Historiens pusselbitar ligger aldrig på sina platser, de flyttar sig hela tiden. När den amerikanska poeten och författaren Sylvia Plaths sista brev upptäcktes i våras så aktualiserades decennier av mytbildning kring henne.
Perioden då breven är skrivna har varit ett biografiskt svart hål eftersom Plaths make Ted Hughes förstörde hennes sista dagboksanteckningar, detta för att skona deras gemensamma barn från att läsa dem. Nu, några decennier senare, kan vi ana att det snarare var sig själv han ville skydda: breven som hittats är redogörelser för hur Hughes misshandlat Plath två dagar innan hon fick missfall.
Hon var stark, inte bara för att hon orkade leva, utan för att hon orkade skriva om att leva, också med humor.
I litteraturhistorien har Sylvia Plath fått bli den galna självmördaren. Men vad finns i skuggan av myten? Om vi ser bortom självmord och psykisk sjukdom, kan vi hitta en författare som var något mer än bara sitt öde? För även om Sylvia Plath tog livet av sig vid 30 års ålder så kan det inte vara det som är mest intressant.
Precis som de nyfunna breven är – sitt spektakulära innehåll till trots – rätt ointressanta eftersom de inte tillför något som inte redan kan utläsas i de publicerade dagböckerna.
Ett mörkt öde är inte något unikt för Plath, men det är styrkan och talangen att skildra det. “Let me not be weak and tell others how bleeding I am internally”, skriver hon själv i sin dagbok. Hon var stark, inte bara för att hon orkade leva, utan för att hon orkade skriva om att leva, också med humor: “If you expect nothing from anybody, you’re never disappointed”.
Sylvia Plaths verk innehåller även politiska aspekter, vilket inte minst märks i dikten ”Pappa” (Daddy): “Alla kvinnor älskar en fascist”, som hon skriver.
En uppvärdering verkar just nu ske av Sylvia Plaths samtida kollega Anne Sexton, i alla fall på svenska kultursidor, i och med bokförlaget Ellerströms utgivning av diktsamlingen Leva eller dö. Dikterna har gått från att ha setts som direkt privata till att betraktas som skrivna i en medvetet tagen jagposition.
“Termen [bekännelsepoesi] är missvisande om man tror att Sexton öste sin poesi ur ett spontant flöde”, skriver Eva Ström i Sydsvenskan och i Expressen skrev Victor Malm att Leva eller dö kan läsas som en förebild för vår tid.
Kvinnliga poeter från andra halvan av 1900-talet är mer aktuella än någonsin, och moderna tider sätter dem i ett nytt ljus. Vilket ljus kommer vi se Sylvia Plath i om ytterligare några decennier, och vad kan brevfynd som det som nyss gjorts att spela för roll?
Risken finns att upptäckten av breven spär på den Plath-mytologi som redan finns. Men jag hoppas att trenden att omvärdera kvinnliga författare i stället ska växa sig ännu starkare, och då kommer bilden av Plath att kompletteras. Hon var inte bara deppig, utan också rolig och politisk. Och mycket annat.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla låsta artiklar på arbetaren.se.
✓ Digitala nyheter varje vardag
Efter första månaden övergår prenumerationen till ordinarie pris, 59 kr/mån.
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill


