Sommar­drömmen som blev till värdepapper

För drygt tre år sedan besökte Arbetaren arbetarkvinnornas semesterhem på en udde i Nacka i Stockholms inlopp, grundat 1928 av den fackliga pionjären Anna Johansson-Visborg. De kvinnor som hyrde de röda stugorna 2014 kämpade för semesterhemmets fortsatta existens. Flera av dem gör det än. Nästa år skulle arbeterskornas tillflyktsort fira 90 år. I stället säljer styrelsen tomten. Det är nya tider. Det är inte hållbart att driva ett semesterhem, menar stiftelsens styrelse. Stugorna förfaller, och det påstås att kvinnorna hellre vill semestra utomlands. Men stämmer det verkligen? Arbetaren beger sig på nytt till Nacka.

Den 30 maj 2017 godkände Kammarkollegiet styrelsens argument för att få lägga ned semesterhemsverksamheten i stiftelsen Anna Johansson-­Visborgs minne. I ansökan står det bland annat att efter år av ekonomiska bekymmer är det här den enda lösningen sty­relsen kan se.

Stiftelsen måste omvandlas till en av­kastningsstiftelse. Pengarna vid försälj­ning ska de placera i värdepapper och avkastningen ska gå till semesterbidrag som ska delas ut till behövande kvinnor.

Hur mycket pengar det kan bli kvar efter försäljning, hur förvaltningen av pengarna ska gå till eller hur stora bidragen ska vara, det vet stiftelsen ännu inte.

Men Kammarkollegiet godkänner ur­kunds­­ändringen. Den 20 juni meddelar stif­telsen nyheten på ett informationsmöte för hyresgästerna.

Det är inte Anna Visborgs vilja. Det är inte rätt och vi måste göra något rätt någon gång.
Laila El Asmar Jonsson, bodde i en av semesterstugorna under in barndoms somrar

46-åriga Laila El Asmar Jonsson tillbringade barndomens somrar på semesterhemmet. Hon är inte förvånad över att höra stiftelsens planer. Men arg på länsstyrelsen.

– Det vrider sig i hela kroppen på mig när jag tänker på hur fel det är. Det är inte Anna Visborgs vilja. Det är inte rätt och vi måste göra något rätt någon gång. Även om jag inte är ute på semesterhemmet vill jag att det ska fortsätta finnas kvar enligt Annas vilja.

Hon läser upp bitar ur ett mejl hon skrivit till länsstyrelsen nyligen, där hon kräver att de synar stiftelsen.

– Stiftelsen äger sig själv och de som förvaltar stiftelsen ska inte lägga in egna värderingar i hur den ska se ut. De ska helt enkelt bara följa urkunden.

Hon tycker att det är ett allvarligt maktmissbruk från både länsstyrelsen och Kammarkollegiet att godkänna det här, att det är en plundring.

– Hur är det möjligt att man kan ändra urkunden? Om styrelsen inte klarat av att förvalta stiftelsen, vilket är uppenbart, varför lämnar de inte bara tillbaka upp­draget till länsstyrelsen?

Laila El Asmar Jonsson har hjärtat kvar på semesterhemmet. Hon åker ut ibland för att gå de 95 trappstegen ned till strandkanten och sin mammas gamla stuga.

– Jag var nere vid stugan och såg att den fortfarande stod tom i våras, säger hon.

Hon har tänkt mycket på det här med att det anmärkts på att mycket står tomt.

– De vill ju det ska stå tomt, det är ju därför. Jag skulle kunna fylla alla stugor på mindre än ett halvår om jag fick.

Hon har också bilden klar när det gäller frågan om renovering.

– Alla vet att ju längre man väntar med renovering desto dyrare blir det. Om något behöver renoveras och man är satt att förvalta får man ju ta ett lån. Man har ju an­svar för förvaltningen. Varför sam­arbetar inte Annas båda stiftelser förresten? Det mest naturliga just nu vore väl om lägenhetsstiftelsen i stan hjälpte semesterhemsstiftelsen. I stället har man bara låtit allt förfalla, år efter år efter år.

I flera år har stiftelsestyrelsen, som består av ledamöter från Livs, LO Stockholm och Kommunal, arbetat för att semesterhusen där kvinnorna tidigare bod­­de ska hyras ut till företagare på långa kontrakt. För kvinnorna har det under samma tidsperiod blivit allt osäkrare.

”Vi hyr ut till företagen för att säkra semesterhemmets framtid” – så har styrel­sen sagt varje gång det kommit på tal att de avviker från ändamålsstadgan, som enligt stiftelselagen inte tillåter någon annan verksamhet än den som står i urkunden: Semesterhemsverksamhet och konvalescentvård.

Så sades det när två tomter såldes 2006 och 2007. Men uppgifter visar att ned­läggning av semesterhemsverksamheten är något man aktivt arbetat för i flera år. Under 2012–2013 gick en grupp hyresgäster ihop för att protestera mot planerna och för att också få den plats i styrelsen som stod inskriven i stadgarna. Styrelsen hade till och med på eget bevåg strukit den raden, vilket SVT:s Rapport avslöjade i ett inslag i december 2012.

Men inget hände.

LO stod tysta som muren. Och länsstyrelsen ställde sig också bakom stiftelsen och godkände 2014 strykningen av raden om representation. Och samtidigt vräkte man 36 av kvinnorna.

Cecilia Klingspoor (närmast kameran med gitarren på bilden ovan), musiker och personlig assistent som hyrde stuga till sig och sin son 2008–2014 och var en av de som vräktes, är förvånad över att facket, som bygger på idén om representation, kunde agera så här.

– Grönlänningar har hundra ord för snö. Facket borde ha hundra ord för representation. Det vi saknar är en tillsyns­avdelning som tar oss på allvar. Som inte bemöter oss med stiftelsens egna ord och argument, en tillsynsavdelning som står fristående från stiftelsen i allmänhetens tjänst.

Stefan Hansson, chef för LO-distriktet i Stockholms län, säger till Arbetaren den 19 juli att han anser det mycket trist att lämna ifrån sig ett så pass vackert område, men hänvisar åter till att stiftelsen de senaste åren har gått back flera hundra tusen varje år.

– Om vi fortsätter så här innebär det att stiftelsens dagar är räknade, säger Stefan Hansson.

Men att det är frågan om att stugorna ska rivas tycker han är fel ordval. I stället vill han framhålla att det handlar om vad nästa ägare väljer att göra med området.

– Man ska avyttra området och då kommer det att förändras. Jag tror inte att det finns någon annan som kommer att ta över dagens verksamhet, eftersom den inte är kommersiell. Det är inga jättepengar i verksamheten. Men att det ska rivas är att ta i, det låter så dramatiskt, säger Stefan Hansson.

Han framhåller också att ett beslut från Skatteverket för några år sedan som defi­nierade en inkomstgräns för de ”behövande kvinnor” som det står att stiftelsen ska vända sig till i stadgarna, spelat roll för utvecklingen. Skatteverkets be­döm­ning sade att det handlade om kvinnor med en årsinkomst på 178 000 kronor. Enligt stiftelsen gjorde det beslutet att man var tvungna att hålla hyrorna nere.

– Det var ju inte bestämt vad ”behövande” var, om det var medicinskt, ekonomiskt eller socialt. Då vände vi oss till myndigheter för att höra efter, och då satte de en lägre inkomstgräns än den vi hade. Så klart en målgrupp som är ännu mer behövande, men som samtidigt har ännu mindre ekonomisk möj­lighet att hyra en stuga fastän stughyran är väldigt låg. Det i sin tur resulterade i att vi fått en mycket mindre, slarvigt uttryckt, ”kundgrupp” och med det min­dre intäkter till stiftelsen, säger Stefan Hansson.

De en­samma mammorna har inga bilar, att det här stället kan nås med en halvtimmes buss betyder så mycket. Dessutom, många vill inte flyga i dag, det här är miljö­medvetet och enkelt semestrande.
Stina Rinman, engagerad i semesterhemmets fortsatta existens

Juli lider mot sitt slut. Nere på en äng springer några små barn barfota och leker. Barnens mammor dukar för fika på ett bord utanför en av de små stugorna. Solen skiner, viken glittrar, stadens biltrafik och stress är långt bort.

– Här hjälps vi åt med barnen, det är skönt att vi alla har liknande situation och semestrar tillsammans år efter år, det går inte att jämföra med något annat, berättar en av de unga mammorna, som vill vara anonym.

Några dagar senare har hon samlat ihop några kvinnor för ett möte. Finns det något de kan göra? Någon som kan hjälpa dem att rädda semesterhemmet? Ett tjugo­tal kvinnor kommer. Unga och gamla.

En av dem är Stina Rinman, mormor till ett av barnen på ängen. Hon är upprörd över hur Svenska Dagbladets reporter ifrå­gasätter semesterhemmets värde i ett reportage från 27 juli: ”Är det verkligen bättre att ha en stuga utan vatten än att få en semesterresa utomlands?”

– Vadå utan vatten, vi har väl vatten, nej jag blir så rasande så jag håller på att spricka.

Hon viftar med de utrivna tidningssidorna efter att hon läst upp ingressen med citatet för alla på ängen.

Stina Rinman arbetade i 20 år som kursledare på ABF. Hon tycker det är en skandal det som sker – varför lyssnar inte LO på sina medlemmar?

– Vadå semester utomlands? Det är den svenska sommaren, friheten att kunna släppa ut barnen utanför dörren och gemenskapen som betyder något. De en­samma mammorna har inga bilar, att det här stället kan nås med en halvtimmes buss betyder så mycket. Dessutom, många vill inte flyga i dag, det här är miljö­medvetet och enkelt semestrande.

En av de unga ensamstående mam­mor­­­na, Stinas dotter Camilla Rinman, som varit här ett par veckor för tredje sommaren, vill inte semestra någon annanstans.

– Vi är fem ensamstående mammor som hyrt här varje år i tre år nu. Här kan vi vara tillsammans. Det här är ju vårt och våra barns paradis. Vart ska vi ta vägen om den här möjligheten inte finns? Sitta där en­samma med stipendiepengar?

Någon av de församlade kvinnorna tar återigen upp den fråga runt vilken allt kretsar.

– Men vart har alla pengar tagit vägen? Alla uthyrningar av de stora semesterhemshusen till företagen de senaste åren borde ju ge miljoner och ge de pengar som behövdes för att trygga semesterhemmets framtid.

I årsredovisningen från 2015 står att hyresintäkterna är närmare 2,2 miljoner kronor. I stiftelsens egna förklaringar tidigare år till varför de hyrt ut semesterstiftelsens fastigheter till företag, i strid med urkunden, har de hävdat att detta är det sätt på vilket de kan säkra semesterhemmets framtid och behov av upprustning, att om de inte får göra det så läggs semesterhemmet ned.

När de ansöker om permutation (se fotnot) i mars 2016 berättar de dock en annan historia, den om kraftiga underskott.

Frågan vart pengarna tagit vägen går inte att ta reda på genom att läsa årsredovis­ningarna, eftersom stiftelser inte är skyl­diga att specificera sina poster utan kan klumpa ihop dem. Det ger sämre insyn. Det är där länsstyrelsen ska kontrollera att allt går rätt till enligt grundarens vilja.

Året är 1928. En grupp kvinnor stiger i land på en udde i Stockholms inlopp. Det är fackligt aktiva kvinnor med den fackliga ordföranden, kommunalpolitikern och biografägaren Anna Johansson-Visborg (i mitten av fotografiet ovan), nyss fyllda 50, i spetsen. De ska se på ett stycke mark och en fin skärgårdsvilla, Torehäll. Förväntan är stor.

Trappan upp mot villan längs bergsstupet vid hamnen är brant och lång. Där uppe på terrassen den här soliga aprildagen, samma år som Per Albin Hansson myntade begreppet Folkhemmet i en remissdebatt i riksdagen, knappt tio år efter att kvinnlig rösträtt infördes och ännu tio år innan lagstadgad semester införs, väntar grosshandlare Lindholm, ägaren som kommit på ekonomiskt obestånd och därför mås­te sälja billigt.

Anna Johansson-Visborg har rund hatt med band under hakan. Havsvinden sliter i den. Luften är salt och frisk. Hon kan inte låta bli att skratta till och vända sig om mot sina kamrater som går bakom henne uppför trappan. Några av dem höjer huvudet och ler tillbaka innan de böjer ned huvudena igen för att se var de sätter fötterna.

Rum efter rum går de igenom. Stannar speciellt vid fönstren med havsutsikten. Kaffe blir det sedan på fina terrassen och Anna Johansson-Visborg är säker: det här är precis vad de sökt efter – ett arbeterskornas eget semesterhem i skärgården på buss- och båtavstånd från innerstadens stress och dåliga luft, så de kan åka ut sina lediga söndagar.

Här ska bli kvinnornas egen högborg och härd för arbetarörelsens idéer och kamp för bättre arbetsliv. Här ska också anläggas en skola, så att de yngre ska få kunskap om kampen de äldre utkämpade för ett rättvist samhälle för alla.

När semesterhemsföreningen ombildas till stiftelse och Anna Johansson-Visborg fyller 70 har hon en önskan kvar: att semesterhemmet ska vara kvinnornas eget i egen regi för all framtid.

Stiftelsens ordförande Carina Paulsson säger i en artikel i tidningen Arbetet den 15 juni i år att hon tror att Anna hade haft förståelse för deras beslut att nu lägga ned semesterhemsverksamheten. Hade hon haft det?

Att en grundares vilja för en stiftelse inte respekteras, eller görs om, mera på grundval av förvaltarens egna åsikter i saken, är vanligt, enligt stiftelseexperten, före detta hovrättsrådet och författaren till boken Stiftelselagen – En kommentar, Henning Isoz. Men det är väldigt olyckligt, menar han.

– Stiftelser är en stor del av samhället. De står för mycket bra saker som vi behöver, framför allt på sikt. Som forskning, social omsorg, kultur. Det är viktigt att de regelverk och lagar som finns följs, så att folk även i framtiden vågar starta nya stiftelser, säger han.

Han berättar om det vakuum som han menar kan uppstå när en grundare till en stiftelse dör. Det är då saker kan börja hända, man tappar greppet om grundarens vilja, man tolkar den utifrån sig själv, mer än genom att sätta sig djupt in i grundarens önskningar, säger han.

– Alla som går in i en stiftelses styrelse för att arbeta borde sätta sig in i stiftelsen och dess ändamål lika noggrant som när man tillträder en styrelse för ett bolag. Revisorerna har också ett mycket större ansvar än de ofta känns vid. Och det blir nästa punkt att ta sig an för att få ordning på stiftelser för framtiden.

Det finns så många eldsjälar som skapar saker för vår framtid. Men i den allmänna historielösheten som breder ut sig tappar man bort grundarens syfte.
Henning Isoz, före detta hovrättsråd och författare till boken Stiftelselagen – En kommentar

Henning Isoz säger att länsstyrelsen gör för lite i sitt tillsynsuppdrag.

– Det ska hända väldigt grava saker för att de ska vakna upp och ingripa, trots att det finns regelverk som ger dem möj­lighet att göra något även för mindre förseelser. Det är viktigt det med, att hålla linjen, grundarens utstakade väg och inte låta saker glida iväg, säger han.

Han är bekymrad över läget.

– Det finns så många eldsjälar som skapar saker för vår framtid. Men i den allmänna historielösheten som breder ut sig tappar man bort grundarens syfte.

Det har hunnit bli augusti. Ann-­Kristin Wennerström och hennes väninna Birgitta Palén kommer gående på en stig vid skogsstugorna.

De är märkbart tyngda av framtids­planerna om nedläggningen. Ann-Kristin Wennerström har de senaste åren flyttats hit och dit på området, bland annat till den stora villan Kungshamn där hon i två år hyrde ett sommarrum. Men så plöts­ligt beslutade man sig för att bomma igen villan trots att man kostat på yttre reno­vering något år innan.

– Förvaltaren sade att man inte hade råd med elen när de var bara sju kvinnor där i stället för nio. Då ordnade vi fram så vi var nio. Men då gick det ändå inte, stiftelsen hade inte råd med elen för villan, hette det då. Då sa vi att vi kunde gå ihop och betala elen själva, men det gick ändå inte, säger hon.

Nu bor Ann-Kristin Wennerström i en av stugorna som ska rivas och alldeles vid vägbygget som sker dagligen med stora störningar av bilning och sprängning. Många stugor i områden som inte störs står däremot tomma.

– Det är inte som förr här, det är det verkligen inte. Det är mycket sorgligt. Och det är hemskt att stiftelsen ljugit så mycket för oss, säger hon.

Birgitta Palén är arg.

– Vi har skrivit ett brev nu, till grans­kande media, vi få som är kvar. Vi hoppas att stiftelsen ska granskas, det borde den, säger hon.

Sedan vänder de båda kvinnorna och fortsätter långsamt uppför backen mot stugorna. Jag läser brevet de skrivit. Det är ett brev som vädjar om hjälp. ”Ni som har resurser och kunskap om hur man granskar, hjälp oss rädda vårt paradis och värna Annas vilja.”