Moderaterna: Ett sekel av kamp mot jämlikhet

Moderaterna undviker gärna att tala om sin historia, vilket inte är så märkligt. Partiet är inte längre motståndare till allmän och lika rösträtt – men deras sociala ambitioner tycks fortfarande handla om att disciplinera de fattiga folkskarorna, och arbetarrörelsen är alltjämt huvudfienden, skriver Göran Svender.

Det är utan förvåning jag tar del av rapporteringen från moderatstämman som gick av stapeln i oktober. Förslagen handlade om kraftigt sänkta ingångslöner, försämringar av socialförsäkringssystemen och ett angrepp på anställningsskyddet. Reaktionerna från fackföreningsrörelsen lät inte vänta på sig. LO säger att de betraktar förslagen som en krigsförklaring.

Jag nickar instämmande. Moderaternas hjärta har alltid funnits i dess kamp mot arbetarrörelsens jämlikhetsideal.

För en stund färdas jag till de sociala och politiska strider som rådde i Sverige för drygt ett sekel sedan.

I dag finns Moderaternas förflutna bara en länk bort. I Svensk Nationell Datatjänsts samling av gamla politiska dokument finns partiprogram och valmanifest från Moderaternas tidiga historia. Jag sätter mig ned för att läsa, för en stund färdas jag till de sociala och politiska strider som rådde i Sverige för drygt ett sekel sedan.

På arbetsplatser, gator och torg kämpar den tidiga arbetarrörelsen för sin överlevnad, så här vid 1900-talets början. De kämpar för rätten till anständiga liv. För åtta timmars arbetsdag, rösträtt och rätten att organisera sig fackligt. Här finns kampen om produktionsmedlens demokratisering, mot klasslagarna och militarismen. Ännu är det en tid då militärer angriper demonstrationer med brutalt våld.

Samtidigt träffas ett tvåhundratal män på restaurang Runan i Stockholm, i oktober 1904. Männen tillhör olika falanger av en splittrad höger men enas för att bilda en valorganisation mot socialism och radikala strävanden, som de skriver i sitt första program. Kampen mot allmän och lika rösträtt blir en av deras stridsfrågor.

Allmänna valmansförbundet ska de komma att kalla sig. Så småningom byter de namn till Högerns riksorganisation. Därefter till Högerpartiet och sedermera till Moderata samlingspartiet.

Kampen mot allmän och lika rösträtt blir en av deras stridsfrågor.

I dag kallar de sig Nya Moderaterna, för att markera partiets förändring. Trots detta undviker de gärna att tala om sin historia, vilket inte är så märkligt. Vid 1900-talets början befinner sig Allmänna valmansförbundet – ja, hela samhällsordningen – så långt högerut att till och med liberaler blir ett av de vänsteralternativ som Allmänna valmansförbundet kämpar mot, i fråga efter fråga.

Centrala delar av den gamla överheten anno 1904 utgör nämligen själva grundarna till Allmänna valmansförbundet. Vi hittar såväl industriledare som den konservativa politiska eliten i riksdagens båda kamrar. Bland dem finns Svenska arbetsgivareföreningens ordförande Gustaf Fredrik Östberg, men även den blivande konservative statsministern Christian Lundeberg.

Deras världsbild är nationalistisk och patriarkal. De försvarar kungahuset, familjen och kristendomen och det dröjer till 1913 innan de släpper in kvinnor i förbundet. Nationens behov betraktas återkommande som synonymt med behovet av makt och privilegier. Varje gång vänstern utmanar denna ordning betraktas det av Allmänna valmansförbundet som ett hot mot nationens framtid.

Allmänna valmansförbundets kamp mot åtta timmars arbetsdag blir således rationell. Åttatimmarsdagen anses för dyr och är skadlig för Sveriges konkurrenskraft. Förbundet accepterar en mindre och begränsad sociallagstiftning, ”men den nuvarande 8-timmarslagen går långt utöfver detta mål” skriver de i ett valmanifest från 1921, två år efter det att lagen om åtta timmars arbetsdag klubbats igenom.

Åttatimmarsdagen anses dessutom vara skadlig för ungdomens moral, eftersom ungdomen nu kommer att uppfostras i tron att arbete är något ont som bör undvikas ”medan njutningslifvet frodas”.

Men arbetarrörelsen gör intryck på dem. Socialdemokratin och LO växer under loppet av några decennier till massrörelser som lockar hundratusentals människor över hela landet. Resultatet blir strejker, massdemonstrationer och torgmöten. Allmänna valmansförbundets kamp mot arbetarrörelsen fortsätter trots att näringslivet skördar viktiga segrar, som när LO erkänner arbetsköparnas rätt att leda och organisera arbetet 1906 eller arbetsköparnas seger i storstrejken 1909. Resultatet av storstrejken blir svartlistning av fackligt aktiva. Många emigrerar.

Förbundet anser att storstrejken berodde på misstro och klasshat och inför valet 1911 varnar de för de radikala socialisternas önskan att inskränka den privata äganderätten. För att komma tillrätta med den här samhällsfaran krävs en samhörighetskänsla mellan arbetsköpare och arbetare. Medlet för att skapa denna samhörighetskänsla är ett kraftigt upplysningsarbete eftersom hela folkets väl anses vara beroende av ett väl fungerande näringsliv.

För att komma tillrätta med den här samhällsfaran krävs en samhörighetskänsla mellan arbetsköpare och arbetare.

Här ser vi en världsbild där arbetarklassens långa arbetsdagar måste finnas kvar. Arbetaren ska trots detta ha en positiv syn på sin arbetsköpare, men eftersom arbetarklassen saknar detta måste ett upplysningsarbete till. Arbetaren ska därtill vara skötsam och nykter.

Och vara troende, naturligtvis. Allmänna valmansförbundet ansluter sig 1911 till ett valmanifest som tar avstånd från socialdemokratins och liberalernas förslag på att hädelse av den kristna tron ska avkriminaliseras. ”Lika litet ha vi kunnat biträda från radikalt håll gjord framställning att kristendomsundervisningen i våra skolor skulle borttagas eller utbytas mot undervisning om olika slags religioner.”

Så faller skotten i Ådalen 1931. Åren är stormiga på den svenska arbetsmarknaden. Sverige slår internationellt rekord i arbetsmarknadskonflikter.

Ådalshändelserna nämns inte i valprogrammet, under valåret 1932. Här finns inga formuleringar om vad som krävs för att förhindra att liknande händelser återupprepas. Däremot anklagar de arbetarorganisationerna för misären i samhället, eftersom vissa arbetargrupper med hänsynslösa kampmetoder och starka organisationer underblåser missnöjet i revolutionärt syfte ”av i främmande sold stående kommunistiska element.” Socialdemokratin är återigen en fiende. ”Tillsammans med kommunisterna går den till storms mot den nuvarande produktionsordningen” skriver de.

Det är med avsmak jag lämnar Allmänna valmansförbundets texter och återvänder till mitt eget sekel.

Moderatstämman som hölls i oktober beslutade om att införa ett nationellt tiggeriförbud. Andra stämmobeslut handlar även de om övervakning och begränsning av rörelsefrihet för en del personer.

Drygt ett sekel har passerat sedan de där männen träffades på restaurang Runan i Stockholm, och mycket har förändrats sedan dess. Moderaterna är inte längre motståndare till allmän och lika rösträtt. Men deras sociala ambitioner tycks fortfarande handla om att disciplinera de fattiga folkskarorna, och arbetarrörelsen är alltjämt huvudfienden. I denna mån har Allmänna valmansförbundet inte förändrats.

 

Källor:

Facklig kritik mot Moderaternas stämmobeslut i Kommunalarbetaren: https://www.ka.se/facklig-kritik-mot-ny-m-politik

Nilsson, Torbjörn 2007: Högerns historia – marschen mot makten, Populär historia: http://popularhistoria.se/artiklar/hogerns-historia-marschen-mot-makten/

Nilsson, Torbjörn 2010: Partiernas histora: Moderaterna, Populär historia: http://popularhistoria.se/artiklar/partiernas-histora-moderaterna/

Stenlås, Niklas 2002: Kampen om högern – uppbyggnaden av Allmänna valmansförbundet 1904-1922. I Torbjörn Nilsson (red.), Anfall eller försvar? Högern i svensk politik under 1900-talet, Stockholm: Santérus.

Sydsvenska Dagbladet/TT redogörelse för Moderaternas stämmobeslut: https://www.sydsvenskan.se/2017-10-14/tre-reformer-ska-lyfta-moderaterna

Svensk Nationell Datatjänsts samling: https://snd.gu.se/sv/vivill/party