människor ut på gatorna i Rom. Foto: Lucrezia Granzetti/TT, Daniele Napolitano

I Italien har stora protester brutit ut, efter att ännu en kvinna mördats brutalt i det som på italienska kallas för femminicidio, kvinnomord. I helgen anordnades den största feministiska demonstrationen på decennier i Italien och hundratusentals personer gick ut på gatorna i Rom. Vad är det som pågår i Italien just nu? 

Det var den 11 november, bara några dagar innan 22-åriga Giulia Cecchettin skulle ta sin ingenjörsexamen i biomedicin, som hon tillsammans med sin ex-pojkvän besökte ett köpcentrum i Vigonovo i utkanten av Venedig. 

De tittade på skor och åt hamburgare tillsammans på McDonalds. Sedan lämnade de platsen.

Giulia Cecchettin tog aldrig emot sitt examensdiplom. I stället knivmördades hon brutalt på en parkering, endast 150 meter från sitt hem samma kväll.

Misshandlades till döds på parkering

Den internationella dagen mot våld mot kvinnor har fått ovanligt stor uppmärksamhet i Italien i år. I flera veckor har kvinnomordet dominerat den politiska debatten i landet, och i helgen demonstrerade hundratusentals personer i Rom mot den drastiska ökningen av våld mot kvinnor i Italien.

Giulia Cecchetin och Filippo Turetta träffades på universitetet. Förhållandet varade i drygt ett och ett halvt år, innan Giulia till sist gjorde slut med Turetta i augusti. 

Övervakningsfilmer visar de sista ögonblicken i Giulias liv. På bilderna syns hur Turetta misshandlar den 22-åriga kvinnan till döds på en öde parkering. 

Giulia försökte fly, men ex-pojkvännen tejpade hennes mun och föste in henne i sin bil. Hon kördes till ett industriområde där misshandeln fortsatte. 

Över en vecka senare hittades hennes kropp i ett dike, insvept i svarta plastpåsar. Obduktionen visade att Giulia Cecchettin knivhuggits med djupa hugg ett tjugotal gånger. 

Trots att Giulia Cecchettin varit försvunnen länge, dröjde det innan italiensk polis utfärdade en internationell arresteringsorder. När kroppen hittades inleddes dock en intensiv jakt för att hitta ex-pojkvännen. Hans bil spårades genom norra Italien, vidare till Österrike och Tyskland. I helgen utlämnades Turetta till polisen och befinner sig för tillfället på ett högsäkerhetsfängelse i Verona. 

En kvinna håller upp ett foto på Giulia Cecchettin under en demonstration. Foto: Luca Bruno/TT

I Italien dödas en kvinna var tredje dag

Statistik från det italienska inrikesministeriet visar att inte mindre än 106 kvinnor hittills i år har dödats i Italien, 55 av dessa av en partner eller ex-partner. Det innebär att en kvinna dödas var tredje dag i Italien.

Samtidigt har italienska kvinnojourer de senaste månaderna larmat om ett ökat antal samtal till hjälplinjerna. Människorättsorganisationen ActionAid påpekar i en färsk rapport att trots denna utveckling har kvinnojourernas anslag från den sittande högerregeringen minskat med 70 procent det senaste året.

Elena Cecchettin förvandlade en privat smärta till en politisk fråga.

Stefania Prandi

Kvinnomordet på Giulia Cecchettin har fått stor mediabevakning i Italien. Detta också för att det skedde nära in på den 25 november, den internationella dagen mot våld mot kvinnor.

Stefania Prandi, journalist som skrivit en reportagebok om kvinnomord, som på italienska kallas för femminicidio, menar att mordet politiserats på ett annat sätt, också på grund av de anföranden som gjorts i media av Giulias storasyster, Elena Cecchettin.

– Hon gjorde tydliga och kraftfulla uttalanden som utmanade hela den politiska diskursen i Italien. Hon framhöll nämligen att Filippo inte är ett monster eller ett undantag, inte en person utanför samhället, utan produkten av samhället. Hon förvandlade en privat smärta till en politisk fråga, säger Stefania Prandi.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Bland annat har Elena Cecchettin till följd av sina uttalanden i media attackerats av Matteo Montevecchi, fullmäktigeledamot för det högerradikala partiet Lega i Rimini. I inlägg på sociala medier har han hävdat att patriarkatet inte existerar och kallat Giulias systers klädstil för satanistisk. 

Elena Cechhettin, syster till Giulia Chechettin, fäster en rosett utanför grinden till familjens hem i Vigonovo. Foto: Lucrezia Granzetti/TT

“För Giulias skull håll inte en tyst minut – bränn allt”

Prandi menar att Elena Cechhettin attackeras av politiker i media för att hon använt ett språk som inte tillhör ett offer, utan istället utstrålar handlingskraft. 

Ett av talen som Elena Cechhettin höll under fackeltåget till minne av sin syster finns upplagt på Youtube. 

I talet säger Elena Cechhettin att kvinnomord är ett brott som begås av staten själv, eftersom den inte skyddar kvinnor. 

Stefania Prandi är journalist, fotograf och författare till en reportagebok om kvinnomord. Foto: Privat

Hon avslutar talet med att citera den peruanska poeten Cristina Torres Cáceres med orden “För Giulia ber jag er inte att hålla en tyst minut, för Giulia bränn allt”. 

Journalisten Stefania Prandi menar att Elena bröt mot osynliga regler när hon politiserade sin systers död.

– Hon uppmuntrade till reaktion, kamp, konfrontation. Och för de kvinnor som reagerar utanför ramarna, utanför det patriarkala systemet i Italien, finns ingen nåd. De ska omedelbart anpassa sig till sin underordnade roll. Elena bröt mot reglerna, hon kopplade sin systers död till ett politiskt brott. Och med henne gick många italienare samman. Den 25 november fylldes gatorna i de största italienska städerna av tusentals människor som ropade “Om jag inte kommer tillbaka imorgon, bränner du upp allt”.

Studenter sätter upp en skylt vid grinden till ett universitet med skriften “vi kommer att bränna allt”. Foto: Luca Bruno/TT

Stefania Pradi understryker att kvinnomord förekommer i alla åldrar och samhällsklasser. 

– Forskningen säger att det inte finns någon bestämd mall för kvinnomord. Ofta sker dock kvinnomord eftersom tecknen på förestående fara underskattas eller ignoreras, inte minst av myndigheter, säger hon.

Hon menar att det finns ett samband mellan ett patriarkalt förtryckande system i Italien gentemot kvinnor och ett ökat antal mord. Men hon understryker att kvinnomord också förekommer i länder som kommit längre i jämställdheten mellan könen. 

– Feminicid är utan tvekan resultatet av en sexistisk och kvinnofientlig kultur där kvinnor inte betraktas som jämlika med män. Det finns en uppfattning om maskulint ägarskap, något som antropologen Rita Laura Segato kallar maskulinitetens mandat (eller maskulinitet), som kretsar kring skyldigheten för män att bevisa att de är maskulina genom att uppvisa styrka och makt. I Italien är detta högst märkbart, även bland de yngre generationerna.

Blommor utanför huset där Giulia Cecchettin bodde med sin familj i Vigonovo utanför Venedig i norra Italien. Foto: Contaldo/TT

Turetta är inte en monster – utan en produkt av samhället”

Även Benedetta Rossi, aktivist i det feministiska nätverket “Non una di Meno”, som på italienska betyder inte en färre, förklarar för Arbetaren att Elena Cecchettins röst de senaste veckorna varit viktig i den italienska debatten.

– I varje intervju med media har hon understrukit att Filippo Turetta inte är ett monster, utan produkten av vårt samhälle och kultur. Ett patriarkalt samhälle som bygger på förtryck, säger hon.

Hon menar att det finns ett mainstream-narrativ i italiensk media där systern demoniseras, samtidigt som idylliska bilder publiceras på paret. Bilder där relationen snarast romantiseras.

– Journalister har skrivit att Filippo Turetta älskade henne för mycket, att han var en omtänksam person som gav henne kakor och inte klarade av separationen. Detta samtidigt som vänner till Giulia vittnade om svartsjuka och ett kontrollerande beteende. Giulia skulle bli klar med sin utbildning före Turetta, och ville plugga vidare i en annan stad, vilket han inte accepterade, säger Benedetta Rossi.

Foto: Daniele Napolitano

Tysta minuter i form av högljudda protester

Mordet på Giulia Cechettin har utlöst en våg av protester i Italien. ”Tysta” minuter i form av högljudda protester har hållits på universiteten och demonstrationer har ägt rum över hela landet. 

Den 25 november, på den internationella dagen mot våld mot kvinnor, gick hundratusentals människor ut på gatorna i Rom. Demonstrationen, som utlystes av Non una di Meno, har beskrivits som en av de största i Italiens moderna historia.

Nätverket har sedan 2016 anordnat protester den 25 november, och kvinnostrejker under den internationella kvinnodagen den 8 mars. 

Enligt en färsk undersökning i den italienska tidningen Corriere della Sera lämnar omkring 40 procent av alla kvinnor arbetsmarknaden i samband med att de får barn. Italien har den lägsta andelen kvinnliga anställda på arbetsmarknaden i EU.

– Det handlar inte bara om att strejka på arbetsplatserna, utan även i hemmen. Även i hemmet finns ett osynligt arbete som inte värderas. Och i dag vet vi att i 96 procent av fallen sker kvinnomord av någon som har nyckel till huset, av en anhörig eller en partner, säger Benedetta Rossi.    

Foto: Daniele Napolitano

En internationell rörelse för alla kvinnors och hbtq-personers rättigheter

Non una di meno, inte en färre, har tagit sitt namn från den argentinska feministiska rörelsen Ni una menos, en social rörelse som även den bildades i samband med en våg av kvinnomord i Argentina. 

Hon menar att den stora uppslutningen på demonstrationen den 25 november är resultatet av åtta års hårt arbete med feministisk gräsrotsorganisering.

– Vi har inte sett en sådan här stor uppslutning på en feministisk demonstration någonsin i Italien. I så många italienska städer har människor samlats regelbundet de senaste månaderna och hållit öppna möten.

Benedetta Rossi understryker att rörelsen är internationell, och tar ställning för alla kvinnors och hbtq-personers rättigheter. 

Hon understryker att rörelsen även kräver en omedelbar vapenvila och ett slut på kriget i Gaza.

– Självklart kräver vi som feministisk rörelse en omedelbar vapenvila i Gaza. Krig är också någonting som kännetecknar patriarkatet. Israels hejdlösa bombningar har även FN-experter beskrivit som folkmord och palestinska kvinnor har rätt till en framtid. De ska inte fördrivas, säger hon. 

Hundratusentals demonstrerade i Rom på den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Foto: Daniele Napolitano

“Viktigt att bekämpa det strukturella patriarkala våldet”

Hon berättar att nätverket redan för fem år sedan tog fram ett program med konkreta förslag på hur patriarkalt våld kan bekämpas i det italienska samhället. Ett program som också fokuserar på rätten till vård och att få bort den religiösa samvetsklausulen som många läkare hänvisar till när de vägrar utföra aborter på sjukhusen. 

Benedetta Rossi, aktivist i Non una di Meno, håller upp en skylt till stöd för det nedläggningshotade kvinnocentret Lucha y Siesta i Rom. Foto: Privat

– Ett sätt att stärka kvinnors rättigheter och bekämpa patriarkalt strukturellt våld är att säkra aborträtten. I dag finansierar regeringen så kallade “pro-vita”-organisationer och stiftar lagförslag om att en kvinna som aborterar ska tvingas lyssna på fostrets hjärtslag. Det är vansinnigt, säger hon.

Benedetta Rossi berättar att Meloni-regeringen i Italien sedan mordet på Giulia Cecchettin föreslagit hårdare straff, men inte lyssnat på nätverkets förslag om hur det patriarkala våldet i samhället kan motverkas på ett mer strukturellt plan.

– Det handlar inte om att införa hårdare straff, utan om att förändra samhället kulturellt. Att till exempel satsa på utbildning och införa sexualundervisning om konsensus i skolorna. Vi kräver ett slut på det patriarkala våldet, och att man erkänner kvinnors, hbtq-personers och migranters rättigheter. Vi kräver framförallt att kvinnojourerna får en ordentlig finansiering, säger hon. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #92/2023

Teslakonflikten: Här är historiska sympatiåtgärderna som spelat roll

Sympatiåtgärder har använts i allt från Ådalen 31 till protesterna mot Apartheidregimens Sydafrika. Foto: Pressens Bild och Pontus Lundahl/TT

Den uppmärksammade konflikten på Tesla har fått arbetsköparorganisationer och högerpolitiker att ifrågasätta rätten att vidta sympatiåtgärder. Men fackens många sympatiåtgärder har en lång och betydelsefull historia på svensk arbetsmarknad. Från Ådalen-31 till strejken på amerikanska Toys R Us i mitten av 1990-talet.

Strejkforskaren Christer Thörnqvist. Foto: Privat

Enligt Svenska Akademins ordlista betyder ordet sympatiåtgärd en känsla av varm uppskattning och egenskaper som hjälpsamhet och solidaritet. Rent juridiskt är det ett fackligt vapen att ta till under en pågående arbetsmarknadskonflikt. Som exempelvis nu under den infekterade Teslastrejken där flera fackförbund vidtagit sympatiåtgärder i form av bland annat blockader mot den kontroversiella elbilsjättens verksamhet i Sverige och till stöd för IF Metalls kamp för kollektivavtal.

– Sympatiåtgärder, som alltså handlar om att facken ger sig in i en strid där de inte primärt är berörda själva, utan där själva kärnfrågan anses så pass viktig, har alltid haft ett starkt symbolvärde. Bara hotet om att gå ut i sympatistrejk kan vara mycket effektfullt, förklarar Christer Thörnqvist som är lektor i arbetsvetenskap vid högskolan i Skövde och som länge forskat på strejker och svenska arbetsmarknadskonflikter.

Ådalshändelserna 1931

Ett exempel, det kanske mest kända i den svenska arbetarrörelsens historia, är upprinnelsen till skotten i Ådalen 1931. Där började den egentliga konflikten vid Marmaverken i Hälsingland strax 30 mil söderut längs norrlandskusten året innan, då bolagscheferna beslutat sig för att sänka arbetarnas redan låga löner. Något som ledde till omfattande protester och så småningom strejk.

Händelserna väckte stor medkänsla hos arbetare i alla delar av landet och i Ådalen beslöt sig pappersarbetare därför att ta till sympatiåtgärder.

Strejkande sågverksarbetare i Ådalen i maj 1931. Foto: TT

Något som strax därefter ledde till att fem personer sköts till döds av beväpnad militär den där majdagen för 92 år sedan.

Historisk konflikt på Tesla

Dagens situation kring Tesla måste också betraktas som historisk, menar Christer Thörnqvist som följt konflikten noga de senaste veckorna.

– Sällan, om ens någonsin, har väl så många fackförbund vidtagit sympatiåtgärder som här. Och åt det kan inte Elon Musk göra något, för det är nämligen en grundlagsstiftad rättighet i Sverige, säger Christer Thörnqvist.

Strejkvakt från IF Metall utanför Tesla-anläggningen på Boplatsgatan i Malmö på måndagen. Foto: Johan Nilsson/TT

Han pekar samtidigt på flera andra sympatiåtgärder som haft stor effekt. Under de många blodiga åren i Apartheidsystemets Sydafrika visade stora delar av den internationella fackföreningsrörelsen, inte minst här i Sverige, solidaritet med den hårt förtryckta svarta befolkningen i landet. Företag, som exemplevis den nederländska elektronikjätten Philips bojkottades och sattes under hård press för sin verksamhet i den rasistiska diktaturen och hamnarbetare runt om i världen vägrade lossa apelsiner från landet. Något som bidrog till regimens fall.

Facken slöt upp mot Toys R us

Andra sympatiåtgärder som spelat en avgörande roll är när den amerikanska leksakskedjan Toys R Us försökte etablera sig i Sverige 1994. Företaget vägrade, precis som Tesla, att teckna kollektivavtal med de anställda och en strejk bröt ut. Flera fack ställde sig bakom Handels krav och konflikten tog snabbt fart. Bland annat vägrade Transportarbetareförbundets medlemmar leverera varor till butikerna i Stockholm, Göteborg och Malmö och Finansförbundet införde blockad av alla ekonomiska transaktioner till och från företaget innan ett kollektivavtal var på plats. 

Jesper Hamark. Foto: Mounir Rabhi Hallner/Verbal förlag

Att sympatiåtgärder har en lång och betydelsefull historia på svensk arbetsmarknad håller Jesper Hamark med om. Han är universitetslektor vid Högskolan i Borås och har bland annat skrivit boken Strejk: från satans svarta Kvarna till gigekonomin som kom ut förra året. 

Arbetsköparna var först med sympatiåtgärder

Och enligt honom var det faktiskt arbetsköparna som började använda sig av sympativapnet i kamp mot just fackföreningsrörelsen.

– Det uppstod i Danmark mot slutet av 1800-talet då arbetare vid ett företag strejkade. Deras kompisar som jobbade på andra företag kunde därmed bistå med ekonomiskt strejkunderstöd, så arbetsgivarna beslöt sig därför att lockouta hela branscher. På så sätt fanns det ingen stridskassa, förklarar Jesper Hamark.

Taktiken spred sig snabbt över sundet till Sverige där arbetsköparna även här började anamma strategin som senare även blev en del av fackföreningsrörelsens vapen.

Jesper Hamark tror inte att Elon Musk är villig att ge med sig.

– Han gillar inte facket helt enkelt, men det är han ju inte ensam om bland ledande tech-personer i världen. Och det finns också en kulturskillnad mellan USA och Skandinavien som spelar roll i den här konflikten. Där borta är inte kollektivavtal norm och skulle han bli tvungen att teckna ett sådant så vet han ju, för han är inte dum, att det skulle innebära högre kostnader för Tesla.

Riksdagspartier vill se ytterligare inskräningar i strejkrätten

I en nyligen publicerad undersökning från tidningen Arbetsvärlden svarar fyra av riksdagens åtta partier att de gärna ser en inskränkning när det kommer till fackens rätt att använda sympatiåtgärder. Det här i spåren av just den pågående Tesla-konflikten.

Regeringspartierna Moderaterna, Krisdemokraterna och Liberalerna är tillsammans med Centerpartiet positiva till en inskränkning genom en så kallad ”proportionalitetsprincip” medan Sverigedemokraterna avböjer att svara. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill enligt Arbetsvärldens enkät inte se några inskränkningar.

Christer Thörnqvist tror dock arbetsköparna gärna ser att fackens rätt att vidta sympatiåtgärder begränsas.

– De tycker att dagens regler är alldeles för generösa och så har de alltid tyckt. Men som sagt, vi har en lång tradition av det här i Sverige, förklarar Christer Thörnqvist.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Intervjun #92/2023

Anders Lustgarten: ”Jag vill inte bidra till medelklass­teater”

Anders Lustgartens pjäs Slaget, som berör frågor om klyftorna mellan centrum och periferi, turnerar just nu med Riksteatern.

Prisbelönta Anders Lustgarten är en av Storbritanniens mest spännande dramatiker just nu. Han är Sverigeaktuell med pjäsen Slaget som turnerar med Riksteatern. Hana Al-Khamri möter den tidigare Occupy-aktivisten som alltid har fångar i åtanke när han skriver sina pjäser.

Det var i början av 00-talet som den hyllade judisk-engelska dramatikern och snickaren Anders Lustgarten för första gången klev in på det ökända federala fängelset för dödsdömda, San Quentin, norr om San Fransisco. Anders Lustgarten var där ideellt, som lärare. I rummet väntade 500 dödsdömda fångar.
– Jag var inte rädd, säger Anders Lustgarten, med ett flin och berättar att han egentligen tycker att fångarna är smartare än studenterna på Oxford-universitetet som han beskriver som “mediokra och oinspirerade”.

Lustgarten har själv sin kandidatexamen från just Oxford, som han menar är en plats för den politisk härskande klassen och där studenterna ofta assimilerar sig i det globala kapitalistiska systemet utan att ifrågasätta det – medan fångarna, som bestraffas av systemet, förstår att det är ett för jävligt system och en orättvis värld vi lever i.

Anders Lustgarten är uppvuxen i Oxford med framgångsrika brittiska akademiska föräldrar. Men det är viktigt för honom att påpeka att hans farfar var en brevbärare och att det har haft inflytande på honom.  

Hans intresse för teater föddes innanför fängelseväggarna. Dels i San Quentin-fängelset, en plats som förkommer i olika Hollywoodfilmer, så som filmen Den gröna milen (1999) och dels i Wandsworth-fängelset i Storbritannien där han under tre år arbetade som lärare i olika ämnen. 

Muren till San Quentinfängelset.
Anders Lustgarten arbetade ideellt som lärare och höll teaterkurser på San Quentin-fängelset i San Francisco. Foto: Eric Risberg/TT

På San Quentin-fängelset valde han för sin första teaterkurs pjäsen En anarkists död av den italienska Nobelpristagaren Dario Fo. Pjäsen handlade om mordet på den italienska järnvägsarbetaren och anarkisten Giuseppe Pinelli. 

– Det var en otrolig fin stämning i rummet när fångarna spelade karaktärerna i pjäsen. De diskuterade handlingen med engagemang. Deras samtal och deltagande kring pjäsen höjde deras självkänsla och känsla av ett egenvärde bortom kriminaliteten.  

– Att arbeta i fängelset var väldigt formativt och tacksamt. Eftersom fångarna inte är konsumenter så var de öppna att interagera med en genuin konst som tar dem på allvar.  

Mer än 20 år senare är Anders Lustgarten, enligt brittisk press, en av landets mest spännande prisbelönta dramatiker. Nu är han aktuellt med pjäsen The City and the Town, på svenska översatt av Anders Duus till Slaget som turnerar med Riksteatern i regi av Dritëro Kasapi.

Pjäsen handlar om två bröder som återförenas vid faderns begravning efter mer än tio år. Den ena, Magnus, stannade kvar i den gamla arbetarklassbyn med vänstervärderingar, som med tiden har blivit ett deprimerade postindustriellt samhälle. Den ansiktstatuerade Magnus är dessutom i dag en medlem i vitmakt-rörelsen. 

På bilden från vänster: Johannes Wanselow i rollen som Magnus och Hans Christian Thulin i rollen som Ben. Foto: Micke Sandström

Den andra brodern Ben, klädd i kavaj, har gjort en klassresa och är i pjäsens nutid, den liberala politiskt korrekta innerstadskillen.

Brödernas relation och dess komplexitet destabiliseras ytterligare av den svarta kvinnliga vännen Lindsy, som är brödernas gemensamma barndomsvän. Det intensiva slaget mellan de två bröderna handlar bland annat om de djupa klyftorna mellan centrum och periferi. 

Anders Lustgarten menar att det var viktigt att har en rasifierad kvinnlig röst i pjäsen för att skaka av dynamiken bland de två vita killar samt att kasta ett tredje ljus på det. 
– Den svarta kvinnliga Lindsy besitter andra erfarenheter och upplevelse som bröderna saknar. Dessutom kan hon påpeka hur blinda bröderna är för sina egna privilegier i samhället. 

Anders Lustgarten menar att Lindsy är den som har mest integritet i berättelsen. Hon valde att stanna kvar i byn för att försöka göra platsen till en bättre plats. Medan den ena brodern flyttade till staden och den andra till fängelset, förklarar Lustgarten och fortsätter:

– I mainstreamteaterns värld är det ofta rösten från det liberala storstadsområdet som utmålas som hjälten – men för mig så är det viktigt att visa på att Ben, liksom många andra liberaler i dagens samhälle, är en del av problemet. 

– Jag trodde länge att liberaler var medresenärer i den politiska kampen, sida vid sida med vänstern. Men jag insåg med tiden att de hatar vänstern och gör vad som helst för att hindra rättvisa fördelningar av resurser i samhället, säger Anders Lustgarten 

– Magnus är en tragisk figur som i ett tidigare liv och tid skulle ha kunnat vara en fackföreningsledare, men nu har han hamnat på fel sida. Men vad gör den liberala Ben? Han avnjuter sina privilegier utan att ifrågasätta det nyliberala systemet som förtrycker de maktlösa, påpekar Lustgarten i rasande ton.

Lustgarten förklarar att han är bekymrad över alla de begåvade människor som flyttar till storstäderna och blir kapitalistiska entreprenörer, samtidigt som de postindustriella städer de kommer ifrån, faller isär.

Anders Lustgarten, som har en bakgrund som forskare och som 400-meterslöpare på elitnivå, arbetade i nästan tolv år inom den ideella sektorn, med frågor som rör mänskliga rättigheter och korruption. Han bevakade även kritiskt de internationella finansiella institutionerna som världsbanken och IMF.

Han var en av medgrundana till den anti-kapitalistiska Occupy-rörelsen i London, som hans pjäs If You Don’t Let Us Dream, We Won’t Let You Sleep bygger på. Pjäsen spelades på Royal Court Theatre Downstairs och vann det första Harold Pinter-priset för politiskt dramaförfattarskap.

Anders Lustgarten var en av initiativtagarna till de antikapitalistiska Occupy-protesterna i London 2011-2012 och baserade pjäsen If you don’t let us dream, we won’t let you sleep (2013) på händelserna. Foto: Matt Dunham/AP/TT

Nu har Anders Lustgarten lämnat den ideella sektorn. Han tröttnade på att skriva biståndsrapporter som bara lästes av de anställda inom biståndvärlden.

Även aktivismen har fått vila. Anders Lustgarten tycker att aktivismen är gentrifierande och har ockuperats av medelklassen. Därför valde han i stället skrivandet, samt arbetet som snickare.

– Snickeriet är ett bra komplement till skrivandet, säger Anders Lustgarten och berättar att han blev inspirerad av den amerikanska författaren Arthur Miller som är en av hans favoritdramatiker.  

– Arthur Miller sa att snickeriet lärt honom vikten att få pjäsdelar att passa ihop på det mest estetiska och det mest tillfredsställande sättet. Det är lika viktigt att vara mentalt fokuserad när man snickrar, som när man skapar en pjäs, om hjärnan drar iväg då blir allt fe.

Han tycker att det är konstnärernas plikt att höja den intellektuella och moraliska nivån hos folket genom bland annat konsten. 
– Varje konstform som kräver att man har en doktorsexamen i den disciplinen eller kräver att man vet vad schauspielschule buchenau är för nåt – då är det inte konst utan en självrefererande skitsnack, säger han med en sarkastisk ton 

Han är också upprörd över att dagens samhälle behandlar och reducerar konsten som ett innehåll och att vad som helst kan var ”content” som passivt ska konsumeras oavsett kvalitet, så länge innehållet kan tillfredsställa hjärnans dopaminreceptorer.

Det är antingen att skriva eller ansluta till en militär motståndsrörelse.

Anders Lustgarten

För honom ska konst få vara en plattform för att väcka viktiga frågor kring samhället och hur vi ska kunna leva tillsammans i det.
– Tidigare hade teater en viktig roll på landsbygden och runt fabriken – vid slutet av dagen efter det tunga arbetet, fanns teatern där för att mata hjärnan med samhällsanalys och reflektioner. Det är en förlust att denna sorts teater inte finns längre på landsbygden. 

Anders Lustgarten är imponerad av Riksteaterns modell som turnerar runt om i landet och sörjer att denna modell saknas i Storbritannien. Hans tidigare pjäs Lampedusa om flyktingkrisen 2015, har spelats i mer än trettio länder, bland annat i Sverige på Kulturhuset Stadsteatern i ett samarbete med Riksteatern. 

Jag frågar honom vad som gör att han orkar fortsätta skriva. Han svarar med en suck: 
– För att jag har inga andra alternativ. Det är antingen att skriva eller ansluta till en militär motståndsrörelse, säger han med ett skratt.

Anders Lustgarten har alltid fångar i åtanke när han skriver sina pjäser. 
– Jag undrar ofta hur fångarna skulle reagera på mina pjäser. Jag vill inte bidra till medelklassteater som ofta handlar om ett bekräftande av det egna jaget och den egna världsbilden. Därför hämtar jag inspiration från fängelset. 

– Mitt uppdrag som dramatiker är att göra publiken obekväma. Jag vill aldrig göra pjäser som gör folk bekväma. Jag tror på vikten att återerövra folkets handlingskraft, som dagens politiska elit vill ta ifrån oss för att göra oss till passiva konsumenter.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Ledare #92/2023

En svensk modell av självplågar­­äktenskap

Ett samförståndsäktenskap med Elon Musk – genom kollektivavtal – är ingen garanti för ett lyckligt slut. Amalthea Frantz om problemen med att sätta allt sitt hopp till kollektivavtalen. Foto: Britta Pedersen/TT, Arbetaren

Alla vill vi se Musk backa. Men något är skumt när även arbetsköpare ropar efter kollektivavtal.  

Vi som vill ha förbättringar för anställda, i stället för tvärtom, tenderar att bli glada över att någon strejkar alls i världens minst strejkande land. Och vi hoppas förstås att Tesla-ägaren Elon Musk får krypa till korset. Men det betyder inte att kollektivavtal är frälsningen. Arbetsköparorganisationerna är ju rörande överens med företrädare för LO om att kollektivavtal och ”den svenska modellen” är toppen. Hur går det ihop?

Tja, för det första är det sedan år 2019 redan nästan omöjligt att lagligt strejka eller ta till andra stridsåtgärder i Sverige. Då fick Svenskt Näringsliv, via LO, TCO, Saco och senare den socialdemokratiskt ledda regeringen, igenom en lag som radikalt försämrade alla arbetstagares rättigheter. Det enda som det enligt den oheliga alliansen var okej att strejka för var, just det, kollektivavtal. Och med kollektivavtal följer fredsplikt, alltså: inga strejker.

För det andra visar debattutbytet på DN-debatt häromveckan, mellan arbetsköparorganisationen Almega och tio fackförbund, med all önskvärd tydlighet att det inte är kollektivavtalen, utan snarare strejker som sådana, som arbetsköparna är rädda för. Den svenska modellen och kollektivavtal är helt ofarliga för dem. Annars skulle de inte gilla dem så mycket. 

Maktobalans i grunden – vilket äktenskap!

Att Sverige har några som helst rättigheter för arbetstagare är ett resultat av mångårig kamp. Och de regler vi har är plåster på såren för ett i grunden ojämlikt förhållande: den som måste jobba för lönen är i underläge till den som betalar ut lönen och äger företaget. Att exempelvis slippa jobba 14 timmar om dagen eller att (tills nyligen) inte kunna få sparken helt godtyckligt är relativt små, men viktiga, regler som ger en aning mer balans åt den enorma maktobalansen mellan arbetstagare och arbetsköpare. 

Hustyrannen Svenskt Näringsliv har sin hustru facket kedjad i källaren.

Förvisso har Socialdemokraterna, med LO-ledningen i koppel, alltid älskat makt alltför mycket. Men det betyder ju inte att arbetarna bestämmer i Sverige. Det betyder bara att S har närmat sig arbetsköparna oavbrutet i sisådär 100 år. 

Det är alltså minst sagt osmakligt när arbetsköparorganisationen Almegas företrädare Stefan Koskinen i Sveriges Radio nyligen jämförde den svenska modellen med ett äktenskap. Han sade att ”det inte är ett fungerande styrkeförhållande” eftersom det räcker att en part upplever att ett äktenskap är dåligt. Almega skulle då vara den äkta hälften som känner sig förtryckt. När verkligheten mer liknar att hustyrannen Svenskt Näringsliv har sin hustru facket kedjad i källaren. Och till råga på allt säger att hon börjar bli uppnosig. 

Kollektivavtal kan passivisera – och kringgås

Kollektivavtal är inte den frihetliga arbetarrörelsens hjärtefråga. För dem som vill ha verklig ekonomisk demokrati och jämlikhet är sådana avtal, och fredsplikten de förutsätts föra med sig, en återvändsgränd: 

Men syndikalister är bra på att ha både kort- och långsiktiga mål för ögonen samtidigt.

Kollektivavtal kan invagga de anställda i falsk trygghet och lojalitet som hindrar organisering på arbetsplatserna. Avtalen binder dem under orimligt långa tider, medan arbetsköparna vet precis när avtalen går ut och kan förbereda sig väl på eventuella strider. Arbetarklassen splittras av olika avtal för olika branscher. Och dessutom skapar kollektivavtalen sin egen krångliga byråkrati där makten automatiskt flyttas till experter, längre bort från de berörda. 

Men syndikalister är också bra på att vara pragmatiska – eller kanske snarare, att ha både kort- och långsiktiga mål för ögonen samtidigt. Ett annat stort problem med kollektivavtalen är förstås att de ändå kringgås av arbetsköparna hela tiden och mer och mer (som Arbetaren ofta rapporterar om).

Som vår skribent Emil Boss uttryckt det: ”När ett bolag struntar i det kollektivavtal de har tecknat skapar det lönedumpning och osund konkurrens. Varje gång syndikalisterna upprätthåller ett kollektivavtal genom att kräva avtalsenliga villkor för medlemmarna är det bra för samhället.”

Och förstås kan avtal gynna arbetstagarna, om dessa får verkligt inflytande över innehållet (se bland annat SAC:s nya strategier efter antistrejklagen).

Köp inte arbetsköparnostalgin 

Utspelen från arbetsköparsidan är många nu. De tar alla chanser att omfördela ännu mer av makten till sig själva. Bara fyra år efter sin senaste lag har de mage att kräva ett avskaffande av rätten för fackföreningar att ta till sympatiåtgärder. På radion antyder Almega mysande att politikerna redan verkar lyssna på deras krav. Och en kartläggning av Arbetsvärlden bekräftar nu att regeringspartierna och Centerpartiet är med på noterna.

En extra krydda i denna soppa är att arbetsköparna låter ”den svenska modellen” få ett nostalgiskt skimmer över sig, i en tid när konservativa idéer om hur Sverige var så mycket bättre förr frodas. 

När faktum är att arbetsköparsidan aktivt, och alltmer framgångsrikt, jobbar för att vrida klockan tillbaka till när arbetare var helt rättslösa. 

Låt oss kämpa för framtiden i stället.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984