Efter att ha tvingats flytta för tredje gången blev Daniel Schlindewein en aktivist som numera kämpar för människors rättigheter i samband med dammbyggen i Brasilien. Hans kamp har lett till att myndigheterna förbjudit honom att vistas nära det stora kraftverksbygget i staden Sinop.

Han var tonåring 1974 när Iguaçu nationalpark utvidgades i den sydvästra delen av landet och hans familj och andra lokala jordbrukare tvingades flytta. Sju år senare tvingades hans familj återigen att flytta till följd av bygget av Itaipu-dammen vid gränsen till Paraguay då 1 350 kvadratkilometer mark översvämmades. Det var under militärdiktaturen i landet då kamp för människors rättigheter kunde leda till fängelse och tortyr.

I dag finns det lagar och erkännande av rättigheter och mekanismer för att försvara människor. Det gör konflikterna mer synliga – som den som utlösts till följd av bygget av fyra dammar i bifloden Teles Pires i delstaten Mato Grosso, där Daniel Schlindewein nu bor.

När beskedet om planerna på de nya dammarna kom för flera år sedan ledde det till att olika sociala rörelser organiserade sitt motstånd i Mato Grosso, berättar Maria Luiz Troian, lärare vid en teknisk yrkesutbildning i Sinop.

År 2010 skapades Teles Pires Forum, ett nätverk för fackföreningar, icke-statliga organisationer, religiösa grupper, grupper för ursprungsbefolkningen och fiskare, akademiker och grupper som Rörelsen för de som påverkas av dammbyggen, MAB, och De jordlösas rörelse, MST.

– Det handlar om försvaret av rättigheter, de rättigheter som hotas av vattenkraftverken, säger Maria Luiz Troian, som är en av nätverkets mest aktiva deltagare.

Det handlar om försvaret av rättigheter, de rättigheter som hotas av vattenkraftverken.
Maria Luiz Troian, nätverksdeltagare

Jordbrukare vars marker kommer att översvämmas genom dammbyggen tvingas acceptera låga ersättningar, eftersom alternativet är att driva rättsprocesser, som tar längre tid och vars utgång är osäker, berättar hon.

– I förlängningen handlar det om att mark beslagtas. De betalar oss fyra gånger mindre än det lokala marknadspriset, klagar Daniel Schlindewein, 56, en av de första som bosatte sig i byn Gleba Mercedes 1997.

Det var fem år efter att han lämnat delstaten Paraná i söder i jakt på billig mark i Mato Grosso.

– Många gav upp eftersom det regnade för mycket och det tog timmar att komma till staden Sinop som låg tio mil bort, säger han.

Elektricitet kom inte till området förrän tio år senare.

Trots svårigheterna stannade han och tog även dit sin ett år yngre bror Armando som köpte mark bredvid hans, fast på andra sidan floden Matrinxã som mynnar ut i bifloden Teles Pires. De har sedan dess bott tillsammans och delat på traktor och annan utrustning.

Dammbygget sätter dock stopp för brödernas samarbete. Vattnet kommer att stiga med upp till åtta meter i området och bron som sammanbinder den mark som bröderna äger kommer att täckas med vatten.

Bröderna har krävt att energibolaget CES förstärker flodbankerna och bygger en högre bro. Det är CES som äger den nya kraftverksdammen.

Av de 560 familjer som bor i byn som går under namnet Wesley Manoel dos Santos kommer 214 drabbas av att deras mark läggs helt eller delvis under vatten av dammen när dammen kommer att vara fylld 2018.

Invånarna hävdar att skadeersättningen som de har blivit utlovade är för låg och att de inte har fått någon kompensation för alla tillgångar som de kommer att förlora.

José da Silva Teodoro, hans fru Jacinta de Souza och deras fyra barn äger mark som nästan helt kommer att översvämmas. Genom skadeersättningen har de kunnat köpa annan mark i närheten, men där finns inte de vattenkällor som de har tillgång till nu. Där de bor nu odlar de bananer, kassava, ananas och mango. De har höns och producerar mjölk och ost.

Deras granne Ely Tarabossi med fru och två barn har gjort sig av med hälften av de 100 kor som de tidigare ägt eftersom den tunga trafiken av lastbilar, traktorer och bussar till följd av kraftverksbygget gör att de inte längre har tillgång till floden. Familjen planerar dock att stanna även om nästan hälften av deras marker kommer att läggas under vatten.

– Jag har inget annat val, säger Ely Tarabossi.

Även om han först var tveksam kommer han att börja odla soja. Mato Grosso är Brasiliens största sojaproducerande delstat.

– Vi har provat allt här, allt från kassava till gurkor, men logistiken är problemet. Jag bor 83 kilometer från staden Sinop. Att odla färska produkter är inte möjligt, allting förgås under den långa transporten.

Vi har provat allt här, allt från kassava till gurkor, men logistiken är problemet.
Ely Tarabossi, jordbrukare

Först kom skogsbolagen och avverkade i området och gjorde plats för jordbruken, uppger invånarna. Sedan användes mark till boskapsskötsel vilket ledde till att stora områden avverkades. Sedan anlades sojaodlingar, som varvades med majs och bomull. Boskapsskötsel och sojaodlingar dominerade senare de centrala och norra delarna av delstaten Mato Grosso och allt spreds norröver mot Amazonas regnskog. Sedan påbörjades kraftverksbyggen i regionen.

Dammen som anläggs 70 kilometer från staden Sinop ska producera 408 megawatt och byggs till en kostnad av motsvarande 950 miljoner dollar. En 342 kvadratkilometer stor reservoar anläggs och tre vattenkraftverk nedströms.

Energibolaget CES hävdar att alla deras beräkningar följer alla tekniska standarder som gäller i landet. Nästan alla individuella förhandlingar med jordägare i området är avslutade, uppger företagets kommunikationsavdelning.

”Alla som påverkas har regelbundna möten med våra representanter som alltid finns tillgängliga. Broar och vägar kommer att anläggas vid samtycke och genom aktivt deltagande av de som berörs, med syftet att minimera dammens påverkan”, skriver företaget.