Kultur #58/2017

Mytologin i Plathpusslet

Sylvia Plath tog livet av sig 1963, endast 30 år gammal. I våras gjordes brevfynd som avslöjar det många redan misstänkt. Foto: TT

Den amerikanska poeten och författaren Sylvia Plats sista brev upptäcktes i våras. Vilket ljus kommer vi att se Plath i om ytterligare några decennier, och vad kan brevfynd som det som nyss gjorts spela för roll?

Historiens pusselbitar ligger aldrig på sina platser, de flyttar sig hela tiden. När den amerikanska poeten och författaren Sylvia Plaths sista brev upptäcktes i våras så aktualiserades decennier av mytbildning kring henne.

Perioden då breven är skrivna har varit ett biografiskt svart hål eftersom Plaths make Ted Hughes förstörde hennes sista dagboksanteckningar, detta för att skona deras gemensamma barn från att läsa dem. Nu, några decennier senare, kan vi ana att det snarare var sig själv han ville skydda: breven som hittats är redogörelser för hur Hughes misshandlat Plath två dagar innan hon fick missfall.

Hon var stark, inte bara för att hon orkade leva, utan för att hon orkade skriva om att leva, också med humor.

I litteraturhistorien har Sylvia Plath fått bli den galna självmördaren. Men vad finns i skuggan av myten? Om vi ser bortom självmord och psykisk sjukdom, kan vi hitta en författare som var något mer än bara sitt öde? För även om Sylvia Plath tog livet av sig vid 30 års ålder så kan det inte vara det som är mest intressant.

Precis som de nyfunna breven är – sitt spektakulära innehåll till trots – rätt ointressanta eftersom de inte tillför något som inte redan kan utläsas i de publicerade dagböckerna.

Ett mörkt öde är inte något unikt för Plath, men det är styrkan och talangen att skildra det. “Let me not be weak and tell others how bleeding I am internally”, skriver hon själv i sin dagbok. Hon var stark, inte bara för att hon orkade leva, utan för att hon orkade skriva om att leva, också med humor: “If you expect nothing from anybody, you’re never disappointed”.

Sylvia Plaths verk innehåller även politiska aspekter, vilket inte minst märks i dikten ”Pappa” (Daddy): “Alla kvinnor älskar en fascist”, som hon skriver.

En uppvärdering verkar just nu ske av Sylvia Plaths samtida kollega Anne Sexton, i alla fall på svenska kultursidor, i och med bokförlaget Ellerströms utgivning av diktsamlingen Leva eller dö. Dikterna har gått från att ha setts som direkt privata till att betraktas som skrivna i en medvetet tagen jagposition.

“Termen [bekännelsepoesi] är missvisande om man tror att Sexton öste sin poesi ur ett spontant flöde”, skriver Eva Ström i Sydsvenskan och i Expressen skrev Victor Malm att Leva eller dö kan läsas som en förebild för vår tid.

Kvinnliga poeter från andra halvan av 1900-talet är mer aktuella än någonsin, och moderna tider sätter dem i ett nytt ljus. Vilket ljus kommer vi se Sylvia Plath i om ytterligare några decennier, och vad kan brevfynd som det som nyss gjorts att spela för roll?

Risken finns att upptäckten av breven spär på den Plath-mytologi som redan finns. Men jag hoppas att trenden att omvärdera kvinnliga författare i stället ska växa sig ännu starkare, och då kommer bilden av Plath att kompletteras. Hon var inte bara deppig, utan också rolig och politisk. Och mycket annat.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar