Den alltid lika tröttsamma frågan om vem som egentligen uppfann rock’n’roll hamnade återigen på tapeten när Fats Domino sent i onsdags kväll avled, 89 år gammal. Svaret är givetvis att ingen egentligen var först men att The Fat Man definitivt var störst. Modern popmusik har alltid varit som hans födelsestad New Orleans – en hybrid där man stjäl och lånar och tittar bakåt samtidigt som man hela tiden snickrar på något nytt.
När den självbetitlade singeln The Fat Man första gången kom ut 1949 fick den stor uppmärksamhet även utanför de afroamerikanska radiostationerna. Något som var ytterst ovanligt i den hårt segregerade och djupt rasistiska amerikanska södern.
Ljudbilden var lika skruvad som ny och snart skulle en hel efterkrigsgeneration komma att påverkas av mannen som kanske mer än någon annan personifierar det kreolska Lousiana med sin underbara mix av raspig rhythm and blues, jazz och rullande boogie woogie. Från Beatles och Elvis Presley till den explosiva utvecklingen på Jamaica där i stort sett varenda framstående musiker har Fats Domino att tacka.
Utan hans musik hade utvecklingen om inte stannat av så åtminstone tagit en helt annan och förmodligen betydligt tråkigare riktning.
Tillsammans med den mytomspunne producenten och vännen Dave Bartholomew kom Fats Domino under flera decennier att spotta ur sig några av världens absoluta svängigaste låtar alla kategorier. Det absoluta genombrottet kom dock 1955 med ”Ain´t That A Shame” där Fats framåtlutad vid pianot fortfarande och drygt 60 år senare lyckas välta världens alla dansgolv.
Det är inte bara rösten, den där varmt behagligt vänliga, och svänget. Det är helheten han som få andra lyckades skapa. Den som på så många vis påminner om ett ånglok som bekvämt skumpar fram längs Mississippiflodens träskmarker innan det till slut når Mexikanska golfen och sprider sin last vidare ut i världen.
När nyheten om Fats Dominos död kablades ut strömmade givetvis de välförtjänta hyllningarna snabbt in, men ibland räcker orden knappast till för att beskriva hur mycket en person betytt för så många. Utan hans musik hade utvecklingen om inte stannat av så åtminstone tagit en helt annan och förmodligen betydligt tråkigare riktning. Arbetaren lyfter på hatten och rullar på höfterna. Tack för allt.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla låsta artiklar på arbetaren.se.
✓ Digitala nyheter varje vardag
Efter första månaden övergår prenumerationen till ordinarie pris, 59 kr/mån.
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill


