Barcelona, höst 1936. Solen sjönk över Barcelona som en komet och taklökarna vände sig åt öster. Det var inte konstigt att också ljuset betedde sig annorlunda. Mörkret tog över. Palmerna låtsades som ingenting. På den stenlagda terrassen i Horta satt Conxas mamma och skalade potatis. Hon var en av alla de katalanska kvinnor som skyllde […]

Barcelona, höst 1936.

Solen sjönk över Barcelona som en komet och taklökarna vände sig åt öster. Det var inte konstigt att också ljuset betedde sig annorlunda. Mörkret tog över. Palmerna låtsades som ingenting. På den stenlagda terrassen i Horta satt Conxas mamma och skalade potatis. Hon var en av alla de katalanska kvinnor som skyllde på regeringen istället för att själv ta på sig ansvaret och skulden om något gick sönder eller försvann. Men ordet fascist tog hon inte i sin mun. Conxa satte sig bredvid henne, lyssnade på vad hon och Marcos gjort under dagen och vilka grannar som mamman hjälpt, och varför. Hon räddade barn från att trilla, eller hjälpte dem upp när de ramlat, pratade länge med ensamma människor, rent av onyktra ensamma män, fast det kunde leda till skvaller. Den här dagen hade hon fått sällskap av en katt, medan Marcos spelade boll, den hade haft en hjärtformad fläck ovanför nosen och kurrat hela tiden. Sedan, berättade hon, kom det en kvinna och slog sig ner, det var i parken bredvid byskolan där Marcos ska börja nästa år, eller hur, Conxa? Kvinnan hade bara fyra fingrar på vänstra handen. När Marcos ramlat över bollen och skrikit till sprang katten iväg, mamman hjälpte Marcos upp. Han fick ett skrapsår. Den främmande kvinnan sjöng en sorgsen melodi.

Kurrade hon också? frågade Conxa, men inte kunde väl Amalia rå för att alla, av någon anledning, sökte sig till henne. Conxa lyssnade och kunde inte förmå sig att själv berätta. En väg hade pekats ut, den ledde framåt och löpte långt tillbaka på samma gång. Slingrade sig upp i barndomens Montjuïc, in i parkerna, ut nära stupen, upp- och nerför bergsväggarna, förbi kaktusarna på den östra sidan, kvinnoskulpturerna, hamnen, upp till kyrkogården, stannade där en stund, tog sig längre bakåt i tiden. Kyrkogården låg i flera etapper, längst ner låg de äldsta, pampigaste, läskigaste gravarna. Stora änglar med spruckna vingar, grinande stenskelett, svarta kryptor. Längst upp fanns de vita lådorna smyckade med minnen – foton, leksaker – kors och blommor. Kyrkogården var byggd på höjden, på långt håll kunde den tas för ett bostadsområde. Hon och pappan hade lagt en blomma på Ferrers grav, han ville stå kvar en stund och hon ville springa iväg för att utforska platsen, visa att hon inte var rädd. Han ropade efter henne: Akta dig, Conxa, för de döda. De kan inte göra mig något! ropade hon tillbaka.

Så hade hon gått vilse i det vita ljuset i kyrkogårdens labyrint och ingen fanns att fråga om vägen, bara magra katter och duvor och de ville inte svara henne. Hon var åtta år och för stolt för att ropa på pappan, gick trapporna upp och ner, var fanns nu Ferrers grav? Hon var törstig, skymtade en man och gick åt hans håll. Han var mörk i skinnet, hon trodde att han arbetade där och frågade om vägen ut. Han ryckte på axlarna och hängde upp kläder på gravstenen närmast. En filt låg intryckt mellan två andra stenar och hon såg ett par slitna alpargatas. Duvorna slog med sina vingar, katterna glodde, solen brände. Kyrkogården var de dödas stad. Hon gick vidare och stod, utan att hon visste hur det gått till, vid utgången. Pappan väntade på henne. Log och tog upp sitt fickur. En timme och tjugofem minuter, sa han. Hon undrade om han letat efter henne, men frågade inte.

Det var en orättvis värld, där människor tvingades slåss om marken. Skillnaden mellan vad jordägarna och bönderna tjänade var hisnande. Pappan hade ritat upp hur mycket av jorden som odlades, det var inte ens hälften av cirkeln, mer odlad jord skulle ta ner priserna och det ville inte godsherrarna. Pappan ritade: av sju soldater var en officer. Ritade: den katolska kyrkan som stod över allt annat. Ritade: varannan människa analfabet (med felvända bokstäver över sina huvuden, huller om buller). Pappan lärde sig läsa sent, men mamman kunde inte läsa alls, ville inte ens försöka, vad ska jag med det? Reaktionen omfamnade alla Spaniens områden och fascismen mådde särskilt gott i finanskretsarna. Amalia sa inget om sådana saker. Men efter gruvstrejken i Asturien, där femtusen människor dödats och tiotusentals fängslats, grät hon. Sedan bad hon till Gud och Conxa vände henne ryggen (för det skulle pappan ha gjort).

Fascisterna utövade ett hårt tryck på Irun i Baskien. Ammunition som kunnat rädda staden låg kvar i Hendaye på den franska sidan, knappt fem kilometer ifrån, en promenad på en timme. Fronten flöt långsamt inåt landet. Böljade över fält och sluttningar. Conxa såg Spanien i pappans skisser, i gråskala: tecknade serierutor av hur Franco och hans män rörde sig. Hon visste att det hände saker om nätterna som man inte fick prata om. På morgonen fattades människor.

Kamraterna var nedstämda och uppspelta på samma gång, liknade några andra än sig själva, nedkomna från berget med gevär om axeln och blodstänk på jackan, desperata efter sömn. Varje förrädare måste offras för att revolutionen skulle vara möjlig. Varje död människa hade en hämnd att utkräva. Mamma, sa hon tyst för sig själv, jag måste åka. Mamma, sa hon. Allt kommer att bli bra till slut.

Ja, det är väl klart, sa mamman och lät förvånad.

Jag måste åka till fronten, mamma.

Hon hade det på tungan, men det kom inte ut. Amalia grep Conxa om hakan.

Din moster vill att jag kommer till henne. Det är säkrare där. Vi har pratat om Marcos också, att det vore bra om han fick vara med sin familj. Du är ändå inte här och han behöver oss.

Slottet ligger skyddat, svarade Conxa och bet sig i tungan.

Jag menar klostret.

Klostret?

Det finns ett barnhem där, i berget, jag tänkte ta Marcos dit. Det är CNT som driver det, det är kamrater som arbetar där, kollegor till Miguel.

Barnhem? Men det är för barn som inte har någon familj? Jag vill inte utsätta honom för fara.

Han är skyddad hos min syster!

I dag ja. Men i morgon? Om en vecka? Han har en familj, Conxa. Han har mig.

I ett ruckel på landsbygden i Xeresa? Du vet väl inget om hur bomberna träffar.

Inte du heller. Och om de kommer behöver han ha sina nära omkring sig.

Om de kommer så hämtar jag honom.

Jag förstår mig inte på dig, Conxa, hur kan du ens tänka på att överge din son?

Som pappa övergav dig?

Det är skillnad, Conxa. En mamma… är en mamma.

Pappa tänkte på oss hela tiden – det var vår värld, din och min, som han ville rädda.

Det finns gränser.

Nej, det finns inga gränser. Och Marcos har en familj i alla kamrater, han kan inte alltid hänga i dina kjolar.

Om du haft kjol hade han hängt i den, men du är ju aldrig hemma.

Mamman gömde ansiktet i händerna.

Han kommer att förstå, sa Conxa, ville stryka mamman över håret. På samma sätt som jag har förstått. Du vet att jag är pappas flicka.

Hon ville få det att låta som ett skämt men istället blev det grymt. Mamman grimaserade. Hon behövde inte säga något.

Så fort vi har vunnit, sa Conxa, och det kommer att bli snart –

Du måste inte vara modig hela tiden, Conxa.

Och du måste inte fly. Barcelona kommer inte att falla. Om alla gjorde som du, mamma, skulle rebellerna ha vunnit redan.

Mamman blundade, knöt händerna framför pannan, och Conxa ångrade sig.

Det är redan en bättre värld, mamma. Snart hämtar jag Marcos och då ska vi vara tillsammans.

Jag kommer att längta ihjäl mig efter honom, sa mamman. Min fina lilla pojke. Det du gör är obegripligt och grymt, mot oss alla, och mest mot honom.

Han kommer att förstå, fortsatte Conxa tålmodigt, fast hon ville fräsa: Det är väl inte din sak att längta. Det är mitt barn.

Amalia lindade fingrarna i bön och Conxa ville bända hennes fingrar bort från varandra, slingra in dem i sina egna.

Innan pappan försvann hade han kramat Conxa hårt och sagt – lovat – att han skulle komma tillbaka. Han hade fängslats många gånger, så fort det var demonstration eller strejk tog de honom, hon trodde inte det var någon skillnad den gången. Snart, sa han. Snart ses vi igen. Han ljög och det blev en skevhet i allting. Därför valde inte Conxa de orden när hon lämnade Marcos på det tillfälliga, revolutionära barnhemmet. Istället sa hon:

Du behöver inte vara rädd. Jag är inte rädd.

Var stark istället.

Jag vet, mamma.

Hon kramade honom, men inte hårdare än hon brukade. Runt om kretsade kvinnor, kamrater, som skulle ta hand om honom, och barn som skulle bli hans vänner och syskon. Det var en ny familj, det var inget farligt. Många barn hade det betydligt sämre. Här fanns mat och sängar och kvinnorna log mot honom. De ville också att han skulle överleva, eftersom han var framtiden.

Min uppgift är att kämpa för att människor ska få det bättre. Jag gör samma som din morfar. Det är ett yrke, förstår du? Han nickade. Tittade på sina fötter. De små, blanka skorna.

Vi bär på ett band av ansvar och värdighet och det får ingen bryta, förstår du?

Hon pekade på hans hjärta och strök honom snabbt över bröstet. Hann känna bröstkorgen spänna sig. Han knöt de mjuka händerna framför magen.

Du har en stor familj och alla älskar dig. Han nickade igen, fortsatte titta ner.

Spring inte efter mig när jag går. Visa istället vilken stark och modig pojke du är.

Hon reste sig. Han stod kvar. Hon började gå mot utgången. Han rörde sig inte. Hon vände ryggen mot. Han grät inte. En av kvinnorna nickade stramt mot henne. Det var hennes uppgift att ta hand om söner och döttrar till dem som måste slåss vid fronterna och leda organiseringen av den nya världen. Att hon inte log, att hon också tittade bort, var inget att fästa sig vid. När Conxa gick nerför backen, som var så brant att benen måste pinna på, tittade hon inte bakåt, mot fönstren, för att försöka reda ut i vilken glugg han möjligtvis stod för att titta på henne och vänta på hennes vinkning.

Det byggdes en scen på torget där det skulle spelas teater, sjungas, hållas tal. De glömde bort att sova. De behövde inte sova. På morgonen gick de till arbetet. Conxa till fabriken i Sants. När hon lämnat familjen de Silva för arbetet vid vävmaskinen – bomull, lakansväv, flanell – kände hon sig fri. Pappan skulle ha hatat att hon tjänade hos de Silva, men de behövde pengarna. Han skulle ha sagt att hellre svälta ihjäl, men han fanns inte där att hindra henne från att packa ihop sina ägodelar och flytta dit. Sedan blev hon med barn. Sedan fick Rosa Hadad in henne på fabriken… Den största textilfabriken i Katalonien. Hon skulle ge fan i att känna stolthet. Det skulle pappan ha sagt till henne när hon kom hem den första söndagen och berättade om de väldiga salarna och de andra kvinnornas idoghet och kunskap (som hon beundrade). Om han funnits där skulle han ha sagt: Stolthet känner man bara för ett gemensamt arbete som mynnar ut i ett gemensamt ägande och brukande, inte när man kröker rygg för någon annan.

Redan den andra veckan såg hon på arbetet med en annan blick. Salarna var dragiga och slamrandet trängde ända in i hjärnan så att det inte gick att tänka. Hon hörde berättelser om kvinnor som inte fått lämna sin plats och gå till dasset fast de fick sin blödning. De fick torka upp efter sig om det blev så illa, men nåde dem om de fläckade ett tyg med sin dynga, då fick de gå. Hon hörde tonfallet hos dem som övervakade, ändå kunde ljuset från de höga fönstren falla över henne och tyget hon vävde, och hon flöt in i takten, tygets mjukhet, glömde bort att känna sig underlägsen, glömde att vara arg. Men hon var bara nitton år då, och minnet av si señor, no señora, inmediata la señorita dagarna i ända fick henne att i plötsliga utbrott av aningslöshet älska maskinen hon hanterade med allt större kunnighet och säkerhet.

Nu var Conxa fabrikskontrollant, hon såg till att arbetet flöt, skrev rapporter om produktionen, sammankallade till politiska möten: varje dag måste arbetarna påminnas om varför de var där, varför de fortsatte vara där. Hon hade inte tid att tänka på Marcos och hon visste att han glömde bort henne i korta, allt längre, stunder. Han lekte med de andra barnen. Han lärde sig läsa och skriva. Han blev klokare. Han skulle förstå.

Scenen på Catalunya blev klar och skulle invigas. Det skulle bli poesi. Revolutionär poesi, förtydligade Miguel, inget borgerligt inåtvänt dravel som får människor att somna. Hon lånade ett läppstift av Rosa och Victor knuffade henne i sidan när hon kom till invigningen. Människor samlades. Applåder, förväntan. Hennes läppar lyste röda. Snart skulle hon få se honom igen. Snart skulle han stå framför henne. Någon lade upp blommor på scenen. Hon längtade efter att få höra hans röst men var rädd för att inte nå fram till honom efteråt. Hon skulle tränga sig, nej slå sig fram. De hade sprungit tillsammans i de mörka gränderna. Applåderna stegrades. Hon såg någon lyftas upp mot scenen, mer blomster. Victor knuffade på henne igen. Hon blundade och när hon tittade upp stod det någon annan på scenen. Vem är det? frågade hon Victor. Det är poeten, sa Victor. Nej, sa Conxa, det är inte han. Tyst, sa Victor, nu börjar det. Han vände sig om för att hyssja åt några överförfriskade män bakom dem. De bar också gevär. Var säkert på väg till fronten i Madrid. Hon försökte höra vad han sa, mannen på scenen, men hans ord drunknade i sorlet och upphetsningen. Hon tittade på mannen på scenen: hans mörka, bakåtkammade hår och svarta ögon, vem påminde han om? Det landade två duvor på scenen. Hon blundade igen. När han läst färdigt och applåderna dundrade (fast ingen riktigt hört vad han sagt), trängde hon sig igenom folkhopen, slog sig fram, och hann ikapp honom.

Vart tog du vägen i går? sa Rosa.

Jag behövde sova, svarade Conxa.

Jag förstår inte hur du gör. Hur du alltid får män att sova med dig.

Conxa kunde höra Dianas röst också, som om hon stått i Rosas rum på Torre d’en Damians (hon hade inte hört från henne på flera veckor):

Hur sover man med en man?

Conxa tänkte att hon svarade: Tätt intill.

Diana fortsatte fråga: Och han stönar och gnuggar sig mot dig. Hur kan du sova då?

Kvinnor stönar och gnuggar de också.

I den nya världen är männens bekräftelse inte viktig.

Jag jagar inga män, Diana. De täcker ingen ensamhet. Jag är inte ensam.

Gå med i Mujeres Libres, kunde hon höra Diana tjata. Det viktigaste är att kvinnorna frigörs. Emancipationen, Conxa!

Frigörs från vad, Diana?

Hon bröt en bit bröd, doppade det i tomatröran och olivoljan som Rosa ställt fram. Hennes rum tycktes över- svämmas av människor som inte hade någonstans att ta vägen. Det var enstaka flyktingar, men mest var det män som ville in i milisen. Hon såg Volker i Rosas säng. Hon kunde fortfarande känna poetens kuk som långsamt gled in i henne, hon hade tänkt: poetiskt och börjat skratta. Han gled förnärmad ur henne, fast hon ville ha honom kvar. Hon lade sig mellan hans lår, tog kuken i munnen. Hon orkade inte med en underlägsen kvinnas förmaningar. Diana hade, vad Conxa visste, aldrig ens varit med en man. Hon satte sig så att ollonet bara nuddade, sjönk ner en liten bit, sedan upp igen, och han bad henne: djupare, hårdare och hon fortsatte dra ut på det.

Hon ville säga till Diana: Det du och din kvinnogrupp håller på med är kontra –

Då vände han omkull henne på mage, tryckte sig ända längst in, höll fast hennes händer mot golvet, fyra hårda stötar och sedan föll han över henne. De var i hans rum, ett rum utan belysning och med stora håriga mattor överallt. Hon ville tända ett ljus men hittade inga tändstickor. Han somnade och slog ut med sin hand som om han letade efter något i drömmen.

Luna, Dianas unga kusin, kom inrusande genom dörren:

Har ni hört? Lina Odena har stupat – vid fronten i Almería.

Hon körde fel och hamnade i en falangistkontroll… Conxa tänkte att hon aldrig tyckt om Odena, hon var

kommunist, hade varit i Ryssland.

Sköt de henne?

Nej, hon sköt sig själv.

Hon kommer att möta Mariana Pineda i himlen, utbrast Rosa. Och Agustina de Aragón.

Så du pratar, Rosa, sa Conxa, det finns ju ingen himmel.

Luna Lorenzo, Dianas kusin, hade också flyttat in hos Rosa. Tillsammans fick Luna och Conxa i uppgift att registrera och utfodra de flyktingar som kom till staden, främst från Zaragoza. Luna hade kommit med samma ström och kunde därför vara till god hjälp. Hon sa att hon var arton år men Conxa misstänkte att hon var yngre. De körde till Eixample där människor donerat madrasser, filtar och lakan. Den lilla lastbilen var utsmyckad med centralorganisationens bokstäver och svartröda band. De körde flyktingarna upp till folkolympiadens arena i Montjuïc och deras ansikten utstrålade lika delar förakt och tacksamhet. Fast det gick inte, sa Luna, att säga så – de var inte en skock av likadana. Ännu fler är helt likgiltiga, sa hon. Hon var tyst, men inte undergiven, hård, men inte kall. Hon tydde sig till Conxa, men inte som en hund utan som en hungrig vildkatt.

Jag har fått brev från Diana, sa Luna, efter att de lämnat av de sista för dagen, hjälpt dem att hitta en plats i de snart överfulla lokalerna. Eller det är mer som dagboksanteckningar, fortsatte Luna. Vill du höra?

Conxa körde lastbilen nerför backen mot Plaça d’Espanya, statyn och fontänen. De svängde in på Carrer de la Creu Coberta, lamporna och ugnarna i närbageriet tändes. Lunas röst var skarp när hon läste:

Så följde jag Durrutis kolonn från misslyckandets Zaragoza till huvudstriderna i huvudstaden. Vi hade, på vägen till Zaragoza, utökat truppen med mer än det dubbla, en fransk kvinna i kolonnen upprördes när Durruti dödade en femtonårig fascist som vägrade byta sida – det var på vägen från högkvarteret i Bajadoz, vi kom för sent till Zaragoza. Vi omdirigerades och den sjätte november kom fascisterna till Universitetsstaden i Madrids utkant. De tog över det bombade lasarettet, vi grävde tunnlar och skyttegravar och grottor runt om. Vallecas ligger i ruiner, kvinnor gräver med händerna i rasmassorna efter sina döda. Jag tänker att varje krig har samma förvridna sorgsna ansikte, för varje sekund töms det på kraft. När Madrid faller kommer alla kvinnor att kallas tillbaka från fronterna, då tar de gevären ifrån oss.

Men Madrid kommer inte att falla, sa Luna.

Nej, sa Conxa, förstås inte. Hon ville inte gå upp till den överfyllda våningen. Luna hade ett uttryck i blicken som Conxa kände igen. När de var på väg uppför den smala trappan fylldes hennes ögon av tårar. Hon försökte irriterat stryka bort dem.

Jag vill inte gå in dit, sa Luna. Den där Volker kommer alltid. Det kan komma vem som helst.

Hon grep efter Conxa.

Jag vill sova i bilen, får jag göra det? Bilen tillhör konfederationen.

Jag ska bara sova.

Om du åker härifrån kan jag inte försvara dig. Jag vill bara sova.

Jag kommer att säga att du tog nycklarna.

Säg vad du vill. Jag tänker ändå bara krypa ihop i baksätet.

Du kommer att frysa ihjäl. Så kallt är det inte.

Vänta här.

Conxa skyndade upp till lägenheten. Hon drog filten av Volkers kropp på madrassen och tog skinnjackan som han lagt över fötterna.

Min pappa tillfångatogs av rebellerna, berättade Luna när Conxa lagt jackan och filten över henne i bilen. Och mamma dödades. Jag önskar det varit tvärtom, att jag fått välja. Mamma sköts när hon ställde sig framför oss. Det var pappa de ville åt. Han ropade åt mig att springa men jag lydde honom inte, det har jag aldrig gjort eftersom han är en kappvändare, men den här gången lyckades han inte byta om tillräckligt fort. Jag lydde inte mig själv heller, för hade jag gjort det skulle jag lagt mig bredvid mamma och blivit kvar där. Jag höll henne i handen och såg militärerna föra bort pappa. Spring Luna! ropade han, men de var inte intresserade av mig. En grannkvinna plockade upp mig, jag har aldrig tyckt om henne, hon skvallrade elakt om alla, men hon drog mig hårt i armen. Jag orkade inte kämpa emot, fast hon är en tant och jag lätt kunnat ta mig loss. Jag brydde mig inte, betedde mig som en barnunge. Jag trodde att mamma skulle vakna.

Jag har alltid varit modig, fortsatte hon och såg mallig ut. Världen har bara plats för ett visst antal galna och resten måste slåss.

Hon gäspade och drog filten längre upp mot ansiktet.

Mamma sa att varje liv är storslaget och speciellt men så är det inte alls. Vi som flytt är bara en överflödig hop att utfodra och hitta madrasser åt, eller hur?

Alla kommer att få en uppgift så småningom, sa Conxa. Hon ville gå därifrån. Hade redan gett flickan så mycket.

Det tror jag inte ett dugg på. De flesta av oss kommer att leva eller dö utan att någon bryr sig. Men min uppgift, vet du vad den är, den är att tala, att stå inför människor och berätta vad som är viktigt. Man måste lura människor att tro att de är värdefulla, för bara då kommer de att kämpa. Jag förstod det när jag gick ifrån mamma, den långa vägen. Alla var tysta och liksom förintade redan, och jag tänkte att vi kommer inte fram om ni ska vara sådär döda invärtes, fast ni lever. Vi gick och gick och jag slutade inte prata en sekund. Jag hade gott om tid att både tänka och prata och –

Försök sov nu, sa Conxa. Hon tänkte: Varför skulle det vara annorlunda för dig? Varför skulle du ha rätt att prata?

Hon såg Luna resa sig till sittande, ögonen glödde.

För att jag har någonstans att bo, tack vare min kusin. För att jag har ett arbete, tack vare dig. Och för att jag aldrig mer kommer att vara rädd igen, tack vare fascisterna som mördade min mamma.

Nej, Luna hade somnat och hennes ansikte mjuknade, det blev en glipa mellan läpparna. Conxa rättade till jackan vid hennes fötter, tog nyckeln, låste bildörren, gick upp till Rosas lägenhet. Hon tog filten från sin madrass och kröp ner bredvid Volker som lade sin arm över hennes höfter.

Diana skrev: Den åttonde november tågade Internationella brigaden in i Madrid. Inte var det deras förtjänst att nationalisterna slogs tillbaka men de gjorde underverk med andan. Tänk dig själv, Luna: en lång kolonn av frivilliga som marscherar in i en utsatt stad – från Estación de Atocha via Monumental Cinema, längs Paseo Atocha och Calle de las Carretas till Puerta del Sol och därifrån vidare till Gran Vía och Telefónica. Er ära är vår ära, er kamp vår kamp. De flesta kommer från Tyskland, där de varit dödsdömda, och därför vet de exakt vad de slåss för och vilka de slåss mot.

Jag ska skriva ett tal om det, sa Luna, och ställa mig på scenen på Plaça Catalunya som ni byggt.

Ja gör det du, sa Conxa, ville stryka flickan över håret men lät bli.

Jorden förberedde sig för kallare dagar, slöt de känsligaste blommornas kronblad eller tvingade dem att lossna, hade för länge sedan bestämt vilka som skulle få leva – och hur länge – och vilka som skulle dö. De blommor som fick leva igen drog jorden tillbaka, omfamnade rötterna med värme och mörker, medan de som hade i uppgift att dö trängdes ut i kylan: ihåliga och torra. Växterna och djuren förstod ordningen. Människorna levde mot naturen, aningslösa och våldsamma blandade de ihop utveckling med erövring. Fler milisgrupper reste från Barcelona till Madrid. Det var i huvudstaden avgörandet skulle ske. I Oviedo härjade tyfus, kriget drog också sådant med sig. I Sevilla satt kvinnor under vidbrättade hattar och vinkade till fascisterna.

När Luna ställde sig framför publik förändrades hon, den magra, trumpna flickan, och började lysa. Folk stannade till. Förmådde inte gå vidare. Det brände till i Conxa. Det var inte länge sedan hon var sjutton, hemma hos de Silva – hon hade aldrig sett så många tavlor, varje konstverk en värld, men de Silva stannade inte upp för att kliva in i de världarna. Jo, Josefa försökte nog, ville ha Conxas hjälp, in i det som inte finns och ändå är verkligare än allt annat, för att det inte går att säga – som croissant, parasoll, utflykt – vad det är och vad det vill. Conxa hade ingen tid att stanna upp, såg färger och former i ögonvrån. Hon blev arton och träffade Francisco, sedan började livet gå fort. Som ville det springa ifrån henne. Luna talade och publiken applåderade, jublade. Männen kastade långa blickar efter henne när hon klev av scenen, det långa svarta håret som hon borde klippa eller åtminstone fläta. Luna log tillbaka, fast deras blickar var idiotiska, och hon borde rikta geväret mot dem. Det var i varje fall vad hennes kusin skulle ha sagt. Men Conxa sa ingenting när Luna kom emot henne med självbelåten min.

I Madrid, skrev Diana, märks kriget mest på de långa köerna, på att gatlysena inte tänds, och att biograferna stänger klockan sju. Det märks på sirenerna som ropar mitt i natten, och på morgonen, hela tiden. Det märks på de visslande bomberna och vad de uträttar att det är krig. De yngre brukar springa, de äldre står kvar. Om man överlevt får man kavla upp ärmarna och hjälpa de skadade upp på bårar eller in i hus, bära liken från gatan. Det märks på liken – på de lemlästade kropparna – att det är krig.

Luna tog Dianas brev och gjorde om dem till tal. Lade till information om situationen i Barcelona, Katalonien – det fick folk att lystra extra, det som gick att göra på plats. I Barcelona fanns snart inga förrädare kvar. Kyrkorna var tömda på lögner. Prästerna – lögnernas mästare – har inte längre något folk att lura! Luna hetsade sin publik. Det blev allt svårare att nå fram till henne när hon gått av scenen, folk slet i henne, men av någon anledning hittade Luna alltid fram till Conxa och hennes ögon tiggde om beröm.

Lastbilar kör över den kastilianska högslätten och in i Madrid, skrev Diana. Det regnar och frontlinjen löses upp, flyttas på samma sätt som horisonten. Kampen har stagnerat i Universitetsstaden vid stadsgränsen. En dag kände vi en fruktansvärd stank och upptäckte tjugo lik i en vattenreservoar. Det var det första. Det andra var att vi lyckades forcera det vita huset som nationalisterna intagit. Regnet kunde inte släcka branden som spred sig, det luktade bränt kött när gårdens djur fattade eld. Tidningarna går ut med lögner, de skriver att kvinnor samlats utanför regeringshuset och krävt kapitulation, när de i själva verket ropat efter mer vapen till fronterna!

Luna upprepade med näven höjd: Mer vapen till fronterna!

Mer vapen till arbetarnas kamp mot förrädarna!

Publiken jublade. Luna har precis den rätta framtoningen, hörde Conxa Miguel säga.

Hon är bara ett barn, som varit med om alldeles för mycket, sa Conxa.

Det har väl alla barn, sa Miguel, hon tyckte att han lät anklagande. Hon grep i luften efter Marcos lilla hand. Han kastade sig om halsen på henne, hon strök honom över ryggen, kände på hans rygg att han grät.

Du måste vara stark, sa hon.

Hans mjuka lockar slets loss från hennes kind. Conxas pappa kunde vara borta i månader. Det här var ingenting.

Den tjugonde november avled anarkisten Buenaventura Durruti på det till sjukhus omgjorda Ritz Hotel. Han dog av inre blödningar orsakade av en kula i hjärtat. Conxa hade mött honom åtskilliga gånger, inte minst med Francisco på Avinguda del Parallel. Han var en hjälte, en förgrundsfigur. Inte ens Diana kunde säga något om det. I Francos kvinnofängelser målade fångarna naglarna svarta när de hörde nyheten om hans död. I republikanska fängelser lynchades varje fascist. Först var det självklart att det var de som gjort det, men för varje dag blev orsaken grumligare och vagheten blev till rykten och sedan tystnad. På begravningsceremonin pratade ingen om vad som hänt den olycksaliga dagen. Dö- den är ingen märkvärdighet i Spanien. Döden är en kamrat från fabriken eller åkern. Inte efterlängtad eller högtidligt mottagen. Ingen tog av sin hatt för Durruti, ingen släckte sin cigarett. Människor väntade i långa köer för att få se honom. Det regnade och Conxa sökte med blicken efter Poeten. Någonstans i vimlet måste han finnas och när de sågs skulle de inte säga något, bara gå sida vid sida, trängseln skulle hålla ihop dem, fram till Durrutis öppna kista.

En fjärdedel av Barcelonas befolkning deltog i sorgetåget, men stadens kommunister höll sig undan. Conxa stod i trängseln utanför CNT-FAI-huset och försökte komma bort från Luna men istället pressade människosamlingen Lunas höftkulor hårdare mot hennes. Det slutade regna. Svartröda fanor vajade, baldakin i samma färger. På balkongen i huvudbyggnaden stod Emma Goldman i sina omisskännliga glasögon. Luna pekade. Hon var inte stilig utan självklar på det vis som vissa kvinnor var, kanske för att de struntade i sitt utseende eftersom utseendet vanligtvis – men inte som det tycktes i Lunas fall – stod i vägen för budskapet.

Lunas hårda höfter och Goldmans uppenbarelse fick Conxa att tänka på sin egen mjuka kropp – som hon fått från mamman, det kunde hon inte rå för, ändå kändes det som ett straff, eller åtminstone ett hinder. Emma Goldman hade kritiserat CNT för att ta över de statliga funktionerna, det var inget som anarkister skulle syssla med. Hon kom utifrån och förstod inte. Conxa trycktes mot andra människors kroppar, vassa armbågar, erigerade kön… tänkte att det var hans kropp hon pressades mot. Närheten var påtvingad men hans händer tog runt hennes höfter för att hålla henne kvar.

Hon hatade att hon tänkte på sina höfter under hans händer. Det var en villfarelse. Det var att sugas in i overkligheten. Luna försvann bort. Katafalken övervakades av milissoldater. Under glasskivan kunde de som stod närmast se Durrutis vita ansikte.

De anarkistiska fanorna vajade längs La Rambla tillsammans med andra antifascistiska fanor. Ljudet av motorcyklar och visselpipor blandades med de två orkestrar som spelade den anarkistiska kampsången, A las Barricadas, men i olika tempon: den ena mjukt och långsamt, den andra rastlöst, rasande, om och om igen, utan att lyckas föra samman tonerna, bilda gemensam melodi. Motorcykeleskorten som ledde sorgetåget stängdes in i arbetarmassan, en halv miljon människor vars frustration och längtan tryckte på från olika håll, nöden tryckte i sin tur på katafalken – det gick långsamt framåt. Blomstervagnarna fick ta sig fram på omvägar. Griftetal hölls vid Columbusmonumentet och därefter var det meningen att massorna skulle skingras, men fördes ändå i bestämd riktning upp mot kyrkogården i Montjuïc. Conxa fortsatte leta efter Poeten, men han tänkte antagligen inte alls på henne. Hon var bara någon han sprungit bredvid en stund i en mörk gränd. Molnen gick samman och gled isär över vita änglar i höstskrud, och han var säkert en annan än hon trodde. Följet skred upp i berget och utsikten över staden försvann in i mörkgrå dimma. Massorna ockuperade kyrkogården, kransar och buketter gjorde vägen svårframkomlig. Natten kom och regnet. Katafalken sköts in i gravkapellet och bårbärarna och begravningen fick vänta till nästa dag. Skaran av sörjande och upproriska upplöstes men några stannade kvar, däribland Conxa, hon kunde inte sluta vänta. Regnet föll och rosor och gladiolus sjönk ner i gyttjan.

Conxa, hörde hon Lunas röst. Kom så går vi hem. Conxa hade trott i flera timmar att hon var ensam, men flickans hand sträcktes mot hennes och hon tog den. Vad ska du med mig till? tänkte hon. Luna var dyblöt och Conxa lade armen om hennes tunna axlar.

 

Fortsättning följer…