Hur förhålla sig till att gestalta Hitler på scen eller i film?
Av Theresa Walser
Regi: Dennis Sandin
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Det är temat för det panelsamtal som tre män förbereder sig för. De har spelat den ofattbart onde mannen på olika sätt – det är den klassiske skådespelarlegendaren som satt rollen på ett sätt som alla efter honom måste förhålla sig till, det är efterföljaren, och det är den unge förnyaren. De tre vill var och en försvara sin tolkning och diskussionen som börjar artigt blir snabbt både känslig och aggressiv.
Theresa Walser är tyska och temat är självklart relaterat på ett särskilt sätt på grund av det. När man adapterar föreställningen till en svensk scen är det dock som om man inte låtsas om det – här droppas namn och föreställningar som om publiken skulle kunna relatera. Kanske kan vissa det, men jag gissar att inte alla har full kunskap om kontexten som Walser arbetat med när hon skrivit texten.
Till exempel undrar jag om en tysk publik gapflabbat åt minsta storvulna deklamation från den pösmagade stjärnan Franz Prächtel, löjlig i sin självgodhet. Nyanserna försvinner när Dan Ekborg – en av de bästa skådespelarna i Sverige – seglar iväg på premiärpublikens skrattande förväntan efter fars.
Nyanserna försvinner när Dan Ekborg seglar iväg på premiärpublikens skrattande förväntan efter fars.
Robert Fux som den unge revoltören Ulli Lerch försöker försvara en experimentell, undersökande teaterform som han också drömmer om att regissera, men hans exempel med en Hamlet spelad i sju gestaltningar i samma föreställningar – hur ny känns den? Och mellan dem den servilt krypande, allt mindre passivt aggressiva Peter Söst, spelad av Sven Ahlström.
Föreställningen tappar riktning gång på gång, hittar aldrig sin mening som jag kan förstå. Är Hitlerdiskussionen tänkt som en fond till tre män som babblar högre och högre för att bräcka varandra? I mina ögon är han kanske lite för stor som tema, och allvaret i de tre männens tragik försvinner bakom den.
Den verkliga scenfonden, ett idylliskt tyskt landskap som tornar upp sig bakom de tre, var det enda som väckte mitt egentliga intresse. Vad är det egentligen som rör sig bakom allt prat – sentimentalt, lismande och pretentiöst. Det får vi inte veta på den tack och lov korta halvannan timme som föreställngen pågår.
Kanske hade jag förväntat mig mer allvar än så.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla låsta artiklar på arbetaren.se.
✓ Digitala nyheter varje vardag
Efter första månaden övergår prenumerationen till ordinarie pris, 59 kr/mån.
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill


